Stiften skall för varje räkenskapsår göra bokslut och avlämna en årsredovisning för förvaltningen av prästlönetillgångarna. I bokslutet, som fastställes av stiftsfullmäktige, skall ingå en vinstdisposition av vilken det framgår hur mycket som skall delas ut till församlingarna av överskottet i förvaltningen.
Enligt kyrkoordningen skall stiften betala en särskild utjämningsavgift till Kyrkofonden uppgående till 50 procent av nettovinsten på förvaltningen av prästlönetillgångarna. Samtidigt som utdelningen betalas ut till församlingarna skall stiften till Kyrkofonden betala särskild utjämningsavgift med samma belopp.
Kyrkofondens styrelse skall fastställa för varje stift vad som skall betalas i särskild utjämningsavgift. Kyrkofondens styrelse får besluta om beräkningsgrunden och om när den särskilda utjämningsavgiften skall betalas till Kyrkofonden.
I denna rollfördelning mellan stiften och Kyrkofonden ligger en inbyggd konflikt då dessa organ, med delvis olika uppgifter och intressen att bevaka, i praktiken skall bestämma om samma sak, nämligen om hur överskottet i förvaltningen av prästlönekapitalet skall användas. Kyrkofondens styrelse agerar nu för att begränsa storleken på den balanserade vinst stiften får avsätta och överprövar stiftens beslut om utdelning. Detta är naturligtvis en avsevärd inskränkning i stiftens förvaltningsansvar för prästlönetillgångarna.
Enligt 3 § kyrkoordningen skall prästlönetillgångarna förvaltas så effektivt som möjligt och på ett sådant sätt att de ger bästa möjliga uthålliga totalavkastning. Detta är utgångspunkten för stiftens förvaltningsuppdrag och används som övergripande målsättning i arbetet. I de fall egendomsnämnderna arbetar i virkesrörelsen efter en affärsstrategi som går ut på att överavverka under högkonjunktur med höga virkespriser och att underavverka under lågkonjunktur med låga priser, dvs. låta tidigare överavverkning balanseras av underavverkning, får detta konsekvenser. Överskottet från egendomsnämndens förvaltning kommer därmed att variera kraftigt över tiden och det krävs att ett tillräckligt stort rörelsekapital byggs upp, så att en lågkonjunktur kan klaras utan alltför stora variationer i utdelning.
För att ge ett exempel. Växjö stift var under 1999 i slutet av en uppbyggnadsfas till den nivå som krävdes för att beslutad affärsstrategi skulle kunna tillämpas. Sålunda hade avverkningarna under 3 år legat över den långsiktiga avverkningsplanen. Kyrkofonden beslöt emellertid att Växjö stift skulle betala ytterligare 17,5 miljoner kronor i särskild utjämningsavgift. Lika mycket betalade stiftet naturligtvis ut till församlingarna. Detta innebär att Växjö stift nu får svårare att agera affärsmässigt rätt i olika konjunkturlägen. Om konjunkturen försämras kan Växjö stift inte minska avverkningarna och samtidigt upprätthålla en hög utdelning. Skulle å andra sidan konjunkturen bli mycket stark kan inte avverkningarna ökas i önskvärd omfattning, eftersom ”nettot från överavverkningen” inte kan balanseras för framtida nödvändiga ”underavverkningar”.
Jag ifrågasätter inte den solidariska utjämningspolitiken och därmed utjämningsavgiften, däremot om Kyrkofondens förhållningssätt skall få lägga hinder i vägen för en effektiv affärsverksamhet som på lång sikt är bäst för Svenska kyrkan.
I nuläget råder det oklarhet om vem som egentligen bestämmer om utdelningen till församlingarna och hur stort rörelsekapital som får byggas upp i förvaltningen. Kyrkofondens styrelse har emellertid i praktiken tagit sig den rätten. Detta anser jag är helt felaktigt och centralisering av ett viktigt förvaltningsbeslut.
