Bilaga 2. Uttalande om de mänskliga rättigheterna

(översättning av Slutdokument nr PU 3/3)

Inledning

KV deltar sedan många år tillbaka i arbetet med att utforma internationella regler och kämpar för att främja mänskliga rättigheter. Genom sin kommission för internationella frågor deltog rådet i förarbetena till Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och formulerade paragraf 18 om tanke-, samvets- och religionsfrihet. KV har alltsedan dess aktivt arbetat för att förklaringens ska förverkligas.

Då KV förberedde sin femte generalförsamling arrangerade rådet en världsomfattande konsultationsprocess för att se över sin grundläggande syn på mänskliga rättigheter. Denna översyn ledde till en "Konsultation om mänskliga rättigheter och kristet ansvar" i St Pölten i Österrike 1974, där riktlinjer lades fast för ett policyuttalade som antogs i Nairobi 1975. De mänskliga rättigheterna gavs en central plats i kampen mot fattigdom, kolonialism, rasistiska samhällssystem och militär diktatur, och ett nytt, övergripande handlingsprogram för mänskliga rättigheter formulerades.

På många håll i världen antog kyrkorna utmaningen från generalförsamlingen i Nairobi och tog sig mer målmedvetet an de brister i respekten för mänskliga rättigheterna som förekom i deras egna samhällen. De engagerade sig, ofta med risk för egen säkerhet, i en kostsam kamp för mänskliga rättigheter i militärdiktaturer, och de byggde upp ett världsomfattande ekumeniskt nätverk i solidaritet med de mänskliga rättigheterna och fann nya vägar till aktivt samarbete med Förenta Nationernas kommission för mänskliga rättigheter och andra nationella eller internationella människorättsorganisationer. Dessa strategier ökade betydligt det ekumeniska vittnesbördets genomslagskraft i fråga om mänskliga rättigheter och bidrog till att påverka innehållet i den nya internationella standard som utarbetades.

Inför den åttonde generalförsamlingen manade KV:s Centralkommitté redan 1993 till en ny världsvid översyn av policy och efterlevnad vad gäller mänskliga rättigheter. Man ville dra lärdom av två årtiondens intensivt arbete, se vilka nya utmaningar som rests av de genomgripande förändringar som inträffat efter generalförsamlingen i Nairobi samt stimulera till nya initiativ i de kyrkor som givit frågorna lägre prioritet. Rapporterna från regionala konsultationer och seminarier sammanställdes i juni 1998 vid en internationell konsultation om "Mänskliga rättigheter och kyrkorna: nya utmaningar" i Morges i Schweiz.

Tidigare generalförsamlingar och ekumeniska konsultationer har utarbetat en teologisk grundval för kyrkornas arbete med att främja och försvara de mänskliga rättigheterna:

Vi är som kristna kallade att delta i Guds mission, det vill säga att arbeta för rättvisa, fred och respekt för hela skapelsen och sträva efter att alla människor får del av det överflödande liv som är Guds avsikt för oss. I Bibeln, i kyrkans tradition och på alla de sätt som Anden har att upplysa våra hjärtan idag, ser vi den värdighet som Gud skänker varje människa och den rättighet som var och en har till erkännande och delaktighet i sitt samhälle. Av detta följer kyrkans ansvar att, som Kristi Kropp, arbeta för att de mänskliga rättigheterna respekteras och förverkligas i hela världen konsultationen om "Mänskliga rättigheter och kyrkorna: nya utmaningar" i Morges i Schweiz, juni 1998;

Vårt arbete för mänskliga rättigheter grundar sig på vår övertygelse att Gud vill ett samhälle där alla fritt kan göra bruk av sina mänskliga rättigheter. Alla människor är skapade till Guds avbild, jämlika och oändligt värdefulla i Guds ögon och i våra. Jesus Kristus har sammanlänkat oss genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse, så att det som angår en angår oss alla Femte generalförsamlingen, Nairobi 1975;

Alla människor, oavsett ras, kön och tro, är skapade av Gud som individer och delar mänsklighetens villkor. Men världen är skadad av synden, vilket förstört människornas förhållande till varandra. Då Jesus Kristus försonade mänskligheten och skapelsen med Gud, försonade han också människorna med varandra. Att älska sin nästa är att verkligen lyda Gud Sjätte generalförsamlingen, Vancouver 1983;

Frihetens och sanningens ande driver oss att bära vittnesbörd om Guds Rikes rättvisa och att bjuda motstånd mot orättvisan i världen. Vi ger synligt uttryck åt Andens liv när vi strävar efter frihet för dem som hålls fångna i synd, när vi står vid de förtrycktas sida i deras kamp för befrielse, rättvisa och fred. Vi, som befriats av Anden, har möjlighet att se världen ur de fattigas och utsattas synvinkel och att dela med oss av oss själva i mission, tjänst och delade tillgångar Sjunde generalförsamlingen, Canberra 1991.

KV:s åttonde generalförsamling, samlad till möte i Harare, Zimbabwe, den 3-14 december 1998, antar därför följande uttalande om de mänskliga rättigheterna:

1. Vi tackar Gud för livets gåva och för den värdighet som Gud förlänat alla sina skapade varelser.

2. Ett kostsamt vittnesbörd

2.1 Vi erinrar oss det engagemang och arbete som lagts ned inom kyrkor, ekumeniska sammanslutningar och andra grupper som försvarat de mänskliga rättigheterna och kämpat för livets okränkbarhet, särskilt för det kostsamma vittnesbördet från dem som fått lida eller ge sitt liv i den kampen.

2.2 Temat för denna generalförsamling, Turn to God - Rejoice in Hope, stärker vår tro på den kristna trons och det kristna livets trefaldiga struktur: Gud vänder sig till oss i nåd; vi svarar i tro och kärleksfullt handlande; och vi ser med förväntan fram emot att Gud slutligen blir helt och fullt närvarande i hela sin Skapelse. Vi har på nytt hört Guds maning till ett jubelår, och det leder oss att åter uttrycka vår förpliktelse till de mänskliga rättigheterna, till den värdighet och det värde som tillkommer människan, Guds avbild och oändligt värdefull i Guds ögon, och till kvinnors och mäns, till ungas och gamlas, till alla folks och nationers lika rättigheter. De djupgående erfarenheter som teologin, liturgin och mystiken i de kristna traditionernas stora familj ger oss, lär oss att bättre förstå mänskliga rättigheter och frihet i en anda av trohet mot Gud och ansvar för och inför Guds folk.

2.3 Detta gör vi i en anda av ånger och ödmjukhet. Vi är medvetna om hur ofta kyrkornas handlande för de mänskliga rättigheterna kommit till korta; om vår motvilja eller oförmåga att gripa in där människor hotats eller lidit; om att vi inte försvarat dem som utsatts för våld och diskriminering; om vår medgörlighet när vår tids furstendömen, makter och strukturer gjort sig skyldiga till massiva kränkningar av de mänskliga rättigheterna; och om att många kyrkor undandragit sig att arbeta med mänskliga rättigheter som en viktig del av det kristna budskapet. Vi ber att Gud ska ge oss mod och kraft att anta nya utmaningar.

3. Att stå inför nya utmaningar

3.1 Vi tackar Gud för att det internationella läget på flera viktiga sätt förbättrats sedan KV:s femte generalförsamling (1975). Det gäller stärkta rättigheter för barn, kvinnor, ursprungsbefolkningar, minoriteter och flyktingar; en minskning av diskriminering, våld på grund av rasmotsättningar, förföljelse, tortyr, våld mot kvinnor (bland annat våldtäkter som krigshandling), försvinnanden, dödsstraff och utomrättsliga avrättningar; de "tredje generationens rättigheter" till fred, utveckling och hållbar samhällsutveckling som utarbetats; samt det nya erkännandet av mänskliga rättigheter som en integrerad aspekt av all fred och konfliktlösning. Trots allt detta måste ännu många hinder övervinnas för att kunna implementera instrumenten för de mänskliga rättigheterna.

3.2 Vi erkänner det stora värdet av internationellt accepterade regler, men vi upprepar den sjätte generalförsamlingens (1983) uttalade mening att det mest trängande behovet är att dessa regler efterlevs. Därför uppmanar vi åter alla regeringar att ratificera de internationella avtal och konventioner som finns om de mänskliga rättigheterna och tillgodose deras föreskrifter i såväl nationell som regional lag och rätt, samt att utarbeta fungerande mekanismer för att förverkliga dem på alla nivåer. Samtidigt manar vi alla kyrkor att övervinna all intern exklusivitet och marginalisering så att alla deras medlemmar ges full möjlighet att delta i deras liv och styrelse.

3.3 Globaliseringen och de mänskliga rättigheterna. Denna generalförsamling har givit sig i kast med de tvingande nya utmaningar mot mänskliga rättigheter som den ekonomiska, kulturella och informationstekniska globaliseringen medför för folk, samhällen och individer. Som ett led i detta urholkas statens makt att försvara individer och grupper som står under dess jurisdiktion, och Förenta Nationernas auktoritet som gemensam garant och försvarare av de mänskliga rättigheterna undergrävs. Globaliseringen hotar förgöra mänskligheten genom att människor exploateras och undertrycks, ekonomiskt, för sin ras skull eller på annat sätt, och den försvagar folks och staters rätt till självbestämmande. Barns rättigheter är ofta de första som blir lidande, vilket idag märks på det ofta förkommande utnyttjandet av barn som arbetskraft och den sexuella exploateringen av minderåriga.

3.4 Globaliseringen inrymmer också inslag som, rätt utnyttjade, kan motverka dess värsta följder och skapa nya möjligheter i många mänskliga sammanhang. Vi uppmanar kyrkorna att uppmuntra och ta del i en global samverkan med alla som förenas i kampen för de mänskliga rättigheterna och på så sätt motarbeta negativa trender i globaliseringen. Alla arbetares rätt att organisera sig fackligt, föra kollektiva förhandlingar och lägga ned arbetet för att försvara sina interessen måste säkerställas. Med sådana medel kan människor skapa sig en framtid byggd på respekt för de mänskliga rättigheterna, internationell rätt och demokratisk delaktighet.

3.5 Mänskliga rättigheter kan inte delas upp. Globaliseringsprocessen har åter en gång visat på vikten av medborgerliga och politiska rättigheter genom att skilja dem från ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Vi förnyar det ställningstagande som KV:s femte generalförsamling gjorde om att de mänskliga rättigheterna inte kan delas upp. Inga rättigheter är möjliga om inte grundläggande livsvillkor säkerställs, däribland rätten till arbete, rätten att delta i beslutsfattande, rätten till lämplig föda, till garanterad sjukvård, till en rimlig boendestandard, till utbildning för att tillvarata hela människans potential, och till en trygg miljö och bevarade naturresurser. Samtidigt upprepar vi vår övertygelse att arbetet för kollektiva mänskliga rättigheter endast kan ses som effektivt i den mån det i praktiken gör livet lättare i de samhällen och för de individer vars rättigheter kränkts, och i den mån som det medför större frihet och en förbättrad livskvalitet för varje människa.

3.6 Politiseringen av de mänskliga rättigheterna. Vi beklagar att det internationella samtalet om mänskliga rättigheter åter politiserats, i synnerhet av de dominerande stormakterna. Denna tendens var vanlig i det kalla krigets konflikt mellan Öst och Väst, och den har nu utvidgats till att omfatta alla de stater som berörs av den globala "kulturkrocken" mellan Nord och Syd och mellan Öst och Väst. Den utmärks av en selektiv indignation och av en dubbelmoral, som är ett hån mot den mänskliga rättigheternas grundläggande principer och som hotar kompetens, neutralitet och trovärdighet hos de internationella organ som skapats under Förenta Nationernas överinseende för att övervaka att avtalade villkor uppfylls.

3.7 De mänskliga rättigheternas universalitet. Vi bekräftar åter de mänskliga rättigheternas universalitet så som den uttalas i den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter plus de två huvudkonventionerna, och alla staters skyldighet, oberoende av nationell kultur eller ekonomiskt och politiskt system, att främja och försvara dem. Dessa rättigheter går tillbaka på alla olika kulturers, religioners och traditioners historia, inte endast deras som spelade en dominant roll inom FN vid den tid då den allmänna förklaringen antogs. Vi vet att förklaringen vann erkännande så som "en gemensamma riktlinje" (standard of achievement) och att hänsyn måste tas till skilda historiska, kulturella och ekonomiska förhållanden då dess principer tillämpas. Samtidigt tillbakavisar vi alla försök av stater, nationella eller etniska grupper att rättfärdiga att de mänskliga rättigheterna avskaffas eller åsidosätts med hänvisning till kultur, religion, tradition eller särskilda intressen vad avser socioekonomiska förhållanden eller landets säkerhet.

3.8 Global etik och globala värderingar vad gäller mänskliga rättigheter. Vi bekräftar som vår uppfattning att de framsteg som mänskligheten gjort i fråga om till exempel teknisk utveckling inte entydigt är av godo, och att kyrkan också idag måste stå fast vid sitt försvar av evangeliets värderingar. Vi välkomnar därför de förnyade maningarna från humanistiskt och religiöst håll att utarbeta gemensamma principer och värderingar för en global socialetik. Sådana principer måste vila på en mångfald av erfarenheter och övertygelser, som överskrider religionsgränserna och verkar för en större solidaritet i rättvisa och fred.

3.9 Mänskliga rättigheter och mänsklig ansvarighet. Vi fastställer åter det internationella samfundets rätt och skyldighet att ställa alla stater och andra aktörer till svars för de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som förövats inom det område som ligger under deras jurisdiktion eller kontroll, eller som de själva är direkt ansvariga för. All korruption är av ondo i våra samhällen. Vi försvarar varje människas laga rätt till skydd mot orättvis behandling. Vi upprepar vår vädjan till regeringar och andra beslutsfattande organ att agera sakligt i sitt arbete med mänskliga rättigheter, att främja och göra bruk av bättre internationella procedurer och multilaterala rutiner för att främja och försvara de mänskliga rättigheterna, och att där så är möjligt inta en icke-konfrontativ, dialogisk hållning där de verkar för de mänskliga rättigheternas universella förverkligande.

3.10 Mänskliga rättigheter kränks ostraffat. En viktig del av helandet efter en konflikt är att upprätta sanningen, söka rättvisa för konfliktens offer och skapa förlåtelse och försoning i de samhällen som lidit under systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Vi uttalar vårt stöd för de kyrkor och människorättsorganisationer som i sådana samhällen verkar för att begångna brott ska straffas och som protesterar när förövarna officiellt frias från åtal. Att inte straffa deras brott är att låta orätten fortgå, vilket i sin tur framkalla hämndaktioner och ett våld utan slut, ända intill de folkmord som skett flera gånger under vårt århundrade.

3.11 Vi stöder och uppmuntrar kyrkorna till fortsatt teologisk reflektion och handlande i fråga om relationen mellan sanning, rättvisa, försoning och förlåtelse ur offrens perspektiv, och att bemöda sig om att ersätta straffrihetens kultur med en ansvarighetens och rättvisans kultur. Rättvisa för offren måste inbegripa föreskrifter om gottgörelse, ekonomisk ersättning och kompensation för deras förluster. I detta sammanhang välkomnar vi överenskommelsen om att inrätta en internationell brottsdomstol, som kommer det internationella samfundet till hjälp med att övervaka respekten för de mänskliga rättigheterna. Vi uppmanar kyrkorna att verka för att deras regeringar skyndsamt ratificerar Rom-överenskommelsen och anpassar landets lag till domstolens jurisdiktion.

3.12 Dödsstraffets avskaffande. KV har länge motsatt sig utdömandet av dödsstraff, men i samhällen där våld och kriminalitet härjar, yrkar offren ofta på strängast möjliga straff. Att unga människor döms till döden bör särskilt fördömas. Kyrkorna bär ett ansvar att verka för att internationell rätt och de internationella reglerna om mänskliga rättigheter strikt följs även i fråga om behandling av brottslingar.

3.13 Mänskliga rättigheter och fredsarbete. De mänskliga rättigheterna utgör en viktig grund för rättvis och hållbar fred. Bristande respekt för dem förorsakar ofta konflikter och krigshandlingar, och vid flera tillfällen under det här århundradet har ett okontrollerat hat på grund av etnisk tillhörighet, ras eller religion lett till folkmord. Det internationella samfundet har gång på gång visat sig oförmöget att stoppa ett folkmord som en gång börjat. Det finns ett omedelbart behov att dra lärdom av det som hänt och skapa möjlighet till ett tidigt internationellt ingripande där varningssignalerna syns. Kyrkorna har oftast goda möjligheter att upptäcka den överhängande faran, men de kan bara göra något åt den om de själva utgör inklusiva gemenskaper som tar fasta på evangeliets budskap om kärlek till nästan, även när nästan är en fiende.

3.14 Att mänskliga rättigheter beaktas i de försök som görs att under FN:s eller andra multilaterala organisationers överinseende förebygga eller lösa konflikter i olika fredsinitiativ, är en utveckling som hälsas med tillfredsställelse. Så snart en konflikt har upphört, bör de sociala och rättsliga strukturerna reformeras så att de ger rum för pluralism och för fredsbyggande åtgärder i befolkningen. Också själva fredsöverenskommelsen bör uppfylla de internationella villkor som avser mänskliga rättigheter och humanitär lag, och garantier bör utfärdas för att det tillämpas också på specialgrupper som militära förband och polis- och säkerhetsstyrkor.

3.15 Mänskliga rättigheter och mänsklig ansvarskänsla. Mänskliga rättigheter och mänsklig ansvarskänsla hör ihop. KV:s andra generalförsamling i Evanston 1954 fastslog att Gud med sin kärlek till människan "på den kristna människans samvete lägger ett särskilt mått av ansvarskänsla för att ta sig an dem som fallit offer för oordningen i världen".

3.16 Kyrkorna är liksom andra som värnar om mänskliga rättigheter, däribland stater, först och främst skyldiga att ge sig i kast med de kränkningar som sker i deras egen verksamhet och förbättra det skydd som de själva kan ge. På denna fundamentala grund vilar all ekumenisk solidaritet, som når bortom vars och ens egen situation och aktivt stödjer kyrkor och andra som tagit upp kampen för de mänskliga rättigheterna i sina egna länder och regioner. En viktig form av stöd är att ge sig i kast med kränkningarnas verkliga orsaker, som ligger i orätta nationella och internationella strukturer eller beror på att förtryckande regimer får stöd utifrån.

3.17 Religiös intolerans. I vår värld idag utövar religionen ett allt större inflytande i sociopolitiska processer. Många kyrkor deltar aktivt i fredsskapande aktiviteter och upprop för rättvisa. Därmed tillför de en moralisk dimension till politiken. Men religionen har också i betydande grad bidragit till förtryck och kränkningar av de mänskliga rättigheterna, både inom olika länder och mellan dem. Religiösa symboler och uttryck har manipulerats för att främja snäva nationella och sekteristiska interessen och syften, och därmed till splittring och polariserade samhällen. Makthavare söker allt oftare kyrkors och andra religiösa gruppers stöd för sina målsättningar, som i fråga om ras, etnisk tillhörighet eller nationalitet ter sig snäva, och för en diskriminerande lagstiftning som ger formell legitimitet åt religiös intolerans. Vi uppmanar återigen alla kyrkor att visa på evangeliets universalitet och bli föredömen i tolerans för sina egna samhällen och hela världen. Religionen kan och ska vara en positiv kraft för rättvisa, balans, fred och försoning bland människor.

3.18 Religionsfriheten som mänsklig rättighet. Vi fastslår åter att religionsfriheten är en central och grundläggande mänsklig rättighet. Med religionsfrihet menar vi friheten att ha eller ansluta sig till den tro eller religion som man själv väljer och friheten att enskilt eller tillsammans med andra, privat eller offentligt, uttrycka sin tro eller religion i bön, religiösa traditioner, handlande och undervisning.

3.19 Denna rättighet får aldrig uppfattas enbart gälla kyrkan. Religionsfriheten kan inte skiljas från andra grundläggande mänskliga rättigheter. Ingen grupp bör resa anspråk på religionsfrihet bara för sig själv utan visa aktiv respekt för andras tro och grundläggande mänskliga rättigheter. Religionsfriheten får aldrig användas som ett medel att utverka privilegier. För kyrkan är denna rättighet väsentlig för att kunna ta det ansvar som en kristen tro innebär. Centralt i det ansvaret är skyldigheten att stå till hela samhällets tjänst. Religionsfriheten bör också omfatta en rätt och skyldighet för religiösa grupper att, när deras religiösa övertygelse så bjuder, kritisera och konfrontera politiska makthavare.

3.20 Religiös intolerans och förföljelse är idag vanligt förekommande. Detta innebär en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna och leder ofta till konflikt och stort mänskligt lidande. Kyrkorna måste med böner och allt slags praktisk hjälp visa sin solidaritet med förföljda kristna och alla andra offer för religionsförföljelser.

3.21 Religionsfrihet och proselytism. Religionsfriheten som grundläggande mänsklig rättighet får inte åsidosättas, men religionen är ingen "handelsvara" att saluföra på den oinskränkta frihandelns marknad. Vi konstaterar att det behövs en ekumenisk disciplin, särskilt med avseende på de länder som upplever en svår övergång till demokrati. Vi upprepar KV:s motstånd mot proselyterande, och vi uppmanar enträget våra medlemskyrkor att respektera sina systerkyrkors tro och integritet och stärka dem i ekumenisk gemenskap.

3.22 Kvinnors rättigheter. Trots att nationella, regionala och internationella kvinnogrupper och kyrkor målmedvetet arbetat för ett fungerande försvar för kvinnors mänskliga rättigheter, särskilt under Årtiondet för kyrkor i solidaritet med kvinnor, går utvecklingen trögt och det som görs är sällan tillräckligt, vare sig inom kyrkorna eller utanför dem. Att försvara och främja kvinnors rättigheter är inte en angelägenhet bara för kvinnor utan kräver hela kyrkans konturerliga och aktiva deltagande.

3.23 Vi slår fast att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter, förankrade i vår fasta övertygelse att alla människor är skapade till Guds avbild och förtjänar lika rättigheter, skydd och omsorg. Vi är medvetna om att våldet mot kvinnor ökar i hela världen, allt ifrån diskriminering av rasistisk, ekonomisk, kulturell, social eller politisk art till sexuella trakasserier, könsstympning, våldtäkt, könshandel och annat omänskligt handlande, och vi manar alla regeringar, rättsväsenden, religiösa och andra institutioner att i praktisk handling agera för att säkerställa kvinnors grundläggande rättigheter. Det Fakultativa protokollet i anslutning till FN:s konvention om avskaffandet slags diskriminering mot kvinnor visar på möjligheten av att på internationell nivå uppmärksamma individuella klagomål över kränkningar av kvinnors mänskliga rättigheter. Vi uppmanar kyrkorna att påverka sina regeringar att ratificera protokollet.

3.24 Flyktingars, fördrivnas och invandrares rättigheter (rights of uprooted people). De som tvingats fly från sina hem, som fått lämna sitt land eller fördrivits eller tvångsförflyttats inom sitt eget land hör till dem som fått lida allra mest av den ekonomiska globaliseringen och av de allt mer talrika konflikterna runt om i dagens värld. KV och dess medlemskyrkor står sedan länge i det främsta ledet av förespråkare för förbättrade internationella villkor för flyktingars, asylsökandes och invandrares skydd, och de bör fortsätta att med förenade resurser upprätthålla globala, regionala och lokala nätverk och visa livsnödvändig solidaritet. Vi manar kyrkorna att fortsätta sitt samarbete med FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) och fortsätta söka förbättra de internationella villkoren och deras efterlevnad. Av särskild vikt är att försvara deras rättigheter som fördrivits inom sitt eget land, en situation där det för närvarande knappast existerar några bindande regler.

3.25 Med tillfredsställelse hälsar vi den globala kampanj som inletts för att förstärka genomslagskraften i den internationella Konventionen om skydd för gästarbetares och deras familjers rättigheter. Vi uppmanar kyrkorna att delta genom att inför sina regeringar förespråka att konventionen ratificeras.

3.26 Ursprungsbefolkningarnas rättigheter. Vi manar kyrkorna att understödja ursprungsbefolkningars rätt till självbestämmande i frågor som rör deras politiska och ekonomiska framtid, kultur, rätt till land, spiritualitet, språk, tradition och organisationsformer, och att skydda ursprungsbefolkningars kunskaper inklusive rättigheter till intellektuell egendom.

3.27 Rasismen som kränkning av mänskliga rättigheter. Vi delar uppfattningen att rasism utgör en kränkning av de mänskliga rättigheterna och förbinder oss åter till en kamp mot rasismen, både individuellt och institutionellt. Vi uppmanar enträget våra medlemskyrkor att med förnyad kraft befria både kyrkan och samhället från rasismens gissel.

3.28 Handikappades rättigheter. Vi fastslår på nytt att alla människor, som på grund av fysiska eller psykiska handikapp har särskilda behov, äger rätt till full delaktighet i alla aspekter av kyrkans liv och tjänst. Att värna deras möjlighet till delaktighet är en fråga om mänskliga rättigheter och bör inte underskattas som välgörenhet eller ses som ett socialt problem eller hälsoproblem, vilket ofta varit fallet. Alla kyrkans medlemmar och ledare bör visa full respekt för handikappades mänskliga rättigheter. Detta inbegriper en fullständig integration i religiös aktivitet på alla nivåer liksom undanröjandet av de fysiska och psykologiska hinder som spärrar deras väg till ett fullvärdigt liv. Även i samhället måste de beslutande instanserna på alla nivåer skaffa undan allt som begränsar handikappade människors fria tillgång till offentliga inrättningar och fullständiga delaktighet i allt offentligt liv. Vi välkomnar det nya ekumeniska nätverket som bildats till stöd för handikappade och uppmuntrar kyrkorna att stödja det.

3.29 Interreligiös samverkan för mänskliga rättigheter. Kränkningar av mänskliga rättigheter eller annan orättvisa är inte något som vi kristna kan komma tillrätta med på egen hand. Det behövs ett kollektivt interreligiöst initiativ för att vi ska kunna upptäcka de andliga värderingar som vi har gemensamma eller som kompletterar varandra, och så att vi ska kunna ta vara på traditioner som överskrider religions- och kulturgränserna i syfte att stärka rättvisa och fred i samhället. Vi välkomnar de framsteg som inom KV gjorts på denna väg. Den interreligiösa dialogen sker så att det specifikt kristna i vår syn på de mänskliga rättigheterna respekteras, och så att kyrkorna uppmuntras att, var och en på sitt håll, fortsätta och fördjupa en interreligiös dialog och ett samarbete för de mänskliga rättigheternas främjande och försvar.

4. Säkerställande av kommande generationers rättigheter. Av omsorg om hela Guds skapelse manar vi till förbättrade internationella regler och villkor vad gäller kommande generationers rättigheter.

4.1 Kunskap om mänskliga rättigheter (MR-utbildning). Kyrkornas arbete för mänskliga rättigheter har oftare bestått i att reagera på förekommande kränkningar än i att agera proaktivt för att förebygga dem. Vi uppmanar kyrkorna att engagera sig starkare i det förebyggande arbetet genom att initiera och genomföra formella och systematiska program för att medvetandegöra människor och öka deras kunskap om de mänskliga rättigheterna.

4.2 Fredsbyggande och mänskliga rättigheter. Likaledes uppmanar vi kyrkorna att delta i olika fredsbyggnadsprocesser genom att kritiskt bevaka samhällsutvecklingen, upptäcka tidiga tecken på att mänskliga rättigheter kränks och rikta uppmärksamheten mot de egentliga orsakerna till detta.

4.3 Framtiden. KV:s förnyade förpliktelse till den universella Deklarationen om mänskliga rättigheter vilar på en vision om hållbara samhällen och om en rättvis, moraliskt och ekologiskt försvarbar ekonomi. Den blick vi riktar mot framtiden låter oss förstå att vår enda möjlighet att vidmakthålla de mänskliga rättigheterna ligger i att acceptera det ansvar som Gud gett oss att visa omsorg om varandra och om hela Guds skapelse. (Ps 24)

4.4 Vi fastslår att evangeliet understryker att alla människor är värdefulla i Guds ögon, att Kristus med sitt försonings- och frälsningsverk skänt varje människa en verklig värdighet, att kärleken ger mening åt allt handlande, och att det är ett praktiskt uttryck för aktiv tro på Kristus att visa kärlek till sin nästa. Vi är alla lemmar i samma kropp, och när en lider, tar alla skada. Detta är vårt ansvar som kristna att tillförsäkra varje människa hennes rättigheter.