|
|
|
|
|
Kyrkomötet
Ekumenikutskottets betänkande
2007:2
|
|
|
|
Lutherhjälpen, namn och identitet
|
|
|
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas två motioner. Motion 2007:16 Lutherhjälpen och lutherhjälparnas identitet föreslår att Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att i det fortsatta arbetet med de internationella frågorna verka för att lutherhjälpsidentiteten får vara kvar. Motion 2007:22 Slå vakt om namnet Lutherhjälpen föreslår att Kyrkomötet beslutar föreslå Kyrkostyrelsen att i det fortsatta arbetet med de internationella frågorna slå vakt om namnet Lutherhjälpen som ett samlande namn för Svenska kyrkans internationella diakoni.
Utskottet menar att med tanke på den process som pågår inom Svenska kyrkan kring vilka varumärken som i framtiden skall synliggöra det internationella arbetet vore det fel att mitt i denna process föreslå att Lutherhjälpen skall vara det samlande namnet för Svenska kyrkans internationella diakoni. Utskottet menar att nämnda process måste få ta tid och frågorna måste bli ordentligt bearbetade. Utskottet föreslår därför att motion 2007:22 avslås.
Utskottet betonar att det frivilligengagemang som präglat Lutherhjälpens arbete måste tas tillvara för framtiden och att det också kan tjäna som modell för arbetet med att utveckla frivilligt engagemang inom Svenska kyrkan. Utskottet beskriver den s.k. lutherhjälpsidentiteten som ett djupt och i kyrkans tro förankrat engagemang för internationell utvecklingssamverkan och solidaritet, ett engagemang som får sitt konkreta uttryck i församlingens mitt, öppet för många människors medverkan. Utskottet menar att den pågående utvecklingen av det internationella arbetet inom Svenska kyrkan väl förvaltar det som utskottet uppfattar som lutherhjälpsidentiteten. Utskottet ser samtidigt att det som motionen föreslår skulle kunna försnäva arbetet med att utveckla former och engagemang i det internationella arbetet. Utskottet föreslår därför att motion 2007:16 avslås.
Utskottets förslag till kyrkomötesbeslut
1. Kyrkomötet beslutar att motion 2007:16 avslås.
2. Kyrkomötet beslutar att motion 2007:22 avslås.
Redogörelse för ärendet
Motionerna
Motion 2007:16 av Britta Olinder, Lutherhjälpen och lutherhjälparnas identitet
Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att i det fortsatta arbetet med de internationella frågorna verka för att lutherhjälpsidentiteten får vara kvar.
Motion 2007:22 av Lars Arvidsson m.fl, Slå vakt om namnet Lutherhjälpen
Kyrkomötet beslutar föreslå Kyrkostyrelsen att i det fortsatta arbetet med de internationella frågorna slå vakt om namnet Lutherhjälpen som ett samlande namn för Svenska kyrkans internationella diakoni.
Andra utskott
Kyrkolivsutskottet har yttrat sig över motionerna 2007:16 och 2007:22 (Kl 2007:4y). Yttrandet bifogas som bilaga 1.
Utskottet
Bakgrund
Inledning
Lutherska världsförbundet (LVF) bildades i Lund 1947. Detta skedde i en sargad värld efter andra världskriget. Gemenskapen av lutherska kyrkor såg som ett av sina viktiga uppdrag att med gemensamma resurser svara på den utmaning som nödsituationen i världen innebar. Samtidigt bildades Lutherska världsförbundets svenska sektion. Dess tidning fick namnet Lutherhjälpen. Detta blev också med tiden namnet för sektionens bistånds- och insamlingsverksamhet. Namnet skulle framhäva den lutherska samlingstanken och den karitativa förpliktelsen.
Ett perspektiv på Lutherhjälpens historia är dynamiken i relationen till Svenska kyrkans officiella organisation. Under 1940-talet fanns en strävan att bli erkänd av Biskopsmötet. Med tiden kom frågan att mer handla om att organisationen skulle förhålla sig så fritt som möjligt till den officiella kyrkoledningen. Sedan 1970-talet har Lutherhjälpen steg för steg införlivats som en integrerad del av Svenska kyrkans formella struktur samtidigt som organisationens bas i kyrkans frivilliga medarbetare hela tiden har understrukits. Lutherhjälpens arbete har samtidigt varit väl förankrat hos ledande företrädare för Svenska kyrkan på olika nivåer. Ett annat perspektiv på Lutherhjälpens historia är den dynamiska relationen till Svenska kyrkans mission (SKM). Lutherhjälpen har bl.a. sett som sitt uppdrag att företräda kyrkans uppdrag inom humanitärt bistånd och utvecklingssamarbete. Detta som ett väl avgränsat uppdrag i relation till andra delar av kyrkans ekumeniska och internationella arbete. Samtidigt har Lutherhjälpen sett sitt arbete med biståndsfrågor som en integrerad del av kyrkans hela uppdrag, kyrkans mission.
Historiska notiser – organisation och frivillighet
Fram till 1955 sköttes hela Lutherhjälpens administration genom styrelsens frivilliga insatser. Det fanns planer på att införliva verksamheten med Svenska kyrkans diakonistyrelse men så blev inte fallet. 1956 skapas ett första kansli beläget i Stockholm med en heltidsanställd medarbetare. Biskopsmötet utsåg ledamöter i styrelsen.
Lutherhjälpens första representantskap hölls 1963. Representantskapet hade som främsta uppgift att yttra sig över Stiftelsen för Lutherhjälpens arbete. Stiftelsen skapades också detta år. Detta kan ses som ett tecken på att Lutherhjälpen var på väg att utvecklas i folkrörelseliknande riktning. Anknytningen till Biskopsmötet fanns samtidigt kvar.
Fasteaktionen, som kom att bli Lutherhjälpens stora insamlings- och informationssatsning, startade 1963 och blev en angelägenhet i hela Svenska kyrkan 1965. Lutherhjälpen växte under 1960- och 1970-talen till en av landets största insamlingsorganisationer med ett stort förtroende i breda folklager. I anslutning till fasteaktionen engagerades informella lekmannaombud, givargrupper och aktionslag i församlingarna. Ombudsorganisationen kodifierades på 1970-talet och förenade Lutherhjälpens frivilligkaraktär med kyrkans formella struktur genom att ombuden utsågs av församlingarnas kyrkoråd. Det personliga engagemanget stod i centrum men det förutsattes också ett aktivt stöd från anställda medarbetare och kyrkoråd. Ombudsorganisationen blev en form för frivilligt engagemang i församling och kyrka, ofta för människor som själva uppfattade sig som stående utanför eller på tröskeln till kyrkans gemenskap. Lutherhjälpens ombudsorganisation kom att stå modell för hur t.ex. SKM och Svenska kyrkan i utlandet (SKUT) organiserade sina relationer till församlingar och frivilligt engagerade. I början av 2000-talet hade Lutherhjälpen över 4 000 församlingsombud.
I samband med kyrkomötesreformen 1982 fanns planer på att inordna Lutherhjälpens arbete i den formella kyrkostrukturen. Det fanns inom Lutherhjälpen en tveksamhet till att förtroendeuppdragen i organisationen skulle tillsättas i och genom partipolitiska grupper. Lutherhjälpen gav i detta sammanhang uttryck för att man i relation till den politisk styrda officiella kyrkostrukturen ville profilera sig som fristående folkrörelse grundad på människors frivilliga engagemang. Insamling, biståndssamarbete, information och studiearbete borde samtidigt organiseras av Lutherhjälpen i egen regi och beslutas av dess representantskap med ledamöter som representerade de frivilligt engagerade.
Arbetet med kyrkomötesreformen ledde fram till den formella uppdelningen av kyrkans högsta beslutande organ i två delar – Kyrkomötet som den offentligrättsliga delen av kyrkans beslutande organ och Ombudsmötet för det som inte kunde beslutas inom Kyrkomötets ram. I samband härmed tillskapades också Stiftelsen för rikskyrklig verksamhet (SFRV). Lutherhjälpens relation till denna nya beslutsstruktur inom Svenska kyrkan blev Svenska kyrkans nämnd för internationell diakoni/ Lutherhjälpen, som tillsammans med sju andra nämnder inrättades efter beslut av Kyrkomötet 1983. Nämnden hade sitt första sammanträde 1985. Nämndledamöterna utsågs av Ombudsmötet men Lutherhjälpens representantskap nominerade ledamöter. Samtidigt organiserades förvaltningen av Lutherhjälpens insamlade medel inom ramen för Stiftelsen Lutherhjälpen. Stiftelsens styrelse utgjordes av ledamöterna i nämnden. Samtidigt upplöstes LVF:s svenska sektion. Ansvaret för den del av Lutherhjälpens arbete som handlade om Svenska kyrkans medlemskap och delaktighet i LVF togs över av den likaledes nyinrättade Nämnden för mellankyrkliga och ekumeniska förbindelser (MEF). Svenska kyrkans centralstyrelse kom att ersätta Biskopsmötet som Lutherhjälpens formella relation till kyrkans officiella struktur. Centralstyrelsen utsåg Lutherhjälpens direktor och var överordnad Nämnden för Lutherhjälpen.
Genom denna nya organisation knöts Lutherhjälpen formellt närmare Svenska kyrkans officiella struktur samtidigt som Lutherhjälpens identitet som en rörelse grundad på frivilligas engagemang betonades. Nya riktlinjer för ombudens ansvar och arbete togs fram i syfte att öka deras möjlighet vara delaktiga och påverka. På stiftsnivån organiserades stiftskommittéer som valdes av de ombud som församlingarnas kyrkoråd utsett.
Samordning av Svenska kyrkans internationella arbete
Samgåendet mellan Internationella missionsrådet och Kyrkornas världsråd (KV) 1962 ledde till att samtal fördes mellan bl.a. Lutherhjälpen och SKM om samordning av Svenska kyrkans internationella arbete. Förslag väcktes om att tillskapa ett Svenska kyrkans utrikesråd. De relationer som SKM hade utvecklades till självständiga kyrkor och Lutherhjälpen samverkade också med lokala kyrkor. Behovet av samordning motiverades med att de unga kyrkorna som Svenska kyrkan samverkade med inte skulle behöva möta olika organisationer utan en missionerande och tjänande kyrka. Direktorn för SKM hävdade 1962 att kyrkans mission och internationella diakoni var identiska. Detta borde leda fram till att man skapade gemensamma organ för det internationella arbetet. 1963 gick Lutherhjälpen samman med den av Biskopsmötet 1947 bildade Svenska kyrkohjälpen som också arbetade med biståndsfrågor, främst i samverkan med KV. Denna sammanslagning ledde till att Lutherhjälpen under några år bar namnet ”Lutherhjälpen – Svenska kyrkohjälpen”. Samgåendet med Svenska kyrkohjälpen gjorde att Lutherhjälpen valde att stärka sin egen identitet istället för att utforska möjligheterna till samverkan med SKM. Under 1967 yttrade dock ledningen för Lutherhjälpen och SKM att de två organisationerna ömsesidigt skulle stödja varandra. Detta tog sig under 1970-talet uttryck i gemensamma organ mellan Lutherhjälpen och SKM men också till vissa delar med EFS Utland och SKUT. Internationell kyrkotjänst med ansvar för personalrekrytering för tjänst utomlands tillkom 1971, Kyrkans internationella AV-tjänst tillkom 1973 och Kyrkans internationella studieavdelning (KISA) skapades 1974. Ett gemensamt utrikeskansli skapas 1978 i och med att Kyrkans hus i Uppsala stod klart.
I samband med arbetet med kyrkomötesreformen under 1980-talet föreslog SKM ytterligare samordning med Lutherhjälpen för att understryka frivillighetsaspekten i det internationella arbetet, men Lutherhjälpen valde att istället tydligare markera sin identitet som kyrklig biståndsorganisation. Nämnden för SKM menade 1990 att det vore lämpligt att Lutherhjälpen och SKM gick samman. Detta avvisades av Lutherhjälpens representantskap samtidigt som man gav uttryck för vikten av att i kyrkans arbete hålla samman vittnesbörd och tjänst.
Styrelsen för SFRV yttrade 1992 i skrivelsen till Ombudsmötet Om Svenska kyrkans utrikesarbete (StSkr 1992:10) att ”de historiskt framvuxna (internationella) organisationerna har uppvisat en påtaglig svaghet vad gäller samlad vision och ett sammanhållet grepp i det konkreta handlandet”. Det sågs som viktigt att ytterligare fördjupa samverkan mellan de olika organen i det internationella arbetet. Skrivelsen rekommenderade att gemensamma internationella grupper skulle organiseras i församlingarna och stiften.
Mot ökad integration
Ombudsmötet 1992 beslutade att ge Centralstyrelsen i uppdrag att verka för ett vidgat samarbete mellan utrikesorganisationerna och inrikes- och utrikesenheterna. Detta ledde till att hela den rikskyrkliga organisationen kom att flytta till ett integrerat kansli i Kyrkans hus i Uppsala som tidigare varit kansli enbart för utrikesorganisationerna. Ombudsmötet beslöt 1995 att tillsätta en utredning om samlad organisation för Svenska kyrkans utrikesarbete. I diskussionen framhöll biskop Jonas Jonson att det är
ombudsmötets uppgift att i alla avseenden eftersträva att kyrkans mission, diakoni, gudstjänst och ekumeniska gemenskap hålls ihop och inte vandrar åt olika håll. Med all respekt för missionens och Lutherhjälpens folkrörelsekaraktär och de många enskilda människor som är engagerade är det för oss teologiskt och organisatoriskt viktigast att SKM och Lutherhjälpen bevarar och fördjupar sin kyrkokaraktär. Nu gäller det att den förstärks och fördjupas och att förankringen i hela församlingen och hela kyrkan kommer till sin rätt.
Beslut om samlad organisation för Svenska kyrkans utrikesarbete fattades av Ombudsmötet 1996. (StSkr 1996:501) och trädde i kraft 1997. Detta fick till konsekvens att Stiftelsen för Lutherhjälpen inte skulle bedriva egen verksamhet utan enbart ha till uppgift att bevaka hur stiftelsens ändamål uppfylldes och hur ändamålsdestinerade medel användes. Verksamheten bedrevs av Nämnden för internationell diakoni/Lutherhjälpen inom ramen för en juridisk person – SFRV. I och med denna förändring var Lutherhjälpen organisatoriskt helt integrerad i Svenska kyrkans formella struktur på central nivå. Stiftelsen är sedan dess permuterad.
Vid Ombudsmötet 1996 behandlades motionen Om Lutherhjälpen och omorganisationen av kyrkans kansli (OMot 1996:534, Ou 1996:508). Motionen föreslog att Ombudsmötet skulle ge riktlinjer för att vid omorganisationen i uttryckliga och konkreta former värna om Lutherhjälpens identitet och folkrörelseprofil. Motionen framhöll att om Lutherhjälpens verksamhet inte efter omorganisationen kan behålla sin klara identitet är det troligt att utvecklingen av ett växande engagemang utanför Lutherhjälpen kommer att förstärkas och att därmed entusiasmen, offerviljan och insamlingsresultaten för Lutherhjälpen markant kommer att minska. Samordning och rationalisering är nödvändiga men får inte ske på bekostnad av församlingarnas och individernas delaktighet och engagemang. Organisationsutskottet menade att det är angeläget att Lutherhjälpens identitet och folkrörelseprofil bevaras i kommande organisation. Detta yttrade också Ekumenikutskottet (Eu1996:504y). Då Lutherhjälpens stiftelsestyrelse i sin skrivelse StSkr 1996:503 betonat behovet av kontinuitet vid övergången till den nya organisationen, och att man avsåg att vidta åtgärder för att trygga denna kontinuite menade utskottet att det saknas anledning för Ombudsmötet att ge särskilda riktlinjer i fråga om bevarandet av Lutherhjälpens identitet och folkrörelseprofil. Utskottet föreslog Ombudsmötet att med denna motivering avslå motionen vilket också blev Ombudsmötets beslut.
I samband med Svenska kyrkans relationsförändring till staten 1 januari 2000 upplöstes SFRV och all verksamhet bedrivs sedan dess av Svenska kyrkan såsom trossamfund. Kyrkoordningen stadgade att Nämnden för internationell diakoni/ Lutherhjälpen skulle sortera under Kyrkomötet. (10 kap 6 § kyrkoordningen).
Samlat styrorgan
Kyrkomötet 2001 behandlade Kyrkostyrelsens skrivelse (KsSkr 2001:6, Ou 2001:1) Vissa frågor rörande Svenska kyrkans organisation på nationell nivå. Skrivelsen föreslog att ett samlat styrorgan för Svenska kyrkans internationella mission och diakoni – Nämnden för internationell mission och diakoni – skulle skapas och att därmed nämnderna för SKM respektive internationell diakoni/Lutherhjälpen skulle upphöra. Kyrkostyrelsen pekade på tre drivkrafter bakom integrationen av Svenska kyrkans mission och Lutherhjälpen:
1. Behovet av en helhetssyn på människan. Den uppdelning mellan mission och diakoni – mellan andliga behov och världsliga - som utvecklades under framför allt decennierna efter andra världskriget har med tiden visat sig allt svårare att försvara och upprätthålla. Detta har sedan länge påtalats från Svenska kyrkans samarbetspartners med brevet 1972 från Mekane Yesu-kyrkan i Etiopien som det tydligaste exemplet. Men också vårt eget samhälles växande komplexitet har tydliggjort behovet av att bättre se samman värderingar och fakta, tro och handling, andligt och världsligt.
2. Behovet av en helhetssyn på världen. Mission och diakoni har under lång tid för många varit förknippade med kyrkliga aktiviteter med syfte att från oss i Sverige och Västerlandet bringa ljuset till dem långt borta. En tilltagande globalisering gör det allt svårare att på detta sätt skilja mellan ute och hemma. I en global ekonomi går det inte längre att hålla isär utvecklingarna i Sverige och andra delar av världen. [….] Framtidens internationella arbete måste vara dubbelriktat – bygga på partnerskap där erfarenheter och resurser delas på ett sätt som kommer båda parter till del. I det internationella arbetet finns erfarenheter som är helt avgörande för Svenska kyrkans möjligheter att möta framtiden. Integrationen av de internationella verksamheterna i Svenska kyrkan innebär att ägandet av dessa erfarenheter på ett tydligare sätt blir hela Svenska kyrkans.
3. Behovet av att använda resurserna effektivare. Med växande administrativa kostnader blev det med tiden alltmer ohållbart att upprätthålla tre parallella kanslier för Svenska kyrkans internationella verksamheter samtidigt som dessa utvecklades i allt tydligare samklang med varandra. De samordningsfördelar som skapats genom det gemensamma kansliet har varit avsevärda. Ett samlat beslutsorgan ger ytterligare betydande resursbesparingar och ökar möjligheterna att kvalitetssäkra arbetet.
Kyrkostyrelsen framhöll att mission och diakoni hör nära ihop och är teologiskt sett två sidor av samma sak. De hör båda till kyrkans kallelse och är i kyrkoordningen beskrivna som en del i varje församlings grundläggande uppgift. Vidare konstaterade Kyrkostyrelsen att Svenska kyrkans partner i tredje världen förväntar sig att möta Svenska kyrkan och hennes insatser. Kyrkostyrelsen skrev vidare att de i insamlings och opinionsarbetet viktiga och etablerade ”varumärkena” SKM och Lutherhjälpen inte försvinner genom förslaget. Kyrkostyrelsen framhöll också vikten av att folkrörelsekaraktären bevaras och att identiteterna behålls till stöd för engagemang och insamlingsresultat. Kyrkostyrelsen föreslog vidare att Nämnden för internationell mission och diakoni skulle utses av Kyrkomötet och rapportera till dem via Kyrkostyrelsen. Organisationsutskottet ställde sig bakom Kyrkostyrelsens förslag och betonade att den organisatoriska förändringen på nationell nivå även fortsättningsvis måste bevara de två verksamheternas särart och identitet. Utskottet menade att de som engagerar sig i frivilligverksamheten inte skall känna att det handlar om någon ny verksamhet. Ekumenikutskottet ställde sig positivt till skrivelsens förslag och yttrade (Eu 2001:3y) att det internationella arbetet måste vara ett uttryck för hela Svenska kyrkans engagemang och bäras av demokratiska beslutsprocesser, öppenhet, transparens och ett integrerat samarbete inom hela kyrkokansliet. Utskottet betonade vidare vikten av dynamiskt samarbete mellan anställda, förtroendevalda och frivilliga i det internationella arbetet på alla nivåer liksom ombudens betydelse för arbetet i församlingarna. Ledamoten Britta Olinder reserverade sig mot utskottets yttrande med motiveringen:
Då jag ser att alla villkor som Lutherhjälpen ställt och alla löften som Lutherhjälpen har fått sedan mitten av 80-talet (t.ex. om organisatorisk självständighet och tillvaratagande av ombudsorganisation) har svikits och när jag med smärta erfar hur ombudens synpunkter nonchaleras, måste jag reservera mig mot den positiva skrivningen i utskottets yttrande.
Kyrkomötet beslöt i enlighet med Organisationsutskottets förslag. Nämnden för internationell mission och diakoni började sitt arbete sedan Kyrkomötet 2002 beslutat om dess ledamöter. I kyrkoordningen 10 kap. 6 § återfinns regleringen av nämndens arbete.
Frivillighetens former
I samband med Svenska kyrkans relationsförändring med staten år 2000 tydliggjordes inom ramen för Svenska kyrkans kyrkoordning att det internationella arbetet är en integrerad del av varje församlings grundläggande uppgift. Detta betyder att församlingens kyrkoråd och stiftets ledningsorgan har formellt ansvar för arbetet med den internationella diakonin på dessa nivåer. Den nationella nivåns uppgift är att stödja stift och församling i detta arbete. Möjligheten för församlingar och stift att ge bidrag till internationell diakoni understryker detta ytterligare (2 kap. 1 §, 6 kap. 4 § kyrkoordningen). För att anpassa ombudsstrukturen till den nya kyrkoordningen gav Svenska kyrkan 2001 ut Frivillighetens former, grunddokument för ombud. Struktur och ansvarsfördelning av frivilligarbetet inom Svenska kyrkans internationella arbete på församlings-, kontrakts-, stifts- och nationell nivå. Dokumentet togs fram i samspel mellan bl.a. ombud, nämnder, stiftsstyrelser och stiftskommittéer. I förordet konstateras att de dokument som styrt ombudens arbete formulerades för 20 år sedan. Ett nytt grunddokument behövs för att arbetet skall kunna behålla sin skärpa så att Svenska kyrkan fördjupar och tydliggör sin roll i den världsvida gemenskapen. Skriften beskriver hur ombudsorganisationen kan samverka med stift och församlingar så att en god ansvarsfördelning för ombudens frivilligarbete skapas. På stiftsplanet samlas de ombud för Lutherhjälpen som kyrkoråden utsett till ombudsstämma. Denna utser ett Råd för Lutherhjälpen i stiftet. Rådet har till uppgift att tillsammans med stiftets formella organ främja församlingarna kring den del av Svenska kyrkans verksamhet som Lutherhjälpen ansvarar för. I Frivillighetens former beskrivs årliga arbetskonferenser där representanter i Råden för Lutherhjälpen på stiftsplanet möter varandra och representanter för arbetet på den nationella nivån. Denna arbetskonferens utser dessutom vart tredje år tre företrädare som har till uppgift att löpande företräda ombuden i samarbetet med Nämnden för internationell mission och diakoni. Frivillighetens former beskriver också en ordning med idékonferenser och internationellt riksmöte som skall vara mötesplaster för ombud och engagerade från SKM, Lutherhjälpen, utlandskyrkan och EFS. I anslutning till att Frivillighetens former publicerades startade ett arbete för att i samverkan med stiften konkretisera vilken roll den nationella nivån och vilken roll stiften har i ansvaret för det internationella arbetet. Den nationella nivån hade tidigare främst relaterat till ombudsorganisationen på stiftsnivå och till församlingarna (församlingsombuden) men inte till stiftens formella struktur.
Lutherhjälpens symbol – Jämlikarna
Lutherhjälpens symbol Jämlikarna skapades 1975 av tecknaren Olle Gustafsson. Jordgloben utgör den yttre ramen. Alla människor oberoende av ras, religion, nationalitet och politisk uppfattning omfattas av uppdraget. Korsets armar ger uttryck för relationen till Gud och medmänniskor samtidigt som korset sträcker sig utanför jordens rund. De två figurerna (jämlikarna) tar varandra i hand. Ömsesidigt utbyter de tankar, gåvor och tjänster för livets skull.
Verksamhetsutveckling av det internationella arbetet
En verksamhetsutveckling av det internationella arbetet i Svenska kyrkan pågår mot bakgrund av beslut om integrationen av detta arbete som beskrivits ovan. Svenska kyrkans nämnd för internationell mission och diakoni antog 28 april 2006 Internationella avdelningens underlag för mål- och rambudgetskrivelsen 2007–2009. Effektmål nummer 7 lyder: ”Att Svenska kyrkan vid utgången av 2008 har initierat nya former att uttrycka engagemang för internationell solidaritet.”
Skrivelsen beskriver arbetet med verksamhetsutvecklingen som följer:
Konkurrensen på insamlingsmarkanden ökar. Nya organisationer tävlar om givarnas intresse, samtidigt som givare i ökande grad önskar konkret information om hur pengarna kommer till nytta. Det ställer stora krav på att göra hela Svenska kyrkans insamlingsverksamhet känd och respekterad. Svenska kyrkans identitet som en del av en världsomspännande gemenskap ger identitet, som i sin tur förstärks när det är möjligt att ge konkretion åt kampen mot fattigdom och förtryck.
Under 2006 genomfördes ett rådslag i Uppsala till vilket företrädare för stift och församlingar inbjöds. Avsikten med rådslaget var att i samråd med dem som bär engagemanget runt i Svenska kyrkan, utveckla verksamheten framöver. Former för engagemang, profilering, möjligheter att inbjuda nya grupper att delta i arbetet och att bygga nya arenor och plattformar för att synliggöra och fördjupa engagemanget som finns på olika håll i Svenska kyrkan stod i centrum för konsultationen. Arbetet följs upp och efter hand kommer förslag till arbetsformer att diskuteras med dem som företräder engagemanget på stifts och församlingsplan.
Inför arbetet med verksamhetsutvecklingen har en rad marknadsundersökningar genomförts för att skapa en bild av hur Svenska kyrkans internationella arbete uppfattas och är känt i det svenska samhället och i Svenska kyrkan. I detta sammanhang har också frågor ställts om vilken status ”varumärkena” Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission har. Det visar sig att Lutherhjälpen kommer på 19:e plats när man ber deltagarna i en undersökning sätta betyg på olika insamlingsorganisationer (Zapera 2005). Samma undersökning visar också att bara hälften av dem som känner till Lutherhjälpen känner organisationen så väl att man kan sätta betyg på den. I en annan undersökning ställdes frågan ”Om du skulle skänka pengar till en organisation idag – till vilken skulle du ge?” I denna undersökning kom Lutherhjälpen på 14:e plats. 1,2 procent av de tillfrågade svarade Lutherhjälpen. (FRII 2005). Dessa undersökningar visar att ”varumärket” Lutherhjälpen inte är så känt som vi ofta inom Svenska kyrkan antar. En annan undersökning visar att 79 procent av givandet till Lutherhjälpen kommer från människor som står nära kyrkans verksamhet (kyrkokansliets databas och Medlem 2004). När det gäller ”varumärket” Svenska kyrkans mission är kännedomen om detta helt försumbar utanför de snävare kyrkliga kretsarna.
Undersökningen Medlem 2004 visar att 33 procent av de kyrkotillhöriga anger att ett viktigt motiv för dem att tillhöra Svenska kyrkan är att Svenska kyrkan arbetar internationellt och att man vill vara med och stödja detta arbete.
Insamlingsmarknaden i Sverige har ökat med 70 procent åren 1997–2004 enligt Stiftelsen för insamlingskontroll. Under samma period har Lutherhjälpen/SKM tappat 30 procent av den samlade marknaden. I fasta tal betyder det att med samma marknadsandel som gällde 1997 så skulle det 2004 ha samlats in 100 000 000 kronor mer än vad som faktiskt samlades in.
Andra siffror visar att andelen givare under 45 år minskat från 18 procent till 14 procent från 1997 till 2005 (kyrkokansliets databas). En annan siffra säger att av Svenska kyrkans samlade ombudskår är 80 procent över 50 år och 5 procent under 40 år (Ombudsundersökningen 2005).
Rådslaget som beskrivs i Internationella nämndens mål- och ramskrivelse samlade 20 representanter från varje stift, representerande ombudsorganisationen och stiftets formella organ. Frågor som ställdes var: Är det rimligt att vi bedriver insamling till det internationella arbetet i inbördes konkurrens när arbetet i övrigt är helt integrerat och samordnat? Hur skapar vi en bredare bas för det internationella engagemanget? Hur skapar vi möjligheter att bli mer synliga med vad vi faktiskt gör i vårt internationella arbete så att människor kan identifiera att det är Svenska kyrkans arbete? Hur gestaltar vi att varje församling inom ramen för den grundläggande uppgiften är ett lokalkontor av den världsvida kyrkan? Hur kan vi fördjupa arbetet i församlingarna så att det inte enbart uppfattas att handla om insamling? Hur kan vi arbeta mer med engagemang och mindre med organisation?
Under det fortsatta arbetet har i februari 2007 genomförts idédagar med deltagare från alla stift. I maj 2007 genomfördes en arbetskonferens för råden för Lutherhjälpen respektive SKM tillsammans med stiftens internationella sekreterare. Under 2007 genomförs besök från kyrkokansliet till varje stift för att överlägga med stiftsledning, biskop och representanter för ombudsorganisationerna. Verksamhetsutvecklingen genomförs i ständig dialog med företrädargrupperna. Som ett led i verksamhetsutvecklingen kommer julinsamlingen 2007 och fasteinsamlingen 2008 att genomföras under namnet Svenska kyrkan, Lutherhjälpen/SKM. I några stift har man skapat nya former för samordningen av främjandet av församlingarnas internationella arbete.
En del i arbetet för att utveckla och säkra kvaliteten i Svenska kyrkans internationella arbete är Svenska kyrkans aktiva engagemang i arbetet med att skapa en ekumenisk plattform för utvecklingssamarbete – ACT Development. Sedan 1994 finns redan en liknande plattform för samverkan och kvalitetssäkring när det gäller humanitärt bistånd ACT – Action by Churches Together.
De s.k. varumärkena Lutherhjälpen och SKM används inte längre som namn eller beteckningar på Svenska kyrkan i det internationella sammanhanget. I mötet med kyrkor och organisationer som vi samverkar med på olika håll i världen används alltid Svenska kyrkan. Detta som ett resultat av integrationen av det internationella arbetet på den nationella nivån.
Ett omfattande samråds- och utvecklingsarbete pågår om hur Svenska kyrkan tar tillvara det engagemang som i dag finns samtidigt som rum ges för nytt engagemang i det internationella arbetet.
Överväganden
Utskottet vill först understryka att motionerna som behandlas i detta betänkande båda ger uttryck för ett genuint engagemang för Svenska kyrkans internationella arbete, i synnerhet det som brukar betecknas som internationell diakoni. Utskottet ser den internationella diakonin som en omistlig del av Svenska kyrkans arbete. Svenska kyrkan har – inte minst genom Lutherhjälpens arbete – en lång erfarenhet av denna verksamhet. Svenska kyrkan har ett mycket gott anseende som medverkande i olika ekumeniska nätverk i arbetet med utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd. Den internationella diakonin är också central för att skapa kunskap och solidaritet i församlingarna omkring stora frågor som t.ex. livsmedelssäkerhet, klimatsituationen i världen och flyktingsituationen. Engagemanget för den internationella diakonin är också mycket viktigt för att skapa arbetsgemenskap i församlingarna och för att gestalta varje församling som en del av den världsvida kyrkan med de gåvor och det ansvar som detta innebär.
Utskottet konstaterar att engagemanget för den internationella diakonin i församlingarna på många sätt kanaliserats genom ombuden för Lutherhjälpen. Utskottet vill på alla sätt markera den stora betydelse som Lutherhjälpens ombudsrörelse haft och har för att utveckla detta engagemang. Ombudens arbete bygger på ett stort mått av frivillighet. Ombudens engagemang är att betrakta som en förebild för frivilligt engagemang i församlingarnas arbete. Utskottet vill understryka att denna erfarenhet måste bejakas och tas till vara i arbetet med att skapa rum för frivilligt engagemang i församlingens liv.
Utskottet vill samtidigt konstatera att organisationen med ombud för Lutherhjälpen i församlingarna har tenderat att leda till att församlingens kyrkoråd och kyrkoherde inte fullt ut tagit ansvar för att integrera arbetet med den internationella diakonin som en självklar del av församlingens liv. Många ombud har också genom åren vittnat om att de inte fått det stöd av församlingens styrelse och ledning som de förväntat sig eller behövt. Samtidigt har andra som inte valts till ombud haft svårt att finna en plattform för sitt engagemang i internationella frågor. Utskottet menar att det är av största vikt att det internationella arbetet helt och fullt integreras som en omistlig del av församlingens liv och av församlingens tolkning av den grundläggande uppgiften. I detta sammanhang är det också viktigt att fortsätta att utveckla internationella grupper och kommittéer på församlings och stiftsnivå så att olika aspekter på det internationella uppdraget tas tillvara och många människors erfarenheter ges utrymme.
Utskottet konstaterar att det finns ett stort engagemang för internationella solidaritetsfrågor bland unga människor. Samtidigt ser utskottet att detta engagemang har svårt att kanaliseras av församlingarna. Utskottet menar att det är av största vikt att församlingarna med stöd av stift och den nationella nivån tillsammans med ungdomar och unga vuxna i församlingarna skapar flexibla former för arbetet med internationella frågor.
Motion 2007:16 talar om vikten av att bevara den s.k. lutherhjälpsidentiteten. Utskottet skulle för sin del vilja beskriva denna identitet som ett djupt och i kyrkans tro förankrat engagemang för internationell utvecklingssamverkan och solidaritet, ett engagemang som får sitt konkreta uttryck i församlingens mitt, öppet för många människors medverkan. Utskottet tolkar arbetet med att utveckla den internationella verksamheten som just nu pågår intensivt på olika nivåer i Svenska kyrkan som ett sätt att också för framtiden skapa rum för detta engagemang och ytterligare fördjupa det. Utskottet vill understryka vikten av arbetet som pågår på olika nivåer inom Svenska kyrkan med att utveckla det internationella arbetet.
En del i arbetet med att utveckla den internationella verksamheten syftar till att stärka Svenska kyrkans möjligheter att vara en tydlig aktör på en alltmer konkurrensutsatt insamlingsmarknad. Utskottet menar att det är bra att jul och fasteinsamlingarna 2007–2008 samordnas under ett tema och att Svenska kyrkan används som varumärke tillsammans med beteckningarna Lutherhjälpen och SKM. Utskottet vill samtidigt uttrycka att man i det fortsatta arbetet måste uppmärksamma att det finns risker med att enbart använda varumärket Svenska kyrkan i insamlingssammanhang. Används varumärket Svenska kyrkan måste det tydligt kopplas samman med ett kampanjtema.
Motion 2007:22 vill slå vakt om namnet Lutherhjälpen som ett samlande namn för Svenska kyrkans internationella diakoni. Utskottet konstaterar ovan att det pågår en process kring vilka varumärken som skall användas och på vilket sätt Svenska kyrkans internationella arbete skall synliggöras i framtiden. Utskottet menar att det vore fel att mitt i denna process föreslå att beteckningen Lutherhjälpen skall vara det samlade namnet för Svenska kyrkans internationella diakoni. Processen måste få ta tid och frågorna måste bearbetas ordentligt innan man kan fatta beslut om varumärken. Utskottet föreslår på denna grund att motion 2007:22 avslås.
Utskottet menar att det som motion 2007:16 föreslår väl förvaltas av den pågående utvecklingen av det internationella arbetet inom Svenska kyrkan. Utskottet ser samtidigt att det som motionen föreslår skulle kunna försnäva arbetet med att utveckla former och engagemang i det internationella arbetet. Utskottet föreslår på denna grund att motion 2007:16 avslås.
Uppsala den 28 september 2007
På Ekumenikutskottets vägnar
Erik A Egervärn
Närvarande: Erik A Egervärn, ordförande, Inger Olander, Bengt-Åke Gustafsson, Inger Svensson, Agneta Brendt, Solveig Thorkilsson, Anna Lena Wik-Thorsell, Margareta Nisser-Larsson, Inga Alm, Christina Andersson, Birgitta Wrede, Angela Boëthius, Anders Novak, Margareta Nybelius och Anki Erdmann.
Biskop Erik Aurelius har deltagit i utskottets överläggningar.
Bilaga 1
|
|
|
|
Kyrkomötet
Kyrkolivsutskottets yttrande
2007:4y
|
|
|
|
Lutherhjälpen, namn och identitet
|
|
|
Till Ekumenikutskottet
Kyrkolivsutskottet har getts tillfälle att yttra sig över motion 2007:16, Lutherhjälpen och lutherhjälparnas identitet samt motion 2007:22, Slå vakt om namnet Lutherhjälpen.
Av den utförliga bakgrundstexten i ekumenikutskottets betänkande framgår det hur samordningen av Svenska kyrkans internationella arbete genom åren utvecklats mot en ökad integration och till beslut om en samlad organisation. Vad utskottet känner till har denna verksamhetsutveckling skett i nära dialog och samarbete med ombud och stiftskommittéer, en utveckling som också initierats lokalt i församlingarna.
Utskottet betonar att det behövs en förändring av det internationella arbetet i Svenska kyrkan som leder till ett starkare internationellt engagemang i Svenska kyrkans församlingar. Det internationella arbetet måste integreras ytterligare i det kontinuerliga församlingsarbetet så att inte bara några få valda ska bära hela arbetet. Den internationella verksamheten handlar inte bara om vad vi i Sverige kan bidra med till andra länder utan också om vad vi i Sverige kan få genom möten och samarbete med människor i dessa länder. I detta arbete måste fler än ombuden vara delaktiga så att det blir en angelägenhet för både anställda, förtroendevalda och ideellt arbetande i församlingen.
Det finns ett behov av att involvera unga människor i arbetet och för detta behövs nya former för engagemang, inte minst viktigt utifrån ett storstadsperspektiv. Den nationella nivån bör ta ansvar för att i samlad form bidra med stöd till utvecklingen av unga människors engagemang i internationella frågor, vilket också planeras inom ramen för 0-18 programmet på kyrkokansliet.
Utskottet har förståelse för att man som ombud för Lutherhjälpen kan känna en osäkerhet inför den process som pågår och som också innebär en förändrad ombudsorganisation och roll. Frågan om varumärke är viktig men inte heller enkel och därför måste en fortsatt bearbetning ske. Utskottet ger dock stöd till de vägval som hittills gjorts i verksamheten, som exempel att Svenska kyrkan används i den internationella samverkan med organisationer och andra kyrkor.
Utskottet vill slutligen betona att det är viktigt att ta tillvara det engagemang som finns för det arbete som just nu sker i Lutherhjälpens namn, inte minst bland ombuden. I centrum för detta engagemang står utsatta människors behov.
Uppsala den 26 september 2007
På Kyrkolivsutskottets vägnar
Vanja Björsson
Närvarande: Vanja Björsson, ordförande, Paul Trossö, Birgitta Lindén, Rolf Forslin, Johan Lothigius, Hans Ulfvebrand, Åsa Ek, Per-Henrik Bodin, Elisabet Nilsson, Olof Kjellström, Rickard Bonnevier, Roland Johansson, Hélen Lindbäck, Kerstin Zetterberg och Terence Hongslo.
Biskoparna Ragnar Persenius och Lennart Koskinen har deltagit i utskottets överläggningar.   
|
