Bilaga 3. Birgitta Larsson: Från Vancouver till Harare - kort rapport från 15 år i Kyrkornas världsråds centralkommitté

Kyrkornas världsråds (KV) sjätte generalförsamling i Vancouver 1983 med temat Jesus Kristus - liv för världen fick sin särskilda prägel av gudstjänstlivet, kvinnorna och vittnesbörden (worship, women and witness). Gudstjänstlivet för att det var första gången som generalförsamlingen samlades till gudstjänst i ett stort tält, som därefter har blivit den ekumeniska rörelsens signum, och för att mångfalden i uttrycksformer tydligt bejakades. Kvinnorna för att det inför planeringen av generalförsamlingen för första gången fanns en medveten strävan att göra den så inklusiv som möjligt vad gäller ledarskap, predikanter, föredragshållare. Vittnesbörden för att många kom till tals och för att vittnesbörden, bland annat om tillståndet i Stilla havet, var så starka. I Vancouver talades det mycket om "nattvarden som vision" som omfattar alla aspekter på livet och som utmanar all orättvisa, rasism och ofrihet.

I Vancouver valdes jag in i KV:s centralkommitté (CK), som består av 145 valda ledamöter, tillsammans med biskop PO Ahren och en ungdomsdelegat från SMF, Marie Elmquist Skarrie. Perioden präglades programmässigt av den stora satsningen på Skapelse, fred och rättvisa (JPIC), som ledde fram till en konferens (convocation) i Söul 1990. Arbetet med JPIC engagerade många människor på olika nivåer, men inför konferensen demonstrerades tydligt det som ofta varit KV:s problem. Vissa kyrkors representanter var beredda att förplikta sig å sina kyrkors vägnar, medan det för andra var omöjligt. Den katolska kyrkan var väl representerad under konferensen, men beslöt att inte vara medarrangörer som tidigare planerats. Den problematiken ledde så småningom till arbetet med Eklesiologi och etik påbörjades. Under den här perioden initierades också det ekumeniska årtiondet Kyrkor i solidaritet med kvinnor, som kom att bli en angelägenhet på långt flera platser än som är vanligt för KV program.

Ekonomiskt var den här perioden fortfarande relativ god, även om en hel del hot började synas. I varje fall var det möjligt för CK att sammanträda på några olika platser förutom i Genève; 1985 i Buenos Aires, 1988 i Hannover och 1989 i Moskva. Särskilt minnesvärt under CK i Moskva var ett kraftfullt inlägg från en av de mest inflytelserika representanterna för den ryska ortodoxa kyrkan om betydelsen av KV för kyrkans liv.

Arbetet i CK under denna period präglades av ett klent presidium med svårigheter att leda arbetet när CK sammanträdde i plenum. Det ledde till många oroliga debatter. Innehållsmässigt var vi fortfarande ganska troskyldiga och omedvetna om vad som skulle komma efter Canberra.

Den sjunde generalförsamlingen i Canberra 1991 med temat Kom Heliga Ande förnya hela skapelsen kom i hög grad att präglas av det pågående gulfkriget, av kaotiska plenarsamlingar och av en skarp motsättning mellan traditioner som skulle leda till att det länge efterfrågade arbetet med Evangeliet och kulturerna påbörjades. Efter Canberra skrev en stor internationell tidning att "KV är den enda plats där en patriark från en av kristenhetens första stora centra och en feministisk befrielseteolog från en kyrka som är mindre än hundra år gammal kan inte bara vara föredragshållare tillsammans utan också omfatta hoppet, om än avlägset, att deras efterträdare skall vara förenade. Utmaningen från Canberra till KV är att åstadkomma en ram inom vilken en sådan förunderlig mångfald kan röra sig bortom konfliktfyllda möten mot en genuin förståelse".

Efter Canberra hade den nya centralkommittén, under nytt skickligt ledarskap, att utse ny generalsekreterare för KV, att inse att den ekonomiska situationen var mycket allvarlig och att en ny struktur krävdes för KV:s arbete. Jag fortsatte att representera Svenska kyrkan i CK, nu tillsammans med biskop Jonas Jonson, denna gång tyvärr utan någon plats för SMF. En första omorganisation alldeles efter Canberra, då antalet arbetsenheter minskades, kom att följas av ytterligare en omstrukturering just före Harare. Staben har minskats med 45 procent och det har varit en mycket smärtsam process. Den ekonomiska krisen har förorsakats av valuta- och växlingsförluster, av något för djärva placeringar samt av de senaste årens minskade intäkter från de stora bidragsgivarna. Problemet med många medlemskyrkor som inte betalar sina medlemsavgifter kvarstår, trots olika initiativ.

Något om mina särskilda uppdrag under perioden Canberra till Harare:

Alldeles efter Canberra valdes jag in i kommittén för att söka ny generalsekreterare. Det var en mycket omsorgsfull och för mig lärorik process som ledde fram till att Konrad Raiser valdes. I CK:s arbete med dokumentet rörande Towards a Common Understanding and Vision of the World Council of Churches (CUV), som pågått mer eller mindre aktivt under hela perioden, har jag varit ordförande i den grupp som arbetade med KV:s beslutsfattande struktur och som bland annat kom upp med det kontroversiella förslaget om ett bredare ekumeniskt Forum. Det särskilda område där jag har varit engagerad efter Canberra har gällt arbetet i Unit II, Churches in Mission. Jag har varit medlem i missionskommissionen som samlats mellan CK-sammanträdena. Arbetet med programmet Evangeliet och kulturerna låg till grund för den stora missionskonferensen i Brasilien i slutet av 1996, där jag ledde en av sektionerna. Jag har också varit involverad i arbetet med nya riktlinjer för KV:s arbete med missionsfrågorna.

Jag vill i största ödmjukhet säga att jag har upplevt mig respekterad i KV-sammanhang som representant för Svenska kyrkan. Jag fick förtroendet att med kort varsel predika vid avslutningsgudstjänsten i Canberra; jag har predikat vid inledningsgudstjänsten vid ett centralkommittésammanträde och deltagit i ett antal panelsamtal. Jag fick uppdraget att skriva om KV:s behandling av frågor om sexualitet genom åren i det nummer av Ecumenical Review som handlade om homosexualitet inför Harare.

Arbetet i centralkommittén under min andra period har delvis varit lättare på grund av bättre ledarskap, bättre struktur och givetvis också på grund av min egen längre erfarenhet. Samtidigt har vi upplevt många bakslag och fått hantera svåra konflikter. Diskussionerna om homosexualitet har varit uppslitande och hotande. Ortodoxernas allt tydligare missnöje med den rådande beslutsordningen, deras starka kritik mot prosyletism på ortodoxt territorium och ökande press från fundamentalism i deras hemkyrkor har lett till skärpta motsättningar. Det jag personligen upplevde som ett av de stora bakslagen var CK:s beslut att inte fira nattvard inom ramen för generalförsamlingens program i Harare. Var fanns den eukaristiska visionen från Vancouver? Var fanns förhoppningarna från Lima?

Samtidigt upplever jag att den senaste CK har varit mera mogen, mera realistisk vad gäller Kyrkornas världsråds möjligheter att representera hela den ekumeniska rörelsen. Diskussionerna och besluten i Harare vittnade också om viktiga insikter om att skiljelinjerna inte alltid går mellan utan rakt igenom kyrkorna. Besluten i anslutning till CUV dokumentet, att tydligare anknyta till nationella och regionala kristna råd, att söka samarbete med konfessionella familjer och att skapa ett brett Forum med större acceptans för eklesiologiska skillnader, var också viktiga för den ekumeniska rörelsens framtid.

Generalförsamlingen i Harare var den mest färgrika och mångsidigt sammansatta i KV:s 50-åriga historia. Det som har imponerat på mig genom åren i KV-sammanhanget är det självklara sätt som man slår vakt om mångfalden. Det finns alltid en strävan att inkludera konfessioner, kontinenter och kön i god balans i alla sammanhang. Det var upprördhet och besvikelse i lokalen när det visade sig att andelen kvinnor i den nya centralkommittén knappt nådde upp till förra kommitténs 40 procent, trots vackra ord och löften under kvinnofestivalen som föregick generalförsamlingen och som utgjorde det ekumeniska årtiondets avslutning. Medlemskyrkorna klarar inte alltid av att leva upp till KV:s högt uppsatta mål, men jag har glatt mig åt den tydliga intentionen och den målmedvetna strävan hos KV-staben.

Till sist något om mina kanaler in i Svenska kyrkan och in i de ekumeniska organen i Sverige för att återföra information och erfarenheter. Min tydligaste kanal var från 1989 Svenska kyrkans mission. Under någon kortare tid var jag medlem av Svenska kyrkans ekumeniska kommitté. Jag har hela tiden varit med i de ekumeniska organen; först i Svenska ekumeniska nämnden och i dess utskott för Tro och vittnesbörd, senare i SKRs styrelse och i Svenska Missionsrådet. Under de första åren i CK skrev jag ofta krönikor i Kyrkans Tidning. Däremot har tillfällena att möta Centralstyrelsen omkring KV-ärenden varit få.

Jag är mycket tacksam för förtroendet att representera Svenska kyrkan i KV:s centralkommitté under dessa 15 år och jag uppskattar också att jag fick möjligheten att resa till den åttonde generalförsamlingen i Harare som utgående centralkommittéledamot.

Hongkong i februari, 1999

Birgitta Larsson