Motion till Kyrkomötet 2001:16 av Dag Sandahl om inrättande av tjänst som Kyrkombudsman

Kyrkomötet KMot 2001:16

När staten efter hand utvidgat ombudsmannainstitutionen beror det på ett behov inte bara att säkerställa medborgarnas rättstrygghet - för det syftet finns domstolar - utan också på ett behov av att hitta effektiva former för att komma åt missförhållanden och, utan att rättsmaskineriet behöver rulla igång, kunna åtgärda uppenbara brister eller i undantagsfall föra en fråga till rättslig prövning. Svenska kyrkan saknar motsvarande organ. Det får till följd att statens ombudsmän tid efter annan tar emot anmälningar om missförhållanden i Svenska kyrkan. Mest uppmärksammade har under arbetsåret 2000-2001 de till JämO blivit.

Medialt brukar anmälningar till JämO när det gäller Svenska kyrkan redovisas rätt schablonartat. En närmare undersökning visar en mer sammansatt bild. JämO har på senare tid tagit emot anmälningar som gäller tillsättningar av organisttjänster. En man anför klagomål och menar att han skulle fått en tjänst med hänvisning till att övriga kantorer i pastoratet är kvinnor. En säsongsanställd kvinnlig kyrkogårdsarbetare klagar över den behandling hon utsatts för med uppenbart kränkande tillmälen från förmannens sida - detta är närmast ett fall för yrkesinspektionen. En kvinnlig kyrkoherde som inte fick kyrkoherdetjänst i Göteborgs stift menade att hon haft bättre meriter än den man som fick tjänsten. Johannebergs pastorat i Göteborg har återkommande granskats vad gäller frågor om jämställdhet. Vad som ligger till grund för denna exponering just av detta pastorat står öppet för spekulationer.

Hur det är med anmälningar till andra av ombudsmännen, till exempel vad gäller handikapp eller homosexualitet, har här inte undersökts. Det jag sett är dock allt exempel på frågor kyrkan själv redligt skulle kunna hantera och konstruktivt bearbeta. Bakom en anmälan kan ligga missförhållanden men kanske också missförstånd och misshälligheter. En Svenska kyrkans egen ombudsman skulle kunna se till att det ges former för att konstruktivt ta itu med den sortens problem. Det behövs nämligen en klagomur som kan gripa in med påpekanden, råd och anvisningar när det blir problem på arbetsplatser. Det är en fördel om Svenska kyrkan själv får arbeta med den här sortens frågor inom sitt regelverk och kanske också uppenbart att de organ som finns inte räckt till för att lösa ett antal konflikter, som därför tagit alltmer ohanterliga former. Självfallet betyder inte ett inrättande av en Kyrkombudsman att förhållanden på kyrkliga arbetsplatser därmed inte skulle kunna anmälas till statens ombudsmannaorgan, men rimligtvis kan en stor del av anmälda missförhållanden åtgärdas på ett enklare men också effektivare sätt inom den kyrkliga organisationen, om det finns en Kyrkombudsman med möjligheter att samverka med olika kyrkliga och fackliga organ för att på ett tidigt stadium försöka lösa konflikter.

Att en funktion som Kyrkombudsman utformas med den statliga ombudsmannafunktionen som modell tycks rimligt.

Med ledning av ovanstående hemställer jag att Kyrkomötet beslutar

att begära av Kyrkostyrelsen att en tjänst som Kyrkombudsman inrättas.

Ormesberga den 5 mars 2001

Dag Sandahl