|
5. Kyrkostyrelsens överväganden och förslag
5.1 Kärlek och relationer ur ett allmänmänskligt perspektiv
Värdet av kärleksfulla och stabila relationer
Människan lever och utvecklas i relationer från födelsen till döden. Av utvecklingspsykologin lär vi oss att det är genom relationer till andra som vår självbild formas och att kärleken från en annan människa är viktig för vår självkänsla. Detta uppfattas som ett grundläggande villkor för personlighetens utveckling. Upplevelsen har också tolkats av den personalistiska filosofin: det är bara i mötet med ett du som ett jag blir en äkta person.
Stabila, kärleksfulla och förtroendefulla relationer motsvarar ett grundläggande mänskligt behov hos både barn och vuxna. Särskilt tydligt kommer detta behov till uttryck när människor söker och finner en partner att dela livet med och bilda familj. För flertalet människor hör kärleken till och samlivet med en annan människa till det allra mest värdefulla i livet, och det är ofta deras högsta önskan att denna parrelation skall präglas av livslång trofasthet.
Sexualitet och sexuella relationer
Alla mänskliga relationer kan präglas av kärlek, eller brist på kärlek. Det är viktigt att inte sätta likhetstecken mellan kärlek och sexualitet, så som ibland sker. Sexualiteten är inte alltid förenad med kärlek, och kärleken till och gemenskapen med en annan person behöver inte ta sig sexuella uttryck. Alla människor har behov av närhet och gemenskap och har ansvar för sina sexuella relationer.
Kärlekens verklighet påverkas av att människor är sexuella varelser. Sexualiteten är en del av personligheten och tar sig uttryck på många olika sätt. Den kan vara ett viktigt uttryck för kärlek, och genom sexualiteten kan kärleken i en parrelation fördjupas och förstärkas. Den sexuella relationen fungerar i denna bemärkelse som livgivande. Sexualiteten utgör inte bara en förutsättning för att människolivet skall föras vidare till nya generationer utan är också en källa till förnyande glädje i parrelationen.
Sexuella relationer är ofta intima och självutlämnande. Detta ställer stora krav på ömsesidighet och ansvarstagande. I en på kärlek och trohet grundad parrelation kan båda parterna känna den trygghet som gör det möjligt att växa samman som livspartners, även sexuellt.
Sexualitet och kön
Könsidentiteten är beroende av såväl biologiska som sociala faktorer. I sina sociala aspekter formas den, liksom hela vår självbild, av de relationer som präglar våra liv. Med hjälp av vetenskapen kan många perspektiv anläggas på förståelsen av den mänskliga sexualiteten, såväl i fråga om metod som beträffande teoribildning. Det finns bl.a. individual- och socialpsykologiska, antropologiska, sociologiska, historiska och feministiska forskningsmodeller. En viktig problematik som diskuteras är relationen mellan biologi och social konstruktion. Man kan göra en åtskillnad mellan biologiskt och socialt kön. Biologiskt kön syftar då på skillnader som har att göra med vår kromosomuppsättning, medan socialt kön är ett uttryck för alla de egenskaper och beteenden som kulturellt förknippas med biologiskt kön.
I varje kultur och socialt sammanhang finns förväntningar knutna till kön, föreställningar om vad som kännetecknar män respektive kvinnor, hur de beter sig, uttrycker sig, bör klä sig, vilka roller i samhället som passar bäst för män respektive kvinnor. Dessa förväntningar är enligt socialt inriktade teorier inte konstanta genom historien, utan formas i hög grad av kultur och samhälle. De ses alltså inte som nödvändigt följande med den ena eller andra kromosomuppsättningen. Företrädare för ett biologiskt synsätt menar tvärtom att män och kvinnor i alla tider och på alla platser har sinsemellan olika väsensbestämda egenskaper.
Homosexuella relationer
Vissa människor attraheras sexuellt av personer av samma kön. Det har framförts olika förklaringar till varför detta är fallet. Även i detta sammanhang diskuteras förhållandet mellan biologiska och sociala faktorer. Det råder ingen enighet i frågan.
Det som ovan har sagts om människors behov av kärlek och av stabila och trofasta relationer är i lika hög grad relevant för homosexuella som för heterosexuella. Alla människor har behov av närhet och gemenskap. Alla människor är också sexuella, och alla människor har ett ansvar för sina sexuella relationer.
5.2 Teologiska aspekter på kärlek och samlevnad
Källor för kristen etik
För att kunna bedöma frågor om mänsklig samlevnad, och särskilt de frågor om homosexuell samlevnad som står i fokus i denna skrivelse, är det nödvändigt att först säga något om vilka grunder och källor det finns för etiska ställningstaganden i en evangelisk-luthersk tradition. Detta har utvecklats i Teologiska kommitténs samtalsdokument Homosexuella i kyrkan.
Bibeln är central i framväxten av nutida kristen etik. Bibeln är emellertid inte entydig, och det är ingalunda självklart hur Bibelns olika texter kan och bör göras förpliktande för olika etiska ställningstaganden. Dessutom finns det även andra viktiga grunder för en kristen etik. Enligt Luther blir vi medvetna om olika moraliska krav genom att konfronteras med andra människors behov av olika slag. Det behövs ingen uppenbarelse för att förstå hur vi skall möta dessa behov. Det finns ett tilltal i skapelsen som ställer krav på oss, och människan har blivit utrustad med ett förnuft som kan vägleda henne.
Vid tolkningen av enskilda bibelord har man i den kristna traditionen ofta utgått ifrån att det i Bibeln finns ett övergripande budskap utifrån vilket de olika texterna skall förstås. Sådana utsagor i Bibeln som inte är förenliga med det övergripande budskapet har man kunnat förhålla sig kritisk till. Vi har också anledning att förhålla oss kritiskt till sådana påståenden i Bibeln som är oförenliga med vad vi på annat sätt har blivit övertygade om. Detta gäller även beträffande olika moraliska ställningstaganden. Ett sådant förhållningssätt har för övrigt stöd i Bibeln själv. Enligt Paulus är den kristna människan myndig och kan därför genom sitt samvete avgöra vad som är Guds vilja (se t.ex. Fil. 1:9 f).
Att göra rättvisa åt senare tiders moraliska insikter ligger i linje med tanken på Guds fortsatta skapelseverk. Moralutvecklingen avstannade inte i och med att den bibliska kanon fixerades. Det är till exempel lätt att konstatera att Paulus och urkristendomen i övrigt inte drog de fullständiga konsekvenserna av det radikala budskapet om allas likställdhet såsom det framgick ur Jesu förhållningssätt till människor han mötte, eller såsom det formulerades i Galaterbrevets berömda ord: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal. 3:28).
Enligt luthersk tradition har Bibelns budskap, dess centrum och grundnorm en gentemot traditionen kritisk funktion. Bibelns grundnorm har formulerats i det dubbla kärleksbudet. Detta innebär emellertid inte att allting i kristen etik ”reduceras” till kärleksbudet. En evangeliskt luthersk kyrka har ett dubbelt förhållande till traditionen: den är delaktig i traditionen men står samtidigt i en kritisk dialog med den. Först i en kreativ dialog mellan Bibeln, traditionen och nutida människors upplevelser och erfarenheter blir bibeltexterna ett verkligt tilltal.
Det bör emellertid också framhållas att det i en evangelisk-luthersk kyrka, som Svenska kyrkan, finns olika uppfattningar beträffande förhållandet mellan bibelordet och senare tiders värderingar. Oenigheten går i stor utsträckning tillbaka på frågor kring människosyn. Det handlar inte minst om hur man uppfattar konsekvenserna av syndens realitet när det gäller människans förmåga att ta ställning i moraliska frågor.
I Teologiska kommitténs samtalsdokument Homosexuella i kyrkan talas om ”en ur kristen etisk synpunkt välgrundad moralisk oenighet”. Det innebär att ”det finns rum för flera uppfattningar inom samma kyrka, förutsatt att den gemensamma etiska grunden är klar och uttalad. Avgörande blir här den enskildas egen övertygelse, rannsakan av det egna samvetet och prövningen inför det bibliska budskapet och traditionens vägledning samt inte minst hur mina relationer till andra människor påverkas.”
Sexuella relationer enligt biblisk antropologi
I Bibeln berättas om hur Gud skapar människan till man och kvinna. Människan är inte skapad könlös. Sexualiteten hör till Guds avsikt i skapelsen och uppfattas som en Guds gåva. Det sägs också i Bibeln att människan skapas som Guds avbild. I kristen teologi har detta tolkats i termer av att människan i sina relationer återspeglar något av Guds eget väsen, som karakteriseras av relationen mellan de olika personerna i Treenigheten. Sexualiteten kan då ses som ett uttryck för att människan till sin natur är relationell.
Skapelseberättelserna ger två perspektiv på relationen mellan man och kvinna, dels den nära samhörigheten mellan dem, dels deras gemensamma uppgift att ge liv åt nya generationer. Sexualitetens funktion relateras till denna dubbelhet. Samhörigheten mellan man och kvinna framgår av skapelseberättelserna där det bl.a. heter: ”Det är därför en man lämnar sin far och mor och de blir ett” (1 Mos. 2:24). Ofta har dock fortplantningsfunktionen för familjens, klanens och folkets skull uppfattats som primär. I kyrkans historia har detta ibland förenats med sexualfientliga tankeströmningar, och möjligheten till barn har kommit att uppfattas som sexualitetens enda moraliska berättigande.
Under den hearing om kärlek, äktenskap och samlevnad som arrangerades av Teologiska kommittén i september 2004 framhöll teologen Ragnar Holte att det är i samspelet mellan man och kvinna som människan på ett särskilt sätt framstår som en Guds avbild: ”Varje mänsklig individ är skapad till Guds avbild, men som kvinna och man förenade till ett representerar de en mer komplett mänsklighet och avbildar därigenom i speciell mening kärlekens Gud.” Denna särskilda avbildlighet är enligt Holte nära förbunden med möjligheten för man och kvinna att tillsammans föra det skapade livet vidare till nya generationer.
Den av kärlek och sexualitet präglade relationen mellan människor kan alltså uppfattas som en gåva från Gud till människor som hör skapelsen till. Den kan både möjliggöra den djupaste personliga föreningen mellan två människor och tjäna mänsklighetens fortbestånd genom att skapa nytt liv. Mänskliga relationer når dock ofta inte upp till dessa ideal på grund av den livshotande störning som synden är. Synden kan uttrycka sig både i individers kärlekslösa handlingar och i samhällens eller kulturers förvrängande strukturer. Detta uttrycks i Bibeln i mytens form när skapelseberättelserna fortsätter med berättelsen om syndafallet (1 Mos. 3).
I den paulinska traditionen i Nya testamentet utvecklas insikten om hur den djupaste mänskliga kärleken kan hjälpa människor att förstå Guds kärlek. Kärleken mellan makarna i ett äktenskap sätts här i relation till Kristi kärlek till kyrkan (Ef. 5:25–33). Paralleller dras mellan Kristi kärlek till kyrkan, som han utlämnar sig för, och den kärlek som skall råda mellan makarna. Författaren avslutar sin utläggning av dessa paralleller med att citera orden från berättelsen om människans skapelse: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett.” Och sedan tillägger han de berömda orden: ”Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan.”
Äktenskapets sakramentalitet
För att så mycket kortfattat beröra den kristna traditionen så framhåller Augustinus tre olika slags värden som kan realiseras i ett äktenskap: barnen, den ömsesidiga kärleken och troheten samt äktenskapets sakramentalitet. Den första aspekten har sedan i kristen tradition under lång tid ansetts vara överordnad de övriga. Både i teologiskt avseende och i människors allmänna medvetande har det emellertid under senare tid skett en förskjutning i riktning mot att kärleken har fått en centralare roll och kommit att framstå som den bärande och avgörande aspekten av äktenskapet. Detta framkom i flera inlägg under hearingen, och en sådan ståndpunkt förs också fram bl.a. av den katolske teologen och nuvarande kardinalen för kristen enhet vid Vatikanen, Walter Kasper. Kasper skriver:
Nu som förr måste vi göra rättvisa åt äktenskapets tre värden (bona) […] Men vi utgår inte längre från barnalstringen som den integrerande faktorn, utan från den ömsesidiga kärleken och troheten. Vi måste alltså försöka bestämma äktenskapets och den mänskliga personens innebörd, inte i termer av en abstrakt ”natur” utan relationellt. (Kärlek och trohet. Om det kristna äktenskapets teologi, Katolska bokförlaget, 1980, sid. 17)
Synen på äktenskapet som sakrament utvecklades av Augustinus ur två olika aspekter av äktenskapet: dess relation till Kristus och dess oupplöslighet. Augustinus var här inspirerad av den ovan citerade texten i Efesierbrevet.
Luthers och reformationens protest på 1500-talet mot att uppfatta äktenskapet som ett sakrament var en konsekvens av det grundläggande ärendet att frigöra frälsningsfrågan från kraven på att leva upp till olika regelsystem. Enligt Luther var äktenskapet en ordning som är given i skapelsen. Luther gjorde en klar distinktion mellan det som hör till skapelsen och det som hör till frälsningen. Han hänförde äktenskapet till det förra, och såg dess roll som en del av Guds pågående skapelseverk, som gäller oberoende av människors frälsning, för släktets fortbestånd, barnens uppväxt, och makars inbördes stöd och samhörighet.
I nutida teologi har emellertid ordet ”sakrament” kommit att användas i en delvis ny innebörd jämfört med medeltida sakramentsteologi, nämligen som en helig bild av Guds kärlek. Enligt denna innebörd har mänsklig kärlek en möjlighet att bli en påminnelse om och uttryck för Guds kärlek, den kan bli ”sakramental”. När den mänskliga kärleken mognar och liknar Guds kärlek, kan den till och med av nåd göra Guds kärlek närvarande i människors liv. Här förlorar distinktionen mellan skapelsens ordning och frälsningsordningen sin betydelse. Guds kärlek har alltid varit skapande, livgivande, berikande, befriande och återupprättande. Det vittnar berättelserna om skapelsen, uttåget ur Egypten och förbundet, och profeterna om, lika mycket som budskapet om Jesu liv, död och uppståndelse. Det finns en kärlekens sakramentalitet från skapelsens första ögonblick. Gud vill visa sin kärlek genom sin skapelse och genom det mänskliga livet. Detta får sitt fullaste förverkligande i inkarnationen, då Guds kärlek tar fullt mänsklig gestalt i Kristus. Härigenom ges vissa mänskliga handlingar en sakramental förtätning som kyrkan kallar sakrament i mer strikt bemärkelse, men detta tar inte bort den möjliga sakramentala dimensionen i andra former av Guds kärleksgärning.
Det bör emellertid i detta sammanhang uppmärksammas att det förhållandet att Gud är kärlek inte innebär att all kärlek är av Gud. Alla mänskliga relationer, även människors kärlek, är påverkade av syndens störning. Tron att Gud är kärlek får inte förvrängas till tron att kärlek är Gud.
Ett modernt skapelseteologiskt perspektiv på mänsklig samlevnad
Under första delen av 1900-talet arbetade man inom socialetiken i luthersk tradition ofta med begreppet ”ordning”. Människorna och deras uppdrag som skapade varelser var differentierade genom skapelsegivna ordningar. Till dessa räknades äktenskap eller familj, arbete, kultur och folkgemenskap. Utgångspunkter för ordningsteologin var inte minst skapelseberättelsens framställning av att Gud skapat människorna ”manligt och kvinnligt”, av två kön, för att de skall höra samman i ett ”äkta förbund”. Denna gemenskap har uppfattats som urbild för mänsklig gemenskap över huvud taget liksom för gemenskapen mellan Gud och hans församling. Senare kom detta sätt att resonera att uppfattas som stelt och oflexibelt, eftersom det inte tog tillräcklig hänsyn till mångfalden och variationen i skapelsen.
Ett skapelseteologiskt perspektiv har ibland förknippats med att skapelsen skulle vara enhetlig och statisk. Ofta har det skapelsegivna identifierats med vad som uppfattas som ”naturligt” eller som ”målet” för en viss art eller en viss aktivitet. På det sexualmoraliska området har detta sätt att förstå skapelsen lett till att syftet med sexualiteten har identifierats med och reducerats till fortplantning. En utgångspunkt för detta sätt att uppfatta skapelsen finns i grekisk antik filosofi hos Aristoteles. Det är emellertid angeläget att göra rättvisa åt den mångfald och den dynamik som finns i skapelsen. Sexualiteten kan således förknippas med många olika värden och vad som är naturligt behöver inte vara detsamma för alla. Detta innebär att skapelseteologin kan tolkas dynamiskt. Nya ordningar kan träda i kraft i takt med att samhället förändras och nya typer av mänskliga behov aktualiseras. Detta ligger i linje med hur Luther uppfattade etiken med utgångspunkt i första trosartikeln och med fokus på medmänniskans behov. I svensk 1900-talsteologi är det framför allt Gustaf Wingren som har arbetat med luthersk teologi utifrån den första trosartikelns tal om den skapade människan och det givna livet.
Wingren strävar i sin socialetik efter att hålla samman två aspekter: fasthet och rörlighet. Detta är inte minst tydligt i Skapelsen och lagen (1958). Fastheten representeras av kärleken i betydelsen omsorg om medmänniskan, medan rörligheten är ett uttryck för förändringar i kulturella och samhälleliga förhållanden och institutioner. Med utgångspunkt i kärleken till medmänniskan formuleras kritik av bestående lagar, institutioner och ordningar. Detta leder i sin tur till nya lagar, institutioner och ordningar. På samlevnadsområdet kan man idag som ett exempel erinra om det utbredda äktenskapsliknande samboendet utan vigsel. Registrerade partnerskap skulle också kunna uppfattas som en innovation i linje med Wingrens socialetiska modell.
Med utgångspunkt i en dynamiskt tolkad skapelseteologi behöver ett skapelseteologiskt perspektiv ingalunda utgöra stöd för en traditionellt avvisande syn på homosexuell samlevnad. Det kan i stället anföras som argument för ett bejakande av en institution som främjar stabila relationer mellan homosexuella personer i syfte att gestalta centrala mänskliga värden som kärlek och trohet.
Äktenskap och partnerskap idag
I samtalsdokumentet Homosexuella i kyrkan konstaterade Teologiska kommittén:
Kärleken upplevs lika betydelsefull och identitetsskapande för homosexuella som för heterosexuella, och då menar vi kärlek i alla dess olika betydelser. Om man i teori eller praktik vill förhindra eller avråda homosexuella människor från att gå in i berikande kärleksfulla relationer, som också tar sig sexualitetens uttryck, är det att frånkänna homosexuella ett viktigt område av det mänskliga livet.
Utan att närmare gå in på förhållandet mellan äktenskap och partnerskap är det möjligt att konstatera att värden som kärlek och trohet kan vara möjliga att realisera både i ett äktenskap och i en partnerskapsrelation. Partnerskapet som samhällelig institution syftar till att möjliggöra för homosexuella att leva i stabila och trofasta relationer.
Idéhistorikern Inga Sanner konstaterade under hearingen att det är paradoxalt att man från kyrkans sida har motsatt sig en institutionalisering av homosexuella relationer, eftersom man när det gäller äktenskapet traditionellt har värnat om institutionaliseringsaspekten och ”eftersom det i dag finns en acceptans för att homosexuella skall få leva som de vill, så att säga, bara de gör det privat”.
Kärleken mellan två homosexuella personer kan tolkas som en påminnelse om och en återspegling av Guds kärlek på samma sätt som kärleken mellan en man och en kvinna. Även den homosexuella kärleken kan således tolkas i sakramentala termer. Den homosexuella kärleken bekräftar samma gudsbild som den heterosexuella.
Det hävdas ibland att människor som är homosexuella inte bör leva ut sin sexualitet utan i stället leva i celibat. Celibatet är visserligen en kallelse för vissa människor, och i Nya testamentet framhävs det ogifta ståndet. Det är emellertid inget som talar för att just människor som är homosexuella skulle ha särskilda förutsättningar att leva i celibat. Att en människa skall avstå från de värden som är förknippade med ett liv i sexuell gemenskap är knappast något som någon annan kan kräva av honom eller henne. Viljan att leva på detta sätt måste växa fram som ett val av livsväg för den enskilda människan. Rowan Williams, ärkebiskop av Canterbury, konstaterar således:
… anyone who knows the complexities of the true celibate vocation would be the last to have any sympathy with the extraordinary idea that sexual orientation is an automatic pointer to the celibate life; almost as if celibacy before God is less costly, even less risky, for the homosexual than the heterosexual. (The Body’s Grace, 10th Michael Härding Memorial Address, 1989, sid. 10)
Tolkning av enskilda bibelord om homosexuell samlevnad
I den inomkyrkliga diskussionen kring homosexuell samlevnad anförs ofta vissa texter i Bibeln som argument mot att bejaka samkönade sexuella relationer. Hur skall då en evangelisk-luthersk kyrka tolka dessa textställen? Texttolkning är alltid en komplex process; tolkning och tillämpning av bibeltexter utgör ingalunda ett undantag. I synnerhet fyra aspekter måste beaktas vid bibeltolkning: texternas (1) kvantitet, (2) uttolkning, (3) ålder och (4) inflytande.
(1) kvantitet: Ingen seriös debattör skulle få för sig att ställa frågan: ”Vilken är den svenska skönlitteraturens uppfattning om kärleken?” Anledningen är förstås att litteraturen är så omfattande och så mångfacetterad att den inte kan sammanfattas med några få meningar. Motsvarande gäller även för de texter som ingår i Bibeln. Det skiljer många hundra år mellan de äldsta och de yngsta bibeltexterna; författarnas historiska kontexter skiljer sig i hög grad; och texternas ursprungliga mottagare levde under skiftande omständigheter. Från denna textuella och kontextuella mångfald kan och får dagens bibelläsare inte bortse. Det vore att inte ta texterna på allvar.
Medvetet eller omedvetet fastställer bibelläsare centrum och periferi i texterna. Det är denna text- och tolkningsmångfald som gör att företrädare för olika ståndpunkter var för sig kan ge stöd för sin uppfattning genom att hänvisa till Bibeln. Hermeneutiken (vetenskapen om texttolkning) har lärt oss att all tolkning görs med hjälp av en förförståelse. Förförståelsen avgör vad som är väsentligt och mindre väsentligt. I en kristen förförståelse ingår bland annat uppfattningar om gudsbild och synen på människans belägenhet och förutsättningar. Tolkning av enskildheter görs mot bakgrund av en förståelse av helheten. När vi tolkar enskilda bibelord gör vi därför detta utifrån en övergripande förståelse av Gud, människan och Guds handlande i världen.
(2) uttolkning: Den som enbart läser bibeltexterna i översättning kan förledas att tro att originaltexterna är entydiga, lättolkade och lättöversatta. Så är förvisso många gånger inte fallet. Det kan ibland vara ytterst osäkert hur ett ord, en mening eller ett stycke skall översättas. Uppmanar t.ex. Paulus i 1 Kor. 7:21 den kristne slaven att inte ta tillfället i akt att bli fri om det är möjligt eller att försöka bli fri? Detta får ju enorma konsekvenser för den enskilde slaven. Bibelöversättare är ännu inte överens om hur den versen bäst bör översättas. Det är därför viktigt att betona att alla översättningar är närmevärden.
I Nya testamentet tas frågan om homosexuella handlingar upp i de så kallade lastkatalogerna i 1 Kor. 6:9–10 och 1 Tim. 1:9–10. Det är emellertid omtvistat bland exegeter hur de grekiska ord som i vår bibelöversättning har översatts med parafrasen ”män som ligger med andra män” (grek. oute malakoi, oute arsenokoitai resp. [nomos ou keitai …] arsenokoitais) skall tolkas. Det är t.ex. anmärkningsvärt att dessa textställen aldrig tycks ha åberopats under de första fyra hundra årens diskussioner bland grekiskspråkiga kyrkofäder när frågor kring homosexualitet diskuterades.
Det finns ett nytestamentligt textställe som diskuterar homosexuella handlingar, nämligen Rom. 1:18–32. I verserna 26-27 skriver Paulus:
Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse.
Det har bland exegeter diskuterats vad Paulus här åsyftar. Svaret har betydelse för vilken vikt man skall tillmäta detta ställe i diskussionen om homosexuell samlevnad i vår tid. En möjlig tolkning är att Paulus syftar på olika former av tempelprostitution eller på de Venus- och Falloskulter som förekom i den hellenistiska världen. I så fall är texten knappast relevant när det gäller att bedöma stabila homosexuella relationer i vår tid. En viktig fråga i sammanhanget är också vad som menas med ordet ”onaturligt”. Det grekiska uttrycket para fysin i texten kan betyda både ”mot naturen” och ”ovanligt”. Det är i sammanhanget viktigt att notera att Paulus använder samma uttryck i Rom 11:24 för att beteckna Guds handlande i Kristus. Det var enligt Paulus ”onaturligt” (dvs. ”oväntat” och ”ovanligt”) att utvidga förbundet mellan Gud och Israel för att låta hedningarna få del av det – men Gud gjorde det i alla fall.
I Rom 1:26–27 tycks Paulus tala om ett slags frivilligt val av människor, som annars är heterosexuella, att utföra homosexuella handlingar. Det kan därför knappast vara fråga om den typ av samlevnad mellan homosexuella personer som vi i vår tid förknippar med partnerskap.
Men även om den aktuella texten i Romarbrevet skulle tolkas så att den också skulle gälla denna typ av homosexuella relationer, så måste det kunna diskuteras vilken vikt som texten skall tillmätas. Texten behöver relateras till Bibelns övergripande budskap, inklusive det dubbla kärleksbudet, och till vad Paulus har uttryckt i andra sammanhang. Dessutom måste frågor kring bedömning av homosexuella handlingar relateras till andra källor för kristen tro och etik. Som ovan har framhållits kan avgöranden i etiska frågor inte i en luthersk tradition enbart grundas på ett enskilt bibelord. Enskilda påståenden i Bibeln måste alltid relateras till andra bibeltexter, centrala moraliska övertygelser samt olika slags kunskap.
Som Teologiska kommittén skriver i sitt samtalsdokument kan vi i detta avseende ha Paulus själv som förebild:
… ibland bör vi göra som Paulus gör och inte alltid bara upprepa vad han säger. Att arbeta som Paulus gör innebär i frågor om homosexualitet och kyrka en öppenhet för att vi skulle kunna komma fram till något annat än vad Paulus själv gjorde. Bibeln fungerar därmed också som en förebild för hur vår tro och etik formas, inte bara för vad tron och etiken innehåller. Precis som det var för dem som ligger bakom bibeltexterna, är det för oss i dag en uppgift att tillsammans komma fram till vad ett liv nära Gud och i Kristi efterföljd betyder.
(3) ålder: Bibelforskaren Jesper Svartvik framhöll vid hearingen att det ingalunda är oproblematiskt att läsa texter som är flera tusen år gamla. Detta gäller särskilt om de är skrivna i en annan del av världen och på ett främmande språk. Att texterna är kanoniska gör inte tolkningsförfarandet mindre problematiskt. Ett särskilt problem är frågan hur vi läser texter som anknyter till eller kanske till och med bygger på en världsbild som vi sedan länge övergivit. Bibelläsare måste ställa sig frågan varför det anses så mycket enklare att transponera utsagor om kosmologi (t.ex. att jorden är platt), historia (t.ex. att världen skapades på sex dagar) och anatomi (t.ex. att den första kvinnan skapades ur och av mannens ”sida”) än etiska utsagor som ibland förutsätter en svunnen världs värderingar och vetenskap. Bibeltexterna är inte i den bemärkelsen tidlösa; däremot skulle säkert många säga att Bibelns centrala budskap är ägnat för var tid. Vid hearingen framhöll Jesper Svartvik och Ragnar Holte att det är både godtyckligt och oansvarigt att gripa ut vissa förbudsord, t.ex. dem mot homosexuella handlingar, och hävda att just dessa äger en giltighet som en rad andra förbud i samma kontext saknar. Dessutom är det värt att påpeka att väl ytterligt få i dag skulle hävda att det dåtida strafftänkandet skall tillämpas. De som idag är negativt inställda till homosexuell samlevnad omtolkar och faktiskt ogiltigförklarar – straffsatsen som anges i texten (se 3 Mos. 20:13).
De generationer som först tog emot bibeltexterna befann sig i en helt annan situation än de flesta bibelläsare i dag. Gamla testamentets sexualmoral präglas av uppdraget till Guds utkorade folk att fortplanta sig för att inte gå under, och av Guds löfte till Abraham att hans efterkommande skall bli talrika som himlens stjärnor (1 Mos. 15:5). De gammaltestamentliga texterna måste förstås i sin specifika kontext, och då ofta som en uppmaning till judiska män i landet Israel att föröka sig och uppfylla landet (1 Mos. 1:28).
(4) inflytande: Bibelns betydelse för vår kultur och historia är oöverblickbar. Det innebär att kristna alltid självkritiskt bör fråga sig vilken funktion Bibelns texter har haft i olika tider och diskussioner. Vilken roll har dessa texter spelat för att förklara krig, försvara slaveri, och förtrampa mänskliga rättigheter? Till en ansvarsfull bibeltolkning hör alltså kännedom om texternas tolkningshistoria. Om vissa bibeltexter har utlagts på ett sätt som måste beskrivas som direkt destruktivt, bör denna bibeltolkning ifrågasättas. Det finns t.ex. bibeltexter som har använts för att legitimera och förstärka antijudiska stereotyper (se t.ex. Matt. 27:25, Joh. 8:44 och 1 Thess. 2:15–16). Med tanke på hur mycket judar har fått lida i den kristna världen väljer därför ansvarsfulla bibelutläggare i dag att inte betona de avsnitten utan i stället andra bibeltexter.
Ett annat belysande exempel är att vissa bibeltexter – framför allt några avsnitt i de paulinska breven – av slavägare ständigt har åberopats för att deras slavar skulle veta att det kristna förhållningssättet är att slavar skall lyda sina herrar såsom de underordnar sig Kristus själv (se t.ex. Ef. 6:5, Kol. 3:22, Tit. 2:91 och Pet. 2:18). För den tidiga afroamerikanska bibeltolkningen blev just tolkningshistorien av avgörande betydelse eftersom den utgjorde ett korrektiv till etablerade uppfattningar. Vari bestod då skillnaderna mellan, å ena sidan, slavägarnas urvalskriterier och, å andra sidan, slavarnas och de f.d. slavarnas alternativa urval och tolkning? Svaret på den frågan var att slavar och f.d. slavar närdes av en bibeltolkning som inte motsades av deras egna erfarenheter, som inte sanktionerade förtryck i form av slaveri, och som inte förnekade dem mänskligt värde och värdighet.
Alla de som vänder sig till Bibeln i fråga om homosexuell samlevnad bör ställa inte bara frågan vad bibeltexterna en gång i tiden har betytt utan också vad de genom historien har förorsakat. Har inte kristna just på grund av sin bibelanvändning i denna fråga många gånger handlat som de ”tanklösa, trolösa, kärlekslösa, hjärtlösa” som Paulus varnar för i Rom. 1:31?
5.3 Välsignelse över partnerskap
Välsignelsen i Bibeln och kristen tradition
Innan vi kommer in på argumenten kring huruvida Svenska kyrkan bör erbjuda en kyrklig ordning för välsignelse över ingånget partnerskap, finns det anledning att påminna om vad som ligger i begreppet ”välsignelse” enligt Bibeln och kristen tradition. De ord som i Gamla och nya testamentet översätts med välsigna på svenska har innebörden att göra eller benämna någon stor, mäktig, lycklig, eller att lovprisa, lyckönska eller upphöja någon. Redan i Första Mosebokens första kapitel ger Gud människorna sin välsignelse (1 Mos 1:22) och sade till dem att vara fruktsamma och föröka sig. I det femte kapitlet står det om människans skapelse: ”Som man och kvinna skapade han dem. Han välsignade dem och gav dem namnet människa” (1 Mos 5:2). I Fjärde Moseboken återfinns de ord som oftast används vid välsignelsen i Svenska kyrkan. Moses fick av Gud uppdraget att till Aron och hans söner meddela de ord med vilka de skulle välsigna Israels folk – den så kallade aronitiska välsignelsen.
Att uttala välsignelsen är att vilja någon lycka och framgång. Välsignelsen står i motsats till att uttala förbannelse över någon. ”Vill du inte förbanna dem, så låt i alla fall bli att välsigna dem”, säger Balak till Bileam i Fjärde Moseboken 23:25. Välsignelsen gavs med lyfta armar. Hur tydligt välsignelsens kraft uppfattades framgår av Andra Moseboken där det berättas om hur Moses höll sina händer lyfta över israelerna från en kulle när de kämpade mot amalekiterna. ”Så länge Moses höll upp sina händer hade israelerna övertaget, men när han lät händerna sjunka fick amalekiterna övertag.” Till slut fick Aron och Hur stå på var sin sida om Moses och stödja hans armar för att israelerna skulle kunna vinna seger.
Ett annnat uttryck för välsignelse är att människan med välsignelser kan uttrycka att hon upphöjer och tackar Gud: ”Välsignad vare Gud den Högste” (1 mos 14:20). I denna tradition står många av de judiska bönerna vid sabbatsmåltiden och påskmåltiden. I dessa upprepas: ”Välsignad är du, Gud”. När Jesus vid nattvardens instiftelse tog brödet och tackade Gud uttalade han troligen de traditionella orden i vilka Gud välsignas. Liknande ord används i vissa nattvardsbönstraditioner som exempelvis i 1986 års kyrkohandbok i Svenska kyrkan, Nattvardsbön C: ”Välsignad är du, allt levandes Skapare. Välsignad är du, Herre över rymd och tid. Välsignad är du, alltings ursprung och mål.”
I Nya testamentet är Jesus den välsignade, som kommer med välsignelse från Gud. I saligprisningarna fördjupas välsignelsens innebörd. Inte endast yttre framgång visar på Guds välsignelse. Jesus välsignar även barnen (Mark. 10:16). Människans välsignelse av Gud för allt det han ger lyfts fram. Ett nytestamentligt perspektiv framträder i Ef. 1:3–4: ”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. Han har välsignat oss med all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen, liksom han före världens skapelse har utvalt oss i honom till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek.” Välsignelsen från Gud förs här inte så mycket samman med fruktsamhet och sådd och skörd utan mer med andliga gåvor, frälsning, nytt liv och Guds kärlek.
I kyrkans historia har välsignelsen av människor som en följd av detta inte främst ansetts syfta till att människan skall nå yttre framgångar utan till att människor skall leva i och av Guds nåd i Kristus. Välsignelsen förs i kyrkans gudstjänstliv samman med att leva det nya livet i Kristus och att ge vidare Guds nåd och löften till andra. När Paulus i Gal. 3:14 skriver om att hedningarna genom Kristus Jesus skall få den välsignelse som gavs åt Abraham, handlar det om trons välsignelse och inte primärt om att få många barn. När det i 1 Petr. 3:9 talas om att läsarna är kallade att få välsignelse handlar det om att leva i ”endräkt och inbördes förståelse, i broderskärlek, barmhärtighet och ödmjukhet”.
I Svenska kyrkan uttalas Guds välsignelse i gudstjänsten över församlingen, över dem som döps, konfirmeras och gifter sig samt över dem som går in i kyrkans vigningstjänst. När välsignelsen ges dem som ingår äktenskap visar det på att kyrkan vill försäkra brudparet om Guds stöd i deras gemensamma liv. Välsignelsen i äktenskapet innefattar allt det goda som Gud ger men syftar först och främst till trons välsignelse, livet i Kristus och den kärlek som Gud vill ge människan i Kristus.
Välsignelse över partnerskap
Troende människor har alltid velat att livets viktigaste händelser och skeden relateras till relationen till Gud, och kyrkan vill att även det som kan upplevas som en individuell angelägenhet blir en integrerad del av livet i trons gemenskap. Bön och gudstjänst är de tydligaste uttrycken för upplevelsen av Guds närvaro i det som sker i tron.
En aktiv kristen kan vilja ta det viktiga steget att ingå partnerskap i ett sammanhang av bön och välsignelse. Det kan i nuvarande rättsläge inte handla om någon ordning för partnerskaps ingående utan endast om en kyrklig välsignelse över redan ingånget partnerskap. Under Teologiska kommitténs hearing framfördes från flera håll önskemål om en sådan välsignelsehandling. Som framhölls under hearingen skulle detta inte bara tillmötesgå en önskan från många enskilda personer utan också generellt innebära en värdeförankring av den homosexuella relationen.
Som framgått ovan i referatet från Teologiska kommitténs hearing är det inte alla homosexuella som önskar att det införs en kyrklig akt för välsignelse av partnerskap. Huruvida man vill leva i en samkönad relation, liksom om man i så fall vill ha en kyrklig välsignelse över den, är något som den enskilda personen måste ta ställning till. Erbjudandet om en kyrklig välsignelse bör enligt Kyrkostyrelsen finnas, men det är inte alla homosexuella som kommer att vilja utnyttja det.
Den möjlighet som i dag finns att ge kyrklig bekräftelse åt den homosexuella relationen är Biskopsmötets Pastorala råd om förbön för dem som ingått registrerat partnerskap (1994, reviderade 1999). I de pastorala råden har själavårdskaraktären betonats, och man har velat begränsa offentligheten. Sedan flera år har emellertid gudstjänstkaraktären framhävts tydligare, och det har blivit möjligt för fler att närvara. Genom att förbönen och välsignelsen över dem som ingått partnerskap erhållit en mer gudstjänstliknande form har den kyrkliga akten också fått en mer officiell karaktär i linje med ordningen för välsignelse över ett borgerligt ingånget äktenskap.
Det som ovan har anförts talar enligt Kyrkostyrelsen tydligt för att Svenska kyrkan offentligt bör bejaka partnerskapet som en samhällelig institution. Det är angeläget för kyrkan att värna och stödja trygga och trofasta relationer för att härigenom värna väsentliga mänskliga värden som kärlek och trohet. Genom en institutionalisering ges ett sådant stöd åt den enskilda relationen. Genom ökad offentlighet motverkas också den tystnadens kultur som har omgivit många homosexuella i samhället och i församlingarna, och som kan befaras försvåra stabila, monogama och stödjande samkönade relationer.
Det är naturligtvis viktigt att ingen anställd i kyrkan mot sitt samvete skall beordras att medverka i en kyrkans handling för välsignelse över partnerskap. Medverkan skall ske av inre övertygelse av dem som erfar sig kallade och beredda till denna handling. Detta gäller såväl präster som annan personal.
Överväganden beträffande insemination och homosexuellt föräldraskap
En skillnad mellan heterosexuella och homosexuella relationer, och därmed mellan äktenskap och partnerskap, är att ett par som ingår partnerskap inte kan få några egna gemensamma barn.
En ny lag, som kommer att gälla från 1 juli 2005, innebär att assisterad befruktning med donerade spermier enligt lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:7111) om befruktning utanför kroppen skall få utföras också beträffande en kvinna som är partner eller sambo med en annan kvinna. Partnern eller sambon skall – tillsammans med den befruktade kvinnan – anses som förälder till det barn som föds, förutsatt att hon har samtyckt till behandlingen och det är sannolikt att barnet har avlats genom den. Se avsnitt 2.1 ovan.
Det är enligt Kyrkostyrelsen viktigt att uppmärksamma barnens intressen. I inledningstexten till kyrkoordningens första avdelning heter det: ”I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet.” Enligt Kyrkostyrelsen är utgångspunkten för den förändrade lagstiftningen knappast barnets intressen utan snarare vuxnas rätt till föräldraskap. Vid fastställande av faderskap och vid adoption är situationen annorlunda eftersom det här redan finns ett barn. Uppgiften för lagstiftaren blir då att utforma regler som så långt som möjligt avser att tillvarata barnets intresse. När samhället nu kommer att medverka till att skapa liv anser vi att det ställs särskilt stora krav på reflektion och eftertanke.
Kyrkostyrelsen menar att homosexuella personer har samma förmåga som heterosexuella att ge barn den kärlek, omsorg, vård och fostran som de behöver, men utgångspunkten måste vara barnen och barnens behov. Utifrån ett sådant perspektiv kan det hävdas att det är värdefullt för ett barn att ha tillgång till sin biologiske far (donatorn) även om denne inte rättsligt definieras som far. Enligt vad Kyrkostyrelsen erfarit visar en studie från Socialstyrelsen (SoS 2000:6) att endast ca 10 procent av föräldrarna till de barn som fötts efter givarinsemination sedan lagen tillkom år 1984 har berättat för barnen hur de kommit till. Kyrkostyrelsen ställer sig därför i likhet med flera remissinstanser – bland andra Socialstyrelsen och Svenska läkaresällskapet – kritisk till lagändringen och menar att frågan hade behövt utredas ytterligare.
Som det nu är har emellertid lesbiska kvinnor rätt till assisterad befruktning från 1 juli 2005. I det läget innebär ett barnperspektiv att ge bästa möjliga stöd åt de barn som kommer att födas efter att modern fått denna hjälp. Kyrkostyrelsen är av uppfattningen att ju mera accepterade homosexuella familjer blir i det svenska samhället, desto lättare blir situationen för barn med homosexuella föräldrar. Det stöd som den kyrkliga välsignelsen ger åt den homosexuella relationen kommer även dessa barn till del. Det är därför enligt Kyrkostyrelsen inte motiverat att med anledning av den förestående lagändringen avstå ifrån att införa en kyrklig välsignelse över ingånget partnerskap.
Ekumeniska överväganden
Det har i olika sammanhang framhållits att Svenska kyrkan av ekumeniska skäl bör avvakta med att ta ytterligare steg beträffande kyrklig ordning för partnerskap. Detta argument framförs i ett särskilt yttrande till Teologiska kommitténs samtalsdokument Homosexuella i kyrkan av de båda ledamöterna Elisabeth Engberg och LarsOlov Eriksson:
I dokumentet finns en öppenhet för att Svenska kyrkan skulle erbjuda en offentlig ”kyrkans handling som innebär ingående och/eller välsignelse av partnerskap”. Detta skulle enligt vår mening innebära att Svenska kyrkan valde att ställa sig vid sidan av det stora flertalet andra kyrkor i världen. Det skulle också innebära att kyrkan valde att inta en hållning som av många enskilda och grupper inom Svenska kyrkan uppfattas som inte bara felaktig utan direkt provokativ. Men kyrkans enhet är överordnad och viktigare än enskilda människors önskemål och behov.
Som framgått ovan har det också framförts kritiska synpunkter från olika ekumeniska partners. Kravet på ekumenisk konsensus får emellertid inte leda till handlingsförlamning. Det måste relateras till andra aspekter som t.ex. vilka konsekvenser det skulle få för de homosexuella par att inte få det stöd och det erkännande av sin relation som en kyrklig välsignelsehandling skulle innebära. Svenska kyrkan har ett ansvar inte enbart mot andra kyrkor utan också gentemot sina egna medlemmar.
Under hearingen framfördes dessutom från flera håll en förväntan på att Svenska kyrkan skulle gå före andra kyrkor på denna punkt. Historikern Eva Österberg var en av dem som gav uttryck för denna tanke:
Svenska kyrkan har historiskt sett ofta stått för en intolerant hållning mot avvikare och inte alltid varit särskilt djärv när det gällt att företräda människor i minoritet. Men även den rollen kan och har förändrats. I dag arbetar Svenska kyrkan ofta för global solidaritet med de undertryckta. Vad hindrar den egentligen från att gå före i en utveckling som på liknande vis innebär ökad jämställdhet mellan människor?
Den genomförda samtalsprocessen
I samband med att samtalsdokumentet Homosexuella i kyrkan lades fram för Kyrkomötet 2002 konstaterade Kyrkolivsutskottet i sitt betänkande (Kl 2002:1):
Utskottet välkomnar Kyrkostyrelsens förslag att inbjuda till samtal på bred front i stift och församlingar. Samtalsformen är ett fruktbart sätt att dela kunskap och påverka attityder på djupet. Samtalen kan också vara ett viktigt led i att bryta tystnadens kultur kring de homosexuella. Genom samtalen skulle Svenska kyrkan kunna ge ett viktigt bidrag till samhället i stort. Utskottet välkomnar även förslaget att ta kontakt med stiften för att skapa goda former för samtal utifrån lokala förutsättningar.
Enligt utskottet innebär den tidsperiod som föreslås i skrivelsen – med återrapportering till Kyrkomötet under innevarande mandatperiod – en rimlig avvägning mellan en önskan om snabba förändringar beträffande de homosexuellas villkor i kyrkan och tillräckligt med tid för reflektion, dialog och eftertanke.
Samtalsprocessen har nu pågått under den tid som föreslogs av Kyrkostyrelsen i 2002 års skrivelse och som av Kyrkolivsutskottet bedömdes som rimlig. Som framgått av redovisningen ovan har samtalsprocessen på det hela taget präglats av en ömsesidig respekt och ett ömsesidigt lyssnande. Det har funnits möjlighet att artikulera sina ståndpunkter och att bearbeta sina attityder. Enligt Kyrkostyrelsen är frågan nu tillräckligt beredd för att det skall vara möjligt för årets kyrkomöte att ta ett beslut om välsignelse över ingånget partnerskap.
  
|
