Ekumenikutskottets betänkande
2000:2
Stöd till Östersjökyrkor
|
Kyrkomötet
Eu 2000:2
|
I detta betänkande behandlas en motion om Svenska kyrkans stöd till några av de evangelisk-lutherska kyrkorna kring Östersjön.
I motion 2000:56 av av Per-Anders Grunnan och Joakim Svensson hemställs:
att Kyrkomötet ger Kyrkostyrelsen i uppdrag att återkomma till nästa års Kyrkomöte med förslag på hur stiftelser skulle kunna bildas vars avkastning skulle användas av de evangelisk-lutherska kyrkorna i Ingermanland, Estland, Lettland och Litauen.
Motionen
Motionärerna menar att Svenska kyrkan tydligare behöver manifestera sin nära gemenskap med de evangelisk-lutherska kyrkorna i Estland, Lettland och Litauen samt med den ingermanländska evangelisk-lutherska kyrkan genom att tillskapa ett antal biståndsstiftelser för att därigenom mer långsiktigt sörja för dessa kyrkors verksamhet och utveckling.
Bakgrund
Svenska kyrkan har av tradition starka relationer till de evangelisk-lutherska kyrkorna kring Östersjön. Kontakter finns på alla nivåer inom Svenska kyrkan i form av vänförsamlingsutbyte, stiftskontakter och samarbete på det nationella planet, genom Biskopsmöte, Kyrkostyrelse och nämndorganisation och då särskilt inom Lutherhjälpens arbete på den internationell diakonins område.
I syfte att åstadkomma en god och tydlig samordning av arbetet har Finlands evangelisk-lutherska kyrka axlat ett särskilt ansvar för kontakterna med Estland och Ingermanland, medan Svenska kyrkan koncentrerat sitt arbete till Lettland. Härutöver samarbetar östersjöregionens kyrkor med de tyska kyrkorna, kyrkorna i Norge och Danmark, flera andra kyrkor inom Lutherska världsförbundet och den anglikanska kyrkogemenskapen samt Missourisynoden. Den fördjupade kyrkogemenskap som Borgågemenskapen medfört innebär en positiv resursförstärkning för regionens kyrkor, inte minst då den sätter in det lokala och nationella samarbetet i ett vidare och mer dynamiskt sammanhang.
Vägledande för det svenska samarbetet har varit att initiera processer inom ramen för vilka kyrkorna själva ges möjlighet att formulera sina behov. Så har också skett på mellankyrklig och lokal nivå vad gäller utvecklingssamarbete, bistånd och humanitära insatser. Kyrkorna i regionen har formulerat sina prioriteringar och härvid särskilt betonat utbildningsfrågornas betydelse - såväl vad gäller teologisk grund- och forskarutbildning som utbildning inom diakoni och kyrkomusik.
När det gäller det diakonala arbete som bedrivs inom Lettlands evangelisk-lutherska kyrka kan Lutherhjälpen se tillbaka på ett mångårigt väl fungerande samarbete som också involverat tyska och norska partners. Så stöder Lutherhjälpen exempelvis den Lettiska kyrkans diakonicentrum och dess utbildning. Motsvarande samarbete sker i Ingermanland, Estland och Litauen med andra partners.
För att på bästa sätt kunna förvalta den egendom som Lettlands evangelisk-lutherska kyrka nu får tillbaka av staten, har kyrkan vänt sig till Lutherhjälpen med en förfrågan om hjälp att utveckla erforderliga ekonomiska och administrativa funktioner vid konsistoriet. Många års erfarenhet av utvecklingssamarbete har lärt Svenska kyrkan hur viktigt det är att mobilisera de resurser, både vad gäller personal och ekonomi, som finns i landet. I stället för att lösa problemen åt människorna, söker Svenska kyrkan därför i samarbete med lokala företrädare mobilisera redskap med vilkas hjälp kyrkan själv ska kunna säkerställa en långsiktigt hållbar utveckling. Företrädare för Lutherhjälpen medverkar i arbetet med att utforma rutinerna kring de löne- och pensionsfonder (utjämningsfonder) som för närvarande är under uppbyggande i flera av de aktuella kyrkorna. Grundkapitalet utgörs dels av gåvomedel från Tyskland, dels av kyrkornas eget kapital. Även här efterfrågar kyrkorna i Östersjöområdet specialkompetens från sina Skandinaviska syskonkyrkor.
Utskottet
Samhörigheten med de evangelisk-lutherska kyrkorna i Estland, Lettland och Litauen samt med den ingermanländska evangelisk-lutherska kyrkan kommer idag till uttryck på många sätt, av vilka några visas i bakgrundsteckningen ovan. Svenska kyrkan på nationell nivå har valt att låta detta ske inom ramen för befintlig nämndorganisation. Detta torde också vara det lämpligaste för att, på det sätt motionärerna efterfrågar, bygga upp ett långsiktigt väl fungerande samarbete. Det vore ett avsteg från den grundprincip om en sammanhållen kyrklig verksamhet, som präglar kyrkoordningens reglering av det internationella arbetet, om Kyrkomötet tog initiativ till bildande av särskilda fristående stiftelser för lösande av uppgifter som ankommer på hela kyrkan. Svenska kyrkans biståndsarbete på nationell nivå och beslut rörande prioriteringar inom verksamhetsområdet handläggs på Kyrkomötets uppdrag av Nämnden för Svenska kyrkans mission och Nämnden för internationell diakoni/Lutherhjälpen.
Förutom Borgåsamarbetet kan de regelbundet återkommande Teobalt-konferenserna nämnas som exempel på initiativ vilka ger möjlighet till ekumeniskt samarbete mellan kyrkorna runt Östersjön.
Även på stifts- och församlingsplanet finns ett väl utvecklat samarbete med de baltiska kyrkorna genom vänstift och vänförsamlingar. Detta samarbete underlättas också av den nya kyrkoordningen som medger för församlingarna att i enlighet med kyrkoordningens 2 kap 1§ lämna bidrag till internationell diakoni och mission.
Hemställan
Utskottet hemställer beträffande stöd till Östersjökyrkor
att Kyrkomötet avslår KMot 2000:56.
Uppsala 19 maj 2000
Åsa Ingårda
Närvarande: Åsa Ingårda, ordförande, Kerstin Bergman, Olof Lönneborg, Helga Kero, Bengt Nilsson, Börje Finnstedt, Allis Olsson, Sten Lundgren, Christina Schnackenburg, Sven Janson, Johan Lothigius, Britta Olinder, Fredrik Sidenvall, Urban Gibson, Katarina Wedin.
Biskop Bengt Wadensjö och biskop Christina Odenberg har deltagit i utskottets överläggning.
