Ärkebiskopen
Efter ett år - vad har förändrats?

Det första året sedan Svenska kyrkan upphörde att vara statskyrka har passerat. Åtskilliga frågor har handlat om förändring. Vad är förändrat? Har något överhuvudtaget förändrats? Märker man ingen skillnad? Det är uppenbart att en del frågeställare har varit ängsliga, att nu skulle allt bli annorlunda. Det var bra förut, och förändring kunde bara innebära försämring. Andra har burit på en otålighet. Varför märks det ingen förändring?

Den största kyrkoförändringen sedan reformationen genomfördes den 1 januari år 2000, och så märker vi ingenting!

Uppsala universitets rektor nämnde i ett tal att kollegan vid Berkeleyuniversitetet i Kalifornien vid en granskning av den egna institutionen använt begreppen »changed« och »changing«. Med det förra avsågs förändringar som påtvingats utifrån, och med det senare förändringar som är resultatet av en inifrånstyrd utveckling, en förändringsbenägenhet. När jag tänker på Svenska kyrkans första år »i frihet« blir denna distinktion användbar. Har statskyrkosystemets avskaffande inneburit att de yttre omständigheterna för vår kyrka att vara kyrka förändrats på ett sådant sätt att vi tvingats till förändringar? Eller har den nya situationen inneburit att en vilja till förändring frigjorts och vår kyrka av egen kraft byter gestalt? För mig är frågeställningarna ett värdefullt analysinstrument som vi kan använda på alla nivåer i Svenska kyrkan.

Vi möter en lättnad hos människor, och kanske hos oss själva, över att det knappt blev någon skillnad. Ser vi till den första frågeställningen - »Are we changed?« - är detta kanske bra. Förändringar som inneburit anpassning till en ny samhällssituation har inträffat successivt under de senaste hundrafemtio åren, så år 2000 innebar mer av sammanfattande slutpunkt på en lång process än en drastisk förändring.

Men vi möter också en besvikelse över att nyordningen inte märks mer. »Are we changing?« Varför utvecklas inte vår kyrka mer, snabbare och mera synbart utifrån de inre förutsättningar hon besitter? Frågan är ofta uttryck för en längtan som leder till orealistiska förväntningar. Inre förändringar är långsamma och blir först så småningom synliga, åtminstone om dessa förändringar ska få någon stabil varaktighet. Jag är dock övertygad om att vi är många som bär på en gemensam övertygelse. Förändringar kommer, och dessa kommer att vara inifrånstyrda. Det finns redan efter ett år tecken på att så är fallet.

Den största förändringen är kanske just övergången från att vara utifrånstyrda till att bli inifrånstyrda. Ett statligt och kommunalt regelsystem har styrt oss under statskyrkans sista halvsekel. Svenska kyrkans bekännelseidentitet har varit statligt reglerad, medan den demokratiska strukturen har haft kommunala drag. Sanktioner för regelöverträdelser har varit infogade i samma regelverk. Nu är vi »fria«, vilket innebär att varken statliga eller kommunala lagar och regelsystem styr oss längre. Nu gäller det att förverkliga vad vi är, inte vad vi tvingas vara. Skrämmande? Nervöst? Utmanande? Lockande?

Det första året har givit oss många illustrationer till ovanstående frågeställningar. Vad händer när prästerna inte längre har statligt reglerade tjänster och styrs av en statlig myndighet, domkapitlet? Vem styr våra kyrkopolitiker? Är de utifrånstyrda från något partikansli, eller är de inifrånstyrda från den egna trosövertygelsen? Ska vi inte ha sanktioner mot dem som inte följer de gemensamma spelreglerna, sanktioner som på statskyrkans tid? Hur ska vi lokalt kunna komma överens om ett gemensamt styrinstrument i församlingsinstruktionen, om ingen ovanifrån talar om för oss vad vi ska tänka eller göra?

Vilka tecken har vi stött på, tecken som antyder att vi alltmer öppnar oss för inifrånstyrning? Kanske en viss ängslan som följer på en ny upplevelse av ansvar? En ny medvetenhet om att om vår församling ska fortleva så beror det på oss som lever här i bygden, inte på någon myndighet på avstånd? En ny folkrörelsemedvetenhet? En ökad insikt om den frivilligt erbjudna, oavlönade insatsens betydelse? En ny förståelse av att omvärlden uppfattar alla konflikter på våra arbetsplatser som signaler om förestående »konkurs«? Erfarenheten att väldigt få människor i vårt land fäster någon avgörande vikt vid vad vi gör, men långt mera vid vad det vi gör säger om vilka vi är, vad vi tror och vem vi tror på?

Ett år har gått. Det mesta är som vanligt. Något har förändrats och större förändringar är att vänta. Det viktigaste som hittills hänt är att en allt bredare och allt djupare medvetenhet sprider sig, om att vår kyrka inte är andras uppgift eller problem. Vi vittnar alla i allt vi är och allt vi gör. Vi vittnar om vem vi tror på och vad tron leder till. Vi vittnar om vad kyrkan är. Däri ligger vår möjlighet och vårt ansvar.

KG Hammar

Kyrkostyrelsens ordförande