Previous Page TOC Next Page


Gemensam deklaration
om rättfärdiggörelseläran

Slutgiltig version
1997

Inledning

(1) Läran om rättfärdiggörelsen var av central betydelse för 1500-talets lutherska reformation. Den ansågs vara huvudartikeln [ Schmalkaldiska artiklarna II, 1.] och även härskare och domare över alla kristna läroområden [ Rector et iudex super omnia genera doctrinarum (Weimarutgåvan av Luthers Werke [WA] 39, I, 205).] . I sin reformatoriska form och speciella ställning hävdades och försvarades läran om rättfärdiggörelsen särskilt eftertryckligt gentemot dåtidens romersk-katolska teologi och kyrka, som i sin tur hävdade och försvarade en annorlunda präglad rättfärdiggörelselära. Från reformatorisk synpunkt utgjorde detta kärnpunkten i alla motsättningar. Detta ledde till lärofördömanden i de lutherska bekännelseskrifterna [ Det bör här hänvisas till att en rad lutherska kyrkor endast räknar med Augsburgska bekännelsen och Luthers Lilla katekes som bindande bekännelsedokument. Dessa texter innehåller inga lärofördömanden rörande rättfärdiggörelsen gentemot den romersk - katolska kyrkan.] och av den romersk-katolska kyrkans koncilium i Trient. Dessa fördömanden är giltiga än i dag och har därför en kyrkoskiljande verkan.

(2) Inom den lutherska traditionen har läran om rättfärdiggörelsen behållit denna sin särskilda ställning. Därför intog den också från början en framskjuten plats i den officiella luthersk/katolska dialogen.

(3) Särskilt hänvisas till rapporterna Evangeliet och kyrkan (1972) [ Rapport från The Joint Lutheran - Roman Catholic Study Commission ( Malta - rapporten ), publicerad i Growth in Agreement (New York - Genève 1984), s 168 - 189. På svenska i Enhetens framtidsväg, red. Lars Thunberg, KISA - rapport 1988, nr 2 - 3, s 17 - 42.] och Kirche und Rechtfertigung (1994) [ Gemeinsame römisch - katholische/evangelisch - lutherische Kommission: Kirche und Rechtfertigung. Das Verständnis der Kirche im Licht der Rechtfertigungslehre (Paderborn - Frankfurt 1994).] , vidare till rapporten Justification by Faith (1983) [ Lutherans and Catholics in Dialogue VII (Minneapolis 1985).] från den katolsk/lutherska dialogen i USA och slutligen till studien Lehrverurteilungen – kirchentrennend (1986) [ Lehrverurteilungen - kirchentrennend? Band I: Rechtfertigung, Sakrament und Amt im Zeitalter der Reformation (Freiburg - Göttingen 1986).] från den ekumeniska arbetsgruppen av evangeliska och katolska teologer i Tyskland. Några av dessa dialograpporter har blivit föremål för officiell reception. Ett viktigt exempel utgör det bindande ställningstagande till studien om lärofördömandena, som på högsta nivå gjorts av den förenade evangelisk-lutherska kyrkan i Tyskland tillsammans med de andra kyrkorna inom den evangeliska kyrkan där. [ Gemeinsame Stellungnahme der Arnoldshainer Konferenz, der Vereinigten Kirche und des Deutschen Nationalkommitees des Lutherischen Weltbundes zum Dokument Lehrverurteilungen - kirchentrennend?, i Ökumenische Rundschau 44 (1995), s 99 - 102; se därtill även de yttranden som ligger bakom detta ställningstagande, tillgängliga i Lehrverurteilungen im Gespräch. Die ersten offiziellen Stellungnahmen aus den evangelischen Kirchen in Deutschland (Göttingen 1993).]

(4) Alla här nämnda dialograpporter, liksom svaren på dessa, visar en hög grad av samstämmighet i behandlingen av rättfärdiggörelseläran, både när det gäller hur man närmar sig frågan och vilka slutsatser man kommer fram till. Tiden är därför inne att sammanställa och sammanfatta dialogresultaten om rättfärdiggörelsen på ett sådant sätt att våra kyrkor korrekt och koncist kan informeras om de övergripande resultaten av denna dialog och därigenom ges möjlighet att på ett bindande sätt ta ställning till dem.

(5) Det är denna intention som präglar denna gemensamma deklaration. Den vill visa att de lutherska kyrkor som undertecknar den och den romersk-katolska kyrkan [ I denna deklaration återger ordet kyrka varje i processen deltagande kyrkas självförståelse utan att fälla något avgörande i fråga om alla därmed sammanhörande ekklesiologiska problemställningar.] nu på grundval av dialogen kan företräda en gemensam förståelse av vår rättfärdiggörelse genom Guds nåd i tron på Kristus. Den innehåller inte allt som i var och en av kyrkorna läres om rättfärdiggörelsen, men den ger uttryck åt en samsyn i fråga om rättfärdiggörelselärans grundläggande sanningar och den visar att de alltjämt olika sätten att utlägga denna lära inte längre ger anledning till lärofördömanden.

(6) Vår deklaration utgör inte någon ny och självständig framställning vid sidan av de nämnda dialograpporterna och dokumenten, inte heller avser den att ersätta dessa. I stället relaterar den – vilket bilagan med källor visar – till de nämnda texterna och deras argumentering.

(7) Liksom själva dialogerna är också denna gemensamma deklaration buren av övertygelsen att ett övervinnande av hittillsvarande kontroversfrågor och lärofördömanden varken tar lätt på skiljelinjerna och fördömandena eller desavouerar den egna kyrkliga traditionen och historien. Deklarationen är dock bestämd av övertygelsen att våra kyrkor under historiens gång får nya insikter och genomgår en utveckling som inte endast gör det möjligt utan som även kräver av kyrkorna att de granskar kontroversfrågorna och fördömandena och ser dem i ett nytt ljus.

1. Bibliskt rättfärdiggörelsebudskap

(8) Vårt gemensamma lyssnande till Guds ord i den heliga Skrift har lett oss till dessa insikter. Gemensamt hör vi evangeliet att så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Joh 3:16). Detta glädjebud framställs i den heliga Skrift på skilda sätt. I Gamla testamentet hör vi Guds ord om människans synd (Ps 51:1-5; Dan 9:5 f; Pred 8:9 f; Esra 9:6 f) och om hennes olydnad (1 Mos 3:1-19; Neh 9:16 f, 26) liksom om rättfärdigheten (Jes 46:13; 51:5-8; 56:1 [jfr 53:11]; Jer 9:24) och om Guds dom (Pred 12:14; Ps 9:5 f; 76:7-9).

(9) I Nya testamentet behandlas teman som rättfärdighet och rättfärdiggörelse på olika sätt hos Matteus (5:10; 6:33; 21:32), Johannes (16:8-11), i Hebreerbrevet (5:13; 10:37 f) och i Jakobsbrevet (2:14-26). [ Jfr Malta - rapporten nr 26 - 30; Justification by Faith nr 122 - 147. På anmodan av USA - dialogen om rättfärdiggörelsen undersöktes de icke - paulinska texterna i Nya testamentet av John Reumann, med kommentarer av Joseph A Fitzmeyer och Jerome D Quinn, i arbetet Righteousness in the New Testament (Philadelphia - New York 1982), s 124 - 180. Resultaten av detta studium sammanfattades i dialograpporten Justification by Faith i nr 139 - 142.] Också i de paulinska breven beskrivs frälsningens gåva på varierande sätt, bl a som befrielse till frihet (Gal 5:1-13; jfr Rom 6:7), som försoning med Gud (2 Kor 5:18-21; jfr Rom 5:11), som frid med Gud (Rom 5:1), som en ny skapelse (2 Kor 5:17), som ett liv för Gud i Kristus Jesus (Rom 6:11, 23) eller som att vara helgad genom Kristus Jesus (jfr 1 Kor 1:2; 1:30; 2 Kor 1:1). Främst bland dssa bestämningar står den beskrivning av syndarens rättfärdiggörelse av Guds nåd genom tron (Rom 3: 23-25), som särskilt accentuerades under reformationstiden.

(10) Paulus beskriver evangelium som en Guds kraft som räddar den under syndens makt hemfallna människan, som ett budskap som förkunnar en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro (Rom 1:16 f) och skänker rättfärdiggörelse (Rom 3:21-31). Han förkunnar Kristus som vår rättfärdighet (1 Kor 1:30) i det att han på den uppståndne Herren tillämpar vad Jeremia förkunnat om Gud själv (Jer 23:6). I Kristi död och uppståndelse har alla dimensioner av hans frälsningsverk sina rötter, ty han är vår Herre som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull (Rom 4:25). Alla människor behöver rättfärdigheten från Gud, ty alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud (Rom 3:23; jfr Rom 1:18-3:20; 11:32; Gal 3:22). I Galaterbrevet (3:6) och i Romarbrevet (4:3-9) förstår Paulus Abrahams tro (1 Mos 15:6) som tron på den Gud som rättfärdiggör syndaren (Rom 4:5) och åberopar sig på vittnesbördet från Gamla testamentet för att understryka sitt evangelium att rättfärdigheten tillräknas alla som liksom Abraham förtröstar på Guds löfte. Den rättfärdige skall leva genom sin tro (Hab 2:4; jfr Gal 3:11; Rom 1:17). I de paulinska breven är Guds rättfärdighet samtidigt Guds kraft för var och en som tror (Rom 1:16 f). I Kristus låter han den bli vår rättfärdighet (2 Kor 5:21). Rättfärdiggörelsen kommer oss till del genom Kristus Jesus, Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror (Rom 3:25; jfr 3:21-28). Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar (Ef 2:8 f).

(11) Rättfärdiggörelsen är syndernas förlåtelse (Rom 3:23-25; Apg 13:39; Luk 18:14), befrielse från syndens och dödens härskarmakt (Rom 5:12-21) och från lagens dom (Gal 3:10-14). Den är ett upptagande i gemenskap med Gud: redan nu, men fullkomnat i Guds kommande rike (Rom 5:1 f). Den förenar med Kristus och med hans död och uppståndelse (Rom 6:5). Den sker i mottagandet av den heliga Anden i dopet som ett inlemmande i den ena kroppen (Rom 8:1 f, 9 f; 1 Kor 12:12 f). Allt detta kommer från Gud allena, för Kristi skull, av nåd, genom tron på evangeliet om Guds son (Rom 1:1-3).

(12) De rättfärdiggjorda lever av den tro som kommer av Kristi ord (Rom 10:17) och som är verksam i den kärlek (Gal 5:6) som är Andens frukt (Gal 5:22 f). Men då makter och begärelser ansätter de troende utifrån och inifrån (Rom 8:35-39; Gal 5:16-21) och de faller i synd (1 Joh 1:8, 10) måste de ständigt på nytt höra Guds löften, bekänna sina synder (1 Joh 1:9), få del i Kristi kropp och blod och förmanas att leva rättfärdigt i överensstämmelse med Guds vilja. Därför säger aposteln till de rättfärdiggjorda: Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning ... ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte (Fil 2:12 f). Men det glada budskapet förblir: Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus (Rom 8:1) och i vilka Kristus lever (Gal 2:20). Kristi rättfärdighetsgärning leder till frikännande och liv för alla människor (Rom 5:18).

2. Rättfärdiggörelseläran som ekumeniskt
problem

(13) Motsättningen i fråga om utläggningen och tilämpningen av det bibliska budskapet om rättfärdiggörelsen var under 1500-talet en huvudorsak till splittringen av den västerländska kyrkan, något som också tagit sig uttryck i lärofördömanden. För att övervinna denna splittring är därför en gemensam förståelse av rättfärdiggörelsen gundläggande och ofrånkomlig. Genom att man i den ekumeniska dialogen alltsedan Andra Vatikankonciliet tagit till sig insikter från bibelvetenskaperna och teologi- och dogmhistorien har det i fråga om rättfärdiggörelseläran utvecklats ett tydligt närmande mellan de skilda positionerna. Så kan i denna deklaration en samsyn i fråga om rättfärdiggörelselärans grundläggande sanningar formuleras, i ljuset av vilken de mot detta svarande lärofördömandena från 1500-talet inte längre är tillämpliga på dialogpartnern av i dag.

3. Den gemensamma förståelsen av rättfärdig-
görelsen

(14) Det gemensamma lyssnandet på det i den heliga Skrift förkunnade glada budskapet och inte minst senare års teologiska samtal mellan de lutherska kyrkorna och den romersk-katolska kyrkan har lett till en gemensam förståelse av rättfärdiggörelsen. Den består i en samsyn i fråga om de grundläggande sanningarna och de olika sätt att utlägga dessa som möter i parternas var för sig gjorda uttalanden är förenliga med denna samsyn.

(15) Det är vår gemensamma tro att rättfärdiggörelsen är ett verk av den treenige Guden. Fadern har sänt sin Son i världen för att rädda syndare. Kristi människoblivande, död och uppståndelse utgör rättfärdiggörelsens grund och förutsättning. Därför innebär rättfärdiggörelsen att Kristus själv är vår rättfärdighet och att vi enligt Faderns vilja genom den heliga Anden blir delaktiga av den. Tillsammans bekänner vi: Det är av nåd allena och genom tron på Kristi frälsningsgärning och inte på grund av någon vår förtjänst som vi accepteras av Gud och mottar den heliga Anden, som förnyar våra hjärtan och som rustar oss för och kallar oss till goda gärningar. [ All Under One Christ, nr 14 (i Growth in Agreement, s 241 - 247); på svenska Alla under en och samme Kristus (i Enhetens framtidsväg 1988, s 71 - 77).]

(16) Alla människor är av Gud kallade till frälsningen i Kristus. Genom Kristus allena blir vi rättfärdiggjorda i det att vi genom tron tar emot denna frälsning. Själva denna tro är i sig Guds gåva genom den heliga Anden, som verkar genom Ordet och sakramenten i de troendes gemenskap och som samtidigt för de troende in i den livsförnyelse som Gud fulländar i det eviga livet.

(17) Det är vår gemensamma övertygelse att det bibliska budskapet om rättfärdiggörelsen på ett särskilt sätt anger riktningen till centrum i Nya testamentets vittnesbörd om Guds frälsande handlande i Kristus: det säger oss att vi syndare får vårt nya liv endast genom den Guds förlåtande och nyskapande barmhärtighet, som enbart ges oss som gåva och som vi tar emot i tro, men som vi aldrig på något som helst sätt kan förtjäna.

(18) Därför är läran om rättfärdiggörelsen, som tar upp detta budskap och utlägger det, inte bara ett delmoment i den kristna trosläran. Denna lära står i en grundläggande relation till alla trons sanningar som skall ses som stående i ett inre sammanhang med varandra. Den utgör ett oundgängligt kriterium, som oavlåtligen vill orientera all kyrkans lära och praxis i riktning mot Kristus. När lutheraner betonar detta kriteriums unika betydelse förnekar de inte alla trossanningars sammanhang och betydelse. När katoliker ser sig förpliktade av flera kriterier förnekar de inte rättfärdiggörelsebudskapets speciella funktion. Lutheraner och katoliker har som gemensamt mål att i allt bekänna Kristus. Som den ende medlaren (1 Tim 2:5-6) är han över allt annat värd vår tillit och genom honom skänker Gud i den heliga Anden sig själv och sina förnyande gåvor. [Jfr Källor, till 3].

4. Utläggning av den gemensamma förståelsen
av rättfärdiggörelsen

4.1 Människans oförmåga och synd i relation till rättfärdig-
görelsen

(19) Vi bekänner gemensamt att människan för sin frälsning helt och hållet är beroende av Guds räddande nåd. Den frihet som kännetecknar människan i relation till människor och ting i världen är inte en frihet när det gäller frälsningen. Det betyder att hon som syndare står under Guds dom och är oförmögen att själv vända sig till Gud för att söka räddning eller att förtjäna sin rättfärdiggörelse inför Gud eller med egen kraft nå fram till sin frälsning. Rättfärdiggörelsen sker genom nåd allena. Eftersom katoliker och lutheraner bekänner detta tillsammans gäller följande:

(20) När katoliker säger att människan medverkar i förberedelsen för rättfärdiggörelsen och i mottagandet av den genom att bejaka Guds rättfärdiggörande handlande, då ser de i själva detta personliga bejakande en verkan av nåden och inte något som människan gör av egen kraft.

(21) Enligt luthersk uppfattning är människan oförmögen att medverka till sin frälsning eftersom hon som syndare aktivt motsätter sig Gud och hans frälsningshandlande. Lutheraner förnekar inte att människan kan avvisa nådens verkan. När de betonar att människan endast kan mottaga (mere passive) rättfärdiggörelsen förnekar de därmed varje hennes egen möjlighet att bidra till rättfärdiggörelsen, men inte att människan fullt ut är personligen involverad i sin tro, en tro som verkas av Guds ord självt. [Jfr Källor, till 4.1].

4.2 Rättfärdiggörelse som förlåtande av synder och skapande av rättfärdighet

(22) Vi bekänner gemensamt att Gud av nåd förlåter människan hennes synd och samtidigt befriar henne från syndens förslavande makt i hennes liv och skänker henne det nya livet i Kristus. När människan genom tron har del i Kristus tillräknar Gud henne inte hennes synder och verkar i henne en aktiv kärlek genom den heliga Anden. De båda aspekterna i Guds nådeshandlande får inte skiljas från varandra. De hör samman på det sättet att människan i tron förenas med Kristus som i sin person är vår rättfärdighet (1 Kor 1:30): såväl syndernas förlåtelse som Guds helgande närvaro. Eftersom katoliker och lutheraner bekänner detta tillsammans, gäller följande:

(23) När lutheraner betonar att Kristi rättfärdighet är vår rättfärdighet vill de framför allt hålla fast att genom tillsägelsen av förlåtelsen rättfärdigheten inför Gud skänks till syndaren i Kristus och att hans liv förnyas endast i denna förening med Kristus. När de säger att Guds nåd är förlåtande kärlek (favor Dei) [ Jfr WA 8, 106.] förnekar de därmed inte den kristnes livsförnyelse. De vill med detta uttrycka att rättfärdiggörelsen förblir fri från mänsklig medverkan och inte heller är avhängig av nådens livsförnyande kraft i människan.

(24) När katoliker betonar att den inre människans förnyelse skänks åt den troende genom mottagandet av nåden [ Jfr DS 1528.] vill de därmed fasthålla att Guds förlåtande nåd alltid är förbunden med gåvan av det nya liv som i den heliga Anden tar sig uttryck i verksam kärlek. Därmed förnekar de dock inte att Guds gåva av nåd i rättfärdiggörelsen förblir oavhängig av mänsklig medverkan. [Jfr Källor, till 4.2].

4.3 Rättfärdiggörelse genom tro och av nåd

(25) Vi bekänner gemensamt att syndaren rättfärdiggöres genom tron på Guds frälsande handlande i Kristus. Denna frälsning ges honom av den heliga Anden i dopet som en grundval för hela hans liv som kristen. Människan förtröstar i den rättfärdiggörande tron på Guds nådeslöfte och i denna tro inneslutes hoppet till Gud och kärleken till honom. Denna tro är verksam i kärlek, därför kan och får den kristne inte vara utan gärningar. Men vad den rättfärdiggjorde än gör före eller efter denna trons fria gåva är detta varken grund för rättfärdiggörelsen eller något som meriterar för denna.

(26) Enligt luthersk förståelse rättfärdiggör Gud syndaren genom tron allena (sola fide). I tron förtröstar människan helt på sin skapare och frälsare och befinner sig så i gemenskap med Gud. Gud själv verkar tron i det att han frambringar en sådan tillit genom sitt skapande ord. Eftersom denna Guds gärning innebär en ny skapelse inbegriper den personens alla dimensioner och för till ett liv i hopp och kärlek. Så gör man i läran om rättfärdiggörelse genom tron allena en distinktion mellan själva rättfärdiggörelsen och den förnyelse av livsföringen, utan vilken ingen tro kan finnas, men man separerar dem inte från varandra. Snarare anger man därmed den grund ur vilken en sådan förnyelse framgår. Ur den Guds kärlek, som skänkes åt människan i rättfärdiggörelsen, växer förnyelsen av livet fram. Rättfärdiggörelse och förnyelse är förbundna med varandra genom den i tron närvarande Kristus.

(27) Också enligt katolsk förståelse är tron grundläggande för rättfärdiggörelsen – ty utan den kan det inte finnas någon rättfärdiggörelse. Som hörare av ordet och troende rättfärdiggöres människan genom dopet. Syndarens rättfärdiggörelse inbegriper syndernas förlåtelse och att han göres rättfärdig genom den rättfärdiggörande nåd som gör oss till Guds barn. I rättfärdiggörelsen mottar de rättfärdiggjorda från Kristus tro, hopp och kärlek och blir så upptagna i gemenskap med honom [ Jfr DS 1530.] . Detta nya personala förhållande till Gud har helt och hållet sin grund i Guds barmhärtighet och förblir ständigt beroende av den nådige Gudens frälsningsskapande handlande. Gud förblir trogen mot sig själv och därför kan människan förlita sig på honom. Därför blir den rättfärdiggörande nåden aldrig något som människan besitter och som hon skulle kunna åberopa sig på inför Gud. När man enligt katolsk förståelse betonar livsförnyelsen genom den rättfärdiggörande nåden är denna förnyelse i fråga om tro, hopp och kärlek alltid hänvisad till Guds bottenlösa nåd och utgör inte något bidrag till rättfärdiggörelsen, något som vi skulle kunna berömma oss av inför Gud. [Jfr Källor, till 4.3].

4.4 Den rättfärdiggjorde som syndare

(28) Vi bekänner gemensamt att den heliga Anden i dopet förenar människan med Kristus, rättfärdiggör och verkligen förnyar henne. Ändå förblir den rättfärdiggjorde hela sitt liv alltid hänvisad till Guds villkorslöst rättfärdiggörande nåd. Han är därtill inte undandragen från syndens ständigt påträngande makt och dess angrepp (jfr Rom 6:12-14) och inte heller befriad från den livslånga kampen mot den gamla människans gudsfientliga och själviska begärelse (jfr Gal 5:16; Rom 7:7, 10). Även den rättfärdigjorde måste – som i Herrens bön – dagligen be Gud om förlåtelse (Matt 6:12; 1 Joh 1:9). Han kallas ständigt till omvändelse och bot och han får ständigt på nytt förlåtelse.

(29) Detta förstås av lutheraner så att den kristne är på en gång rättfärdig och syndare : han är helt och hållet rättfärdig eftersom Gud genom Ordet och sakramenten förlåter hans synd och tillsäger honom den Kristi rättfärdighet, som i tron blir hans egen och som i Kristus gör honom rättfärdig inför Gud. När han ser på sig själv genom lagen finner han dock att han samtidigt är helt och hållet syndare och att synden ännu bor i honom (1 Joh 1:8; Rom 7:17-20). Han förtröstar ständigt på nytt på falska gudar och älskar inte Gud med den odelade kärlek som Gud som hans skapare kräver av honom (5 Mos 6:5; Matt 22, 36-40 med paralleller). Detta motstånd mot Gud är som sådant verkligen synd. Dock är syndens förslavande makt bruten på grund av Kristi förtjänst. Synden är inte längre något som behärskar den kristne eftersom den är behärskad av den Kristus som den rättfärdiggjorde är förenad med genom tron. Så kan den kristne, så länge han lever på jorden, åtminstone styckevis leva ett rättfärdigt liv. Och trots synden är den kristne inte längre skild från Gud, eftersom han, som genom dopet och den heliga Anden fötts på nytt, i dagligt återvändande till dopet får sin synd förlåten, så att den inte längre fördömer honom och inte längre för honom till den eviga döden [ Jfr Apologin II, 38 - 45.] . När alltså lutheraner säger att den rättfärdiggjorde också är syndare och att hans motstånd mot Gud verkligen är synd, förnekar de inte att han – trots sin synd – i Kristus inte är skild från Gud och att hans synd är en behärskad synd. När det gäller detta sista är de, trots olikheterna i förståelsen av den rättfärdiggjordes synd, ense med den romersk-katolska parten.

(30) Katolikerna ser det så att den Jesu Kristi nåd, som skänks i dopet tar bort allt som verkligen är synd och värt en fällande dom (Rom 8:1) [ Jfr DS 1515.] , men att dock en från synden kommande och till synd drivande begärelse (concupiscentia) förblir i människan. I den mån som enligt katolsk övertygelse ett personalt element hör med till mänsklig synd och detta här saknas ser de inte denna Gud motsatta begärelse som synd i egentlig mening. Därmed förnekar de inte att denna begärelse inte motsvarar Guds ursprungliga plan med människan och inte heller att den objektivt sett står i motsats till Gud och förblir föremål för en livslång kamp. I tacksamhet för frälsningen genom Kristus understryker de, att denna Gud motsatta begärelse inte förtjänar den eviga dödens straff [ Jfr DS 1515.] och inte skiljer den rättfärdiggjorde från Gud. Men när den rättfärdiggjorde med sin vilja skiljer sig från Gud är det inte nog att på nytt lyda hans bud, utan han måste i botens/försoningens sakrament ta emot förlåtelse och frid genom det förlåtelsens ord som skänkes i kraft av Guds försoningsverk i Kristus. [Jfr Källor, till 4.4].

4.5 Lag och evangelium

(31) Vi bekänner gemensamt att människan rättfärdiggöres genom tron på evangelium oberoende av laggärningar (Rom 3:28). Kristus har uppfyllt lagen och genom sin död och uppståndelse övervunnit den som frälsningsväg. Vi bekänner samtidigt att Guds bud förblir giltiga för den rättfärdiggjorde och att Kristus i sina ord och i sitt liv ger uttryck åt den Guds vilja, som även för den rättfärdiggjorde utgör ett rättesnöre för hans handlande.

(32) Lutheranerna hänvisar till att distinktionen mellan lag och evangelium och den rätta ordningen dem emellan är väsentlig för förståelsen av rättfärdiggörelsen. Lagen i dess teologiska bruk kräver och anklagar och är något som varje människa – även den kristne i den mån han är syndare – livet igenom står under. Den avslöjar hans synd för att han i tron på evangeliet helt och hållet skall vända sig till den Guds barmhärtighet i Kristus, som allena gör honom rättfärdig.

(33) Eftersom lagen som frälsningsväg är uppfylld och övervunnen genom evangelium kan katoliker säga att Kristus inte är en laggivare på samma sätt som Mose. När katoliker betonar att den rättfärdiggjorde har att hålla sig till och lyda Guds bud förnekar de därmed inte att det eviga livets nåd är utlovad åt Guds barn genom den barmhärtighet som möter i Jesus Kristus [ Jfr DS 1545.] . [Jfr Källor, till 4.5].

4.6 Visshet om frälsning

(34) Vi bekänner gemensamt, att de troende kan förlita sig på Guds barmhärtighet och löften. Trots sin egen svaghet och de många hoten mot deras tro kan de i kraft av Jesu död och uppståndelse bygga på den verksamma tillsägelsen av Guds nåd i Ord och sakrament och så vara vissa om denna nåd.

(35) Detta underströks på ett särskilt sätt av reformatorerna: när den troende står i anfäktelsen skall han inte vända blicken till sig själv utan i tro helt och fullt se på Kristus och förlita sig på honom allena. På det sättet kan han i tillit till Guds tillsägelse vara viss om sin frälsning, låt vara aldrig självsäker, om han ser på sig själv.

(36) Katoliker kan dela reformatorernas intention att tron skall grundas på den objektiva verkligheten i Kristi löfte och att de troende skall se bort från de egna erfarenheterna och förtrösta på Kristi löftesord allena (jfr Matt 16:19; 18:18). Med Andra Vatikankonciliet säger katoliker: tro betyder att helt anförtro sig åt Gud [ Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution Dei Verbum , nr 5.] , som befriar oss från syndens och dödens mörker och uppväcker oss till det eviga livet [ Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution Dei Verbum , nr 4.] . Man kan inte i denna mening tro på Gud och samtidigt hålla hans löftesord för otillförlitligt. Ingen får tvivla på Guds barmhärtighet och Kristi förtjänst. Men var och en kan bekymra sig för sin frälsning, när man ser på sina egna svagheter och brister. I fullt medvetande om sitt eget tillkortakommande får den troende dock vara viss om att Gud vill hans frälsning. [Jfr Källor, till 4.6].

4.7 Den rättfärdiggjordes goda gärningar

(37) Vi bekänner gemensamt att goda gärningar – ett kristet liv i tro, hopp och kärlek – kommer av rättfärdiggörelsen och utgör dess frukter. När den rättfärdiggjorde lever i Kristus och är verksam i den mottagna nåden frambringar han – bibliskt talat – god frukt. Denna följd av rättfärdiggörelsen är för den kristne, i den mån han för en livslång kamp mot synden, samtidigt en förpliktelse som han har att uppfylla. Därför förmanar Jesus och de apostoliska skrifterna den kristne att fullgöra kärlekens gärningar.

(38) Enligt katolsk uppfattning bidrar de goda gärningar, som är fyllda av nåd och den heliga Andens handlande, så till en tillväxt i nåd att den av Gud mottagna rättfärdigheten bevaras och gemenskapen med Kristus fördjupas. När katoliker håller fast vid de goda gärningarnas förtjänstfulla karaktär vill de därmed säga att dessa gärningar enligt det bibliska vittnesbördet har ett löfte om en lön i himmelen. De vill visa på människans ansvar för sitt handlande, men därmed inte bestrida de goda gärningarnas karaktär av gåvor och ännu mindre förneka att själva rättfärdiggörelsen alltid förblir en oförtjänt gåva av nåd.

(39) Också bland lutheraner möter tanken på att man bevaras i nåden och växer till i nåden och tron. De betonar dock att rättfärdigheten, att vara accepterad av Gud och ha del i Kristi rättfärdighet, alltid är fullkomlig. Men de säger samtidigt att dess verkningar i det kristna livet kan växa. När de ser den kristnes goda gärningar som frukter av och tecken på rättfärdiggörelsen, inte som egna förtjänster , så förstår de likväl i enlighet med Nya testamentet det eviga livet som en oförtjänt lön i betydelsen av uppfyllelsen av Guds löfte till de troende. [Jfr Källor, till 4.7].

5. Innebörden och omfattningen av den uppnådda samstämmigheten

(40) Den i denna deklaration redovisade förståelsen av rättfärdiggörelseläran visar att det mellan lutheraner och katoliker föreligger en samstämmighet i fråga om rättfärdiggörelselärans grundläggande sanningar. I ljuset av detta framstår de i §§ 18-39 beskrivna och förblivande olikheterna i fråga om språkform, teologisk utgestaltning och accentsättning, när det gäller förståelsen av rättfärdiggörelsen, som något man ha fördrag med. Därför är den lutherska och den romersk-katolska utformningen av rättfärdiggörelsetron öppna för varandra och de upphäver inte på nytt samstämmigheten i fråga om grundsanningarna.

(41) Därmed framstår även lärofördömandena från 1500-talet, så vitt de berör läran om rättfärdiggörelsen, i ett nytt ljus. De lutherska kyrkornas lära, sådan den framlagts i denna deklaration, träffas inte av lärofördömandena från konciliet i Trient. Fördömandena i de lutherska bekännelseskrifterna träffar inte den romersk-katolska kyrkans lära, sådan den framlagts i denna deklaration.

(42) Genom detta förtas ingenting av allvaret i de lärofördömanden som relaterar sig till rättfärdiggörelseläran. Somliga av dem var inte utan vidare grundlösa, de behåller för oss sin betydelse av hälsosamma varningar , som vi har att beakta i lära och praxis [ Lehrverurteilungen - kirchentrennend?, s 32.] .

(43) Vår samstämmighet i fråga om rättfärdiggörelselärans grundsanningar måste komma till uttryck i och bekräftas i kyrkornas liv och lära. Här kvarstår alltjämt frågor av varierande vikt som behöver ytterligare klargöras: de gäller bl a relationen mellan Guds ord och kyrkans lära, liksom frågor om auktoriteten i kyrkan, om dess enhet, om ämbete och sakrament och slutligen om relationen mellan rättfärdiggörelse och socialetik. Vi hyser den övertygelsen att den uppnådda gemensamma förståelsen erbjuder en bärkraftig grund för sådana klargöranden. De lutherska kyrkorna och den romersk-katolska kyrkan avser att fortsätta sina strävanden att fördjupa den gemensamma förståelsen och att göra den fruktbar i kyrkornas lära och liv.

(44) Vi tackar Herren för detta avgörande steg på vägen att övervinna kyrkosplittringen. Vi ber den heliga Anden att leda oss vidare mot den synliga enhet som är Kristi vilja.

Bilaga

[Innehållsförteckning] [Skrivelser från Centralstyrelsen]

Previous Page TOC Next Page