Utdrag ur Kyrkostyrelsens protokoll

Utdrag ur protokoll fört vid Kyrkostyrelsens sammanträde den 15 juni 2005.

Närvarande: Ärkebiskop KG Hammar, ordförande, ledamöterna Levi Bergström, Thomas Söderberg, Curt Forsbring, Britt Louise Agrell, Marianne Kronberg, Britas Lennart Eriksson, Jan Erik Ågren, Anna Lundblad Mårtensson, Iréne Pierazzi, Gerd Gullberg-Johnson, Staffan Holmgren och Nils Gårder samt tjänstgörande ersättarna Bo Lennart Anbäcken och Kristina Lejdström.

Föredragande: Planeringschefen Anders Lindberg

Kyrkostyrelsen beslöt

att till Kyrkomötet avge skrivelsen 2005:9 Samlevnadsfrågor.

Reservationer

RESERVATION

med anledning av kyrkostyrelsens beslut om skrivelse till kyrkomötet om samlevnadsfrågor dnr Ks 2005:284

Överröstad i kyrkostyrelsen reserverar jag mig mot dess beslut och anser att skrivelsens förslag till kyrkomötesbeslut borde haft följande innehåll.

Kyrkostyrelsens förslag till kyrkomötesbeslut

1. Kyrkomötet beslutar att godkänna Kyrkostyrelsens handläggning av frågor kring fortsatt teologisk reflektion kring samlevnadsfrågorna och insatser för att stödja barn och familj.

2. Kyrkostyrelsen beslutar att ställa sig bakom Kyrkostyrelsens konstateranden beträffande homosexuella i kyrkan.

Jag reserverar mig sålunda mot beslutet att förslå en tredje åtgärd nämligen ändring i 23 kap. 4 § kyrkoordningen innefattande kyrkorättslig reglering av välsignelse över registrerat partnerskap.

Skälen för reservationen

Grunden för min reservation är att jag inte övertygats om lämpligheten av att grundat på nu tillgängligt underlag besluta om en sådan ändring av kyrkoordningen som innebär att det i Svenska kyrkan skall finnas en ordning för välsignelse av registrerat partnerskap. Ändringen är så betydelsefull att beslut bör föregås av ytterligare överväganden. Betydelsen är också så stor att en bearbetad handbokstext bör föreligga innan beslut fattas.

De närmare skälen är följande.

Partnerskap är ett institut inom civilrätten, vilket har sin förebild i äktenskapet. Dess rättsverkningar är till stora delar desamma som de som följer av äktenskap. En utredning har tillsatts syftande till att belysa huruvida båda instituten kan sammanföras till ett. Ett sådant institut brukar allmänt benämnas ”könsneutralt äktenskap”. Den uppenbara frågan är sålunda huruvida det har någon betydelse om makarna (partnerna) är av samma eller av olika kön. Om könet saknar betydelse bör äktenskapet utvidgas. Om könet har betydelse måste orsaken till detta klargöras och beaktas när frågan om kyrkans hållning till institutet partnerskap avgörs.

Skilda tider och kulturer visar att helt olika former av äktenskap förekommit och även i vår tid är äktenskapet inte ett entydigt institut. Det är därför ofta inte tillräckligt att tala om äktenskap i vid mening utan nödvändigt att förklara vilket äktenskap man avser. När kyrkan kom till Sverige fanns naturligtvis redan en inhemsk äktenskapsrätt. Kyrkan förde till Sverige en ny äktenskapssyn. De från praktisk synvinkel viktigaste konsekvenserna av denna blev synen på äktenskapet som i princip oupplösligt med inbördes trohetsplikt och ekonomisk likställdhet samt kravet att alla barn bör ha rätt att födas i äktenskap och med lika ställning. Dessa principer torde gälla såväl för en evangelisk kyrka som anser äktenskapet vara uttryck för en god ordning som för dem som anser det vara ett sakrament förvandlande makarna till ett. Principerna ligger till grund för den i Sverige gällande äktenskapsbalken. Endast äktenskap vilkas rättsverkningar väsentligen överensstämmer med dem som följer av äktenskapsbalken välsignas av Svenska kyrkan genom ordningen för välsignelse av borgerligt ingånget äktenskap. Äktenskap vilkas rättsverkningar väsentligen avviker torde inte välsignas. Det finns alltså ett nödvändigt samband mellan de rättsverkningar som följer av makarnas löften och kyrkans förhållningssätt. Vi har så länge levt i en fast tradition beträffande vad äktenskap är att vi närmast glömt av att ställa oss frågan vilket äktenskap som ingås. Kyrkan har sedan äldsta tid levt i en samverkan med det omgivande samhället. Familjerätten har till stor del alltid varit präglad av den tid och den plats där de kristna levt. Huvuddelen av rättsreglerna har haft romerskrättslig, germansk eller annan sekulär bas. Emellertid har vissa delar av den centrala äktenskapsrätten präglats av en avvikande kristen hållning. Det är just dessa för de kristna avvikande rättsreglerna som kyrkan förvaltat och som påverkat civilrätten bl a i Sverige sedan medeltiden.

Jag tolkar äktenskapslöftet enligt denna tradition så, att detta skall vara i allra strängaste mening frivilligt och att detta frivilliga löfte skall omfatta en livslång trogen relation till andra maken och villigheten att mottaga barn tillsammans. Mottagandet av barn kan visserligen ske genom mottagandet av adoptivbarn, vård av styvbarn och annat arbete för barn i samhället men naturligtvis är det regelmässigt yngre makars önskan att få egna biologiska barn. Om den ena maken mot den andres vilja skulle motsätta sig detta kan det ifrågasättas om äktenskapslöftet hålls.

Min uppfattning är att det i detta perspektiv är kyrkans uppgift

1. att ge råd till enskilda när äktenskapslöften bör avges

2. att yttra sig till lagstiftaren beträffande vilka rättsverkningarna av sådana löften bör vara

3. att bereda makarna möjlighet att deltaga i en gudstjänst innan äktenskapet inleds.

Om välsignelse över registrerat partnerskap skall ges en särskild ordning bör klarläggas vilka löften som parterna ger och huruvida dessa är förenliga med vad Svenska kyrkan anser vara en god ordning. Möjligen kan kyrkan uppställa kompletterande krav på viljeinriktning och knyta rätten till välsignelse till sådana viljeyttringar. En sådan ”särskild kyrklig äktenskapsrätt” är dock för Svenska kyrkan inte det normala sedan reformationen. Sedan dess har i princip antagits att den av statsmakten beslutade ordningen (iustitia civilis) är i överensstämmelse med det goda. Kyrkostyrelsen har visserligen uttryckt kritik över vissa rättsregler, som nedan behandlas närmare, men inte övervägt några kompletterande krav för välsignelsen. Det hade heller inte varit realistiskt att på den tid som stått till förfogande göra detta. Äktenskapslag var länge att betrakta som kyrkolag och stiftades med kyrkomötets samtycke. De grundläggande principerna inom den svenska äktenskapsrätten härrör från den tiden. Idag är det självklart att Svenska kyrkan inte har någon beslutanderätt när äktenskapslag stiftas. Däremot har kyrkan fortsatt enligt min mening en skyldighet att yttra sig över de rättsverkningar som bör följa av äktenskapslöften och måste i sina egna ordningar ge uttryck för detta. Det är just därför den nu aktuella frågan tilldrar sig allmänt intresse.

Lagen om registrerat partnerskap hänvisar beträffande rättsverkningarna av givna löften till dem som följer av äktenskapsbalken. Endast i ett avseende görs ett undantag, vilket upphör att gälla den 1 juli 2005. Fram till den dagen gäller att en kvinna som är partner inte haft rätt till assisterad befruktning och därför inte kan mottaga egna biologiska barn till vilken den andre partnern blir förälder i rättslig mening utan att adoption medgivits av den biologiske fadern. Från och med nämnda dag har partner, som är kvinnor, rätt till sådan assisterad befruktning. Därmed kan enligt min mening med fog påstås att partnerskap mellan kvinnor är att se som ett könsneutralt äktenskap. För män gäller fortsatt att de inte kan bli föräldrar till ett barn, som endera är far till annat än genom adoption d v s med moderns samtycke.

En förutsättning för att institutet partnerskap skall kunna få en som samhällsbyggande institution med äktenskap jämställd ställning är, att de som ingått partnerskap har rätt att få egna biologiska barn. Viljan att få barn är mänskligt grundläggande och för samhället nödvändig. Jag kan från denna utgångspunkt väl förstå viljan att medge kvinnor som lever i partnerskap rätten till assisterad befruktning. Häri ligger emellertid också själva svårigheten med partnerskap i förening med egna barn. Om assisterad befruktning med brytande av det biologiska föräldraskapet inte medges måste de som lever i partnerskap godtaga att en relation etableras även mellan den andre biologiske föräldern och barnet. Därmed är inte de båda av samma kön ensamma om ansvaret för barnet utan måste dela detta med den tredje personen av motsatt kön.

Det faktum att kravet på tillgång till assisterad befruktning drivits med kraft är ett tydligt tecken på viljan hos kvinnor att i partnerskap få föda egna barn utan att detta skall innefatta en personlig relation till den biologiske fadern eller en rätt till relation mellan denne och barnet. Rätten till assisterad befruktning tillkommer inte endast kvinnor som lever i registrerat partnerskap utan även sambor d v s kvinnor som lever i en homosexuell relation. Från nu aktuell utgångspunkt har dock detta ingen betydelse.

Ett motsvarande krav från män att få träffa ett giltigt avtal med en kvinna om att hon skall föda ett barn, som blir männens har ännu inte framförts i vidare kretsar men naturligtvis kan det finnas önskemål även bland män att få bli föräldrar till barn, som de är biologiska fäder till och utan krav på relation till modern. Ett införande av en sådan rätt till överenskommelse om s.k. surrogatmödraskap innefattar tveklöst jämfört med insemination tillkommande problem, vilka för tydlighetens skull bör understrykas. Att en moder vid eller kort tid efter födseln skall ge över sitt barn utan vidare kontakt leder som alla förstår till än mer långtgående konsekvenser såväl för henne som för barnet. Om sammanlevande män skall ges liknande rätt som sammanlevande kvinnor torde även den reformen dock vara nödvändig. Därmed inte sagt att en sådan önskan kommer att tillmötesgås.

Sedan 1984 har vi i Sverige lagregler kring insemination vilka innebär bl a att en gift kvinna liksom en kvinna som är sambo med en man kan bli befruktad av en annan man genom s.k. donatorinsemination om detta bedöms lämpligt. Maken (sambon) blir då rättsligen barnets far och den bioplogiske fadern (donatorn) saknar såväl rättigheter som förpliktelser mot barnet. Det finns enligt min uppfattning ingen principiell skillnad mellan donatorinsemination av en gift kvinna jämfört med sådan insemination av en kvinna som lever i partnerskap. Emellertid är antalet barn födda genom donatorinsemination av en gift kvinna eller en kvinna som är sambo med en man mycket få och blir allt färre därför att medicinska framsteg gör det möjligt för alltfler män att bli fäder trots att de lider av problem som tidigare hindrat detta. Jag känner samma tveksamhet inför donatorinsemination i ett heterosexuellt förhållande som i ett homosexuellt men inser att det i det förstnämnda sammanhanget är ett extremt undantag medan det i fallet med ett homosexuellt par är en nödvändig förutsättning för mottagandet av egna barn. Enligt svensk lag gäller till skillnad från i andra länder glädjande den bestämmelsen att donatorns identitet skall antecknas i journal och att barnet har rätt att få kunskap om denna identitet, när barnet nått mogen ålder. Detta behandlas vidare nedan.

Det föreligger olika uppfattningar om lämpligheten att avskära barnets relation till föräldern av motsatt kön. Jag ifrågasätter lämpligheten av detta och därmed ifrågasätter jag lämpligheten av de rättsverkningar som följer av den nu antagna lagstiftningen om assisterad befruktning av kvinnor som lever i partnerskap. Människan är inte könsneutral utan man eller kvinna. Denna könsidentitet är enligt min mening i de flesta sammanhang utan betydelse. Oftast framträder vi som människor med lika förutsättningar eller i vart fall utan att skillnaderna kan hänföras till könet. I föräldraskapet är dock människan könsbestämd som mor eller far och barnet har förvärvat sina egenskaper från dessa båda. Detta faktum ger barnet intresse för sitt ursprung och dess identitet är nära knuten till relationen till föräldrarna. Denna relation kan inte alltid upprätthållas. Död, sjukdom, fattigdom och andra svårigheter leder till att vissa barn förlorar relationen till den ena eller båda föräldrarna. Då måste andra vuxna rycka in och överta föräldrarnas roll. Sådana insatser från adoptivföräldrar, styvföräldrar och socialtjänsten är goda åtgärder men därav kan inte slutsatsen dras att det är rätt att avla ett barn eller bli gravid medveten om att barnet inte skall få ha en relation till båda sina föräldrar.

Regeringens förslag att medge kvinnor som lever i partnerskap eller är sambor att få tillgång till assisterad befruktning framlades och antogs trots att viktiga remissinstanser redovisade kritiska synpunkter på lagförslaget.

Till dem som avstyrker förslaget hör Hovrätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Göteborg, Umeå tingsrätt, Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Familjerättssocionomernas Riksförening och BRIS. Flera av de kritiska remissinstanserna tycker att förslaget är otillräckligt utrett och att det har som utgångspunkt vuxnas rätt till föräldraskap och inte primärt barnets bästa. Bland annat Socialstyrelsen och Svenska läkaresällskapet anmärker att det saknas tillräckligt forskningsunderlag om barn som har kommit till genom assisterad befruktning och att det skulle kunna innebära en belastning för ett barn att växa upp i en lesbisk familjebildning; samhället bör i dessa fall inte aktivt bidra till att barn kommer till. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det oklart hur man vid insemination skall kunna ha ett barnperspektiv. Enligt hovrätten utgår bestämmelserna om faderskap och adoption från att det finns ett barn, och uppgiften för lagstiftaren blir då att utforma regler som så långt möjligt avser att tillvarata barnets intresse. Det framhålls att utgångspunkten vid insemination är att samhället ställer ett förfarande till förfogande genom vilket ett barn skapas och att institutet insemination därmed tycks vila på ett föräldraperspektiv. Man anser också att det är ett stort steg etiskt sett att utvidga möjligheten till kvinnor som lever i en relation där barn inte kan alstras. Öppnas denna möjlighet, är det också svårt att motivera varför ensamstående kvinnor skall vägras insemination. Enligt Barn-ombudsmannen bör möjligheterna till assisterad befruktning inte utvidgas förrän barnets rätt till sitt genetiska ursprung har setts över i ett vidare sammanhang. Riksförbundet för Familjers Rättigheter anser att bestämmelserna om adoption för partner bör utvärderas innan ställning tas till frågan om assisterad befruktning. Sveriges Psykologförbund menar att endast partner bör få tillgång till assisterad befruktning, däremot inte homosexuella sambor.

Kyrkostyrelsens majoritet ansluter sig i efterhand i huvudsak till kritiken vilket framgår av den nu aktuella skrivelsen till kyrkomötet sidan 66:

Kyrkostyrelsen ställer sig därför i likhet med flera remissinstanser – bland andra Socialstyrelsen och Svenska läkaresällskapet – kritisk till lagändringen och menar att frågan hade behövt utredas ytterligare.

Majoriteten anser emellertid att oansett att lagstiftningen om assisterad befruktning ifrågasätts är det i barnets intresse att partnerskap välsignas. På sidan 66 anförs följande:

Som det nu är har emellertid lesbiska kvinnor rätt till assisterad befruktning från 1 juli 2005. I det läget innebär ett barnperspektiv att ge bästa möjliga stöd åt de barn som kommer att födas efter att modern fått denna hjälp. Kyrkostyrelsen är av uppfattningen att ju mera accepterade homosexuella familjer blir i det svenska samhället, desto lättare blir situationen för barn med homosexuella föräldrar. Det stöd som den kyrkliga välsignelsen ger åt den homosexuella relationen kommer även dessa barn till del. Det är därför enligt Kyrkostyrelsen inte motiverat att med anledning av den förestående lagändringen avstå ifrån att införa en kyrklig välsignelse över ingånget partnerskap.

Jag delar inte kyrkostyrelsens majoritets uppfattning. Barnets behov av relation till sina båda biologiska föräldrar är enligt min mening inte grundad på fördomar. Ändrade attityder innebär inte att barnets vilja att känna sin mor och sin far kommer att blekna bort. Naturligtvis är detta lika betydelsefullt för barnet om modern lever i ett heterosexuellt förhållande eller är ensamstående. Barnets behov är inte annorlunda men detsamma när det lever i en homosexuell familj. Det är just detta faktum att föräldrar av samma kön inte kan vara barnets två biologiska föräldrar som utgör dilemmat och detta är därför sakens kärna. I samtalsdokumentet och i alla de många debatterna i detta ämne har barnens ställning knappast berörts. Relationen mellan föräldrar och barn är av grundläggande mänsklig betydelse. Denna relation är betydelsefull under människans hela liv. Enligt min mening har samtalsprocessen om homosexualitet inte tagit fokus på frågan om barnens ställning. Samtalsprocessen har enligt min mening varken berört kvinnans ansvar vid insemination eller frågan om mannens förhållningssätt till att som donator avla barn för vilka han inte tar något ansvar. Samtalsprocessen har heller inte berört den prövning som ankommer på läkaren när denne avgör kvinnans biologiska och sociala lämplighet att bli mor och när denne utväljer fader för det presumtiva barnet. Dessa prövningar berör frågor som vilken vikt som bör fästas vid förväntad ärftlig benägenhet för sjukdom av skiftande svårighetsgrad, val med utgångspunkt från mannens hudfärg och etnisk tillhörighet etc.

Det kan naturligtvis ifrågasättas om kyrkan i detta sammanhang (välsignelse över ingånget partnerskap) behöver taga ställning till frågor som rör föräldraskap och barn. Kan inte kyrkan överlåta detta till det borgerliga samhället eller till de enskilda. Jo, det kan kyrkan. Kyrkan bör inte påstå sig ha någon rätt att diktera villkor. Annorlunda är det när frågan ställs till kyrkan och någon ber om kyrkans välsignelse över en viss ordning. Då måste kyrkan själv avgöra om den med trygghet kan uttala att denna ordning är lämplig och om de enskilda kan utan egen tvekan välja att följa den ordningen. Det är ju en fråga som ställs till kyrkan och som kyrkan måste besvara efter bästa förmåga.

Av två skäl anser jag att Svenska kyrkan måste tveka inför att nu besluta sig för att genom en välsignelse ”garantera” och stödja rättsverkningarna av ett registrerat partnerskap. Därvid vill jag tydliggöra att den presumtiva välsignelsen med min tolkning avser, liksom att en välsignelse av ett borgerligt ingånget äktenskap gäller äktenskapet, partnerskapet som institution, i vilket paret inträtt. Detta är viktigt att framhålla så att inte en frånvaro av välsignelse över partnerskapet uppfattas så att de enskilda personerna då står utanför kyrkans välsignelse.

För det första avser välsignelsen det partnerskap som följer av gällande civillag och därför de rättigheter som civillagstiftningen knyter till detta partnerskap. Det finns i vart fall inte nu något ”avvikande kyrkligt partnerskap” till vilket kyrkan kan hänvisa. Om kyrkan beslutar om en välsignelse över de avgivna löftena ges kyrkans stöd för den lagstiftning som innebär att män tillåts avla barn utan att åtaga sig något ansvar för dem och kvinnor att bli gravida utan att ge barnet någon möjlighet till relation till den biologiske fadern. Om riksdagen på försommaren 2005 lagstiftat om denna rätt till assisterad befruktning för kvinnor som lever i partnerskap och kyrkomötet under hösten samma år beslutar om en ordning för välsignelse över registrerat partnerskap måste det uppfattas som ett kyrkligt godtagande av den gällande rätten till assisterad befruktning. Motsatsen kräver ett mycket tydligt kyrkligt ställningstagande och ett tydligt förbehåll i välsignelsens utformning.

För det andra har frågan om partnerskap även en problematik av motsatt slag. Hittills har jag redovisat skäl som enligt min mening talar emot att partner/makar av samma kön skall ges rätt till sådan assisterad befruktning som avskär barnet från rätt till relation till den biologiska föräldern av motsatt kön. Därav skulle slutsatsen kunna dras att jag inte ser något problem med en ordning för välsignelse av partnerskap om detta institut inte vore förenat med rätten till barn. Ja, ur barnets synvinkel kan denna ståndpunkt intas. Men det finns ett annat problem. Är det rimligt att en människa i unga år avlägger ett livslångt trohetslöfte förenat med ett löfte att inte få egna barn? Den evangeliska kyrkan har starkt ifrågasatt sådana löften. Om två unga partner lovar varandra trohet och samtidigt utfäster sig att aldrig få barn anser jag det tveksamt om ett sådant löfte är skäligt. Bör kyrkan verka för att sådana löften avges? Problemet är inte mindre om en av parterna är ung och den andre äldre.

För mig följer därför följande fråga. Är det över huvud taget rimligt att utforma ett institut för parter av samma kön på ett sätt som utgör en i princip oförändrad spegelbild av äktenskapet mellan makar av olika kön? Är inte detta en paradox? Är det inte istället nödvändigt att våga ifrågasätta äktenskapet som modell för dem som vill både vill leva i ett homosexuellt parförhållande och samtidigt få egna biologiska barn? Äktenskapet mellan man och kvinna är en skapelsebetingad ordning. Om ett par av samma kön vill bilda familj och få egna barn kräver samma ordning att alla de berörda individerna får sitt erkännande och sin relation till barnet. Att efter en assisterad befruktning (eufemistiskt benämnd ”behandling”) dölja det verkliga förhållandet bakom ett rättsligt föräldrabegrepp skilt från det biologiska är sannolikt ingen hållbar lösning. Jag tror att ett öppnare förhållningssätt är nödvändigt. Om barnets intresse – och detta intresse följer barnet till vuxen individ – inte skall försakas krävs viljan att medge att relationen berör fler än de två partnerna/makarna. Den andre föräldern måste tillåtas bli synlig och få en roll i barnets liv. Det är, som nämnts, visserligen positivt att barn födda efter donatorinsemination får kunskap om faderns identitet d v s namn och sannolikt personnummer men därmed inte problemfritt. Att återfinna sin far och kanske sina ”legitima” halvsyskon i telefonkatalogen eller i skatteverkets folkbokföring leder inte bara till kunskap utan även till frågor och en längtan. Som lagen utformats avvisas barnets eventuella ytterligare krav på relation om inte den biologiske fadern personligen själv tar ställning för det. Frågeställningen är både ny och samtidigt väl känd. Att barn enligt äldre lagstiftning har haft olika rätt på fädernet är allmänt bekant.

Naturligtvis kan även personer som lever i en homosexuell relation få barn för vilka de medger en relation till den andre biologiske föräldern. Detta förutsätter en överenskommelse mellan de biologiska föräldrarna. Det barnet får växa upp med relation såväl till sin biologiska mor som till sin biologiske far och till enderas eller bådas partner. Barnets ställning blir i sådana fall mer lik den som gäller för andra barn vars föräldrar inte sammanlever t ex efter en äktenskapsskillnad. Denna form av familjebildning d v s där föräldraskapet är avskiljt från den övriga äktenskapliga samlevnaden är dock i vår tid oprövad. Dess eventuella antika förebilder är höljda i dunkel. Det finns inte idag ett underlag för kyrkan att ge bestämda råd till personer som överväger sådan familjebildning. Det kan dock finnas skäl att uppmärksamt följa de vuxnas och barnens omständigheter. När det i skilda sammanhang talas om studier av barn i homosexuella familjer gäller det såvitt jag förstår närmast uteslutande barn i en sådan situation. I vissa fall har föräldrarna varit gifta men senare valt att leva med någon av det egna könet. I andra fall har föräldrarna aldrig sammanlevt men överenskommit om att skaffa barn tillsammans. Några studier av barn tillkomna genom assisterad befruktning är för mig inte kända. Kyrkan måste reflektera över detta.

Tidigare kyrkomötes uppdrag till kyrkostyrelsen innefattade inte att återkomma med ett förslag till ordning för välsignelse över ingånget partnerskap. Vad kyrkomötet önskade var ett förslag till en kyrklig akt för ingående av partnerskap med civilrättslig giltighet. En sådan akt är f n inte aktuell eftersom regeringen utfärdat kommittédirektiv för att en särskild utredare skall ta ställning till om par av samma kön bör kunna ingå äktenskap (Dir. 2005:6). I avvaktan på denna utredning torde någon ändrad lagstiftning om ingående av partnerskap i kyrklig ordning inte vara aktuell. Utredningen skall enligt direktiven vara grundlig men samtidigt får den inte innefatta behandling av assisterad befruktning och föräldraskap. Därmed reduceras utredningen så att den grundläggande skillnaden mellan heterosexuell och homosexuell samlevnad utesluts från utredningens uppdrag. Vid genomgång av direktiven framgår att även övriga grundläggande rättsverkningar av äktenskapslöftet lämnas utanför det som omnämns som utredningsfrågor. Utredningen synes vid närmare betraktande endast syfta till att behandla formfrågor kring vigsel. Från ett kyrkorättsligt perspektiv är detta naturligtvis otillräckligt. Vigselfrågorna tar ju i såväl kanonisk som i evangelisk tradition sin utgångspunkt i löftena och dessas innebörd. Formfrågorna kan, något tillspetsat, sägas vara ointressanta från kyrklig synvinkel.

Svenska kyrkan och andra trossamfund torde kunna påräkna fortlöpande samtal med utredaren och regeringskansliet om kyrkans inställning till vigsel av par av samma kön. Naturligtvis kommer inte regeringen att förelägga riksdagen något förslag om kyrklig vigsel utan att kyrkans inställning till förslaget är klarlagd. Att nu införa en ordning om välsignelse av ingånget partnerskap måste ses bl.a. ur detta perspektiv. Det torde i praktiken vara ett föregripande av frågan om kyrkans inställning till ett könsneutralt äktenskap. Om kyrkomötet inför en ordning med välsignelse av partnerskap och godtar de rättsverkningar som följer av den nu antagna lagstiftningen om assisterad befruktning framstår det som naturligt att i vart fall godtaga äktenskap även för två kvinnor.

En välsignelse av partnerskap mellan kvinnor med rätt till assisterad befruktning bör jämställas med en välsignelse av ett borgerligt ingånget äktenskap mellan kvinnor. Ordningen för en sådan välsignelse måste avspegla detta. Kyrkostyrelsen föreslår inte som kunnat förväntas en ändring av kyrkohandboken. I skrivelsen föreslås istället att försöksverksamheten kan bedrivas med ledning av det utkast till ritual, som ingick i arbetsmaterialet Kyrklig akt för partnerskap och därmed sammanhängande frågor. Detta arbetsmaterial innehåller emellertid endast ordningar, vilka helt utesluter erinran om ansvaret för barn. Ordningarna är därmed enligt min mening otillräckliga för att användas om det ingångna partnerskapet skall innefatta ett gemensamt föräldraskap. Om kyrkan bejakar innebörden av löftena och den till dessa knutna rätten för kvinnor att bli föräldrar efter assisterad befruktning måste rimligen ordningen för välsignelse av ingånget partnerskap även innefatta de inledningsord om ansvar för barn som gäller enligt kyrkohandbokens ordning för välsignelse över borgerligt ingånget äktenskap d v s samma inledningsord som vid vigsel. Arbetsmaterialets ritual ger den vilseledande bilden att partnerskapet förväntas vara barnlöst. Eller är det så att avsikten med ritualet är att föräldraskap inte bör följa? Om den tolkningen skall göras av de enskilda och av det omgivande samhället har otydligheten blivit maximal.

Förslaget innebär att kyrkostyrelsen föreslår en ändring av 23 kapitlet av kyrkoordningen om vigsel. Ett bifall till detta utgör ett principiellt ställningstagande för partnerskap av läromässig natur. Min bedömning är att frågan inte är mogen för detta. Jag delar sålunda inte majoritetens inställning att dessa komplicerade frågor redan har fått en tillräcklig teologisk och juridisk belysning för att Svenska kyrkan skall kunna fatta ett välgrundat beslut av mycket stor betydelse såväl för kyrkans egna medlemmar som i ett ekumeniskt sammanhang. Tvärtom framgår det redan av majoritetens korta skrivning om det som avser barnens ställning att inställningen är tveksam. Det av kyrkostyrelsen i punkten 1 överst nämnda arbetet med en fortsatt teologisk reflektion kring samlevnadsfrågorna och insatser för att stödja barn och familj borde fortsättas och frågorna vidare övervägas innan kyrkomötet fattar sitt avgörande beslut. Det är bättre att under en tid avvakta erfarenheterna av den helt nyligen antagna lagstiftningen om assisterad befruktning och grundat på fortsatta överläggningar inom kyrkan komma till ett ställningstagande som därtill sannolikt har förutsättningar att vinna ett bredare stöd.

Löper då inte tiden ifrån kyrkan? Nej, tvärtom, det samhället behöver, är just att kyrkan hjälper till med att seriöst belysa de nu nämnda frågorna. Om kyrkan erbjuder en välsignelse över ett borgerligt registrerat partnerskap eller inför en ordning för vigsel av par av samma kön utan att klargöra sin inställning till löftena och de med dessa förenade rättigheterna skapas endast osäkerhet. Kyrkomötet har såvitt jag kan se inte sedan 1915 haft ett med detta jämförbart ärende på sitt bord. Det är angeläget att inte tillåta frågor av så grundläggande art avgöras förhastat.

Visby den 15 juni 2005

Nils Gårder

RESERVATION

med anledning av Kyrkostyrelsens beslut om skrivelse till Kyrkomötet om samlevnadsfrågor. Dnr Ks 2005:284

Vi reserverar oss mot Kyrkostyrelsens beslut och anser att skrivelsens förslag till Kyrkomötet enbart borde haft följande innehåll.

Kyrkomötet beslutar att godkänna Kyrkostyrelsens handläggning av frågor kring fortsatt teologisk reflektion kring samlevnadsfrågorna och insatser för att stödja barn och familj.

Vi anser inte att den teologiska argumentering som förs i skrivelsen är av den art och det innehåll att den kan ligga till grund för den föreslagna ändringen i 23 kap. 4§ kyrkoordningen beträffande välsignelse över ingånget partnerskap.

Det är enligt vår mening ett allvarligt misstag att innan den teologiska bearbetningen och reflektionen kring frågan grundligt genomförts lägga fram ett beslut om välsignelse över ingånget partnerskap.

Svenska kyrkan har som största trossamfund i Sverige ett speciellt ansvar i denna fråga. En ödmjukare inställning till andra kristna samfund och deras inställning och mer tid för samtal med dem innan ett beslut tagits i en för så många kontroversiell fråga, hade varit på sin plats. Vad säger att endast vi som kyrka har ljuset och sanningen i denna fråga.

Många grupper och enskilda runt om i landet upplever oro, sorg och frustration inför styrelsens förslag i denna fråga. Ett beslut i höst kan innebära ett kännbart utträde av kyrkoaktiva medlemmar som helst velat vara kvar i kyrkan. Vilket ansvar tar Kyrkostyrelsen för detta?

I kyrkooordningens första avdelning 1 kap. om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära står det i 1§.

”Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,

som gestaltas i gudstjänst och liv,

är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter……”

Om man ser på Bibeln som Guds heliga ord kan man inte bortförklara att den, enligt vår mening, inte ger stöd för att i kyrkoordningen införa en ordning för välsignelse över ingånget partnerskap.

Visby 2005-06-15

Jan Erik Ågren Staffan Holmgren