Fråga i Kyrkomötet 2000:21 av Urban Gibson om ”Från Lutherhjälpen till skyltfönsterkrossare”

Kyrkomötet Fråga 2000:21

Fråga till Kyrkostyrelsen och ordföranden i Nämnden för internationell diakoni/Lutherhjälpen

I KsSkr 2000:3 (sid. 23) och bilaga 12 (sid. 193) behandlas principiella frågor rörande Svenska kyrkans påverkan i fråga om internationella handelsfrågor. Detta ämnesområde behandlas också, även om ganska summariskt, i det program för SKM och Lutherhjälpen, ”Svenska kyrkans internationella uppdrag”, som publicerats på Svenska kyrkans hemsida.

Lutherhjälpen/SKM har åstadkommit en bra påverkan på den internationella utvecklingen när det gäller skuldavskrivningsfrågorna, bland annat genom deltagande i kampanjen Jubel 2000. När det gäller frågor kring internationalisering, som frihandel, globalisering och de internationella FN-organens, Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken, och liknanden institutionerna roll, som exempelvis World Trade Organisation (WTO) verkar Svenska kyrkans grundläggande ställningstaganden mer osäkra. (Världshandelsorganisationerna, WTO, har i uppgift att förhandla fram regler för den internationella handeln, driva på frihandelsreformer och lösa handelstvister.)

I KsSkr 2000:3 sägs visserligen att ”Liberalisering … kan ge mycket positiva effekter – förutsatt att aktörerna har samma förutsättningar”, men det framgår också av samma dokument att Lutherhjälpen under år 1999 har skrivit under ett internationellt upprop med vissa krav innan WTO-avtalen utvidgas och handelsreglerna ytterligare liberaliseras. Svenska kyrkan har alltså i praktiken motsatt sig att beslut om ytterligare frihandel träffas av WTO tills vidare.

För många som mig, som under många år på olika sätt verkat för att stärka de fattigas och utsattas situation i ”tredje världen”, framstår det som oklokt att vilja hindra en fortsatt utveckling mot en allt större fri handel mellan alla länder. Först när vi själva i vårt land har avskaffat alla de tullar som utgör hinder för att fattiga länder skall kunna sälja sina produkter till oss kan vi säga att vi är fullt solidariska med de länder som är fattigare än vi.

I dagarna har det publicerats en skrift av svensk Handel med rubriken ”Från Lutherhjälpen till skyltfönsterkrossare – En kartläggning av frihandelsmotståndet”. Även om rubriken kan avse motpoler så kopplas Svenska kyrkan generellt och Lutherhjälpen specifikt i denna skrift samman med organisationer och rörelser som accepterar våld och skadegörelse som instrument för att påverka ställningstaganden i internationella organisationer.

Skriften utgör en redovisning av motståndet mot frihandel inom och utom Sverige och vad som skett i samband med vissa internationella möten. När det gäller WTO-mötet i Seattle konstateras att i ett upprop före mötet hävdades att ”WTO borde stoppas från att expandera och förhandla fram mer frihandel”. Svenska kyrkan nämns som undertecknare till detta upprop (sid. 8 i skriften). I samband med mötet i Seattle 30/11-3/12 1999 har det utförligt beskrivits i media hur aktivister angrep delegater och vandaliserade staden och dess butiker. 600 personer arresterades i vad som kallts The Battle of Seattle. Förhandlingarna bröt samman.

Vid IMF/Världsbankens möte 16-17 april i Washington upprepades demonstrationerna. I en radiointervju i Sveriges Radio, ekoredaktionen, konstaterade den av Sveriges Kristna Råd utsände representanten (alltså också representant för Svenska kyrkan) i avslutningen av intervjun att ”nu skall jag ut och demonstrera”. För den som vet att IMF/Världsbanken har till uppgift att balansera effekterna av en helt oreglerad kapitalmarknad är det ironiskt att läsa till och med i vänstertidskriften The New Republic (1 maj 2000), ”Faktum är att Washington-demonstranterna kedjade fast sig själva för att hindra byggandet av skolor, sjukhus och kloaksystem i nationer som annars inte skulle ha råd med dem.”

Några av de internationella organisationer som var verksamma i Seattle och Washington och som planerar fortsatta aktiviteter vid FN-organens och de internationella monetära organisationernas sammanträden i höst och nästa vår, finns också representerade i Sverige. En svensk avdelning av Attac är under bildande (se Attacs hemsida: www.attac.org). I Attacs grundläggande dokument (antaget vid konstituerande möte 3/6 1998 i Frankrike) konstateras att organisationen bland annat har till syfte att ”stoppa pensionsfondernas vidare tillväxt” och att ”motsätta sig varje ytterligare uppgivande av staternas suveränitet” (se Attacs hemsidor). Huvudskälet till organisationsbildningen är att verka för ett internationellt skattesystem (Tobinskatter), en tanke som inte är orimlig, men som hittills har visat sig omöjlig att genomföra, då den fordrar att alla stater antar samma regler. En av grundarna till Attac, Ignatio Ramonet, varnar dock för det internationella, överstatliga samarbetet med IMF, Världsbanken, WTO och OECD och ser handel som en fara för samhället och demokratin. Ett stort problem med Attac är att organisationen accepterar och solidariserar sig med öppet våld för att nå sina strävanden.

En annan organisation verksam i Seattle-striden och nu också i Sverige är Reclaim the Streets (RTS). Den stod för de mera våldsamma inslagen i Seattle, förorsakade kravaller i London den första maj i år och har skapat skadegörelse tidigare i Stockholm och nu i dagarna i Malmö.

I den ovannämnda skriften från svensk Handel, Från Lutherhjälpen till skyltfönsterkrossare – En kartläggning av frihandelsmotståndet, kopplas Svenska kyrkan och Lutherhjälpen till bland andra de här nämnda kampanjorganisationerna genom att Lutherhjälpen undertecknat samma dokument som dess har gjort. Men det sägs också i skriften att Svenska kyrkan ofta framför mycket negativa åsikter om den nuvarande handelsordningen. ”Inte minst gäller detta Lutherhjälpen, kyrkans officiella biståndsorgan, som menar att frihandeln inom WTO leder till orättvisor, och att organisationen prioriterar de rika ländernas behov.” Skriften har uppmärksammats i massmedia, bland annat på DN:s ledarsida.

Jag har inget belägg för att man skall tolka Lutherhjälpens agerande på detta sätt, men att andra gör det och ger uttryck för sin uppfattning i skrift ger naturligtvis Lutherhjälpen en negativ publicitet som kan ge spridningseffekter också bland Lutherhjälpens bidragsgivare.

Med anledning av ovanstående information frågar jag

1. Kyrkostyrelsens ordförande:

Hur förankras ställningstaganden i upprop som SKM och Lutherhjälpen gör gemensamt med andra organisationer i Kyrkostyrelsen?

2. Ordföranden i Nämnden för internationell diakoni/Lutherhjälpen:

Hur går undertecknandet av ovannämnda upprop (KsSkr 2000:3, bilaga 12, sid. 193, strecksats 2) ihop med tidigare uttalanden om att Lutherhjälpen är generellt positiv till frihandel och hur är nämndens policy i fråga om frihandel i fortsättningen? Programmet för SKM och Lutherhjälpen ger osäker ledning.

3. Till båda ordförandena:

Hur skall Kyrkostyrelsen och Lutherhjälpen nu agera för att avvisa den idémässiga koppling mellan Lutherhjälpen och organisationer som accepterar våldsverkan som medel för sina åsikters genomförande som den åberopade skriften medverkar till?

Urban Gibson