1 En samlad nämnd för Svenska kyrkans internationella mission och diakoni

1.1 Bakgrund och drivkrafter

Integrationen av Svenska kyrkans mission och Lutherhjälpen - de internationella verksamheterna för mission och diakoni - i relation till varandra och till Svenska kyrkan som helhet, har skett steg för steg sedan drygt 15 år tillbaka. Dess bakgrund och drivkrafter är i huvudsak tre:

1.1.1 Behovet av en helhetssyn på människan

Den uppdelning mellan mission och diakoni - mellan andliga behov och världsliga - som utvecklades under framför allt decennierna efter andra världskriget har med tiden visat sig allt svårare att försvara och upprätthålla. Detta har sedan länge påtalats från Svenska kyrkans samarbetspartner, med brevet 1972 från Mekane Yesu-kyrkan i Etiopien som det tydligaste exemplet. Men också vårt eget samhälles växande komplexitet har tydliggjort behovet av att bättre se samman värderingar och fakta, tro och handling, andligt och världsligt.

1.1.2 Behovet av en helhetssyn på världen

Mission och diakoni har under lång tid för många varit förknippade med kyrkliga aktiviteter med syfte att från oss i Sverige och Västerlandet bringa ljuset till dem långt borta. En tilltagande globalisering gör det allt svårare att på detta sätt skilja mellan ute och hemma. I en global ekonomi går det inte längre att hålla i sär utvecklingarna i Sverige och andra delar av världen. Globala miljöproblem drabbar människor över nationsgränser. Flyktingströmmar och de ekonomiska krafter som tvingar människor att byta miljö gör att alla samhällen blir mångkulturella. Framtidens internationella arbete måste vara dubbelriktat - bygga på ett partnerskap där erfarenheter och resurser delas på ett sätt som kommer båda parter till del. I det internationella arbetet finns erfarenheter som är helt avgörande för Svenska kyrkans möjligheter att möta framtiden. Integrationen av de internationella verksamheterna i Svenska kyrkan innebär att ägandet av dessa erfarenheter på ett tydligare sätt blir hela Svenska kyrkans.

1.1.3 Behovet av att använda resurserna effektivare

Med växande administrativa kostnader blev det med tiden alltmer ohållbart att upprätthålla tre parallella kanslier (dvs. för SKM, Lutherhjälpen och EFS Utland) för Svenska kyrkans internationella verksamheter, samtidigt som dessa också utvecklades i allt tydligare samklang med varandra. De samordningsfördelar som skapats genom det gemensamma kansliet har varit avsevärda. Ett samlat beslutsorgan ger ytterligare betydande resursbesparingar och ökar möjligheterna att kvalitetssäkra arbetet.

1.2 Ett historiskt perspektiv

1.2.1 Svenska kyrkans mission

I de kyrkor som reformerades under 1500-talet kom missionsarbetet i första hand att bedrivas inom det egna territoriet. Under 1600-talet sökte de svenska prästerna i kolonin Nya Sverige i Nordamerika vinna indianerna i Delaware för den kristna tron. I Sverige kom kyrkan att fortsätta det under medeltiden påbörjade missionsarbetet bland samerna. Tanken på att bedriva mission utanför landets gränser kom först att väckas under slutet av 1700-talet under inflytande från herrnhutismen och engelsk evangelikalism. Missionstanken vann spridning i första hand genom bibel- och traktatsällskapen.

Under 1800-talet växte missionsintresset fram i Svenska kyrkan bl.a. genom kontakter med herrnhutmissionen, den unga engelska missionen och Baselmissionen. 1835 bildades Svenska Missionssällskapet (SMS) och perspektivet var då att mission och interkonfessionalism hörde ihop. SMS drev dels egen mission i Lappmarken, dels lämnade understöd till utländska missionssällskap. Den första svenska missionären, Zacharias Kiernander, hade redan 1740 utsänts till Indien genom den engelska organisationen Society for Promoting Christian Knowledge.

Den nyevangeliska väckelsen inom Svenska kyrkan, till vilken flera av Svenska missionssällskapets missionsföreningar hörde, organiserade sig 1856 i Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen och 1866 sändes de första EFS-missionärerna till Etiopien och Eritrea.

I Svenska kyrkan i stort blev det emellertid en debatt om hur mission skulle organiseras. Var mission en uppgift för enskilda som slöt sig samman i missionssällskap för att samla in pengar och sända ut egna missionärer eller var mission en uppgift för kyrkan såsom sådan, en självklar verksamhet för varje kristen kyrka? Till skillnad från andra lutherska kyrkor valde Svenska kyrkan det vi idag kallar kyrkomissionens linje. Kyrkomissionen utgick från att kyrkan som sådan är bärare av missionsuppdraget och att varje församling var kallad till mission. Den innebar en mission från kyrka till kyrka och från folk till folk. Målet var att bygga lokala kristna kyrkor med inhemskt prästerskap med ansvar för nådemedelsförvaltningen. Dessa kyrkor skulle bli självständiga i förhållande till missionen.

Kyrkomötet 1868 tillsatte en kommitté för att utreda hur missionsarbetet skulle organiseras av kyrkan. Svenska kyrkans dåtida rättsliga konstruktion krävde därvid att dess mission fick någon form av laglig reglering. Ett förslag utarbetades och med detta som utgångspunkt begärde kyrkomötet 1873 att Kungl. Maj:t skulle fastställa en författning för Svenska kyrkans missionsverksamhet. 1874 tillsatte Kungl. Maj:t en interimsstyrelse och år 1878 utfärdades stadgar för Svenska kyrkans missionsstyrelse, vars ändamål skulle vara "evangelii spridning bland icke kristna folk". Stadgarna reviderades 1915 och missionsstyrelsen skulle "utsända och underhålla missionärer bland icke kristna folk, understödja och vårda de kristna församlingar, vilka genom dessa missionärers verksamhet kunna bildas, i egna anstalter bilda missionärer, understödja missionsföreningar, vilkas syfte och verksamhet styrelsen godkänner, utgiva missionsskrifter samt i övrigt vidtaga åtgärder, som kunna leda till missionssakens främjande." (Kungl. Cirkulär 31 dec. 1915).

I valet av verksamhetsfält för den nya missionen spelade folkkyrkotanken en viktig roll. Uppdraget var att kristna ett "folk" och man ville ta ansvar för ett geografiskt bestämt område. 1876 etablerade SKM samarbete med den tyska Leipzigmissionen i en redan på 1700-talet startad verksamhet bland tamilerna i Sydindien, och samma år påbörjades missionsarbete bland zuluerna i Sydafrika i samverkan med norska och tyska missionssällskap.

Fram till Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelses tillkomst 1933 hade SKM även ansvar för arbete av det slag som Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet numera bedriver och som tidigare betraktades som mission i betydelsen att räcka evangelium till sjömännen.

Ärkebiskopen var missionsstyrelsens självskrivne ordförande medan övriga sex ledamöter, tre präster och tre lekmän, valdes av Kyrkomötet, till vilket SKM avlämnade sin verksamhetsberättelse. Revisorerna utsågs av Kungl. Maj:t. Styrelsen fick rätt att förordna och avlöna en präst, som sedermera fick titeln missionsdirektor och vid dennes sida byggdes successivt en kanslifunktion ut. SKM:s arbete har efterhand lett till att självständiga systerkyrkor med episkopal författning bildats på de f.d. "missionsfälten" i t.ex. i Indien, Sydafrika, Tanzania och Zimbabwe. De missionärer som sänds till dessa kyrkor går in som medarbetare i den lokala kyrkan.

Under 1970-talet började SKM alltmer att samarbeta även med andra kyrkor och nationella och ekumeniska råd blev också parter i SKM:s arbete för att nå uppsatta målen. SKM:s verksamhet har till stor del bedrivits med insamlade medel t.ex. rikskollekter på Trettondedag jul och Missionsdagen, senare Heliga Trefaldighets dag, andra kollekter, enskilda gåvor, fast givande, testamentsmedel och syföreningarnas verksamhet. Ett omfattande nätverk av missionsombud har till uppgift att hålla missionsintresset levande i församlingarna och sprida kunskap om missionens arbete. I ett ökande antal församlingar har internationella grupper bildats som integrerat verkar för SKM, Lutherhjälpen och SKUT. Även på kontraktsnivå finns ombud medan stiftsmissionsråden har ett ansvar för utbildning och inspiration.

1.2.2 Lutherhjälpen

Under pågående världskrig beslöt biskopsmötet 1944 att en insamling "Till bröders hjälp" skulle genomföras och inkomsterna användas till humanitär hjälp och kyrkligt uppbyggnadsarbete främst i de nordiska grannländerna, men också i andra krigshärjade länder. Som ett fullföljande av detta arbete beslöt biskopsmötet 1947 att ett särskilt organ, "Svenska kyrkohjälpen", skulle tillskapas. Detta ordnade penninginsamlingar i alla församlingar och dessa ställdes till förfogande för Kyrkornas världsråds hjälparbete och de tyska evangeliska kyrkornas samarbetsorgan Evangelisches Hilfswerk.

Efter kriget bildades en rad hjälporganisationer i nära anknytning till Svenska kyrkan i syftet att både bistå flyktningar som sökte sig till Sverige och till arbetet bland människor i de krigshärjade länderna.

I Sverige hade 1929 en svensk landskommitté av Lutherska världskonventet tillkommit med syfte att bistå nödställda medkristna. Dess tidskriften hette "Kyrkor under korset" och under detta namn blev verksamheten känd. När världskonventet 1947 ombildades till Lutherska världsförbundet och fick en svensk sektion kom denna att överta denna verksamhet som bedrivits för "Kyrkor under korset". Biskopsmötet tog därvid initiativ till att sektionen och dess biståndsorgan skulle organiseras i nära anslutning till Svenska kyrkans legala organ. Sektionens bistånds- och insamlingsverksamhet fick därvid namnet "Lutherhjälpen", vilket skulle "framhäva den lutherska samlingstanken och den karitativa förpliktelsen".

Fram till 1955 sköttes hela Lutherhjälpens administrativa verksamhet som frivilliguppdrag av styrelseledamöterna med kyrkoherden i Staffanstorp, Daniel Cederberg, som sekreterare och verkställande ledamot. Att fortsätta att arbeta på detta sätt var inte möjligt när verksamheten kraftigt växte. En tanke att verksamheten skulle inordnas under Svenska kyrkans diakonistyrelse förverkligades inte. Kansliet flyttades från ett rum i Staffanstorps prästgård till egna lokaler i Stockholm och en person kunde heltidsanställas, sedermera biskopen Åke Kastlund, som under lång tid kom att personifiera Lutherhjälpen. Kring sig samlade han en aktiv stab. Hans mycket aktiva, offensiva och slagkraftiga insamlingsarbete med församlingarna som bas och spektakulära kampanjer ledde till att intäkterna dramatiskt växte. Församlingsombud utsågs av kyrkoråden för att organisera den årliga, mycket uppmärksammade "fasteaktionen", som genomförts i hela Svenska kyrkan sedan 1965.

Redan under 1950-talet hade det förekommit viss "konkurrens" om givarnas stöd mellan Lutherhjälpen, Svenska kyrkohjälpen och också Inomeuropeisk mission och många hade svårt att skilja organisationerna åt. Att Lutherhjälpen var en del av Lutherska världsförbundet och att Svenska kyrkohjälpen samarbetade med Kyrkornas världsråds hjälpavdelning var en principiell skillnad som var svår att motivera för gåvogivarna. Med anledning av integrationen mellan Kyrkornas världsråd och Internationella missionsrådet 1962 initierades en diskussion som syftade till samordning mellan Svenska kyrkohjälpen, Lutherhjälpen, Svenska kyrkans missionsstyrelse och Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse. Skillnaden mellan missionsstyrelsen och flyktinghjälporganisationerna minskades också därigenom att Lutherhjälpen och Svenska kyrkohjälpen fick kontakt med s.k. missionskyrkor i Tredje världen och SKM:s missionsfält ombildades till dotterkyrkor. Förslag väcktes bl.a. om att tillskapa ett "Svenska kyrkans utrikesråd".

1963 beslöts om samgående mellan Lutherhjälpen och Svenska kyrkohjälpen; deras insamlingsresultat förhöll sig då som 4:1 Efter diskussion i ett gemensamt representantskap fattades det formella beslutet av biskopsmötet. Under några år framträdde organisationen under dubbelnamnet "Lutherhjälpen - Svenska kyrkohjälpen". Detta representantskap blev det högsta beslutande organet och biskopsmötet bevarade ett starkt inflytande.

Redan 1962 var man från SKM:s sida intresserad av att bilda en enda organisation för mission och flykting- och katastrofhjälp. Från Lutherhjälpens sida var man efter samgåendet med Kyrkohjälpen dock framför allt angelägen om konsolidering och identitetsförstärkning. Som Björn Ryman visat uppfattades skillnaderna mellan SKM och Lutherhjälpen så:

Svenska kyrkans mission	Lutherhjälpen
mission	diakoni
kyrkohjälp	katastrof- och ulandshjälp
offentligrättslig	frivilligrörelse
bilateral	multilateral
luthersk och ekumenisk	luthersk

SKM relaterade till sina partners genom en lång missionärstradition, medan Lutherhjälpens kontakter var självständiga kyrkor och effektiva fältkontor i katastrofområden. I hemlandet appellerade SKM till kyrkfolket, medan Lutherhjälpen därutöver kunde vända sig till en bred allmänhet. I den s.k. "u-hjälpsväckelsens tid" kom Lutherhjälpen att ytterligare expandera. Den är nu en av landets största hjälporganisationer med mycket stor goodwill.

1.2.3 Nämnderna för Svenska kyrkans mission respektive internationell diakoni/ Lutherhjälpen

Med anledning av diskussionen ang. stat - kyrka, och som ett led i förändringsarbetet med den rikskyrkliga organisationen under 1980-talet och inrättandet av Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet (SFRV), förändrades SKM:s och Lutherhjälpens ställning. Kyrkomötet beslutade 1983 om att inrätta åtta nämnder där bl.a. 'Nämnden för Svenska kyrkans mission' och 'Nämnden för internationell diakoni - Lutherhjälpen' kom att ingå. Kyrkomötet beslutade 1984 om instruktioner för nämnderna; dessa började fungera 1985. Efter en översyn av den rikskyrkliga organisationen beslöt ombudsmötet 1989 att minska antalet nämnder till fem och bland dem fanns båda här aktuella nämnderna kvar. Utöver SFRV fanns även Stiftelsen för Svenska kyrkans mission och Stiftelsen för Lutherhjälpen. Nämnderna utgjorde styrelser i stiftelserna.

Stiftelsen för Svenska kyrkans mission har sedan 1985 och Stiftelsen för Lutherhjälpen sedan 1963 var sitt representantskap, som beretts tillfälle att granska och yttra sig över stiftelsens verksamhet.

Ombudsmötet beslöt 1995 att tillsätta en utredning om en samlad organisation för Svenska kyrkans utrikesarbete. I diskussionen framhölls bl.a. av biskop Jonas Jonson att det är "ombudsmötets uppgift att i alla avseenden eftersträva att kyrkans mission, diakoni, gudstjänst och ekumeniska gemenskap hålls ihop och inte vandrar åt olika håll. Med all respekt för missionens och Lutherhjälpens folkrörelsekaraktär och de många enskilda människor som är engagerade är det för oss teologiskt och organisatoriskt viktigast att SKM och Lutherhjälpen bevarar och fördjupar sin kyrkokaraktär. Den som har uttryckts för SKM:s del 130 år, för Lutherhjälpen något kortare av naturliga skäl. Nu gäller det att den förstärks och fördjupas och att förankringen i hela församlingen och hela kyrkan kommer till sin rätt."

Under perioden 1995-96 skedde ett förändringsarbete inom kansliorganisationen i Kyrkans Hus syftande till ett för verksamhetsgrenarna på Svenska kyrkans riksnivå gemensamt och integrerat kansli. En förändring ägde rum redan i september 1994 då Centralstyrelsen, de rikskyrkliga nämnderna, råden m.m. samlokaliserades till Kyrkans Hus i Uppsala, där utrikesorganen då redan fanns, sedan SKM och Lutherhjälpen uppfört Kyrkans Hus i slutet av 1970-talet, även det ett steg i ett närmande. Ombudsmötet 1996 gav mandat till styrelsen att fatta beslut i enlighet med ombudsmötesskrivelsen (StSkr 1996:501).

Under hösten 1996 behandlades vid gemensamma styrelsesammanträden förslag till ny organisation och beslut fattades om att ingå avtal med innebörden att all verksamhet från den 1 januari 1997 skall bedrivas inom en juridisk person nämligen SFRV. Detta fick till konsekvens att Stiftelserna för Svenska kyrkans mission och Lutherhjälpen ej skulle bedriva någon egen verksamhet utan endast ha till uppgift att bevaka hur stiftelsens ändamål uppfyllts, hur ändamålsdestinerade medel använts, liksom hur kvarvarande tillgångar såsom fastigheter hanterats. Verksamheten bedrevs då av nämnderna.

I samband Svenska kyrkans relationsförändring till staten den 1 januari 2000 upplöstes SFRV och all verksamhet bedrivs nu av Svenska kyrkan såsom trossamfund. Enligt Kyrkoordningen finns under Kyrkomötet Nämnden för Svenska kyrkans mission och Nämnden för internationell diakoni/Lutherhjälpen.

1.3 De nuvarande nämndernas överväganden i frågan

Sedan hösten 1999 har nämnderna för Internationell mission/SKM och Internationell diakoni/Lutherhjälpen och rådet för EFS utlandsarbete fört samtal kring behovet av en mer samlad styrning av de internationella verksamhetsområdena. Dessa samtal kulminerade i samband med en gemensam överläggning mellan de två nämnderna och medverkan från EFS missionsföreståndare i Sigtuna 22 november 2000. I anslutning till detta beslöt båda nämnderna (SKM §63, Lutherhjälpen §71):

1. att utrycka en vilja att arbeta för att SKM:s, Lutherhjälpens och EFS utlandsarbete styrs av ett gemensamt organ,

2. att uppdra åt utrikeschefen att utarbeta konkreta modeller samt handlingsplan för detta.

De diskussioner som förts i nämnderna har lyft fram ett antal strukturella problem som finns i dagens situation och som begränsar möjligheterna att utveckla verksamheterna. De problem som lyfts fram har främst varit:

1. Tre styrorgan för en allt mer integrerad verksamhet medför att det saknas helhetsansvar på den övergripande nämndnivån, vilket kan medföra dels att frågor faller mellan stolar dels att det saknas möjligheter till en strategisk styrning av verksamheterna. Den sakfråga där detta märkts tydligast under senare år är fred och konfliktförebyggande. Utvecklingen efter det kalla krigets slut, från mellanstatliga till inomstatliga konflikter samt ökade inslag av etniska och religiösa spänningar, har ökat betydelsen av ett aktivt arbete från Svenska kyrkans sida i internationell mission och diakoni utifrån en samlad och övergripande bedömning. Men i ett läge där det saknats detta samlade och övergripande ansvarstagande har denna fråga inte fått den uppbackning som behövts från verksamhetens styrorgan.

2. Tre styrorgan som beställer från en och samma grupp av handläggare förstärker en obalans mellan ambitioner och resurser i kansliet. I samband med den förändrade kansliorganisationen 1997 gjordes omfattande personalnedskärningar, mot bakgrund av de väntade effektiviseringsvinsterna. Tre styrorgan har samtidigt medfört att ambitionsnivåerna på vart och ett av verksamhetsområdena upprätthållits, och i vissa fall ytterligare ökats. Detta har medfört att belastningen på delar av kansliet är orimligt hög, och har varit så under lång tid. Inget av styrorganen har i detta läge möjlighet att ta det samlade ansvaret för att nå en rimlig helhet.

3. Tre styrorgan för en integrerad verksamhet ger en ofrånkomlig demokratisk oklarhet. Vid motstridiga alternativt alltför omfattande beslut tvingas prioriteringen göras på tjänstemannanivå av utrikeschefen. Nuvarande modell fordrar dessutom en återhållsamhet i beslutsfattarledet - och en tvingande lyhördhet för vad de andra styrorganen kan tänkas besluta - samt en omfattande intern kommunikation mellan ansvariga i Verksamhetsområdesledningen. I ett ledarskapsperspektiv är den nuvarande ordningen både ineffektiv och oklar.

4. Tre styrorgan försvårar möjligheten att fördjupa integrationen mellan verksamheterna, dra nytta av varandras erfarenheter och utveckla respektive verksamhets särart. Idag konkurrerar framför allt Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission på samma marknad vad gäller engagemang och finansiering - enskilda givare, testamenten, bidrag från församlingar, kollekter etc. Samtidigt är verksamheterna olika starka på olika områden och skulle ha bättre förutsättningar att utveckla sina fördelar om de tydligare kunde ses i ett sammanhang. Ett samlat styrorgan skulle göra det möjligt för verksamheterna att lämna karaktären av två konkurrerande diversebutiker till förmån för starkare egna identiteter.

5. Tre styrorgan innebär ett administrativt merarbete, i hanteringen av processerna kopplade till budget, bokslut, verksamhetsrapportering och Sida. Det processinriktade arbetssätt som Kyrkokansliet har, där rapportering, ansökningar och målskrivningar växer fram, innebär att många inblandade får ett tydligt merarbete p g a att man relaterar till tre styrorgan. Tydligast märks detta merarbete på ekonomiavdelning samt på chefsnivå och mellanchefsnivå. En övergång till ett styrorgan skulle frigöra väsentliga resurser framför allt hos verksamhetsledningen.

6. Tre styrorgan innebär att integrationen av det internationella arbetet i Svenska kyrkan som helhet försvåras. Kommunikationen med Nämnden för kyrkolivets utveckling, Kyrkostyrelse, Kyrkomöte och stift blir mer splittrad. Det finns helt enkelt inte förutsättningar att med regelbundenhet föra samtal kring verksamhetsutveckling med tre motparter. Denna typ av satsningar blir idag därför främst av ad-hoc karaktär.

De svårigheter med att gå mot ett styrorgan som lyfts fram i diskussionerna har främst gällt frågor om respektive verksamhets identitet. Även om diskussionen har klargjort att det inte finns någon koppling mellan identitet och eget styrorgan är det viktigt att det parallellt med den fortsatta processen för tillskapande av ett gemensamt styrorgan också finns ett arbete som tillgodoser denna fråga. Detta sker dels inom projektet Stiften i fokus, dels i det arbete som blivit en konsekvens av nämndernas andra delbeslut i november.

Vid nämndernas diskussion konstaterades också att ett gemensamt styrorgan måste vara sammansatt på ett sätt som gör det möjligt att tillgodose flera för verksamheterna centrala behov. Det krävs:

1. Representation från fackfolk. Kompetens från teologi, utveckling och enskilda sakfrågeområden måste finnas representerat.

2. Kyrkomötesrepresentation måste vara tillgodosedd för att säkra och utveckla integration och förankring.

3. Det lokala engagemanget från stift och församlingar måste vara väl företrätt.

4. Om EFS väljer att också delta i ett gemensamt styrorgan krävs en representation från EFS:s styrelse.

5. Dessutom behöver den "normala" balansen av kvinnor och män, unga och gamla och geografi tillgodoses.

Denna samlade balans är svår att tillgodose med nuvarande nämndstorlek - nio ledamöter plus lika många suppleanter. Det förslag som nämnderna diskuterat som en mer ändamålsenlig ordning skulle vara att öka antalet ledamöter och arbeta utan suppleanter. Med 13-15 ledamöter torde möjligheterna vara goda att nå en balans där samtliga perspektiv är väl företrädda, resonerade nämnderna.

Både Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission har av hävd haft en biskop som ordförande i tidigare styrelser och nuvarande nämnder. Detta fyller en viktig representativ funktion, framför allt i relation till samarbetskyrkorna i verksamheten. Därför bör, enligt de nuvarande nämndernas uppfattning, den gemensamma nämnden också ha en biskop som ordförande.

I nämndernas diskussioner har också behovet av fastare form för att få med partner-perspektivet i arbetet funnits med. Ett av de förslag som diskuterades var att skapa ett internationellt rådgivande organ.

EFS-rådet har inom sig diskuterat frågan om ett styrorgan, men valde att inte delta som råd vid den gemensamma överläggningen. Den bedömning man gjort är att först låta Lutherhjälpen och SKM välja väg och därefter ta ställning till hur man vill förhålla sig.

1.4 Kyrkostyrelsens överväganden och förslag

1.4.1 Bakgrund

Behoven av en samordning av Svenska kyrkans internationella verksamheter har med växande styrka gjort sig påminda allt sedan 1960-talet. Informella samrådsorgan har funnits under vissa perioder, exempelvis det s.k. U-sam. Tankar på ett samgående mellan Svenska kyrkans mission och Lutherhjälpen fanns i slutet av 1980-talet som ett kansliinitiativ som dock vid det tillfället inte nådde någon förståelse i respektive styrelse.

Från mitten av 1990-talet har direkta krav rests i ombudsmötet på en förbättrad samordning såväl på kansliplanet som ifråga om ett samlat styrorgan med en enda utrikesnämnd. En integration på kansliplanet skedde från och med 1997 då kyrkokansliets internationella avdelning bildades. Detta har närmare beskrivits i den historiska översikten ovan. Frågan om ett samlat styrorgan har fått mogna ytterligare. Under det senaste året har emellertid de berörda nämnderna ingående diskuterat bildandet av en gemensam nämnd vad avser internationell mission och diakoni och för Kyrkostyrelsen lagt fram förslag härom.

1.4.2 Skälen för tillskapandet av en samlad nämnd för internationell mission och diakoni

Kyrkostyrelsen delar SKM-nämndens och Lutherhjälpsnämndens uppfattning att tiden nu är mogen för en samordning även i fråga om styrorgan. Bland skälen för detta vill Kyrkostyrelsen särskilt framhålla följande.

1. Mission och diakoni hör nära ihop och är teologiskt sett två sidor av samma sak. De har båda sin grund i och sin inspiration av evangeliet om Jesus Kristus. De hör båda till kyrkans kallelse och är i kyrkoordningen beskrivna som en del av varje församlings grundläggande uppgift. Spridandet av det kristna budskapet och omsättandet av tron i praktisk handling kan inte hållas isär. När det gäller Svenska kyrkans internationella mission och diakoni betyder detta att stöd åt systerkyrkors arbete och karitativa insatser för människor i nöd går i varandra.

Till detta kommer, som framhållits i skrivelsens inledning, att framtidens kyrkliga internationella arbete måste vara dubbelriktat. Det är inte fråga om att "vi" gör något för "dem där borta". Erfarenheter och resurser måste delas på ett sätt som kommer båda parter till del. Därvid är erfarenheterna från biståndsinsatser viktiga för utvecklingen av missionens arbete och kunskaper från kyrkosamverkan viktig för biståndsarbetet. Mission och diakoni betingar varandra.

Inte minst för Svenska kyrkan partner i tredje världen är det naturligt att se det så. Man förväntar att möta Svenska kyrkan och hennes insatser. Om dessa sedan är kanaliserade av Svenska kyrkans mission, Lutherhjälpen eller EFS Utland är ur partnerns perspektiv i regel av underordnad betydelse.

2. Det internationella arbetet kräver ett övergripande ansvarstagande och en samlad styrning. De båda nämnderna och EFS-rådet utför ett mycket betydelsefullt arbete och har i dag alla tre viktiga uppdrag. Men den nuvarande ordningen med tre styrorgan har också uppenbara brister. Ingen känner helhetsansvar och ingen har heller mandat att göra det. Därmed kan heller ingen göra övergripande bedömningar som leder till effektiva, långsiktiga och resurssparande helhetslösningar. Samtidigt måste man ibland uppskjuta beslut i avvaktan på vad något av de andra organen kan tänkas ta för ställning. Beslutsprocessen blir omständlig. Därutöver är risken uppenbar att många frågor faller mellan stolarna.

3. I anslutning till den nationella nivåns budgetprocesser, tertialrapporter och bokslutsarbete har Kyrkostyrelsen fått en inblick i den tids- och kraftödande försvåring av arbetet som ordningen med tre styrorgan, som alla lägger uppgifter på samma delar av kyrkokansliet, innebär. I samband med kyrkokansliets omorganisation 1996/97 underströks att dubbelarbete skall undvikas, något som också lyckats i en rad avseenden. På det internationella området råder dock närmast en tripplering av arbetsprocesserna som i längden är oförsvarlig. Förutom att resursåtgången blir mycket större än den behövde vara, har detta förhållande ur arbetsmiljösynpunkt skapat en situation för berörd personal som Kyrkostyrelsen i egenskap av arbetsgivare på den nationella nivån i längden inte kan ta ansvar för.

För en förändring och för tillskapandet av en samlad nämnd för utrikesarbetet talar sammanfattningsvis såväl principiella teologiska skäl som behoven av kraftigt förbättrad strategisk styrning. Därtill kommer en rad praktisk-administrativa och arbetsmiljömässiga skäl.

1.4.3 Kyrkostyrelsens förslag om Nämnden för internationell mission och diakoni

Kyrkostyrelsen föreslår mot bakgrund av vad som nu anförts att kyrkoordningen ändras på sådant sätt att det föreskrivs att det skall finnas av en Kyrkomötet utsedd Nämnden för internationell mission och diakoni. Samtidigt avskaffas Nämnden för Svenska kyrkans mission och Nämnden för internationell diakoni/Lutherhjälpen.

Kyrkostyrelsen föreslår vidare att Kyrkomötet i år fattar beslut om de föreslagna ändringarna i kyrkoordningen och fastställer en instruktion för den nya nämnden så att nyordningen kan träda i kraft vid nästa mandatperiods början, i samband med nyval till styrelser och nämnder på den nationella nivån. I och med att beslutet fattas vid årets Kyrkomöte kan vinterhalvåret 2001-2002 användas så att alla kanslimässiga förberedelser är klara när den nya nämnden väljs och tar över ansvaret.

Förslaget innebär att den tidigare samordningen på kanslisidan kompletteras och integrationen av de internationella verksamheterna fullföljs genom att en samlad nämnd med mandat till övergripande strategisk och samordnad styrning skapas. Förslaget innebär däremot inte att de i insamlings- och opinionsarbetet viktiga och etablerade "varumärkena" Svenska kyrkans mission och Lutherhjälpen försvinner. För Kyrkostyrelsen är det självklart att dessa skall finnas kvar och att respektive profil kan stärkas och utvecklas just därför att en samlad strategisk styrning av Svenska kyrkan internationella mission och diakoni blivit möjlig genom den nya nämnden.

De föreslagna ändringarna i kyrkoordningen avser endast sådant som är nödvändigt för att den nya nämnden skall kunna bildas eller sådant som är konsekvenser av förändringen.

1.4.4 Vissa frågor rörande den föreslagna nya nämnden och dess instruktion

Förslaget om den nya nämnden föranleder vissa smärre ändringar i kyrkoordningen. Dessa redovisas i avsnitt 3.1 nedan. Därutöver skall en instruktion för den nya nämnden fastställas. Kyrkostyrelsens förslag till instruktion återfinns i avsnitt 3.2. De nya bestämmelserna behöver kommenteras i ett par avseenden.

Vad gäller uppgiftsparagrafen så har den utformats efter samma princip som det i denna skrivelse framlagda förslaget till reviderad instruktion för Nämnden för kyrkolivets utveckling. Det vill säga att den långa raden av att-satser tagits bort till förmån för en mer koncentrerad formulering av nämndens huvuduppgifter. I avvaktan på den pågående utredningen om Svenska kyrkan i utlandet lägger Kyrkostyrelsen inte nu förslag om motsvarande förändring för Nämnden för SKUT.

Vad gäller nämndens sammansättning delar Kyrkostyrelsen SKM- och Lutherhjälpsnämndernas uppfattning att nämnden med hänsyn till det vittfamnande ansvarsområdet inom sig måste rymma en rad olika kompetenser och att detta knappast låter sig göras inom ramen för nuvarande "normalstorlek" på en nämnd, nio ledamöter. Kyrkostyrelsen föreslår att nämnden får elva ledamöter och elva ersättare. Kyrkostyrelsen är medveten om att det ankommer på Kyrkomötet självt att ange principerna för ersättarna inträde för tjänstgöring men vill för sin del föra fram tanken att ersättarna i första hand fungerar som gruppersättare. Det skulle innebära att man på denna punkt får samma ordning med s.k. försteersättare som i Kyrkostyrelsen, något som Kyrkostyrelsen har god erfarenhet av. Försteersättarna kallas till alla sammanträden, oavsett om de skall tjänstgöra eller ej. Detta skapar stabilitet och kontinuitet och i praktiken finns då alltid ett femtontal personer, med möjlighet att sammantaget representera hela den bredd av kompetenser som erfordras, närvarande när nämnden sammanträder.

Kyrkostyrelsen föreslår vidare att ordningen från den nuvarande Nämnden för Svenska kyrkans mission att en av ledamöterna skall vara biskop behålls. Detta är betydelsefullt för kontakterna och representativiteten i internationell kyrkosamverkan och gentemot Svenska kyrkans partner. Förslaget motsvarar av vad som i dag är föreskrivet i kyrkoordningen för Nämnden för Svenska kyrkans mission.

Kyrkostyrelsen önskar att den nuvarande samverkan med EFS i utlandsarbetet skall fortsätta. Om EFS vill vara med i en fortsatt samverkan skall EFS erbjudas två platser jämte ersättare i den nya nämnden. Den ene ersättaren från EFS skall därvid betraktas som försteersättare.

I övriga mer formella delar innebär instruktionsförslaget inga nyheter. Avsnitt som behandlar nämndens organisation, ärendenas handläggning, avvikande mening, närvarorätt och liknande behålls oförändrade. Detsamma gäller de inledande bestämmelserna om nämndens självständiga ansvar och rätt att disponera anslag.

De i de nuvarande instruktioner för de båda nämnderna angivna representantskapen har dock uteslutits. Dessa representantskap hör ihop med Stiftelsen Svenska kyrkans mission respektive Stiftelsen Lutherhjälpen. Dessa båda stiftelser är numera permuterade och förvaltas av Svenska kyrkan. Representantskapen med hittillsvarande uppgifter kommer att upphöra och samlas för sista gången i maj 2001. Ett projektarbete pågår för att finna nya former för främjande av frivilligengagemanget för den internationella missionen och diakonin och för kanaliseringen av idéer och impulser till den nya ansvariga nämnden. Detta arbete har hittills resulterat i att det år 2003 planeras ordnas en ny form av inspirationssamling för ombud och andra engagerade i dessa frågor. Kyrkostyrelsen understryker den avgörande betydelsen av en sådan bas av bärare i församlingar, kontrakt och stift av missionens och den internationella diakonins sak.