I Afrika är behovet av stöd och bistånd större än någonsin. Vi hör om inbördeskrig, folkmord, aids och naturkatastrofer och våra hjälporganisationer gör stora insatser. Men i en del länder pågår sedan länge ett hårt förtryck av minoriteter. Informationen om detta når oss inte alltid. Så är det t.ex. med förtrycket av de kristna i södra Sudan. Denna del av Afrika är ett av världens mest utsatta områden. Här är antalet människor som lever i total fattigdom bland de högsta i världen och här finns slaveri.
I Sudan pågår sedan 1953 ett förödande inbördeskrig. Krigszonen är i södra Sudan där infrastrukturen har kollapsat. Landet förstörs, svälten används som vapen och människornas liv slås sönder. Man räknar med att 2 miljoner människor dött i kriget under de sista 25 åren.
5 miljoner av Sudans totalt 27 miljoner invånare är idag direkt berörda av kriget. 2 miljoner klassas som internflyktingar och många av dem lever i flyktingläger i närheten av Khartoum. Cirka 500 000 flyktingar finns i Etiopien, Kenya och Uganda. Många av invånarna i södra Sudan är animister, men där finns också många kristna.
Människorna i södra Sudan har isolerats från omvärlden eftersom kommunikationerna inte fungerar. Här saknas allt som behövs för att utveckla ett samhälle och skapa livsmöjligheter för människor: vägar, sjukhus, skolor osv. Bristen på resurser, bristen på utbildning, bristen på kontakter, bristen på stöd från människor i andra länder gör att hoppet om att kunna överleva successivt försvinner. Kyrkorna i södra Sudan har också blivit isolerade från kyrkor utanför landet. I en sådan extrem situation där det civila samhället kollapsat har kyrkan, dess organisation och dess ledare en nyckelroll. Men hur skall en isolerad kyrka klara att överleva och bära ett sådant ansvar? Utan kontakter och stöd utifrån kan man inte i längden klara av att lösa sina uppgifter att vara kyrka. Hur skall man få nya präster när man inte har möjlighet att utbilda dem? Hur skall man i längden kunna fira gudstjänst, bedriva undervisning, utöva diakoni och mission utan utbildade människor? Och hur skall man utan ekonomiska resurser kunna ta ett samhällsansvar i ett samhälle som inte längre fungerar.
Den internationella katolska kyrkan tar ansvar och stöder sina kyrkor i landet, men de protestantiska kyrkorna i södra Sudan är mycket isolerade och risken är stor att många av dem går under p.g.a. det hårda trycket. Man ropar idag på vår hjälp. Någon måste se deras nöd och göra deras röst hörd i världen.
Svenska kyrkan har många kontakter med anglikanska kyrkor runt om i världen. I Afrika har vi t.ex. genom SKM gett stöd till ett anglikanskt teologiskt seminarium i Uganda. Det borde därför inte vara främmande att stödja den anglikanska kyrkan i södra Sudan (The Episcopal Church of Sudan) i liknande projekt (präst- och ledarskapsutbildning), men det behövs också stöd till andra insatser såsom yrkesskolor och sjukhus. Kanske ligger den största utmaningen i frågan om vi som kyrka är beredda att ge stöd åt en kyrka som saknar det nödvändigaste och som lever så isolerat. Om detta är möjligt, om vi kunde knyta kontakter med en systerkyrka i södra Sudan, så skulle Svenska kyrkan genom sin närvaro där kunna bidraga till att göra kyrkans och de kristnas situation synlig för världen. Det finns redan enstaka kontakter på stifts- och församlingsplanet i vår kyrka, t.ex. mellan Lunds stift och Luistiftet och mellan Lextorps församling i Trollhättan och det katolska stiftet i Tombura Yambio (och biskop Joseph Gasi Abangite) och det anglikanska stiftet i Yambio (och biskop Peter Munde Yacoub). Men till kyrkorna i detta land som förblöder krävs det stora insatser och en utvecklad hjälpinsats. Det borde därför undersökas om och hur Svenska kyrkan på den nationella nivån kan ta ett aktivt ansvar genom olika insatser, som t.ex. genom att upprätta en officiell kontakt, bidraga med ett kontinuerligt stöd och initiera ett samarbete med den anglikanska kyrkan i södra Sudan.
