”Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan. Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.” Så lyder de tre första meningarna i inledningen till andra avdelningen i kyrkoordningen.
Enligt 2 kap. 5 § i kyrkoordningen skall kyrkorådet har ansvar för att den grundläggande uppgiften blir utförd och i 6 § samma kapitel sägs att kyrkoherden leder verksamheten såvitt avser denna uppgift.
I inledningen till tredje avdelningen i kyrkoordningen sägs: ”Stiftets grundläggande uppgift är att främja och ha tillsyn över församlingslivet.” Främjandeuppgiften har enligt 7 kap. 7 § lagts på stiftsstyrelsen och tillsynen enligt 57 kap. 1 § på biskop och domkapitel.
I motion till 1999 års kyrkomöte hemställde jag m.fl. att paragrafen om tillsättande av domprost skulle få en lydelse som gick ut på att befattningen skulle tillsättas av kyrkorådet efter hörande av stiftsstyrelse och domkapitel. Argumenten i motionen var i princip att även om domprosten är vice ordförande i domkapitlet och biskopens ersättare i stiftsstyrelsen måste det organ som har ansvaret för att den grundläggande uppgiften blir utförd också få utse den som leder denna verksamhet.
Vi hänvisade också till att en befattning som domprost enligt det ursprungliga utredningsförslaget skulle tillsättas lokalt på samma sätt som kyrkoherdar i allmänhet.
Motionen avslogs med hänvisning till domprostens stiftsuppgifter.
Mindre än ett är efter det kyrkoordningen fastställts händer följande. Befattningen som domprost i Härnösands domkyrkoförsamling blir ledig. En rekryteringsgrupp, i vilken ingår representanter för såväl stift som församling, kommer fram till att sökandena A och B är mest lämpliga, utan att förorda någon av dem.
Ett enhälligt kyrkoråd, där ansvaret för verksamheten ligger, förordar kandidat A.
En klar majoritet av domkapitlet, som har att utöva tillsynen, förordar kandidat A.
Stiftsstyrelsen, som skall främja församlingslivet, utser kandidat B.
Att kyrkorådet har svårt att se främjandet i det fattade beslutet är förståeligt. Dessvärre har beslutet orsakat en svår förtroendekris och en djup klyfta mellan församling och stiftsstyrelse, vilket är till stort men för kyrkan.
Vad som nu inträffat visar att beslutet att gå emot det ursprungliga utredningsförslaget vid tillsättningsförfarandet av domprosttjänst borde ha övervägts betydligt noggrannare.
