Kyrkostyrelsen har diskuterat en skrivelse till årets Kyrkomöte med begäran om en ändring i kyrkoordningens 38 kap. om kyrkliga val. Avsikten skulle vara att inte behöva fullgöra bestämmelsen i 34 § om att blanka valsedlar skall sändas ut tillsammans med röstkorten. Kyrkostyrelsen menar att betydande problem kommer att uppstå att genomföra detta, inom de snäva tidsramar som står till buds. Kyrkostyrelsens uppdrag är dock att genomföra valet enligt kyrkoordningens bestämmelser och när denna nu för sin del konstaterar att bestämmelserna inte kan följas fullt ut, innebär det att en bredare behandling av hela valfrågan blir nödvändig.
Kyrkoordningens bestämmelser är möjliga att genomföra, under förutsättning att tillräckliga resurser avsätts. Förslaget till ändring kan innebära att man för över ytterligare kostnader på den lokala nivån och vidare kan faktumet att blanka valsedlar distribueras få betydelse för valdeltagandet. Ovanstående är heller inte det enda exemplet på avsnitt i kyrkoordningens nionde avdelning där ”betydande problem” kan komma att uppstå vid tillämpningen. En sådan punkt förefaller vara bestämmelsen att Kyrkostyrelsen centralt skall hantera begäran och besluta om eventuella ändringar i röstlängder för samtliga valdistrikt. Andra punkter finns där praktiska problem kan uppstå. En större översyn av kyrkoordningens nionde avdelning vore på sin plats.
Fjolårets beslut att införa direkta partival till alla nivåer i Svenska kyrkan var på några avgörande punkter ändrat av kyrkomötet, jämfört med Centralstyrelsens förslag, och detta i sin tur avvek från det remissbehandlade utredningsförslaget. Detta gör att det på lokal nivå fortfarande är relativt okänt hur beslutet om kyrkovalen ser ut. Vidare saknas ett underlag för bedömning av både kostnader och konsekvenser.
På senare tid har kyrkopolitiken hamnat i centrum för kulturdebatten och denna debatt kommer naturligtvis att fortsätta. Debatten visar att valsystemet med direkta partival dominerat av riksdagspartierna saknar nödvändig förankring för att kunna uppfattas som en legitim kyrklig ordning. Motiven för direktval till Kyrkomötet förefaller huvudsakligen vara valtaktiska och det saknas därför reflektion över vilka konsekvenserna kan bli för Svenska kyrkan i stort och för den lokala nivån.
Det fria trossamfundet Svenska kyrkan har stora möjligheter, men vi måste våga ställa de kritiska frågorna. Exempelvis frågor som: Vad händer med Svenska kyrkan om kyrkomöte och kyrkoordning inte respekteras på församlingsnivån? Vad händer med Svenska kyrkan om den gudstjänstfirande församlingen inte känner förtroende för de beslutande organen? Vad innebär det för den stora majoriteten kyrkotillhöriga om gudstjänstfirandet i församlingskyrkan upphör?
Demokratiskt fattade beslut skall naturligtvis respekteras, men i valfrågan behöver vi stanna upp. Vi behöver rådrum för att utreda konsekvenser och kostnader för ett inomkyrkligt valssystem. Vi behöver tid för en bred remiss och diskussion i församlingar och stift för att förankra och förbereda det framtida valsystemet. Vi har fortfarande chansen att göra detta.
Vid kyrkomötet 1999 förelåg ett komplett förslag till valsystem baserat på tidigare under lång tid tillämpad modell för kyrkliga val, men anpassat till det faktum att kyrkliga organ ansvarar för valadministration och genomförande (betänkande 2KL 1999:1 reservation 2, bilaga A). Att genomföra valet 2001 enligt denna beprövade modell, med indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomöte och direkta val på den lokala nivån med fri nomineringsrätt, är lämpligt och enda möjliga alternativet för att ge tid för utredning och förankring. De hittills av Kyrkokansliet genomförda förberedelserna för valet är på inget sätt bortkastade utan har till största delen krävts i alla fall.
