Kyrkorättsutskottets betänkande
2001:1
Avskaffande av lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan
|
Kyrkomötet
Kr 2001:1
|
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas en motion angående upphävande av lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan. Utskottet föreslår att motionen avslås.
Motionen
I motion 30 av Urban Gibson hemställs
att Kyrkomötet beslutar
1. att i skrivelse till regeringen föreslå att regeringen föreslår riksdagen att lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan upphävs, och
2. att, om yrkande under 1 avslås, uppdra åt Kyrkostyrelsen att tillsätta en utredning med uppgift att ta fram det underlag som Kyrkomötet kan begära för att fatta ett motsvarande beslut.
Som skäl anförs i motionen bl.a. följande. Det kan nu, mer än fem år efter det att principöverenskommelsen med staten träffades om nya relationer mellan Svenska kyrkan och staten, konstateras att parternas gemensamma avsikt om en smidig övergång och en bevarad identitet hos Svenska kyrkan har uppfyllts. Svenska kyrkan har en trygghet i det regelverk som utgörs av kyrkoordningen. Förhållandet till staten regleras på ett fullt tillfredsställande sätt i lagen om trossamfund och vissa speciallagar. Det främsta skälet för att lagen bör avskaffas är ekumeniskt. Svenska kyrkan kommer inte att av andra trossamfund uppfattas som en kyrka bland andra kyrkor och samfund så länge den konstruktionen finns kvar. Vidare finns det en risk för att staten genom lagen i en framtid kan reglera kyrkans innersta förhållanden.
Bakgrund
Lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan kom till som en del i den rättsliga regleringen för genomförandet av ändrade relationer mellan Svenska kyrkan och staten. Det var i den s.k. ERK-utredningens slutbetänkande Ekonomi och rätt i kyrkan (SOU 1992:9) som en modell med en ramlagstiftning om Svenska kyrkan första gången presenterades som en tänkbar lösning inför ändrade relationer mellan kyrkan och staten. Efter ett positivt remissutfall fördes idén vidare av Kyrkoberedningen, som i sitt slutbetänkande Staten och trossamfunden (SOU 1994:42) föreslog att frågor om Svenska kyrkans identitet skulle regleras i en särskild lag. Kyrkoberedningens förslag om en särskild lag för Svenska kyrkan fick - liksom den övriga rättsliga regleringen - starkt stöd av flera remissinstanser men möttes också kritik, särskilt från andra trossamfund.
I regeringens skrivelse till 1995 års kyrkomöte om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan (RegSkr 1995:1) framfördes som ett huvudskäl för en sådan lag att staten borde medverka till att Svenska kyrkans karaktär och identitet skulle bibehållas även i fortsättningen. Regeringen bemötte den kritik som hade förts fram med att en enda gemensam lag skulle få en så stark övervikt för Svenska kyrkan utifrån vad som var nödvändigt att reglera att det var lämpligare att göra en särskild lag för Svenska kyrkan. Vidare hänvisade regeringen till de principiella utgångspunkterna för reformen som bl.a. innehöll följande uttalande.
Ett förslag i stat-kyrkafrågan måste ta hänsyn till såväl den inomkyrkliga opinionen som till de förutsättningar som finns i samhället i övrigt......Av helt avgörande betydelse är att kunna hitta den rätta balanspunkten mellan Svenska kyrkans särskilda karaktär och ställning i det breda folkdjupet och behovet av att i formell mening förverkliga principen om religionsfrihet.
1995 års kyrkomöte fann att regeringens skrivelse skulle kunna ligga till grund för det fortsatta reformarbetet. Vad särskilt gäller lagen om Svenska kyrkan uttalade andra kyrkolagsutskottet följande (2KL 1995:1 s....)
Det är viktigt att Svenska kyrkan inte pressas in i en för henne främmande form. Svenska kyrkans särställning bland kyrkor och samfund har varit mycket omdebatterad. Utskottet finner det motiverat att en modern lagstiftning införs på detta område, som ger varje kyrka och samfund möjlighet att verka i enlighet med sin egen självförståelse. Men det är av historiska, sociala och ekonomiska skäl illusoriskt att påstå att Svenska kyrkan i praktiken inte skulle ha en särställning, man må gilla den eller inte. Det är en utgångspunkt för samförstånd när regeringen i sin skrivelse samtidigt med att verka för ökad likställighet mellan kyrkor och samfund likväl erkänner Svenska kyrkans särskilda ställning även i den nya pluralistiska samhällssituationen. Lagen om Svenska kyrkan innebär en markering från statens sida av denna särställning.
I regeringens proposition till riksdagen om ändrade relationer (prop. 1995/96:80) upprepades de nu redovisade motiven för en särskild lag om Svenska kyrkan. Riksdagen fattade sitt principbeslut 1995 i enlighet med regeringens förslag.
När regeringen, efter ytterligare utredningsarbete, lämnade sitt förslag till bestämmelser om Svenska kyrkan och andra trossamfund (prop. 1997/98:116) byggde det på samma modell som tidigare. Regeringen åberopade den långa gemensamma historien som motiv för att staten i en särskild lag skulle ange de ramar inom vilka Svenska kyrkans i fortsättningen skall verka. (a.a. s. 39). Vidare konstaterade regeringen att det principbeslut som hade fattats 1995 utgjorde en kompromiss mellan å ena sidan nödvändigheten att ta hänsyn till Svenska kyrkans särställning på grund av den långa historiska utvecklingen och den stora andelen tillhöriga samt å andra sidan önskemålet att öka jämställdheten mellan trossamfunden (a.a. s. 18).
Även 1997 års Kyrkomöte, som hade yttrat sig över regeringens skrivelse i samma ärende (RegSkr 1997:2 Staten och trossamfunden - grundläggande frågor) framhöll att lagen om Svenska kyrkan var ett av de grundelement som fanns med i riksdagens principbeslut 19995 och som därmed var styrande för det fortsatta reformarbetet. Kyrkomötet ansåg därför att det inte utan särskilda skäl var möjligt att i grundläggande frågor frångå det som 1995 års Kyrkomötet hade ställt sig bakom. Kyrkomötet uttalade också - med anledning av ett par motioner om ökat inflytande för Kyrkomötet över lagstiftningen - dels att något sådant inte var realistiskt med hänsyn till den grundläggande avsikten med reformen, dels att det från regeringen hade framhållits att det följer av 7 kap. 2 § regeringsformen att Svenska kyrkan kommer att beredas tillfälle att yttra sig över eventuella ändringar i lagstiftningen avseende Svenska kyrkan (2 KL1997:8, s. 26 f.).
Utskottet
Som framgår av vad som tidigare redovisats, är lagen om Svenska kyrkan en del i den överenskommelse som har träffats mellan Svenska kyrkan och staten inför de ändrade relationerna. Den innehåller sådant som är väsentligt för att beskriva Svenska kyrkans särskilda karaktär och i den meningen skiljer den sig avsevärt från den mer allmängiltiga reglering som finns i lagen (1998:1593) om trossamfund. Även om vissa bestämmelser därmed skulle kunna uppfattas som krav som staten ställer på Svenska kyrkan, exempelvis att vara en öppen folkkyrka med en demokratisk organisation och en rikstäckande verksamhet, är de samtidigt ett uttryck för Svenska kyrkans syn på sig själv.
Lagen om Svenska krykan är bara ett av flera grundelement som utgjorde den lösning som till slut ledde fram till att kyrka-statreformen kunde genomföras. Till övriga delar hör den konstitutionella lösningen, begravningsverksamhetens organisering och finansiering samt klarläggandet av den kyrkliga egendomens status. Som andra kyrkolagsutskottet uttalade i sitt tidigare redovisade betänkande vid 1995 års kyrkomöte hör dessa nära samman med varandra och formar tillsammans en ny relation mellan Svenska kyrkan och staten (2KL1995:1 s. 26). Enligt utskottet är det därför inte möjligt att bryta ut ett av dessa grundelement ur sitt sammanhang utan att det skulle kunna få återverkningar även i andra delar.
De ändrade relationerna mellan Svenska kyrkan och staten är resultatet av ett långvarigt utredningsarbete som till slut har lett fram till den samförståndslösning som nu finns och som innefattar ett givande och tagande från båda parter. Även om riksdagens principbeslut togs redan 1995 har reformen som sådan varit i kraft under endast drygt ett år, vilket i det historiska perspektivet måste anses som en mycket kort tid. Det är enligt utskottets mening inte omöjligt att det fortfarande finns delade meningar, såväl inom Svenska kyrkan som utanför, om det lämpliga i den ena eller andra beståndsdelen i reformpaket, något som också motionen kan sägas vara ett uttryck för. Utskottet vill dock starkt framhålla vikten av att ändå se till helheten och de möjligheter som den nya situationen ger för Svenska kyrkan.
Hemställan
Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer utskottet
att motion 2001:30 avslås.
Uppsala den 16 maj 2001
På Kyrkorättsutskottets vägnar
Lars Johnsson
Närvarande: Lars Johnsson, ordförande, Mari Lönnerblad, Jösta Claeson, Torgny Larsson, Thomas Söderberg, Bo-Gustaf Sorby, Eskil Jinnegård, Inger Lifv, Robert Schött, Karl-Johan Nilsson, Staffan Holmgren, Hans-Olof Hansson, Kerstin Kedvall, Susann Torgerson och Michael Martinsson.
Biskop Christina Odenberg och biskop Lars Eckerdal har deltagit i utskottets överläggningar.
Särskilt yttrande
av Susann Torgerson
Jag delar utskottets uppfattning i slutsatsen att det inte nu är lämpligt att initiera ett upphävande i riksdagen av lagen om Svenska kyrkan.
I motiveringarna till utskottets yrkande vill jag dock anföra följande.
Det är från religionsfrihetssynpunkt principiellt felaktigt att staten i ett pluralistiskt och demokratiskt samhälle har stiftat en lag som reglerar förhållandena inom ett av trossamfunden. Vi är dock medvetna om att lagen tillkom då Svenska kyrkan har en särställning bland trossamfunden i kraft av sin historia och sina sekellånga band med staten.
Frågan gäller nu om vi i framtiden skall ha en lag som gäller för alla trossamfund, lagen om trossamfund. I denna fråga är meningarna delade. Vissa önskar en sådan ändring, andra fruktar att den skulle sudda ut Svenska kyrkans karaktär av öppen folkkyrka och göra det möjligt för Svenska kyrkan att, då inga särskilda krav ställes på henne, begränsa den territoriella utbredningen.
Inom Svenska kyrkan bör vi göra oss beredda på en utveckling där skillnaderna mellan trossamfunden minskar och att det därför kan bli aktuellt med en förändring. En sådan kan initieras av statsmakterna. Att redan nu under den första mandatperioden med den nya kyrkoordningen ta initiativ i den riktning som föreslås i motionen är dock inte lämpligt. Till det är tiden ännu inte mogen.
