Motion till Kyrkomötet 2000:32 av Karl-Johan Tyrberg m.fl. om den samiska befolkningens identitet i Svenska kyrkan

Kyrkomötet KMot 2000:32

Ombudsmötet 1993 behandlade Luleå stifts rapport Från Curitiba till Jokkmokk om relationerna mellan Svenska kyrkan och den samiska befolkningen. Ytterligare steg för bearbetningen av denna relation behöver nu tas.

Sanning och försoning hör samman. Ett klargörande av sammanhang i det förgångna kan ge material till en försoning i nutid. Genom ett sådant sanningssökande skapas ny historia med helande och gottgörelse och bidrag till gemensam framtidstro.

Genom tillkomsten av Svenska kyrkans samiska råd 1996 fick frågor som berör samerna sin plats i Svenska kyrkan. Under de tre år som rådet verkat har betydande initiativ tagits samtidigt som nya frågeställningar och svårigheter aktualiserats.

Med denna motion vill vi fästa Kyrkomötets uppmärksamhet på tre områden där kyrkan och samerna idag är inne i en försoningsprocess och där konkreta åtgärder kan bidra till att verklig försoning skapas.

För att ge bakgrund till vår motion bifogas uttalanden och rekommendationer om urbefolkningar vid kyrkliga konferenser och i Förenta Nationerna och FN-organ. Kyrkans roll i en försoningsprocess mellan majoriteten av svenskarna och den samiska befolkningen handlar framförallt om:

Människosynsfrågor

Det kristna budskapet visar på alla människors lika värde.

- När samer getts mindre människovärde genom rasbiologiskt tänkande och genom nedvärdering av den samiska kulturen har kyrkan inte tydligt ställt upp för den svagares rätt utan bidragit till nedvärderingen genom tystnad.

Språkfrågor och samisk spiritualitet

Tron måste uttryckas på det egna modersmålet och med eget kulturellt symbolspråk.

- Kyrkan har i det förgångna misstänkliggjort samiska symboler och inte varit öppen för att införliva samiska symboler i det kristna gudstjänstlivet.

- Kyrkan som ansvarig för skolväsendet har inte under de senaste hundra åren tillräckligt befrämjat bruket av de samiska språken.

- Kyrkan har inte prioriterat behovet av nya översättningar av Bibel, psalmbok och övriga kyrkliga böcker.

Rättsliga och etiska frågor

Kyrkan har en profetisk uppgift att ge röst åt den som inte kan göra sin röst hörd.

- Kyrkan har inte deltagit i ett erkännande av att orättvisor begåtts mot de samiska urfolket.

- När det gäller sedvanerätten till nyttjande av land och vatten har kyrkan inte gått före i en strävan att bekräfta viktiga etiska principer.

Mot bakgrund av ovan anförda föreslår vi

1. att Kyrkomötet beslutar att Kyrkostyrelsen får i uppdrag att låta utreda vilka möjligheter som finns att underlätta den samiska representationen i de kyrkliga organen på alla nivåer,

2. att Kyrkomötet beslutar uppdra till Kyrkostyrelsen att verka för att det i samtliga kyrkliga grundutbildningar, profilutbildningar och fortbildningar sker ett aktivt lärande omkring samerna som urbefolkning i Sverige, vad gäller språk, kulturell identitet, spiritualitet, rättsliga och etiska frågor,

3. att Kyrkomötet beslutar att verksamhetsområdet Samiskt kyrkoliv tillföres ytterligare medel för det administrativa arbetet, och

4. att Kyrkomötet beslutar att ·uttala sitt stöd till att det under det kommande året firas regionala gudstjänster som får präglas av försoning och upprättelse.

Härnösand, Luleå och Västerås den 10 mars 2000

Karl-Johan Tyrberg Rune Backlund

biskop i Härnösand biskop i Luleå

Claes-Bertil Ytterberg

biskop i Västerås

Bilaga: Uttalanden om urbefolkningar vid kyrkliga konferenser samt Förenta Nationerna och FN-organ under 1900-talet.

Bilaga till motion 32

Uttalanden om urbefolkningar vid kyrkliga konferenser under 1990-talet

Lutherska världsförbundets generalförsamling i Curitiba 1990:

Vi förpliktar oss att ge etniska urbefolkningar all möjlig moralisk, politisk och materiell hjälp. I samråd med dem vill vi vidta åtgärder som bidrar till att få bukt med deras marginalisering och exploatering. Vi vill använda 500-årsjubiléet av erövringen av Amerika som ett tillfälle till omvändelse snarare än till förhärligande. Det kommer att ge oss anledning att engagera oss i försöken att skydda och säkerställa urbefolkningarnas rättigheter i många delar av världen.

Svenska kyrkans ombudsmöte 1990 ställde sig bakom detta budskap och uppdrog åt Centralstyrelsen att inleda ett studium av de konkreta konsekvenser som dessa ställningstagande får för Svenska kyrkans handlande.

Kyrkornas världsråds generalförsamling i Canberra 1991

Medlemskyrkorna uppmanades till omvändelse, ånger och gottgörelse för gamla synder som en inledning till försoning samt att gå från ord till handling när det gäller ursprungsbefolkningars rättvisekrav. Medlemskyrkorna uppmanas att stödja självbestämmande och självständighet hos ursprungsbefolkningar enligt deras egen definition såväl i kyrka som samhälle.

Svenska kyrkans ombudsmöte 1993

beslöt att uttala

¨ sitt stöd för samerna i deras strävanden i frågor som rör de traditionella näringarnas överlevnad /---/;

¨ sitt stöd för att frågor identifierade av de samiska organisationerna skall bli hörda och uppmärksammade också inom Svenska kyrkan genom inrättandet av ett särskilt samrådsorgan /---/.

Ombudsmötet beslöt vidare att uppdra åt styrelsen att uppvakta regeringen och begära att den ”skall penetrera och klargöra Sveriges möjligheter att ratificera ILO:s konvention nr 169”.

SFRV-styrelsen fastställde 96-01-25 följande instruktion för Svenska kyrkans samiska råd:

Svenska kyrkans samiska råd har till uppgift

att främja den samiska kulturens egenart och dess uttryck i kyrkolivets och därvid särskilt uppmärksamma det samiska språkets ställning i gudstjänst- och andaktsliv;

att med beaktande av samernas ställning som urbefolkning bevaka frågor rörande samernas rättsliga förhållanden i kyrka och samhälle, främst sådana som berör samernas likaberättigande inom Svenska kyrkan, något som också bör ske i ett internationellt och ekumeniskt perspektiv;

att vara remissorgan vid behandling av samefrågor på riks- och stiftsnivå inom Svenska kyrkan;

att inom ramen för de ekonomiska förutsättningar, som finns på riks- och stiftsnivå, främja utbildning och rekrytering för kyrkligt arbete bland samer samt vid behov ta initiativ till inrättande av prästerliga och diakonala befattningar för samebefolkningen;

att främja och samordna arbetet med önskvärda översättningar av kyrkohandbok, psalmbok och bibel liksom utgivning av lämplig andaktslitteratur och behövligt undervisningsmaterial och därvid samverka med berörda riks- och stiftskyrkliga organ:

att efterströva bredast möjliga samarbete med berörda organ och verksamheter i övriga Norden och på Kolahalvön i Ryssland.

Lutherska världsförbundets generalförsamling 1997 i Hongkong

rekommenderade sina medlemskyrkor att stödja FN:s årtionde för urbefolkningar, att ge nationella regeringar ett profetiskt vittnesbörd och stärka urbefolkningarnas rättigheter på lokalnivå.

Kyrkornas världsråds världsmissionskonferens i Salvador, Brasilien 1996:

Vi har hört ropen av smärta från urbefolkningar vars folk och kulturer nästan utplånats, och vi har förundrats över deras förmåga att resa sig och deras beslutsamhet att slå broar mellan deras andliga tradition och den kristna tron så att deras identitet inte splittras.

Karasjok-deklarationen om land och spiritualitet

antogs 1998 när representanter för urfolk från hela världen samlats i Karasjok i Sápmi (Sameland) på inbjudan av Samiska kyrkorådet och Mellankyrkliga rådet i Norge samt Kyrkornas Världsråd. I deklarationen uppmanas kyrkorna bland annat

att på nytt erinra sig att arbetet med urfolken är en del av kyrkornas kallelse;

att stimulera till ökad kunskap om urfolkens rättigheter;

att inom alla områden av det kyrkliga livet lyssna, respektera och stödja urfolken;

att främja medvetenhet och förståelse för urfolkens sätt att leva;

att vara pådrivare för att regeringar skall underteckna och tillämpa internationella konventioner som styrker urfolkens rättigheter.

Europeiska ekumeniska mötet i Graz i Österrike 1997

initierat av den europeiska kyrkokonferensen, CEC, och rådet för de europeiska biskopskonferenserna, CCEE, hade som tema Försoning – Guds gåva och källa. Ett förslag till riktlinjer en Charta Oecumenica, för samarbetet mellan kyrkorna i Europa har 1999 sänts ut till kyrkorna. Under rubriken Att försona folk och kulturer och att bevara skapelsen står det bl a

Vi i Europa erkänner särskilt vårt ansvar att försona folk och kulturer med varandra. /---/ Vi förpliktar oss

att respektera varje människa, med den person hon är och det värde hon har, såsom skapad till Guds avbild, och att respektera att alla människor är jämlika; att slå vakt om och försvara de mänskliga rättigheterna och att bekämpa orättvisa; /---/

att bannlysa varje form av nationalistisk exklusivitet och marginalisering av människor, då kärleken till ens eget land leder till förtryck av andra folk eller nationella minoriteter. /---/

FN och FN-ORGAN OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER OCH URBEFOLKNINGAR

Allmän förklaring 1948 om de mänskliga rättigheterna

Enär erkännandet av det inneboende värdet det inneboende värdet av hos alla medlemmar av människosläktet och av deras lika och oförytterliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen /---/ kungör generalförsamlingen denna ALLMÄNNA FÖRKLARING OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA såsom en gemensam riktlinje för alla folk och nationer /---/

Artikel 1

Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter. De äro utrustade med förnuft och samvete och böra handla gentemot varandra i en anda av broderskap.

Artikel 2

Envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter, som uttalas i denna förklaring, utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. /---/

1966 antog FN:s generalförsamling två konventioner om de mänskliga rättigheterna. Konventionerna, som antagits av samtliga nordiska länder, markerade ”ett betydelsefullt steg framåt när det gäller främjandet av människans grundläggande fri- och rättigheter oavsett ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan opinion, nationellt eller socialt ursprung, egendom, härkomst eller annan ställning” (cit Svenska FN-förbundet)

En arbetsgrupp inom FN har sedan 1970-talet arbetat för att hindra diskriminering och skydda minoriteter. Den har ägnat ökad uppmärksamhet åt ursprungsbefolkningarnas rättigheter, bl a ”rätten till officiell ställning och möjlighet att bilda egna representativa organisationer /---/, att bibehålla sitt eget språk, varhelst det är möjligt, i förvaltning och utbildning /---/, att ha tillgång till mark och naturresurser, i synnerhet som rätten till land och naturtillgångar har en grundläggande betydelse för deras traditioner och strävanden”.

I Sverige har regeringsformen (RF) utformats med FN:s deklarationer som förebild. I 1 kap 2 paragr RF sägs att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas. I förarbetena betonas att kultur här skall ges en vidsträckt tolkning, bl a innefattas samernas renskötsel.

Urbefolkningsårtiondet

1993 var av FN proklamerat som urbefolkningsår. Detta uppmärksammades av Luleå stift vid en arbetskonferens i Jokkmokk 1992. Konferensrapporten Från Curitiba till Jokkmokk bildade underlag för SFRV-styrelsens skrivelse till ombudsmötet 1993 och de beslut som där fattades.

Eftersom urbefolkningsåret på många håll blev en besvikelse beslöt FN att proklamera ett urbefolkningsårtionde 1994-2003.

ILO:s konvention nr 169

Sverige blev medlem av ILO (International Labour Organization, Internationella arbetsorganisationen) genom sin anslutning till Nationernas Förbund 1920. ILO antog 1989 konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Konventionen har ratificerats av bl a Norge och Danmark.

Den 11 september 1997 beslöt Sveriges regering att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda om Sverige kan ratificera konventionen. ”Regeringen anser det önskvärt att Sverige kan tillträda en konvention som vi varit med om att utarbeta och som fyller en viktig funktion för skyddet av ursprungsfolkens fri- och rättigheter”, skrev regeringen i sina direktiv.

Utredaren Sven Heurgren överlämnade sitt betänkande (SOU 1999:25, Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige ) i mars 1999. Utredaren fann att Sverige kan ansluta sig till ILO:s konvention nr 169, sedan ett antal åtgärder som rör samernas rätt till mark blivit genomförda, en process som han beräknade skulle ta fem år.

Svenska kyrkans samiska råd skrev i sitt yttrande 1999-09-08 att den delade utredarens bedömning. Svenska kyrkans centralstyrelse skrev i sitt yttrande: ”Vi menar att Sverige från sin grundläggande syn på alla gruppers lika delaktighet och rätt i samhällslivet, bör fortsätta arbetet med att klargöra Sveriges möjligheter att ratificera ILO:s konvention 169”.

Här följer några utdrag ur konventionen.

Artikel 6

Vid tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention skall regeringarna a) samråda med berörda folk genom lämpliga förfaranden och särskilt genom deras representativa institutioner /---/ b) skapa möjligheter genom vilka dessa folk fritt kan delta /---/ i valda institutioner och andra organ ansvariga för åtgärder och program som berör dem.

Artikel 7

1. Berörda folk skall ha rätt att besluta om sina egna prioriteringar vad gäller utvecklingsprocessen i den mån den påverkar deras liv, tro, institutioner och andliga välfärd samt den mark som de bebor eller på annat sätt nyttjar och rätt att utöva kontroll, så långt det är möjligt, över sina egna ekonomiska, sociala och kulturella utveckling. Dessutom skall de medverka vid utarbetandet, genomförandet och utvärderingen av nationella och regionala utvecklingsplaner och -program som direkt kan påverka dem.

Artikel 14

1. De berörda folkens äganderätt och besittningsrätt till den mark som de traditionellt bebor skall erkännas. Därutöver skall åtgärder vidtas i lämpliga fall för att skydda de berörda folkens rätt att nyttja mark som inte uteslutande bebos av dem, men till vilken de traditionellt haft tillträde för sin utkomst och traditionella verksamhet. Särskild uppmärksamhet skall fästas vid nomadfolkens och de kringflyttande jordbrukarnas situation i detta hänseende.

I konventionen definieras urbefolkning som folkgrupper som bebodde landet eller ett geografiskt område, som tillhör landet, då erövring eller kolonisation ägde rum eller då nuvarande statsgränser fastställdes. ILO-konventionen anger som ytterligare ett kriterium att urbefolkningen själv skall identifiera sig som urbefolkning.

Urbefolkning är här alltså inte liktydigt med den grupp som först tar ett land i besittning. Detta låter sig nämligen inte fastställas.

Sveriges riksdag bekräftade 1977 samernas ställning som ursprungsfolk.