Vi lever i en postkristen tid där kyrkan på många sätt blivit marginaliserad.
I Församlingsnämndens skriftserie mitt i församlingen 1993:6, På rutinens brant, ställs frågorna vad som kommer att hända med Svenska kyrkans församlingar och verksamhet, om dagens nedåtgående trend gällande gudstjänstbesökare och deltagare i kyrkans verksamheter fortsätter. Kommer man till slut enbart att ha gudstjänster för de anställda? Frågorna som ställs är lika aktuella idag. Och utifrån bokens analys vill jag fråga vidare: Var finns och på vilket sätt syns krismedvetandet i Svenska kyrkan idag? Var finns exempel på församlingar där den nedåtgående trenden har vänt och varför just där? Var finns de församlingar som genom medvetna val och strategier brutit marginaliseringen och visar på ökande siffror? Inte för siffrornas skull utan för människornas, för kyrkans.
I den nya kyrkoordningen preciseras: ”Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus …”.
Är inte Svenska kyrkan i behov av en ordentlig genomlysning av hur församlingens liv kan utvecklas och hur fler kan få möjlighet att komma till tro på Kristus? Är det inte dags att vi tar uppgiften ännu mer på allvar.
Tänk om det i mångfaldens och öppenhetens kyrka fanns plats för en ordentlig undersökning lik den som gjordes i Bollebygds församling 1992 (som boken På rutinens brant bygger på), dels för att se om kyrkan idag har förändrats och dels för att se hur dagens kyrka tar sig an sin i kyrkoordningen tydliga uppgift ”att bedriva undervisning samt utöva … mission”, så att ”människor ska komma till tro på Kristus”.
