|
|
|
|
|
Kyrkomötet
Ekumenikutskottets betänkande
2007:6
|
|
|
|
Dödsstraffet som strafform
|
|
|
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas motion 2007:52 där Kyrkomötet föreslås uppdra åt Kyrkostyrelsen att verka för avskaffandet av dödsstraffet som strafform.
Läronämnden har yttrat sig över motionen och säger bland annat att människans liv enligt kyrkans tro har givits henne av Gud och att ett medvetet dödande av en människa avbryter detta givna liv.
Utskottet bekräftar motionärens beskrivning av tillämpningen av dödsstraff. Utskottet konstaterar att det i den svenska opinionen finns en stor grupp som är positivt inställd till dödsstraff. Med utgångspunkt i en kristen förståelse av livets okränkbarhet och i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna menar utskottet att det är angeläget att Svenska kyrkan tar avstånd från dödsstraffet som strafform och i olika sammanhang verkar för dess avskaffande. Utskottet föreslår att motion 2007:52 bifalls.
Utskottets förslag till kyrkomötesbeslut
Kyrkomötet beslutar att bifalla motion 2007:52.
Redogörelse för ärendet
Motionen
Motion 2007:52 av Paul Trossö, Dödsstraffet som strafform
1. Kyrkomötet beslutar att ge Kyrkostyrelsen i uppdrag att genom sina nationella och internationella kontaktytor och samarbetsorgan med kraft aktualisera frågan om dödsstraffet som strafform, dess användning och kampen för dess avskaffande.
2. Kyrkomötet beslutar att ge Kyrkostyrelsen i uppdrag att på sätt den finner lämpligt hålla kampen mot dödsstraffet vid liv.
Läronämnden
Läronämnden har yttrat sig över motion 2007:52. Yttrandet bifogas som bilaga 1.
Utskottet
Bakgrund
Tidigare behandling
Frågan om Svenska kyrkans arbete mot dödsstraff behandlades i Ombudsmötet 1998 då två motioner med detta tema lämnades in, dels motion 1998:512 om Svenska kyrkan och dödsstraffet, dels motion 1998:516 om dödsstraffet som strafform. Dessa motioner behandlades i Församlingsutskottets betänkande 1998:507 vilket ledde till beslut i Ombudsmötet att Svenska kyrkan genom sina nationella och internationella kontakter skulle aktualisera frågan om dödsstraffet och arbeta för dess avskaffande.
I samband med behandling av dessa motioner yttrade Läronämnden bland annat:
Det främsta skälet mot dödsstraff är att det strider mot varje enskild individs människovärde. Det finns såväl i Bibeln som i kyrkornas traditioner och i nutida erfarenheter och övertygelser samverkande skäl som stöder en sådan övertygelse. Människans liv har enligt kyrkans tro givits henne av Gud. Ett medvetet dödande av en människa avbryter detta givna liv.
Bland de åtgärder som vidtogs med anledning av Ombudsmötets beslut kan nämnas att Svenska kyrkan i ett brev till Kyrkornas världsråd (KV) föreslog att frågan om dödsstraffets avskaffande skulle tas upp med Förenta nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna och att KV skulle aktualisera denna fråga gentemot sina medlemskyrkor, särskilt med de kyrkor som inte motsätter sig dödsstraffet. Vidare ställde sig Svenska kyrkan bakom en kampanj kallad Moratorium 2000 initierad av den romersk-katolska Sant’Egidio-rörelsen, och uppmanade till stöd för kampanjen. Ytterligare en följd av Ombudsmötets ställningstagande var att Svenska kyrkans biskopar i en artikel publicerad i Dagens Nyheter 1999 skrev om människovärdet och om Svenska kyrkans engagemang mot dödsstraffet.
I Kyrkostyrelsens redogörelse för behandlingen av Kyrkomötets och Ombudsmötets ärenden till 2000 års kyrkomöte, KsSkr 2000:4, redogör man för ärendet och förklarar i samband med det ärendet slutbehandlat.
Dödsstraffet i Sverige och världen
Svensk lagstiftning är klar och entydig i sitt avståndstagande från dödsstraff. För brott begångna i fredstid avskaffades dödsstraff 1921. Avskaffandet av dödsstraff för brott begångna i krigstid skedde 1973. Regeringsformen, antagen 1975, säger i 2 kap. 4 §: ”Dödsstraff får icke förekomma.” Opinionsläget i Sverige är dock inte helt entydigt. Bland de politiska partierna råder konsensus om avståndstagande från dödsstraff. Som en följd av det har Sverige genom åren agerat och argumenterat mot dödstraff i olika internationella sammanhang. Den folkliga opinionen är mera delad i sin inställning. Periodvis blossar debatten upp, inte sällan i samband med att opinionsundersökningar om dödsstraff publiceras. Sådana undersökningar ger dock varierande svar på frågan om hur stor del av befolkningen som är positivt respektive negativt inställd. Sammantaget är uppskattningsvis mellan en fjärdedel och en tredjedel av befolkningen positivt inställd till dödsstraff som strafform.
I Europa har utvecklingen under de senaste två decennierna inneburit att ett flertal länder avskaffat dödsstraffet. Inom Europeiska unionen tillåts inte dödsstraff eftersom det strider mot den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. För medlemskap i Europarådet är det däremot möjligt att i lag behålla dödsstraff, men avrättningar får inte verkställas. Av de europeiska länderna är det numera endast Vitryssland som utdömer och verkställer dödsstraff. Turkiet har som en del av närmandet till EU avskaffat dödsstraffet.
De två länder som internationellt uppmärksammas mest för sin tillämpning av dödsstraff är USA och Kina. I USA, som är det demokratiska land som avrättar flest, har stödet för dödsstraff avtagit i folkopinionen. Detta kan ha samband med att den grova brottsligheten minskar, men framför allt med att man genom DNA-teknikens genombrott kunnat konstatera att oskyldiga dömts till döden. Kina är det land som verkställer flest avrättningar årligen. I och med att landet alltmer öppnar sig för handel och annan internationell samverkan växer insynen och kritiken. Inte minst har situationen i Kina uppmärksammats med anledning av de kommande olympiska spelen i Beijing 2008.
Den 10 december 2008 är det 60 år sedan Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs av Förenta nationernas generalförsamling. Deklarationen innehåller visserligen inga direkta utsagor om dödsstraff men är ett erkännande av människans inneboende rätt till liv. Artikel tre stadgar: ”Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.” Vidare anförs ofta i detta sammanhang att dödsstraffet också bryter mot artikel fem: ”Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.”
Svenska kyrkan kommer under nästa år bland annat att vara medarrangör av de s.k. MR-dagarna vilka i november 2008 kommer att hållas i Luleå under temat Mänskliga rättigheter i en globaliserad värld.
Överväganden
Även om allt färre stater tillämpar dödsstraffet som strafform kan utskottet tillsammans med motionären konstatera att så många som 69 stater i sin lagstiftning har dödsstraff och under de senaste tio åren har genomfört avrättningar. Vidare konstaterar utskottet att man i den svenska opinionen finner en överraskande stor grupp som är positivt inställd till dödsstraff. Utskottet instämmer liksom Läronämnden till fullo i vad som anförs i motionen om att en avrättning är en statens förklaring av att dess lagar och domar är ofelbara. Utskottet vill också lyfta fram att den kristna trons hävdande av livets okränkbarhet och den av Förenta nationerna antagna förklaringen om de mänskliga rättigheterna står i samklang med varandra.
Utifrån dessa utgångspunkter menar utskottet att det är angeläget att Svenska kyrkan aktualiserar frågan om dödsstraffet som strafform och i olika sammanhang verkar för dess avskaffande. Detta bör enligt utskottets mening vara en naturlig del av det vidare arbete för mänskliga rättigheter som Svenska kyrkan bedriver.
För att åstadkomma förändringar i synen på och i bruket av dödsstraffet som strafform är det angeläget att, i Sverige såväl som internationellt, söka samverkan med alla goda krafter som medverkar till att denna inhumana strafform avskaffas.
Utskottet föreslår utifrån dessa överväganden bifall till motion 2007:52.
Uppsala den 27 september 2007
På Ekumenikutskottets vägnar
Angela Boëthius
Närvarande: Angela Boëthius, ordförande, Inger Olander, Bengt-Åke Gustafsson, Inger Svensson, Agneta Brendt, Solveig Thorkilsson, Anna Lena Wik-Thorsell, Margareta Nisser-Larsson, Inga Alm, Erik A Egervärn, Christina Andersson, Birgitta Wrede, Anders Novak, Margareta Nybelius och Anki Erdmann.
Biskoparna Carl Axel Aurelius och Erik Aurelius har deltagit i utskottets överläggningar.
|
|
|
|
Kyrkomötet
Läronämndens yttrande
2007:17y
|
|
|
|
Dödsstraffet som strafform
|
|
|
Läronämnden har beretts tillfälle att yttra sig över motion 2007:52.
Läronämnden hänvisar till sitt yttrande 1998:505:
Dödsstraffet har i kyrkans tradition vanligen accepterats som strafform, ofta med hänvisning till texter i främst Gamla testamentet och till det avskräckande syftet. Kyrkan har t.o.m genom försök att humanisera strafflagstiftningen försvarat dödsstraffet. I dag finns visserligen fortfarande olika uppfattningar inom kyrkorna om dödsstraffets berättigande, men påfallande är hur uppfattningen om detta har förändrats i västerlandet under 1900-talet, även i många kyrkor och samfund. Till detta har inte minst FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna – vilken 1998 firar 50-årsjubileum – bidragit. I denna hävdas rätten till liv.
Det främsta skälet mot dödsstraff är att det strider mot varje enskild individs människovärde. Det finns såväl i Bibeln som i kyrkornas traditioner och i nutida erfarenheter och övertygelser samverkande skäl som stöder en sådan övertygelse. Människans liv har enligt kyrkans tro givits henne av Gud. Ett medvetet dödande av en människa avbryter detta givna liv.
Kyrkan bör samverka med alla goda krafter som medverkar till att denna inhumana strafform avskaffas.
Utöver vad som ovan sagts vill Läronämnden instämma i vad som anförs i motionen om att en avrättning är en statens förklaring av att dess lagar och domar är ofelbara.
Uppsala den 22 augusti 2007
På Läronämndens vägnar
Anders Wejryd
Närvarande: Ärkebiskop Anders Wejryd, ordförande, biskop Ragnar Persenius, biskop Martin Lind*, biskop Erik Aurelius, biskop Hans-Erik Nordin, biskop Claes-Bertil Ytterberg, biskop Sven Thidevall*, biskop Antje Jackelén, biskop Carl Axel Aurelius, biskop Esbjörn Hagberg, biskop Tony Guldbrandzén, biskop Hans Stiglund, biskop Caroline Krook, Edgar Almén, Curt Forsbring, Cristina Grenholm, Karin Johannesson, Fredrik Lindström och Jesper Svartvik.
* Ej närvarande vid betänkandets slutjustering   
|
