Källor
till den gemensamma deklarationen om
rättfärdiggörelseläran

I avsnitten 3 och 4 i den gemensamma deklarationen hänvisas till formuleringar från olika luthersk/katolska dialoger. Det rör sig om följande dokument:

All Under One Christ. Statement on the Augsburg Confession by the Roman Catolic/Lutheran Joint Commission 1980, i: Growth in Agreement, red Harding Meyer och Lukas Vischer. New York/Ramsey-Genève 1984, s 241-247. Svensk översättning i: Enhetens framtidsväg, red Lars Thunberg, KISA-rapport 1988 nr 2-3, s 71-77 (även i Signum 6, 1980, s 137-139).

Denzinger-Schönmetzer, Enchiridion symbolorum ... 32:a till den 36:e utgåvan (förkortas DS).

Denzinger-Hünermann, Enchiridion symbolorum ... från den 37:e upplagan tvåspråkig (förkortas HS).

Evaluation of the Pontifical Council for Promoting Christian Unity of the Study Lehrverurteilungen – kirchentrennend? Vatikanen 1992, opublicerad text (förkortas PCPCU).

Justification by Faith. Lutherans and Catholics in Dialogue VII. Minneapolis 1985 (förkortas USA).

Lehrverurteilungen – kirchentrennend?. Band I: Rechtfertigung, Sakramente und Amt im Zeitalter der Reformation und heute, red Karl Lehmann och Wolfhart Pannenberg. Freiburg 1986 (förkortas LV).

Stellungnahme des Gemeinsamen Ausschusses der Vereinigten Evangelisch-Lutherischen Kirche Deutschlands und des deuteschen Nationalkommitees des Lutherischen Weltbundes zum Dokument Lehrverurteilungen – kirchentrennend? (13 september 1991) i: Lehrverurteilungen im Gespräch. Frankfurt 1993, s 57-160 (förkortas VELKD).

till 3: Den gemensamma förståelsen av rättfärdiggörelsen

§§ 14-18, jfr särskilt LV 75; VELKD 95.

• ... en troscentrerad och rättsligt uppfattad bild av rättfärdiggörelsen är av avgörande betydelse för Paulus och, i en mening, för Bibeln i sin helhet, även om den inte på något sätt är det enda bibliska eller paulinska sättet att skildra Guds frälsningsgärning (USA, nr 146).

• Katoliker och lutheraner kan erkänna nödvändigheten av att granska i vilken utsträckning kyrkans praxis, strukturer och teologier befordrar eller förhindrar ’förkunnandet av Guds fria och nådefulla löften i Jesus Kristus, vilka bara kan tas emot på ett rätt sätt genom tron’ (nr 28) (USA nr 153).

Om den grundläggande bekräftelsen (USA nr 157; jfr nr 4) sägs det:

• Denna bekräftelse, liksom reformationens lära om rättfärdiggörelsen genom tron allena, fungerar som ett kriterium för att bedöma all kyrklig praxis, alla strukturer och traditioner just därför att den står i samklang med ’Kristus allena’ (solus Christus). Han är den ende man ytterst kan förlita sig på som den ende förmedlare genom vilken Gud i den heliga Anden utgjuter sina frälsande gåvor. Vi alla i denna dialog bekräftar att all kristen undervisning, praxis och alla ämbeten skall verka så att de främjar ’lydnad i tro’ (Rom 1:5) på Guds frälsningsgärning i Kristus Jesus allena genom den heliga Anden, för de troendes frälsning och den himmelske Fadern till pris och ära (USA nr 160).

• Av detta skäl skall rättfärdiggörelseläran – och framför allt dess bibliska grund – alltid inneha en särskild funktion i kyrkan: att kontinuerligt påminna de kristna att vi som syndare lever uteslutande av Guds förlåtande kärlek, som vi bara kan få del av som en gåva, men som vi på intet sätt – det må vara aldrig så modifierat – ’förtjänar’ eller kan knyta till förutsättningar och krav från vår sida. Därför blir läran om rättfärdiggörelsen den kritiska måttstock efter vilken man alltid måste pröva om en konkret tolkning av vår gudsrelation förtjänar namnet ’kristen’. Den blir också en kritisk måttstock för kyrkan, så att kyrkan i alla tider kan pröva om hennes förkunnelse och praxis överensstämmer med det hon har fått mottaga av sin Herre (LV 75).

• En enighet om att rättfärdiggörelselärans betydelse inte bara som ett särskilt delmoment inom våra kyrkors troslära utan därutöver också som en kritisk måttstock för våra kyrkors hela lära och praxis är ur ett lutherskt perspektiv ett grundläggande framsteg i den ekumeniska dialogen mellan våra kyrkor. Det kan inte nog välkomnas (VELKD 95; jfr 157).

• För lutheraner och katoliker har rättfärdiggörelseläran olika status i ’sanningarnas hierarki’; men båda sidor instämmer i att läran om rättfärdiggörelsen har sin speciella funktion i det faktum att den är en kritisk måttstock, ’efter vilken man alltid måste pröva om en konkret tolkning av vår gudsrelation förtjänar namnet kristen. Den blir också en kritisk måttstock för kyrkan, så att kyrkan i alla tider kan pröva om hennes förkunnelse och praxis överensstämmer med det hon har fått mottaga från sin Herre’. Rättfärdiggörelselärans betydelse som kriterium för sakramentslära, kyrkosyn och för det etiska området förtjänar emellertid fördjupade studier (PCPCU 96).

till 4.1: Människans oförmåga och synd i relation till rättfärdiggörelsen

§§ 19-21. Jfr särskilt LV 48 ff, 53; VELKD 77-81, 83 f.

• De som behärskas av synden kan inte göra något för att förtjäna rättfärdiggörelsen, som är en fri gåva av Guds nåd. Också inledningen till rättfärdiggörelsen, till exempel ånger, bön om nåd och längtan efter förlåtelse, måste vara Guds verk i oss (USA nr 156, 3).

• För båda handlar det ... inte ... om att förneka människans verkliga delaktighet. Ett svar är inte en ’gärning’. Trons svar har själv framkommit genom det obetvingliga löftesord som kommer till människan utifrån. ’Medverkan’ förekommer endast i den meningen, att hjärtat är med i tron, när Ordet träffar det och skapar tro (LV 53, 12-22).

• Endast när den lutherska läran framställer relationen mellan Gud och hans mänskliga skapelse i rättfärdiggörelsen med en sådan betoning på den gudomliga monergismen (ensamhandlandet) eller på Kristus som den ende verksamme, att det frivilliga mottagandet av Guds nåd – som i sig självt är en Guds gåva – inte spelar någon väsentlig roll för rättfärdiggörelsen, anger de tridentinska canones 4, 5, 6 och 9 fortfarande en beaktansvärd skillnad med avseende på rättfärdiggörelsen (PCPCU 22).

• Det strikta betonandet av människans passivitet i rättfärdiggörelsen avsåg aldrig från luthersk sida att bestrida hennes fulla delaktighet i tron; snarare var avsikten att utesluta varje medverkan i rättfärdiggörelseskeendet självt. Rättfärdiggörelsen är uteslutande Kristi verk, ett verk av nåd allena (VELKD 84, 3-8).

till 4.2: Rättfärdiggörelse som förlåtande av synder och skapande av rättfärdighet

§§ 22-24. Jfr särskilt USA nr 98-101; LV 53 ff; VELKD 84 ff; jfr även citaten till 4.3.

• Genom rättfärdiggörelsen blir vi på en gång förklarade och gjorda rättfärdiga. Rättfärdiggörelsen är därför ingen rättslig fiktion. När Gud gör rättfärdig verkställer Gud vad han lovar, han förlåter synd och gör oss i sanning rättfärdiga (USA nr 156, 5).

• ... den reformatoriska teologin förbiser inte det som den katolska läran betonar: Guds kärleks skapande och förnyande karaktär. Den hävdar inte heller ... Guds vanmakt gentemot en synd som ’bara’ är förlåten i rättfärdiggörelsen men inte avskaffad som en från Gud skiljande makt (LV 55, 25-29).

• ... den lutherska läran har aldrig tolkat ’tillgodoräknandet av Kristi rättfärdighet’ som varande utan effekt på de troendes liv, eftersom Kristi ord åstadkommer vad det säger. På motsvarande sätt förstår den nåden som Guds gåva och denna helt som verkande kraft ... ’ty där syndernas förlåtelse är, där är också liv och salighet’ (VELKD 86, 15-23).

• ... den katolska teologin förbiser inte det som evangelisk teologi framhäver: nådens personliga karaktär och dess bindning till Ordet. Den hävdar inte heller ... nåden som ett ’ting’, en förfogbar ’ägodel’ hos människan, skulle det än vara en skänkt ägodel (LV 55, 21-24).

till 4.3: Rättfärdiggörelse genom tro och av nåd

§§ 25-27. Jfr särskilt USA nr 105 ff; LV 56-59; VELKD 87-90.

• Översätter man från ett språk till ett annat, då överensstämmer å ena sidan det reformatoriska talet om rättfärdiggörelse genom tro med katolskt tal om rättfärdiggörelse av nåd; och då förstår å andra sidan den reformatoriska läran med ordet ’tro’ sakligt sett det som katolsk lära i anslutning till 1 Kor 13:13 sammanfattar i triaden ’tro, hopp och kärlek’ (LV 59, 9-15).

• Vi betonar att med tro i första budets mening avses alltid kärlek till Gud och hopp till honom och att den uttrycks i kärlek till nästan (VELKD 89, 8-11).

• Katolikerna lär – i likhet med lutheranerna – att ingenting föregår trons fria gåva eller förtjänar rättfärdiggörelsen och att Guds frälsande gåvor skänks endast genom Kristus (USA nr 105).

• Reformatorerna förstår ... tron som förlåtelsen och den gemenskap med Kristus som kommer till stånd gnom själva löftesordet i. Detta är grunden för den nya existensen, där syndens kött är dött och den nya människan har sitt liv i Kristus (sola fide per Christum). Men även om en sådan tro med nödvändighet förnyar människan, bygger den kristne inte sin tillförsikt på sitt eget nya liv utan uteslutande på Guds nådestillsägelse. Mottagandet i tro räcker, om man med ’tro’ förstår ’förtröstan på löftet’ (fides promissionis) (LV 56, 18-26).

• Jfr konciliet i Trient, session 6, kap 7: Följaktligen får människan i rättfärdiggörelsen tillsammans med förlåtelsen genom Jesus Kristus, i vilken hon blir inlemmad, även allt följande ingjutet: tro, hopp och kärlek (DH 1530).

• Enligt evangelisk förståelse är den tro som ovillkorligen håller fast vid Guds löfte i Ordet och sakramenten tillräcklig för rättfärdighet inför Gud, så att den förnyelse av människan, utan vilken det inte kan finnas någon tro, inte i sig bidrar till rättfärdiggörelsen (LV 59, 19-23).

• Som lutheraner håller vi fast vid distinktionen mellan rättfärdiggörelse och helgelse, mellan tro och gärningar, vilken dock inte innebär någon separation dem emellan (VELKD 89, 6-8).

• Den katolska läran vet sig stå i samklang med den reformatoriska intentionen att betona att förnyelsen av människan inte ’bidrar’ till rättfärdiggörelsen och förvisso inte är något som man skulle kunna åberopa sig på inför Gud ... Men ändå är det enligt katolsk lära nödvändigt att betona förnyelsen av människan genom rättfärdiggörelsenåden för att bekänna Guds nyskapande makt; även om denna förnyelse i tro, hopp och kärlek förvisso inte är något annat än ett svar på Guds bottenlösa nåd (LV 59, 23-29).

• I den mån den katolska läran betonar att nåden är personlig och bunden till Ordet ... att förnyelsen förvisso inte är något annat än ett av Guds ord frambringat svar ... samt att förnyelsen av människan inte bidrar till rättfärdiggörelsen och förvisso inte heller är något som kan åberopas inför Gud, träffas den inte av någon invändning från vår sida (VELKD 89, 12-21).

till 4.4: Den rättfärdiggjorde som syndare

§§ 28-30. Jfr särskilt USA nr 102 ff; LV 50-53; VELKD 81 ff.

• Oavsett hur rättfärdiga och heliga de [rättfärdiggjorda] än må vara hemfaller de från tid till annan till den dagliga existensens synder. Vad mera är, den heliga Andens verk undantar inte de troende från den livslånga kampen mot syndfulla böjelser. Begärelsen och andra effekter av den ursprungliga synden förblir enligt katolsk lära i den rättfärdiggjorde, som därför dagligen måste be Gud om förlåtelse (USA nr 102).

• Den tridentinska och den reformatoriska läran säger gemensamt, att den ursprungliga synden och även den kvarvarande begärelsen står i strid med Gud ... är föremål för den livslånga kampen mot synden ... att begärelsen efter dopet inte längre skiljer den rättfärdiggjorde från Gud; med tridentinskt språkbruk är den inte längre ’synd i egentlig mening’; med luthersk terminologi är det fråga om peccatum regnatum, ’behärskad synd’ (LV 52, 14-24).

• Det handlar ... om frågan hur man kan tala om synd hos den rättfärdiggjorde utan att begränsa frälsningens verklighet. Medan lutheraner uttrycker denna spänning med uttrycket ’behärskad synd’ (peccatum regnatum) vilket förutsätter läran om den kristne som ’samtidigt rättfärdig och syndare’ (simul iustus et peccator), anser den romerska sidan att frälsningens verklighet bara kan fasthållas genom att man bestrider begärelsens syndfulla karaktär. I denna fråga har ett betydande närmande uppnåtts när LV betecknar den kvarvarande begärelsen i den rättfärdiggjorde som ’i motsättning till Gud’ och därmed klassificerar den som synd (VELKD 82, 29-39).

till 4.5: Lag och evangelium

§§ 31-33.

• Enligt den paulinska undervisningen handlar det här om den judiska lagen som en frälsningsväg. Denna lag är uppfylld och övervunnen i Kristus. På detta sätt måste denna utsaga och dess konsekvenser förstås.

• Beträffande Trientkonciliets canones 19 f säger VELKD följande (89, 28-36): De tio budorden gäller självfallet för den kristne, som det sägs på många ställen i bekännelseskrifterna ... Om canon 20 betonar att en människa måste följa Guds bud, träffar det inte oss; men om canon 20 hävdar att tron har en frälsande kraft endast om buden följs, träffar det oss. När det gäller canons tal om kyrkans bud föreligger här ingen motsättning, om dessa bud endast vill göra Guds bud gällande; i annat fall träffas vi av den .

• Den sista paragrafen är i sak relaterad till 4.3, men betonar den lagens dömande funktion som är viktig för lutherskt tänkande.

till 4.6: Visshet om frälsning

§§ 34-36. Jfr särskilt LV 59-63; VELKD 90 ff.

• Frågan gäller: hur kan och hur får människan leva inför Gud trots och med sin svaghet? (LV 60, 5 f).

• Grund och utgångspunkt (för reformatorerna) ... är tillförlitligheten och tillräckligheten i Guds löfte och kraften i Kristi död och uppståndelse, den mänskliga svagheten och det därmed givna hotet mot tron och frälsningen (LV 62, 17-20).

• Även konciliet i Trient betonar att det är nödvändigt att tro att synderna inte förlåtes eller aldrig någonsin förlåtes annat än för intet [dvs utan egen förtjänst] genom den gudomliga barmhärtigheten för Kristi skull (DH 1533) och att man inte får tvivla på Guds barmhärtighet, Kristi förtjänst och sakramentens verkan (DH 1534). Tvivel och osäkerhet är på sin plats endast när man ser på sig själv.

• Luther och hans efterföljare går ett steg längre. De hävdar att osäkerheten inte bara skall uthärdas. Vi bör se bort från den och konkret och personligt ta på allvar den objektivt givna, ’utifrån’ kommande syndaförlåtelse som uttalas i botens sakrament ... Eftersom Jesus sagt: ’Allt som du löser på jorden skall vara löst i himlen’ (Matt 16:19) skulle den troende ... påstå att Jesus är en lögnare ... om han inte med en bergfast övertygelse förlitade sig på den Guds förlåtelse som uttalas i absolutionen ... Att denna förtröstan subjektivt kan vara osäker, att vissheten om förlåtelse inte är detsamma som säkerhet (securitas), vet Luther lika väl som hans motståndare – men detta får så att säga inte ens göras till ett problem: den troende skall vända sin blick från detta och endast vända sig till Kristi förlåtande ord (LV 60, 18-34).

• I dag kan katoliker erkänna reformatorernas bemödande att grunda tron på den objektiva verkligheten i Kristi löfte, ’allt vad du löser på jorden ... ’ och rikta de troendes uppmärksamhet på själva orden om syndaförlåtelse ... Luthers ursprungliga intention – som inte kan fördömas – var att lära människor att bortse från sin personliga erfarenhet och endast förlita sig på Kristus och hans förlåtelse (PCPCU 24).

• Ett ömsesidigt fördömande rörande hur man förstår frälsningsvissheten kan än mindre vara motiverat när man utgår från ett bibliskt förnyat trosbegrepp. Ty en människa kan förvisso förlora eller ge upp tron, överlåtelsen till Gud och hans löftesord. Men om hon har tro i biblisk mening kan hon inte samtidigt mena att Gud inte håller sitt löftesord. I denna mening är det också i dag sant att – med Luthers ord – tro är frälsningsvisshet (LV 62, 23-29).

• När det gäller trosbegreppet enligt Andra Vatikankonciliet, se den dogmatiska konstitutionen Dei Verbum nr 5: I förhållande till Gud, som uppenbarar sig, bör människan visa ’lydnad i tro’ (Rom 16:26, jfr Rom 1:5; 2 Kor 10:5 f). Därigenom överlåter hon sig i frihet helt åt Gud. Oförbehållsamt underkastar hon förståndet och viljan under Gud som talar och instämmer av fri vilja i den av honom givna uppenbarelsen .

• Den lutherska distinktionen mellan trons förvissning (certitudo), som bara ser på Kristus, och jordisk säkerhet (securitas), som stödjer sig på människan, har inte behandlats tillräckligt tydligt i LV ... Tron reflekterar aldrig över sig själv utan förlitar sig helt på Gud, vars nåd skänks genom Ordet och sakramenten, alltså utifrån (extra nos) (VELKD 92, 2-9).

till 4.7: Den rättfärdiggjordes goda gärningar

§§ 37-39. Jfr särskilt LV 72 ff; VELKD 90 ff.

• Konciliet [i Trient] utesluter möjligheten att nåden – alltså rättfärdiggörelsen – kan förtjänas (canon 2; DS 1552) och grundar det eviga livets förtjänst på själva nådens gåva genom delaktighet i Kristus (canon 32; DS 1582): Som gåva är de goda gärningarna ’förtjänster’. Medan reformatorerna går till angrepp mot ’gudlös förtröstan’ på de egna goda gärningarna utesluter konciliet uttryckligen alla tankar på anspråk och falsk säkerhet (kapitel 16; DS 1548 f). Det är uppenbart ... att konciliet vill anknyta till Augustinus som introducerade förtjänstbereppet i avsikt att ge uttryck åt mäniskans ansvar trots de goda gärningarnas karaktär av gåva (LV 73, 9-18).

• Om man förstår orsaksterminologin i canon 24 i mer personliga termer, i likhet med vad som sker i kapitel 16 i Dekretet om rättfärdiggörelsen, där tanken om gemenskap med Kristus är bestämmande, då kan man omskriva den katolska förtjänstläran så som det görs i den första meningen i den andra paragrafen under 4.7: tillväxt i nåd, bevarande av rättfärdigheten från Gud och fördjupning av gemenskapen med Kristus.

• Många motsättningar skulle övervinnas om den missförståeliga termen ’förtjänst’ helt enkelt sågs och genomtänktes i sammanhang med den verkliga betydelsen av det bibliska begreppet ’lön’ (LV 74, 7-9).

• De lutherska bekännelseskrifterna betonar att den rättfärdiggjorde är ansvarig för att inte gå miste om den mottagna nåden utan att leva i den ... Därför kan bekännelseskrifterna tala om ett bevarande av nåden och en tillväxt i den ... Om canon 24 förstås om rättfärdigheten i denna mening och att den är verksam i människan träffar den inte oss. Men om ’rättfärdighet’ i canon 24 hänför sig till att de kristna accepteras inför Gud träffas vi av den; ty denna rättfärdighet är alltid fullkomlig – jämförd med den är de kristnas gärningar endast ’frukter’ eller ’tecken’ (VELKD 94, 2-14).

• Beträffande canon 26 refererar vi till Apologin, där evigt liv beskrivs som lön: ’ ... Vi bekänner att det eviga livet är en lön, eftersom det är något som rätteligen tillkommer oss för löftets skull, men inte för våra förtjänsters skull’ (VELKD 94, 20-24).