Kyrkorättsutskottets betänkande 2000:1 Det fortsatta arbetet med kyrkoordningen

Kyrkomötet Kr 2000:1

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas Kyrkostyrelsens skrivelse (KsSkr 2000:9) Det fortsatta arbetet med kyrkoordningen jämte två motioner, KMot 2000:71 och KMot 2000:74, som har väckts med anledning av skrivelsen. Vidare behandlas motion KMot 2000:47 av Staffan Holmgren som har hänvisats till utskottet för beredning.

Motionerna

I motion 71 av Yngve Kalin hemställs

att Kyrkomötet avvisar Kyrkostyrelsens skrivelse om det fortsatta arbetet med kyrkoordningen.

I motion 74 av Carina Etander Rimborg hemställs

att Kyrkomötet ger Kyrkostyrelsen i uppgift att utarbeta ett väl fungerande sakregister till kyrkoordningen.

I motion 47 av Staffan Holmgren hemställs

att Kyrkomötet beslutar uppdra åt Kyrkostyrelsen att genomföra en översyn av kyrkoordningen, med syfte att väsentligt avreglera och förenkla regelverket för Svenska kyrkan.

Skrivelsen

Genom skrivelsen (KsSkr 2000:9) föreslår Kyrkostyrelsen att Kyrkomötet skall besluta

att godkänna Kyrkostyrelsens förslag angående dess hantering av ändringar i kyrkoordningen.

I skrivelsen redovisas Kyrkostyrelsens bedömning av hur behovet av justeringar i kyrkoordningen skall hanteras. Kyrkostyrelsen föreslår att som en huvudprincip bör gälla att det inte görs sakliga förändringar i kyrkoordningen vid flera tillfällen under en mandatperiod, om inte särskilda skäl föreligger. Sådana särskilda skäl kan enligt Kyrkostyrelsen vara att det har inträffat något som inte kunde förutses eller inte var för handen när det ursprungliga beslutet fattades.

Kyrkostyrelsen motiverar sitt ställningstagande i fråga om sakliga ändringar med att det är naturligt att sådana ändringar inte sker mer än en gång under en mandatperiod.

När det gäller smärre justeringar utan principiell betydelse föreslår Kyrkostyrelsen att inte heller sådana bör genomföras innan en mer systematisk och samlad genomgång av förändringsbehoven har gjorts. Som en bilaga till skrivelsen finns en sammanställning av de justeringsbehov av den karaktären som hittills har upptäckts.

Som skäl för sitt ställningstagande i denna del anför Kyrkostyrelsen att det finns en risk för att ständiga småändringar kan vålla irritation bland dem som runt om i kyrkan har att bruka kyrkoordningen. Det skulle också, enligt Kyrkostyrelsen, kunna bidra till oklarhet och osäkerhet om vad som verkligen gäller. Vidare anser Kyrkostyrelsen det vara av värde om Kyrkomötet kan ägna sina krafter och sin tid åt mer angelägna ärenden. Kyrkostyrelsen hänvisar till att en liknande metod har tillämpats i fråga om justeringar i kyrkohandboken.

Läronämnden

Läronämnden har i sitt yttrande (Ln 2000:1) Frågor rörande kyrkoordningen uttalat sig om Kyrkostyrelsens skrivelse. Yttrandet bifogas detta betänkande som bilaga 3.

Bakgrund

Kyrkoordningen beslutades av 1999 års kyrkomöte. Till grund för Kyrkomötets beslut låg Svenska kyrkans centralstyrelses skrivelse med förslag till kyrkoordning (CsSkr 1999:3). I skrivelsen konstaterade Centralstyrelsen att det hade funnits ett antal givna förutsättningar som styrt det bakomliggande utredningsarbetet. En sådan viktig förutsättning som hade förts fram av 1995 års kyrkomöte inför de ändrade relationerna mellan kyrkan och staten, var vikten av kontinuitet. I det sammanhanget hade också talats om att föra över gällande bestämmelser om den lokala organisationen och om den kyrkliga indelningen från kyrkolagen till kyrkoordningen. Direktiven för det fortsatta utredningsarbetet kom således att präglas av kontinuitetsaspekten med utgångspunkten att då gällande föreskrifter om Svenska kyrkan i huvudsak skulle bestå, även om de skulle ges en ny rättslig form.

Kyrkoordningen har därför kommit att omfatta sådant som tidigare fanns reglerat i såväl kyrkolagen och annan lagstiftning, t.ex. lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigval, m.m. som i ett antal regeringsförordningar samt av Kyrkomötet utfärdade kungörelser.

I det arbete som föregick beslutet om kyrkoordningen finns en del uttalanden som berör frågan om möjligheten att ändra i kyrkoordningen. Centralstyrelsen har i sin skrivelse med förslag till kyrkoordning till 1999 års kyrkomöte uttalat följande (CsSkr 1999:3 s. 2-27).

När 1999 års kyrkomöte har fattat beslut om kyrkoordningen bör detta inte ses som fastställandet av ett färdigt och oföränderligt regelsystem. Det finns visserligen mycket goda skäl för att de organisatoriska frågorna får en mindre framträdande plats i det kyrkliga arbete än vad som varit fallet i det övergångsskede vi befunnit oss i och nu är på väg att lämna. Engagemanget och resurserna på alla nivåer behöver användas för att fullfölja det som är kyrkans egentliga och grundläggande uppdrag. Organisationen och kyrkoordningens bestämmelser har till uppgift att stödja detta arbete. Det är naturligt att kyrkoordningens bestämmelser kontinuerligt behöver ses över, förändras och anpassas till nya förutsättningar för att den uppgiften skall kunna fullföljas.

När andra kyrkolagsutskottet behandlade Centralstyrelsens förslag gjordes inga uttalanden i just denna fråga. I det förslag till kyrkoordning som andra kyrkolagsutskottet lämnade till Kyrkomötet fanns dock i inledningstexten till själva kyrkoordningen följande lydelse, vilken också är den idag gällande.

En huvuduppgift för kyrkoordningen är att ange de strukturer och beslutsformer som ger de bästa förutsättningarna för Svenska kyrkan att fullfölja sin kallelse. Härtill kommer uppgiften att bevara och stärka enheten och gemenskapen bland dem som tillhör Svenska kyrkan, mellan församlingar och stift och med hela den världsvida kyrkan. Kyrkoordningen behöver kontinuerligt ses över och anpassas till nya förutsättningar för att kunna fullfölja sin uppgift.

Utskottet

Allmänna utgångspunkter

Utskottet anser att det finns skäl att inledningsvis peka på några allmänna utgångspunkter som ligger till grund för de ställningstaganden som utskottet gör i det följande.

Kyrkorättsutskottet är ett nytt utskott som tillkom genom beslut av 1999 års kyrkomöte och som har en delvis ny roll inom utskottsorganisationen. Enligt 4 kap. 13 § i Kyrkomötets arbetsordning skall kyrkorättsutskottet bereda ärenden om lagstiftningsfrågor och frågor rörande arbetsordningen samt instruktioner som beslutas av Kyrkomötet för den nationella nivåns olika organ. Utöver detta skall utskottet enligt 4 kap. 21 § arbetsordningen yttra sig på begäran av övriga utskott om dessa föreslår ändringar i kyrkoordningen. Avsikten är att utskottet därmed skall se till att nödvändiga följdändringar genomförs, att redaktionell och språklig utformning blir enhetlig och att eventuella övergångsbestämmelser utformas på ett konsekvent sätt (2KL 1999:2 s. 4 och 5).

Detta innebär att frågor om ändringar i kyrkoordningen skall behandlas i sak i det utskott som närmast berörs av frågeställningen, medan kyrkorättsutskottet har som sin främsta uppgift att uttala sig om föreslagna ändringar är förenliga med det redan befintliga regelsystemet, kyrkoordningen. Kyrkorättsutskottet har därmed i princip inte att uttala sig om lämpligheten av en ändring som föreslås. Det kan dock tänkas att det i vissa situationer blir nödvändigt för utskottet att även se till det innehåll som ändringen syftar till för att den eftersträvade helhetssynen skall kunna uppnås.

I sammanhanget vill utskottet peka på en frågeställning som det kan finnas skäl att överväga vidare. Som bestämmelsen om övriga utskotts remitteringsskyldighet till kyrkorättsutskottet nu är formulerad, skulle det kunna uppstå viss tvekan om när en sådan skyldighet faktiskt föreligger. Det kan tänkas att även förslag som läggs fram i en reservation till ett betänkande och som innebär att ändringar skall göras i kyrkoordningen, vinner Kyrkomötets bifall. Om reservanternas förslag inte har remitterats till kyrkorättsutskottet dessförinnan därför att arbetsordningen har tolkats snävt på den punkten, kan frågan ställas om förslaget i så fall är berett i vederbörlig ordning. Enligt utskottets mening är det viktigt att remissförfarandet behandlas på ett likartat sätt i alla utskott, varför det bör övervägas om bestämmelsen skall förtydligas. Utskottet avser att återkomma till denna fråga vid ett senare tillfälle.

Kyrkostyrelsens skrivelse

Den skrivelse som utskottet nu har fått att bereda innehåller en redogörelse för Kyrkostyrelsens syn på hur kyrkoordningen fortsättningsvis bör hanteras. Skrivelsen innehåller inga konkreta förslag till ändringar i kyrkoordningen, utan redovisar i en bilaga ett antal punkter där Kyrkostyrelsen har konstaterat att behov av justeringar föreligger. Kyrkostyrelsens förslag till Kyrkomötet är att Kyrkomötet skall godkänna den i skrivelsen föreslagna hanteringen av ändringar i kyrkoordningen. Detta innebär så som förslaget är utformat, att några ändringar inte skall göras i kyrkoordningen under innevarande mandatperiod och fortsättningsvis att ändringar bara skall ske en gång under varje mandatperiod.

Läronämndens yttrande

I sitt yttrande över skrivelsen konstaterar Läronämnden att en av Kyrkomötets främsta uppgifter är att besluta om de ändringar som kan vara påkallade i kyrkoordningen och anför vidare följande (Ln 2000:1, s. 1).

Å ena sidan urholkas kyrkoordningens legitimitet om uppenbara felaktigheter inte rättas så snart det är möjligt. Å andra sidan kan dess legitimitet undergrävas om stift och församling bibringas uppfattningen att kyrkoordningen ständigt kommer att förändras i det ena eller andra avseendet. Då riskeras dess roll som ett sammanhållande instrument och den lojalitet mot den beslutade ordningen man har rätt att vänta av kyrkans församlingar och stift. Den kategorisering som Kyrkostyrelsen gör i KsSkr 2000:9 kan tjäna som ett vägledande instrument i denna avvägning.

Utskottets överväganden

När 1999 års kyrkomöte beslutade om kyrkoordningen skedde det efter ett omfattande utredningsarbete och en bred remiss, där alla församlingar och stift inom Svenska kyrkan engagerades i arbetet genom att få möjlighet att ta del av förslaget till bestämmelser och att lämna synpunkter på detta. Kyrkoordningen trädde i kraft den 1 januari 2000 och har således när detta sägs tillämpats i drygt fyra månader. Redan före ikraftträdandet påbörjades ett utbildningsarbete i stift och församlingar för att ge förtroendevalda och anställda goda förutsättningar att sätta sig in i det tämligen omfattande regelverk som kyrkoordningen utgör. Detta utbildningsarbete pågår fortfarande och är en del i den process som syftar till att kyrkoordningen skall kunna fylla sin uppgift, dvs. att bevara och stärka enheten och gemenskapen inom Svenska kyrkan och med hela den världsvida kyrkan.

Redan under den korta tid som kyrkoordningen har varit i kraft har det dock uppstått en diskussion kring kyrkoordningens auktoritet. Denna diskussion kan sägas ha sin bakgrund dels i det förhållandet att det finns en föreställning om att kyrkoordningen inte på samma sätt som kyrkolagen förutsätter efterlevnad, dels i några uppmärksammade fall där församlingar påstås medvetet ha handlat i strid med kyrkoordningens bestämmelser. Det finns därför, enligt utskottets mening, skäl att i alla sammanhang där kyrkoordningen diskuteras noga beakta vilka konsekvenser som olika förslag kan få för kyrkoordningens auktoritet. Inte minst gäller detta hur ändringar i kyrkoordningen skall hanteras, något som också Läronämnden har påtalat.

Utskottet delar Läronämndens bedömning att det kan finnas skäl att i nyss nämnda avseende skilja på ändringar som mer har karaktären av korrigeringar av uppenbara fel och sådana ändringar som innebär ändrade ställningstaganden i sak.

Om kyrkoordningen tillåts innehålla en mängd uppenbara småfel, vilka måste bortses från i den praktiska tillämpningen, finns det risk för att kyrkoordningen även i andra delar kommer att uppfattas som något som man som förtroendevald eller anställd kan välja att följa eller inte. Därmed riskeras, såsom Läronämnden har uttalat, att kyrkoordningen inte kan upprätthålla sin roll som ett sammanhållande instrument. Enligt utskottets mening bör därför uppenbara fel rättas till så snart som möjligt efter det att de har upptäckts.

Även Kyrkostyrelsen har i skrivelsen gjort en distinktion mellan småändringar och sakliga ändringar men styrelsens förslag till hantering mynnar ändå ut i att inte heller uppenbara fel skall ändras nu, utan först efter en mer systematisk och samlad genomgång. I denna del har alltså utskottet en annan uppfattning.

När det sedan gäller ändringar i sak, vilka kräver förnyade ställningstaganden, anser utskottet att andra hänsyn gör sig gällande. Mot bakgrund av det omfattande arbete som pågår för närvarande i församlingar och stift för att införliva kyrkoordningen och göra den till ett användbart instrument i den verksamhet som där bedrivs, kan det finnas skäl att vara återhållsam med ändringar i sak för att inte störa den mottagningsprocessen. Detta särskilt som kyrkoordningen har varit i kraft under så kort tid och det är rimligt att utgå från att det är först genom ytterligare erfarenhet som det verkliga behovet av förändringar ger sig till känna. Utskottet delar här Kyrkostyrelsens bedömning att sådana sakliga ändringar bör avvaktas, såvida det inte finns särskilda skäl som gör ändringen nödvändig.

Däremot kan utskottet inte dela den i skrivelsen framförda uppfattningen att sakliga ändringar i princip bara bör få ske en gång under en mandatperiod för att Kyrkomötet därmed skall kunna ägna sig åt mer angelägna ärenden. Till en början vill utskottet framhålla att Kyrkomötet, i egenskap av Svenska kyrkans högsta beslutande organ, har som en sina viktigaste uppgifter just att besluta om Svenska kyrkans regelsystem, kyrkoordningen. Kyrkomötet bör därför vara det forum där det förs en fortlöpande och levande diskussion om kyrkoordningen i syfte att åstadkomma ett regelverk som på bästa sätt främjar församlingar och stift. Till det kommer att en sådan princip inte är i överensstämmelse med den ursprungliga tanken som har funnits vid kyrkoordningens utarbetande och som också har kommit till uttryck i den tidigare redovisade inledningstexten, nämligen att det fortlöpande och kontinuerligt skall ske en översyn av kyrkoordningen. Vidare kan lämpligheten av ett sådant beslut som är tänkt att gälla över en längre tid ifrågasättas, eftersom det föreligger betydande svårigheter att idag bedöma behovet av ändringar i framtiden och det knappast är vare sig önskvärt eller möjligt att binda upp kommande kyrkomöten i deras arbete. En sådan ordning skulle också kunna verka hämmande på de initiativ till förbättringar som annars brukar tas genom ledamöternas motioner.

Vad Kyrkomötet däremot kan och bör göra är, enligt utskottets mening, närmast att ange ett slags färdriktning för det fortsatta arbetet med kyrkoordningen. Detta är särskilt viktigt eftersom den erfarenhet som hittills finns av kyrkoordningens praktiska tillämpning tydligt har visat, att det inte är tillräckligt för kyrkoordningens legitimitet att den härrör ur Kyrkomötet med dess roll enligt lag. För att kyrkoordningen skall uppfattas som en ordning som inte bara skall följas utan också är värd att följa, måste den bygga på sådant som har sitt ursprung i den verklighet som församlingar och stift verkar i. Detta kräver i sin tur att Kyrkomötet har en klar bild av den verkligheten och fattar sina beslut om kyrkoordningen efter välgrundade bedömningar.

Som utgångspunkt för den process enligt vilken framtida ändringar i kyrkoordningen bör ske bör, enligt utskottets mening, gälla vad som tidigare har sagts i fråga om återhållsamhet med ändringar i sak. När ett konkret förslag till ändring läggs fram bör Kyrkomötet, efter en seriös behandling, uttala sin mening och, om frågan så kräver, se till att den utreds grundligt. Detta bör gälla oavsett om frågan om ändring har väckts av en ledamot genom en motion, av Kyrkostyrelsen i en skrivelse eller av ett utskott vid sakbehandlingen av ett ärende. I ett sådant utredningsförfarande bör ingå en remiss av ändringsförslagen, till en del för att inhämta synpunkter men också för att uppnå en bred förankring av de tänkta ändringarna. Först därefter bör frågan läggas fram till Kyrkomötet för beslut. En sådan hantering ger förutsättningar för bra beslutsunderlag och väl genomtänkta beslut, vilket i sin tur bidrar till att öka tilltron till kyrkoordningen. Därmed kan också kyrkoordningens auktoritet och legitimitet stärkas. Med en sådan ordning vill utskottet också ta avstånd från den i skrivelsen framförda tanken att ändringar i kyrkoordningen skulle kunna hanteras på liknande sätt som ändringar i kyrkohandboken.

Självfallet kan det finnas enklare förslag som, även om de innebär sakliga ändringar i kyrkoordningen, inte kräver ett lika omfattande underlag. I sådana fall vore det önskvärt om Kyrkomötets utskott, i likhet med riksdagsutskotten, hade möjlighet att själva föranstalta om viss utredning som ett led i beredningsarbetet, även om detta inte skulle hinnas med under årets första sammanträde. Kyrkoordningen tycks i och för sig tillåta en sådan ordning men bara under förutsättning att utskottet ges tillåtelse att sammanträda mellan de ordinarie sammanträdestillfällena (se 11 kap. 12 § kyrkoordningen). En resurs i ett sådant enklare utredningsförfarande skulle kunna vara utskottens sekretariat, som numera är tänkta att vara knutna mer permanent till sina respektive utskott och således finnas till förfogande för utskotten även mellan kyrkomötets sammanträden.

Sammanfattningsvis anser utskottet således att den fortsatta hanteringen av kyrkoordningen bör ges en annan inriktning än vad Kyrkostyrelsen har föreslagit i sin skrivelse och att detta bör ges Kyrkostyrelsen till känna.

Vad gäller de konkreta ändringar som utskottet nu har uppmärksammats på genom Kyrkostyrelsens skrivelse är dessa till en del av sådan karaktär att de, i enlighet med vad som nu har sagts, bör beslutas av detta kyrkomöte. För att undvika en onödig omgång med yttranden från berörda sakutskott, när det ändå inte är fråga om ändringar i sak, föreslår Kyrkorättsutskottet att kyrkoordningen rättas på de punkter som framgår av bilaga 1.

I fråga om de övriga punkter som berörs i Kyrkostyrelsens skrivelse kan utskottet till en början konstatera att de inte ligger inom utskottets sakområde. Det kan också vid en närmare granskning ifrågasättas om dessa verkligen är förbiseenden i egentlig mening. Kyrkostyrelsen anger själv i skrivelsen att gränsdragningen mellan justeringsbehov som beror på misstag och sådana som bygger på önskemål om ändringar i sak inte alltid är tydlig. Med hänsyn till detta och till vad som tidigare har sagts i fråga om ändringar i sak, anser utskottet att frågan om att göra eventuella ändringar i dessa delar lämpligen bör överlämnas till dem som har behörighet att väcka sådana ärenden i Kyrkomötet. Utskottet redovisar vilka dessa punkter är i bilaga 2.

Motionerna

Med anledning av skrivelsen har två motioner väckts, dels motion 2000:71 av Yngve Kalin, dels motion 2000:74 av Carina Etander Rimborg.

I motion 2000:71 yrkas att skrivelsen skall avvisas eftersom den står i strid med vad andra kyrkolagsutskottet uttalade vid 1999 års kyrkomöte och inskränker Kyrkomötets rätt att göra förändringar i en kyrkoordning som inte har karaktären av ramlag.

Som framgår av den tidigare redogörelsen innebär utskottets bedömning att Kyrkostyrelsens modell inte skall följas. Med detta får det som motionen syftar till anses vara tillgodosett. Eftersom utskottet har behandlat Kyrkostyrelsens skrivelse skall dock motionens yrkande om avvisning avslås.

I motion 2000:74 anförs att det skulle underlätta arbetet för förtroendevalda och anställda som behöver sätta sig in i kyrkoordningen om ett utförligt sakregister fanns, med bl.a. fler sökord och fler huvudrubriker för olika begrepp.

Liksom motionären konstaterar utskottet att ett bra sakregister är av godo för möjligheterna att sätta sig in i kyrkoordningen. Ett sakregister är dock inte en del av själva kyrkoordningen utan ett hjälpmedel för att underlätta tillgodogörandet av den. Utskottet anser därför att det viktiga arbetet med framtagandet av ett sakregister i första hand är en uppgift för det förlag som ger ut kyrkoordningen.

I motion 2000:47 av Staffan Holmgren anförs att det detaljerade regelverk som kyrkoordningen utgör redan har inneburit tolkningsproblem och på vissa områden en ökad byråkratisering, t.ex. när det gäller anställning av diakoner. Enligt motionen riskerar för trossamfundet grundläggande och väsentliga bestämmelser att få minskad efterlevnad, om regelverket är så omfattande att det inte uppfattas som rimligt utifrån Svenska kyrkans nya organisation. Därför föreslås i motionen att Kyrkostyrelsen ges i uppdrag att göra en översyn som syftar till en förenkling och avreglering vilken i sin tur enligt motionen skulle kunna medföra en ökad legitimitet och efterlevnad av kyrkoordningen.

Utskottet har tidigare framhållit vikten av att kyrkoordningen upplevs som verklighetsförankrad av dem som har att tillämpa den. Utskottet har också konstaterat att kyrkoordningen av historiska skäl har kommit att bli tämligen omfattande. Även om utskottet därför har förståelse för det motionen vill åstadkomma, framgår också av vad som tidigare har anförts att utskottet förordar en återhållsamhet med ändringar i kyrkoordningen i det skede som vi nu befinner oss i. Utskottet anser således att frågan om en samlad översyn är för tidigt väckt.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer utskottet

att Kyrkomötet med anledning av Kyrkostyrelsens skrivelse 2000:9 och med avslag på motionerna 2000:71, 2000:74 och 2000:47, ger Kyrkostyrelsen till känna vad utskottet har anfört,

att Kyrkomötet antar utskottets i bilaga 1 föreslagna ändringar i kyrkoordningen.

Uppsala den 18 maj 2000

Lars Johnsson

Maria Lundqvist Norling

Mattias Lindahl

Närvarande: Lars Johnsson, ordförande, Anna-Maria Björkman, Tor Frylmark, Mari Lönnerblad, Thomas Söderberg, vice ordf., Catharina Månsson, Eskil Jinnegård, Inger Lifv, Robert Schött, Karl-Johan Nilsson, Staffan Holmgren, Hans-Olof Hansson, Kerstin Kedvall, Susann Torgerson och Martin Stjernström.

Biskop Lars Eckerdal och biskop Caroline Krook har deltagit i utskottets överläggningar.

Särskilt yttrande

av Staffan Holmgren angående framtida översyn av kyrkoordningen

Jag delar utskottets bedömning att behovet av att stärka kyrkoordningens legitimitet och auktoritet i nuläget kräver att något uppdrag inte ges kyrkostyrelsen att göra en samlad översyn av kyrkoordningen.

Däremot anser jag att utskottet i stället för att enbart uttala förståelse för det motionen vill åstadkomma skulle ha uttryckt att en framtida samlad översyn av kyrkoordningen skall ha som målsättning att avreglera och förenkla regelverket för Svenska kyrkan.

Bilaga 1

Förslag till ändringar i kyrkoordning för Svenska kyrkan (SvKB 1999:1)

Kyrkomötet beslutar att 33 kap. 9 §, 38 kap. 56 a §, 49 kap. 8 §, övergångsbestämmelserna punkt 13 samt inledningstexten till sjunde avdelningen skall ha följande lydelse:

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

33 kap. 9 §

Förutom det som anges i anges i 5-7 §§ gäller följande valbarhetshinder för förtroendeuppdrag. Hindren gäller för alla kyrkligt anställda som har en tjänstgöringsgrad över 20 procent av heltid för sin befattning.

Förutom det som anges i 5-8 §§ gäller följande valbarhetshinder för förtroendeuppdrag. Hindren gäller för alla kyrkligt anställda som har en tjänstgöringsgrad över 20 procent av heltid för sin befattning.

38 kap. 56 a §

Ett namn på en valsedel skall, utöver vad som sägs i 56 § tredje stycket, anses obefintligt om - kandidaten inte är valbar, - namnet inte har anmälts av nomineringsgruppen enligt 22 §, - det inte klart framgår vem som avses, - det har lämnats mer än en särskild personröst, - det inte framgår vem personrösten avser, eller - valsedeln upptar flera namn utan att vara försedd med markerat utrymme för personröstning. Ett namn skall inte anses obefintligt för att det har strukits från en valsedel som upptar namn.

Ett namn på en valsedel skall, utöver vad som sägs i 56 § andra stycket, anses obefintligt om - kandidaten inte är valbar, - namnet inte har anmälts av nomineringsgruppen enligt 22 §, - det inte klart framgår vem som avses, - det har lämnats mer än en särskild personröst, - det inte framgår vem personrösten avser, eller - valsedeln upptar flera namn utan att vara försedd med markerat utrymme för personröstning. Ett namn skall inte anses obefintligt för att det har strukits från en valsedel som upptar namn.

49 kap. 8 §

Föreskrifter om bokföring och redovisning finns i lag.

Föreskrifter om bokföring och redovisning finns i lag. Samtliga stift skall vid räkenskapsårets utgång avsluta den löpande bokföringen med en årsredovisning med finansieringsanalys.

13.

Följande bestämmelser i kyrkoordningen skall tillämpas först från och med den mandatperiod som börjar år 2002: 4 kap. 10 § om antalet valda ledamöter och ersättare i kyrkorådet 4 kap. 16 § om vem som får vara ordförande i kyrkoråd och kyrkonämnd 4 kap. 23 § om minsta antal kyrkvärdar som skall utses ur kyrkorådet 7 kap. 13 § om antalet valda ledamöter och ersättare i stiftsstyrelsen.

Följande bestämmelser i kyrkoordningen skall tillämpas först från och med den mandatperiod som börjar år 2002: 4 kap. 10 § om antalet valda ledamöter och ersättare i kyrkorådet 4 kap. 16 § om vem som får vara ordförande i kyrkoråd och kyrkonämnd 4 kap. 24 § om minsta antal kyrkvärdar som skall utses ur kyrkorådet 7 kap. 13 § om antalet valda ledamöter och ersättare i stiftsstyrelsen.

Sjunde avdelningen: Kyrkliga uppdrag och befattningar

Inledning

Kallelsen att föra ut evangelium är given åt hela Guds folk. Alla i kyrkan är lemmar i en och samma kropp. Dopet är den grundläggande vigningen till tjänst i kyrkan och ger delaktighet i kyrkans gemensamma uppdrag. Förtroendevalda, frivilliga medarbetare, anställda och de som vigs till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst skall fullgöra de speciella uppdrag som de anförtrotts i solidaritet med Svenska kyrkan och kyrkans tro, lära och bekännelse. Alla står i evangeliets tjänst och under dess auktoritet.

Kallelsen att föra ut evangelium är given åt hela Guds folk. Alla i kyrkan är lemmar i en och samma kropp. Dopet är den grundläggande vigningen till tjänst i kyrkan och ger delaktighet i kyrkans gemensamma uppdrag. Förtroendevalda, frivilliga medarbetare, anställda och de som vigs till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst skall fullgöra de speciella uppdrag som de anförtrotts i solidaritet med Svenska kyrkan och kyrkans tro, bekännelse och lära. Alla står i evangeliets tjänst och under dess auktoritet.

Detta beslut träder i kraft den 1 januari 2001.

Bilaga 2

Övriga punkter enligt KsSkr 2000:9 där utskottet inte lämnar något förslag på ändringar i kyrkoordningen.

- Mandatperiod för valnämnd. (4 kap. 25 §)

- Biskopsvigning av icke prästvigd. (8 kap. 8 §)

- Tidpunkt för biskopsvigning. (30 kap. 2 §)

- Valnämnder vid indelningsförändringar. (38 kap. 2 a §)

- Kyrkostyrelsens ledamöters rösträtt vid val av ärkebiskop. (8 kap. 14 §)

- Jävsbestämmelser för anställda m.fl. (3 kap. 21 §, 4 kap. 22 §)

- Val av kyrkoherde som kyrkonämndsledamot i flerpastoratssamfällighet. (5 kap. 5 §)

- Behörig att anställas i Svenska kyrkan. (34 kap. 7 § 1 st. 2)

- Behörighet för vikariat på vissa prästtjänster. (34 kap. 10 §)

- Undantag för förbud att röja uppgifter. (54 kap. 15 och 16 §§)

- Beslut om bidrag till valsedlar i samfällighet. (38 kap. 31 §)

Bilaga 3

Till Läronämnden har för yttrande överlämnats KsSkr 2000:9 rörande det fortsatta arbetet med kyrkoordningen samt motionerna KMot 2000:3 om kyrkoordningens föreskrifter om behandling av lärofrågor, 4, 12 och 38 rörande arbetsgivarorganisation och förhandlingsfrågor, 14 och 15 om tillsättning av domprost, 50 om sanktionsmöjligheter, 65 om valfrågor samt 71 om det fortsatta arbetet med kyrkoordningen.

Skrivelsen och motionerna aktualiserar förhållandet mellan kyrkans olika nivåer och den nationella nivåns uppdrag.

Den inomkyrkliga normgivningen för Svenska kyrkan som trossamfund handhas av kyrkomötet som kyrkans högsta beslutande organ. Den gäller därmed för församlingar och stift som organisatoriska delar av Svenska kyrkan. Det för Svenska kyrkan gemensamma regelverket fastställs i kyrkoordningens form. Därutöver har Kyrkomötet till uppgift att fatta beslut om inriktning och resursfördelning på nationellt plan.

Vid Kyrkomötet 1999 antogs kyrkoordning för Svenska kyrkan att gälla från och med den 1 januari 2000. I kyrkoordningen knyts teologi och juridik samman. Kyrkoordningen har sin utgångspunkt i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. En del av kyrkoordningens bestämmelser ger tydligt uttryck för Svenska kyrkans identitet, andra utgör mer praktiska tillämpningar i linje med dess teologiska grundsyn. En av Kyrkomötets främsta uppgifter är att besluta om de ändringar som kan vara påkallade.

Å ena sidan urholkas kyrkoordningens legitimitet om uppenbara felaktigheter inte rättas så snart det är möjligt. Å andra sidan kan dess legitimitet undergrävas om stift och församling bibringas uppfattningen att kyrkoordningen ständigt kommer att förändras i det ena eller andra avseendet. Då riskeras dess roll som ett sammanhållande instrument och den lojalitet mot den beslutade ordningen man har rätt att vänta av kyrkans församlingar och stift. Den kategorisering som Kyrkostyrelsen gör i KsSkr 2000:9 kan tjäna som ett vägledande instrument i denna avvägning.

Lärofrågor

Kyrkoordningen innehåller bestämmelser om att beslut som rör Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, Svenska kyrkans böcker, gudstjänster, sakrament och övriga handlingar, kyrkans vigningstjänst samt om ekumeniska överenskommelser skall fattas med kvalificerad majoritet om förslaget avstyrkts av Läronämnden. Beslut som rör formerna för behandlingen av lärofrågor skall dessutom fattas vid två på varandra följande kyrkomöten.

Bestämmelserna ger uttryck för den särskilda omsorg om läran som hör till en kyrka med evangelisk luthersk bekännelse. Läronämnden konstaterade i sitt yttrande Ln 1999:3 att ”regelverket omkring formerna för beslut i sådana frågor förstärkts” till skydd för läran. Det är enligt Läronämndens mening väsentligt att beslut i hithörande frågor tas i sådana former att tillfälligheter inte blir avgörande.

Arbetsgivarorganisation

I anslutning till de motioner som berör frågor omkring arbetsgivarskap och förhandlingsfrågor vill Läronämnden peka på den oklarhet som kan finnas när det gäller rollen för arbetsgivarorganisationen respektive stiftet. Gränsdragningen mellan uppgiften att utöva tillsyn i den vida mening som ges i kyrkoordningen (stöd, uppmuntran, råd, inspiration, fördjupning) tillsammans med stiftets uppgift att arbeta med de strukturella frågorna och arbetsgivarorganisationens uppdrag att företräda församlingen i dess förhållande till arbetstagarna är inte helt tydlig. Det kan här finnas en konflikt mellan tillsynen, episkopé, såsom den utövas av biskop och andra stiftsorgan och arbetsgivarorganisationens uppdrag att företräda församlingarna som arbetsgivare. Frågor om arbetsfördelning, ansvarsfördelning och samverkan behöver bearbetas i utövandet av det gemensamma uppdraget att biträda församlingarna.

Samtidigt kan Läronämnden konstatera att kyrkoordningens bestämmelser rörande en gemensam arbetsgivarorganisation har sin grund i den samlade bedömning som gjordes vad gällde prästernas anställningsvillkor och där den gemensamma arbetsgivarorganisationen skulle vara ett stöd till att hålla samman församlingar och stift.

Kyrkans nivåer

Kyrkoordningen ger uttryck för en fördelning av ansvar och befogenheter mellan kyrkans olika nivåer: församling, stift och nationellt plan. Rollfördelningen mellan de olika delarna i kyrkan är principiellt viktig då den speglar dess självförståelse som sammanhållet trossamfund. Inom Svenska kyrkan lever de olika delarna i gemenskap med varandra och hör tillsammans. Motionerna om tillsättning av domprost ger anledning till en vidare belysning av stiftets roll i förhållande till församlingarnas arbetsgivarskap med den bakgrund som tidigare tecknats rörande intentionerna att sammantaget ej medverka till att församlingarna görs oberoende av kyrkan i övrigt.

Relationen mellan kyrkans nivåer och fördelning av ansvar och befogenheter mellan dem aktualiserar vidare frågan om den inre lojaliteten mellan kyrkans olika delar. Den för Svenska kyrkan antagna kyrkoordningen bygger på förutsättningen att kyrkans församlingar och stift som delar av denna avser att leva i enlighet med kyrkans gemensamma bestämmelser. Den innehåller därför ej heller några sanktionsmöjligheter mot församlingar eller dem som fattar beslut i strid med kyrkoordningen. Endast när det gäller dem som står i vigningstjänsten finns regler för hur åtgärder kan vidtas när de ej följer kyrkans ordning. Möjligheten att införa sanktioner mot en församling som på egen hand avgör frågor utanför sitt kompetensområde eller på annat sätt sviker den lojalitet mot Svenska kyrkan i stort som är kyrkoordningens grundförutsättning bör därför prövas.

Även frågan om valsystemet gäller synen på kyrkans olika nivåer: skall församlingar och stift som pastorala områden ha en särställning i valordningen och den nationella nivån som kyrkans organ för gemensamt beslutsfattande grundas på annat sätt? Läronämnden beklagar att den i sitt yttrande Ln 1999:3 inte berörde dessa frågor. Frågan om de kyrkotillhörigas ansvarstagande i demokratiska former för beslutsorganen bör i den utvärdering som skall ske av valbestämmelserna kompletteras med överväganden om hur valsystemet uttrycker kyrkosynen och de olika nivåernas inbördes relation.

Uppsala den 9 maj 2000

På läronämndens vägnar

KG HAMMAR

Klas Hansson

Närvarande: Ärkebiskop KG Hammar, ordförande, biskop Ragnar Persenius*, biskop Lars-Göran Lönnermark, biskop Jonas Jonson, biskop Anders Wejryd, biskop Christina Odenberg, biskop Lars Eckerdal, biskop Karl-Johan Tyrberg, biskop Rune Backlund, biskop Caroline Krook, Astrid Andersson Wretmark, Curt Forsbring, Edgar Almén, Fredrik Lindström.

* Ej närvarande vid betänkandets slutjustering.