3. Redogörelse för Teologiska kommitténs arbete kring samlevnadsfrågor

I samband med att samtalsdokumentet Homosexuella i kyrkan lades fram för Kyrkomötet 2002 breddades uppdraget till Teologiska kommittén genom att närliggande frågor skulle lyftas in i sammanhanget, t.ex. ”äktenskapets teologi, kärlekens ’sakramentalitet’, samlevnadsformernas förändring och lagstiftningen etc.”. Som ett första steg i detta arbete bestämde sig kommittén för att anordna en hearing kring Kärlek, samlevnad och äktenskap. Härigenom ville man i dialog med forskare och andra sakkunniga samt företrädare för samhällsinstitutioner och olika kyrkor och trostraditioner för att ge underlag till Svenska kyrkans ställningstaganden i samlevnadsfrågor.

Kommittén valde att arrangera en offentlig hearing för att belysa samlevnadsfrågorna. Det fanns flera skäl för detta val av arbetsform. Ett var att man ville fördjupa och problematisera de olika frågeställningarna utifrån ett antal viktiga perspektiv och forskningsfält. I en hearing får de medverkande möjlighet att tala till punkt, och en offentlig utfrågning ger möjlighet för en vidare krets av intresserade att följa med. Kommittén strävade efter att utfrågningen skulle belysa samlevnadsfrågorna ur vetenskapliga, samhälleliga, pastorala samt ekumeniska perspektiv. Det fanns också en förhoppning om att det material som skulle komma fram skulle stimulera samtalet i kyrkorna och bidra till en rikare förståelse av samlevnadsfrågorna.

Inbjudan att medverka i hearingen sändes ut till forskare inom olika discipliner, företrädare för olika myndigheter, representanter för olika kyrkor och trostraditioner samt representanter för homosexuella och deras organisationer. Det positiva gensvaret överträffade Teologiska kommitténs förväntningar, och flera inbjudna uttryckte sin uppskattning över att ha blivit tillfrågade. Vissa av de inbjudna valde dock att inte medverka.

Hearingen arrangerades i Kyrkans hus i Uppsala den 6–9 september 2004. Hela utfrågningen filmades och gjordes omgående tillgänglig via Internet. Hearingen bandades också av SVT24 och sändes i efterhand. Varje utfrågningspass, som pågick under ca 40 minuter, gick till så att den medverkande inledningsvis, under ca 10–15 minuter, fick tillfälle att lyfta fram några väsentliga aspekter ur det perspektiv hon eller han representerade. Därefter fördes ett samtal under ledning av två utfrågare, vars uppgift inte var att diskutera eller debattera utan att ge de medverkande tillfälle att förtydliga och utveckla sin ståndpunkt. Som utfrågare anlitades sex teologiskt kunniga personer, varav flera med erfarenhet av journalistik. Hela hearingen leddes av ett presidium som utgjordes av professor Carl Reinhold Bråkenhielm och universitetslektor Karin Sarja från Teologiska kommittén samt ekonomen och diakonstuderanden Marianne Kronberg och direktor Thomas Söderberg från Kyrkostyrelsen. Hearingen omfattade 28 pass och pågick under fyra dagar. Vid några pass utfrågades två personer.

En fullständig dokumentation av hearingen föreligger i Kärlek, samlevnad och äktenskap, Rapport från en offentlig hearing den 6–9 september 2004, Svenska kyrkans utredningar 2005:1.

3.1 Redovisning av Teologiska kommitténs sammanfattning av hearing om kärlek, samlevnad och äktenskap

Nedan återges den sammanfattning av hearingen som återfinns i Teologiska kommitténs ovan nämnda dokumentation av hearingen i Svenska kyrkans utredningar 2005:1.

Samlevnad, äktenskap och barn i vår tid

Sociologen Bo Lewin berättade att mellan åren 1967 och 1974 sjönk äktenskapsfrekvensen med 40 procent. Man räknade då med att kärnfamiljen som samhällsinstitution stod inför sin upplösning. Normerna förändrades dock inte i samma takt som formerna. Genom glesbygdens avfolkning till följd av strukturomvandlingen bröts traditionella mönster för social kontroll. Ogift samboende etablerades som offentligt erkänd samlevnadsform. I dag anser man att variationer i fråga om sexuella relationer är knutna till olika livsstilsgrupper, som inte nödvändigtvis hänger samman med traditionell social status.

Rättshistorikern Kjell Åke Modéer talade om den revision av äktenskapsrätten som ägde rum på 1970-talet. Bland annat förändrades reglerna för äktenskapsskillnad 1973 och den obligatoriska medlingen avskaffades. Modéer talade om 1970-talet som modernismens slutpunkt vad gäller äktenskapsrätten: ”normaliteten” blir sedan alltmer flexibel och svårdefinierbar. Som exempel på den fortsatta utvecklingen nämnde han sambolagen 1987 och partnerskapslagen 1995.

Läkaren och sexualrådgivaren Birgitta Gustavii Koskinen berättade om sina erfarenheter av hur attityden till homosexuell samlevnad och homosexuell identitet förändrats under samma tid. Medan Lewin som sociolog talade om att sexuell identitet och sexuella preferenser ytterst är betingade av den omgivande kulturen, betonade Gustavii Koskinen som läkare att individen inte själv väljer eller tillägnar sig en sexuell identitet under sin livstid: homosexuell är man, det är inte något som man blir.

Pingstpastorn Dan Salomonsson utgick i sitt inledningsanförande från den kris eller bearbetning som han menar att samlevnaden i dag befinner sig i. Reklam och samhällsattityder undergår en sexualisering, vilket får unga människor att uppleva ett sexuellt prestationskrav. En motreaktion kan skönjas i den nya ”pryda vågen”. Ett äktenskap i Sverige varar i genomsnitt i tio år, och 50 000 barn får varje år uppleva en skilsmässa.

Teologen Werner Jeanrond hänvisade till de tyska sociologerna Ulrich Beck och Elisabeth Beck-Gernsheim, som talar om hur äktenskapen i det moderna och postmoderna samhället löper risk att ”implodera”. Jeanrond talade om en ”äktenskapsfälla” där gifta par lämnas utan socialt stöd med en övermänsklig uppgift att på egen hand hålla samman sina liv och familjer. Domprosten Tuulikki Koivunen Bylund nämnde ett antal hot mot äktenskapet i dag. Ett av dem är ”dåliga äktenskap”. Sexualiseringen av det offentliga rummet, sexism, familjevåld och dålig ekonomi bidrar också enligt Koivunen Bylund till att försvaga äktenskapet.

Gun Heimer, chef för Rikskvinnocentrum, redogjorde för problematiken kring våld i nära relationer, där våldet alltid är ett uttryck för makt och kontroll. I Sverige dödas mellan 20 och 30 kvinnor per år. Endast 15 procent av alla misshandlade kvinnor polisanmäler våldet. De litar inte på att få samhällets stöd, troligen inte heller på kyrkan. Att i sådana situationer framhålla trohet, förlåtelse och försoning som ideal framhöll Heimer som något orimligt: kvinnor riskerar att dödas om de stannar kvar i misshandelsrelationer.

Våldet förekommer i alla sociala skikt. I relationer där präster, läkare och poliser ingår finns en inbyggd spärr mot att söka hjälp. Sexuella övergrepp ökar i samhället. De förekommer även inom kyrkan, där man dock tenderar att försöka lösa problemet internt trots att exempelvis våldtäkt är en kriminell handling. Heimer berättade att våld även förkommer i homosexuella relationer. Det finns här ett dubbelt motstånd mot att avslöja: man måste både avslöja att man är homosexuell och att man blivit utsatt för våld.

Barnombudsmannen Lena Nyberg berättade att

– 20 procent av befolkningen är barn i Barnkonventionens mening, dvs. under 18 år

– 25 procent av alla barn har minst en förälder född i annat land

– 73 procent av alla barn lever med båda sina föräldrar (85 procent av alla barn upp till 5 år) men att gruppen av barn som lever med bara en av föräldrarna, oftast då mamman, växer.

Flertalet barn har det bra ekonomiskt, socialt och beträffande sin hälsa. Avståndet växer dock mellan dem som har det bäst och dem som har det sämst. Vidare ökar den psykiska ohälsan. Nyberg påpekade vidare att svensk lag (t.ex. föräldrabalken) tar sin utgångspunkt i de vuxnas rätt till barn. Barn kan t.ex. hämtas av polis för umgänge med en förälder medan ett barn aldrig kan ställa anspråk på att få träffa en saknad förälder. I vårdnadstvister, som är en fråga som mer än andra berör barnen, blir barnen mestadels inte tillräckligt hörda.

Alla barn behöver vuxna som de kan lita på: föräldrar eller andra, om inte föräldrarna fungerar. De behöver både manliga och kvinnliga förebilder, men kanske inte nödvändigtvis i det egna hemmet. Beträffande vad kyrkan kan bidra med i sammanhanget menade Nyberg att kyrkan kan ge möjlighet till en vuxen samtalspartner som har tid att samtala, t.ex. med barn i en akut familjekris, inte minst under sommarlovet när de flesta professionella vuxna har semester.

Mobbning och utanförskap uppfattas som stora hot av praktiskt taget alla barn och legitimeras av vuxna, som dessutom ofta själva är de som svarar för mobbningen. Det är t.ex. ofta problematiskt för barn att ha en familj som på något sätt ”sticker ut”, oavsett vad detta beror på. Alla barn har rätt till den trygghet som det innebär att veta att man själv är accepterad med den familj man har. Samhället sviker enligt Nyberg barn med svagt föräldrastöd och skolan tvekar att ta sig an känsliga frågor. När problemen osynliggörs växer skammen. Nyberg pekade på risken att kyrkan kommunicerar värderingar som förstärker barns utanförskap.

Nyberg påpekade också att vi vet alltför lite om hur barn till homosexuella föräldrar upplever sin situation. Teologen Bo Brander noterade att Statistiska Centralbyråns statistik upptar 59 barn med föräldrar som lever i registrerat partnerskap och att ingen vet hur stort det verkliga antalet barn i samkönade familjer är. Det saknas alltså kunskap både om hur många de är och hur de har det. Utöver Nyberg och Brander påpekade flera medverkande vikten av att alltid se till barnens bästa, oavsett vilken principiell hållning man intar till homosexuell samlevnad. Advokaten Nils Gårders inlägg behandlade frågan om de rättsliga och sociala konsekvenserna för barnen av en eventuell lagförändring i fråga om rätt till insemination för samkönade par.

Kärlek, livsvaraktighet och trohet som grundvärderingar

Etikern Johanna Gustafsson Lundberg konstaterade att det i 1980-talets debatt om homosexualitet skedde en förskjutning från frågan om kön och hur kön konstrueras till vissa centrala värden. Gemenskap, närhet och ömsesidighet kom att fokuseras i definitionen av sexualitet. Kärlek och trohet som centrala värden i all mänsklig samlevnad betonades återkommande under hearingen.

Kyrkoherden Ingegerd Sjölin sade sig i dag uppleva en utbredd acceptans för otrohet och tillfälliga sexuella relationer. Sociologen Bo Lewin talade tvärtom om viljan till trohet hos både vuxna och unga. Troheten bygger på en önskan om varaktiga förhållanden som är lika stor hos ungdomar som hos vuxna. Även om de ungas tidsperspektiv är kortare och deras relationer brister snabbare har de samma uppriktiga vilja att vara trogna mot varandra. De betonar att trohet är något som man inte kan kräva men som man önskar sig, som en nåd.

Det är enligt Lewin kärleken som legitimerar sexualiteten bland ungdomar i Sverige. Vår tids kärleksideologi beskrev han som en föreställning om kärleken som domesticerad urkraft. Medan passionen i klassiska kärleksdramer framställs som ett förödande brott mot den nödvändiga sociala ordningen framstår den västerländska kärleksideologin som en socialt mera acceptabel version av det klassiska dramat.

Idéhistorikern Inga Sanner berättade om hur det romantiska kärleksidealet slog igenom omkring sekelskiftet 1800. Förändringen i tänkande betingades av sociala förändringar i samband med den begynnande industrialiseringen, och den romantiska kärlekssynen vann framför allt gehör hos de borgerliga familjerna i städerna. Börd, egendom etc., som tidigare och i andra samhällsklasser var betydelsefulla för äktenskapets ingående, spelade för dem inte längre samma roll. I enlighet med ett sådant synsätt borde var och en få välja partner fritt, utifrån sina egna personliga känslor.

När kyrkan under 1800-talet gick till angrepp mot detta ideal så var det för att man ansåg att kärleken var en alltför bräcklig grund för samlevnaden. Man menade att samlevnaden mellan två människor i stället borde vila på plikt och trohet. Sanner aktualiserade detta synsätt i samband med diskussionen om en eventuell kyrklig akt för ingående av samkönade relationer och reste frågan om detta kan ses som ett uttryck för att värden som plikt och trohet i dag åter kommer till heders.

Teologen Werner Jeanrond lyfte fram just den ömsesidiga förpliktelsen som en viktig sida av äktenskapet. I sitt bidrag talade han om kärleken som en viktig och kanske avgörande funktion i ett äktenskap, men betonade att det då inte främst handlar om en tillfällig passion utan om ett livslångt personligt möte där två människor accepterar varandra, med alla de revolutionära möjligheter som ett kärleksförhållande för med sig. All kärlek leder till revolution, till förändring, menade Jeanrond: här möts två ”egon” som vill bli ”själv” i relation till varandra. Genom att peka på hur kärleken i Nya testamentet har beskrivits på olika sätt av Johannes, Lukas och Paulus visade Jeanrond att kärlek är ett komplext fenomen som rymmer många olika aspekter, och på hur kärlek sätts på prov i konflikter. Han pekade vidare på vikten av att göra upp med den kroppsfientlighet som finns inom kristen teologi och som har sitt ursprung i den grekiska kulturen. Det förhållandet att människan är kroppslig och könsbestämd är viktiga utgångspunkter för en kristen analys av kärleken.

Teologen Bo Brander pekade på betydelsen av att kvalificera mellan olika slags kärlek. All kärlek är inte vacker och det finns uttryck för kärlek som kan vara destruktiv. Här aktualiserades hur sexualiteten, som kan vara ett viktigt uttryck för den inbördes kärleken mellan två människor, också kan perverteras på olika sätt.

Prästen Lars Gårdfeldt gav uttryck för hur homosexuella i samma grad som heterosexuella ser en kontinuitet mellan sin egen kärlek och föräldrarnas, och mor- och farföräldrarnas. Arthur Thiry, ordförande för EKHO (Ekumeniska gruppen av kristna homo-, bi- och transsexuella) framhöll att det är ett för alla människor gemensamt behov att älska och att bli älskad. Varje relation är unik och enastående. Företeelsen att älska och bli älskad är däremot universell. Att leva i en relation är underbart ibland, svårt ibland, och däremellan innehåller det mycket av vardagens trygghet.

Äktenskapet

Äktenskapet i olika tider

I samtalet med representanterna för de ortodoxa kyrkorna nämnde fader Misha Jaksic att skillnaden mellan en kyrklig välsignelsehandling och en kyrklig vigsel ur teologisk synvinkel kan ses som mer marginell: att gifta sig i kyrkan har under långa perioder av kyrkans tidigare historia inneburit just en välsignelsehandling över ett i civil ordning ingånget äktenskap.

Historikernas bidrag visade tydligt att ”äktenskap” inte är något entydigt. Det har sett olika ut och uppfattats på olika sätt i skilda tider också i vårt land. Det framgick av historikern Eva Österbergs inledning att äktenskapet vid tiden för Sveriges kristnande var ett världsligt förbund. Det förutsatte samförstånd mellan parterna, med löften givna inför vittnen, och bekräftades genom samlag. Giltigheten var inte beroende av kyrkan, även om kyrkan blev mer involverad under medeltidens lopp.

Efter reformationen kom kyrkan enligt Österberg att medverka alltmer både ceremoniellt och normativt. Det märks t.ex. i strävandet att göra vigseln kyrklig och offentlig, men också i kyrkans vilja att förstärka de världsliga straffen för ”orätta” förbindelser genom extra skamstraff. Enkelt uttryckt handlade det i 1600- och 1700-talens Sverige om en fundamentalistisk protestantisk kontroll av sexualiteten. Sverige var vid denna tid ett bondesamhälle, dominerat av småjordbruk och av hushåll med en storlek på i genomsnitt fem till sju personer. Praktiskt taget alla arbetade i jordbruket, det behövdes både män och kvinnor för olika sysslor. Hushållet var den naturliga enheten för produktionen liksom för reproduktionen, äldreomsorgen och sjukvården. Jorden skulle gå i arv till nästa generation, och skatterna vilade inte på individer utan på gårdar och hushåll. Eva Österberg framhöll att det i ett sådant samhälle var naturligt för stat och kyrka att värna om samlevnaden mellan man och kvinna för barnafödandets skull och för att ta hand om alla de andra uppgifter som krävdes.

Kjell Åke Modéer framhöll att reglerna i giftermålsbalken i 1734 års lag innebar en ny normativ reglering av äktenskapets status i samhället. En stor nyhet var att kyrkan fick ensamrätt att förrätta vigsel. Vigseln blev en förutsättning för äktenskap med full rättsverkan.

Inga Sanner beskrev hur den romantiska idealbilden av hemmet och familjen förutsatte att mannen och kvinnan hade olika roller i äktenskapet. I den borgerliga familjen var produktionen förlagd till en sfär utanför hemmet, och det var mannen som deltog i den delen av samhällslivet. Kvinnans viktigaste uppgift blev att skapa en känslomässigt varm och kärleksfull atmosfär i hemmet. De tidiga företrädarna för det romantiska kärleksidealet tänkte sig ändå att framtida relationer mellan man och kvinna skulle bli allt friare så att de äktenskapliga banden slutligen skulle bli helt överflödiga.

Denna tendens har emellertid, som Sanner framhöll, inte slagit igenom i någon större utsträckning. Äktenskapet som institution har överlevt och det finns hos många ett behov av att göra kärleksrelationen till en offentlig angelägenhet. Samtidigt är det tydligt att äktenskapets innebörd och funktion har förändrats genom tiderna. En intressant slutsats är att dagens samboförhållanden är att betrakta som äktenskap enligt den syn på äktenskap, som fanns vid tiden för reformationen. Ärkebiskop KG Hammar uttryckte en förmodan om att vi också teologiskt tolkar samboskap på samma sätt som äktenskap, åtminstone informellt. Advokaten Nils Gårder talade också ur juridisk synvinkel om sammanboende par med gemensamma barn och om skilda föräldrar med gemensam vårdnad om barnen som levande i en form av ”partiellt äktenskap” i kraft av sitt gemensamma ansvar för barnen.

I våra dagar diskuteras om äktenskap skall vara förbehållet relationer mellan människor av olika kön eller om det även skall öppnas för par av samma kön. Anne Kuttenkeuler från Justitiedepartementet informerade om den kommande statliga utredningen om äktenskap och partnerskap, som bland annat har att ta ställning till om personer av samma kön skall kunna ingå äktenskap.

Initiativet i den rättsliga regleringen av människors samliv har under historien också förskjutits mellan kyrkan och staten. Kjell Åke Modéer anknöt till den samhällsteoretiska tanken om hur kyrkan i det förmoderna samhället fungerade som normgivande samhällsauktoritet men senare fick kompromissa med den moderna staten. I rättshistorisk bemärkelse såg han den utvecklingen slå igenom i de förändringar som skedde i äktenskapsrätten 1915. I dag diskuterar man enligt Modéer om det postmoderna innebär en möjlighet till retraditionalisering där kyrkans möjlighet till inflytande över rättsutvecklingen åter stärks men under nya former.

Flera talare hänvisade till Luthers ord om äktenskapet som ”ein Weltlich Ding”, dvs. som en primärt civil och inte kyrklig angelägenhet (till skillnad från i kanonisk rätt). Teologen Sven-Erik Brodd varnade för att okritiskt föra över resonemang om förhållandet mellan stat och kyrka från Luthers tid till vår egen. Europa på Luthers tid var ett religiöst enhetssamhälle där en helt sekulär stat inte var tänkbar.

Äktenskapets olika funktioner

Den historiska belysningen visade att äktenskapet syftar till att fylla olika slags funktioner. Dessa kan föreligga samtidigt och var och en av dem kan vara olika starkt artikulerad under olika historiska och sociala omständigheter.

Juristen Nils Gårder sammanfattade äktenskapets rättsverkningar i följande punkter:

– Trohet och hänsyn, i vid bemärkelse – inte endast sexuellt.

– Gemensam vård av hem och barn.

– Fördelning av utgifter och sysslor där var och en bidrar efter förmåga, ingen 50/50-rättvisa.

– Informationsplikt – inga hemligheter, exempelvis i ekonomiska frågor.

Därtill kommer kärleken som en viktig, och kanske avgörande, funktion i ett äktenskap vilket redan har framgått ovan.

Teologiska motiveringar av äktenskapet

De teologiska tankegångarna om synen på äktenskapet följde i huvudsak två linjer. Den ena tog sin utgångspunkt i skapelsen och det skapelsegivna. Argumentationen utgick i flera fall från de båda skapelseberättelserna i Första Moseboken, särskilt från 1 Mos. 1:27 ”Gud skapade människan till sin avbild [...] som man och kvinna skapade han dem” samt välsignelsen och maningen till fruktsamhet i 1 Mos. 1:28. Av flera medverkande, bl.a. teologerna Ragnar Holte och Ingegerd Sjölin, framhölls just prokreationsmomentet som ett omistligt inslag i äktenskapsteologin.

I den andra skapelseberättelsen framhölls slutorden om hur en man lever med sin hustru och ”de blir ett” som viktiga, 1 Mos. 2:24. Domprost Tuulikki Koivunen Bylund problematiserade dock skapelseberättelsernas över-/underordningsperspektiv och pekade på hur skapelseargumentet genom historien använts som argument mot olika emancipationssträvanden.

Ragnar Holte påpekade att kyrkan läser Gamla testamentet i ljuset av Nya testamentet. Skapelseperspektivet aktualiseras i NT i ett känt Jesusord om äktenskap och skilsmässa som återges på flera ställen i evangelierna, utförligast i Matt. 19:3–9. Som svar på en ställd fråga säger Jesus att skilsmässolagar tillkommit ”för era hjärtans hårdhets skull” men strider mot Guds skapelseavsikt. Samma bibelord framhölls också som centralt av de medverkande pingstpastorerna Dan Salomonsson och Sten-Gunnar Hedin.

Jesus citerar att ”Gud gjorde dem till man och kvinna” och att ”de två skall bli ett” och tillägger: ”Vad Gud har fogat samman får människan inte skilja åt”. En rimlig tolkning av detta är enligt Ragnar Holte att Jesus här ställer upp ett etiskt ideal men inte avser att föreslå några nya äktenskapslagar. Idealt sett är äktenskapet en kärleksrelation av livslång varaktighet och ingås därför med löftet om trohet ”tills döden skiljer oss åt”.

En annan linje i argumentationen tar sin utgångspunkt i tanken att det kristna äktenskapet har sin grund inte endast i skapelsen utan även i den nya skapelsen, alltså i en eskatologisk verklighet. Det framgick t.ex. av teologen Sven-Erik Brodds inledning att kärleken mellan man och kvinna i äktenskapet kan uppfattas som en återspegling av Guds kärlek och ett instrument för Guds kärlek i världen. I detta avseende kan äktenskapet uppfattas som sakramentalt. Ett centralt bibelord i detta sammanhang är Ef. 5:21–33 där mannens kärlek till hustrun liknas vid Kristi kärlek till sin kyrka. Brevets författare citerar orden från 1 Mos. 2 om att de två skall bli ett och säger (5:32): ”Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan.” Över- och underordningsperspektivet i denna text är problematiskt, konstaterade Brodd, som ändå ansåg att texten är användbar för att formulera en kristen syn på äktenskapet i termer av kyrkans sakramentalitet, där kyrkan beskrivs som ett effektivt tecken och instrument för Guds rike.

Brodd hävdade att talet om det skapelsegivna bygger på en normativ kristen teologi om vad som är skapelsegivet. Ett hävdande av att det kristna äktenskapet i grunden är detsamma som andra äktenskap riskerar att uttrycka en paternalistisk hållning. Brodd föredrog att knyta kyrkans äktenskaps- och vigselsyn till dopet och att se det kristna äktenskapet som ett äktenskap för kristna, det vill säga döpta, personer. Teologen Werner Jeanrond betonade också att de som gifter sig i kyrkan inte endast är förpliktade till gemenskapen med varandra utan också ställer sin gemenskap i en förpliktande relation till Guds rike. Kyrkans teologi om äktenskapet är inte identisk med statens ideologi, framhöll han.

Den sakramentala tankegången aktualiserades även av ärkebiskop KG Hammar, som knöt an till gudsbilden: Gud är kärlek och kristushistorien visar på ett liv i självutgivande kärlek. Den självutgivande kärleken mellan människor är därmed en erfarenhet som aldrig kan vara teologiskt irrelevant: i denna kärlek ser vi Gud.

Samkönade relationer

Historik och nu gällande lagstiftning

Samkönade sexuella relationer var straffbelagda enligt svensk lag ända fram till år 1944. Först på 1970-talet avskaffade Socialstyrelsen homosexualitet som ett sjukdomsbegrepp. Under senare år har attityderna till homosexuell samlevnad genomgått dramatiska förändringar. Det demokratiska samhällets möjlighet till fri opinionsbildning har tagits till vara av intresseorganisationer som aktivt, målmedvetet och framgångsrikt har drivit frågor om icke-diskriminering.

Juristen Maarit Jänterä-Jareborg redogjorde för utvecklingen mot erkännande av samkönade parförhållanden i de nordiska länderna. År 1989 införde Danmark, som första land i världen, ett nytt rättsinstitut och familjerättsligt statusförhållande med benämningen ”registrerat partnerskap”. Registreringen innebär, med några i lagen specificerade undantag, att de regler som gäller i äktenskap också gäller i partnerskap.

Arbetet med en motsvarande lagstiftning påbörjades nästan omgående i de övriga nordiska länderna. Även om det fanns ett motstånd mot lagstiftning om registrerat partnerskap har rättsinstitutet antagits i alla de nordiska länderna: i Norge år 1993, i Sverige 1995, i Island 1996 och i Finland 2002. Lagstiftningen i hela Norden följer den danska modellen. I samtliga länder är det en registreringsceremoni motsvarande borgerlig vigsel som tillämpas.

Kanslirådet Anne Kuttenkeuler från Justitiedepartementet redogjorde för de olika regelverk som i dag gäller för förrättandet av äktenskaps och partnerskaps ingående. Vigsel till äktenskap kan förrättas antingen av lagfaren domare i tingsrätt, av någon som länsstyrelsen förordnat, av präst i Svenska kyrkan eller av präst eller annan befattningshavare i annat samfund med vigselrätt. Registrering av partnerskap sker genom en ceremoni motsvarande den borgerliga vigseln och kan i dag förrättas enbart av de två förstnämnda kategorierna. Beroende på vilka rättsliga förändringar som föreslås av den kommande statliga utredningen kan konsekvensen komma att bli att Svenska kyrkans präster får rätt, eller till och med skyldighet, att förrätta partnerskapsregistrering alternativt vigsel till samkönat äktenskap.

Inför den kommande utredningen har frågan om att avskaffa kyrkornas vigselrätt och istället införa ett obligatoriskt civiläktenskap aktualiserats. Detta förekommer enligt Maarit Jänterä-Jareborg i en minoritet av EU-länderna, däribland Tyskland, Frankrike och Italien. Prästen Lars Gårdfeldt framhöll att införandet av obligatoriska civiläktenskap i kyrkliga led framförallt har förts fram av grupper som motsätter sig införandet av en kyrklig ordning för ingående av samkönade partner- eller äktenskap. Jänterä-Jareborg noterade att partnerskap i samtliga nordiska länder enbart kan ingås i civilrättslig form, men att kyrkorna i Sverige, Danmark och Island infört en möjlighet till efterföljande kyrklig förbön.

Teologiska argument beträffande samkönade relationer

Ingen av de medverkande i hearingen uttalade som sin åsikt att homosexuell samlevnad borde vara i lag förbjuden. Däremot presenterades argument som talade såväl för som emot ett kyrkligt accepterande av samkönade relationer i form av olika förböns- eller välsignelsehandlingar. Teologen Bo Brander markerade, liksom fader Axel Carlberg från Katolska kyrkan, tydligt en positiv inställning till att samkönade par i samhället ges samma lagstadgade skydd för sina relationer som andra, men framhöll att kyrkan inte kan bekräfta dessa relationer genom förböns- eller välsignelsehandlingar. Pingströrelsens företrädare talade om homosexualitet som en aspekt av den grundskada som genom syndafallet präglar skapelsen. Man jämställde detta med olika former av funktionshinder som Gud, om det är hans vilja, kan bota genom ett under, men att den vanligare erfarenheten är att Gud bär och hjälper den troende genom livet, vad slag av handikapp han eller hon än må ha.

Åsikten att kristna homosexuella bör avstå från att leva ut sin homosexualitet framfördes uttryckligen framförallt av företrädarna för Katolska kyrkan, Pingströrelsen och de ortodoxa kyrkorna men även av Erik Johansson, ordförande för nätverket Medvandrarna som bygger hela sin rådgivande verksamhet på just denna ståndpunkt. Argumenten mot homosexuell samlevnad utgick både från Bibeln och från skapelsen. Axel Carlberg från Katolska kyrkan hävdade till exempel att Gud skapade människan till man och kvinna, att det finns en mening med likheterna och skillnaderna mellan könen, att föreningen mellan man och kvinna i sexualakten är något naturligt och gott samt slutligen att frukten av denna förening, d.v.s. de barn som blir till, är något som är både gott och nödvändigt för människosläktets överlevnad. Den sexuella akten har därför enligt Carlberg sin givna och exklusiva plats inom (det heterosexuella) äktenskapet. Uppfattningen att kristna homosexuella bör leva i celibat framfördes även av Pingströrelsens och de ortodoxa kyrkornas företrädare huvudsakligen indirekt genom formuleringar om att det sexuella samlivet mellan två personer har sin skapelsegivna plats inom ramen för ett heterosexuellt äktenskap.

Exegeten Jesper Svartvik påpekade att celibatstanken är relativt framträdande i Nya testamentet, men att Bibeln inte innehåller något entydigt budskap mot homosexuell samlevnad i den bemärkelse som vår tids diskussion avser. Svartvik redogjorde för tre faror för den som tolkar de bibliska texter som är aktuella i detta sammanhang: marginalisering, trivialisering och generalisering. Han hävdade att det kräver mycket av den ansvarsfulle läsaren att förstå texter som är flera tusen år gamla, tillkomna i en annan del av världen och skrivna på främmande språk samt att det är förenat med betydande svårigheter att underbygga ett etiskt resonemang med hjälp av texter som utgår från förvetenskapliga föreställningar.

Teologen Ragnar Holte menade också att det är möjligt att tolka Bibeln på ett sätt som ger stöd för en positiv bedömning av varaktiga homosexuella relationer. Liksom Svartvik noterade han att kravet på fruktsamhet i Gamla testamentet handlar om att trygga folkets framtida fortlevnad. För att ingen fruktsam kvinna skall lämnas orörd, noterar Holte, tillåts i början polygami, vilket snarast strider mot skapelseberättelserna, och även onani förkastas som en förfelad sexuell handling. Av ett fåtal negativa utsagor om praktiserad homosexualitet är lastkatalogen i Romarbrevet 1:18 ff. den mest utförliga, men enligt Holte hävdar Paulus i denna text att män och kvinnor i den hedniska världen genom avgudadyrkan förletts att byta ut det naturliga heterosexuella umgänget mot homosexuellt umgänge. Enligt Holte uttrycker texten Paulus reaktion mot olika slags Venus- och Fallos-kulter. Svartvik diskuterade samma text och konstaterade att Paulus i ett annat sammanhang använder begreppet ”onaturligt” (para fysin) för att beskriva Guds frälsningshandlande. Frågan om vad som är naturligt besvaras i dag på annat sätt än i Paulus omvärld, noterade Svartvik.

Etikern Johanna Gustafsson Lundberg konstaterade att de värden som under 1980-talet kom att fokuseras i diskussionen om homosexualitet, t.ex. gemenskap, närhet och ömsesidighet, är sådana som i princip kan gestaltas både inom äktenskapet och inom en homosexuell, föräktenskaplig eller annan förbindelse. Ärkebiskop KG Hammar betonade att kyrkan tillämpar samma etiska kriterier för homo- och heterosexuella relationer. Homo- och heterosexuell samlevnad är enligt Hammar visserligen inte samma sak, men han hävdade att de bör betraktas och bedömas på samma sätt.

Även teologen Holsten Fagerberg framhöll att samlevnadsformerna inte bör betraktas som likformiga men väl som likvärdiga. Journalisten Per Olof Widell argumenterade för att den svenska gaykulturen bör bli mer värdeförankrad.

Idéhistorikern Inga Sanner konstaterade att kyrkan tidigare försvarat värdet av parrelationens institutionalisering i äktenskapet. Mot den bakgrunden kan det, ansåg hon, ses som paradoxalt att man nu inom kyrkan ställer sig frågande till att samkönade par på ett motsvarande sätt skulle kunna få sin relation bekräftad i kyrkan.

Kyrklig akt för partnerskap

Beträffande frågan om det bör införas en kyrklig akt för välsignelse av registrerat partnerskap, motsvarande Kyrkohandbokens välsignelse över borgerligt ingånget äktenskap, menade teologerna Bo Brander och Ingegerd Sjölin att det inte finns någon biblisk grund för en sådan välsignelseakt. Kyrkan kan enligt Brander inte välsigna samkönade par om Gud inte välsignar. När kyrkan utför en välsignelseakt är det för att den i stöd av världskristenheten och kyrkans tradition och med Bibeln som utgångspunkt är övertygad om att Gud välsignar. Pingströrelsens företrädare framförde en motsvarande uppfattning. Sjölin, som förordade dagens praxis med en förbön över ingånget partnerskap, påpekade att tiden inte är mogen att införa en ordning för välsignelseakt i handboken eftersom frågan därmed skulle ges bekännelsestatus.

Från homosexuella personer och organisationer framfördes starka önskemål och förväntningar på att samkönade relationer skulle kunna få välsignelse genom en kyrklig akt. Man önskade också att en sådan akt i framtiden skall kunna ges rättsverkan motsvarande dagens kyrkliga vigsel. Arthur Thiry, ordförande för EKHO, hävdade liksom teologerna Ann-Cathrin Jarl och Lars Gårdfeldt således att en kyrklig rit för ingående av samkönade äktenskap eller partnerskap är självklar. Lars Gårdfeldt framhöll att samma vokabulär bör användas om homosexuella relationer som om heterosexuella: att reservera äktenskapet som term för heterosexuella par och kalla det samkönade förhållandet för något annat innebär en diskriminering.

Per Olof Widell menade att partnerskapet är en genial social uppfinning och att även själva termen ”partnerskap” fungerar bra. Widell förordade en utbyggd partnerskapslagstiftning och varnade för att riva upp äktenskapslagstiftningen. Han menade vidare att homosexualiteten kan få en erkänd plats på den offentliga arenan genom en kyrklig välsignelseakt som i ett senare steg kan komma att ges juridisk legitimitet. Detta innebär i så fall en värdeförankring av den homosexuella relationen.

Könsneutrala äktenskap

Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) har som myndighet stått bakom den framställan till regeringen som resulterat i att man nu förbereder en statlig utredning om eventuella förändringar i äktenskapsrätten. HomO Hans Ytterberg pläderade vid hearingen för införandet av en könsneutral äktenskapsbalk. Ytterberg menade att homosexuella bör ha samma rättighet som heterosexuella att välja om de vill gifta sig eller inte. Att kollektivt utesluta en stor grupp människor från denna valfrihet kränker deras mänskliga värdighet.

Att öppna äktenskapet för homosexuella skulle enligt prästen Lars Gårdfeldt vara en reform som inte har några förlorare. Advokaten Nils Gårder menade att äktenskapet bör tolkas funktionellt och menade att det är tänkbart med en ordning där personer av samma kön ingår äktenskap. Detta skulle i så fall definieras annorlunda än förut.

Historikern Eva Österberg talade om att trofasta parförbindelser, trots alla förändringar i riktning mot större individualism och rörlighet, är viktiga i samhället. Alla behöver andra människor och de flesta behöver någon människa som är den speciella för just henne. Äktenskapet är i detta sammanhang att betrakta som en ansvarsfull relation till ”den andre”, och komplexiteten i det vi kallar kärlek är överordnad traditionella idéer om ”rätt” sexualitet. Österberg framhöll vikten av en människosyn som vågar bejaka det som verkar annorlunda och på allvar hävda människors lika värde, vilket också Rikskvinnocentrums chef Gun Heimer gav uttryck för.

Domprosten Tuulikki Koiviunen Bylund uttryckte en förhoppning om att under sin livstid få vara med om kyrkliga vigslar för samkönade par, men såg inte detta som något som snabbt kan införas i Svenska kyrkan.

För flera talare föreföll bejakandet av samkönade relationer vara relativt okomplicerat. Man gav uttryck för en positiv inställning till detta utan att särskilja mellan olika rättsfigurer som partnerskap, äktenskap eller samboende. Teologerna Ragnar Holte och Ingegerd Sjölin menade dock att en homosexuell partnerrelation inte kan utgöra ett äktenskap i kristen mening, eftersom idén med förenandet av de båda könen i en relation där de gemensamt ger upphov till nytt liv saknar tillämplighet i en sådan relation. Vad gäller avbildsfunktionen menade Holte att den tvåkönade relationens speciella avbildsfunktion såsom representerande komplett mänsklighet saknas i den samkönade relationen. Man kan enligt honom knappast heller avkräva två homosexuella partners ett löfte om livslång trohet eftersom Jesusordet ”Vad Gud fogat samman ...” så tydligt handlar om kvinna och man.

Ann-Cathrin Jarl menade att det heterosexuella äktenskapet i bibeltexterna som många talar så väl om inte alls är oproblematiskt. Äktenskapet i Bibeln förutsätter nämligen en över- och underordning mellan könen med manlig överordning som norm. Hon menade också att homosexuellas erfarenheter av att forma relationer mer utifrån vänskap och ömsesidighet än utifrån förtryckande könsroller ger viktiga bidrag till kristen teologisk reflektion kring mänsklig samlevnad.

Teologen Lars Gårdfeldt kommenterade att det kristna bild- och symbolspråket om äktenskapet går att tolka inklusivt. Sven-Erik Brodd talade i liknande termer om att det i kristen tradition förekommer en ”teologisk könskonstruktion”, som skiljer sig från den sociala och biologiska och som möjligen kan tänkas tolkad inklusivt. Brodd påtalade behovet av vidare studier om detta, och uttryckte som sin uppfattning att det inte finns tillräckligt mycket forskning om Svenska kyrkans teologi om äktenskap och vigsel för att man skall kunna avgöra om dess äktenskapssyn går att tolka könsneutralt eller ej.

Också ärkebiskop KG Hammar knöt i sin syn på homosexuell kärlek an till gudsbilden på samma sätt som i fråga om heterosexuell kärlek: Gud är kärlek och kristushistorien visar på ett liv i självutgivande kärlek. Den homosexuella kärleken bekräftar samma gudsbild som den heterosexuella. Detta gör det möjligt att se även homosexuella relationer som en återspegling av Guds kärlek och ett instrument för Guds kärlek i världen. Hammar menade dock att kyrkan inte är betjänt av att använda ordet äktenskap, med dess tusentals år av språklig tyngd, om homosexuella relationer, även om man i samhället skulle välja att göra det. Relationerna kan vara likvärdiga även om de har olika namn, menade han, och de blir inte likvärdiga bara för att man använder samma ord.

Teologen Werner Jeanrond talade också om ”könsneutrala äktenskap” som ett i grunden omöjligt begrepp eftersom ingen människa är skapad könsneutral. Även om man rent hypotetiskt skulle göra äktenskapet som rättsfigur könsneutralt, menade han, så skulle man ändå med nödvändighet tvingas kvalificera sina begrepp om olika typer av samlevnad som olika former av äktenskap och införa en kompletterande terminologi för detta.

Ekumeniska reaktioner

Axel Carlberg från Katolska kyrkan utgick i sitt anförande ifrån att det råder enighet mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan på flera punkter. Det gäller exempelvis beträffande att all form av orättvis diskriminering mot personer p.g.a. sexuell läggning skall anses vara oförenlig med Jesu bud om att älska Gud och sin nästa. Dessutom är man överens om att den sexuella läggningen inte skall skuldbeläggas. Det är människors handlingar, inte känslorna eller drifterna, som är etiskt relevanta. Det finns emellertid också frågor där kyrkorna inte är eniga. Viktigast bland dessa är samtalsdokumentets normativa slutsats att etikens grundnorm och Jesu etiska förebild och undervisning låter sig förenas med ett ansvarigt och ömsesidigt liv i homosexuellt partnerskap.

Sten-Gunnar Hedin, som företrädde Pingströrelsen, menade att det goda samarbetet mellan Svenska kyrkan och Pingströrelsen skulle fortsätta, även om Svenska kyrkan skulle införa en kyrklig akt för ingående av partnerskap. Åsikterna går redan isär i många viktiga frågor. Det skulle emellertid utgöra en extra prövning och uppfattas som ett avsteg i en viktig fråga. Kyrkan kan inte längre bestämma över lagstiftningen men måste för egen del följa evangeliet. Liknande uppfattningar framfördes av de representanterna för Katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna.

Lars Gårdfeldt framförde en hälsning till Svenska kyrkan från katolska, ortodoxa, lutherska och reformerta homosexuella i olika länder med uppmaningen: Gå vidare, ni i Svenska kyrkan. Bered mark för oss andra. Bli den Andens vind som förändrar synen på homosexuella även i ortodoxa och katolska kyrkan. Ge världens kristna homosexuella ett hopp. Det är enligt Gårdfeldt tid att ge plats åt de kyrkligt utsatta och välja andra former för ekumeniska samtal. Teologen Jesper Svartvik konstaterade också att kyrkans plats bör vara vid de utsattas och marginaliserades sida, och Ann-Cathrin Jarl talade om hur förföljda homosexuella människor i hela världen offras ”på ekumenikens altare”.

En uppmaning liknande Gårdfeldts framfördes av Eva Österberg. Svenska kyrkan har, sade hon, historiskt sett ofta stått för en intolerant hållning mot avvikare och minoriteter. Men även den rollen kan och har förändrats. I dag arbetar Svenska kyrkan ofta för global solidaritet med de undertryckta. Vad hindrar att Svenska kyrkan går före i en utveckling som på liknande vis innebär ökad jämställdhet mellan människor?

Arthur Thiry, ordförande för EKHO, redogjorde för erfarenheterna från när projektet Normgivande mångfald medverkade med en utställning vid KEK:s generalförsamling i Trondheim. Han beskrev också sin stolthet över att Svenska kyrkans biskopar fört upp frågan vid Lutherska världsförbundets generalförsamling. Svenska kyrkan, sade Thiry, har en unik möjlighet att bli den profetiska rösten i vår samtid. Det är en stor kyrka som har tillgång både till ekonomiska resurser och goda teologer och ledare.

Ärkebiskop KG Hammar menade att det ekumeniska samtalet visserligen ansträngs av att olika kyrkor intar olika hållning men att varje kyrka måste förvalta sitt uppdrag att vara kyrka i det samhälle där hon faktiskt är verksam. Det är enligt Hammar viktigt att iaktta största möjliga öppenhet och att inte som kyrka bli handlingsförlamad av krav på ekumenisk konsensus.

3.2 Teologiska kommitténs slutsatser och förslag

Med bl.a. haeringen som underlag har Teologiska kommittén dragit följande slutsatser beträffande samlevnadsfrågor. Dessa slutsatser har redovisats i ovan nämnda rapport från hearingen.

En viktig slutsats från hearingen är att det även utanför kyrkan finns stora förväntningar på Svenska kyrkan som normgivare beträffande mänsklig samlevnad. Det finns också förväntningar på att Svenska kyrkan på olika sätt skall erbjuda stöd åt barn och föräldrar. Kyrkan har här ett ansvar för samhället i stort. Det betonades att, trots allt tal om ungdomskultur, så är föräldrarna viktiga normgivare för den uppväxande generationen. Från flera håll framfördes att det är angeläget med stöd åt familjen i vår tids samhälle.

Beträffande de synpunkter som kom fram är det viktigt att notera en kritisk recension av Teologiska kommitténs samtalsdokument Homosexuella i kyrkan. Det framkom bl.a. att vissa aspekter inte blivit tillräckligt belysta i detta dokument. Det gäller inte minst frågor kring skapelse- och människosyn. Hur skall man t.ex. teologiskt bedöma olika biologiska förhållanden? Det visade sig att en människosyn starkt influerad av den grekiska filosofin har haft ett dominerande inflytande på mycket teologiskt tänkande, men att en sådan syn behöver problematiseras, bl.a. med hjälp av luthersk teologi. Problematiseringen skulle även ha kunnat göras med hjälp av ett fördjupat könsteoretiskt perspektiv. Könsidentiteten är en viktig faktor i en människosyn liksom i den enskilda människans egen självförståelse. Det är uppenbart att de grundläggande könsteoretiska aspekterna inte blivit tillräckligt belysta vid hearingen. Inom detta område behövs ytterligare reflektion.

En viktig insikt är att utformningen av äktenskapet som institution är mycket beroende av den aktuella kontexten, vilket framgick av de historiska redogörelserna. Det framkom också att äktenskapet som institution rymmer en barlast från tidigare samhällens patriarkala värderingar och attityder och att det är angeläget att låta äktenskapet som institution bli mera präglat av egalitära värderingar och av könsroller som inte är stereotypa. Strategier för hur detta skall möjliggöras behöver emellertid övervägas ytterligare.

Det är intressant att konstatera att äktenskapet som institution i vår tid inte alls är ifrågasatt på det sätt som var fallet under 1960- och 70-talet. En viktig slutsats från hearingen är att äktenskapet uppfattas ha positiva potentialer, trots de negativa konsekvenser som också finns, t.ex. i form av våld mot kvinnor. Från att tidigare av många ha uppfattats som en föråldrad institution betraktas äktenskapet numera som en viktig resurs i samhället. Detta aktualiserar behovet av olika slags stöd åt äktenskap och familj från samhälle och kyrka. Kyrkans familjerådgivning har här en viktig uppgift.

Beträffande kyrkans roll i äktenskapet är det viktigt för kyrkan att vara medveten om att äktenskapet ursprungligen är en borgerlig inrättning. Enligt Luther fanns äktenskapet före kyrkan och tillhör skapelseordningen. Det primära skeendet består i att två människor vill leva i gemenskap med varandra. Detta kan sedan ges en välsignelse av kyrkan. Genom den kyrkliga akten görs härigenom tydligt det som redan föreligger genom makarnas ömsesidiga beslut. Det är emellertid också viktigt att konstatera att ett äktenskap inte enbart är en privatsak utan också en offentlig institution. Det har genom tiderna funnits en spänning mellan äktenskapet som borgerlig inrättning och kyrkans syn på äktenskapet. För en luthersk kyrka är det viktigt att konstatera att äktenskapet inte primärt är en kyrklig angelägenhet. Detta innebär i sin tur att kyrkan inte har något självklart tolkningsföreträde beträffande hur äktenskapet skall förstås.

Från företrädare från andra kyrkor som medverkade i hearingen framkom att kyrkorna bedömer frågorna kring homosexuell samlevnad på olika sätt. Det blev emellertid också tydligt att frågorna inte bedöms ha den karaktären att de äventyrar de fortsatta ekumeniska samtalen mellan Svenska kyrkan och de andra kyrkorna.

Vid hearingen medverkade ett antal teologer med erfarenhet av att leva som homosexuella i kyrkan samt företrädare för homosexuellas organisationer. Det blev tydligt att det bland dessa finns skilda uppfattningar i centrala frågor. Vissa förespråkade en könsneutral äktenskapslagstiftning medan andra menade att partnerskap är en mera adekvat institution för samkönade par. Många menade att det snarast bör införas något slags kyrklig välsignelseakt, men det fanns också förespråkare för uppfattningen att den som är homosexuell bör leva i avhållsamhet. Beträffande de juridiska aspekterna framkom att lagstiftningen även måste ses i ett internationellt perspektiv.

Under hearingen framkom olika uppfattningar beträffande hur Svenska kyrkan bör gå vidare kring frågan om kyrklig akt för partnerskap. Somliga förordade att man bör skynda långsamt i denna fråga med fortsatt reflektion och fortsatta samtal innan något nytt steg tas. Andra menade att det är angeläget att något görs snarast och att ytterligare avvaktan med ett beslut innebär olika slags negativa konsekvenser.

En allmän reflektion från Teologiska kommittén är att det under de senaste decennierna har ägt rum betydande förändringar i olika avseenden beträffande mänsklig samlevnad och att det därför är befogat med en översyn av lagstiftningen kring äktenskap och samlevnad. Svenska kyrkan bör vara en aktiv part i samtalet kring den statliga utredning som riksdagen har givit regeringen i uppdrag att tillsätta.

Mot bakgrund av samtalsdokumentet Homosexuella i kyrkan och de erfarenheter som vunnits genom hearingen vill Teologiska kommittén föreslå Kyrkostyrelsen att inför 2005 års kyrkomöte överväga att lägga fram följande förslag för Kyrkomötet.

Teologiska kommittén menar att vi i vår kyrka är förpliktigade att ständigt reflektera över kyrkans många uttrycksformer och hur de bäst gestaltar evangelium så att det blir befriande och upprättande.

Enligt Teologiska kommittén finns det övertygande teologiska argument som stöd för uppfattningen att alla människor, heterosexuella som homosexuella, skall kunna leva i trofasta och jämbördiga relationer. Partnerskapet främjar sådana relationer. Vissa textställen i Bibeln har använts som argument mot homosexuell samlevnad. Från ett exegetiskt och hermeneutiskt perspektiv anser kommittén att dessa texter inte utgör en grund för att avvisa sådana relationer. I Bibelns kärleksbudskap finns däremot förutsättningen för ett bejakande av ömsesidiga, ansvariga relationer präglade av kärlek och omtanke mellan människor av samma kön.

Önskemål om en kyrklig välsignelseakt framfördes i flera inlägg under hearingen. Det kan vidare framhållas att förbönsakten i enlighet med Biskopsmötets pastorala råd om förbön för dem som ingått registrerat partnerskap på många håll alltmer har kommit att få karaktären av en välsignelsegudstjänst. Det har således redan etablerats en kyrklig praxis kring en sådan välsignelse.

1. Teologiska kommittén anser att det finns grund för att pröva en kyrklig akt för välsignelse av ingånget partnerskap. I arbetsmaterialet Kyrklig akt för partnerskap och därmed sammanhängande frågor, som lades fram för Kyrkomötet 2004, finns exempel på hur en sådan akt skulle kunna se ut. Detta material kan bilda utgångspunkt för ett ritual som skulle kunna användas under ett antal år i de församlingar som så önskar och sedan utvärderas. Domkapitlen bör få möjlighet att ge sina synpunkter på ritualet innan det tas i bruk.

2. Det är tydligt att det behövs en fördjupad och breddad teologisk reflektion kring samlevnadsfrågorna. Här har Teologiska kommittén redan ett uppdrag. Hearingen, som är ett led i fullgörande av detta uppdrag, kan snarast betraktas som ett slags inventering av området, som även väckte flera nya frågor. Teologiska kommittén är beredd att fortsätta sitt uppdrag genom att koordinera en fortsatt teologisk bearbetning av samlevnadsfrågorna. För att detta skall vara möjligt inom rimlig tid krävs emellertid tillgång till resurser. Det är angeläget att arbetet kan komma igång i sådan tid och tilldelas sådana resurser att det fortlöpande kan ge vägledning åt Biskopsmötet och Kyrkostyrelsen kring ställningstaganden i frågor som kommer att föranledas av den statliga utredningen om ny äktenskapslagstiftning.

3. Enligt Teologiska kommittén bör det även övervägas att lägga fram förslag till konstateranden av Kyrkomötet i vissa frågor kring homosexuella i kyrkan där det råder bred konsensus inom Svenska kyrkan. Hit hör vissa av de slutsatser som gjordes i samtalsdokumentet Homosexuella i kyrkan. Det skulle t.ex. kunna konstateras att Svenska kyrkan i likhet med andra kyrkor har deltagit i diskriminering av homosexuella och att det finns anledning att i detta avseende göra upp med sin tradition. Det bör vidare tydliggöras att det är uteslutet att fördöma den homosexuella personen eller att skuldbelägga den homosexuella orienteringen och att det råder total enighet om att kyrkan aktivt skall motverka diskriminering av personer på grund av sexuell orientering. Det bör också tydliggöras att Svenska kyrkan inte bör sanktionera eller driva en organiserad verksamhet i syfte att ”bota” homosexuella från deras läggning. En fråga som också borde övervägas är att Kyrkomötet skulle kunna konstatera att homosexuell orientering, eller ett liv i partnerskap, inte kan vara ett motiv för att vägras vigning till kyrklig tjänst.

4. Det är enligt Teologiska kommittén tydligt att familjen är en utsatt institution i vår tid och att detta inte minst går ut över barnen. Många relationer brister och många barn saknar någon som de kan lita på och som de kan anförtro sig åt i svåra situationer. Klyftan mellan de barn som har det bra och de som har det dåligt växer och den psykiska ohälsan bland barn ökar. Dessutom förekommer våld och andra övergrepp inom familjen, vilket emellertid knappast är någon ny företeelse. Familjen har blivit mera utlämnad åt sig själv jämfört med tidigare. Detta har bland annat att göra med att det stöd som förr gavs av den omgivande släkten många gånger saknas. Mot bakgrund av detta menar Teologiska kommittén att Kyrkostyrelsen bör få i uppdrag att vidta åtgärder i syfte att intensifiera Svenska kyrkans arbete kring stöd åt barn och familj. Detta borde vara ett prioriterat område för Svenska kyrkan.