Förslag till kyrkomötesbeslut
1. Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att se över, dels inledningstexten till 19 kap. i kyrkoordningen ”Dop”, dels 19 kap. 5 § i kyrkoordningen ”Dop i krissituation” och återkomma till Kyrkomötet 2010 med förslag på nya formuleringar, som explicit ger uttryck för Guds kärlek till alla människor oavsett om de är döpta eller ej.
2. Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att komplettera inledningstexten till avsnittet ”Dop i krissituation” i Den svenska kyrkohandboken, så att det framgår att dopet är en bekräftelse på Guds kärlek till oss människor.
3. Kyrkomötet beslutar att kyrkohandbokens skrivningar om ”Dop i krissituation” ska överensstämma med kyrkoordningen.
Motivering
I själavårdande samtal med föräldrar, som mist sitt barn innan det döpts, kan frågan om barnets belägenhet efter döden komma upp: ”Vi hann inte döpa vårt barn innan det dog – hur har vår lille son/lilla dotter det nu? Är han/hon förlorad för Gud?” Som diakon kan jag trösta föräldrarna med att säga att barnet är hos Gud även om vi människor inte hunnit med våra dopritualer. Dopritualen är inte nödvändig för barnets frälsning. Om så vore fallet skulle frälsningen vara beroende av mänskliga gärningar. Men människans frälsning är endast beroende av Guds nåd i Jesus Kristus. Barnet är liksom alla andra människor skapade till Guds avbild, och Gud är kärlek, försoning och relation med allt och alla, och Gud överger aldrig människan. Däremot kan människor hindra andra från att utveckla sin Gudsrelation (Mark 10:13-16):
Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in. Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.
Dopet, dvs. den kristna dopritualen, är en högst relevant ritual, men är blott en bekräftelse på Guds kärlek till oss människor. Det är inte så att en människas Gudsrelation är beroende av andra människors förmåga att prestera en given och av någon mänsklig instans godkänd dopritual. I sådana fall begår människan samma misstag som lärjungarna, då de underkände folks spontana längtan till Gud, eller för den delen, som de skriftlärda och fariséerna (Matt. 23:13): Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in.
I första Johannesbrevet står det (1 Joh. 4:19): ”Vi älskar därför att han först älskade oss.” Allt börjar med Guds nåd. Uppfyllda av denna visshet kan människan skörda den helige Andes frukter och vara medmänniska. Som medmänniskor uppmuntrar vi varandra att ingripa varhelst det finns mänsklig nöd och inspirerar varandra till att ta ansvar. Därmed ser vi syftet med dopet, att det är betydelsefullt att vi människor samlas för att tillsammans bekräfta vår övertygelse att människan lever, rör sig och är till i Gud (Apg. 17:28). Dopet är en positiv motkraft till det mörker som vi människor konfronteras med i denna värld (Joh. 15:18–20). Dopet är en trotsig och ljus manifestation där dopljuset blir en påminnelse om evangelisten Johannes ord (Joh. 1:4–5):
I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Därför kan var och en som är döpt känna anledning till djup tacksamhet, eftersom andra människor genom dopet besinnat vår belägenhet och valt att se ljust på livet och på oss som döpts. Vi kan alltså känna djup tacksamhet för andra människors omtanke, vilket förhoppningsvis gör att vi i vår tur kan se ljust på andra människors belägenhet oavsett om de är döpta eller ej, för dopet i sig har ju inte förändrat det faktum som redan rådde från början, att alla vi människor, från den stund vi blev till, lever i Guds famn. Om vi som är döpta, i handling kan ge uttryck för en sådan jämlik människosyn i mötet med odöpta människor, vore det en i sanning kristlig handling. Frågan är då vilken dopsyn vi möter vid läsningen av kyrkoordningen.
I inledningen till 19 kap. kyrkordningen ”Dop” kan man läsa:
I en ny födelse tas människan ut ur syndens och dödens sammanhang och förenas med Jesus Kristus för att med honom och hans folk dela korset och uppståndelsens liv.
Hur skall man tolka detta? Jag kommer här att presentera en möjlig tolkning som alltför ofta kommer till uttryck samt dess konsekvenser. Denna tolkning drabbar människor hårt och skoningslöst, och den är en tacksam måltavla för varje människa som önskar teckna en nidbild av oss kristna. Av sammanhanget kan man tolka formuleringen ”i en ny födelse” som en beskrivning av dopets innebörd. Med andra ord, den som döps med vatten och i Faderns och Sonens och den helige Andes namn tas för det första ut ur syndens och dödens sammanhang. För det andra förenas den som på detta sätt döps med Jesus Kristus, vilket för det tredje innebär att den döpte tillsammans med Jesus Kristus och hans folk får dela korset och uppståndelsens liv. Med andra ord, enligt den dopsyn som här kommer till uttryck i kyrkoordningen, tolkad på detta sätt, väntar förödande konsekvenser för den som dör odöpt. Den som av olika anledningar dör odöpt stannar kvar i syndens och dödens sammanhang. Den döda och odöpta människan förblir isolerad från Jesus Kristus. Den döda och odöpta människan får inte tillsammans med Jesus Kristus och hans folk dela korset och uppståndelsens liv. Sett ur detta perspektiv är alltså den döda och odöpta människans öde en katastrof – något som till varje pris måste undvikas! Låt oss därför, för en stund, besinna oss. Detta är ju dock bara en tolkning, och varför välja just denna? Jo, om det nu vore så att denna ovan presenterade tolkning av kyrkoordningen är i linje med Svenska kyrkans tro, så skulle det ju krävas extraordinära åtgärder i varje situation som ett odöpt barn är döende. Extraordinära åtgärder måste då till för att undvika en sådan, för oss kristna, fasansfull katastrof. Finns det då något som tyder på att det förekommer sådana extraordinära åtgärder? Ja, det är visserligen också en tolkningsfråga, men det ligger nära till hands att de som använder sig av ovan presenterade tolkning av kyrkoordningens lydelse tycker sig få vatten på sin kvarn när de läser i kyrkhandboken om ”Dop i krissituation”. Så här står det i inledningstexten till dopritualen för ”Dop i krissituation”, och jag utgår ifrån att inledningstexten finns för att man anser att här krävs en extra förklaring av vad det hela är frågan om:
Dop i krissituation kan, om man inte vågar vänta till dess präst har hunnit komma, förrättas av döpt och konfirmerad lekman. Några dopvittnen bör om möjligt närvara.
Vid yttersta brådska begjuts barnet med rent vatten och den som förrättar dopet säger: ”Jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.” Herrens bön samt Välsignelsen kan bedjas.
Det är inte långsökt att uppfatta ordvalen inte vågar vänta och vid yttersta brådska som om att det handlar om att undvika en förestående katastrof. Likaså får man väl betrakta det som en extraordinär åtgärd, att det sakrament som annars på inga villkor får förvaltas av någon annan än vigd präst nu även öppnas för varje döpt och konfirmerad lekman. Allt görs för att undvika den annalkande katastrofen som ett dött och odöpt barn har att möta i enlighet med vad ovan presenterade tolkning av kyrkoordningens lydelse beskriver: barnet blir kvar i syndens och dödens sammanhang och förenas inte med Jesus Kristus för att med honom och hans folk dela korset och uppståndelsens liv.
Men låt oss återgå till kyrkohandbokens skrivningar, som för en oinvigd tycks vara i behov av revidering. Eller hur ska man förstå formuleringen som innebär att det inte räcker att lekmannen är döpt, utan att denne också måste vara konfirmerad? Så med det odöpta barnets öde efter döden i ena vågskålen och den döpte lekmannens eventuella konfirmation i den andra, så väger kravet på konfirmation tydligen tyngre? Detta är dock ett krav som endast återfinns i kyrkohandboken, för enligt kyrkoordningen 19 kap. 5 § får ett dop i krissituation förrättas av någon som är döpt, punkt slut. Med tanke på det döende barnet får man hoppas att det är kyrkoordningens, och inte kyrkohandbokens skrivning, som gäller, eller hur är det egentligen tänkt att man ska tolka dessa texter som rör grunden för vår kristna identitet? Är det egentligen barnet som är i behov av ett dop i krissituation? Eller är det föreställningen om hemska konsekvenser för den som dör odöpt som skrämmer folk att prioritera en dopritual framför att bara vara hos det döende barnet och finnas till för det? Kan det vara resterna av någon form av helveteslära som skymtar fram mellan raderna? Låt oss i så fall göra upp med detta, och förtydliga skrivningarna om dopet, så att det framgår att dopet är en bekräftelse på Guds kärlek som redan är från begynnelsen.
”Dop i krissituation” är en problematisk företeelse som kan missuppfattas. Jag har i denna motion inte velat påstå att den tolkning som jag här torgför skulle vara representativ för Svenska kyrkans tro och lära. Tvärtom skulle jag förfasas om denna dopsyn skulle anses vara representativ. Icke desto mindre tycker jag att det är viktigt att denna möjliga dopsyn tas på allvar och diskuteras, eftersom den, dels alltför ofta förekommer som en missuppfattning som förtrycker de vilseförda som är utsatta för den, dels att denna missuppfattning så lätt tycks finna stöd i kyrkoordningens och kyrkohandbokens olika formuleringar. Icke minst i samband med själavårdande samtal vore det därför utmärkt att kunna hänvisa till klargörande formuleringar i kyrkoordningen och kyrkohandboken. Dessa formuleringar vore också värdefulla att kunna hänvisa till då ekumeniska samtal förs eller i dialog med andra religionsföreträdare.
Jag anser att:
¨ vissa av kyrkoordningens skrivningar vad gäller dopet är oklara, eftersom de öppnar för förödande missuppfattningar
¨ motivet för den extraordinära åtgärden ”Dop i krissituation” inte är tillräckligt tydligt
¨ det behövs en förklarande text i kyrkohandboken som på ett mer pedagogiskt sätt lyfter fram den kristna grundtanken med ”Dop i krissituation”
¨ kyrkohandbokens skrivningar bör överensstämma med kyrkoordningen
Arvika den 20 juli 2009