Svenska kyrkans överklagandenämnd har i ett beslut den 10 januari 2001 (beslut 3/01) aktualiserat frågan om omprövning av "friande" beslut av domkapitlet i ärenden om obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. I beslutet uttalade Överklagandenämnden bl.a. följande:
Ett domkapitels beslut i fråga om obehörighet för präst att utöva kyrkans vigningstjänst får, enligt 31 kap. 18 § andra stycket kyrkoordningen, överklagas till Svenska kyrkans överklagandenämnd. I utredningsarbetet inför antagandet av kyrkoordningen uttalade den s.k. Personalutredningen att det närmast var en självklarhet att ett "frikännande" beslut i domkapitlet inte skulle kunna överklagas (SKU 1998:6 s. 103). Frågan berördes inte av Centralstyrelsen eller kyrkomötet.
I 58 kap. 3 § kyrkoordningen stadgas att ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om beslutet gått honom emot och om inte något annat särskilt föreskrivs i kyrkoordningen. Det sägs i förarbetena till bestämmelsen (CsSkr 1999:3 s. 2-445) att den har en motsvarighet i 22 § förvaltningslagen (1986:223).
Enligt 22 § förvaltningslagen gäller att ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det gått honom emot och beslutet kan överklagas. Detsamma gäller för övrigt enligt 33 § förvaltningsprocesslagen (1971:291). Enligt den praxis som utbildats kring dessa bestämmelser (se t.ex. rättsfallet RÅ 1994 ref. 24) brukar det som en förutsättning för att få överklaga ett beslut krävas att beslutet antingen påverkar den klagandes rättsställning eller berör ett intresse, som på något sätt erkänts av rättsordningen. Erkännandet kan ha skett genom föreskrifter eller uttalanden om att vissa intressenter skall höras eller vissa intressen beaktas innan beslut fattas. I de fall kretsen av personer som får överklaga ett förvaltningsbeslut skall omfatta andra personer än sådana vilkas rättsställning berörs, meddelas vanligen särskilda bestämmelser om detta. Regeringsrätten har vidare vid flera tillfällen slagit fast att anmälare inte har rätt att överklaga, exempelvis har en anmälare i ett ärende angående tillsyn över fastighetsmäklare inte ansetts ha rätt att överklaga (RÅ 1994 not. 98).
Kyrkoordningens bestämmelser måste enligt Överklagandenämndens uppfattning tolkas och tillämpas i enlighet med de principer som är vedertagna för samhällets rättsordning i övrigt (se bl.a. CsSkr 1999:3 s. 2-8 f.). Ett beslut om obehörighetsförklarande av V påverkar inte D:s rättsliga ställning. Inte heller har hennes intresse i saken erkänts i kyrkoordningen eller uttalats i dess förarbeten. Om det hade varit kyrkomötets avsikt att kretsen av klagoberättigade i dessa ärende skulle omfatta andra personer än sådana vilkas rättsställning berörs, borde kyrkoordningen ha innehållit en särskild regel om detta. Överklagandenämnden finner därför att domkapitlets beslut inte angår D på ett sådant sätt att hon har rätt att överklaga beslutet (jfr även Överklagandenämndens beslut 16/00). Hennes överklagande skall därmed avvisas.
Det är av väsentlig betydelse för Svenska kyrkans trovärdighet att både kyrkotillhöriga och andra personer känner förtroende för tillämpningen av kyrkoordningens bestämmelser och anser att rätt och rättvisa råder inom Svenska kyrkan. Överklagandenämnden anser sig därför ha skäl att ingående överväga om kyrkoordningens bestämmelse i 58 kap. 18 § första stycket om omprövning i särskilda fall - vilken motsvarar resningsinstitutet inom förvaltningsprocessen respektive rättegångsbalkens bestämmelser om resning och klagan över domvilla - kan leda till en överprövning av domkapitlets beslut. Resning beviljas bara i undantagsfall, men kan beviljas även den som inte formellt har rätt att klaga i ett ärende. En förutsättning är dock att denne påtagligt berörs av beslutets verkningar. Kyrkoordningens bestämmelse om omprövning i särskilda fall bör enligt Överklagandenämndens mening ges en motsvarande tillämpning.
Starka rättssäkerhetsskäl talar för att en enskild präst inte skall utsättas för att ett slutligt avgjort ärende om obehörighetsförklaring i vilket prästen "frikänts" omprövas. Samtidigt kan de kyrkotillhörigas och andra personers förtroende för kyrkan uppenbarligen äventyras, om ett klart oriktigt beslut tillåts bestå. Vid bedömandet av om omprövning enligt 58 kap. 18 § första stycket kyrkoordningen skall beviljas måste således en avvägning mellan dessa två motstående intressen göras, dvs. å ena sidan intresset av att slutligt avgjorda tvister inte blir föremål för förnyad prövning och å andra sidan intresset av att avgörandena är materiellt riktiga.
Inom förvaltningsrätten gäller att man inte på grund av oriktig rättstillämpning beviljar resning till nackdel för en enskild part i sådana mål som står brottmålen nära till sin grundkaraktär, t.ex. mål om disciplinära åtgärder, om det är det allmänna som begär åtgärden. För det fall resning till nackdel för en enskild begärs av en annan enskild gäller dock vanliga regler (se SOU 1992:138 s. 139 f.). Ett beslut om obehörighetsförklarande utgör en synnerligen ingripande åtgärd mot den präst som beslutet avser. Det ligger därför nära till hands att jämföra med rättegångsbalkens bestämmelser om resning i brottmål. Avvägningen mellan de nämnda intressena görs där olika beträffande resning till nackdel för den tilltalade och resning till förmån för denne, så att möjligheterna till resning är väsentligt mer begränsade i det förra fallet (se rättsfallet NJA 1998 s. 321). Resning till nackdel för tilltalad på grund av oriktig rättstillämpning är t.ex. inte möjlig.
Mot denna bakgrund och särskilt med beaktande av den restriktivitet som därför bör gälla i fråga om resning i form av omprövning av ett beslut till nackdel för en präst i ett obehörighetsärende, finner Överklagandenämnden att D inte kan få till stånd en omprövning av ärendet i enlighet med 58 kap. 18 § första stycket kyrkoordningen. Utan en uttrycklig reglering i kyrkoordningen saknar Överklagandenämnden av samma skäl möjlighet att självmant ompröva domkapitlets beslut i förevarande fall.
Överklagandenämnden har i sin verksamhetsberättelse för år 2000 kommenterat beslutet under ett avsnitt avseende behov av översyn av vissa bestämmelser i kyrkoordningen på följande sätt:
Jag anser att de oklarheter i kyrkoordningen som Överklagandenämnden pekar på bör bli föremål för en utredning med inriktning att tillskapa bestämmelser som gör det möjligt att någon form pröva "friande" beslut av domkapitel om obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst.
