Svar på frågor i Kyrkomötet 2001:5 och 2001:7 av Bengt Olof Dike om kyrkan efter skiljandet från staten och av Börje Finnstedt om utvärdering av relationsändringen

Kyrkomötet Svar på fråga 2001:5 och 2001:7

Svar från Kyrkostyrelsen

Bengt-Olof Dike och Börje Finnstedt har båda ställt frågan om vad som hänt i Svenska kyrkan efter relationsändringen, om förhoppningarna om vitalisering infriats.

Relationsändringen var en historisk händelse då de band mellan kyrka och stat som knöts på 1500-talet löstes upp. Förberedelsearbetet pågick i 50 år. Frågan måste efter bara ett och ett halvt år anses för tidigt ställd. Det kommer att ske uppföljningar i många avseenden.

Kyrkostyrelsen har beslutat om en inventering av behov när det gäller ändringar i kyrkoordningen. Inventeringen skall redovisas till styrelsen vid kommande årsskifte.

I enlighet med Kyrkomötets beslut pågår också en utvärdering av årets kyrkoval. Kyrkostyrelsen planerar att återkomma till nästa års kyrkomöte med en redovisning av denna utvärdering.

Redan nu syns emellertid positiva tecken från den nationella nivåns synvinkel. Det märks inte minst på mediaområdet. Intresset för Svenska kyrkan har ökat. Kanske har kyrkan aldrig haft så stort genomslag i mediabruset som för närvarande. I Kyrkostyrelsens arbete ser vi också hur samhället i ökande grad efterfrågar Svenska kyrkans synpunkter och bidrag i ofta komplicerade sociala och etiska frågor. Kyrkan ses som värdefaktor, etisk vägledare och medmänskligt stöd. Kyrkans röst och närvaro i internationella frågor är också mer efterfrågad i dag från statens sida, från media och enskilda organisationer. Kyrkan upplevs som en självständig och betydelsefull kropp i samhället. Relationsändringen har säkert haft betydelse för detta.

När det gäller kyrkans internationella arbete medgav regelverket före relationsändringen inte att detta fullt ut var en integrerad del av kyrkans liv. Mission och bistånd fick bedrivas i stiftelseform, vilket var förutsättning för att arbetet skulle kunna växa sig starkt. Den samhällskritiska hållning och den stimulans av personligt engagemang som det internationella arbetet kräver har nu ännu bättre förutsättningar att bäras i ansvarstagandet från en självständig kyrka, vilket erfarenheterna också så här långt visar.

Relationsändringen har också stärkt Svenska kyrkans identitet och ökat förmågan till kommunikation. Den nationella nivån integreras alltmer och kan möta omvärlden på ett mer samlat sätt. Vi upplever också en bättre dialog mellan den nationella nivån och stiftsnivån. Det känns som om det finns en stark vilja att se till helheten och gemensamt arbeta för hela Svenska kyrkan.

Britt Louise Agrell