Gudstjänstutskottets betänkande
2002:5
om Herres bön
|
Kyrkomötet
G 2002:5
|
Sammanfattning
I betänkandet behandlar gudstjänstutskottet motion 2002:17, om vår Herres bön. Utskottet uttrycker förståelse för den betydelse Herrens bön och dess språkliga utformning har i det personliga fromhetslivet, men mot bakgrund av det grundliga teologiska och ekumeniska arbete som har föregått den ekumeniska versionen av Herrens bön, anser utskottet det otänkbart att Svenska kyrkan utformar en ny version där ordet "prövning" ersätts med "frestelse". Utskottet vill värna om den ekumeniska överenskommelsen om användandet av den ekumeniska versionen av Herrens bön i Svenska kyrkans gudstjänster, vilket beslutades av kyrkomötet 1998. Utskottet föreslår att kyrkomötet avslår motionen.
Förslag till beslut
Utskottet föreslår Kyrkomötet
att avslå motion 2002:17.
Redogörelse för ärendet
Motion
I motion 2002:17 av Nils-Arne Rehnström ställs frågan om varför den nya översättningen av Herrens bön ersätter ordet frestelse med prövning och föreslår att kyrkomötet beslutar
att ge Kyrkostyrelsen i uppdrag att vidare undersöka om man inte i den slutliga bedömningen av Herrens bön kan ersätta prövning med frestelse.
Utskottet
Bakgrund
Herrens bön finns i två versioner i Nya testamentet, dels i Matteusevangeliet 6:9-13 och dels en kortare i Lukasevangeliet 11:2-4. Det är den version som finns i Matteusevangeliet som har brukats som gemensam bön i kyrkan alltsedan urkyrkans tid.
Den svenska kyrkohandboken som nu är i bruk innehåller två versioner av Herrens bön, vilka kan användas i samtliga gudstjänster. Den ena är hämtad ur 1981 års översättning av Nya testamentet (NT 81) den andra ur 1917 års bibel. Den senare, ur 1917 års bibel, är inte en egentlig nyöversättning av Herrens bön utan en språkligt sett redan då föråldrad text som går tillbaka till 1500-talet och rent av tidigare än så. I den versionen av Herrens bön används ordet "frestelse".
I mitten av 1970-talet påbörjades ett ekumeniskt arbete i avsikt att få fram nya översättningar av i första hand den apostoliska och den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen, vilka skulle vara gemensamma för den svenska kristenheten. Snart kom arbetet också att omfatta en ny översättning av Herrens bön. Ett första förslag till nyöversättning presenterades 1993.
Efter remissbehandling visade det sig inte vara en framkomlig väg att göra en nyöversättning av Herrens bön vid sidan av NT 81. Efter ytterligare tre år, 1996, lade en arbetsgrupp hos Sveriges Kristna Råd (SKR) fram ett nytt förslag, som helt anslöt till NT 81 utom beträffande den s.k. brödbönen. Denna lyder i NT 81: "Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer". I arbetsgruppens förslag har den följande lydelse: "Ge oss i dag det bröd vi behöver".
Förslaget överlämnades till de kyrkor, samfund och församlingar som är representerade i SKR och Sveriges frikyrkosamråd med förhoppningen "att texterna skall antas av alla svenskspråkiga kyrkor, samfund och församlingar för regelbunden användning i gudstjänst och undervisning". (Låt oss be och bekänna, Libris 1996.)
Låt oss be och bekänna innehåller kommentarer till Herrens bön och trosbekännelserna utarbetade av sekreteraren i SKR:s arbetsgrupp, docenten Anders Ekenberg i samråd med arbetsgruppen. I en genomgång av brödbönens översättning avvisas lydelsen i 1917 års bibel, "vårt dagliga bröd", som osannolik. Översättningen "det bröd vi behöver" anges hålla sig inom ramen för vad som är språkligt och exegetiskt möjligt.
I boken kommenteras valet av "prövning" framför "frestelse" i NT 81. Orden i grundtexterna på latin/grekiska/hebreiska är mångtydiga och rymmer båda innebörderna. Mot båda översättningarna kan riktas legitima, sakliga, teologiska invändningar. Man kan inte tala om en obruten kristen tradition av att välja frestelse framför prövning. Valet att använda prövning i NT 81 baseras på viljan att uttrycka mer av grundtextens innebörd av att inte utsättas för en prövning/frestelse som överstiger vår förmåga, än vad ordet frestelse gör i nutida svenska. Ordet frestelse har idag fått en betydelseinskränkning till att enbart rymma "lockelse, något som förleder". I boken avslutas redogörelsen för arbetsgruppens överväganden med följande ord: "Eftersom bönen här bäst tolkas som direkt riktad till Gud - och alltså framställer Gud som prövningens tänkta upphov - är ordet prövning att föredra framför frestelse"
Tidigare behandling i kyrkomötet
Vid 1996 års kyrkomöte beslutades om en kyrklig kungörelse (SKFS 1996:5) om provanvändning av de nya ekumeniska översättningarna av de nicensk-konstantinopolitanska och apostoliska trosbekännelserna samt Herrens bön. Kungörelsen föreskrev att de av SKR rekommenderade översättningarna efter kyrkorådets medgivande fick användas på prov i Svenska kyrkans gudstjänster under tiden 1 oktober 1996 - 30 juni 1997.
1997 års kyrkomöte tvingades konstatera att någon enighet kring förslagen till nya översättningar inte fanns, vare sig inom Svenska kyrkan eller i det ekumeniska sammanhanget. Tre motioner angående Herrens bön behandlades i gudstjänstutskottets betänkande (KG 1997:4). Utskottet uttalade sin otåliga längtan efter en version av Herrens bön, som alla i Svenska kyrkan tillsammans med alla andra kristna i vårt land skulle kunna enas kring. Dock hade motionsförslagen inte erbjudit några fungerande lösningar varken för Svenska kyrkan eller för det ekumeniska samarbetet.
Vid en ekumenisk överläggning den 12 maj 1998 visade sig den tidigare bedömningen att den ekumeniska översättningen av Herrens bön saknade stöd, inte vara riktig. I stället uttalades från övriga kyrkor och samfund en mycket stark förväntan och önskan att Svenska kyrkan skulle ta i bruk den ekumeniska översättningen av Herrens bön.
Kyrkomötet 1998 beslutade, i enlighet med Centralstyrelsens skrivelse (CsSkr 1998:4), utfärda en kungörelse om att den ekumeniska översättningen av Herrens bön kan användas som ett alternativ i Svenska kyrkans gudstjänster, vid sidan av de två som redan står i kyrkohandboken.
I sitt betänkande (KG 1998:1) vid beredningen av ärendet skriver gudstjänstutskottet: "Arbetet med den ekumeniska översättningen har särskilt förespråkats av Svenska kyrkan och vi har därför ett särskilt ansvar för att föra arbetet i hamn."
Utskottet behandlade i samma betänkande en motion (Kmot 1998:50) av Birger Palo där han föreslog att kyrkomötet skulle besluta att i bönen Fader vår behålla ordet frestelse. Utskottet yrkade på avslag för motionen med följande motivering:
Det är för utskottet en omöjlig tanke att Svenska kyrkan i denna situation skulle införa ytterligare versioner av Herrens bön utöver den nu föreslagna. Ett beslut om att anta den ekumeniska översättningen utesluter enligt vår mening bifall till de motioner som förespråkar sådana, av Svenska kyrkan ensidigt antagna, versioner. Målet måste vara att kommande generationer skall slippa ha flera versioner av Herrens bön i bruk.
Läronämnden avstod från att i sitt yttrande (Ln 1998:7) över Centralstyrelsens skrivelse göra någon läromässig värdering av de tre olika översättningar som idag finns i bruk, men menade att:
det finns starka, även läromässiga, skäl för att fortsätta strävan efter en gemensam översättning för gudstjänstbruk inom svensk kristenhet. Antagandet av en sådan innebär att många får göra avkall på sina förstahandsönskemål - för enhetens skull. Detta betyder inte att människors invanda böneformuleringar ifrågasätts.
Efter Kyrkomötets beslut 1998
Med anledning av beslutet sändes i januari 1999 ett informationsblad innehållande den ekumeniska översättningen av Herrens bön och information om bakgrunden till denna version till samtliga församlingar. Av detta informationsblad framgick också att arbetsgruppen för kyrkohandboken avsåg att i förslaget till översedd kyrkohandbok införa den ekumeniska versionen av Herrens bön.
I mars 2000 överlämnades förslagen till ny Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, Den svenska evangelieboken och En liten bönbok till Kyrkostyrelsen och sändes ut på remiss. I fråga om Herrens bön föreslogs i kyrkohandboken endast den ekumeniska översättningen, Vår Fader, vid samtliga gudstjänster utom vid de olika begravningsgudstjänsterna då även 1917 års översättning fanns som alternativ.
Efter remissomgången, vilken avslutades våren 2001, beslöt Kyrkostyrelsen att inte lägga fram handboksförslaget för kyrkomötet utan att arbeta fram ett nytt förslag. Av dem som i remisserna uttalade sig om Herrens bön, ville en majoritet att antingen endast 1917 års översättning eller att både den ekumeniska och 1917 års översättningar skall kunna användas i handbokens samtliga gudstjänster.
Överväganden
Ett bifall till motionen skulle enligt utskottet innebära att Svenska kyrkan ensidigt skulle gå ifrån den nyligen träffade överenskommelsen med en majoritet av Sveriges kristna kyrkor och samfund om användandet av en gemensam version av Herrens bön. Med hänsyn till det långa och teologiskt gedigna arbete som genomförts på ekumenisk grund sedan 1970-talet för att kunna enas om denna gemensamma version av Herrens bön finner utskottet det inte möjligt att tillstyrka ett sådant beslut. Utskottet gör också bedömningen att det inte heller finns några förutsättningar för att nu starta en ny ekumenisk process i frågan.
Med förståelse för den betydelse som Herrens bön har i en kristen människas personliga fromhetsliv, där enskilda formuleringar kan ha stort inflytande över hur bönen förstås och upplevs, vill utskottet visa på den frihet som idag ändå råder att fritt välja vilken av de tre versionerna av Herrens bön som skall användas i församlingens olika gudstjänster.
Uppsala den 20 september 2002
På Gudstjänstutskottets vägnar
Alve Svensson
Närvarande: Alve Svensson, ordförande, Ulla-Britt Emanuelsson, Timmy Leijen, Allan Lewin, Carina Hallsten Hansson, Evy Åberg, Mats Hagelin, Glenn Håkansson, Kjell Söderberg, Anders Åkerlund, Inga Alm, Lisbet Båfält, Lars Ekblad, Fredrik Nilsson, Christina Holmgren
Biskop Caroline Krook har deltagit i utskottets överläggning.
