|
2. Frågor kring homosexuella i kyrkan
Teologiska kommitténs samtalsdokumentet Homosexuella i kyrkan presenterades för Kyrkostyrelsen och Biskopsmötet i mars 2002. Dokumentet visar på frågans komplexa natur, på vilka vägval som är möjliga och hur dessa kan motiveras. Utgångspunkten tas i den tystnadens kultur som länge drabbat homosexuella i samhälle och kyrka. Mot bakgrund av dessa resonemang presenteras slutligen några möjliga förhållningssätt för Svenska kyrkan vad gäller homosexuella i kyrkan. Särskilt fokuseras frågan om införandet av en ordning för välsignelse över ingånget partnerskap liksom bl.a. frågan om öppet homosexuella personer i kyrkans vigningstjänst.
Dokumentet lades fram för Kyrkomötet samma år med förslag om att det skulle sändas ut för samtal på bred front i stift och församlingar. Kyrkolivsutskottet välkomnade Kyrkostyrelsens förslag att inbjuda till samtal kring dokumentet, och sedan Kyrkomötet beslutat i enlighet med utskottets förslag inleddes ett samarbete med studieförbundet Sensus som utarbetade en studiehandledning till samtalsdokumentet.
Det har betraktats som angeläget att den lokala processen skulle få pågå under rimligt lång tid inför det kyrkomöte där den fortsatta beslutsprocessen skulle ta vid, men detta innebär inte att samtalsprocessen avslutas med årets kyrkomöte eller att den formellt avrapporteras med denna skrivelse. Ingen sådan formell avrapportering sker. Under år 2004 gjordes dock en utvärdering i det skede som processen då befann sig i. Den genomfördes med två enkätundersökningar utförda vid kyrkokansliets enhet för forskning och kultur. Den första riktades till kyrkoherdarna i samtliga pastorat och hade till syfte att undersöka i vilken utsträckning processen kommit i gång, och om man i samtalen använt sig av samtalsdokumentet och studiehandledningen. I den andra enkäten vände man sig till individer som deltagit i processen i syfte att identifiera olika uppfattningar om processen och om de frågor som stått i dess fokus. Resultaten finns redovisade i en rapport som sammanfattas i detta kapitel. Vidare har synpunkter och erfarenheter inhämtats från stiften, som haft ett huvudansvar för samtalsprocessen, och från EKHO som fungerat som Svenska kyrkans samarbetspartner under processens gång.
I detta kapitel sammanfattas också resultaten av en analys som undersökt hur Svenska kyrkan presenterats i media under 2002–2004, och avslutningsvis ges en rapportering från samarbetsprojektet Normgivande mångfald som genomförts under samma tid med Svenska kyrkans församlingsförbund som samordnande organisation för den del i projektet som utförts inom Svenska kyrkan.
2.1 Lagstiftning
Registrerat partnerskap
Genom lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap har det gjorts möjligt för två personer av samma kön att registrera sitt partnerskap. De förklaras därefter som registrerade partner. För registrering av partnerskap krävs viss anknytning till Sverige. Registrering får ske om en av partnerna har hemvist här i landet sedan minst två år eller en av partnerna är svensk medborgare med hemvist här i landet. Med svensk medborgare jämställs medborgare i Danmark, Island, Nederländerna och Norge. Annars gäller i allt väsentligt samma förutsättningar såvitt avser släktskap, ålder m.m. för att registrera partnerskap som för att ingå äktenskap. Behörig att vara registreringsförrättare är lagfaren domare i tingsrätt eller den som länsstyrelsen har förordnat. Innan ny lagstiftning föreligger kommer det med all sannolikhet inte att vara juridiskt möjligt att registrera partnerskap genom en kyrklig handling.
Ett registrerat partnerskap har samma rättsverkningar som ett äktenskap med undantag av att lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen inte gäller för registrerade partner. I prop. 2004/05:137 Assisterad befruktning och föräldraskap, som riksdagen förväntas besluta om den 3 juni 2005, föreslås att assisterad befruktning med donerade spermier enligt lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen skall få utföras också beträffande en kvinna som är partner eller sambo med en annan kvinna. Partnern eller sambon skall – tillsammans med den befruktade kvinnan – anses som förälder till det barn som föds, förutsatt att hon har samtyckt till behandlingen och att det är sannolikt att barnet har avlats genom den. Ändringen föreslås träda ikraft den 1 juli 2005.
Vidare följer att bestämmelser som gäller för makar och vars tillämpning innebär en särbehandling av den ena maken endast på grund av dennas kön inte gäller för registrerade partner. Undantaget berör huvudsakligen sådana, numera inte så vanligt förekommande, regler som ger ekonomiska förmåner åt gifta kvinnor eller änkor. Slutligen stadgas att bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap inte gäller för registrerat partnerskap.
Vid lagens ikraftträdande den 1 januari 1995 fanns ytterligare ett undantag, nämligen att registrerade partner varken gemensamt eller var för sig fick anta adoptivbarn och att de inte heller fick utses att i egenskap av särskilt förordnade förmyndare gemensamt utöva vårdnaden om en underårig. Detta undantag togs bort när riksdagen våren 2002 beslutade vissa lagändringar som innebär att registrerade partner fått möjlighet att prövas som adoptivföräldrar. Lagändringarna trädde i kraft den 1 februari 2003.
I samband med att riksdagen antog lagen om registrerat partnerskap uttalades också att det fanns skäl att utvärdera de två parallella sambolagstiftningarna. Sedan den 1 juli 2003 gäller sålunda en enda gemensam sambolag (2003:376) för alla sambor oavsett kön.
Utredning om ny äktenskapslagstiftning
I Lagutskottets betänkande 2003/04:LU22 Äktenskap, partnerskap och samboende har utskottet behandlat knappt hundra motionsyrkanden som främst gäller lagstiftningen om äktenskap, partnerskap och samboende. Med bifall till två motionsyrkanden förordar utskottet att regeringen bör tillkalla en parlamentarisk utredning för att utreda frågan om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Den 29 april 2004 biföll riksdagen Lagutskottets förslag och gav regeringen i uppdrag att tillsätta en parlamentariskt sammansatt utredning för att förutsättningslöst utreda frågan om en könsneutral äktenskapslagstiftning.
Utredningen fick sina direktiv av regeringen den 27 januari 2005. Uppdraget är formulerat på följande sätt:
En särskild utredare tillkallas, biträdd av två referensgrupper, en med företrädare för riksdagspartierna och en med företrädare för trossamfund. Utredaren skall hålla en nära kontakt med homosexuellas organisationer samt andra berörda. Utredaren får följande uppdrag.
Äktenskap för par av samma kön?
Utredaren skall ta ställning till om par av samma kön bör kunna ingå äktenskap. Utredaren skall göra en grundlig analys av frågan och redovisa samtliga skäl som talar för och emot detta.
Om utredarens slutsats blir att äktenskap skall kunna ingås av par av samma kön, bör detta innebära att som princip detsamma skall gälla för dessa äktenskap som för äktenskap mellan par av olika kön. Utredaren skall redovisa vilka internationellt privat- och processrättsliga frågor som äktenskap mellan par av samma kön aktualiserar och överväga om detta motiverar någon särskild reglering. Även i övrigt skall behovet av följdändringar eller andra åtgärder utredas.
I uppdraget ligger inte att utreda frågor om assisterad befruktning och föräldraskap till barn. Dessa frågor är för närvarande föremål för överväganden inom Regeringskansliet.
Formerna för ingående av äktenskap
Utredaren skall vidare ta ställning till formerna för ingående av äktenskap. Övervägandena skall göras oavsett vilken slutsatsen blir i frågan om äktenskap för par av samma kön.
Utredaren skall överväga om behörigheten för trossamfund att företräda det allmänna vid ingående av äktenskap bör finnas kvar eller om äktenskap endast bör få ingås civilt.
Om utredaren anser att äktenskap även i fortsättningen bör kunna ingås hos trossamfund, skall det övervägas om några förändringar bör göras när det gäller denna behörighet. Det skall utredas om trossamfunden bör vara fria att välja vilka man vill viga. Bör – om äktenskap kan ingås av par av samma kön – vigseltillstånd kunna ges till trossamfund som endast tillåter äktenskap mellan par av olika kön, eller bör vigseltillståndet göras villkorat av att samfundet även tillåter vigsel av par av samma kön?
Utredaren skall utreda formerna för ingående av äktenskap civilt. Det gäller både om utredaren föreslår ett generellt system med civiläktenskap och om förslaget är att den civila vigseln skall vara ett alternativ till vigsel genom samfund. En fråga för ingående av äktenskap i civil ordning är om det finns anledning att knyta uppkomsten av ett äktenskap till något annat än en vigsel, t.ex. en registrering.
[---]
Ändringar i partnerskapslagen m.m.
Om utredarens slutsats blir att äktenskap bör kunna ingås av par av samma kön, bör detta få till följd att partnerskapslagen upphävs. Utredaren skall i detta läge särskilt överväga vilka övergångsregler som bör gälla för redan registrerade partnerskap.
Om utredaren kommer till slutsatsen att äktenskap inte bör kunna ingås av par av samma kön, skall utgångspunkten i stället vara att partnerskapet behålls. Det skall då övervägas om förändringar bör göras när det gäller partnerskapet. I motioner i riksdagen har ett antal sådana frågor tagits upp (se bet. 2003/04:LU22). Det har bl.a. föreslagits att Svenska kyrkan och andra trossamfund bör kunna registrera partnerskap. Här uppkommer liknande frågor som har nämnts ovan om äktenskap för par av samma kön. Bör ett trossamfund, med bibehållet vigseltillstånd, ha rätt att välja om det vill registrera partnerskap? Och bör behörigheten att registrera partnerskap förutsätta beslut av Kammarkollegiet? En annan fråga är om uppdragen som vigsel- och registreringsförrättare efter förordnande av länsstyrelsen bör göras till ett gemensamt uppdrag (jfr bet. 1999/2000:LU22). Ytterligare frågor som skall utredas är terminologin i lagen, möjligheten att få dispens från 18-årsgränsen för registrering av partnerskap och anknytningskraven för ingående av partnerskap (jfr prop. 1999/2000:77 och bet. 2003/04:LU22).
[---]
Övrigt
Utredaren skall ha ett nära samarbete med referensgrupperna, som skall ges tillfälle att kontinuerligt ge synpunkter på det som framkommer under utredningen och närvara vid sammanträden som utredaren har med sakkunniga och experter.
Utredaren skall hålla en nära kontakt med homosexuellas organisationer samt andra berörda.
Utredaren skall redovisa gällande rätt och eventuellt pågående lagstiftningsarbete i länder som utredaren bedömer vara av intresse och i övrigt göra de internationella jämförelser som anses befogade. Regleringen i andra nordiska länder bör ges en särskild belysning och beaktas i arbetet.
Utredaren skall föreslå de författningsändringar som bedöms vara behövliga.
Uppdraget skall redovisas senast den 30 mars 2007. Det står utredaren fritt att lämna särredovisningar i vissa frågor om det bedöms lämpligt.
2.2 Samtalsprocessen kring dokumentet Homosexuella i kyrkan
Utvärdering av samtalsprocessen
Under 2004 gjordes en utvärdering av samtalsprocessen kring Teologiska kommitténs samtalsdokument Homosexuella i kyrkan. Utvärderingen genomfördes på kyrkokansliets uppdrag som två enkätundersökningar vid Svenska kyrkans enhet för forskning och kultur. Resultaten finns sammanställda i en internrapport som kan rekvireras från kyrkokansliet. Sammantaget tecknas här en bild av i vilken omfattning samtalsprocessen kommit igång, hur den har uppfattats av deltagarna och hur man ser på olika tänkbara beslutsmöjligheter.
Den första enkäten
Den första enkäten genomfördes under våren 2004 i syfte att undersöka i vilken utsträckning processen kommit i gång och huruvida man för denna använt sig av samtalsdokumentet och den studiehandledning som tagits fram till detta dokument. För en sådan kartläggning av faktauppgifter rörande samtalsprocessen föreföll det relevant att rikta frågeformuläret till kyrkoherdarna i samtliga pastorat. Av Svenska kyrkans 1 025 pastorat besvarade 591 denna elektroniska enkät, vilket ger en svarsfrekvens på 58 procent. Detta är en anmärkningsvärt hög nivå eftersom endast en påminnelse skickades ut. Fördelningen av svar var dessutom jämn över landet, vilket innebär att materialets representativitet bedöms som god.
Ungefär hälften av pastoraten uppgav att de inte fört några organiserade samtal. Det innebär således att den andra hälften av pastoraten faktiskt påbörjat sin process vid mättillfället.
Studien gav besked om att kännedomen om samtalsdokumentet och tillhörande studievägledning var hög. Eftersom det gått en del tid sedan studien genomfördes torde den i dag vara ännu högre. Endast 1,5 procent av kyrkoherdarna sade sig inte känna till samtalsdokumentet alls, medan 5 procent av dem inte hade kännedom om studiehandledningen. Ca 60 procent av dem uppgav att de kände till de båda dokumenten ”mycket”. Denna ståndpunkt uttryckte dock en subjektiv upplevelse snarare än ett faktiskt förhållande. Det går inte att utifrån resultatet med säkerhet sluta sig till att kännedomen om dokumentens innehåll faktiskt är god.
Information om samtalsprocessen har i första hand (85 procent) kommit från det egna stiftet, men även Sensus och media har varit viktiga i detta sammanhang (20 procent). Det tycks således som om kommunikationen från kyrkomöte/nationell nivå via stiften till församlingarna fungerat väl.
Eftersom kännedom om såväl material som process var god kan man fråga sig varför inte fler än hälften av pastoraten kommit igång med samtalsprocessen. En förklaring till detta kan vara att man vid mättillfället inte hunnit, men att man därefter kommit igång. En tredjedel av de pastorat som uppgav att man inte hade materialen motiverade detta med att man ännu inte hunnit beställa dem. Detta är dock knappast hela sanningen. En fjärdedel av kyrkoherdarna i dessa pastorat ansåg nämligen att frågorna saknade relevans för församlingsarbetet.
Inom ramen för samtalsprocessen har församlingarna erbjudits utbildning. En fjärdedel av kyrkoherdarna uppgav dock att de inte nåtts av något sådant erbjudande. Måhända indikerar detta att kommunikationen i alla stycken inte fungerat helt tillfredsställande. Framför allt (i 40 procent av pastoraten) har man uppmärksammat utbildningserbjudanden från stiftet. Närmare hälften av kyrkoherdarna uppgav att någon från pastoratet deltagit i utbildning, och i en fjärdedel av pastoraten önskade man vid tiden för mätningen få möjlighet till utbildning.
När det gällde samtalsprocessens utformning skilde den sig åt mellan pastoraten. Där processen kommit igång pågick den framför allt inom ramen för personalsamlingar (drygt 35 procent av pastoraten, motsvarande ca 70 procent av dem som kommit igång med processen) och i kyrkoråden (ca 30 procent av pastoraten, vilket motsvarar ca 60 procent av dem som kommit igång med processen). Endast ca 4 procent har använt materialet i program för en bredare allmänhet.
Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att informationen om samtalsprocessen fungerat relativt väl och att processen, där den kommit igång, i första hand verkar ha varit en angelägenhet för den inre församlingskärnan.
Den andra enkäten
Den andra enkäten genomfördes under senare delen av år 2004 och hade som syfte att undersöka olika uppfattningar hos dem som deltagit i samtalsprocessen. Det handlade såväl om samtalsklimatet i processen som om attityder till sakfrågan. Ett slumpmässigt urval gjordes bland de pastorat som i den första studien förklarat att de kommit igång (eller skulle komma igång) med processen och där kyrkoherden var villig att hjälpa till med datainsamlingen. I dessa pastorat skulle det sedan inte ske något ytterligare urval, utan samtliga personer som deltagit i samtalen skulle om möjligt besvara enkäten.
De pastorat som motsvarade urvalskriterierna för denna andra delstudie ombads således att inkomma med uppgifter om hur många enkätformulär de behövde, dvs. hur många som deltagit i samtalsprocessen. Totalt kom 75 pastorat av 162 tillfrågade att reagera på denna uppmaning och önskade mellan 2 och 90 enkäter vardera. Totalt rekvirerades 1 614 formulär. Ytterligare två pastorat ville delta, men eftersom de endast ville ha en enkät vardera uteslöts de ur urvalet med motiveringen att det inte är mycket till samtal om man endast diskuterat med sig själv.
I undersökningen deltog till slut 524 personer från 66 pastorat. Huruvida 524 inkomna svar på 1 614 utsända enkäter (32 procent) är mycket eller litet är en inte helt enkel fråga att besvara. Eftersom undersökaren inte hade kontroll över insamlingen, mer än genom kontakt med ett antal kyrkoherdar som skulle förmedla kontakten vidare, får man ändå säga att nivån ligger inom rimlighetens gräns.
Urvals- och insamlingsmetoden gör att de 524 svarspersonerna inte kan betraktas som representativa för samtliga deltagare i processen. Resultaten skall inte för den skull underskattas. Analysen av hur olika variabler förhåller sig till varandra torde vara högst tillförlitlig. Då man studerar svarsfördelningen för enskilda frågor blir felmarginalen större, även om också dessa ger en fingervisning om tendenser och förhållanden. I synnerhet gäller detta då bilden är entydig.
Det bör erinras om att vi endast har att göra med pastorat som deltagit i samtalsprocessen. Eftersom denna hade kommit olika långt i olika stift såg också representationen olika ut. Till exempel fanns en klar överrepresentation från Lunds stift medan Linköping, Växjö och Visby stift representerades av få deltagare. Svarsmaterialet omfattar både mycket små och riktigt stora pastorat: det största har 45 000 invånare. Även rena landsbygdspastorat finns representerade i studien.
Utbildningsnivån bland de svarande var anmärkningsvärt hög. Närmare 60 procent av de svarande hade någon form av högskoleutbildning. Såväl könsfördelning som åldersfördelning verkar ha varit relativt jämn.
Ett av studiens huvudresultat var den positiva uppslutningen kring processen som sådan. Hela 80 procent av de svarande ställde sig positiva till Kyrkomötets beslut om att genomföra samtalsprocessen. Detta skulle kunna förklaras med att endast de som varit positiva deltagit i samtalen och därmed fått möjlighet att svara på enkäten, men eftersom samtalen framförallt skett bland anställda och förtroendevalda torde detta inte vara fallet. En lika stor andel av de svarande ansåg att metoden borde kunna användas ofta i viktiga frågor i kyrkan, eftersom man upplevde att detta ökar församlingarnas delaktighet i beslutsprocessen. Drygt 70 procent av de svarande menade att processer av detta slag bör fungera ledande för Kyrkomötets beslut. Generellt kan man säga att kvinnorna i högre grad än männen bejakade dessa uppfattningar, men att även männen generellt var positivt inställda.
I första hand har samtalsprocessen ansetts vara viktig för förtroendevalda och anställda i församlingen: hela 60 procent ”instämmer helt” i detta alternativ. Minst viktig anser man att frågan är för samhällets breda allmänhet, men även i detta alternativ är det 40 procent som ”instämmer helt”. Så gott som ingen (1–3 procent) ansåg att processen inte skulle vara viktig för någon. Generellt kan man notera att kvinnor i högre grad än män ansåg att processen var viktig.
När det gällde egna erfarenheter uppgav 60 procent av svarspersonerna att samtalen skett i anslutning till personalsamling eller kyrkoråd. Även föredrag och öppna samlingar verkar ha varit en vanlig form (ca 30–40 procent). En och samma person kan förstås ha deltagit vid olika typer av samlingar.
I ungefär 85 procent av svaren framkom att de organiserade samtal som förts haft en utsedd ledare. Drygt 90 procent uppgav att de flesta deltagarna varit personer som de kände förut. Detta styrker bilden av att processen i första hand riktats till (eller anammats av) församlingens innersta kärna. Antalet deltagare i samtalen har varierat mellan 2 och 70 personer, med ett genomsnitt på 15 personer. Ungefär 20 procent av de svarande uppgav att någon person från EKHO-rörelsen medverkat i samtalen. Detta innebär inte att 20 procent av pastoraten haft EKHO-representation i samtalen utan snarare att EKHO mött ungefär 20 procent av dem som deltagit i samtalsprocessen.
Ungefär 80 procent av svarspersonerna kände till samtalsdokumentet och 60 procent studievägledningen. Många – nästan 80 procent – har också använt samtalsdokumentet i processen. Den generella uppfattningen var att det var intressant (ca 65 procent) och gav god hjälp i processen (ca 75 procent). Knappt 15 procent av de svarande ansåg att det var ensidigt och uteslöt många viktiga frågor.
När de svarande gavs möjlighet att med ett antal föreslagna värdeomdömen bedöma samtalsprocessen som sådan framträdde några omdömen som särskilt vanligt förekommande (drygt 75 till ca 90 procent): respektfullhet, öppenhet för olika åsikter och förtroendeingivande. Ungefär 5 procent av deltagarna vittnade om intolerans och 15 procent om konflikter. Detta är en icke försumbar andel av deltagarna, men den skulle mycket väl ha kunnat vara högre.
Hittills har en relativt entydig och positiv bild framträtt. Hög kännedom, delaktighet, respekt och positiv inställning till processen är några omdömen som ganska väl sammanfattar vad som diskuterats till nu.
Bilden blir dock en annan då man studerar inställningen hos deltagarna till de olika sakfrågor som har diskuterats, inte minst de eventuella beslut som Svenska kyrkan kan komma att fatta. Gränsdragningen mellan olika alternativ kan här emellanåt vara hårfin och samma person kan dessutom ha bejakat flera alternativ. Resultatet gav en relativt god bild av den åsiktsvariation som präglat samtalen. När det gäller dagsläget sade sig drygt 70 procent av svarspersonerna vara positiva till att kyrkan idag erbjuder en offentlig välsignelse över borgerligt ingångna äktenskap. En nästan lika stor andel ställer sig positiva till att kyrkan erbjuder välsignelse över individerna i ett ingånget partnerskap. Däremot är man inte lika positiv till att partnerskap kan registreras i kyrkorummet: bara ca 25 procent av de svarande ställde sig mer eller mindre positiva till detta och 50 procent direkt negativa. Vid dessa frågor framträder en skillnad mellan män och kvinnor, där kvinnorna är mer positivt inställda än männen till de möjligheter som erbjuds. Likaså är yngre mer positivt inställda än äldre.
Än mer varierad blev bilden då frågan ställdes om framtida möjligheter. De flesta – närmare 60 procent – anser att Svenska kyrkan i framtiden bör välsigna ingånget partnerskap mellan homosexuella, något som knappt 25 procent av svarspersonerna dock ställer sig avvisande till. Närmare 50 procent är positiva till välsignelse av äktenskap mellan homosexuella par medan knappt 35 procent är negativa till detta. Tanken på att utforma en äktenskapsritual för homosexuella som vore så lik den nuvarande vigselordningen som möjligt stöter på än större motstånd: drygt 40 procent av de svarande är negativa till detta. Allra mest negativ tycks man dock vara till en vigselordning med tydliga skillnader för homo- och heterosexuella äktenskap. Närmare 60 procent tar avstånd från detta.
Med enkätresultatet som underlag kan man konstatera att de som deltagit i samtalsprocessen är inne i en egen process vad gäller själva sakfrågan. Man lämnar generellt inga entydiga svar utan är mer eller mindre positiv till flera alternativ. Detta kan ha flera rimliga orsaker, men viktigast i detta sammanhang måste ändå vara att processen har fångat upp olika värderingsgrupper till diskussion och att denna diskussion över lag har bedömts som positiv.
Det finns också personer som är direkt negativa till processen. Även om dessa inte är många, finns det skäl att lyssna till deras argument. En mer nyanserad bild av deras uppfattning framkom i analysen av enkätens öppna svar.
Den andra enkätens öppna svar
Det formulär som användes i den andra enkäten bestod huvudsakligen av frågor med fasta svarsalternativ, alltså ”kryssfrågor”. Sist i formuläret gavs dock svarspersonerna möjlighet att med egna ord formulera sina ”övriga åsikter och tankar som relaterar till samtalsprocessen och dess olika frågeställningar”. Inte mindre än 140 personer, alltså en fjärdedel av de svarande, valde att utnyttja detta utrymme. Frågans placering sist i formuläret gjorde att svarspersonernas uppmärksamhet var samlad kring frågor man redan ställts inför. Det var mer sällsynt att man förde in någon helt ny aspekt eller fråga i sitt öppna svar. Vad dessa framförallt tillförde utvärderingen var ett kompletterande och mer utförligt eller nyanserande resonemang om vilka frågor man personligen uppfattat som angelägna, kanske också varför, och ibland hur man argumenterar för den ståndpunkt man intar i någon av de sakfrågor som samtalsprocessen lyft fram.
Samtalsprocessen som sådan
De öppna svaren behandlade alltså dels samtalsprocessen som sådan, dels de ämnen som stått under diskussion. I närmare 80 svar kommenterades samtalsprocessen, samtalsdokumentet eller studiehandledningen. Till denna övergripande kategori förs i analysen också de svar där svarspersonerna kommenterat själva utvärderingsmomentet, till exempel när det gäller tidpunkten för enkäten. Någon sade sig ha svårt att minnas enskildheter i längesedan slutförda samtal, medan andra uttryckte en frustration över att enkäten kommit för tidigt, ”innan processen var avslutad” och ibland innan den ens riktigt hunnit komma igång. Dessa synpunkter kan tyckas ta ut varandra, men det finns anledning att lyfta fram en aspekt av de senare svaren. Man anar här att det på sina håll funnits en oklarhet i relationen mellan samtalsprocess och beslutsprocess. I den mån som man lokalt har uppfattat samtalsprocessen som ett slags remissbehandling ligger det nära till hands att uppfatta enkäten som ett slags personligt remissvar.
Samtidigt fanns det i andra enkätsvar en uppskattning just av det öppna och förutsättningslösa samtalet som inte haft som mål att uppnå konsensus och redovisa resultat eller framsteg. I det sammanhanget kunde utvärderingen upplevas negativt: någon uttryckte sin irritation över alltför mycket uppföljande ”papperstjafs”.
Det förefaller alltså under samtalsprocessens genomförande ha funnits en viss oklarhet om dess främsta eller egentliga syfte: pedagogiskt, med fokus i församlingen, eller konsultativt, med fokus i kyrkans ledning.
Bland de övergripande kommentarerna till samtalsprocessen fanns både positiva och kritiska inslag. I viss utsträckning tog svarspersonerna säkert vara på möjligheten att markera sin ståndpunkt gentemot en uppfattning som de ville ta avstånd från, men detta har alltså inte lett till att en viss uppfattning eller hållning kommit att prägla hela materialet. Snarast tyder de varierade reaktionerna på att samtalsprocessen släppt fram många röster att lyssna till med större eller mindre gillande.
De som värderade processen positivt nämnde sådant som att frågorna varit angelägna och intressanta och att samtalet kunnat föras på ett öppet och konstruktivt sätt. Någon kommenterade att det visserligen tagit tid att få igång samtalen men att det aldrig skulle ha blivit av utan samtalsmaterialet. Någon annan sammanfattade sina intryck av samtalen: ”Vi har talat om det förunderliga med kärleken.”
Att samtalet kunnat vara svårt därför att frågorna är svåra vittnade några av de svarande om. Låsta princippositioner, lokala motsättningar på personnivå eller konflikter mellan lokala församlingar/samfund med olika grundsyn kan ha fått genomslag i processen. I något fall uppfattade man att samtalet varit svårt att föra därför att det varit beordrat. Någon gav uttryck för att stiften borde haft, eller kanske snarare tagit, ett större ansvar i processen. Ett sådant ansvar har ju funnits men det kan ha tagit sig olika uttryck i olika stift.
Ett par personer kommenterade att inte bara frågorna som sådana varit svåra utan att man också uppfattat samtalsdokumentet som svårtillgängligt. Språket och den teologiska nivån upplevdes som alltför krävande för den som inte är tränad i detta sätt att tänka och uttrycka sig. Att döma av svaren på de enkätfrågor som särskilt ställts om samtalsdokumentets tillgänglighet var detta ingen allmän synpunkt, men det kan i sin tur ha berott på att över hälften av dem som besvarade enkäten själva var anställda i Svenska kyrkan och kan förmodas ha haft lättare att ta till sig samtalsdokumentet än t ex de tre procent av svarspersonerna som hörde till Svenska kyrkan utan att ha något uppdrag som anställd, förtroendevald eller för övrigt som frivillig. Att den lokala samtalsprocessen i huvudsak omfattat anställda och förtroendevalda var något som flera personer kommenterade. Det är omöjligt att utifrån svaren avgöra om kretsen av de deltagande begränsats av samtalsdokumentets utformning, eller om det tvärtom uppfattats som naturligt att först föra samtalet i ett internt sammanhang och att samtalsdokumentet i det sammanhanget har uppfattats vara relevant utformat.
I sammanhanget kan det noteras att knappast någon kommenterade studiehandledningen till dokumentet. De som alls nämnde den gjorde det för att tala om att de inte har tagit del av den. Om detta skall ses som ett tecken på att ”hälsan tiger still” är svårt att avgöra.
De som ställde sig tveksamma till processen ansåg, enkelt utrryckt, att den var en felprioritering. Någon tyckte att samtalsprocessen som sådan var bra men ämnet felvalt, någon annan att frågan kändes uttjatad. Ytterligare någon värjde sig mot själva tanken på en samtalsprocess: ”Skulle vi samtala lika mycket om andra ’problem’ så skulle vi bara prata och inte jobba”. Den bilden motsades dock av dem som tycker att processen inte fått tillräckligt mycket tid för att riktigt ta fart och bli meningsfull.
Det fanns med andra ord en stor variation i hur man med egna ord sammanfattade sina huvudintryck av samtalsprocessen. Variationen byggde säkert delvis på att processen varit utformad på olika sätt i olika församlingar, men även på att de som deltagit i den har uppfattat den på olika sätt.
Vissa saker lyftes i svaren fram som särskilt positiva eller problematiska i processen. Flera personer ställde sig tveksamma till att så tydligt lyfta fram just de homosexuella som grupp och individer. Här fanns både personer som själva föreföll stå främmande för, eller snarast likgiltiga till, de homosexuellas erfarenheter och tvekade att befatta sig med frågan, och andra som tvärtom önskade sig en smidigare och mer hänsynsfull process mot likaberättigande. Den tystnadens kultur som man med samtalsprocessen velat bryta har av dessa svar att döma inte enbart uppfattats som systematiskt förtryckande. Den kan ibland – samtidigt! – också ha uppfattats som mindre obarmhärtig än det rampljus som nu plötsligt uppfattades riktas mot enskilda personer, som känt sig uthängda och skärskådade i frågor om deras mest intima och privata liv och identitet.
Att samtalsprocessen gått tillbaka på ett initiativ från en homosexuell intresseorganisation är en omständighet som förefaller väcka lite olika reaktioner. Någon kommenterade att de enda som egentligen skulle behöva uttala sig i frågan om de homosexuellas plats i kyrkan är de berörda själva: det är inte de homosexuella som är problemet utan de som fortsätter slå vakt om ett diskriminerande synsätt. I några svar reflekterade man över att det finns fler utsatta grupper vars intressen kyrkan skulle kunna försvara, men som inte företräds av några röststarka lobbyorganisationer. Någon närmade sig frågan om sexualitet från en mer generell synvinkel och kommenterade hur t.ex. personer i institutionsboende saknar tillgång till ett aktivt sexliv. Andra pekade på hur problem i samlevnadssammanhang uppfattas som ”normala” när de förekommer i heterosexuella relationer, exempelvis otrohet eller promiskuitet, medan en samkönad relation uppfattas som ett moraliskt problem genom sin blotta existens. Någon önskade att samtalen skulle ha fokuserats på kärlek och relationer i alla former.
I en del enkätsvar framkom uppfattningen att den lokala samtalsprocessen varit ensidig. Det kan handla om att man upplevt att kyrkoherden haft sin uppfattning klar för sig och tagit samtalsprocessen i anspråk som ett tillfälle att förklara sin egen linje: detta uppfattades då inte som en samtalsprocess värd namnet. Å andra sidan kan det också handla om att man som enskild upplevt sig stå i underläge i en majoritet med annan uppfattning. Båda synpunkterna visar på hur viktigt det är på vems villkor ett samtal förs. Om någon dominerar, oavsett om det är en stark och självständig ledare eller en massiv majoritet, inskränks möjligheterna till dialog. Det som skulle vara ett samtal blir då en mer eller mindre förtäckt maktdemonstration.
I ett par fall handlade synpunkterna om ensidighet tydligt om vem som inbjudits eller inte inbjudits att medverka, eller valt att inte göra det. Medvandrarna nämndes i ett par svar: i åtminstone något sammanhang ansågs de ha förbigåtts och i åtminstone något annat var de tvärtom inbjudna, men då med resultatet att ingen representant för EKHO ville komma (åtminstone förmodade svarspersonen att detta berodde på Medvandrarnas medverkan). Bland svaren fanns dock även de som berättade om hur flera talare med olika uppfattning varit inbjudna som medverkande, antingen samtidigt eller vid skilda tillfällen. De som nämnde de homosexuellas medverkan i processen gjorde det undantagslöst i uppskattande ordalag, och detta gällde även personer som i sitt eget ställningstagande var mindre benägna att t.ex. likställa samkönade relationer med ett äktenskap mellan man och kvinna.
Synpunkten om ensidighet framförs inte bara om den lokala samtalsprocessen utan återkommer även i fråga om samtalsdokumentet. Den ensidighet som man då kritiserar innebär att dokumentet generellt ställer sig alltför positivt till att bejaka samkönade relationer.
Det framkom inte av några svar att man under samtalen skulle ha mottagit så avgörande intryck att man ändrat uppfattning på någon viss punkt. Å andra sidan fanns det personer som kommenterade just detta med att de själva stått i en process av reflektion och kanske omprövning under en mycket lång tid. Särskilt gällde detta personer som själva kommit i direktkontakt med frågan genom någon närstående. Men även om de som deltagit i samtalen inte ändrat uppfattning, hade processen uppenbarligen ibland kunnat innebära ett tillfälle till reflektion och ökad insikt. Av svaren på andra enkätfrågor framgick att man utöver de organiserade samtal som förts inom processens ram också samtalat med vänner, anhöriga och kolleger. Rimligen finns det ett slags långtidsverkan i detta som inte kan läsas av vid en utvärdering bara några månader senare.
Den största effekten var att sänka trösklarna, skrev någon. I en del svar märktes en tydlig, om än försiktigt uttryckt, tanke om att samtalsprocessen som sådan hade bidragit till att motverka rena fördomar, även om olika uppfattningar fortsatt står mot varandra. ”Samtalen gav bättre insikt om homo”, skrev en person som själv inte ville likställa homosexuella relationer med heterosexuella. Någon sade sig ha fått fler frågetecken än tidigare, vilket kan ses som ett uttryck för att samtalet fungerat som den lärandeprocess det varit avsett som.
I fråga om den fortsatta beslutsproecessen fanns det hos svarspersonerna allt från en påtaglig otålighet över att det ska ta så lång tid för kyrkans ledning att komma till de beslut som man uppfattar skulle innebära en jämställdhet värd namnet, till en lika påtaglig motvilja mot alla sådana beslut. Från det senare lägret hördes röster som talade om ekumenisk hänsyn och kyrklig sammanhållning. Från motsatt ståndpunkt talade man kritiskt om samtalsdokumentets formulering om ”försonad mångfald” och menar att detta legitimerar fortsatt diskriminering och försvårar ett tydligt och genomslagskraftigt ställningstagande. Om frågan är så viktig för så många att den blir kyrkoskiljande så får den väl bli det, tyckte någon: hellre det än att kyrkan kompromissar med det som bör vara dess övertygelse.
I ett par svar kommenterades frågan om frivillighet för präster och andra att medverka i t.ex. en välsignelse över ett registrerat partnerskap. Här blandades optimism och pessimism om möjligheterna att hitta fungerande och hållbara lösningar.
I något enstaka svar föreföll önskemålet om en tydlig markering av vad som är Svenska kyrkans officiella linje stå i en motsatsställning i förhållande till viljan att låta beslutsprocessen ta tid. Samma antydan till intressekonflikt syns i materialet som helhet. Det finns en vilja att gå försiktigt fram både bland personer som i princip är positiva till omprövning och förändring och bland personer som vill bli vid den ordning vi nu har. Otåligheten, å andra sidan, lyser förstås i första hand igenom hos dem som längtar efter förändring.
Uppfattningar i särskilda sakfrågor
Antalet svar där man tagit upp de sakfrågor som stått i samtalens fokus var obetydligt större än antalet svar där man kommenterat själva processen: det rörde sig om knappt 90 svar. Svaren var av högst varierande längd och omfattning, och särskilt i de lite utförligare svaren var det förstås vanligt att man hade något att säga både om hur samtalen genomförts och vad man själv har för åsikter. Bilden i de öppna svaren motsvarade här den som tidigare framkommit i analysen av enkätens övriga frågor: variationen i svaren är betydligt större när man kommer till sakfrågorna än när man tar ställning till processen som sådan. I den utvärderingsrapport som tillställts Teologiska kommittén kommenteras dessa frågor relativt utförligt.
Den helt dominerande frågan har handlat om huruvida kyrkan offentligt bör bekräfta samkönade parrelationer genom någon typ av vigsel- eller välsignelsehandling. Frågan om homosexuella i kyrkans vigningstjänst, som också lyfts fram i samtalsdokumentet, har till exempel av enkätsvaren att döma inte fått något större genomslag. Har den lokalt uppfattats som mindre pastoralt angelägen än frågorna om vigsel, välsignelse, äktenskap och partnerskap? Det är möjligt att det förhåller sig så – men det kan också vara så att man faktiskt har diskuterat detta mer än vad som framgår i de öppna svaren. Det fanns knappast några enkätfrågor som fokuserade på vigningstjänsten, medan flera frågor fokuserade på formerna för äktenskaps och partnerskaps ingående.
Att frågor om bemötande och värdeförmedling i kyrkans barn- och ungdomsverksamhet, inte minst konfirmandarbetet, knappast fått något utrymme alls i svaren (i ett svar nämns att det är positivt om homosexuella kan delta med information i skolklasser och konfirmandgrupper) kan ha samma förklaring. Ett sådant tema borde ju definitivt kunna uppfattas som relevant i den egna församlingen.
Ett mycket stort antal svar kommenterade frågan om en kyrklig vigsel eller välsignelsehandling för samkönade par. Bland dem fanns både personer som var positiva och personer som var kritiska till att samkönade par skulle ges möjlighet att offentligt ingå eller bekräfta sin livsrelation i kyrkan genom en sådan handling.
Skillnaden mellan kyrklig vigsel och välsignelsehandling verkade inte vara viktig. Man använde det ena eller andra ordet utan att ställa dem mot varandra, och ibland framställdes de som synonymer. Tankegångarna verkade följa någon av fyra linjer. Den första innebar att man vill att samkönade par ska få gifta sig i kyrkan. Så länge lagstiftningen inte medger att detta sker genom en vigsel med full rättsverkan, ser man en offentlig välsignelseakt som ett acceptabelt steg i rätt riktning. Den andra linjen innebar att man ställer sig avvisande till varje form av vigsel eller välsignelsehandling. Inte heller här gör man alltså i sak någon skillnad mellan dem: ingendera är godtagbar. De tredje och fjärde linjerna ledde fram till mellanliggande ståndpunkter. Den tredje upprätthöll principen om icke-diskriminering genom att föreslå att kyrkan ger upp sin rätt att överhuvudtaget förrätta juridiskt giltiga vigslar. Kyrkan bör enligt detta resonemang enbart förrätta välsignelsehandlingar, både för heterosexuella och homosexuella par. Den fjärde linjen upprätthöll istället den grundläggande skillnaden mellan homosexuella och heterosexuella relationer genom att rekommendera att samkönade par enbart ges möjlighet till kyrklig välsignelse över ett i borgerlig ordning ingått äktenskap eller partnerskap. Heterosexuella par förutsätts då behålla den möjlighet de har idag att vigas i kyrklig ordning.
En annan svarskategori diskuterade på det stora hela taget samma problematik, men här var huvudordet inte vigsel utan äktenskap. Jämfört med den föregående var denna kategori betydligt mindre komplex, och synpunkterna samlade sig här ganska genomgående kring den mer kritiska eller avvisande hållning som vi kunde se i fråga om inställningen till kyrklig vigsel. Det som utmärkte denna kategori svar var att man inte så mycket gick in på frågan om äktenskapet i samhället utan fokuserade på äktenskapet i kyrkan.
I de svar där man något utförligare visade hur man tänkt, framhölls i första hand möjligheten att få barn tillsammans som avgörande för ställningstagandet att äktenskapet är för man och kvinna. Detta tema aktualiserades också i de svar som gick närmare in på innehållet i vigselordningen och hur en motsvarande ordning för samkönade par skulle kunna tänkas utformad. I ett par fall sades tydligt att man önskade sig en ”vigselordning” för homosexuella som skiljer sig från den nuvarande men utan att skillnaderna betonas.
Nära sammanhängande med möjligheten att få barn tillsammans är frågan om vad som i grund och botten uppfattas som ”naturligt” och ”onaturligt”. Frågan vidgades och problematiserades i flera svar i en allmän reflektion över vad som ”egentligen” är manligt eller kvinnligt och hur vår könsidentitet konstrueras.
I ett antal svar kom man in på hur Bibeln bör tolkas och användas. I merparten av de svar där man hänvisade till Bibeln i mer allmänna ordalag ville man underbygga ett synsätt där man motsätter sig att homosexuell samlevnad likställs med heterosexuell. De enskilda bibelställen som man i sammanhanget åberopade sig på är i sammanhanget väl kända och ofta citerade. Att Bibelns hållning ter sig problematisk för dem som har en annan inställning till frågan om homosexuell samlevnad är inte heller något nytt. Även bland dessa svar fanns dock flera som hänvisade till enskilda bibelord, men då till ställen som fokuserar på kärlek och på att följa Kristus.
I en annan svarskategori fokuserades frågor om rättvisa och diskriminering. Man framhöll alla människors rätt att välja hur det egna livet ska gestaltas och att samma villkor skall gälla för alla – i samhället, och även i kyrkan. Ord som jämställdhet, rättvisa, villkor och rättigheter var centrala i denna kategori. Ingen som nämnde diskriminering ifrågasatte att detta bör undvikas. Frågan om vad som faktiskt är diskriminerande kan dock uppfattas på olika sätt. I ytterligare en svarskategori, i någon mån överlappande med den föregående, framhölls etiska värden som kärlek och trohet som överordnade könstillhörighet i bedömningen av vad som är ett äktenskap eller åtminstone en god relation. Både rättviseargumenten och argumenten om etiska värden fördes övervägande (men inte undantagslöst) fram som argument för en likställdhet mellan homo- och heterosexuella par.
En intressant men svåranalyserad svarskategori utgjorde den som tog upp frågan om människovärde. Tanken på människovärdet kombinerades här i olika utföranden med sinsemellan vitt skilda hållningar till homosexuell samlevnad.
Det kan vara värt att notera att frågan om alla människors lika värde fokuserar på individen. Därmed låter den sig kombineras med allehanda synpunkter vad gäller det homosexuella paret. Formuleringen om alla människors lika värde blir då i praktiken så mångtydig att den riskerar att fungera som en till intet förpliktande formel.
Den slutsats som förefaller möjlig att dra av dessa svar bygger på distinktionen mellan individ och par. Den samstämmighet som tycks finnas i fråga om alla individers lika värde innebär att ett individbaserat tänkande gjort vissa viktiga insteg också där man annars främst brukat se äktenskap och samlevnad som kollektivt betingade samhällsinstitutioner med främsta syfte att trygga släktets fortbestånd.
I svarsmaterialet utkristalliserade sig en kategori svar kring distinktionen mellan homosexuella individer och homosexuella par, ibland uttryckt som en skillnad mellan homosexuell läggning och ”utlevd homosexualitet”. Den oftast framförda åsikten var att sexuell läggning är, och bör vara, en privatsak. Problemet blir då att hela diskussionen om äktenskap, partnerskap, vigsel och välsignelse handlar om offentlig status. Hur privat man än må tycka det är att människor vill leva tillsammans så regleras detta under något slags offentlighetsvillkor – frågan är vilka villkor.
I ett par fall betonades skillnaden mellan det privata och det offentliga men med motsatt innebörd. I ett svar fördes t.ex. ett resonemang om att ifall samma etiska krav ska ställas på alla relationer, så bör också alla par få samma offentliga stöd för att motsvara det kravet.
Frågan om vad som är privat och offentligt kan i första hand ses som en rättslig och kyrkorättslig fråga. Den är dock nära förknippad med en motsvarande diskussion om vad som är moraliskt rätt och fel, eller uttryckt i teologiska termer: om homosexualitet är synd. Här fördes ytterligare en distinktion in i resonemanget, den mellan sak och person. Det hör då till saken att ”homosexualitet” var ett i materialet sällan använt ord som nästan enbart användes av personer som uttrycker avståndstagande. Att skilja mellan sak och person var av enkätmaterialet att döma i första hand angeläget för dem som vill bejaka varje människa som person men ändå känner en samvetsförpliktelse att försvara den traditionella synen på homosexualitet som synd.
Jämfört med den föregående analyskategorin var inslaget av individbaserat tänkande mindre framträdande i denna. Här betonades istället i högre grad en heterosexuell offentlig norm och homosexualiteten sågs i större utsträckning som ett viktigt och problematiskt abstrakt begrepp. Individen sågs i högre grad som underordnad kollektiva intressen och normer.
Ett tema som togs upp från olika synvinkel var hur Svenska kyrkan som folkkyrka i frågan om de homosexuellas status och situation förhåller sig till sin samtid och till det samhälle där man är verksam. Från ena sidan talade man om en otidsenlig kyrka, från den andra sades att Svenska kyrkan är alltför trendkänslig. Möjligen fanns det hos en del personer en uppfattning om att frågan om offentligt erkännande av samkönade relationer förts ”in” på kyrkans agenda ”utifrån” ett omgivande samhälle, snarare än att ha förts ”fram” av intressen ”inom” kyrkan. Tydligt är att de som kritiserar kyrkan för trendkänslighet och bristande trovärdighet har som motpol en annan grupp som inte överhuvudtaget kan eller vill förstå varför frågan om homosexuell samlevnad ska vara så envist komplicerad just i kyrkan.
Temat om folkkyrkans relation till sin samtid och sitt samhälle problematiserades i vissa svar på ett mer nyanserat sätt. Här kom flera olika alternativa hållningar och synsätt till tals i synpunkter på om kyrkan i samhällsutvecklingen bör fungera drivande, bekräftande (”hänga med”), bromsande – eller helt enkelt bortse från det vägval som sker i samhället.
De som föredrog att bortse från samhällsutvecklingen, åtminstone när den går i oönskad riktning, var de som i fråga om möjligheten till vigsel, välsignelse och äktenskap för samkönade par intog en avvisande hållning. Inom denna kategori fäste man relativt stor vikt vid vad Bibeln säger om homosexualitet, och man var mer benägen att se en skillnad mellan individ och kollektiv, privat och offentligt eller sak och person. Traditionella auktoriteter tillmättes alltså relativt stor betydelse i relation till individens fria val.
De som å andra sidan ville bejaka den samhällsutveckling de ser pågå använde hellre argument om rättvisa, kärlek och människovärde – ofta uttryckta i teologiska termer av att Gud skapat alla och älskar alla etc. Individen sattes i detta slags resonemang i centrum på ett annat sätt än bland dem som i högre grad åberopar sig på Bibeln och traditionell auktoritet.
Detta resultat kan göras till föremål för reflektion. Den demokratiska processen förutsätter inte vare sig ett individualistiskt eller ett traditionellt auktoritärt synsätt vare sig i kyrkan eller samhället. Den ger rum för båda att argumentera för sin sak. Samtidigt anses det allmänt att samhällsutvecklingen under längre tid har inneburit ett ökande mått av individualisering. Den värderingsförskjutningen förmodas då slå igenom i alla demokratiskt valda organ, även om skillnaderna i valdeltagande kan göra att den slår igenom i olika hög grad i kyrkan och i samhället och att kyrkan i vissa kretsar kommer att betraktas som ”otidsenlig”.
Samtidigt som utvecklingen mot ökande individualisering har pågått antas det, lika allmänt, att kyrkans traditionella inflytande över unga människors normbildning har minskat, både vad gäller skolan och konfirmandarbetet. Resultatet i en diskussion som denna blir då att olika grupper i hög grad argumenterar förbi varandra. Till stöd för synen på äktenskapet som förbehållet man och kvinna anförs till exempel en uppsättning bibelargument och allmänna skapelseteologiskt formulerade argument. Förståelsen för dessa är naturligt nog mindre om man inte delar den begreppsvärld som de bygger på, och den förutsätter en relativt god kristen allmänbildning – i regel förmedlad vid unga år i den process som kallas socialisation och som bestämmer vilka människor och världsbilder vi kommer att känna igen oss i genom livet.
Det syntes i några svar en medvetenhet om att åsiktsskillnaderna i fråga om samkönade parförhållanden i hög grad är en generationsfråga. Däremot antyddes inte i något svar en motsvarande medvetenhet om att åsiktsskillnaderna i minst lika hög grad är en genusfråga: den kvantitativa analysen visade i flera fall på skillnader mellan män och kvinnor, där kvinnor i högre grad ger uttryck för en positiv uppfattning till homosexuell samlevnad.
I samtalsprocessen förefaller olika uppfattningar och synsätt ha mötts och ställts mot varandra – med varierande utfall på olika håll, kanhända, men i allmänhet utan ambitionen att övertyga eller övertala eller vinna en debatt utan istället med en tydligt uttalad vilja att ge rum för olika röster, lyssna till andra och bättre än förut förstå dem vars åsikt man inte delar. Det hörs förvisso kritiska och besvikna röster i en del enkätsvar, inte minst från dem som tycker att samtalsdokumentet eller samtalen blev alltför ensidiga och kom att domineras av någon enskild person eller ett grupptryck som upplevts som obehagligt. Samtalsprocessen har knappast varit enkel eller trivial. Just därför har den förhoppningsvis ändå bidragit till att diskussionen inte enbart förs i lokala insändarspalter med en argumentation som motparten ändå aldrig tar till sig.
Ett fåtal svar tar upp frågor om barns intresse och om adoption och insemination. Det utrymme som dessa frågor får motsvarar det som de ges i samtalsdokumentet. Någon av de svarande kommenterar att frågorna om barnens situation är en springande punkt i hela frågan om homosexuell samlevnad: ”denna fråga diskuteras dock inte.”
Synpunkter från stiften
Genom ett brev från Kyrkostyrelsen i december 2004 gavs stiftsstyrelsen i samtliga stift möjlighet att inkomma med synpunkter på samtalsprocessen. I brevet betonade Kyrkostyrelsens arbetsutskott att detta skulle uppfattas som en öppen inbjudan att komma med kommentarer och reflektioner i den mån och på det sätt som styrelsen själv ville. Tio stift (Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Göteborg, Karlstad, Luleå, Visby och Stockholm) har inkommit med synpunkter. Några stift redovisar hur arbetet kring samtalsprocessen har bedrivits på stiftsnivå i det aktuella stiftet. I vissa fall görs övergripande reflektioner görs kring samtalsprocessen. Tre stift (Skara, Luleå och Stockholms) redovisar enkäter som gjorts inom stiftet. Det allmänna intrycket är att stiftens redovisning bekräftar den bild som framkommit i de ovan redovisade analyserna av de enkäter som sänts ut från kyrkokansliet.
I flera fall talas om att samtalsklimatet varit positivt, även om det också nämns att det kan vara svårt att skapa den trygghet som är en förutsättning för att i grupp samtala om mycket personliga värderingar. Det sägs också att där samtal har förts så har fördomar brutits ner. Bilden från redovisningen ovan – att det ofta varit kyrkligt anställda som deltagit i samtalen och att samtalen inte varit utsträckta över tiden utan omfattat något enstaka tillfälle – bekräftas också av svaren från stiften. Västerås stift argumenterar i sitt yttrande för att Svenska kyrkan aktivt bör arbeta för att homosexuellas parrelationer värderas lika med heterosexuellas och vill dessutom uppmuntra till en bredare och fördjupad analys av kyrkans äktenskapssyn och teologi kring relationer.
Erfarenheter från medverkande från EKHO
Representanter från EKHO, Ekumeniska grupperna för kristna homo- och bisexuella samt transpersoner, har medverkat vid en del av de samtal kring samtalsdokumentet Homosexuella i kyrkan som förts i stift och församlingar. Nedan redovisar Riks EKHO:s ordförande Arthur Thiry och vice ordförande Britta Svensson EKHO:s erfarenheter från samtalsprocessen.
Upplevelser vid medverkan i samtalsprocessen
Inledning
Vid ett antal tillfällen har EKHO representanter medverkat vid samtalsprocessen kring dokumentet Homosexuella i Kyrkan.
Detta är ett försök att förmedla några av de upplevelser som gjorts i samband med detta. Det baserar sig inte på någon heltäckande enkät, utan är baserat på frågor och samtal med en del av de medverkande.
En god samtalsvilja
Till att börja med vill vi säga att man överlag har mött en god vilja till samtal. Samtalen har framför allt inte karakteriserats av neutralitet. Många har varit mycket aktiva, måna att samtalen skall resultera i något positivt. Även de ibland tysta deltagarna, har beskrivits som ”aktivt passiva”, dvs. man kan ibland uppleva att någon väljer medvetet att vara tyst, att inte delta i samtalet, men det lämnar inte deltagaren oberörd trots detta, ”ingen sover av tiden”.
Allmänt uttrycker de medverkande i samtalsgrupperna att många fler av deltagare har erfarenheter av möten med homo- eller bisexuella, som vänner, anhöriga eller arbetskamrater. Detta ses också som en stor skillnad i jämförelse med en tioårsperiod, för några av de medverkande, som under lång tid deltagit i samtal kring homosexualitet i församlingar. Överlag upplever man en positiv respons från grupperna, att få homo- eller bisexuella personer att förhålla sig till i samtal kring frågorna.
Stora skillnader i grupperna
Vi har upplevt att det är stora skillnader i samtalet i de grupper vi varit ute i, vilket främst verkar bero på var i landet man varit, där den största skillnaden ligger i och utanför Stockholmsområdet.
Skillnaderna visar sig t.ex. i medvetenhet om att varje grupp består av hetero-, homo- och bisexuella individer. Det kan uttryckas genom att man i gruppen säger att ”alla människor nog är bisexuella”. Motsatsen uttrycks i andra grupper, genom att prata om ”dom homosexuella”, som en enda grupp, där den gruppen generaliseras kraftigt och den medverkande ställs som ansvarig för allt som denna ”grupp” uttrycker genom artister, prideevent, mediautbud mm. Ingen kommer däremot på idén att klumpa ihop porranvändning och pedofili med pappaledighet och äktenskap, som olika uttryck för heterosexualitet. I dessa samtalsgrupper verkar också frågor om just bisexualitet vara mer främmande och skrämmande, mer fördomar om bisexualitet förekomma, som en grupp som förenar all lössläppthet från både hetero- och homosexualitet.
Även medvetenhet om hur heterosexualitet uttrycks och formar normer som exkluderar dem, som inte stämmer med denna mall saknas. ”Jag pratar ju inte om min sexuella läggning” är en ofta återkommande replik i samtalen, när man uttrycker oförståelse för varför man måste ”prata om homosexualitet”.
Att vara av den åsikten att homo- och bisexuella skall diskrimineras, är nog ytterst ovanligt i Svenska kyrkan. Skillnad i kunskap om vad diskriminering på grund av sexuell läggning är, skiftar däremot i de olika grupperna. Diskriminering är inte att allmänt tycka illa om någon homo- eller bisexuell, utan att särbehandla olika människor. Att ifrågasätta om en person, med goda meriter, som lever i en samkönad relation, skall anställas eller vigas till tjänst, är att vilja behandla människor olika och när orsaken till detta är personens sexuella läggning, är det inget annat än diskriminering.
På samma vis uttrycker de medverkande en skillnad i upplevelse av den typ av frågor som samtalsgruppen har tagit upp, där en del grupper har gett uttryck för att det är viktigt att inte omedvetet exkludera någon på grund av sexuell läggning och där andra grupper i stället valt att uppehålla sig kring vad som man tänker är rätt och fel.
Respekt i bemötandet
Om man med respekt i bemötandet menar, tanken att den andre har rätt till samma goda liv som jag själv har, möts man i samtalsgrupperna på olika sätt. En del grupper och enskilda individer möter den homosexuelle medverkande med en inställning, där man i frågor och samtal inte ifrågasätter den andres lika rätt till livsutrymme. Åtskilliga i grupperna är däremot inte medvetna om, att de kränker, när de beskär andra människors liv, genom det sätt de hanterar sina åsikter på. ”De förstår inte vidden och betydelsen av att vilja dela vardagslivet med en annan människa, gå och handla tillsammans, gå till tvättstugan”, uttrycker en medverkande.
Sättet att uttrycka dessa åsikter, upplever någon av de medverkande, sett i relation till en tioårsperiod, har förändrat sig. ”Det hoppar inte lika många omedvetna grodor ur munnen på folk”, säger han och att ”den undertryckta ilskan, som man då kunde möta, är ovanligare”. Ofta bemöter andra deltagare i samtalsgruppen den formen av uttryck, ”försvarar” den homosexuella medverkande. Det innebär inte, att medverkande inte har mötts av påhopp, som varken har bemötts av ledaren eller någon annan i gruppen.
I många grupper skulle inte de homo- eller bisexuella medverkande känna sig välkomna att arbeta. ”Har de någon annan att välja på, skulle de välja den”, uttryckte en medverkande. Men inte heller alla våra medverkande skulle vilja arbeta i en av dessa grupper, på grund av den känsla som har förmedlats, av att vara någon annorlunda, ”ett ufo”, inte ges samma premisser. Av dem som medverkat i samtalen, känner dock de flesta sig välkomna i sin egen församling. ”Man måste bli människa först”, säger en, dvs. de måste lära känna mig, innan de klarar av att veta att jag är homo- eller bisexuell, för att möta mig som alla andra.
Slutsatser
EKHO ser det som angeläget att man arbetar vidare i Svenska kyrkan med frågor kring sexuell läggning, också med ett tydligt fokus på diskriminering. Det är viktigt att det överlag och inte enbart inom vissa församlingar, finns en beredskap att möta församlingsmedlemmar och anställd personal, oberoende av dennas sexuella läggning, att det inte skall vara upp till den enskilda individen att skapa ett livsutrymme, en öppenhet, en positiv erfarenhet av sig själv, för att känna att det är möjligt att berätta om den livssituation man är del av.
Vi ser att en förändring i förhållningssätt sker i församlingar, där homo- och bisexuella vågar leva öppna. Vi tror också att anställda i Svenska kyrkan har en särskild uppgift i att leva öppet utifrån sin sexuella läggning, för att vara tecken på Kyrkans mottagande av alla människor. Men för att detta skall kunna ske, behövs ett tydligt ställningstagande för Kyrkans homo- och bisexuella medlemmar och ett bejakande av deras okränkbara rätt att leva samma goda och ansvarsfulla liv som Kyrkans övriga medlemmar.
En del av detta bejakande är också ta fortsatta steg mot att officiellt bekräfta relationer mellan personer av samma kön, genom att öppna kyrkorummet för ingående av partnerskap, enligt nuvarande svensk lagstiftning och en ritual för välsignelse av partnerskap.
Göteborg i maj 2005
Arthur Thiry
Ordf. Riks EKHO
Britta Svensson
V.ordf. Riks EKHO
Projektledare i NTG Fritt Fram, ett Equal-samarbete om sexuell läggning
2.3 Det ekumeniska läget
Svenska kyrkans diskussion om samkönade relationer är insatta i en vidare kontext – den sker inom ramen för den debatt i frågan som försiggår inom den världsomspännande kristna gemenskapen. Åsikterna om i vilken mån och på vilket sätt detta bör påverka vår kyrkas vägval går isär. Medan vissa menar att omsorgen om våra ekumeniska relationer bör föranleda återhållsamhet och försiktighet menar andra att Svenska kyrkans hävdvunna roll som brobyggare mellan olika kyrkliga traditioner motiverar ett mer utmanande förhållningssätt i syfte att bygga broar mer progressiva krafter emellan.
Ett exempel på det förra förhållningssättet företräds bland annat av biskop Jonas Jonson, Strängnäs:
Jag menar att tolkningen kontinuerligt måste göras tillsammans med andra kyrkor. Inte för att de skulle utöva någon ”vetorätt” vid våra beslut i Svenska kyrkan utan för att vi lever i en förpliktande gemenskap med dem och har ett otvetydigt uppdrag från Kristus själv att göra allt för att fördjupa enheten.
Kyrkorna har ett ömsesidigt ansvar för varandra och måste i all ödmjukhet se till att ingen överger det de tillsammans tror vara den apostoliska tron.” (SvD 17/2 2004)
I andra sammanhang har biskop Jonson använt termen ”ömsesidig tillsyn” som en beteckning på denna inbördes förpliktande relation kyrkor emellan.
Andra åter menar att ekumenikens brobyggande måste uppfattas som en uppmaning till kyrkor att gemensamt stärka förtryckta gruppers rättigheter inom olika kyrkor och samfund. Lars Gårdfeldt framförde under Teologiska kommitténs hearing en hälsning till Svenska kyrkan från katolska, ortodoxa, lutherska och reformerta homosexuella i olika länder i vilken han uppmanade Svenska kyrkan att frimodigt driva en mer progressiv linje för att på så sätt påskynda ett förändrat, mer tillåtande, synsätt även inom dessa kyrkor. Den ömsesidiga lojaliteten kyrkor emellan bör enligt detta synsätt snarast uppfattas som en lojalitet med svaga grupper inom olika kyrkofamiljer.
Utifrån detta kan det vara intressant att se hur diskussionerna går i några oss närstående kyrkor och kyrkofamiljer dels internt, dels visavi Svenska kyrkan.
Utvecklingen i andra kyrkor
Flera anglikanska stift i Kanada och USA har tagit skiftande ordningar för välsignelse av samkönad samlevnad i bruk. Grunden är i samtliga fall tanken på att de vill välsigna och be för dem som vill ge varandra löften om trohet och livslång gemenskap. Ordningarna bygger i de flesta fall på den anglikanska vigseltraditionen, där den församlade menigheten har en mer aktiv roll än den för närvarande har i svensk tradition. Windsorrapporten (se nedan) verkar inte förmå bromsa den utveckling som redan påbörjats i USA och Kanada. Det teologiska förarbetet innan stiften har beslutat tillåta användning av de nämnda ordningarna finns i flera fall öppet redovisade. När det gäller välsignelsens innebörd skriver exempelvis The Episcopal Diocese of Vermont: ”What do we mean by blessing? At ordination, Episcopal priests receive the authority to ’pronounce God’s blessing’. To do so is not to be the agent of blessing, but it is to recognize and name that which already shows forth as a sign of God’s grace and presence — or it is to ask for God’s grace and presence. Blessing is thus profoundly relational, for it is asking God to be in a relationship of grace with a person or persons.” I det teologiska förarbetet betonas att det är inte den sexuella läggningen eller det sexuella samlivet som välsignas utan paret och deras vilja att leva tillsammans och med sina liv visa vidare på Guds nåd.
I den danska folkkyrkan har sex av biskoparna sänt ut en vägledande ordning för en gudstjänst med välsignelse av homosexuella par. Ordningen innehåller inte löftesavgivelse eller ringväxling. Efter bibelläsning, psalm och tal följer en fakultativ fråga till var och en om de ”tillsammans med NN” vill mottaga Guds välsignelse. Därefter följer förbön under handpåläggning, psalm, läsning av Filipperbrevet 4:4–7 och välsignelse innan gudstjänsten avslutas med psalm och postludium.
Den anglikanska kyrkogemenskapen
Den konflikt som för närvarande råder inom den anglikanska kyrkogemenskapen, och som mot bakgrund av Borgåöverenskommelsen är av särskilt stort intresse för Svenska kyrkan, är inte entydig utan har kopplingar till ett antal olika frågor.
Vad som i debatt och media beskrivs som en strid kring frågan om samkönade relationer handlar i lika hög grad om en internationell kyrkogemenskaps interna strid mellan Syd och Nord, en strid mellan evangelikala, liberala och mer katoliserande strömningar inom kyrkan och mellan strömningar med en mer kongregationalistisk respektive episkopal kyrkosyn. Dessa olika grupperingar formeras dock inte utefter traditionella linjer. Så finns det exempelvis en stark, politiskt och teologiskt sett konservativ gruppering inom den anglikanska kyrkogemenskapen, som i just denna fråga intar en hållning som traditionellt sett brukar beskrivas som progressiv. Kartbilden är komplex och oförutsägbar.
De starkaste förespråkarna för en avvisande hållning gentemot homosexuell samlevnad återfinns bland lågkyrkliga grupperingar och i de anglikanska kyrkorna i Syd. Nigerias ärkebiskop, Peter Akinola, har gjort sig känd som en stark kritiker av de anglikanska kyrkor som på olika sätt vill öppna upp för ett nytt förhållningssätt gentemot kyrkans homosexuella medlemmar – bland annat företrädda av den episkopala kyrkan i USA och dess ärkebiskop, Frank Griswold.
Referenspunkter
Lambeth 1.10
Den anglikanska kyrkogemenskapens biskopar samlas sedan slutet av 1800-talet vart tionde år till ett möte för att under ärkebiskopens av Canterbury ledarskap bekräfta sin inbördes gemenskap och diskutera och enas i viktiga frågor rörande kyrkans lära och liv. Frågan om de homosexuellas plats och rättigheter har vid flera tillfällen varit föremål för överläggningar och det var som ett resultat av en sådan diskussion som biskoparna år 1998, trots betydande inbördes oenighet, antog den resolution – den så kallade Lambeth 1.10 – som alltsedan dess varit föremål för fortsatt debatt och oenighet.
Resolutionen, som alltså har status av en rekommendation, slår bland annat fast att äktenskapet är en institution som omfattar man och kvinna. Sexualitetens plats är i äktenskapet och utanför äktenskapet anbefalls avhållsamhet. Homosexuella är en del av kyrkan – de skall lyssnas till och de är älskade av Gud. Homosexuell utlevnad fördöms emellertid, liksom homofobi, våld inom äktenskapet och förytligandet och kommersialiseringen av sexualiteten. Resolutionen vänder sig emot införandet av en välsignelseakt för samkönad gemenskap och menar att kyrkan inte bör diakon-, präst- eller biskopsviga dem som lever i sådan gemenskap. I resolutionen uppmanas den anglikanska kyrkans ledare och the Anglican Consultative Council (ett internationellt anglikanskt samarbetsorgan) att inventera och sprida de erfarenheter och studier som gjorts på området samt att även ta hänsyn till den så kallade Kuala Lumpur Statement (en resolution från 1998 i vilken styrelsen för de sydostasiatiska anglikanska kyrkorna slog fast att homosexualitet är ”en avvikelse och en synd”).
Windsorrapporten
När den episkopala kyrkan i USA 2003 valde och vigde den öppet homosexuelle prästen Gene Robinson till biskop av New Hampshire uppstod en konstitutionell kris inom den anglikanska kyrkogemenskapen. Frågan kom inte så mycket att handla om Robinsons sexuella orientering som om det faktum att den amerikanska kyrkan (ECUSA) fattat detta beslut trots vad som sagts i Lambeth 1.10. Den anglikanska kyrkogemenskapens överhuvud, ärkebiskop Rowan Williams, tillsatte därför en kommission som under några månader arbetade med frågan. Arbetsgruppens slutsatser presenterades i den så kallade Windsorrapporten – en rapport som alltså i huvudsak fokuserar på frågan om den anglikanska kyrkogemenskapens enhet.
Rapporten konstaterade att denna enhet allvarligt hotas av den amerikanska kyrkans handlingar och uppmanar den att be om ursäkt för sina överträdelser. De, framför allt afrikanska, kyrkor som kritiserat ECUSA har också skäl att känna skuld – amerikanernas beslut skedde helt i enlighet med den egna konstitutionen – men alls inte i samma utsträckning som amerikanerna. Om den anglikanska kyrkogemenskapen skall kunna hålla samman krävs att ECUSA gör avbön, att inga anglikanska kyrkor diakon-, präst- eller biskopsviger öppet homosexuella och att man utarbetar nya, förstärkta former för bekräftande av kyrkans enhet.
Sedan rapporten tagits emot och diskuterats i de många anglikanska medlemskyrkorna samlades kyrkogemenskapens ärkebiskopar kring en resolution i vilken man ytterligare bekräftade behovet av att inte svartmåla respektive systerkyrka samtidigt som man skärpte kraven på ECUSA i det att man bekräftade kravet på ett stopp för alla vigningar och för eventuella välsignelsegudstjänster och uppmanade amerikanarna att tillsvidare lämna alla uppdrag inom the Anglican Consultative.
Beslutet, som kritiserats från progressivt håll, har resulterat i en förnyad inbjudan från Romerskt katolska kyrkan att återuppta de tidigare avbrutna ekumeniska samtalen de båda kyrkofamiljerna emellan.
Enhet och mångfald
Sammanfattningsvis kan man konstatera att den anglikanska kyrkogemenskapen, som så tydligt brukar vilja framställa sig själv som en gemenskap av kyrkor som lever i försonad mångfald (på sitt sätt en kyrklig avspegling av den kulturella och sociala mångfald som råder inom det brittiska samväldet), nu ställts inför en fråga där denna enhet tycks ansträngas till bristningsgränsen. Den mångfald som redan omfattar olika förhållningssätt i frågan om kvinnans tillträde till ämbetet som präst och biskop, olika gudstjänstböcker och i stor omfattning synen på lokalförsamlingen, riskerar uppenbarligen att falla sönder ställd inför de frågor som diskussionen kring homosexuell samlevnad aktualiserat. Inom kyrkogemenskapen finns alla åsiktsriktningar företrädda – på alla kyrkliga nivåer – och det enda man med någon form av säkerhet kan säga är att det finns en relativ samsyn kring ambitionen att inte i onödan äventyra sin kyrkogemenskap genom att agera provokativt eller ensidigt. Medan några kyrkor sannolikt skulle vilja stanna där, vill andra nå långt längre och snarast gå vidare i syfte att förstärka de homosexuellas ställning.
Svenska kyrkans kontakter med och reaktioner från den anglikanska kyrkogemenskapen
Svenska kyrkans anglikanska kontakter i denna fråga relaterar främst till Borgågemenskapens kyrkor – dvs. de anglikanska kyrkorna i England, Wales, Skottland och Irland. Utöver de regelbundna orienteringar som sker våra respektive kyrkor emellan, och där denna fråga vid upprepade tillfällen varit föremål för diskussion, har Borgåkyrkorna också tillställts Teologiska kommitténs samtalsdokument Homosexuella i kyrkan för kommentarer och synpunkter.
Som en omedelbar konsekvens av detta inkom i början av innevarande år den engelska kyrkans kommitté för ekumeniska relationer – the Faith and Order Advisory Group (FOAG) – med ett remissvar.
Svaret är uppdelat i två huvudavsnitt – ett som kommenterar själva dokumentet och ett som reflekterar över på vilket sätt texten, om dess slutsatser också blir Svenska kyrkans beslut, skulle komma att påverka relationerna mellan våra båda kyrkor.
FOAG är kritisk till dokumentet – såväl vad gäller dess utformning som flera av de slutsatser som där presenteras. Teologiska kommitténs ambition att skapa en så öppen atmosfär som möjligt tycker man är lovvärd – men man ser inte att man lyckats. Samtalsdokumentet driver på flera punkter en klart progressiv argumentationslinje, något FOAG ställer sig tvekande inför.
FOAG saknar en närmare analys av homosexualitetsbegreppet. Är det en medfödd eller tillägnad/socialiserad egenskap? Inte heller ställer sig FOAG bakom kommitténs hermeneutiska principdiskussion där det sägs att varje etisk bibelutsaga måste tolkas i ljuset av sin kontext, sin samtid, för att man därefter skall kunna avgöra utsagans nutida relevans. En sådan modell blir, enligt FOAG, alltför relativistisk. FOAG ser hellre en bibelgrundad människosyn som förmår hålla avstånd till strömningar i samtiden och kritiskt pröva och reflektera över enskilda fenomen i relation till denna grundhållning.
FOAG menar vidare att kyrkosynsbegreppet är för svagt definierat i dokumentet – vilken är, kort sagt, kyrkans roll i samhället? Har kyrkan ett unikt bidrag att ge eller skall den bara bistå enskilda i deras individuella val? Innebär det att en och samma kyrka kan leva med olika tillämpningar i etiska frågor? Engelsmännen sneglar på sin egna interna debatt och uttrycker tvivel över att detta skall kunna vara möjligt.
Att, som Teologiska kommittén, förorda ett läge där olika ståndpunkter lever i försonad mångfald tror FOAG inte är långsiktigt hållbart. Begreppet ”enhet i försonad mångfald” handlar enligt FOAG inte om ett läge där olika teologiska hållningar lever sida vid sida, utan om att olika praxis kan leva sida vid sida så länge de olika riktningarna delar samma teologiska grundhållning. Dokumentet är även på denna punkt otillräckligt.
Samtidigt som FOAG framför denna kritik är man medveten om att precis samma argumentation framförs av stora grupper i den egna kyrkan. Invändningarna mot det svenska dokumentet utgör således också en del i den pågående inter-anglikanska diskussionen.
Vilka konsekvenser för kyrkogemenskapen skulle ett beslut i endera riktningen få?
FOAG konstaterar att de, sin kritik till trots, inte kan se att ett eventuellt beslut från Svenska kyrkans sida att gå rekommendationerna i Homosexuella i kyrkan till mötes skulle få några mer betydande kyrkodiplomatiska konsekvenser. Även om Svenska kyrkan skulle införa en kyrklig akt för partnerskap skulle det inte få motsvarande konsekvenser som om samma sak skedde inom den anglikanska kyrkogemenskapen. Borgågemenskapen består av kyrkor som står varandra nära, dock utan att tillhöra en och samma kyrkofamilj.
Ett steg i denna riktning skulle väcka anstöt i delar av den engelska kyrkan, och öppet homosexuella präster skulle, enligt FOAG, inte kunna räkna med tjänst i den engelska kyrkan. Vidare måste man realistiskt inse att ett steg i riktning mot en kyrklig akt för partnerskap skulle försvåra relationerna mellan våra båda kyrkor – i synnerhet i ljuset av den debatt inom den anglikanska kyrkogemenskapen som för närvarande pågår. (Noteras här kan att den episkopala kyrkans i Skottland biskopsmöte bara några veckor senare markerade att man för sin del inte ville se sexuell orientering som ett skäl för att neka någon diakon-, präst- eller biskopsvigning – meningarna i denna fråga går således isär även brittiska biskopskollegor emellan.)
Reaktionerna i övrigt från den anglikanska kykogemenskapen har varit begränsade. Från den irländska kyrkan har en resonerande presskommuniké inkommit. Texten, som är allmänt hållen och inte specifikt inriktar sig på Svenska kyrkan, anknyter till Lambeth 1.10 samtidigt som den lyfter fram behovet av ytterligare samtal utifrån en generösare agenda. Kyrkan i Wales har delgivit oss sitt nyligen framtagna studiematerial, vilket på motsvarande sätt som Homosexuella i kyrkan närmar sig frågan om samkönad kärlek utifrån ett stort antal perspektiv i syfte att skapa ökad förståelse och stimulera samtalet i det lokala sammanhanget. Motsvarande dokument inom den engelska kyrkan är biskopsmötets rapport Some Issues in Human Sexuality från 2003.
Våra nordiska grannar
Våra nordiska grannkyrkor har inte framfört några synpunkter på Teologiska kommitténs dokument.
Från dansk horisont kan noteras att biskoparna där inte kunnat enas om det lämpliga i att erbjuda en kyrklig välsignelseakt för par som ingått registrerat partnerskap. Sex av kyrkans tio biskopar ställer sig, tillsamman med Grönlands biskop, bakom den liturgi som tagits fram, medan övriga biskopar inte vill ta detta steg.
I Norge arbetar man för närvarande med en rapport som framför allt resonerar kring frågan om homosexuell samlevnad utifrån ett bibelteologiskt perspektiv. I botten ligger en inomkyrklig diskussion om huruvida kyrkan bör anställa präster som lever i en homosexuell parrelation – en fråga där den norska kyrkan tidigare gått på en restriktiv linje.
Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland genomför för närvarande en studie där man samlar material från en rad olika kyrkor och vetenskapliga sammanhang. Mot bakgrund av denna avser man sedan avgöra hur man lämpligast går vidare.
I den isländska kyrkan initieras för närvarande en samtalsprocess av liknande slag som i Svenska kyrkan.
Reaktioner från kyrkor i Sverige
Majoriteten av kristna kyrkor i Sverige markerar en tydligt avvisande hållning till homosexuell samlevnad. Även om språkbruket förändras så att man numera tydligare identifierar och lyfter fram de homosexuella kyrkotillhörigas rättmätiga anspråk på pastorala tjänster, präglas de kyrkliga företrädarnas förslag till lösningar på detta behov genomgående av återhållsamhet. Man tar avstånd från varje form av förtryck, för fram celibatet som rekommenderad livshållning och hänför i övrigt frågan till själavårdens område. Ett exempel på detta är Evangeliska Frikyrkans missionsdirektor Lennart Hambre som skriver” Vi kan inte se det som en prioriterad uppgift att konfrontera samhället när det gäller homosexfrågan. Vi tycker inte att det är i linje med evangeliets anda. Däremot efterlyser vi en kristen själavårdsverksamhet som riktar sig till människor som längtar efter ett annat liv. På detta område har vi kristna inte utmärkt oss särskilt mycket.”
Det faktum att Svenska kyrkan tydligt uppmärksammat och lyft fram behovet av dialog och erfarenhetsutbyte olika kyrkor emellan, har mötts av positiva reaktioner. I en artikel i Sändaren 2005:3 återknyter Baptistsamfundets och Missionskyrkans respektive missionsföreståndare Karin Wiborn och Göran Zettergren till frågan om enhet i försonad mångfald och skriver: ”I själva verket finns det bland oss kristna olika bibelsyner och vi måste kunna respektera varandra även när vi är oense om hur man skall läsa och tolka Bibeln. Det finns inom och mellan kyrkorna skillnader i slutsatserna om vad Bibeln säger till exempel angående homosexualitet. Var och en har rätt att hävda sin ståndpunkt och kritisera andras, men ingen har rätt att förtrycka eller kränka någon som tänker annorlunda.”
Företrädarens för Stockholms katolska stift ställer sig bakom samtalsdokumentets generella förhållningssätt gentemot homosexuella – de skall inte utsättas för diskriminering, våld eller nedsättande omdömen. En människas sexuella läggning skall inte skuldbeläggas. Samtidigt ställer sig den romersk-katolska kyrkan inte bakom ett synsätt som på kristna grunder legitimerar ett liv i samkönat partnerskap. Den romersk-katolska kyrkan anser att samkönade relationer inte kan legitimeras med någon kyrklig välsignelseakt eller än mindre med någon äktenskapsliknande vigselhandling. Man medger att Bibelns stöd för detta avvisande förhållningssätt inte är särskilt utvecklat, men menar att det trots allt finns där. Man vänder sig också mot ett civilt erkännande av samkönade relationer eftersom man menar att de undergräver äktenskapets ställning i samhället. Mot bakgrund av detta hoppas man därför att Svenska kyrkan inte skall ta ett beslut i den här frågan som leder till att skillnaderna mellan de båda kyrkornas syn på dessa frågor ökar. Samtidigt vill man inte utesluta att det även inom romersk-katolsk teologisk diskussion sker förändringar vad gäller förståelsen av dessa frågor.
De ortodoxa kyrkorna i Sverige är många och rymmer inom sig flera olika teologiska traditioner. Under Teologiska kommitténs hearing sammanfattade de två ortodoxa företrädarna detta förhållningssätt i termer av komplementaritet – att man och kvinna i äktenskapet kompletterar varandra liksom Fadern, Sonen och Anden kompletterar varandra i Treenigheten. Två personer av samma kön kan inte åstadkomma detta. Sexualitetens plats är i äktenskapet och med huvudsakligt syfte att föra släktet vidare. Om Svenska kyrkan skulle slå in på en annan väg än denna skulle det försvåra, men inte omöjliggöra, relationerna kyrkorna emellan.
Även från Pingströrelsens sida utgår man från vad man uppfattar som skapelsens grundkoncept – att den sexuella gemenskapen hör hemma inom äktenskapet mellan man och kvinna. Att hävda något annat blir ett brott mot skapelseordningen – att välsigna en samkönad gemenskap blir ett tomt handlade utan teologiskt eller andligt innehåll. Även om ett sekulärt samhälle driver en annan linje bör den inte bli förhärskande i kyrkan. Kyrkan kan inte vara beroende av det sekulära samhällets lagstiftning i frågor som kolliderar med läran och uppdraget. Om Svenska kyrkan skulle slå in på en linje som på något sätt skulle ifrågasätta detta synsätt skulle det skada relationerna till Pingströrelsen, dock utan att det i grunden skulle dra undan förutsättningarna för ett gott samarbete – framförallt lokalt.
En mera utförlig redovisning av detta föreligger i sammanfattningen av Teologiska kommitténs hearing om kärlek, samlevnad och äktenskap (avsnitt 3.1).
2.4 Medieanalys
I enlighet med beslut i 2002 års kyrkomöte i anslutning till Kyrkostyrelsens skrivelse Kyrkan och homosexualiteten (KsSkr 2002:5) har en medieanalys gjorts för att undersöka hur frågor kring homosexuella i kyrkan har behandlats i den allmänna debatten. Den övergripande frågeställningen för medieanalysen har varit vilken bild som ges av Svenska kyrkan i media i frågan om homosexuella. Analysen har utförts av Havanna PR på uppdrag av kyrkokansliet.
Metod
Sammantaget har 1 403 artiklar och sammanfattningar av radio- och tv-inslag från perioden 2002-01-01–2004-12-29 legat till grund för analysen. Analysen baseras på material som har tillhandahållits av Svenska kyrkans informationsavdelning.
Frågeställningen som legat till grund för analysen har varit: Vilken bild ges i media av Svenska kyrkan i frågan om homosexuella.
Det är värt att observera att i värdering av artiklarna har endast bilden som ges av Svenska kyrkan legat till grund för värderingen. Andra överväganden, som exempelvis vad personerna som uttalar sig tycker i sakfrågan har inte varit relevant för värderingen.
Artiklarna har delats in i tre kategorier:
- En negativ bild ges av Svenska kyrkan.
- En neutral bild ges av Svenska kyrkan.
- En positiv bild ges av Svenska kyrkan.
Värderingen grundar sig på det som artikeln i huvudsak har behandlat. I ett flertal artiklar har frågan om de homosexuella varit en av flera frågeställningar (t.ex. vid intervjuer med biskopskandidater och vid insändare om vad skribenten menar är Svenska kyrkans allmänna sekularisering). I underlaget för värderingen har även inkluderats storlek på artikeln, rubrik och bild.
Analysen inkluderar två parametrar:
- Antal artiklar – antalet artiklar som skrivits om Svenska kyrkan och homosexualitet.
- Räckvidd/genomslag – antalet personer som har haft möjlighet att ta del av artikeln.
Rubriker, kategorier och indelning har tagits fram efter samråd med kyrkokansliet.
Indelningen i de olika kategorierna har baserats på den frågeställning som varit mest framträdande i artikeln. I ett antal artiklar har exempelvis både juridik, teologi och politik berörts. Artikeln har då placerats under den kategorin som fått störst utrymme i artikeln. Med utrymme menas exempelvis det som rubriken baseras på eller det ämne som får störst utrymme i texten.
Samma bedömningsgrund har gällt för den eller de personer som intervjuats i artiklarna. Artiklarna har registrerats på den person som haft rollen av huvudaktör, exempelvis den vars citat rubriken baseras på eller den intervjuade som återges med flest citat i artikeln. Där ingen intervjuperson förekommit eller det inte varit möjligt att utse någon till huvudaktör (som vid exempelvis enkäter) har artikeln inte registrerats på någon. Så har skett med 265 artiklar.
Indelningen av talespersonerna har skett i enlighet med de rubriker som finns. Bland biskoparna har även utländska och avgångna biskopar inkluderats. Dessa är dock ett fåtal.
Under kategorin ”andra” har vi placerat vad man i dagligt tal skulle kalla opinionsbildare. Exempel på sådana personer är Bo Strömstedt och Jonas Gardell.
En indelning i stift har skett med utgångspunkt från på vilken ort mediet ges ut. Riksmedier har placerats i Stockholms stift.
Ordförklaringar
Artikel – där inget annat anges menas tidningsartikel eller radio- och tv-inslag.
Kyrkligt agerande – kategorin innehåller de aktiviteter som genomförts nationellt, i stift och församlingar.
Kyrka/Stat – artiklar som behandlat relationen mellan kyrkan och staten.
Samliv/familjeliv – artiklar som behandlar relationen mellan makar eller homoadoptioner.
Kärlek – artiklar med fokus på kärleken.
Fackpress – kyrkliga och religiösa tidskrifter som exempelvis Dagen. Dock ej Kyrkans Tidning som kallas ”kyrklig tidskrift”.
Riksmedier – samtliga nationella tv-kanaler, nationella radioprogram samt Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet.
Räckvidd – Med räckvidd menas det antal läsare, lyssnare och tittare som en tidning eller en radio eller tv-kanal når. Detta är alltså inte samma sak som upplagesiffran som är antal tryckta ex. Räckviddssiffran anger hur många läsare en tidning har (eller kan ha). För en tidning med upplaga på 50 000 ex kanske räckvidden är 200 000 därför att varje tidning läses (eller ges möjlighet att läsas) av i snitt 4 personer (i familjer, väntrum etc.). Ibland har ordet genomslag använts i samma betydelse.
Som källa har räckviddssiffror från analysföretaget Extreme Nordic använts.
Sammanfattning av resultatet
Media ger en neutral bild med tendens åt det negativa av Svenska kyrkan i frågan om homosexuella. Av 1 403 artiklar ger 296 (22 procent) en negativ bild, men den bilden är inte entydig. Mängden neutrala artiklar (1 000), står för drygt 70 procent och visar att media i mycket stor utsträckning rapporterar utan att vinkla. Cirka 8 procent av artiklarna ger en positiv bild av Svenska kyrkan.
Den stora andelen neutrala artiklar kan till viss del förklaras av att Svenska kyrkan inte varit huvudaktör i samtliga artiklar. Vår bedömning är att detta dock inte påverkat det sammanlagda resultatet och därmed slutsatserna.
Sammanlagt har de 1 403 artiklarna som analysen baseras på haft en räckvidd på 310 miljoner möjliga läsare, lyssnare eller tittare. Proportionerna mellan antal artiklar och räckvidd är inte entydig. Exempelvis så står kvällspressen för 4 procent av antalet artiklar men 20 procent av räckvidden.
Den negativa publiciteten kommer främst från insändare och debattartiklar. Mest negativ är ”allmänheten” och ”andra” (exempelvis opinionsbildare). Publiciteten blir också negativ då präster som känner sig diskriminerade eller åsidosatta uttalar sig i media.
Störst andel negativ publicitet, sett till genomslaget i det specifika mediet, får Svenska kyrkan i nationell radio där omkring hälften av inslagen som sänts är negativa. Däremot står lokaltidningarna för det största antalet negativa artiklar följt av rikspressen, kyrklig tidskrift och kvällspressen.
Positiv publicitet får Svenska kyrkan främst då biskopar agerat.
Publiciteten är i betydande omfattning kopplad till konkreta händelser som exempelvis Kyrkomötet, Pride Festivalen, offentliggörandet av kyrkans samtalsdokument samt flertalet uppmärksammade fall då homosexuella upplevt sig diskriminerade, bland annat då två män nekades tillträde till Särö kyrka för att vigas och då ett antal präster i Halland i en enkät tog avstånd från att döpa barn till homosexuella.
Under 2004 skedde en ökning av publiciteten. Orsakerna är bland annat att flera medier (Kyrkans Tidning, TT, Ekot, Göteborgs-Posten) genomför egna undersökningar, enkäter, om inställningen till samkönade äktenskap hos olika grupper, bland annat bland präster och kyrkopolitiker. Att Caroline Krook inviger Pride Festivalen får stort utrymme i media (34 artiklar har biskopen som talesperson varav 22 är direkt eller indirekt kopplade till Pride).
Frågan om hur Svenska kyrkan ställer sig till samkönade äktenskap kan i vissa avseenden och till viss del tolkas som en intern kyrklig angelägenhet. Knappt hälften av alla artiklar (42 procent) har en kyrklig avsändare (kyrklig tjänsteman, präst, biskop eller kyrkopolitiker). Det finns också en politisk dimension, eftersom staten har ”lagt ut vigselrätten på entreprenad” till kyrkan. Åtta procent av artiklarna har en politiker som talesperson. Visserligen är kategorierna ”allmänhet” och ”andra” större sett till antalet artiklar, men i dessa finns sammanlagt 264 artiklar som saknar namngiven eller tydlig talesperson.
Frågan personifieras av ett fåtal personer. Lars Gårdfeldt har varit huvudaktör i flest artiklar, i 41 stycken, följd av Caroline Krook med 34 och KG Hammar 33. Därefter är det ett stort hopp ner till övriga talespersoner. Jonas Jonson har varit huvudaktör i 17 artiklar, Esbjörn Hagberg och Carl Axel Aurelius i 13 artiklar vardera.
Det finns ett samband mellan hur aktiv en biskop varit i frågan och hur stor publiciteten har varit i dennes stift. Tydligast är exemplet i Lunds stift där biskopen har varit relativt frånvarande i frågan och publiciteten tämligen liten. Detta trots att stiftet är mycket medietätt. I Karlstads stift, med färre medier, har man rapporterat relativt flitigt, mycket beroende på biskopens tydliga ställningstagande.
Lars Gårdfeldt (41 artiklar) är tillsammans med Lars Arnell (12 artiklar) framträdande i den konkreta sakfrågan om samkönade äktenskap tillsammans med ledarna för EKHO, Arthur Thiry (10) och Per Olof Widell (12) som har varit huvudaktörer i sammanlagt 22 artiklar.
Dagen, som kategoriseras som ”fackpress”. De 141 artiklarna i Dagen når en räckvidd på cirka 7,8 miljoner läsare. Artiklarna är i allt väsentligt neutrala. De negativa artiklarna är debattartiklar och insändare.
I analysen har artiklarna delats in i tre ämnen: teologi (683 artiklar), politik (467) och juridik (250). Teologi är med bred marginal det ämne som bevakats mest av media och står för 49 procent av antalet artiklar.
Inom teologi är underämnet ”trosuppfattning” det ämne som dominerar stort och behandlas i 37 procent av artiklarna. Här är andelen insändare, krönikor och debattartiklar stor. De som uttalar sig i artiklarna förefaller ha två alternativa utgångspunkter, antingen att Bibeln ska tolkas utifrån ett sammanhang och att man därmed är mer öppen inför samkönade äktenskap eller att man ser på Bibelns budskap som något absolut vilket inte inbjuder till andra tolkningar än att vigsel och äktenskap är för man och kvinna.
Inom politik är frågan huruvida kyrkan ska avsäga sig eller fråntas vigselrätten det ämne som förekommer i flest artiklar. ”Vigselrätt” är huvudsak i 42 procent av artiklarna.
Även inom juridik har flest artiklar behandlat ”vigselrätt”, 32 procent. Artiklarna har främst på ett allmänt plan diskuterat de juridiska konsekvenserna av att kyrkan behåller, avsäger sig eller fråntas vigselrätten.
Kyrkans Tidning
Sammanlagt ingår 158 artiklar från Kyrkans Tidning i underlaget. Artiklarna har en räckvidd på cirka 18 miljoner läsare och är ganska jämnt fördelade på olika typer med övervikt för nyhetsartiklar och notiser. Reportagen handlar främst om olika personer som berättar om sin homosexualitet, främst på stiftssidorna. Notiser behandlar ofta situationen i andra länder, främst England och USA. De negativa artiklarna är främst insändare.
Mediebilden som ges av Svenska kyrkan är till största delen neutral även i Kyrkans Tidning. 113 av artiklarna (71 procent) tar inte ställning, 25 stycken (16 procent) är negativa och 20 (13 procent) är positiva.
Jämfört med den sammanlagda mediebilden, sett till antalet artiklar, förmedlar Kyrkans Tidning en något mer positiv bild av Svenska kyrkan, även om skillnaden är liten.
Positiv KT
|
13 %
|
Positiv samtliga
|
8 %
|
Neutral KT
|
71 %
|
Neutral samtliga
|
71 %
|
Negativ KT
|
16 %
|
Negativ samtliga
|
21 %
|
Artiklarna som behandlar frågan om homosexuella återfinns främst på ledar-, debatt och stiftssidorna. Längre reportage handlar främst om olika personer som berättar om sin homosexuallitet, då främst på stiftssidorna.
Det ämne som behandlats i flest artiklar är teologi, i 127 av sammanlagt 158 artiklar. Inom ämnet handlar flest artiklar om ”trosuppfattning” (42) följt av dem som tar upp ”äktenskap” (26) och ”diskriminering” (19). ”Utbildning i församlingar” är huvudtema i åtta artiklar under perioden.
Kyrkans Tidning har skrivit sammanlagt 22 artiklar med politisk utgångspunkt. Juridik har behandlats i åtta artiklar. Med anledning av det låga antalet artiklar är det vanskligt att dra några ytterligare slutsatser utöver den att Kyrkans Tidning prioriterar det teologiska perspektivet.
2.5 Arbetet med projektet ”Normgivande mångfald”
Normgivande mångfald har varit ett projekt där Försvarsmakten, Rikspolisstyrelsen, Svenska kyrkans Församlingsförbund, Riks-EKHO och fackliga organisationer har arbetat tillsammans mot diskriminering på grund av sexuell läggning i arbetslivet från våren 2002 till utgången av år 2004. Projektet har delfinansierats genom gemenskapsinitiativet Equal inom Europeiska Unionen.
Delprojektet inom Svenska kyrkan är ett samarbete mellan Församlingsförbundet, Kyrkostyrelsen, Riks-EKHO (Ekumeniska grupperna för kristna homo- och bisexuella) och de fackliga organisationerna Kyrkans Akademikerförbund, SKTF, Lärarförbundet, Akademikerförbundet SSR och Kommunal. Arbetet inom Svenska kyrkan har bedrivits i tre pilotstift: Göteborgs, Härnösands och Stockholms stift. Leena Björstedt har varit projektledare för arbetet vid Församlingsförbundet.
Följande mål formulerades för arbetet:
♦ att genom forskning få en klarare bild av hur situationen ser ut för homo- och bisexuella medarbetare inom Svenska kyrkan i dag
♦ att åstadkomma en större öppenhet och ett inkluderande klimat där mångfald i arbetslivet tas tillvara
♦ att genom pilotverksamhet i tre stift utveckla metoder för hur man bearbetar attityder till homo- och bisexuella i arbetslivet
♦ att skapa stödstrukturer i tre stift för homo- och bisexuella medarbetare och långsiktigt liknande strukturer inom alla stift i Svenska kyrkan.
Projektgruppen för arbetet med Normgivande mångfald inom Svenska kyrkan har dragit följande slutsatser av arbetet:
Utmaningarna för projektet kan beskrivas med orden kunskap, insikt och värderingar. Trots att lagen mot diskriminering på grund av sexuell läggning i arbetslivet funnits sedan 1999 är det uppenbart att medvetenheten om lagens existens varit svag inom arbetslivet. Sexuell läggning har knappast varit en faktor som lyfts fram i översynen av den psykosociala arbetsmiljön. Men framför allt har insikten om de homo- och bisexuellas arbetsvillkor och de uttryck som diskriminering och kränkande särbehandling på grund av sexuell läggning tar sig saknats hos både arbetsgivare och arbetstagare och följaktligen insikten att det här berör oss alla. Dessutom finns en negativ opinion som inte accepterar homosexualitet.
Förmodligen bidrog dessa faktorer till att delprojektet startade trevande både på central nivå och på stiftsnivå. Det fanns vissa riktade utbildningsinsatser med fördjupande samtal men inte i alla beslutande organ som skulle ta ställning och delta i eller ha ansvar för projektet. Det utbildningsmaterial som projektet tagit fram och som senare varit det bästa verktyget fanns inte heller i det inledande skedet. En välplanerad medveten satsning på det förberedande förankringsarbetet som en nödvändig del av själva projektet saknades. På grund av delprojektets komplicerade struktur med många deltagande organisationer och många självständiga arbetsgivare var behovet av förberedande förankring stort. Det en nackdel att projektledaren kom i gång efter att projektet startat. Det är glädjande att alla viktiga aktörer ändå ställde upp och bildade delprojektgruppen. De stift som tillfrågades ställde också upp och alla parter har deltagit i arbetet med entusiasm till projekttidens slut.
När en verksamhet skall introduceras krävs det tydlighet både av styrorgan och ledande personer för att motverka tröghet och motstånd inom organisationen. Tydligheten ger en ingång och fungerar som ett stöd under arbetets gång. Den trevande starten kan ha lämnat efter sig viss otydlighet eller osäkerhet.
Det behövs tid innan kunskap leder till insikt som påverkar och blir en integrerad del av en persons värderingar. Förutsättningarna för fördjupning i detta ämne är förmodligen mycket olika på de arbetsplatser som varit berörda av projektet. Att bara delta i ett enstaka utbildningstillfälle kan vara otillräckligt. Det borde finnas uppföljning. Tillfälle till fortsatta samtal finns t.ex. inom ramen för arbetet enligt Personalpolitiska utvecklingsavtalet som förutsätter återkommande samtal på arbetsplatsen om arbetsmiljö, diskriminering och kränkande särbehandling.
Samtal om teologi och bibeltolkning utifrån Teologiska kommitténs samtalsdokument ”Homosexuella i kyrkan” har pågått inom Svenska kyrkan samtidigt som projektet lyft fram den arbetsrättsliga lagstiftningen och arbetslivets vardagliga verklighet. Delprojektgruppen är övertygad om att den samtidiga verksamheten varit en fördel för båda.
Samarbetet mellan de deltagande organisationerna har fungerat väl. Det har varit en styrka att arbetsgivarnas och arbetstagarnas representanter samt den berörda intresseorganisationen tillsammans framfört ett budskap.
Vi anser att projektet har skapat goda förutsättningar i form av verktyg och erfarenheter som gör det möjligt att på ett konstruktivt sätt fortsätta arbetet för ”en större öppenhet och ett inkluderande klimat”. Personligen har projektet också betytt mycket för oss som deltagit i det.
|
