4 Beredningsuppdragets kontext

4.1 Väpnade konflikter - några data

Generellt sett är dagens konfliktmönster ett annat än det som rådde innan Berlinmuren föll och Sovjetunionen upplöstes. De flesta väpnade konflikterna är idag inomstatliga i stället för mellanstatliga och styrda av det kalla kriget.

Enligt tillgängliga uppgifter från Konfliktdataprojektet vid Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet, har under den senaste tioårsperioden som redovisats, 1989-1999, förekommit 110 väpnade konflikter i världen på 73 olika platser. Den årliga rapporten fokuserar på antal konflikter, typ av konflikter och var konflikterna äger rum.

Av dessa 110 konflikter var endast sju av dem mellanstatliga och två av dessa var aktiva under 1999, Indien-Pakistan och Etiopien- Eritrea. Resterande 103 väpnade konflikter under tioårsperioden var alltså inomstatliga. Av de 110 konflikterna var 37 aktiva år 1999. Konfliktdataprojektet kommenterar att det snarare är ett undantag än en regel att konflikter avslutas genom fredsavtal. Tendensen är att många konflikter upphör att vara väpnade men utan att en egentlig lösning av konflikten uppnåtts.

Av de 37 väpnade konflikter som pågick under 1999 var 35 inomstatliga. Av de konflikter som pågick ägde 16 rum i Afrika (bl.a. i Etiopien som både hade inomstatliga konflikter och en mellanstatlig konflikt, i Sudan, Sierra Leone, Kongo, Demokratiska republiken Kongo, Rwanda och Uganda) och 14 i Asien (bl.a. i Indien som både hade inomstatliga konflikter och en mellanstatlig konflikt, i Burma/Myanmar och Filippinerna). I Europa pågick tre väpnade konflikter (i Ryssland - Tjetjenien och Dagestan, Jugoslavien), i Mellanöstern två (Israel och Turkiet) liksom i Latinamerika (Colombia och Peru).

4.2 Vapenhandeln

När man redogör för vapenhandel måste man ha i beaktande att det finns såväl en legal handel med vapen som en illegal handel med vapen. De fakta som går att ta fram hänför sig till den legala delen av vapenhandeln. Det är också så att tillgänglig statistik huvudsakligen avser vad som kallas för större vapensystem och inbegriper oftast inte vad som kallas för lätta vapen. Inte heller det av FN:s generalförsamlings inrättade globala vapenhandelsregistret inkluderar kategorin lätta vapen. Registret är dessutom inte obligatoriskt utan frivilligt. Sveriges regering har sedan 1990 lämnat en redogörelse över den svenska krigsmaterielsexporten till registret.

Under perioden 1990-1999 minskade militärutgifterna i världen med drygt 28 procent. För Europa minskade utgifterna med nära 50 procent och i Nordamerika med 27 procent. Under samma period ökade däremot militärutgifterna i bl.a. Nordafrika, Sydamerika, Sydasien, Östasien.

Vad först gäller handeln med det som benämns som större vapensystem är den stora gruppen av exportörer länder i Nord och merparten av importörerna återfinns bland länder i Syd. Bland de exporterande länderna är USA den största exportören, som under 1990-talet stod för knappt 50 procent.

Under 1990-talets senare hälft ägde den största importen av krigsmateriel rum i asiatiska länder, ca 40 procent, följd av regionen Mellanöstern där importen motsvarade ca 30 procent medan importen till Afrika bara motsvarar ca 2 procent.

Enligt uppskattningar från FN finns det omkring 500 miljoner vapen som tillhör kategorin lätta vapen. 90 procent av de som dött i krig sedan andra världskriget har dött till följd av lätta vapen. Av dessa är 80 procent civila och majoriteten är barn. G 8 länderna står för ca 90 procent av den totala lagliga handeln av lätta vapen. Det finns uppgifter om att den illegala handeln av lätta vapen står för så mycket som 50 procent av den totala marknaden. Det är inte ovanligt att denna grupp av vapen också används som handelsvara för den enskilde innehavare som inte längre behöver sitt vapen. I instabila regioner finns det alltid en efterfrågan. FN kommer att sommaren 2001 hålla en internationell konferens om den olagliga handeln med lätta vapen.

EU:s medlemsstater har 1998 gemensamt antagit åtta miniminormer som skall vara vägledande när respektive stat skall bedöma exporttillstånd - EU:s uppförandekod. Kriterierna är inte bindande men enligt avtalet skall respektive medlemsstat lämna en rapport över exporten och tillämpningen av miniminormerna.

Under 1990-talet har antalet länder som Sverige exporterat till ökat från drygt 30 stycken 1990 till mer än 40 länder 1999. Under denna tioårsperiod har drygt 20 procent av krigsmaterielexporten gått till Asien, knappt 5 procent till Latinamerika medan regionen Afrika endast erhållit 0,2 procent av den svenska exporten. Det svenska företaget Ericsson är ett av flera företag som producerar krigsmateriel för export. Denna produktions andel av den totala försäljningen inom företaget är procentuellt sett liten i förhållande till den övriga produktionens. Däremot är värdet av den lilla andelen högt och medför att Ericsson som företag återfinns bland de största krigsmaterielproducenterna i Sverige. Företaget återfinns också bland världens 40 största krigsmaterielproducerande företag.

Den vapenhandel som sker från Sverige är föremål för kontroll genom den sedan 1996 inrättade myndigheten Inspektionen för strategiska produkter (ISP). Denna myndighet beviljar t.ex. utförseltillstånd och granskar rapportering från företag. Bedömningen av om tillstånd skall beviljas sker förutom med ledning av lagar och förordningar även av riktlinjer som riskdagen fastställt. Sedan mitten av 1980-talet finns det också ett rådgivande parlamentariskt sammansatt organ knutet till den tillståndsgivande myndigheten. Sedan 1996 heter denna rådgivande instans Exportkontrollrådet.

Sverige är också som stat på väg in i ett samarbete med fem andra medlemsländer i EU, nämligen Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Italien och Spanien om den europeiska försvarsindustrin. Dessa sex stater står tillsammans för ca 90 procent av den vapenexport som sker från EU-länder. Samarbete grundar sig på ett mellanstatligt avtal som slöts sommaren 2000. Detta avtal skall behandlas för ratificering av vårriksdagen 2001. Avtalet föregicks av en avsiktsförklaring - a Letter of Intent (LOI) - som avgavs av de sex ländernas försvarsministrar sommaren 1998. Samarbetet syftar bl.a. till att upprätta ett ramverk för att underlätta omstruktureringen av försvarsindustrin i Europa, att säkra tillförseln av försvarsmateriel och försvarsmaterieltjänster, att underlätta utbyte av sekretessbelagd information, att främja samordning av gemensam forskningsverksamhet för bl.a. teknologiutveckling, att förenkla och minska omfattningen av parternas procedurer i fråga om kontroll av överföring och export av militär materiel och teknologi.

Vad gäller sistnämnda syfte är det värt att notera att det med export enligt avtalet avses förflyttning av försvarsmateriel och försvarsmaterieltjänster från en part till en icke-part.

Förfarandet och principerna för fastställande och revidering av tillåtna exportdestinationer regleras i artikel 13 punkten 3. I artikeln anges bl.a. att parternas nationella politik på exportkontrollområdet, uppfyllandet av deras internationella åtaganden inklusive kriterierna i EU:s uppförandekod, samt skyddet av parternas försvarsintressen inklusive bevarandet av en stark och konkurrenskraftig europeisk försvarsindustriell bas skall beaktas i det samråd som äger rum innan ett beslut fattas med konsensus.

Genom detta försvarsindustrisamarbete kommer Sverige att samarbeta med två av de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsrådet, nämligen Frankrike och Storbritannien. Säkerhetsråd har som huvuduppgift att upprätthålla internationell fred och säkerhet.

I detta sammanhang finns det anledning uppmärksamma att de fem permanenta medlemmarna också hör till de största exportörerna av större vapensystem och att de, tillsammans med övriga stater i Säkerhetsrådet, samtidigt är företrädare för FN:s årtionde för en freds- och ickevåldskultur för världens barn.

Den utveckling som kan utläsas av vad ovan beskrivits är att vapenhandeln inte längre politiskt ses som bara en nationell angelägenhet. Det globala registret i FN:s regi och den uppförandekod som EU antagit är dock inte tvingande för enskilda stater utan bygger på att det ska finnas ett intresse och en vilja att frivilligt åta sig ett ansvar att använda sig av de instrument som står till buds. För svenskt vidkommande har dock ett steg till tagits i den internationalisering som pågår genom att på regeringsnivå ingå samarbetsavtal med fem andra europeiska stater. Det finns anledning anta att det i vissa situationer kan visa sig bli svårt för Sverige att hävda företräde för de nationella kriterierna och den nationella praxis som hittills rått. Frågan är också i vilken utsträckning den parlamentariska kontroll som idag föreligger av utförselstillstånd - om än under sekretess - kommer att begränsas eller minska vid tillämpningen av det avtal som Sverige ingått. Från ett statsperspektiv kan dock ett internationellt avtal om samarbete också innebära att en nationell vapenindustri underordnas en extern kontroll som utövas utanför landets gränser, vilket minskar en nations möjlighet att på egen hand, utan insyn rusta.

4.3 Utvecklingssamarbete och konfliktförebyggande

4.3.1 Aktuella initiativ av den svenska regeringen

4.3.1.1 Utvecklingssamarbete - Globkom

Det pågår sedan början av år 2000 ett utredningsarbete om Sveriges politik för global utveckling. Kommittén är parlamentariskt sammansatt och har enligt direktivet (1999:80) uppgiften att utreda hur Sveriges politik för globalt ekonomisk, social och ekologisk hållbar utveckling bör vidareutvecklas utifrån ett solidariskt synsätt i en tid av allt starkare globala ömsesidiga beroenden. Utredningsarbetet skall pågå till den sista oktober år 2001. I kommittén ingår också experter och sakkunniga. En av de sakkunniga är Margaretha Ringström, tidigare direktor för Lutherhjälpen.

Syftet med översynen anges vara att utifrån en vision om solidaritet i globaliseringens tid föreslå åtgärder för att vidareutveckla en sammanhållen politik för att främja en globalt ekonomisk, social och ekologisk utveckling. Kommittén skall ha ett fattigdoms- och rättighetsperspektiv där de fattigas rätt tydliggörs. Kommittén skall utifrån de senaste årens skrivelser och strategier utarbeta en syntes som kan utgöra en plattform för den framtida utvecklingspolitiken och utvecklingssamarbetets roll i denna. De skrivelser som avses är " De fattigas rätt - vårt gemensamma ansvar" (Skr. 1996/97:169), "Demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete" (Skr. 1997/98:76), "Jämställdhet som ett nytt mål för Sveriges internationella utvecklingssamarbete" (Prop.1995/96:153), "Sveriges internationella samarbete för hållbar utveckling (Skr.1996/97:2) samt "Svensk handelspolitik inför en ny WTO-runda".

Kommittén skall vidare se över de biståndspolitiska målen. Det lyfts fram att det humanitära stödet och biståndets betydelse för konfliktförebyggande och konflikthantering inte har något tydligt uttryck i målen, inte heller det övergripande målet om en hållbar utveckling, främjandet av mänskliga rättigheter eller u-ländernas integration i den internationella handeln. Bland de strategiska uppgifterna omnämns att kommittén utifrån ett utvecklingsperspektiv skall belysa, analysera och i tillämpliga fall föreslå åtgärder vad gäller utvecklingssamarbetets roll i samband med konfliktförebyggande och konflikthantering men också vad gäller rättighetsperspektivet i utvecklingssamarbetet i syfte att förena de normativa systemen - framför allt de internationella konventionerna om de mänskliga rättigheterna och respekten för den humanitära rätten - med den operativa verksamheten.

4.3.1.2 Konfliktförebyggande

Under år 2000 har Sveriges regering till riksdagen presenterat skrivelsen "Att förebygga väpnade konflikter" (Regeringens skrivelse 2000/01:2) som en uppföljning till handlingsprogrammet med samma titel (Ds 1999:24).

I handlingsprogrammet anges att konfliktförebyggande verksamhet inkluderar åtgärder som både behandlar konfliktens grundläggande orsaker såväl som symptomen på konflikter. Det centrala ur ett konfliktförebyggande perspektiv är att de initiativ som vidtas måste ha anknytning till en konkret risksituation näraliggande eller avlägsen, där en väpnad konflikt kan bryta ut. Enskilda organisationer anges ha en viktig roll att spela, inte minst då det gäller faktainhämtning, analys och tidig förvarning.

I handlingsprogrammet uppmärksammas också ekumenikens och den interreligiösa dialogens roll för att minska en hotfull politisering av religionen. Betydelsen av stärkt kunskap om andra kulturer och religioner samt ökat kulturutbyte för att tydliggöra de gemensamma värderingarna lyfts fram. Religionen bedöms kunna ge ett viktigt och konstruktivt bidrag till det konfliktförebyggande arbetet genom att lyfta fram grundläggande frågor om etik och människosyn, genom att betona individens ansvar och ge människorna en djupare känsla av framtidshopp samt genom att stimulera till öppenhet, tolerans och försoning mellan kulturer.

I samma handlingsprogram uppmärksammas också problemet med lätta vapen och fyra områden som Sverige vill arbeta inom. Två av dessa områden är att eftersträva öppenhet i vapenproduktion och vapenöverföring samt att eftersträva att avrustning, demobilisering och reintegrering av kombattanter införs som en integrerad del i fredsavtal och fredsfrämjande insatser i post-konfliktuella situationer.

I regeringsskrivelsen anges att konfliktförebyggande syftar till att på ett konstruktivt sätt kanalisera, eller transformera, konflikter, i meningen samhällsmotsättningar, genom fredliga procedurer och strukturer och förhindra att de tar sig väpnade uttryck. Vidare anger regeringen bl.a. följande i de två första inledande avsnitten. Tyngdpunkten i politik och folkrätt förflyttas från nationell säkerhet och suveränitet till människors säkerhet, mänskliga rättigheter och demokrati. Det innebär att de konfliktorsaker som ett konfliktförebyggande arbete måste angripa omspänner ett mycket bredare fält än mellanstatliga motsättningar. Fattigdom och skriande välståndsklyftor, etnisk och religiös förföljelse och politiskt förtryck är konfliktorsaker som idag är mer framträdande än tidigare. Det internationella samfundet i vid bemärkelse - stater och internationella och enskilda organisationer samt andra samhällsaktörer - måste genomsyras av ett konfliktförebyggande perspektiv eller, om man så vill, en konfliktförebyggandets kultur.

I skrivelsen står också att läsa bl.a. följande. Under det senaste årtiondet har den traditionella säkerhetspolitiken genomgått en perspektivförändring. Från en tidigare fokusering på militära säkerhetshot riktade mot den egna nationen har insikten vuxit fram om att internationell säkerhet och regional stabilitet även förutsätter respekt för mänskliga rättigheter och ett demokratiskt styrelseskick. Mänsklig säkerhet är en förutsättning för den samhälleliga stabilitet som är avgörande för regional och internationell fred och säkerhet. Det generella målet är att värna om den enskildes rätt, oavsett kön, ras, religion eller nationalitet, till liv, hälsa och frihet att utvecklas i enlighet med sina personliga förutsättningar.

Regeringen förordar ett integrerat synsätt i sitt arbete för förebyggande av konflikter. Instrumenten för detta synsätt är enligt regeringen utvecklingssamarbetet, folkrätten, demokrati och säkerhet, ekonomisk och social utveckling, ekonomisk integration och handel.

Vad gäller utvecklingssamarbetet lyfts kvinnors och flickors situation fram som ett strukturellt samhällsproblem, biståndsorgans funktion att uppmärksamma brott mot mänskliga rättigheter samt en djupare förståelse för lokala maktstrukturer och samhällets fördelning av resurser. Vad gäller folkrätten anges bl.a. att väpnade konflikter ofta föregås - eller rent av orsakas - av grova kränkningar av befolkningens rättigheter. Respekt för folkrättens regler om mänskliga rättigheter är därför en viktig faktor för att förebygga väpnade konflikter. Det internationella arbetet handlar idag i stor utsträckning om att främja anslutning till och efterlevnad av normativa regler. Vad gäller demokrati och säkerhet lyfts länken mellan demokrati och konfliktförebyggande fram samt regeringsskrivelsen "Demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete" (Skr 1997/98:76) och den demokratidefinition som där anges - formella demokratiska institutioner, demokratisk kultur och respekt för mänskliga rättigheter.

Vad gäller ekonomisk och social utveckling betonas att fattigdom och bristen på mänsklig säkerhet är intimt sammankopplade för ekonomiskt utestängda människor samtidigt som faktorer som är förknippade med fattigdom - bristen på rättigheter, makt och deltagande - också utgör konkreta orsaker till att väpnade konflikter växer fram och fortgår. Vad slutligen gäller ekonomisk integration och handel anger regeringen bl.a. följande. Väpnade konflikter skapar också förutsättningar för en typ av ekonomier som inte kan frodas i fredstid och som har en negativ inverkan på insatser som vidtas för att förhindra att väpnade konflikter uppstår eller åter blossar upp. Handel med vapen, narkotika, diamanter och människor, förskingring och tvångsarbete, etnisk rensning m.m. kan bidra till att en väpnad konflikt uppstår, sprids eller fortlever. Kunskap om aktörers ekonomiska och privata intressen är därför nödvändig för att på ett effektivt sätt förebygga eller på andra sätt hantera en väpnad konflikt.

4.3.2 Svenska kyrkans internationella arbete på nationell nivå

4.3.2.1 Internationell ekumenik på global nivå

Kyrkornas världsråd

Årtiondet 2001-2010

Kyrkornas världsråds nya årtionde går under rubriken "Att övervinna våldet". Den åttonde generalförsamlingen i Harare 1998 deklarerade att Kyrkornas världsråd skulle arbeta strategiskt inom kyrkorna för att skapa en kultur av icke-våld och försoning. Dekaden kommer att bygga på redan tagna initiativ runt om i världen och även erbjuda ett forum för att dela med sig och lära av varandras erfarenheter samt att etablera relationer. Kyrkornas världsråd har också planerat flera projekt varav ett har namnet "Peacebuilding and Disarmament" (Fredsbyggande och nedrustning). Projektet har som ett bland flera mål att omformulera begreppet global säkerhet så att fokus kommer att ligga på personers trygghet och välbefinnande. En av aktiviteterna inom projektet kommer att vara deltagande i det förberedelsearbete som sker inom FN inför den världskonferens om lätta vapen som ska äga rum år 2001.

Generalförsamlingen 1998

I slutdokumentet från Harare 1998 står bl.a. följande att läsa som anknyter till frågan om konfliktförebyggande arbete.

Mänskliga rättigheter utgör en grundläggande bas för en rättvis och hållbar fred. Brister i respekten för dessa rättigheter leder ofta till konflikter och krig, och har flera gånger under det århundrade som gått även lett till folkmord som resultat av ett okontrollerat etniskt, rasistiskt och religiöst hat. Det har återkommande gånger visat sig att det internationella samfundet varit oförmöget att stoppa folkmord som väl börjat. Det föreligger ett överhängande behov av att ta fasta på den läxa man lärt, och skapa mekanismer för tidig varning när riskerna blir synbara. Kyrkorna är oftast de som har störst möjlighet att upptäcka det överhängande hotet, men de kan endast hjälpa när de själva är en del av samhällets svar på evangeliet om kärlek till nästan, även när nästan är ens fiende.

Att inbegripa mänskliga rättigheter i ansträngningarna att förhindra eller lösa en konflikt genom fredsuppdrag är en välkommen utveckling. När en konflikt har upphört skall den sociala och rättsliga strukturen reformeras i syfte att gynna mångfald och fredsskapande åtgärder bland folket. Fredsöverenskommelser skall innehålla internationella standards för mänskliga rättigheter och humanitär rätt och deras tillämpning skall säkras.

Mänskliga rättigheter och människans ansvar går hand i hand. Kyrkornas och andras skyldighet är i första hand att inrikta sig på brotten mot mänskliga rättigheter och att förbättra skyddet för dessa inom det egna samhället. En viktig uppgift är att uppmärksamma de grundorsaker till övergrepp som står att finna i nationella och internationella strukturer eller som utgör ett resultat av externt stöd till repressiva regimer.

Lutherska världsförbundet

Generalförsamlingen 1997

I slutdokumentet från LVF:s generalförsamling står bl.a. följande att läsa som är av intresse för det konfliktförebyggande arbetet:

På nationell och internationell nivå är LVF kallad till att underlätta dialog, fred och försoning i varje skede i utvecklingen av en konflikt. Det tycks finnas ett bristande intresse inom det internationella samfundet att följa upp och implementera avslutade fredsprocesser. Trots att huvudorsakerna till konflikten har uppmärksammats, fortsätter övergreppen mot mänskliga rättigheter. LVF uppmanas därför ofta att stödja och delta i lokala initiativ för hållbar fred, rättvisa, genuin försoning och återuppbyggnad av det civila samhället samt att etablera förtroende mellan folk och nationer.

Absolut grundläggande för denna process är behovet av att berätta sanningen om oförrätterna. Om detta inte behandlas kommer kommande generationer att vara dömda till upprepade konflikter.

Vi får inte heller glömma behovet av att fostra och arbeta för försoning på gräsrotsnivå där offren finns. Fredsöverenskommelser leder ingenstans utan försoning där offren lever. Utbildning för fred och konfliktlösning är en särskild uppgift för kyrkorna.

4.3.2.2 Ekumeniskt arbete på nationell nivå

Sveriges Kristna Råd (SKR) har på olika sätt engagerat sig i vapenhandelsfrågor och konfliktfrågor. SKR har bl.a. anordnat ett seminarium om JAS, deltagit i den offentliga debatten och uttalat sig om Kosovokrisen. Under försommaren 2001 kommer en kyrkoledarkonferens att hållas om vapenhandel i samband med att Sverige avslutar sin period som ordförandeland i EU. Under konferensen kommer bl.a. ramavtalet mellan sex europeiska länder - samtliga också EU-länder -liksom EU:s uppförandekod för vapenhandel och lätta vapen att behandlas. Som ett led i förberedelsen för denna konferens har SKR i samarrangemang med Kristna Fredsrörelsen, Frikyrkliga studieförbundet och Svenska Freds utarbetat ett studiecirkelsmaterial om vapenhandel (En studiecirkel om handeln & vandeln med krut i).

SKR kommer att under februari år 2001 genomföra en delegationsresa tillsammans med Svenska Missionsrådet (SMR) till Burma för att möte Burmas Kristna Råd och företrädare för kyrkor och samfund. I den ekumeniska delegationen deltar från Svenska kyrkan ordföranden i SMR, Hilda Lind, och biskopen Lars-Göran Lönnermark.

4.3.2.3 Internationell mission och diakoni

Svenska kyrkan deltar genom det internationella arbetet inom mission och diakoni i regioner som på olika sätt präglas av konflikter - väpnade konflikter mellan stater, inbördeskrig, strider mellan väpnade grupper. Våldet tar sig också andra uttryck, såsom genom förtryckande strukturer, och återfinns inte bara mellan regimen och invånare i ett land utan också mellan olika intressegrupper. Våldets närvaro i människors vardag är en realitet. Grogrunden för våld och konflikter kan vara diskriminering på grund av religion eller etnicitet, annan diskriminering och bristande respekt för mänskliga rättigheter, behandlingen av minoriteter, bristande tillträde till beslutande forum, frånvaro av rättssäkerhet, ökande försörjningssvårigheter, konkurrens om knappa naturresurser, odlingsbar mark och vatten.

Lutherhjälpen, SKM och EFS är såväl i det bilaterala som i det multilaterala samarbetet, partner till partner verksamma i andra delar av världen. Betoningen i verksamheten ligger därför på dialog och samtal om den verksamhet som Lutherhjälpen, SKM och EFS deltar i, dels genom ekonomiskt stöd, dels genom att delta i kunskapsutveckling och att bidra till att kontakter skapas och för SKM:s och EFS:s del även genom personella resurser - missionärer. Lutherhjälpen bidrar också med personella resurser genom att sekondera biståndsarbetare till Lutherska världsförbundet.

Den internationella verksamheten innefattar stöd till såväl långsiktigt utvecklingssamarbete som till katastrofinsatser. Verksamheten planeras och prioriteringar görs utifrån fastställda prioriterade områden. Som exempel på prioriterade områden kan för Lutherhjälpen nämnas ekologiskt hållbar utveckling samt social och ekonomisk rättvisa, för SKM mänskliga rättigheter och demokrati samt religionsmöten och för EFS kan nämnas teologisk utbildning och reflektion.

Innehållet i verksamheten visar som helhet på ett konfliktförebyggande syfte. I de projektbeskrivningar som uttryckligen nämner konflikter i samhället, återkommer uttryck som fred, fredsbyggande åtgärder, kvinnor i fredsprocessen, förståelse mellan religioner, försoning, interreligiös dialog, religionsmöten, mötesplatser, konfliktlösning, samexistens, rehabilitering av krigsskadad och krigstrött befolkning, lokal livsmedelsproduktion, konfliktförebyggande slumarbete, för att beskriva projektens fokus. Dessa uttryck visar på ett arbete som pågår både före, under och efter konflikter. Det är viktigt att notera att detta arbete pågår i olika delar av världen - i Afrika, Latinamerika, Mellanöstern, delar av Asien samt även i Europa.

Till dessa projekt skall sedan läggas alla andra projekt som också bedrivs i ett långsiktigt perspektiv för att stärka människor i deras möjlighet att påverka sin egen situation. Om kyrkan inte begränsar det som kallas för konfliktförebyggande arbete till insatser då konflikter lett till våldsamheter och hotet om väpnad konflikt redan formulerats, utan istället utgår från en bredare förståelse av begreppet konfliktförebyggande, då hör det konfliktförebyggande arbetet också hemma i religionsdialogen, i skolan och annan utbildning, i socialt arbete, i miljöarbetet, i arbetet mot kränkningar av mänskliga rättigheter, i arbetet för att möjliggöra deltagande på demokratisk bas. Konflikter, olika till såväl art som omfattning, finns det i alla samhällen. Det måste dock finnas en beredskap för och redskap att hantera dem, liksom de grundorsaker som kan ligga bakom. Kyrkan bör kunna säga att arbetet syftar till att förebygga att konflikter utvecklas till destruktivt våld och till krig.

Nedan följer några exempel på verksamhet som stöds av internationell mission och diakoni och som äger rum i konfliktdrabbade regioner. Exemplen visar på beröringspunkter mellan vapentillgång och matförsörjning, på vikten av att ha ett konfliktförebyggande perspektiv i utvecklingssamarbetet, på försoningsarbete efter långt inbördeskrig samt exempel på när sociala insatser görs i konfliktförebyggande syfte. Exemplen visar också partners närvaro i konfliktområden.

Action by Churches Together (ACT International)

Action by Churches Together (ACT International) är globalt nätverk av kyrkor och hjälporganisationer för katastrofinsatser. Lutherhjälpen är en av medlemmarna. Den enskilt största hjälpinsatsen under 1999 ägde rum på Balkan där ACT arbetade i Kosovo, Montenegro och Serbien liksom i Makedonien och Albanien. ACT erbjuder hjälp till de som drabbas av naturkatastrofer samt nödsituationer som uppkommer på grund av krig och inbördeskrig. Hjälpen ges oberoende av personernas ras, kön, tro, nationalitet, etniska ursprung eller politiska övertygelse.

ACT arbetar utifrån etiska riktlinjer - en uppförandekod som består av tio punkter. Vad gäller det aktuella beredningsuppdraget är punkterna 1 och 4 av särskilt intresse. Den första punkten lyder "Att nå fram med humanitär hjälp går före all annan hänsyn" och den fjärde punkten lyder "Vi får inte bli redskap för regeringens politik". I tidningen Lutherhjälpen nr 3/1999 återges koden och exempel hämtas från svälten i Nordkorea 1997-98 respektive från Sudan 1998. I det första fallet nämns att biståndsorganisationer kritiserats för att ge stöd till en kommunistiskt hårt censurerad enpartistat. I det andra fallet kritiserades biståndsorganisationer för att förlänga kriget genom att ge mat till de svältande. Det påpekades att det i flyktingläger är svårt att se vilka som är med i gerillan och vilka som inte är det. Några kommer att försvinna från lägret och ta upp striderna igen. Lutherhjälpens direktor kommenterar i artikeln att de är medvetna om att hjälpen kan bidra till att en konflikt kan fortsätta men alternativet att inte ge mat till de som svälter är ett för dåligt alternativ.

Människor i nöd måste få den hjälp de behöver men kyrkans diakonala uppdrag kräver också att kyrkan kritiskt analyserar den kontext - lokal, nationell, internationell - inom vilken diakonin verkar och strävar efter att stödja långsiktigt hållbara levnadsförhållanden för människor. Som medlem i ACT finns det ett fortlöpande ansvar att beakta detta och ta upp det i diskussioner om t.ex. policy för katastrofarbete.

Life & Peace Institute (LPI)

Samma år som Ekumenikutskottet behandlade motionen om vapenhandel (1998), utbröt väpnade strider mellan Etiopien och Eritrea. Eritrea hade då varit en självständig stat i fem år och Etiopien hade haft en ny konstitution i fyra år. Det blev ett krig som skulle pågå under två år. Enligt uppgift hade länderna tillsammans sedan 1998 spenderat motsvarande 5 miljarder kronor på att köpa avancerad militär utrustning, huvudsakligen från östländer och Kina. Dessutom hade båda länderna mobiliserat flera hundratusen personer, Etiopien 350 000 och Eritrea ca 200 000. Eritreaner med etiopiskt medborgarskap tvingades lämna Etiopien. Parallellt med kriget genomled miljontals invånare i regionen svår torka och matbrist.

1990, åtta år tidigare, då kriget mot Mengistu fördes, skrev dåvarande chefen för Horn of Africa programme vid Life and Peace Institute, Sture Normark, bl.a. följande i tidningen Lutherhjälpen nr 3/90. "Vi fick ju höra att svältkatastrofen 84-85 ... berodde på uteblivna regn och utarmad jord. Men den stora boven, krigen som pågick i landet, doldes skickligt av myndigheterna. Att man från östländerna köpte vapen för över 7 tusen miljoner kronor samma år som vi i väst tävlade om att göra hjälteinsatser för de nödlidande var inte något man hörde talas om då." "Kyrkorna och biståndsorganisationerna måste inse att risken är mycket stor, att hela tiden utsättas för manipulation, att utnyttjas i en eller annan riktning."

Life and Peace Institute återkommer tio år senare till samma tema i en artikel i Horn of Africa Bulletin, sommaren 2000 (2000, vol. 12, no:4) om bistånd till fred. I artikeln skrivs bl.a. om historien som upprepar sig då de regionala aktörerna på Afrikas Horn fortfarande spenderar miljoner dollar av sina begränsade resurser på militära lösningar för de konflikter de är involverade i. Artikeln nämner två olika lösningar som biståndsgivare har på detta. Den ena är uppfattningen att aggressorer inte skall ha någon som helst rätt till bistånd. Den andra är uppfattningen att utifrån ett humanitärt perspektiv hävda att oskyldiga inte skall drabbas för något de inte är ansvariga för. Utmaningen för biståndsgivare uppges vara att inkorporera fredsfrämjande aktiviteter som en väsentlig del av varje utvecklingsinsats.

LPI har i sitt arbete också fokuserat på kvinnors roll i konflikter och efterföljande fredsarbete.

I ett senare nummer samma år av Horn of Africa Bulletin (no:5) uppmärksammas kvinnors betydelsefulla arbete under konflikter för att få samhället att ändå fungera och det arbete de gör som fredsmäklare men också svårigheterna de möter när den väpnade konflikten är över.

I artikeln uppmärksammas också att FN:s säkerhetsråd på den internationella kvinnodagen fastslog att fred är ofrånkomligt sammankopplat med jämlikhet mellan man och kvinna. Artikelförfattaren lyfter vidare fram bl.a. följande. Det är viktigt att erkänna det faktum att kvinnor är de huvudsakliga offren för krig, de förolyckas inte utan dödas, våldtas, lemlästas som ett medel för att förgöra fienden, bryta ned motstånd, sprida skräck och inte minst som ett medel för etnisk rensning. Men kvinnor är inte bara offer, de tar också på sig en ny och viktig roll under konflikter. De upprätthåller många av samhällets centrala funktioner såsom skola, hälsovård och handel. De blir också familjeöverhuvuden och ansvarar för familjens mat och säkerhet. Det är också regel att kvinnor engagerar sig i konkret arbete för fred i sina samhällen. De öppnar dialogen med kvinnor från andra religionsgrupper, de arbetar för avväpning, de utbildar i konfliktmedvetenhet och konfliktlösningar utan våld. En hållbar fred förutsätter att alla delar av samhället deltar i processen. Då krigsdrabbade samhällen har begränsade resurser både ekonomiskt och personellt, kommer ett samhälle som inkluderar kvinnor i fredsprocessen fördubbla sin resursbas. I en deltagande process där varje person, man som kvinna, tar del på lika villkor ges en legitimitet för en fredsöverenskommelse.

Lutheran Church in Liberia (LCL) och Lutheran World Federation (LWF)

I Liberia rasade under åren 1989-1997 ett brutalt inbördeskrig. Den lutherska kyrkan (LCL) och Lutherska världsförbundet (LWF/WS Liberia Program) påbörjade 1998 ett gemensamt program för traumabearbetning - Trauma Healing and Reconciliation Programme. Både LCL och LWF/WS hade redan under inbördeskriget bedrivit arbete med traumabearbetning och försoning. Målgruppen för det gemensamma programmet är personer som drabbats av kriget. Det är kvinnor och män i alla åldrar samt barn. Målgruppen har indelats i två huvudgrupper, dels de som direkt drabbats av kriget - varit stridande, kvinnor och flickor som blivit våldtagna, föräldralösa eller övergivna barn, barnsoldater, mödrar som blivit ensamstående - dels de som indirekt drabbats av kriget och fått fysiska och psykiska men - lokala ledare, traditionella ledare, religiösa ledare samt organisationer eller personer som arbetar med personer som tillhör den första gruppen.

Traumabearbetningsprojektet bedöms både av LCL och LWF/WS vara ett arbete som ska ges högsta prioritet. Denna verksamhet är kyrkans bidrag till hela det liberianska samhället och folket i den pågående fredsprocessen och arbetet är inte evangeliserande. Det är därför viktigt att låta projektet vara inklusivt och omfatta alla liberianer oberoende av deras religiösa, etniska, politiska tillhörighet eller sociala bakgrund. Biskopen för Lutheran Church in Liberia (LCL) säger i en intervju i tidningen Lutherhjälpen (3/1999) att alla måste tala med varandra för att förebygga nya konflikter. Projektet ordnar workshops där människor får mötas och inför varandra berätta om vad de varit med om och utsatts för. De får lära sig hantera sina traumatiska upplevelser och om möjligt också får kraft att våga se fram mot en mer normal tillvaro. Projektet ordnar också utbildning för lokala fredsbyggare och för personer inom säkerhetstjänsten. Den sista gruppen har en avgörande roll i fredsprocessen genom att den kan påverka processen såväl i positiv inriktning som i negativ inriktning. En viktig aspekt för projektet är att inbegripa situationen inom familjen under rubriken "peace must begin at home" då fred hemma är en förutsättning för fred i stort.

Henry Martin Institute of Islamic Studies

Svenska kyrkans mission ger ekonomiskt stöd till det ekumeniska centret Henry Martin institute of Islamic studies i Indien som bl.a. bedriver ett konfliktförebyggande slumarbete i Hyderabad. Institutet grundades för 60 år sedan för att utbilda kristna missionärer för deras arbete bland muslimer. Under åren har institutet förändrat sin inriktning till att mer fokusera på en öppen dialog med muslimer. På 1980-talet togs ytterligare steg i förändringen i riktning mot ett djupare engagemang för fredsbyggande arbete i sammanhang där det finns en interreligiös spänning. Projektet i Hyderabad är ett svar på den situation som uppkom efter våldsamma motsättningar i slumområden mellan olika religiösa grupper. Verksamheten vänder sig till både hinduer och muslimer med syftet att dessa grupper skall mötas i aktiviteterna, bl.a. genom praktisk yrkesutbildning och inkomstgenererande projekt. Projektet syftar också till att finna en modell för lokala, konkreta konfliktförebyggande åtgärder. I projektet drivs också primärskola för barn i åldrarna 5-12 år och en hälso- och sjukvårdsklinik.

Andra aktiviteter

Förutom de exempel som ovan angivits deltar Svenska kyrkans internationella mission och diakoni i andra typer av aktiviteter såsom insamlingskampanjen Fred och folkrätt under senhösten 2000 tillsammans med Caritas, Diakonia och Palmecentret för bl.a. psykisk och fysisk rehabilitering och försoningsarbete i Mellanöstern samt anordnandet av ett seminarium i december samma år om konflikten i Sudan och kyrkornas roll i arbetet för fred och försoning.

Under hösten arrangerade också Lutherhjälpen tillsammans med Kristna Fredsrörelsen ett heldagsseminarium under rubriken Den internationella vapenhandeln och internationell mission och diakoni. Lutherhjälpen inbjöd ombud för de tre internationella verksamhetsområdena till seminariet med syftet att ge ombuden en möjlighet till reflektion omkring de sammanhang det internationella arbetet påverkas av.

I januari månad 2001 påbörjar kansliet sitt deltagande i ett projekt inom nätverket Forum för Fredstjänst om konfliktkonsekvensbedömningar av biståndsprojekt. Deltagande organisationer skall inom projektet ta del av erfarenheterna från ett internationellt forskningsprojekt som utarbetat en analysmodell för att bedöma biståndsprojekt i områden där väpnad konflikt pågår eller där risken för väpnad konflikt är stor, utifrån tesen "Do No Harm". Projektet beräknas pågå under hela 2001 med finansiering från Sida.

Svenska kyrkan är också en av fyra huvudmän för Frivilligorganisationernas Fond för Mänskliga Rättigheter (de övriga är Diakonia, Rädda Barnen, Röda Korset). I detta sammanhang aktualiseras vapenhandelns och väpnade konflikters kopplingar till kränkningar av mänskliga rättigheter.

Svenska kyrkans internationella mission och diakoni för också ett samtal med Sida om att vidga kriterierna för samarbetet bl.a. för att också kunna inkludera projekt där t.ex. religionsmöten betonas med syftet att arbeta konfliktförebyggande.

Svenska kyrkans internationella mission och diakoni deltar även i Utrikesdepartementets Råd för Freds- och säkerhetsfrämjande insatser tillsammans med bl.a. Röda Korset, Kristna Fredsrörelsen, Svenska Freds, Fonden för mänskliga rättigheter och Uppsala universitet, institutionen för Freds- och konfliktforskning.

Svenska kyrkan/Lutherhjälpen är medlem i den europeiska samarbetsorganisationen för kyrkorelaterade utvecklingsorganisationer i Europa, Association of World Council of Church-related Development Organisations in Europe (APRODEV), och är genom organisationens kontor i Bryssel engagerad i ett påverkansarbete gentemot EU i utvecklingsfrågor. APRODEV:s kontor arbetade hösten 2000 aktivt med att kritiskt granska den policy för bistånd som EU också antog i form av en deklaration för sin utvecklingspolitik Genom deklarationen åtog sig både Rådet och Kommissionen att ha fattigdomsbekämpning som det främsta målet för utvecklingspolitiken. Kyrkokansliet deltog också i granskningen av policyn genom att framföra synpunkter och tilläggsförslag till den svenska regeringen. En av synpunkterna var att utvecklingssamarbetets roll i konfliktförebyggande var för knapphändigt belyst och förslag lämnades på tillägg i denna fråga.

Som en följd av det sammanhang som de internationella verksamhetsområdena verkar i, har ett arbete påbörjats inom kansliet med syftet att fokusera frågeställningar för det fortsatta arbetet vad gäller freds-, försonings- och konfliktförebyggande arbete.