Generalsekreteraren
Förändringarna stärker samarbetet

Det gångna året har präglats av Svenska kyrkans förändrade relation till staten. För oss som arbetar i Kyrkokansliet har det inneburit påtagliga förändringar i vårt arbete. Vi kände stor högtid när tusenårsskiftet passerades. Och vi fylldes av både glädje och stolthet vid tanken på alla de förväntningar många människor i vårt land gav uttryck för, när det gäller Svenska kyrkan i det nya tusentalet. Men hos några av oss fanns också påtagligt prosaiska nyårstankar. Skulle datasystemen hålla? Om inte, hur skulle vi då kunna få ut kyrkoavgifterna till församlingar, samfälligheter och stift och hur skulle pensionärerna få sina pensioner?

Vi hade ändå betydande tillförsikt att det skulle gå vägen. Inte minst beroende på den närhet och det kamratskap vi känt med alla i Svenska kyrkan som arbetade med samma frågor under förberedelseperioden. Vi i Kyrkokansliet var en del av helheten. Tillsammans med anställda och förtroendevalda i församlingar och stift hade vi sökt möta olika praktiska krav inför relationsändringen. Jag kan vittna om att det är en stark ansvarskänsla hos alla - blandad med humor och gott humör - som gjort att de problem som dykt upp blivit lösta.

Känslan av helhet har återkommit flera gånger under år 2000. Ett särskilt starkt tecken blev riksmötet i Göteborg i juni, som hade det passande temat I samma båt. Arbetet med riksmötet involverade många som var och en bidrog till den lyckade helhetsupplevelsen. På samma sätt möter vi hela tiden nya, stora utmaningar där vi måste arbeta tillsammans. Det tar tid att genomföra en så genomgripande förändring som de nya relationerna till staten innebär. Den kommer att prägla hela Svenska kyrkans arbete flera år framåt.

Vi har förstås också sett tecken på att man på sina håll vill vandra sin egen väg. Medierna har ägnat avvikelserna från kyrkoordningen stor uppmärksamhet. Ibland större än de är värda. Det tar tid innan vi överallt och på alla punkter lärt oss att arbeta med kyrkoordningen. Den är ett omfattande regelverk som till stora delar liknar det vi haft tidigare - men inte helt, och skillnaderna är betydelsefulla. Samtidigt som vi fått kyrkoordningen har den juridiska formen ändrats för Svenska kyrkan, vilket ställer nya krav på hur en del frågor, inte minst de ekonomiska, ska hanteras. Det går med andra ord inte att fortsätta som tidigare - trots att det ser så lika ut.

Det finns också åsiktsskillnader inom Svenska kyrkan i teologiska frågor. De beslut som Kyrkomötet fattar i lärofrågor och i ekumeniska frågor innebär ställningstaganden i kontroverser som ibland är djupgående. Självklart tar det längre tid innan innehållet i sådana beslut kan omfattas av alla, om det över huvudtaget är möjligt. Vi måste finna en väg där vi i arbetet kan leva tillsammans med åsiktsskillnader utan att behöva skygga för att fatta nödvändiga beslut. Även om kyrkan i vårt samhälle har att värna utrymmet för eftertanke och möjligheten att skynda långsamt, så kan vi inte alltid avstå från att ta ställning i frågor som rymmer kontroverser. Med de snabba förändringar som sker i vår omvärld innebär att avstå från att ta ställning i kontroversiella frågor också ett ställningstagande, där Svenska kyrkan riskerar att bli mindre relevant för medlemmarna.

Verksamheten på den nationella nivån har en stor bredd, vilket framgår av årsredovisningen. Samtidigt som mycket tid och resurser har lagts ned i arbetet med frågor som hänger samman med relationsförändringen har ett omfattande uppdrag kunnat fullföljas. Jag vill särskilt nämna det internationella arbetet. Stor uppmärksamhet har ägnats de internationella frågorna och deras koppling till det inhemska utvecklingsarbetet. Större internationell medvetenhet är en naturlig följd av att vårt samhälle blir mer beroende av utvecklingen i andra länder. Genom våra långvariga relationer med systerkyrkor och ekumeniska partner ute i världen finns goda förutsättningar att Svenska kyrkan, med sin internationella mognad, ska bli en allt intressantare aktör i det svenska samhället. Vi ser också att det internationella arbetet engagerar många av våra unga medlemmar. Det är en viktig kraft att bygga vidare på.

Nu när vår relation till staten är friare har vi möjlighet att arbeta friare internt. Vi kan utveckla och fördjupa samarbetet mellan kyrkans olika delar på flera punkter. Ingenting förbjuder oss att göra det. Det enda som kan hindra oss är traditionen att man »inte har gjort så tidigare«. Men förmodligen är det bara i ett närmare samarbete vi kan finna sådana lösningar som krävs för flera av de utmaningar Svenska kyrkan kommer att möta framöver.

För oss som ska underlätta arbetet för de förtroendevalda på nationell nivå blir det viktigt att de närmaste åren utveckla bättre samverkan med andra nivåer inom Svenska kyrkan - inte minst med stiften. Det behövs för att allas vårt gemensamma arbete ska få genomslag och ha möjlighet att beröra medlemmarna. Det behövs också då våra resurser inte är obegränsade. Årsredovisningen visar att det är en omfattande verksamhet den nationella nivån har ansvar för. Ändå vet vi att det finns fler frågor som vi borde ägna kraft och verksamheter som borde utvecklas än mer.

Vi måste hjälpas åt om vi ska nå resultat. Ett närmare samarbete ger ett större sammanhang att lita till. Det ökar möjligheterna att göra rätt prioriteringar, vilket är nog så nödvändigt då ambitionerna är större än våra resurser.

Vi på Kyrkokansliet ser fram emot att få ta fram underlag för sådana avvägningar tillsammans med dem som arbetar på andra platser i Svenska kyrkan. Det skulle vara fantastiskt om vi kunde bevara och utveckla den känsla av samhörighet vi under året har upplevt i samband med relationsförändringarna - inte bara för att kunna genomföra vårt kyrkoval under 2001, utan också för att gemensamt kunna prioritera de delar av arbetet som är viktigast att Svenska kyrkan arbetar med de kommande åren.

Leni Björklund

Generalsekreterare