1 kap. Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära
1 §
Förslaget till grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära överensstämmer helt med gällande föreskrifter. Beträffande innehållet i bestämmelserna hänvisas till den allmänna motiveringen i skrivelsens avsnitt 8.1.
2 kap. Församlingens uppdrag
1 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak innehållet i 11 kap. 1 och 4 §§ kyrkolagen.
Till skillnad från föreskrifterna i kyrkolagen innebär bestämmelsen i princip en skyldighet för församlingen att fullgöra det som anges i bestämmelsen. Samtidigt är den avsedd att fungera som en kompetensreglering i den meningen att församlingen inte får använda sina avgiftsmedel för andra uppgifter än de som anges där.
Bestämmelsen inleds i första stycket med ett konstaterande att församlingen är lokala pastorala området. Detta är en beskrivning av hur Svenska kyrkan framträder på lokal nivå och som ansluter till vad läronämnden anfört härom i sitt yttrande till andra kyrkolagsutskottet i betänkandet 2 KL 1995:4 Ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan. Beträffande den närmare innebörden av församlingens grundläggande uppgift hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 8.2.1).
Av andra stycket kan utläsas att lokaliseringsprincipen skall gälla inom Svenska kyrkan även i fortsättningen. Av den allmänna motiveringen framgår att den inomkyrkliga lokaliseringsprincipen har ett delvis annat innehåll än den som nu grundar sig på de kommunalrättsliga principerna. En nyhet i förhållande till vad som nu gäller är att församlingen skall få lämna bidrag till internationell diakoni och mission. Detta utgör i och för sig ett avsteg från lokaliseringsprincipen. Det bör dock noteras att det endast är fråga om en rätt att lämna bidrag. Övriga i bestämmelsen angivna uppgifter är i princip tvingande även om församlingen själv avgör hur och vilken omfattning dessa skall fullgöras, naturligtvis inom ramen för församlingsinstruktionen och vad kyrkoordningen i övrigt föreskriver.
De särskilda bestämmelserna om skyldigheten att tillhandahålla dop m.m. finns intagna i kyrkoordningens kapitel om avgift och uppbörd.
Tredje stycket ersätter delvis nuvarande uppräkning av vissa församlingsangelägenheter enligt 11 kap. 4 § kyrkolagen. Det saknas anledning att uttömmande ange allt som behövs för församlingens uppgifter. Att det gäller såväl kyrkor som andra fastigheter i form av församlingshem, kanslilokaler etc. är självklart. Det behövs naturligtvis även lös egendom i form av inventarier och annat. I nu aktuellt hänseende bör bestämmelsen ges samma tolkning som ovannämnda bestämmelse i kyrkolagen. Stycket avslutas med en erinran om att uppgifterna i vissa fall, om församlingen ingår i en samfällighet, skall skötas av samfälligheten. I sådana fall gör dock samfälligheten detta på uppdrag av församlingen.
2 §
Församlingarna och samfälligheterna skall även efter relationsförändringen enligt begravningslagen vara huvudmän för begravningsverksamheten utom i de fall regeringen beslutat att uppgiften i stället skall tillkomma kommunerna. De skyldigheter som följer av huvudmannaskapet finns närmare reglerade i lagen.
Även om ansvaret för begravningsverksamheten följer av lag är det lämpligt att i kyrkoordningen ta in en bestämmelse som erinrar om detta. Att detta görs i en särskild paragraf i omedelbar anslutning till kyrkoordningens beskrivning av församlingens grundläggande uppgift markerar att även begravningsverksamheten är en del av kyrkans uppgifter samtidigt som det görs klart att det är en allmänt samhällelig uppgift som staten har anförtrott kyrkan genom lagstiftning.
3 §
Paragrafen motsvarar 11 kap. 2 § kyrkolagen. Den anger att likställighetsprincipen skall tillämpas också framöver inom Svenska kyrkan. Bestämmelsen hindrar inte att t.ex. avgifterna till en kyrklig förskola är differentierade under förutsättning att beslutet är taget på objektiva grunder.
4-6 §§
Bestämmelserna i 4-6 §§ syftar till att redan inledningsvis i den avdelning i kyrkoordningen som reglerar församlingarna klarlägga den grundläggande ansvarsfördelningen i församlingen. I 5 § konstateras vilka organ som kan utöva församlingens beslutanderätt medan 5 § översiktligt anger kyrkorådets uppgifter som församlingens styrelse.
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 17 kap. 1 § och 2 § första stycket kyrkolagen. Den närmare beskrivningen av kyrkorådets uppgifter finns angiven i bestämmelserna i 4 kap. 5-8 §§.
Genom dessa inledande bestämmelser om de förtroendevalda organens ansvar i kombination med bestämmelsen om kyrkoherdens ansvar och befogenheter i församlingen i 6 § får begreppet den dubbla ansvarslinjen en utformning som ger ett konkret innehåll åt 2 § i lagen om Svenska kyrkan.
7 §
I bestämmelsen finns angivet vad som menas med pastorat och med enförsamlings- respektive flerförsamlingspastorat. En likartad bestämmelse finns i 36 kap. 4 § men av pedagogiska skäl har det ansetts att detta bör beskrivas även här. Närmare bestämmelser om pastorat finns förutom i 36 kap. också i 37 kap.
8 §
Denna bestämmelse, tillsammans med bestämmelsen i 11 §, motsvarar i huvudsak innehållet i nuvarande 11 kap. 8 § första stycket kyrkolagen.
Bestämmelsen anger att församlingarna inom ett pastorat obligatoriskt skall samverka i en samfällighet som omfattar samtliga församlingar i pastoratet. I den allmänna motiveringen har redovisats skälen till att samfälligheten skall vara total i den meningen att den ensam skall svara för all utdebitering. Utdebiteringsrätten för församlingarna kommer därmed att upphöra. Trots detta är avsikten att församlingarnas ställning skall förstärkas. Hur detta sker har redovisats i den allmänna motiveringen.
9 §
Bestämmelsen motsvarar närmast det som anges om total flerpastoratssamfällighet i 11 kap. 8 § andra stycket kyrkolagen. Den avgörande skillnaden från vad som nu gäller är att en sådan samfällighet måste vara total. Skälen härtill liksom skälen för att det även i fortsättningen skall få finnas flerförsamlingspastorat i flerpastoratssamfälligheter har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.2.4).
10 §
I bestämmelsen ges en definition av vad pastoratsnämnden är för ett slags organ. Skälen för att införa pastoratsnämnder har redovisats i avsnitt 8.2.9.
11 §
Bestämmelsen gäller för såväl pastoratssamfälligheter enligt 8 § som flerpastoratssamfälligheter enligt 9 §. Syftet med bestämmelsens första stycke är att närmare definiera samfällighetens ansvar. Detta ansvar är begränsat till det ekonomiska ansvaret för de uppgifter församlingen har enligt kyrkoordningen. Därmed markeras att församlingarna fortfarande skall svara för innehållet i verksamheten, vilket är en grundläggande förutsättning för att församlingarna skall kunna få en starkare ställning än vad de har enligt nu gällande ordning. I stycket finns också hänvisningar till bestämmelser i kyrkoordningen som syftar till att på annat sätt förstärka församlingens ställning i en samfällighet.
I andra stycket klargörs samfällighetens arbetsgivaransvar, det grundläggande ansvaret för den fasta egendomen samt samfällighetens huvudmannaskap för begravningsverksamheten. De närmare motiveringarna härtill har redovisats i avsnitt 8.2.4.
Samfällighetens kyrkonämnd bör normalt anställa personal på samfällighetsnivån. Det kan gälla personal för ekonomi och löneadministration, för fastighetsförvaltning och begravningsverksamheten. Mot bakgrund av att vårt förslag syftar till att stärka församlingarnas ställning bör dock församlingarna även ges ett reellt inflytande när det gäller anställning av den personal som skall arbeta i dem. Detta är särskilt viktigt med tanke på kyrkohedens samordningsansvar och för att principen om den dubbla ansvarslinjen skall få genomslag. En sådan ordning måste dock utformas något olika beroende på om församlingen utgör enförsamlingspastorat eller om den ingår i ett flerförsamlingspastorat i en flerpastoratssamfällighet. Det framstår dock som en självklarhet att flerpastoratssamfälligheten skall behandla pastoraten lika och således ge kyrkorådet i enförsamlingspastorat lika stora befogenheter som man ger till pastoratsnämnden, när det är fråga om att anställa sådan personal som enbart har arbetsuppgifter i det pastoratet. Detta avspeglas i bestämmelsens tredje och fjärde stycke.
Tredje stycket innebär en rätt för församlingens kyrkoråd att anställa dem som enbart har arbetsuppgifter inom församlingen när församlingen ingår i en samfällighet. Det kan gälla både präster och övrig personal med uppgifter inom församlingsverksamheten. Det är alltså fråga om en obligatorisk delegation från samfällighetens kyrkonämnd till församlingskyrkoråden i vissa fall, motsvarande den som enligt fjärde stycket skall ges till pastoratsnämnden.
Bestämmelsen i fjärde stycket innebär en rätt för pastoratsnämnden att anställa dem som enbart har arbetsuppgifter i ett av pastoraten i en flerpastoratssamfällighet. Bestämmelsen skall ses mot bakgrund av vårt förslag att det även i fortsättningen skall få finnas flerförsamlingspastorat i flerpastoratssamfälligheter. I sådana fall, där alltså personalen i fråga kommer att arbeta i fler än en församling, är det rimligt att det tidigare nämnda inflytandet ges på pastoratsnivå. Delegation till pastoratsnämnden blir i dessa fall obligatorisk såväl när det gäller att anställa kyrkoherde som andra präster och övrig personal.
Det bör i sammanhanget framhållas att församlingen inte har möjlighet att ta ansvar för ekonomin annat är inom ramen för de anslag som har delegerats från samfälligheten. Om man t.ex. genom någon försummelse i relation till fackliga organisationer ådrar sig skadestånd blir det samfälligheten som i sista hand måste betala. Eventuella omplaceringar torde också få ske inom hela samfälligheten.
Sådana i och för sig icke önskvärda konsekvenser av den nu föreslagna ordningen motverkas dock i någon mån av den service samfälligheten skall svara för i egenskap av arbetsgivare. Detta kan gälla löneadministration, avtalstolkning och andra arbetsrättsliga frågor. Om en församling inte följer av samfälligheten lämnade råd och riktlinjer eller väljer att lösa frågan utan att rådfråga samfällighetens experter kan en skadeståndssituation uppkomma. Om så skulle bli fallet har dock samfälligheten både rätt och möjlighet att låta detta få konsekvenser för församlingens budget.
Vad nu har sagts om principerna för hur arbetsgivarfrågorna bör lösas gäller naturligtvis även i pastoratssamfälligheterna. Det torde dock i dessa vara mindre vanligt att en anställd arbetar i endast en av församlingarna. Om så är fallet ankommer det dock enligt den föreslagna bestämmelsen på respektive kyrkoråd att svara för anställningsbeslutet.
När det gäller begravningsverksamheten kan det ofta vara så att en del av dess viss personal också är verksam i gudstjänsten i den enskilda församlingen. Det kan därmed uppstå vissa svårigheter med gränsdragningen mellan samfällighetens uppdrag och församlingens/pastoratets uppdrag. Sådana frågor bör dock kunna lösas i samråd mellan kyrkonämnd och berörd församling.
12 §
Av den allmänna motiveringen (avsnitt 8.2.4) har framgått att Samfälligheten Gotlands kyrkor skall få finnas kvar efter relationsförändringen. Detta framgår av den föreslagna bestämmelsen som även anger de krav som uppställs för att den partiella samfälligheten skall få ändras eller upplösas. Formuleringen av villkoren för stiftsstyrelsens beslut i frågan har delvis hämtats från bestämmelsen om bildandet av flerpastoratssamfälligheter i 8 kap. 3 § kyrkolagen. Begreppet "synnerliga skäl" innebär dock en avsevärd skärpning i förhållande till vad som nu gäller.
Kyrkoordningens bestämmelser om organisation och verksamhetsformer för samfälligheter kommer inte att gälla för Samfälligheten Gotlands kyrkor. Några andra partiella samfälligheter kommer ju inte att finnas och inte heller församlingsdelegerade som beslutande organ. För att göra det möjligt för Samfälligheten Gotlands kyrkor att även i fortsättningen ha egna lösningar t.ex. i fråga om beslutande organ, föreslås i andra stycket att Kyrkostyrelsen skall få utfärda närmare bestämmelser om denna samfällighet. På så sätt behöver inte kyrkoordningen tyngas med särbestämmelser för denna samfällighet. Det förutsätts att Kyrkostyrelsens arbete i dessa avseenden sker i nära samråd med samfälligheten.
13 §
Första stycket, som i huvudsak motsvarar 11 kap. 11 § första stycket kyrkolagen, behövs för att markera församlingens inflytande över sin verksamhet. Församlingens primära uppgift är att fira gudstjänst. Från denna utgångspunkt är det särskilt viktigt att tillförsäkra församlingen inte bara ett inflytande utan t.o.m. en vetorätt i fråga om ändringar i kyrkorummet. Vi har dock funnit att församlingarnas ställning bör förstärkas ytterligare, så att dessa också skall godkänna en utvändig förändring av en kyrkobyggnad.
14 §
Paragrafen motsvarar 11 kap. 12 § kyrkolagen. Genom hänvisningar klargörs att likställighetsprincipen gäller också samfälligheterna.
15 §
Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen föreskrifterna i 2 kap. 1 § första stycket lagen om civilt försvar och 2 kap. 1 § förordningen om civilt försvar.
Genom att bestämmelserna återfinns i kyrkoordningen görs det klart att församlingarna, samfälligheterna och stiften har samma skyldighet som före relationsändringen att planlägga för kris och höjd beredskap. Begreppet kris markerar att planeringen skall ha en inriktning inte bara mot krigssituationer utan också mot kriser av olika slag i samhället.
3 kap. Beslutande organ i församlingar och samfälligheter
1 §
I denna paragraf ges huvudregeln om beslutanderätten i församlingen. Den motsvarar i princip 11 kap. 13 § kyrkolagen. Den sakliga skillnaden i förhållande till vad som gäller enligt kyrkolagen är att det inte finns någon nedre gräns för församlingens storlek när det gäller möjligheten att ha direktvalt kyrkoråd. Eftersom direktvalt kyrkoråd skall vara ett alternativ till kyrkofullmäktige och kyrkostämma i församlingar inom samfälligheter anges detta redan i den inledande paragrafen i kapitlet.
De närmare bestämmelserna om direktvalt kyrkoråd återfinns i 4 kap. som handlar om bl.a. kyrkoråd i församlingar, medan de närmare bestämmelserna om övriga beslutande organ finns i detta kapitel. Detta eftersom det direktvalda kyrkorådet också är församlingens styrelse och i de flesta avseenden har att följa samma regler som övriga kyrkoråd. I bestämmelsens sista stycke har det tagits in en erinran om detta.
2 §
Bestämmelsen ger uttryck för den i och för sig självklara principen att varje slags beslutande organ får bestämma att beslutanderätten i stället skall utövas av ett annat slags beslutande organ, inom de ramar som kyrkoordningen ställer upp. En motsvarighet till bestämmelsen finns idag i 11 kap. 16 § kyrkolagen enligt vilken kyrkostämman får uppdra beslutanderätten åt kyrkofullmäktige. Vi har dock gjort tillägget att sådant beslut även kan fattas av det direktvalda kyrkorådet.
För närvarande gäller att ett förslag om att upphäva ett sådant beslut inte får väckas i fullmäktige förrän tidigast efter en mandatperiod. Detta betyder i sak att församlingen inte kan återgå till kyrkostämma förrän efter två hela mandatperioder. En sådan regel innebär enligt vårt förmenande en onödig begränsning av församlingens rätt att själv bestämma sina styrelseformer. Någon motsvarighet har därför inte tagits in i kyrkoordningen. Om en församling redan några år efter det att kyrkofullmäktige har införts önskar återgå till kyrkostämma eller ev. direktvalt kyrkoråd skall detta sålunda vara möjligt.
3 §
Bestämmelsen som till viss del motsvarar 11 kap. 15 § kyrkolagen lämnar en valmöjlighet för en församling där antalet röstberättigade har sjunkit till under 500, att i enlighet med huvudregeln välja kyrkostämma som beslutande organ.
4 §
De kyrkliga valen kommer efter relationsförändringen att administreras av kyrkan själv varvid stiftsstyrelsen föreslås få överta de funktioner som idag ligger på länsstyrelserna. I 4 § har därför angetts att stiftsstyrelsen skall underrättas om beslut av församlingarna som är av betydelse för genomförandet av de kyrkliga valen.
5 §
Av den allmänna motiveringen har framgått att det enligt kyrkoordningen endast skall finnas totala ekonomiska samfälligheter. I kyrkoordningen ges dessa därför den gemensamma benämningen samfälligheter.
Bestämmelsen motsvarar därför nuvarande 11 kap. 20 § andra meningen kyrkolagen som också den avser totala samfälligheter. Vi har dock valt benämningen samfällda kyrkofullmäktige för att skilja samfällighetens beslutande organ från församlingens.
6 §
Bestämmelsen är ny. Någon motsvarighet finns alltså inte i kyrkolagen. Däremot innehåller 1991 års kommunallag en bestämmelse med motsvarande innehåll.
Bestämmelsen avser närmast att lägga fast att det beslutande organets främsta uppgift, förutom att förrätta vissa val, är att ta beslut i övergripande frågor samt att ange mål och inriktning av verksamheten. Det är sålunda frågor som inte skall ligga på kyrkorådet i egenskap av förvaltnings- och verkställighetsorgan. Genom bestämmelsen dras också gränserna upp mellan vad som är att hänföra till beslutanderätt och vad som är att betrakta som förvaltning och verkställighet. Bestämmelsen saknar därmed aktualitet för det direktvalda kyrkorådet eftersom detta är såväl församlingens beslutande som förvaltande och verkställande organ.
Genom bestämmelserna i tredje och fjärde stycket markeras skillnaden i ansvar mellan kyrkofullmäktige eller kyrkostämman i en församling som ingår i en samfällighet och samfällighetens beslutande organ. I den allmänna motiveringen (avsnitt 8.2.4) har frågan om ansvarsfördelningen mellan församlingen och samfälligheten belysts. Det kan i detta sammanhang framhållas att ansvaret för mål och riktlinjer för verksamheten normalt ligger på församlingarna. Det finns emellertid områden för vilka samfälligheten har ansvaret för att övergripande mål och inriktning av verksamheten fastställs. Det gäller t.ex. frågan om prioriteringen av de åtgärder på fastighetsbeståndet som församlingarna har äskat medel för. Detsamma bör gälla för begravningsverksamheten. Det är självklart att samverkan bör ske med den lokala församlingen.
7 §
Bestämmelsen har ingen direkt motsvarighet i kyrkolagen. Även om det är en självklarhet att det är de röstberättigade som väljer kyrkofullmäktige är det lämpligt att särskilt ange detta som en markering av att Svenska kyrkan är en demokratiskt uppbyggd organisation.
8 §
Bestämmelsen motsvarar innehållet i 13 kap. 2 § och 4 § första och andra stycket kyrkolagen.
I paragrafens första stycke anges att fullmäktige själv bestämmer antalet ledamöter med utgångspunkt från vissa angivna minimiregler. Vad gäller skälen för att behålla de i 13 kap. 2 § kyrkolagen intagna minimigränserna hänvisas till avsnitt 8.2.6.
I andra stycket regleras hur antalet ersättare skall bestämmas. En motsvarande bestämmelse finns i 13 kap. 4 § kyrkolagen. Av naturliga skäl kan detta antal inte fastställas i absoluta tal utan måste bestämmas i relation till den sammansättning i fullmäktige som blir resultatet av valet.
I tredje stycket, som i huvudsak motsvarar 13 kap. 2 § andra stycket, hänvisas i fråga om vem som avses med röstberättigad till kyrkoordningens 38 kap. där de närmare bestämmelserna om direkta val finns.
9 §
Första stycket, som i huvudsak motsvarar 13 kap. 3 § första stycket och 4 § tredje stycket kyrkolagen, anger att kyrkostämman eller det direktvalda kyrkorådet skall fatta beslut om antalet ledamöter och ersättare när församlingen övergår från kyrkostämma alternativt direktvalt kyrkoråd till fullmäktige. I praktiken innebär bestämmelsen att detta beslut kommer att fattas vid samma tillfälle som kyrkostämman eller det direktvalda kyrkorådet fattar beslut om att uppdra beslutanderätten åt kyrkofullmäktige enligt 2 §.
Andra stycket motsvarar i huvudsak 13 kap. 3 § andra stycket och 4 § fjärde stycket kyrkolagen. Av valtekniska skäl måste beslut om ändring av antal ledamöter och ersättare fattas senast den 1 februari under valåret.
10 §
Bestämmelsen reglerar mandatperiodens längd samt mandattidens början. Som framgår av 38 kap. 3 § kommer de kyrkliga valen även fortsättningsvis att äga rum den tredje söndagen i september. Det är därför i och för sig rent tekniskt möjligt att ändra tidpunkten för mandatperiodens början till den 1 november valåret. Det finns dock inte några sakliga skäl till detta.
11 §
Bestämmelsen motsvarar 13 kap. 6 § kyrkolagen.
12 §
Bestämmelsen motsvarar 13 kap. 7 § kyrkolagen.
13 §
Bestämmelsen, som motsvarar 13 kap. 8 § andra stycket kyrkolagen, anger att det ankommer på det nyvalda fullmäktige att hålla vissa val när det har varit val till kyrkofullmäktige. Bestämmelsens syfte är att klargöra att de nyvalda fullmäktige skall förrätta valen för den kommande mandatperioden trots att deras mandatperiod inte formellt börjar förrän den 1 januari nästföljande år.
I 13 kap. 8 § första stycket kyrkolagen finns en bestämmelse om att kyrkofullmäktige före december månads utgång skall förrätta val till de befattningar inom församlingen som blir lediga årets slut. Detta är så självklart att det inte har bedömts nödvändigt att ta in någon motsvarande bestämmelse i kyrkoordningen.
14-16 §§
Bestämmelserna motsvarar i huvudsak 13 kap. 9, 10 och 12 §§ kyrkolagen.
Nuvarande kyrkolag innehåller detaljerade regler för hur sammanträde med kyrkofullmäktige skall kungöras. Starka kommunaldemokratiska intressen har ansetts motivera dessa regler, som har sin motsvarighet även i de borgerliga kommunerna. Det är viktigt att både fullmäktiges ledamöter men även kommuninvånarna/de kyrkotillhöriga får god information om vad som skall avhandlas på fullmäktiges sammanträden. De motiv som ligger bakom nuvarande reglering på detta område bör vara vägledande även för en motsvarande inomkyrklig reglering. Som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.2.6) föreslås dock kravet på annonsering bortfalla.
Av 15 § framgår att kungörelsen skall lämnas till ledamöterna och ersättarna på ett lämpligt sätt. Detta medför att de kan få kungörelsen med exempelvis ett bud om detta av ekonomiska eller andra skäl skulle visa sig fördelaktigare än att skicka den med posten. I en framtid kan man även tänka sig att kungörelsen skickas med elektronisk post. Även detta omfattas av den föreslagna lydelsen.
Bestämmelsen i 16 § behandlar förfarandet vid brådskande ärenden. Den förkortade kungörelsetiden är avsedd att användas endast i de fall ett ärende objektivt sett är brådskande. Undantagsbestämmelsen är alltså inte avsedd att användas slentrianmässigt.
17-19 §§
Bestämmelserna reglerar ersättarnas tjänstgöring i kyrkofullmäktige och motsvaras i huvudsak av 13 kap. 13-18 §§ kyrkolagen.
Det har visat sig att kyrkolagens bestämmelser på detta område många gånger tillämpats på ett felaktigt sätt. Det är dock förenat med vissa svårigheter att i en bestämmelse i kyrkoordningen mer uttömmande ange hur reglerna skall tillämpas. Detta torde inte heller vara nödvändigt. Kyrkolagens bestämmelser på detta område stämmer helt överens med vad som föreskrivs i kommunallagen om ersättarnas tjänstgöring i kommunfullmäktige. På grund av detta kommer vägledning för tolkning och tillämpning av motsvarande inomkyrkliga bestämmelser att kunna hämtas ur förarbeten och litteratur till de kommunala bestämmelserna och den praxis som finns på området. Kompletterande bestämmelser kan också tas in i en arbetsordning för kyrkofullmäktige.
20 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 13 kap. 16 § kyrkolagen.
Enligt kyrkolagen kan undantag från bestämmelsen om beslutförhet göras när det gäller interpellationer och frågor. Fullmäktige få sålunda föreskriva att sådana får besvaras även om färre än hälften av ledamöterna är närvarande. Detta skall göras i arbetsordningen. Det saknas anledning att föra in en motsvarande undantagsbestämmelse i kyrkoordningen. Av den allmänna motiveringen har framgått att dessa kontrollmedel skall begränsas till enbart frågor.
Det är rimligt att huvudregeln bör gälla även vid överläggningen i anledning av en fråga. I den mån sådana förekommer behandlas dessa naturligtvis vid ett sammanträde där fullmäktige även behandlar beslutsärenden. Det finns därför av praktiska skäl ingen anledning att ha olika krav på närvarorätt för olika ärenden på ett och samma sammanträde.
21-22 §§
Bestämmelserna, som i vissa avseenden motsvarar 13 kap. 17 § och 17 kap. 21 § andra-fjärde stycket kyrkolagen, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.2.6).
I 21 § anges de allmänna förutsättningarna för att jäv skall föreligga. I kyrkolagens bestämmelse om jäv i fullmäktige hänvisas även till 20 kapitlet om jäv i samband med revision. Den föreslagna bestämmelsen är dock tänkt att medföra att jäv anses föreligga för kyrkorådets ledamöter och ersättare att delta i fullmäktiges eller samfällda fullmäktiges, även när det är fråga om handläggning av ärenden om ansvarsfrihet för förvaltningen. Någon särskild bestämmelse om detta behövs därför inte.
Förfarandereglerna i 22 § är gemensamma för fullmäktige och kyrkoråd. Detta framgår av hänvisningsbestämmelsen i 4 kap. 23 §.
23 §
Bestämmelsen om kyrkoherdens rätt att delta i kyrkofullmäktiges överläggningar har övertagits från motsvarande regel i 13 kap. 18 § första stycket kyrkolagen. En nyhet är att kyrkoherden har rätt att få sin mening antecknad i protokollet, s.k. särskild mening.
Motivet för kyrkoherdens närvarorätt är att den dubbla ansvarslinjen måste konkretiseras även i kyrkofullmäktige. Det är därför naturligt att kyrkoherden ges en ovillkorlig rätt att vid fullmäktigesammanträdet lägga fram sina synpunkter. Eftersom någon yrkande- eller förslagsrätt inte inryms i detta, är det rimligt att kyrkoherden åtminstone ges rätt att få sin mening antecknad till protokollet.
24 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 13 kap. 19 § kyrkolagen, och anger vilka som har initiativrätt hos fullmäktige. Detta betyder att fullmäktige måste fatta ett sakligt beslut i en fråga som väckts av något av de i paragrafen uppräknade organen.
Det bör noteras att även organ på Svenska kyrkans nationella nivå har fått initiativrätt, medan någon motsvarighet till vissa statliga myndigheters initiativrätt enligt nu gällande lag av förklarliga skäl inte har medtagits.
25-29 §§
Bestämmelserna om beredning motsvaras i huvudsak av 13 kap. 20-24 §§ kyrkolagen.
Kyrkolagens bestämmelser om beredningstvång har stor betydelse från demokratiska synpunkter samtidigt som de syftar till att ge fullmäktige ett tillförlitligt och allsidigt belyst beslutsunderlag. De motiv som uppbär nuvarande kommunalrättsliga reglering på området har samma tyngd även i ett inomkyrkligt regelsystem. Reglerna om beredning har därför förts över till kyrkoordningen.
Av 25 § framgår huvudregeln om beredningstvång och att ärendena skall beredas av det organ vars verksamhetsområde berörs. Kyrkorådets roll som församlingens centrala styrelseorgan markeras genom att rådet skall få tillfälle att yttra sig i alla ärenden samt, om det beredande organet inte har lagt fram förslag till beslut, även lägga fram ett sådant förslag.
I 26-29 §§ anges undantagen från huvudregeln om beredningstvång. Vi har i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.2.6) föreslagit att kyrkolagens bestämmelser om att kyrkofullmäktige skall besluta om befrielse från förtroendemannauppdrag inte skall ha någon motsvarighet i kyrkoordningen. Mot den bakgrunden behövs det inte heller något särskilt undantag från beredningstvånget i sådana ärenden.
Syftet med bestämmelsen i 29 § är att beredningsorganet (kyrkoråd eller nämnd) inte skall kunna gömma undan en motion som man av någon anledning inte vill ta tag i. Bestämmelsen har sin motsvarighet i kyrkolagen och får ses som ett led i strävan att förstärka den enskilde fullmäktigeledamotens möjlighet till inflytande över verksamheten.
30 §
Bestämmelsen om bordläggning motsvarar 13 kap. 26 § kyrkolagen. Den är ett viktigt demokratiskt instrument till skydd för minoriteten. Avsikten är att hindra överrumplande manövrar från en majoritet samtidigt som en minoritet av ledamöterna kan få till stånd en bordläggning för att skaffa sig betänketid inför avgörandet av ett ärende.
31 §
Bestämmelsen motsvarar 13 kap. 27 § första stycket kyrkolagen.
Enligt nuvarande ordning skall fullmäktiges sammanträden vara offentliga men fullmäktige kan undantagsvis besluta om annat. I förarbetena till kommunallagen, där motsvarande bestämmelse finns, anges att överläggningar inom stängda dörrar bör reserveras för sådana fall där det rör sig om innehållet i sekretesskyddade handlingar.
Principen om offentliga fullmäktigesammanträden är viktig för den enskildes möjlighet till information och insyn. Den bör därför ha sin motsvarighet i kyrkoordningen. Den särskilda möjligheten att besluta om stängda dörrar torde dock inte behövas. Även om det även efter relationsförändringen kommer att finnas handlingar som är skyddade av sekretess torde det inte bli aktuellt att vid ett sammanträde med fullmäktige avslöja innehållet i sådana handlingar. Något undantag från huvudregeln om offentlighet behöver därför inte införas i kyrkoordningen.
Vi har även föreslagit en bestämmelse om offentlighet vid sammanträde med direktvalt kyrkoråd. Bestämmelsen har införts i 4 kap. 20 §.
32 §
Bestämmelsen motsvarar 13 kap. 28 § kyrkolagen och reglerar ordförandens ordningsmakt.
33-37 §§
Av bestämmelserna, som i huvudsak motsvarar 13 kap. 29-33 §§ kyrkolagen, framgår hur ärenden avgörs på ett fullmäktigesammanträde. Bestämmelsernas syfte är att garantera att beslut skall fattas i "god demokratisk ordning".
I 13 kap. 29 § kyrkolagen finns i första stycket en uppmaning till ordföranden att se till att lagens föreskrifter följs. I tredje stycket finns en erinran om att brådskande ärenden i vissa fall får avgöras utan beredning. Några motsvarigheter till detta har inte bedömts erforderliga i kyrkoordningen.
38 §
Bestämmelsen ersätter kyrkolagens bestämmelser i 13 kap. 34-40 §§ om interpellationer och frågor. Skälen till den föreslagna förenklingen har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.2.6).
39-44 §§
Bestämmelserna motsvarar i huvudsak det som sägs om protokollet i 13 kap. 41-46 §§ kyrkolagen.
Enligt vad vi föreslagit i 23 § har kyrkoherden rätt att få sin mening antecknad till protokollet. I 41 § har därför i förhållande till kyrkolagens motsvarande regel lagts till att även en sådan mening skall redovisas i protokollet.
45 §
Bestämmelsen har ingen motsvarighet i kyrkolagen. Kyrkostämma är för många ett relativt okänt begrepp. Det finns därför anledning att som en inledande bestämmelse till regleringen av kyrkostämman förklara den närmare innebörden av detta.
46 §
Bestämmelsen motsvarar 14 kap. 1 § kyrkolagen med den ändringen som föranleds av förlängd mandattid.
47 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 14 kap. 2 § första stycket kyrkolagen.
Noteras bör den skillnad som gäller i förhållande till de motsvarande regler som har föreslagits för kyrkofullmäktige. Enligt dessa skall kyrkofullmäktige sammanträda om minst en tredjedel av ledamöterna begär det. Någon motsvarighet är naturligtvis inte möjlig för kyrkostämmans del.
Enligt nuvarande bestämmelse i kyrkolagen skall kyrkostämman redan senast den sista november sammanträda för att välja kyrkoråd. Denna tidpunkt hänger samman med de tidsfrister som för närvarande gäller för de indirekta valen till stiftsfullmäktige. Vi föreslår att stiftsfullmäktige skall utses genom direkta val. Det finns mot denna bakgrund ingen anledning att ha kvar den tidigare tidpunkten för kyrkostämmans val av kyrkoråd.
Bestämmelsen i kyrkolagen om att kyrkostämman vid sammanträde före december månads utgång skall förrätta vissa val har inte tagits med i kyrkoordningen, då den ansetts obehövlig.
48-50 §§
Bestämmelserna om kungörelse om sammanträde med kyrkostämman motsvaras i huvudsak av 14 kap. 3-6 §§ kyrkolagen.
I kyrkolagen finns en specialbestämmelse om vem som skall kalla när en ny församling med kyrkostämma bildats. Det finns anledning att anta att inga nya församlingar som har färre än femhundra röstberättigade kommer att bildas i framtiden. Bestämmelsen behövs därför inte i kyrkoordningen.
I 14 kap. 5 § kyrkolagen anges genom en hänvisning att annonseringskravet även gäller för kyrkostämma. Som framgått tidigare har vi föreslagit att annonseringskravet inte skall gälla för kungörelse om sammanträde med kyrkofullmäktige. För kyrkostämman bör annonseringskravet dock finnas kvar. Som ett alternativ till annonsering bör det finnas en möjlighet att kalla de röstberättigade personligen. I mycket små församlingar kan det vara ett billigare alternativ att sända kungörelsen till varje röstberättigad i församlingen än att annonsera i ortstidning. Kyrkolagen medger inte detta. Av ekonomiska skäl bör det därför i kyrkoordningen införas en möjlighet för församlingen att välja det minst kostsamma alternativet. Något minoritetsskydd för viss ortstidning behövs inte för det fall alternativet med annonsering väljs.
I 14 kap. 6 § i kyrkolagen finns en särskild undantagsbestämmelse för brådskande ärenden. I motsvarande bestämmelse för kyrkofullmäktige föreslås i enlighet med vad som nu gäller att kungörelsen skall anslås och lämnas till varje ledamot och ersättare senast vardagen före sammanträdet. Den längre tiden som gäller för kyrkostämma, senast fyra dagar före sammanträdet, motiveras av att de röstberättigade inte får någon personlig kallelse. Av detta skäl har bestämmelsen utan saklig ändring överförts till kyrkoordningen.
51 §
Bestämmelsen, som innebär att ett flertal bestämmelser om kyrkofullmäktige i en församling samt reservationsrätten för förtroendevalda också gäller för kyrkostämman och de röstberättigade, motsvaras av 14 kap. 8 § kyrkolagen.
52 §
Bestämmelsen saknar motsvarighet i kyrkolagen. Avsikten är att klargöra att det är de röstberättigade i varje församling som ingår i samfälligheten som väljer sina ledamöter i samfällda kyrkofullmäktige. Motivet till att det skall vara ett direkt valt beslutande organ i samfälligheterna har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 8.2.5).
53 §
Första stycket har sin motsvarighet i 16 kap. 1 § kyrkolagen. Enligt nuvarande ordning är det dock stiftsstyrelsen som fastställer antalet ledamöter i kyrkofullmäktige i samfälligheter.
Andra stycket motsvarar 15 kap. 1 § kyrkolagen och anger antalet ledamöter i samfällda kyrkofullmäktige. På samma sätt som gäller för antalet ledamöter i kyrkofullmäktige finns även här ett latitudsystem men med större spännvidd. Antalet ledamöter i samfällda kyrkofullmäktige skall bestämmas till ett visst minimiantal i förhållande till det totala antalet röstberättigade i samfälligheten. I likhet med vad som gäller för kyrkofullmäktige i församlingar föreslår vi att nuvarande minimigränser enligt kyrkolagen förblir oförändrade. Det skulle dock kunna övervägas att göra förändringar. Närmast till hands, inte minst av rekryteringsskäl, ligger då att minska minimigränsen för antal ledamöter inom de olika latitudgränserna. Varje minskning innebär dock en motsvarande försämrad representativitet vad gäller antal ledamöter i samfällighetens beslutande organ i förhållande till antalet röstberättigade. Någon sådan minskning föreslås därför inte.
Tredje stycket, som reglerar antalet ersättare, har sin motsvarighet i 16 kap. 2 § kyrkolagen.
Genom fjärde stycket preciseras vad som avses med röstberättigas och hänvisas till kyrkordningens 38 kap. som närmare reglerar de kyrkliga valen.
54 §
Bestämmelsen reglerar vad som gäller när samfällda kyrkofullmäktige skall utses första gången. Den motsvarar 16 kap. 3 § kyrkolagen med de ändringar som följer av att det inte längre är stiftsstyrelsen som skall besluta annat än när församlingarna inte kan komma överens. Däremot skall stiftsstyrelsen, på samma sätt som har angetts för kyrkofullmäktige i motsvarande situation, genast underrättas om församlingarnas beslut.
55 §
Någon motsvarande bestämmelse för nuvarande kyrkofullmäktige i samfällighet finns inte i kyrkolagen. Däremot finns liknande bestämmelser för kyrkofullmäktige i församling (13 kap. 3 § andra stycket kyrkolagen) och för församlingsdelegerade i samfälligheter som har sådana som beslutande organ (15 kap. 3 § samma lag). Även här krävs det beslutet av valtekniska skäl fattas senast den 1 februari under valåret och att stiftsstyrelsen, som skall hantera de kyrkliga valen, utan dröjsmål underrättas om beslutet.
56 §
Bestämmelsen innehåller på samma sätt som den motsvarande bestämmelsen i 15 kap. 9 § kyrkolagen hänvisningar till vad som gäller för kyrkofullmäktige.
I punkterna 4-7 regleras de särbestämmelser som skall gälla för samfällda kyrkofullmäktige. De justeringar som där har gjorts ger kyrkoråden i de enskilda församlingarna samt pastoratsnämnder där sådana finns en möjlighet att vara delaktiga i samfällighetens beslut, särskilt sådana som berör just dem.
I punkten 3 regleras frågan om vem som skall kalla till samfällda kyrkofullmäktiges sammanträde första gången sedan det har inrättats, dvs. när en ny samfällighet bildas. Eftersom en församling i en samfällighet kan ha direktvalt kyrkoråd har det för tydlighetens skull angetts att uppgiften att kalla också kan ligga på ett sådant kyrkoråds ordförande.
Punkten 9 innebär ett klarläggande i förhållande till motsvarande bestämmelse i kyrkolagen. I en flerpastoratssamfällighet föreslås att kyrkoherdarna i en samfällighet skall välja en bland dem att vara ledamot i kyrkonämnden. Idag utses den representanten av domkapitlet. Klarläggandet innebär att den av kyrkoherdarna sålunda valda kyrkoherden automatiskt också får yttranderätt vid samfällda kyrkofullmäktiges sammanträden. Nuvarande reglering i kyrkolagen medger formellt att de bägge funktionerna kan läggas på två olika kyrkoherdar. Det blir alltså inte längre möjligt.
Om den valda kyrkoherden har förhinder tillkommer yttranderätten den kyrkoherde som enligt 5 kap. 5 § har valts till ersättare. Detta är självklart och behöver därför inte särskilt regleras.
4 kap. Kyrkoråd, kyrkonämnd och övriga nämnder i församlingar och samfälligheter
1-3 §§
De tre inledande paragraferna anger att det obligatoriskt måste finnas ett kyrkoråd i församlingen, en kyrkonämnd i samfälligheten och en pastoratsnämnd i varje flerförsamlingspastorat inom en flerpastoratssamfällighet. En erinran har dock tagits in 1 § andra stycket om att det direktvalda kyrkorådet utgör både högsta beslutande organ och styrelse. Det framgår även att det kan finnas nämnder. Detta är dock sådant som avgörs i respektive församling eller samfällighet.
4 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 11 kap. 22 § första stycket kyrkolagen.
Det beslutande organet ges här en möjlighet att överlåta (delegera) beslutanderätt till sin styrelse dvs. kyrkorådet eller kyrkonämnden. Även s.k. fakultativa, dvs. frivilliga nämnder, kan få fatta beslut efter delegation enligt bestämmelsen.
Rätten för det beslutande organet att överlåta beslutanderätt är dock begränsad. Ärenden som finns uppräknade i 3 kap. 6 § första stycket, d.v.s. vissa principiellt viktiga ärenden, och ärenden som enligt kyrkoordningen åligger det beslutande organet, kan inte bli föremål för delegation.
Delegation enligt denna bestämmelse görs lämpligen i ett reglemente för kyrkorådet eller motsvarande organ. Delegation i ett enskilt ärende är också möjlig.
Det bör noteras att denna bestämmelse saknar aktualitet i en församling som har direktvalt kyrkoråd. Det saknas dock skäl att särskilt ange detta i bestämmelsen, eftersom det är en självklarhet.
5 §
Kyrkorådets grundläggande uppgifter har redan beskrivits i 2 kap. 5 § om församlingens uppdrag. Skälen för detta framgår av motiveringen till 4-6 §§ i nämnda kapitel. I den nu aktuella bestämmelsen hänvisas därför endast till den paragrafen.
6 §
Bestämmelsen motsvarar 17 kap. 2 § andra stycket kyrkolagen.
Att kyrkorådet är församlingens styrelse och i denna egenskap har ett ansvar för församlingslivet och för att församlingens grundläggande uppgift blir utförda har angetts i 2 kap. 5 §. I den nu aktuella bestämmelsen anges därför bara de uppgifter som ankommer på kyrkorådet i egenskap av församlingens ledande ekonomiska och administrativa organ.
7 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 17 kap. 3 § kyrkolagen.
I första stycket anges kyrkorådets funktion som församlingens beredande, förvaltande och verkställande organ. Av den allmänna motiveringen framgår skälen till att vissa uppgifter har utelämnats i förhållande till motsvarande bestämmelse i kyrkolagen.
I andra stycket har ett förtydligande gjorts som klargör att ett direktvalt kyrkoråd, i egenskap av högsta beslutande organ, också skall besluta om mål och riktlinjer för församlingen. För övriga beslutande organ regleras detta antingen direkt i 3 kap. 6 kap. eller genom en hänvisning till den bestämmelsen. Av de i nämnda bestämmelse uppräknade ärendena är endast punkten 1 om mål och riktlinjer för verksamhet aktuell för det direktvalda kyrkorådet. Övriga i bestämmelsen uppräknade ärenden blir aktuella enbart i församlingar eller samfälligheter med egen rätt att fastställa kyrkoavgift eller i församlingar i samfälligheter som har kyrkofullmäktige eller kyrkostämma som beslutande organ. Av främst redaktionella skäl bör i stället för en hänvisningsbestämmelse den uppgift som ankommer på det direktvalda kyrkorådet i egenskap av beslutande organ anges i anslutning till övriga bestämmelser om ett kyrkoråds uppgifter.
Tredje stycket har ingen motsvarighet i kyrkolagen. Det har tillkommit i syfte att ge kyrkorådet i en församling som ingår i en samfällighet ett större inflytande över församlingens egen verksamhet.
8 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 17 kap. 4 § kyrkolagen. Som exempel på sådana ärenden som avses i paragrafens första stycke kan nämnas att kyrkorådet skall besluta om församlingskollekt (43:6 kyrkoordningen), upprätta budgetförslag (47:6 KO), besluta om former för huvudgudstjänster som skall firas i församlingen (17:6 KO), medge att någon från ett annat trossamfund biträder vid en nattvardsgudstjänst (20:6 KO) samt besluta om upplåtelse av kyrka (41:4 KO).
9 §
Bestämmelsen motsvarar 17 kap. 5 § första stycket kyrkolagen och klargör kyrkoherdens ställning i kyrkorådet som självskriven ledamot med rösträtt.
Kyrkoherden föreslås i enlighet med vad som även nu gäller enligt kyrkolagen få rätt att delegera sitt ledamotskap till en annan präst. Bestämmelsen om detta har dock införts i det särskilda kapitlet om kyrkoherden (5 kap.) I den nu aktuella paragrafen görs därför endast en hänvisning dit.
10 §
Bestämmelsen motsvara i huvudsak 17 kap. 6 § kyrkolagen med den ändringen att minimiantalet valda ledamöter ökats till sex.
För nuvarande minimigräns på fyra valda ledamöter talar det förhållandet att en styrelse med relativt få ledamöter måhända blir ett mer effektivt arbetande organ än en styrelse som består av många ledamöter. De demokratiska skälen väger dock tyngre. Med nuvarande minimigräns finns risk att mindre partier eller grupper inte blir representerade i rådet. En ökning av minimiantalet valda ledamöter från fyra till sex ger en bredare representation och ökar det demokratiska inflytandet i rådet.
11 §
Bestämmelsen har ingen motsvarighet i kyrkolagen. Dess syfte är endast att klargöra att det direktvalda kyrkorådet utses genom ett direkt val på samma sätt som kyrkofullmäktige.
12 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 17 kap. 8 § första och andra stycket kyrkolagen. Enligt kyrkolagen skall antalet valda ledamöter i det direktvalda kyrkorådet uppgå till minst tio. Vi anser att denna minimigräns som huvudregel bör vara kvar. Det är viktigt att det direktvalda kyrkorådet får en sådan sammansättning att den på ett rimligt sätt kan avspegla proportionaliteten mellan i församlingen förekommande grupperingar. I framför allt de mycket små församlingarna kan det dock vara svårt att få fram kandidater till uppdragen. Därför förordar vi ett undantag från denna huvudregel så att det i församlingar med högst 500 röstberättigade skall räcka med ett minimiantal på åtta valda ledamöter.
13 §
Bestämmelsen motsvarar 17 kap. 8 § tredje stycket samt 9 § kyrkolagen. Att stiftsstyrelsen som inomkyrklig valmyndighet skall underrättas om beslut i valfrågor har framgått av bestämmelserna av val till kyrkofullmäktige.
14 §
Bestämmelsen motsvarar 17 kap. 11 § kyrkolagen men med en fyraårig valperiod.
15 §
Bestämmelsen motsvarar 17 kap. 13 § kyrkolagen.
I tredje stycket erinras om att bestämmelsen inte gäller för det direktvalda kyrkorådet. För ett sådant kyrkoråd kommer i stället att gälla samma regler som tillämpas när en ledamot i kyrkofullmäktige avgår.
16 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 17 kap. 14 § kyrkolagen. Lagens bestämmelse om ålderspresidenten i 14 § andra stycket har dock utelämnats såsom obehövlig.
En nyhet i förhållande till vad som nu gäller är att ordförande och vice ordförande skall utses bland de valda ledamöterna. Detta medför att kyrkoherden, eller den han eller hon har förordnat i sitt ställe, inte kan få dessa uppdrag. De närmare skälen till detta framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 8.2.8).
17 §
Bestämmelsen motsvarar 17 kap. 15 § kyrkolagen.
18 §
Bestämmelsen motsvarar 17 kap. 16 § kyrkolagen.
19 §
Bestämmelsen motsvarar 17 kap. 19 § första och tredje stycket kyrkolagen. Andra stycket i lagparagrafen har utelämnats. Det är en självklarhet att en ersättare skall tjänstgöra även i det fallet att ledamoten avgått men fyllnadsval ännu inte ägt rum.
20 §
Bestämmelsen om kyrkorådets beslutförhet motsvarar 17 kap. 20 § kyrkolagen.
Det bör noteras att beslutförheten inte, enligt nuvarande praxis, förutsätter kyrkoherdens närvaro. Detta är dock inte något större problem eftersom det alltid måste finnas en kyrkoherde i pastoratet. Vid den ordinarie kyrkoherdens bortovaro på grund av exempelvis semester eller sjukdom finns det alltid en tjänstgörande kyrkoherde som går in i kyrkorådet på samma sätt som den ordinarie.
21 §
Bestämmelsen saknar motsvarighet i kyrkolagen. Vår avsikt är som har framhållits tidigare att stärka församlingens ställning i samfälligheten. För församlingen principiellt viktiga frågor, som vanligtvis hanteras av det beslutande organet, kommer i en församling med ett direktvalt kyrkoråd att i stället hanteras av detta. Det är viktigt att dessa för församlingen grundläggande frågor av demokratiska skäl behandlas och debatteras offentligt. Det är därför nödvändigt att göra avsteg från nuvarande regel om slutna kyrkorådssammanträden. Offentligheten bör dock inte gälla generellt utan bara vid sådana ärenden som normalt behandlas i kyrkofullmäktige. I övriga ärenden skall principen om slutna sammanträden fortsätta att gälla.
Bestämmelsen i andra stycket är en konsekvens av regeln om offentlighet i första stycket. För att församlingsborna skall kunna övervara överläggningarna med kyrkorådet måste de naturligtvis få reda på tid och plats för sammanträdet. Samma kungörelseförfarande som tillämpas för det offentliga kyrkofullmäktige skall därför även gälla för det direktvalda kyrkorådet i nu aktuellt fall.
22 §
Bestämmelsen anger vad som skall gälla i fråga om jäv i kyrkorådet. Den har närmare motiverats i avsnitt 8.2.8.
23 §
Bestämmelsen motsvarar 17 kap. 24 § kyrkolagen.
24 §
Bestämmelsen om kyrkvärdar motsvarar 17 kap. 26 § första och andra stycket kyrkolagen. I den allmänna motiveringen (avsnitt 8.2.8) har redovisats skälen till att kyrkvärdsuppdraget skall vara reglerat i kyrkoordningen och varför minst två av kyrkvärdarna skall utses bland ledamöterna och ersättarna i kyrkorådet.
I 17 kap. 26 § tredje stycket kyrkolagen anges också att kyrkorådet skall utse en kassaförvaltare om inte medelförvaltningen har ordnats på något annat sätt. I den mån det inte finns en särskild tjänsteman för ändamålet, vilket torde bli mycket ovanligt, är det självklart att kyrkorådet måste utse en kassör. Någon bestämmelse om detta torde inte behövas i kyrkoordningen.
25 §
Bestämmelsen motsvaras av 17 kap. 36 § kyrkolagen.
På samma sätt som idag ges det beslutande organet rätt att för förvaltning och verkställighet tillsätta nämnder. Genom hänvisning i paragrafen till ett antal övriga bestämmelser i samma kapitel blir de flesta av reglerna som gäller för kyrkorådet också tillämpliga på nämnderna. Det torde vara mindre aktuellt för församlingar med kyrkostämma att utse särskilda nämnder. Vi anser dock att det saknas skäl att särbehandla de mindre församlingarna på denna punkt och låter därför även dessa ha möjlighet att utse nämnder om de så skulle önska.
Det är nödvändigt att kyrkofullmäktige eller kyrkostämman även antar ett reglemente för en sådan nämnd. I reglementet måste anges den kompetens och de befogenheter som nämnden skall ha. Först därigenom klargörs den uppgiftsfördelning som skall gälla mellan kyrkorådet och den eller de fakultativa nämnder som fullmäktige inrättat.
Vad särskilt gäller ansvaret för begravningsverksamheten kan noteras att det redan idag förekommer i relativt stor omfattning att pastoraten och samfälligheterna sköter begravningsverksamheten genom en för ändamålet särskilt inrättad nämnd, oftast benämnd kyrkogårdsnämnd. I vissa fall förekommer även att nämnder tillsätts med uppgifter som omfattar såväl begravningsverksamheten som övrig fastighetsförvaltning. Som alternativ till att lägga över ansvaret för verksamheten på särskilt inrättade nämnder förekommer även av kyrkorådet inrättade utskott, med mer eller mindre långtgående delegation. I små och medelstora förvaltningar torde dock det vanligaste vara att kyrkorådet fungerar som kyrkogårdsmyndighet.
Enligt de bestämmelser som vi föreslår för organisationen på den lokala nivån kommer det även i framtiden att finnas möjligheter att tillsätta såväl nämnder med olika förvaltningsuppgifter som utskott. Genom att församlingarna och samfälligheterna inte längre kommer att vara offentligrättsligt reglerade ökar också friheten för kyrkoråd och nämnder att delegera beslutanderätt i olika ärenden. Sammantaget innebär detta en större frihet för församlingarna och samfälligheterna att själva bestämma om den för verksamheten mest lämpade organisationen och på vad sätt verksamheten skall bedrivas. Mot denna bakgrund bör det ankomma på resp. huvudman att själv avgöra var inom organisationen ansvaret för begravningsverksamheten bör ligga. Det är givet att det i sista hand är de lokala förutsättningarna som kommer att utgöra grunden för en väl fungerande organisation.
26 §
Bestämmelsen om kyrkoherdens närvarorätt i nämnder motsvarar i huvudsak 17 kap. 31 § andra och fjärde stycket kyrkolagen.
Kyrkoherdens rätt att delta i överläggningarna vid sammanträde med nämnd är en konsekvens av den dubbla ansvarslinjen. Det synes lämpligt att det som hittills har brukat kallas för kyrkoherdens kommunalrättsliga ställning kommer till uttryck i det kapitel i kyrkoordningen som behandlar kyrkorådet. I avsnitt 8.2.8 i den allmänna motiveringen finns de närmare skälen för detta redovisade.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 8.2.8) har vidare föreslagits att kyrkolagens bestämmelser om delegation inom kyrkorådet skall tas bort. Detta innebär bl.a. att utskott blir ett organ som inte kan eller behöver särskilt regleras. Detta hindrar naturligtvis inte att kyrkorådet utser särskilda utskott. Nuvarande bestämmelser i kyrkolagen om kyrkoherdens närvaro- och yttranderätt i utskott kan emellertid inte ges någon motsvarighet i kyrkoordningen. Trots detta, och med hänvisning till vad som tidigare i den allmänna motiveringen har sagts om kyrkoherdens ansvar, är det en självklarhet att kyrkoherden får närvara och yttra sig i ett utskott, även om han eller hon inte väljs in som ledamot.
27 §
Bestämmelsen motsvarar sakligt sett innehållet i 18 kap. 1 § kyrkolagen men med en annan redaktionell utformning. Av den allmänna motiveringen har framgått att vi som benämning på samfällighetens kyrkoråd valt begreppet kyrkonämnd. Detta konstateras i första stycket.
Som framgår av de i bestämmelsens andra stycke gjorda hänvisningarna ankommer det inte på kyrkonämnden att "ha omsorg om församlingslivet och verka för dess utveckling". Att denna församlingsvårdande funktion inte är en uppgift för kyrkonämnden markerar att denna enbart är ett administrativt och ekonomiskt organ.
28 §
Bestämmelsen om kyrkoherdens ledamotskap motsvarar 18 kap. 2 § första stycket kyrkolagen.
I en pastoratssamfällighet är kyrkoherden i pastoratet ledamot i kyrkonämnden. I en flerpastoratssamfällighet är den kyrkoherde som har valts till det ledamot i kyrkonämnden. I 5 kap. 5 § anges hur ett sådant val går till.
29 §
Bestämmelsen motsvarar i 18 kap. 3 § kyrkolagen. I likhet med vad som föreslagits för kyrkorådet har dock minimiantalet valda ledamöter utökats till sex.
Utöver de allmänna skäl som har anförts för ett utökat minimiantal tillkommer för kyrkonämnden det faktum att den utgör styrelse för en samfällighet som avser samverkan mellan flera församlingar. Det är därför viktigt att så många församlingar som möjligt blir representerade i kyrkonämnden. Även om det inte alltid går att uppfylla det önskvärda kravet på att alla församlingar skall bli företrädda i kyrkonämnden ökar förutsättningarna för detta ju större den blir.
Även om det vore önskvärt att varje församling obligatoriskt skulle bli företrädd i kyrkonämnden är det inte alltid praktiskt möjligt i sådana samfälligheter som innehåller ett mycket stort antal församlingar. Genom att ändra orden "bör om möjligt" till "skall om möjligt" i bestämmelsens andra stycke förbättras dock möjligheterna att uppnå bestämmelsens syfte.
30 §
Bestämmelsen motsvarar 18 kap. 4 § andra stycket punkten 3 kyrkolagen. För samspelet mellan församlingarna och samfälligheten är det viktigt att information om ekonomiska frågor lämnas till församlingarna samtidigt som dessa måste ge kyrkonämnden den information som behövs för att den skall kunna fullgöra sina uppgifter som församlingarnas service- och samordningsorgan.
31 §
Bestämmelsen motsvarar kyrkolagens bestämmelse om s.k. extern delegation i 18 kap. 4 § andra stycket punkten 4. Den har dock fått ett delvis annat innehåll. Skälen till detta har redovisats i den allmänna motiveringen.
Innebörden av bestämmelsens första stycke är att kyrkonämnden har en skyldighet att låta församlingarna själva få disponera och bestämma över de medel som har blivit anvisade åt dem av samfällda kyrkofullmäktige. Kyrkonämnden får vägra detta endast om det finns särskilda skäl för det. Ett sådant skäl kan vara att församlingen tidigare på ett mer allvarligt sätt har misskött ett sådant förtroende.
I andra stycket anges att kyrkonämnden som huvudregel skall låta församlingens kyrkoråd eller pastoratsnämnden handlägga arbetsgivarfrågor för sådan personal som de enligt 2 kap. 11 § skall anställa. Även i detta fall får kyrkonämnden låta bli att delegera bara om det finns särskilda skäl för det. Med "arbetsgivarfrågor" avses t.ex. att utforma befattningsbeskrivning, att bestämma ingångslön och att medge längre ledigheter. Samfälligheten kommer dock alltjämt att vara arbetsgivare.
Vad gäller anslag för begravningsverksamheten och att verkställa beslut som fattats av församlingsdelegerade framgår av bestämmelsens tredje och fjärde stycke att kyrkonämnden här har en större frihet. I dessa fall avgör kyrkonämnden själv lämpligheten av en eventuell delegation till församlingskyrkoråden. Som har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.2.8.) bör kyrkonämnden även kunna uppdra åt kyrkoråden att disponera anslag som har blivit anvisade för begravningsverksamheten, även om torde ske mer undantagsvis.
32 §
Bestämmelsen som hänvisar till vad som i övrigt skall gälla för kyrkonämnden motsvarar i huvudsak 18 kap. 4 § kyrkolagen. Som ovan framgått skall samfällighetens styrelse benämnas kyrkonämnd. Någon motsvarighet till punkt 5 i lagbestämmelsens andra stycke behövs därför inte.
33 §
Bestämmelsen är ny. I dess första stycke anges en definition av pastoratsnämnd (finns även i 2 kap. av pedagogiska skäl) och i dess andra stycke anges de uppgifter som pastoratsnämnden skall sköta. Bestämmelsen är avsedd att uttömmande reglera vad en pastoratsnämnd får göra.
34 §
Bestämmelsen som anger att kyrkoherden är ledamot i pastoratsnämnden har närmare motiverats i avsnitt 8.2.9.
35 §
Bestämmelsen reglerar pastoratsnämndens sammansättning. Den motsvarar vad som idag gäller för tillsättningsnämnden (33 kap. 5 och 6 §§ kyrkolagen). Bara i fråga om antalet ersättare föreslås en något annan utformning än vad som gäller för tillsättningsnämnden. Den föreslagna lydelsen motsvarar dock vad som gäller för kyrkoråd i församlingar.
36 §
Vad gäller ordförandeskapet i pastoratsnämnden skall motsvarande gälla som för kyrkorådet i en församling. Inte heller här bör alltså kyrkoherden, som är självskriven ledamot, kunna väljas till ordförande. Skälen är desamma som har redogjorts för i den allmänna motiveringen i fråga om kyrkoråd (avsnitt 8.2.8)
37 §
Även i övrigt skall för pastoratsnämnden tillämpas motsvarande bestämmelser som gäller för kyrkoråd. I paragrafen hänvisas till de aktuella reglerna.
5 kap. Kyrkoherden
1 §
I första paragrafen finns en erinran om att kyrkoherdens grundläggande uppgifter har beskrivits tidigare, i 2 kap.
2 §
Av 34 kap 1 § kyrkoordningen framgår att det skall finnas en person som är anställd för att vara kyrkoherde i församlingen. För att församlingen inte skall stå utan kyrkoherde måste det finnas någon som träder in och vikarierar för kyrkoherden under semester och annan ledighet. Detsamma gäller när posten är vakant, t.ex. under den tid som åtgår för ett tillsättningsförfarande. I första stycket erinras om detta.
Andra stycket erinrar om vad som gäller i en domkyrkoförsamling.
3 §
I ett pastorat med flera anställda präster bör kyrkoherden normalt kunna schemalägga semestrar och annan ledighet så att någon av komministrarna kan vikariera som kyrkoherde. I bestämmelsens första stycke ges kyrkoherden därför rätt att besluta om i vilken turordning sådana vikariat skall ske. Kyrkoherdens rätt är dock begränsad till kortare vikariat om högst tre månader.
I vissa fall kan vara nödvändigt att hämta vikarien "utifrån". I små pastorat kan det regelmässigt vara svårt att tillgodose olika önskemål om ledighet och möta sjukdomsfall utan att anlita en extern vikarie. Det kan därför för de små pastoraten många gånger finnas anledning att samarbeta i vikariatsfrågor med andra närliggande pastorat. Om det finns ett sådant samarbete intaget i församlingsinstruktionen, är det inget som hindrar att även det andra pastoratets präster tas med i turordningen. Här förutsätts givetvis samarbete mellan de inblandade kyrkoherdarna.
Om det är fråga om längre ledigheter, t.ex. p.g.a. sjukskrivning eller studier, kan det vara nödvändigt att en särskild vikarie anställs. En vikariatsanställd präst är en av församlingens präster och kan därför tas med i turordningslistan enligt huvudregeln. (Normalt placeras någon komminister överst på turordningslistan. Komministern inträder då automatiskt på vikariat för kyrkoherden, medan vikarie för komministern får rekryteras externt. Enligt nuvarande regler sker sådana tillsättningar på vikariat i två steg, vilket ofta medför att en eller båda befattningarna står utan innehavare under någon period.) Ett sådant längre vikariat skall dock, vilket också föreskrivs i andra stycket, beslutas av det organ som normalt har att tillsätta kyrkoherdetjänsten, dvs. kyrkorådet, kyrkonämnden eller pastoratsnämnden.
4 §
Bestämmelsen i första stycket motsvarar i huvudsak 17 kap. 5 § andra stycket kyrkolagen.
Bestämmelsen, som bara har aktualitet i flerförsamlingspastorat, innebär en rätt för kyrkoherden att delegera sitt ledamotskap i en församlings kyrkoråd till annan präst i pastoratet.
Det är naturligt att kyrkoherden är ledamot i den församling som kan sägas vara huvudförsamlingen i pastoratet och där kyrkoherden vanligtvis är stationerad. Förhållandena ser emellertid olika ut på olika håll i landet. I bestämmelsen har därför öppnats en möjlighet till mera flexibla lösningar än kyrkolagen ger möjlighet till. Kyrkoherden kan välja vilket av församlingskyrkoråden han eller hon skall vara ledamot i. Detta val bör ske efter samråd inom pastoratet med de förtroendevalda och övriga präster.
I bestämmelsens andra stycke har en nyhet införts. Enligt nuvarande regler finns det ingen som kan gå in som ledamot om den av kyrkoherden förordnade prästen har förhinder. I allmänhet har detta lösts så att annan präst, vanligtvis kyrkoherden, gått in som adjungerad ledamot utan rösträtt. Detta förutsätter dock att kyrkorådet genom beslut har godtagit en sådan ordning.
För att undvika nuvarande oklarhet på denna punkt och för att garantera att ämbetslinjen alltid är företrädd i kyrkorådet skall kyrkoherden vara den förordnade prästens "ersättare" i kyrkorådet. Till skillnad från vad som gäller för de valda ersättarna har kyrkoherden ingen allmän närvarorätt vid rådets sammanträden. Motivet till detta är att den av kyrkoherden förordnade prästen skall känna sig fri och obunden i sin egenskap av ledamot i församlingskyrkorådet.
I tredje stycket anges att ett förordnande enligt första stycket får återkallas i ett visst fall. Vad som avses är den situationen att det har tillträtt en ny kyrkoherde på en ordinarie tjänst i församlingen. För att den nya kyrkoherden skall vara fri att organisera arbetet i församlingen så som han eller hon finner bäst, skall han eller hon inte behöva vara bunden av ett förordnande som den tidigare kyrkoherden har beslutat om. Några andra fall där återkallande bör kunna ske föreslås alltså inte.
5 §
Bestämmelsen motsvarar till viss del 18 kap. 2 § andra och tredje stycket kyrkolagen.
Bestämmelsen har bara aktualitet i flerpastoratssamfälligheter. På samma sätt som idag måste då bestämmas vilken av kyrkoherdarna i samfälligheten som skall vara ledamot i kyrkonämnden, och vilken som skall vara ersättare.
Idag ligger uppgiften att utse den kyrkoherden på domkapitlet. Vi anser dock att det i framtiden bör vara kyrkoherdarna själva som väljer någon av dem att vara ledamot i kyrkonämnden.
Omröstningen bör gå till så att kyrkoherdarna om möjligt samlas för att genomföra valet. Den som får flest röster har valts till ledamot. Några närmare regler om detta anges dock inte i kyrkordningen.
Dock kan det vara lämpligt att uttryckligen ange vad som skall gälla om två eller flera får lika många röster. I bestämmelsens andra stycke har det därför tagits in en regel om detta. Denna regel kan användas också när det i en samfällighet bara finns två kyrkoherdar och dessa inte sinsemellan kan komma överens om vem av dem som skall vara ledamot i kyrkonämnden.
Det bör noteras att den kyrkoherde som på detta sätt har förordnats automatiskt också blir den som får yttranderätt i samfällda kyrkofullmäktige (se 3 kap. 56 § punkt 9).
6 kap. Stiftets uppdrag
1 §
Bestämmelsen är ny.
Paragrafen beskriver stiftets uppgift inom Svenska kyrkan. Denna kyrkans egna uppfattning om stiftets uppgifter framgår också av lagen om Svenska kyrkan.
I paragrafen anges att stiftet är ett pastoralt område. Härmed avses att stiftet har att tillse och skapa förutsättningar för att Ordet förkunnas och sakramenten delas ut och att undervisning sker lokalt, så att tron väcks till liv och uppehålls hos människor och så att diakoni och mission präglar församlingens liv. Stiftets uppgift blir därmed tydligt knuten till församlingarnas grundläggande uppgift.
Stiftets tillsyn över församlingslivet innefattar tillsyn över både församlingarna och innehavarna av kyrkans vigningstjänst.
Ordet främja används för att markera att stiftet inte skall ta över någon verksamhet som det är församlingens ansvar att bedriva. Stiftets ansvar är att främja det lokalt bedrivna arbetet. Som närmare utvecklas under kommentaren till 3 § innebär begränsningen till att främja det lokalt bedriva arbetet inte något hinder för att stiftsanställd personal fullgör viss verksamhet. Den i kyrkolagen öppnade möjligheten för stiftssamfälligheten att utvidga sin verksamhet finns däremot inte längre.
Att stiftet har förvaltande uppgifter av olika slag är naturligt för kyrkans regionala organ. Härmed avses såväl stiftets uppgift att förvalta den kyrkliga egendomen som andra förvaltningsuppgifter, t.ex. att besluta i strukturfrågor och att handlägga valfrågor.
I kyrkolagen finns en bestämmelse om att församlingarna i ett stift skall utgöra en samfällighet för att sköta vissa gemensamma församlingsangelägenheter (23 kap. 1 §). Eftersom stiftet som helhet skall utgöra en egen juridisk person skall det inte finnas någon bestämmelse om stiftssamfällighet.
2 §
Bestämmelsen är ny.
Att Svenska kyrkan är en episkopal kyrka klarläggs bl.a. genom att det i varje stift måste finnas en biskop. Detta framgår av 5 § lagen om Svenska kyrkan. I lagen markeras kyrkans episkopala karaktär också genom att det betonas att kyrkan kännetecknas av samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete.
Som framgår av den allmänna motiveringen är det viktigt att biskopen är en egen instans i stiftet med självständiga befogenheter. Biskopen måste alltså få fullgöra sina uppgifter helt självständigt. Det är inte frågor som är underställda stiftsstyrelsens eller stiftsfullmäktiges granskning.
I den mån biskopen fullgör uppgifter bara i egenskap av ordförande i stiftsstyrelsen eller på delegation från styrelsen kan biskopen dock via revisorerna bli föremål för granskning av fullmäktige.
Tillsammans med stiftsstyrelsen och domkapitlet utgör biskopen en sammanhållen stiftsledning. Samtidigt som alltså vissa uppgifter skall fullgöras med stor självständighet måste det vara tydligt att stiftet har en sammanhållen ledning där tillsyn och främjande är väl integrerade med varandra. Av 8 kap. 1 § kyrkoordningen framgår att biskopen skall svara för ledning och tillsyn. Det finns ett gemensamt ansvar för att stiftet kan uppträda med en sammanhållen ledning. Biskopen fullgör för sin del detta ansvar bl.a. som ordförande i domkapitlet och stiftsstyrelsen. Genom detta och genom att med "ordets makt" verka för att stiftets olika delar uppträder med en gemensam inriktning fullgör biskopen sitt ansvar.
I Uppsala stift skall det finnas både en ärkebiskop och en biskop. Någon "biträdande" biskop skall alltså inte finnas. Av kyrkoordningen kommer att framgå hur uppgifterna mellan ärkebiskopen och biskopen skall fördelas. Biskopen skall alltså inte längre få flertalet av sina uppgifter på delegation av ärkebiskopen.
3 §
Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen föreskrifter i 4 kap. 1 och 5 §§ kyrkolagen.
En bestämmelse om att kontrakt och kontraktsprostar skall finnas tas in under detta kapitel för att markera att kontraktet är en del av stiftets organisation och inte en självständig nivå inom kyrkan.
Kontraktet skall alltså inte ses som en administrativ mellannivå. Kontraktets enda formella funktion är att utgöra arbetsområde för kontraktsprosten. Samma indelning har också ansetts funktionell i andra sammanhang, t.ex. som valkrets vid biskopsval.
4 §
Bestämmelsen motsvarar i vissa delar föreskrifterna i 23 kap. 2 § kyrkolagen.
Stiftets ansvarsområde (kompetens) behöver få en tydlig beskrivning så att en avgränsning kan ske både i förhållande till det lokala ansvaret och till kyrkomötets och den nationella nivåns ansvar.
I första stycket har stiftets främjande- och tillsynsuppgifter översiktligt beskrivits. Genom att anknyta till församlingens uppgift såsom den beskrivits i 2 kap. 1 § första stycket görs tydligt att stiftet inte skall bedriva någon egen församlingsvårdande verksamhet. De begränsade exempel som ges på vilka uppgifter stiftet kan arbeta med skall ses som just exempel. Ytterligare exempel på uppgifter kan vara arbete med de kyrkliga strukturerna och kyrklig själavård. Det är givet att de främjandeuppgifter som särskilt framhålls i kyrkolagen, dvs. främjandet av församlingsarbete bland teckenspråkiga samt på finska, samiska och andra språk i likhet med den andliga vården vid institutioner av olika slag alltjämt kommer att vara viktiga uppgifter för stiftet.
När det gäller utbildning måste påpekas att den nationella nivån har ansvaret för att det tillhandahålls grundutbildningar för de kyrkliga tjänsterna som präst, kyrkomusiker, diakon och församlingspedagog. Stiftet kan däremot svara för utbildningen av t.ex. barn- och ungdomsledare på en mera grundläggande nivå. Om stiftet vill främja församlingslivet genom att tillhandahålla viss utbildning sker detta naturligen i nära samverkan med andra, t.ex. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, en kyrklig folkhögskola eller SKS.
Inom ett stift finns flera frivilliga organisationer som står Svenska kyrkan nära. Det gäller t.ex. Svenska Kyrkans Unga, Kvinnor i Svenska kyrkan och EFS. Det är naturligt att stiftet samverkar med sådana organisationer i de frågor som respektive organisation arbetar med.
Stiftets uppgift är som tidigare framhållits inte att bedriva församlingsarbete. Genom att arbeta med utveckling skapar man förutsättningar för att inspirera församlingarna i deras arbete. Utvecklingsarbetet kan ske i nära samverkan med en eller flera församlingar i stiftet. Det kan också ske t.ex. på en stiftsgård. Om så sker innebär det inte att stiftet där bedriver ett församlingsarbete i strid med kompetensbestämmelsen i denna paragraf. Stiftets utvecklingsarbete kan också ske i nära samverkan med organ på den nationella nivån.
För att stiftet skall kunna fullgöra sitt främjandeuppdrag gentemot församlingarna, krävs ett ömsesidigt och förtroendefullt samarbete mellan församling och stift. I en sådan växelverkan kan också enskilda församlingar bidra till främjandet av utvecklingen av församlingslivet i andra delar av stiftet och i kyrkan som helhet.
Ett viktigt arbetsområde för stiftet blir utvecklingsarbete rörande de kyrkliga strukturerna. När det gäller strukturfrågorna kommer stiftet också att få viktiga beslutsfunktioner.
Stiftets främjande av församlingarnas uppgift att utöva diakoni och mission gäller främst den del av detta arbete som bedrivs inom den egna församlingen. Inom kyrkan ligger huvudansvaret för internationell diakoni och internationell mission på det nationella planet. Lutherhjälpen och Svenska kyrkan mission har också starka band med enskilda församlingar och församlingsbor. För att på ett naturligt sätt knyta samman de regionala organen för dessa verksamheter med stiftet bör stiftet främja också detta arbete, t.ex. genom utbildning av församlingsombud. Av tradition har också Svenska kyrkans stift egna internationella och ekumeniska kontakter. Det är uppenbart att dessa kontakter främjar församlingarnas arbete med de internationella frågorna. Det måste dock påpekas att alla internationella kontakter på församlings- och stiftsplan måste underordnas den policy eller andra beslut som de nationella organen med övergripande ansvar för kyrkans internationella kontakter fattat.
Stiftet får också möjlighet att - liksom församlingarna och samfälligheterna - lämna bidrag till internationell diakoni och mission.
"Jourhavande präst" eller motsvarande är en del av kyrkans utåtriktade arbete. Det är en mycket viktig funktion i ett samhälle som riskerar att sätta alltfler människor utanför vanlig mänsklig gemenskap. Det finns en risk att verksamheten får en låg status och därmed inte prioriteras. Flera stift har också inrättat själavårdscentra bl.a. för att markera vikten av själavård och handledning för dem som verkar inom kyrkan samt för att ge de kyrkliga anställda och andra inom kyrkan tillgång till själavård utanför den egna församlingen. Att främja den kyrkliga själavården kan vara ett inslag i stiftets främjandeuppgift.
Det skall påpekas att alla de exempel som här har nämnts på stiftets uppgifter ingår i stiftets främjandeansvar. Det innebär inte att stiftet skall driva någon egen verksamhet på dessa områden. Att uppgiften är en främjandeuppgift hindrar inte att personal för uppgiften kan vara anställd av stiftet. Det viktiga är att uppgiften fullgörs som en nära knuten del till församlingsverksamheten i respektive församling.
Som har framhållits i den allmänna motiveringen hänger främjande och tillsyn nära ihop och är till stor del bara olika sidor av samma sak. Formuleringen "främja och ha tillsyn över församlingslivet" i paragrafen återfinns också i lagen om Svenska kyrkan. Tillsynen över församlingslivet innebär tillsyn över såväl församlingarna som innehavarna av kyrkans vigningstjänst vilket framgår av bestämmelserna om biskopen och domkapitlet.
Enligt vårt förslag kommer stiftet att få uppgifter rörande den kyrkliga egendomen, utjämningssystemet, de kyrkliga valen och andra uppgifter som i dag åvilar stiftsstyrelsen, egendomsnämnden, domkapitlet eller statliga förvaltningsmyndigheter. Vissa av dessa uppgifter kommer genom bestämmelser i kyrkoordningen att läggas direkt på stiftsstyrelsen. Genom formuleringen i tredje stycket att uppgifterna ankommer på stiftet blir det i övrigt stiftsfullmäktiges sak att bestämma i vilket organ inom stiftet som respektive uppgift skall fullgöras. Domkapitlet får dock inte tilldelas andra uppgifter än de som kyrkoordningen föreskriver.
För att fullgöra sina uppgifter får stiftet anskaffa och underhålla det som behövs av fast och lös egendom. Stiftet får också anställa den personal som behövs för att sköta verksamheten. Genom att biskopen och domkapitlet är en del av den juridiska personen stiftet behövs ingen särskild bestämmelse om att personal skall ställas till biskopens förfogande eller att domkapitlet skall tillhandahållas personal och utrustning för sin verksamhet.
5 §
Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen föreskrifterna i 2 kap. 1 § första stycket lagen om civilt försvar och 2 kap. 1 § förordningen om civilt försvar.
Genom att bestämmelserna återfinns i kyrkoordningen görs det klart att församlingarna, samfälligheterna och stiften har samma skyldighet som före relationsändringen att planlägga för kris och höjd beredskap. Begreppet kris markerar att planeringen skall ha en inriktning inte bara mot krigssituationer utan också mot kriser av olika slag i samhället.
6 §
Bestämmelsen motsvarar delar av föreskrifterna i 23 kap. 4 § kyrkolagen.
Det beslutande organet i stiftet skall - liksom i den nuvarande stiftssamfälligheten - vara stiftsfullmäktige. Som har framgått av 2 § och kommentaren till den är det helt klart att biskopen i sina specialuppgifter inte är underställd stiftsfullmäktige. Av 8 § framgår att detsamma gäller domkapitlet.
Biskopen, stiftsstyrelsen respektive domkapitlet får genom kyrkoordningen beslutanderätt i vissa frågor. För stiftsstyrelsen gäller det t.ex. frågor rörande den kyrkliga strukturen och för domkapitlet t.ex. frågor rörande tillsyn och överprövning. Bestämmelsen i denna paragraf påminner bara om att sådana särskilda bestämmelser finns.
7 §
Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 23 kap. 5 § kyrkolagen.
Liksom inom den nuvarande stiftssamfälligheten skall stiftsstyrelsen vara det främsta förvaltande, verkställande och beredande organet i stiftet. Stiftsfullmäktige kan för särskilda områden inrätta nämnder. Stiftsstyrelsen motsvarar alltså kyrkorådet i församlingen eller kyrkonämnden i samfälligheten.
Enligt kyrkolagen skall det i varje stift finnas en egendomsnämnd för att fullgöra vissa uppgifter i fråga om den kyrkliga jorden. I kyrkoordningen blir det stiftsfullmäktiges sak att avgöra i vilken ordning stiftet skall fullgöra sina uppgifter i fråga om den kyrkliga jorden. Man kan naturligtvis välja att inrätta en särskild nämnd, som då får samma relation till stiftsfullmäktige som andra inrättade nämnder. Stiftsfullmäktige kan också välja att inte inrätta någon särskild nämnd. I sådant fall blir det stiftsstyrelsens sak att fullgöra uppgifterna. Stiftsstyrelsen har också möjlighet att inrätta en särskild arbetsgrupp eller liknande om man så vill.
8 §
Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen föreskrifterna i 27 kap. 1 § kyrkolagen.
Ett domkapitel skall obligatoriskt finnas i varje stift. Domkapitlet är inte att jämställa med en nämnd i stiftet men är en del av den juridiska personen stiftet.
Som har framgått av 2 § skall biskopen fullgöra sina uppgifter självständigt. Detsamma gäller för domkapitlet. Stiftsstyrelsen är alltså inte överordnad dessa. I paragrafen anges kortfattat att domkapitlet självständigt skall fullgöra de uppgifter som anges i kyrkoordningen. Med detta menas att domkapitlet inte får åläggas andra uppgifter än dem som enligt kyrkoordningen skall ankomma på domkapitlet.
I 9 kap. kyrkoordningen finns närmare bestämmelser om domkapitlet.
7 kap. Stiftsfullmäktige, stiftsstyrelsen och nämnderna
1 §
Bestämmelsen är ny.
Bestämmelsen avser att lägga fast att det beslutande organets främsta uppgift, förutom att förrätta vissa val, är att ange mål och inriktning av verksamheten samt att ta beslut i övergripande frågor.
2 §
Bestämmelsen motsvarar föreskrifterna i 23 kap. 6 § kyrkolagen.
Stiftsfullmäktige får, liksom kyrkofullmäktige, delegera beslutanderätten i många ärenden till stiftsstyrelsen eller till någon annan nämnd. Genom hänvisningen till 1 § första stycket framgår att stiftsfullmäktige alltid skall besluta i ärenden av principiell betydelse. Detsamma gäller ärenden som kyrkoordningen föreskriver att stiftsfullmäktige skall besluta i, medan beslut i övriga ärenden får delegeras.
Någon möjlighet att delegera uppgifter till domkapitlet finns däremot inte. Domkapitlet skall, som har nämnts i kommentaren till 6 kap. 7 §, bara fullgöra de uppgifter som enligt kyrkoordningen skall handläggas av domkapitlet.
3§
Bestämmelsen anger hur stiftsfullmäktige väljs (genom direkta val) och hänvisar i detaljfrågorna till kyrkoordningens kapitel om kyrkans anställda och till valkapitlet. Även för den lokala nivån finns en liknande bestämmelse. I den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3.3) har vi angett skälen för den föreslagna valmodellen.
4 §
Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen föreskrifterna i 24 kap. 1 § kyrkolagen.
Minsta antalet ledamöter i stiftsfullmäktige har bestämts till 41 mot 51 i kyrkolagen. Detta antal borde i de minsta stiften vara tillräckligt för att erhålla en fullgod representativitet.
I andra stycket finns en regel om antalet ersättare som motsvarar den som gäller för kyrkofullmäktige på den lokala nivån (jfr 3 kap. 53 § tredje). Även bestämmelsens tredje stycke om vad som avses med röstberättigad har sin motsvarighet på den lokala nivån (jfr fjärde stycket i nyss nämnd paragraf).
5 §
Bestämmelsen motsvarar 24 kap. 2 § kyrkolagen men har ändrats med anledning av att valen till stiftsfullmäktige skall vara direkta.
6 §
Bestämmelsen motsvarar i princip föreskrifterna i 24 kap. 6 § kyrkolagen.
Den innehåller hänvisningar till de bestämmelser på det lokala planet om kyrkofullmäktige, som skall tillämpas på stiftsfullmäktige. Vad gäller bestämmelser om avgift, ekonomisk förvaltning och revision för stiften regleras dock detta särskilt i 11 avdelningen i kyrkoordningen om ekonomi och egendom.
Punkten 3 anger att biskopen eller domprosten har rätt att delta i överläggningarna med stiftsfullmäktige. Att även andra utomstående kan få sådan rätt framgår av bestämmelsen i 3 kap. 23 § andra meningen vilken genom hänvisningen även gäller för stiftsfullmäktige.
7 - 9 §§
Bestämmelserna motsvarar huvudsakligen föreskrifterna i 25 kap. 1 och 2 §§ kyrkolagen.
Som har redovisats i avsnittet om den lokala organisationen är församlingens grundläggande uppgift att fira gudstjänst bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Det är kyrkorådets uppgift är att aktivt arbeta för detta. Stiftets grundläggande uppgift är som framgår av 6 kap. 1 § framför allt att främja dessa församlingens uppgifter. Därför har i 7 § stiftsstyrelsens uppgift beskrivits som att främja utvecklingen av församlingslivet i stiftets församlingar.
Stiftsstyrelsens ställning innebär inte att styrelsen har någon överordnad ställning i förhållande till biskopen och domkapitlet. För att markera detta har stiftsstyrelsens uppgift i 8 § beskrivits som att leda och samordna stiftets förvaltning och ha tillsyn över de övriga nämndernas verksamhet.
10 §
Bestämmelsen motsvarar föreskriften i 2 kap. 3 § lagen om civilt försvar.
För att markera stiftsstyrelsens ansvar för att församlingarnas och samfälligheternas beredskapsplanläggning blir ändamålsenlig och enhetlig har - som en precisering av stiftets främjandeuppgift - denna bestämmelse tagits in i kyrkoordningen. Stiftsstyrelsen får härigenom skyldighet att arbeta med dessa frågor.
11 §
Bestämmelsen motsvarar 25 kap. 2 § tredje stycket kyrkolagen.
Som framgått av den allmänna motiveringen ger kyrkoordningen stiftsstyrelsen vissa förvaltningsuppgifter. Det gäller t.ex. de kyrkliga valen och vissa indelningsfrågor. Bestämmelsen i denna paragraf erinrar om detta samt ger styrelsen rätt att infordra yttranden och upplysningar.
12 §
Bestämmelsen i första stycket motsvarar 25 kap. 3 § kyrkolagen. Bestämmelsen i andra stycket är ny.
Fördelningen av arbetsuppgifterna mellan ärkebiskopen och biskopen i Uppsala skall ske så att biskopen och inte ärkebiskopen är ledamot i stiftsstyrelsen.
13 §
Paragraferna motsvarar i sak föreskrifterna i 25 kap. 4 § kyrkolagen.
14 §
Första stycket motsvarar i huvudsak bestämmelsen i 25 kap. 7 § första stycket kyrkolagen.
Vi har redan i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3.3) angett att det för att få en sammanhållen stiftsledning är viktigt att biskopen är ordförande i både domkapitlet och stiftsstyrelsen.
För Uppsala stift innebär den föreslagna arbetsfördelningen mellan ärkebiskopen och biskopen att biskopen helt fullgör uppgifterna i stiftsstyrelsen.
15 §
Innehållet i denna paragraf motsvarar i huvudsak föreskrifterna i 25 kap. 8 § kyrkolagen. Eftersom arbetsfördelningen mellan ärkebiskopen och biskopen i Uppsala stift får sin lösning i kyrkoordningen behövs emellertid inte här några särskilda regler.
Punkterna 4 och 5 i kyrkolagens uppräkning hänger bl.a. samman med konstruktionen av stiftssamfälligheten och bör i den delen inte återfinnas i kyrkoordningen. En bestämmelse om att nämnderna får begära in upplysningar från församlingarna och pastoraten bör emellertid finnas. I 11 § i det nu aktuella kapitlet finns som tidigare har nämnts en motsvarande bestämmelse avseende stiftsstyrelsen, även om den är något annorlunda utformad när det gäller kretsen av dem från vilken yttranden och upplysningar får hämtas in.
8 kap. Biskopen
1 §
Bestämmelsen är ny.
Biskopen utgör i dag en egen särskild statlig myndighet, biskopsämbetet. Biskopen skall också med kyrkans nya relation till staten kunna uppträda självständigt. Biskopen skall utgöra en del av den juridiska personen stiftet. Genom att vara en egen instans och med en precisering av uppgifterna kan biskopen ändå ges en självständig ställning gentemot övriga stiftsorgan.
Biskopens uppgifter har i kyrkoordningen beskrivits inte bara på det formella sätt som kyrkolagen gör. Beskrivningen av uppgifterna är huvudsakligen hämtade från det av biskopsmötet år 1990 antagna biskopsbrevet om kyrkans vigningstjänst Biskop, präst och diakon i Svenska kyrkan.
För alla innehavare av det kyrkliga ämbetet gäller att den främsta uppgiften är att i ord och handling förkunna evangelium (punkten 1). Detta är alltså inte någon för biskopen specifik uppgift utan samma uppgift tillkommer också alla präster och diakoner. Diakonerna har dock en tyngdpunkt på ordet handling.
När det under punkten 3 talas om att biskopen skall utöva ledning och tillsyn är det viktigt att framhålla att biskopen är "insatt bland dem som genom kyrkans historia och i samtiden utövar episkopé, ledning och tillsyn" (biskopsbrevet 1990). Därmed markeras genom biskopen stiftets samhörighet med kyrkan som helhet. Uppgiften utövas inte av biskopen ensam, även om biskopen själv har en sådan uppgift, utan den utövas tillsammans med stiftsstyrelse, domkapitel och medarbetare. Biskopen roll som stiftets ledare framhålls genom att biskopen skall vara ordförande i stiftsstyrelsen och i domkapitlet. Biskopens utövar sin tillsynsfunktion på två - delvis helt olika - sätt. Biskopen är ordförande i domkapitlet som har en formell och "dömande" tillsynsfunktion. Det är bara domkapitlet som kan skilja någon från rätten att utöva kyrkans vigningstjänst. Domkapitlet kan också öva sin tillsyn genom att t.ex. för stiftsstyrelsen påtala att den kyrkliga strukturen i ett visst pastorat behöver förändras. Biskopens självständiga tillsynsfunktion är inte av samma formella slag. Biskopen utövar sin egen tillsyn genom råd och förmaningar i samtal, brev eller på annat lämpligt sätt. Genom att det i punkten 2 nämns ansvaret för lära och kyrklig ordning markeras att biskopens tillsyn naturligen har sin tyngdpunkt på dessa områden.
Läroansvaret i stiftet liksom uppgiften att vårda och värna enheten i kyrkan faller ytterst på biskop och domkapitel men utövas också särskilt av var och en som har vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst och också av alla döpta. Biskopens uppgift att vårda och värna om enheten i kyrkan (punkten 4) fullgörs främst i förhållande till församlingarna i stiftet. Varje biskop och biskoparna gemensamt i Biskopsmötet har dessutom ett särskilt ansvar för enheten inom Svenska kyrkan och Kristi universella kyrka. Genom deltagande i Kyrkomötet och Biskopsmötet markeras denna uppgift.
Att viga män och kvinnor till präster och diakoner (punkten 5) är förbehållet biskopen. Även biskopsvigning leds av en biskop med deltagande av övriga biskopar.
Biskopen är av tradition pastor pastorum - herdarnas herde - för prästerna i stiftet. Det betyder inte att biskopen alltid kan vara prästernas själasörjare. Den rollen är svår att förena med biskopens tillsynsuppgift. Däremot förutsätts att biskopen har ett förtroendefullt och nära förhållande till stiftets präster.
Biskopen kallar prästerna till prästmöte. Det är viktigt att biskopen också i framtiden kan kalla inte bara prästerna utan också diakonerna till överläggningar. För att det skall vara klart att det är en skyldighet dels för den enskilda prästen eller diakonen att inställa sig till en sådan överläggning, dels för arbetsgivaren att inom tjänsten ge utrymme för sådant deltagande samt att svara för kostnaderna för det, ger kyrkoordningen biskopen rätt att utfärda sådan kallelse (punkten 6).
Biskoparna kommer att genom särskilda bestämmelser i kyrkoordningen ges vissa uppgifter. Det gäller t.ex. invigning av en kyrka. Därför behövs en hänvisning också till andra bestämmelser i kyrkoordningen.
Fördelningen av de uppräknade uppgifterna mellan ärkebiskopen och biskopen i Uppsala framgår till vissa delar av bestämmelserna 8 kap. 3 § i kyrkoordningen. Alla uppgifter kan dock inte fördelas på det sättet. Som framkommer under kapitlet om domkapitel skall det i Uppsala stift bara finnas ett domkapitel med ärkebiskopen som ordförande och biskopen som förste vice ordförande. Medan ledning och tillsyn utövas av båda biskoparna inom sina respektive pastorala områden kommer t.ex. vissa tillsynsuppgifter att fullgöras av dem gemensamt tillsammans med domkapitlet. Vårt förslag innebär också att det är biskopen och inte ärkebiskopen som är ordförande i stiftsstyrelsen. En sådan ordning kräver - för att man också i Uppsala stift skall kunna tala om en sammanhållen stiftsledning - att man gemensamt arbetar fram former för samråd och samverkan mellan biskoparna. Om kyrkoordningen inte säger något om fördelningen av arbetsuppgifterna så ankommer de på ärkebiskopen. Inget hindrar dock att ärkebiskopen överlåter sådana uppgifter på biskopen.
2 §
Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen föreskrifterna i 28 kap. 1 § 2. kyrkolagen.
Ett viktigt sätt på vilket biskopen kan fullgöra tillsynsuppgiften är att han eller hon visiterar stiftets församlingar. Visitationerna bör emellertid också i stor utsträckning tjäna som tillfällen för erfarenhetsutbyte och inspiration och alltså vara ett led i stiftets främjandeuppgift (se biskopsbrevet 1990.).
Enligt kyrkoordningen är kontraktet ett utflöde av stiftet. Kontraktsprosten har uppgifter framför allt i relation till biskopens och stiftets tillsynsuppgift. Vi anser dock att det vore att gå allt för långt att föreskriva att kontraktsprosten skall biträda vid biskopens visitationer. I stället föreslår vi att bestämmelsen skall ge en möjlighet för biskopen att uppdra åt kontraktsprosten att visitera församlingarna. I övrigt bestämmer biskopen själv vilka som skall medverka vid visitationen.
I Uppsala stift fördelas visitationerna biskoparna emellan efter de pastorala områdena.
3 §
Bestämmelsen är ny.
Att biskopens arbetsuppgifter i Uppsala stift fördelas mellan ärkebiskopen och biskopen på pastorala områden markerar att det är de pastorala uppgifterna som fördelas på detta sätt.
Uppsala stift är ett stift. Detta innebär bl.a. att stiftets präster och diakoner inte i första hand kallas till möten för sina respektive pastorala områden, även om detta i och för sig är möjligt, utan för hela stiftet. Likaså sker präst- och diakonvigningarna för hela stiftet. När nu diakonens uppdrag genom bestämmelser i kyrkoordningen tydligare blir en del av kyrkans vigningstjänst, så att t.ex. viss prövning sker i domkapitlet, är det naturligt med en koppling av vigningen till både ärkebiskopen och biskopen.
Om uppgifterna inte i kyrkoordningen har fördelats mellan ärkebiskopen och biskopen faller uppgifterna i första hand på ärkebiskopen.
4 §
Bestämmelsen är ny. Den innebär att kyrkoordningen i huvudsak skall tillämpas även för Hovförsamlingen. Församlingen deltar dock inte i det ekonomiska utjämningssystemet (jfr 44 kap. 1 §) och inte heller i val till kyrkomötet.
Överhovpredikanten - eller den grupp inkluderande Överhovpredikanten som Konungen utser till det - kommer att för Hovförsamlingen fullgöra sådana stiftsstyrelseuppgifter som att besluta om minimibemanning i prästorganisationen. De domkapitelsuppgifter som kan komma i fråga är t.ex. prövning av behörighet till anställning för präster och diakoner, utfärdande av församlingsinstruktion, beslutsprövning samt prövning av överklaganden.
Prövning av behörighet att utöva uppdraget som präst eller diakon ankommer dock på ett domkapitel även för de präster och diakoner som tjänstgör i Hovförsamlingen.
När det i bestämmelsen talas om Konungen avses, i likhet med vad som gäller enligt 1 kap. 5 § regeringsformen, även drottning som enligt successionsordningen innehar tronen.
5 §
Denna paragraf motsvarar huvudsakligen bestämmelserna i 28 kap. 4 § kyrkolagen.
Bestämmelsen har emellertid generaliserats och avser nu alla de uppgifter som är biskopens och som måste fullgöras även om han eller hon har förhinder. Dock undantas de fall där det är särskilt föreskrivet i kyrkoordningen vem som ersätter biskopen. Sådana särskilda regler finns t.ex. för stiftsstyrelsen där domprosten ersätter biskopen som ledamot (7 kap. 12 §). Domkapitlets möjlighet att utse kontraktsprostar och vikarier för dessa har överförts till bestämmelsen om hur kontraktsprostar utses (8 kap. 35 § kyrkoordningen).
I andra stycket har det gjorts ett förtydligande avseende Uppsala stift. Det innebär att om en av biskoparna i Uppsala är förhindrad skall hans eller hennes uppgifter i första hand fullgöras av den biskop som inte är förhindrad. Först om båda har förhinder skall domkapitlet besluta om vem som skall fullgöra uppgifterna.
6 §
Bestämmelsen är ny och ger uttryck för den principiella ståndpunkten att kontraktsprosten i första hand arbetar på uppdrag av biskopen och med biskopens förtroende. Den har närmare motiverats i avsnitt 8.3.4.
7 §
Bestämmelsen är ny.
Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3.5) är valet av biskop och ärkebiskop ett s.k. presentationsval. I den allmänna motiveringen anges också varför just Kyrkostyrelsen bör vara det utnämnande organet. För att göra klart att inte alla röstberättigade kyrkotillhöriga får delta i biskopsvalet framhålls i bestämmelsens första stycke.
I kyrkolagen finns det inte några föreskrifter om provval eller annat sätt att nominera kandidater. I andra och tredje stycket i den nu aktuella bestämmelsen anges dock att det skall hållas ett provval som stiftsstyrelsen ansvarar för. Några närmare bestämmelser om hur detta skall gå till finns inte. Det är dock självklart att det är de röstberättigade som deltar i valet och att det därför kan äga rum först sedan elektorsvalet är genomfört. Stiftsstyrelsen kan anordna valet genom brevröstning eller på annat sätt.
Resultatet av provvalet skall självfallet göras offentligt så snart som möjligt och det bör också översändas till de röstberättigade. Stiftsstyrelsen kan också ta initiativ till möten, hearings eller liknande med de främsta kandidaterna. Inget hindrar att grupperingar inom stiftet tar sådana initiativ. Det är dock viktigt att det inte resulterar i något som kan likna valkampanjer.
Enligt kyrkolagen har domkapitlet en stor del av ansvaret för biskopsvalet. Domkapitlets uppgifter blir enligt kyrkoordningen mera specialiserade på tillsynsfrågor. Det är därför naturligt att stiftsstyrelsen blir det organ som svarar för att biskopsvalet genomförs. Stiftsstyrelsen i Uppsala stift ansvarar för både biskopsvalet och ärkebiskopsvalet.
Stiftsstyrelsens ansvar för biskopsvalet innefattar alla förberedande åtgärder som behövs. Att stiftsstyrelsen svarar för att valet genomförs innebär t.ex. att styrelsen - inom de ramar kyrkoordningen ger - får lämna anvisningar om hur valförfarandet mera i detalj skall gå till.
8 §
Bestämmelsen är ny
Genom bestämmelsen klarläggs att även om en person skulle vara röstberättigad i flera egenskaper får vederbörande bara avge en röst. Varje avgiven röst räknas också som en röst vid sammanräkningen.
Som framgår av andra och tredje stycket skall dock vid ärkebiskopsvalet rösterna från prästerna, diakonerna och lekmannaelektorerna, innan de läggs samman med övriga röster, delas med tio. Man kan alltså säga att deras röster bara har ett värde av 0,1. Detta görs för att ge möjlighet för Uppsala stift att delta i valet på ett fullständigt sätt och för att tillförsäkra Uppsala stift ungefär samma inflytande som enligt nuvarande ordning (där valkorporationen i Uppsala stift tilldelas andra röstvärden än valkorporationerna i övriga stift). När rösterna sammanräknas i kontraktet skall kontraktsprosten inte göra den viktningen. Det skall ske först vid kontrollräkningen i stiftsstyrelsen, vilket framgår av 30 §.
9 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 45 kap 22 och 26 §§ kyrkolagen.
Enligt nuvarande ordning är det dock domkapitlet som för upp de tre namnen på förslag. I likhet med vad som nu gäller innebär bestämmelsen att det avgörs genom lottning vilka namn som skall föras upp på förslag, i de fall där två eller flera namn har fått lika många röster.
10 §
Bestämmelsen är ny.
Enligt nuvarande ordning utser regeringen biskop (se 2 kap. 4 § kyrkolagen). Skälen för att Kyrkostyrelsen bör vara utnämnande organ har, som redan har nämnts, redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3.5).
11 §
Bestämmelsen överensstämmer huvudsakligen med föreskriften i 45 kap. 2 § kyrkolagen.
I valet deltar liksom idag domkapitlets och stiftsstyrelsens ledamöter. Har en ordinarie ledamot förhinder inträder som röstberättigad en ersättare i den turordning som bestämts för ersättarna. En viktig nyhet är dock att även diakoner som är anställda i stiftet eller dess församlingar får rösträtt. Skälen för detta framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3.5).
Det är bara de präster och diakoner som är anställda som präster och diakoner i den juridiska personen stiftet eller i någon av dess församlingar som har rösträtt.
Det gäller alltså i fråga om prästerna de som är kyrkoherdar, komministrar, stiftsadjunkter, kontraktsadjunkter och pastorsadjunkter. Det betyder att en präst som innehar en annan tjänst inte är röstberättigad. Den präst som har fråntagits rätten att utöva kyrkans vigningstjänst är som framgår av 31 kap. och 34 kap. kyrkoordningen inte behörig att vara anställd som präst och har därmed inte rösträtt. Också de som är tjänstlediga från sina tjänster har rösträtt.
I fråga om diakoner gäller att den är röstberättigad som är anställd på en sådan befattning som avses i 34 kap. 8 § tredje stycket. I övrigt gäller motsvarande för diakoner som för präster.
12 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak föreskrifterna i 45 kap. 3 § kyrkolagen. Dock gäller även här att diakoner som är anställda i Uppsala stift eller i någon av dess församlingar också har rösträtt. Vidare skall inte längre, av förklarliga skäl, Kyrkostyrelsens ledamöter delta i valet av ärkebiskop eftersom Kyrkostyrelsen har uppgiften att utnämna när valet väl är avslutat.
Om en ordinarie ledamot är förhindrad att utöva sin rösträtt inträder en ersättare i den ordning som bestämts för ersättarnas tjänstgöring.
Vilka präster och diakoner som får delta framgår av kommentaren till 11 §. Av 8 § andra stycket framgår att rösterna från prästerna, diakonerna och lekmannaelektorerna inte är lika mycket värda som övriga röster.
13 §
Bestämmelsen motsvarar delvis föreskrifterna i 8 och 9 §§ biskopsvalsförordningen (1965:904).
Det är viktigt att så snart som möjligt fastställa hur många präster och diakoner som är röstberättigade i varje pastorat för att därmed få ett underlag för pastoratens val av lekmannaelektorer. Stiftsstyrelsen skall naturligtvis underrätta pastoraten om hur många elektorer som varje pastorat skall välja. Kontraktsprosten skall underrättas om vilka präster och diakoner som är röstberättigade.
Genom det datorbaserade verksamhetsregistret kan stiftsstyrelsen inhämta uppgifter om vilka präster och diakoner samt eventuella vikarier för dessa som finns anställda i pastoraten.
14 §
Bestämmelsen överensstämmer helt med föreskriften i 45 kap. 4 § kyrkolagen.
15 §
Bestämmelsen motsvarar delvis föreskriften i 45 kap. 5 § kyrkolagen.
Som har framgått av kommentaren till 11 § har också tjänstlediga präster och diakoner rösträtt. Det kan betyda att det finns fler anställda än det finns befattningar. Om det finns en anställd vikarie för en tjänstledig präst eller diakon finns det alltså två anställda på den befattningen. Därmed skall också två elektorer utses för att motsvara dessa anställda.
Om en pastorsadjunkt tjänstgör i pastoratet skall ytterligare en elektor utses.
16 §
Bestämmelsen motsvarar föreskriften i 45 kap. 6 § kyrkolagen.
17 §
Bestämmelsen motsvarar föreskriften i 45 kap. 7 § kyrkolagen.
18 §
Bestämmelsen motsvarar föreskriften i 45 kap. 8 § kyrkolagen och gäller i enförsamlingspastorat.
Den innebär att det i första hand är det beslutande organet, dvs. kyrkofullmäktige eller ett direktvalt kyrkoråd som skall välja elektorer och deras ersättare. Om det inte finns vare sig fullmäktige eller direktvalt kyrkoråd skall i stället kyrkorådet, såsom församlingens styrelse göra välja. Så blir t.ex. fallet i församlingar som har kyrkostämma som högsta beslutande organ.
19 §
Bestämmelsen motsvarar delvis föreskriften i 45 kap. 9 § kyrkolagen.
I pastoratssamfälligheter är samfällda kyrkofullmäktige det beslutande organet och detta skall då utse elektorerna och deras ersättare, vilket anges i första stycket.
I andra stycket anges vad som gäller för ett pastorat som ingår i en flerpastoratssamfällighet. I ett sådant skall det aktuella valet förrättas av kyrkoråden gemensamt i de församlingar som ingår i pastoratet eftersom det inte finns något samfällda kyrkofullmäktige i det enskilda pastoratet.
20 §
Bestämmelsen motsvarar delvis föreskriften i 45 kap. 10 § kyrkolagen.
Bestämmelsen förhindrar de präster och diakoner som är röstberättigade i valet att delta i valet av elektorer. Den som har rösträtt i biskopsvalet bör få påverka valet bara på detta sätt och inte också genom att delta i elektorsvalet. Detta bör gälla alla.
Bestämmelsen innebär att präster och diakoner som har rösträtt enligt 11 § andra respektive tredje punkten samt ledamöterna i stiftsstyrelsen och domkapitlet inte får delta i valet av elektorer även om de är ledamöter i det organ som har att utse elektorerna.
21 §
Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen föreskriften i 45 kap. 11 § kyrkolagen.
Första stycket i bestämmelsen är identiskt med kyrkolagens föreskrift. I andra stycket har kretsen av dem som inte är valbara utökats till att avse alla dem som genom bestämmelserna i 11 § som ledamöter i stiftsstyrelsen och domkapitlet eller som präster eller diakoner är röstberättigade i valet. Genom bestämmelsen begränsas möjligheterna för att en person skall vara röstberättigad på två grunder.
22 §
Bestämmelsen är ny.
Enligt 45 kap. 12 § kyrkolagen bestämmer regeringen dagen för valet. Stiftsstyrelsen skall nu som ansvarig för genomförandet av valet bestämma tidpunkten för biskopsvalet. Det innebär att såväl dagen som tidpunkten på dagen skall anges.
Enligt 28 § skall valförrättarna när valet är avslutat sammanräkna valet i vallokalen och meddela resultatet. Valförrättningen är offentlig (26 §). Det är nödvändigt att så långt möjligt förhindra att valresultatet från en vallokal når en annan vallokal innan valet där är avslutat; valresultatet på ett ställe får inte påverka valet på ett annat ställe. Det är därför viktigt att valet äger rum samtidigt på alla de olika vallokalerna. Stiftsstyrelsen bör mot denna bakgrund ge sådana anvisningar för valet att avgivandet av rösterna - så långt det är möjligt - kan påbörjas samtidigt vid alla valförrättningarna.
23 §
Bestämmelsen motsvarar föreskrifterna i 45 kap. 14 § kyrkolagen med den ändringen att stiftsstyrelsens och domkapitlets ledamöter skall samlas inför stiftsstyrelsens ordförande för att avge sina röster i stället för i domkapitlet.
24 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak föreskriften i 45 kap. 16 § kyrkolagen.
Den möjlighet som 45 kap. 15 § kyrkolagen ger för en präst att förhandsrösta genom att insända sin valförsändelse om han eller hon p.g.a. laga förfall inte kan infinna sig till valförrättningen har slopats. Det betyder att den som vill delta i biskopsvalet måste infinna sig personligen till valförrättningen.
I biskopsvalsförordningen föreskrivs att valet i kontrakten skall äga rum i en kyrka som kontraktsprosten bestämmer. I kyrkoordningen finns ingen sådan bestämmelse. Valet kan mycket väl äga rum i en kyrka. Det kan emellertid också äga rum i ett församlingshem. Detta kan stiftsstyrelsen meddela föreskrifter om. Det är också möjligt för stiftsstyrelsen att överlåta åt kontraktsprosten att bestämma vallokal. Det är viktigt att en sådan lokal väljs att bestämmelsen i 26 § om offentlighet kan upprätthållas.
25 §
Bestämmelsen är ny.
Rösträttsbestämmelserna är utformade så att en person kan tänkas ha rösträtt i flera egenskaper. Också vid biskopsval gäller dock "en man en röst" varför rösträtten bara får utövas på ett ställe.
I 21 § andra stycket har införts en bestämmelse som gör det omöjligt att till lekmannaelektor välja någon som har rösträtt i biskopsvalet i någon annan egenskap, t.ex. som ledamot i stiftsstyrelsen eller som anställd präst.
Av kommentaren till 22 § framgår att valet måste äga rum vid samma tidpunkt på alla de ställen valförrättning skall hållas. Det innebär att ingen röstberättigad har praktisk möjlighet att närvara på mer än ett ställe.
För att kunna inkalla ersättare där sådana finns, skall den som har möjlighet att rösta på mer än ett ställe snarast anmäla till de berörda valförrättarna var han eller hon avser att rösta.
26 §
Bestämmelsen ersätter vissa föreskrifter i biskopsvalsförordningen.
Valförrättningen skall vara offentlig på alla platser där den äger rum. För att viss likhet med regleringen av andra valförrättningar inom kyrkan skall uppnås föreslås inte någon föreskrift om att den här aktuella valförrättningen skall inledas med psalmsång och bön. Något hinder mot en sådan inledning föreligger dock inte.
27 §
Bestämmelsen i första stycket har sin motsvarighet i 45 kap. 19 § första stycket kyrkolagen. Till skillnad från vad som där sägs anges bara här att valet skall ske med slutna sedlar som är lika till storlek, material och färg och utan kännetecken. Detta för att uppnå en viss parallell reglering till vad som gäller vid övriga kyrkliga val (jfr 38 kap. 30 §).
I bestämmelsen andra stycke anges att två namn skall anges på valsedeln I den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3.5) har skälen för detta redovisats. För att undanröja risken för att ett namn som uppförs på en valsedel uppfattas som omöjligt att identifiera kan den röstande på valsedeln tillsammans med namnet ange titel och/eller hemort.
Av tredje stycket framgår att vardera namnet räknas som en röst. Någon fördelning av röstvärden som den som görs idag kommer alltså inte att ske. Därför krävs inte heller att de två namnen rangordnas.
28 §
Bestämmelsen är ny men har en viss motsvarighet i 23 § biskopsvalsförordningen (1965:486).
Den har utformats i överensstämmelse med bestämmelserna om direkta val i 38 kap. 54 § kyrkoordningen.
I bestämmelsens första stycke anges att en preliminär sammanräkning av rösterna skall ske i vallokalen innan förrättningen avslutas. Den är offentlig och skall ske utan avbrott. De röstberättigade skall bland sig utse två personer som tillsammans med valförrättaren skall svara för röstsammanräkningen.
Det är lämpligt att stiftsstyrelsen utfärdar närmare anvisningar om hur röstsammanräkningen skall genomföras.
I andra och tredje stycket föreskrivs - också det som en parallell till 38 kap. 54 § - att dokumentationen över valförrättningen skall överlämnas till stiftsstyrelsen och att stiftsstyrelsen skall se till att samtliga handlingar kommer in.
29 §
Bestämmelsen är ny.
Den anger att stiftsstyrelsen skall göra den slutliga sammanräkningen av valresultatet. Då överprövas också giltigheten av valsedlarna.
Om lottning 9 § andra stycket behöver ske skall stiftsstyrelsen vid förrättningen genomföra en sådan på ett betryggande sätt.
I samband med kontrollräkningen av ett ärkebiskopsval skall stiftsstyrelsen också göra den reduktion av rösterna från prästerna, diakonerna och lekmannaelektorerna i Uppsala stift som enligt 8 § andra stycket skall ske. Det är alltså det samlade röstetalet från prästerna, diakonerna och lekmannaelektorerna som skall delas med 10 och inte rösterna i varje kontrakt.
30 §
I bestämmelsen föreskrivs att en valsedel är ogiltig om den har försetts med kännetecken som uppenbarligen har gjorts med avsikt. Detta är det ena fallet när själva valsedeln betecknas som ogiltig. Det andra fallet till vilket hänvisning görs i andra stycket återkommer vi till i kommentaren till 31 §.
I övrigt får förändringar den följden att ett namn som har upptagits på en valsedel skall anses obefintligt, t.ex. om det är överstruket eller om det inte klart framgår vem som avses. Detta i sin tur kan dock leda till att själva valsedeln blir ogiltig om den då inte uppfyller kravet på två namn i 27 § andra stycket.
31 §
Som nyss har nämnts får vissa förändringar på en valsedel till följd att de namn som där har angetts skall anses obefintliga. Detta anges i bestämmelsens första stycke.
I andra stycket föreskrivs som en ytterligare grund för en valsedels ogiltighet att valsedeln upptar flera eller färre namn än två. En viss motsvarighet finns i 26 § biskopsvalsförordningen som dock därutöver, till följd av att rangordning skall ske enligt nuvarande ordning, anger ogiltighet om valsedeln upptar namnen på annat sätt än i följd.
32 §
Bestämmelsen motsvaras i huvudsak av 45 kap. 27 § kyrkolagen.
Den anger att stiftsstyrelsen, när valet är klart, skall kungöra vem som blivit vald på stiftets anslagstavla. Härmed börjar tiden för överklagande att löpa.
33 §
Enligt nuvarande ordning får elektors- och biskopsvalen överklagas hos länsrätten inom tre veckor från dagen för kungörande genom anslag (se 45 kap. 29 § kyrkolagen).
Den nu aktuella bestämmelsen föreskriver en motsvarande rätt att överklaga. Detta skall dock i fortsättningen ske till Svenska kyrkans valprövningsnämnd som också har att pröva överklaganden i övriga valfrågor. Provvalet får i likhet med vad som nu gäller inte överklagas.
Elektorsvalet skall dock, liksom idag, bara få överklagas i samband med att biskopsvalet och det upprättade förslaget överklagas (jfr 45 kap. 30 § kyrkolagen). En möjlighet att överklaga även detta eller andra delmoment i valproceduren för sig skulle annars kunna medföra orimligt långa vakanser.
För överklagandet gäller samma bestämmelser som för andra inomkyrkliga överklaganden. Valprövningsnämnden skall pröva överklagandet i sak.
34 §
Bestämmelsen som anger vem som har rätt att överklaga har sin motsvarighet i 45 kap. 31 § kyrkolagen.
35 §
Bestämmelserna överensstämmer med gällande ordning där de återfinns i 28 kap. 1 och 4 §§ kyrkolagen.
Kontraktsprosten är biskopens förtroendeperson. Därför skall biskopen utse kontraktsprostarna. Det är dock viktigt att biskopen utser någon som också har förtroende i kontraktet. Därför skall biskopens utnämning föregås av att synpunkter inhämtas från kontraktet i frågan. Biskopen bestämmer hur det skall gå till.
Kontraktsprostarna kommer i kyrkoordningen också att få vissa begränsade uppgifter av administrativt slag. Det gäller t.ex. uppgifter i samband med val av ny biskop. Det bör därför finnas en möjlighet att utse en tillförordnad kontraktsprost om biskopen är förhindrad. Denna uppgift bör ankomma på domkapitlet. Domkapitlet behöver härvid inte höra kontraktets präster. Eftersom kontraktsprosten är biskopens förtroendeperson får domkapitlets förordnande inte sträcka sig längre än till dess biskopen har utsett en ny kontraktsprost.
Kontraktsprosten kommer inte att få några arbetsledande eller andra chefsuppgifter i kontraktet. Därför blir det mindre problematiskt än tidigare att ge uppdraget till en komminister eller att låta uppdraget cirkulera mellan olika präster. Därmed inte sagt att detta är en ordning som normalt bör tillämpas.
9 kap. Domkapitlet
1 §
Bestämmelsen motsvaras av 27 kap. 2 § kyrkolagen.
På samma sätt som idag skall domkapitlet vara sammansatt av hälften lekmän och hälften ämbetsbärare.
För de ledamöter som väljs till sitt uppdrag, följer av allmänna regler att stiftsanställda inte kan komma ifråga.
Ledamöterna punkterna 3 och 4 bör vara en erfaren präst respektive diakon, anställd som kyrkoherde eller komminister respektive diakon i den juridiska personen stiftet eller i något av stiftets pastorat. Ledamoten skall inte representera dessa yrkesgrupper och inte ses som en facklig företrädare. I stället är det kyrkans vigningstjänst som sådan som skall representeras och prästens eller diakonens särskilda sakkunskap och erfarenhet som skall tillföras.
För ledamoten i punkten 5 gäller högt ställda krav på juridisk kompetens, motsvarande dem som brukar ställas på någon av ledamöterna i en statlig nämnd med uppgifter som innefattar dömande.
Övriga lekmannaledamöter bör ha praktisk erfarenhet av församlingsverksamhet. Denna erfarenhet kan t.ex. ha förvärvats genom olika förtroendeuppdrag. Erfarenhet från kyrklig anställning saknar givetvis inte värde, men kyrkligt anställda - oavsett nivå inom kyrkan - bör inte komma i fråga.
I samtliga ärenden som domkapitlet handlägger skall biskopen vara ordförande. Skälen för detta har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3.6).
2 §
Bestämmelsen är ny.
Även om ärkebiskopen och biskopen har var sina pastorala områden inom stiftet är det viktigt att domkapitlet är ett enda. Därmed hålls stiftet samman också i de hänseenden som domkapitlets ansvar innefattar. Med ett domkapitel måste både ärkebiskopen och biskopen vara ledamöter. Detta är nödvändigt för att det pastorala ansvaret skall kunna fullgöras fullt ut. Det är också viktigt att domprosten i Uppsala tilldelas samma uppgifter som övriga domprostar. Också prästerna och diakonerna i Uppsala stift måste få rätt att utse en företrädare för vigningstjänsterna i stiftet. Därför blir antalet ledamöter i domkapitlet som företräder det kyrkliga ämbetet fyra. För att balansen mellan ämbete och lekmän skall bestå måste stiftsfullmäktige i Uppsala stift utse fyra lekmannaledamöter varav en skall vara eller ha varit ordinarie domare.
I övrigt gäller samma bestämmelser för domkapitlet i Uppsala stift som för övriga domkapitel så när som på att det föreskrivs att det skall finnas både en förste och en andre vice ordförande.
3 §
Bestämmelsen i första stycket motsvarar delvis föreskrifterna i 27 kap. 6 och 7 §§ kyrkolagen.
Varje domkapitelsärende skall föredras. När det gäller kyrkomusikaliska frågor skall domkyrkoorganisten vara föredragande. I den allmänna motiveringen har skälen för detta angetts (avsnitt 8.3.6). Övriga frågor skall föredras antingen av en ledamot eller av någon som är anställd vid stiftskansliet. I beslutsprövningsärenden och överklagandeärenden bör sekreteraren vara föredragande för att ytterligare förstärka den juridiska kompetensen.
4 §
Bestämmelsen anger vilka krav som ställs på den som skall vara sekreterare i domkapitlet, utöver akademiska meriter. Vederbörande skall alltså vara döpt och tillhöra Svenska kyrkan samt ha fyllt 18 år. För övriga ledamöter finns det särskilda bestämmelser i kyrkoordningen. Som exempel kan nämnas 33 kap. 4 § kyrkoordningen där det anges vilka valbarhetsvillkor som skall gälla för kyrkans förtroendevalda, i detta fall lekmannaledamöterna.
5 §
Bestämmelsen motsvarar delvis 4 § första stycket förordningen (1989:6) med instruktion för domkapitlen.
För att domkapitlets ärenden skall kunna handläggas rätt är det av vikt att all den erfarenhet och sakkunskap som respektive ledamot representerar verkligen finns företrädd vid ärendenas avgörande. Sammanträdena bör därför planeras så att alla ledamöter, eller deras ersättare, kan närvara. Trots detta kan det förstås inträffa att varken en ledamot eller ledamotens ersättare kan närvara, t.ex. vid sjukdom eller om jäv visar sig föreligga i ett ärende. Eftersom domkapitlet skall fungera som domstol i många ärenden krävs särskilda regler för beslutsförhet. Genom den föreslagna beslutsförhetsregeln i första stycket markeras att endast enstaka personers frånvaro kan godtas.
Som har framhållits tidigare är det av betydelse att balansen mellan ämbetsbärare och lekmän så långt som möjligt upprätthålls. Det krävs emellertid inte för beslutförheten att denna balans föreligger i varje enskilt ärende eller vid varje sammanträde.
Ordföranden eller vice ordföranden - i Uppsala stift någon av de vice ordförandena - måste dock alltid vara närvarande för att domkapitlet skall vara beslutsfört. Det betyder att biskopen eller domprosten måste vara närvarande eller i Uppsala stift att ärkebiskopen eller någon av de två vice ordförandena, biskopen eller domprosten, måste vara närvarande.
När domkapitlet fullgör sina domstolsliknande uppgifter måste den ledamoten som är eller har varit ordinarie domare vara närvarande. Det gäller alltså ärenden enligt 31 kap. 11-14 § och 32 kap. 11-14 §§ rörande kyrkans vigningstjänst för präster respektive diakoner, ärenden enligt 57 kap. 8-18 §§ rörande beslutsprövning och ärenden enligt 58 kap. rörande överklagningsärenden.
Med hänsyn till domkapitlets särställning måste det finnas särskilda regler för delegation av beslutanderätt.
I andra stycket anges därför vad domkapitlet får delegera. Givetvis avgör domkapitlet självt - i en intern arbetsordning - sina delegationsbestämmelser inom dessa ramar. Bestämmelserna på detta område innebär i princip att beslut som avser avgörande i sak inte får delegeras. Denna begränsning av möjligheten att delegera beslutanderätten har gjorts för att markera att de ärenden där domkapitlet har beslutsrätt skall vara av den digniteten att delegation inte kan förekomma. När det gäller beslut rörande gudstjänsten och liknande bör domkapitlet genom utformningen av församlingsinstruktionen se till att beslut i enskilda fall kan tas lokalt.
6 §
Bestämmelsen om jäv är ny.
Eftersom domkapitlen enligt nuvarande ordning är statliga myndigheter tillämpas förvaltningslagens jävsregler på domkapitlets handläggning av ärenden.
Den jävsregel som i fortsättningens skall gälla för domkapitlen enligt kyrkoordningen är den som gäller för domare enligt 4 kap. 13-15 §§ rättegångsbalken. Motiven för detta har redovisats i avsnitt 8.3.6.
I 4:13 rättegångsbalken finns en uppräkning i 10 punkter av de olika jävssituationerna. Av dessa är det 9 som kan tänkas bli tiollämpliga på domkapitlen. Här skall ges en kort beskrivning av innebörden i samtliga punkter ur domkapitlets synvinkel.
Punkten 1 avser det fallet att ledamoten har ett intresse i sakens utgång på grund av sin relation till själva saken. Intresset behöver inte vara av ekonomisk natur. Tre olika fall åsyftas; dels att ledamoten är "part", dels att ledamoten eljest har del i saken (s.k. sakägarjäv) och dels att ledamoten kan vänta synnerlig nytta eller skada av utgången i ärendet (s.k. intressejäv). Någon skarp gräns mellan de båda sistnämnda situationerna kan inte dras men som en tolkningshjälp kan anges att sakägarjävet avser intressen av mer rättslig natur medan intressejävet omfattar övriga fall. Med kravet på "synnerlig" nytta eller skada markeras att det har betydelse hur starkt ledamotens intresse är.
Punkten 2 avser s.k. släktskapsjäv vilket innebär att jäv skall anses föreligga om ledamoten står i en viss närmare familjerelation till någon som är part i ett ärende. I rättegångsbalken räknas några sådana relationer upp.
Punkten 3 är en kombination av punkterna 1 och 2. Enligt den skall ledamoten anses jävig om han eller hon står i en nära familjerelation till någon som inte är part men som antingen har del i saken eller kan vänta synnerlig nytta eller skada av sakens utgång.
Punkten 4 upptar s.k. ställföreträdarjäv. Enligt den är ledamoten jävig om han eller hon eller någon närstående är ställföreträdare (t.ex. förmyndare, god man, förvaltare ) för en part i ärendet.
Punkten 5 avser en kombination av jäven i punkterna 1,2 och 4.
Punkten 6 anger att en ledamot är jävig om han eller hon är "parts vederdeloman". Med detta menas först och främst att det finns ett motpartsförhållande mellan ledamoten och parten i en annan process. Det kan vara ett mål eller ärende vid allmän domstol eller förvaltningsmyndighet eller ett pågående skiljeförfarande mellan dem. Ett uttryckligt undantag är om parten medvetet har åstadkommit en sådan tvist för att göra ledamoten jävig (något som inte torde vara så ofta förekommande och i vart fall är svårt att bevisa). Begreppet vederdeloman omfattar inte en tvist som redan har blivit avgjord och som inte längre kan överklagas.
Punkten 7 rör det fallet att ledamoten tidigare har befattat sig med den fråga som ärendet gäller. Som ett exempel kan nämnas att ledamoten har fattat beslut i frågan i ett tidigare skede. Syftet är att undvika at någon handlägger ärendet som kan tänkas ha en förutfattad mening om saken. Inte varje befattning med saken behöver därför utgöra jäv enligt denna bestämmelse.
Punkten 8 tar sikte enbart på huvudförhandling i brottmål och blir därför inte tillämplig i domkapitlen.
Punkten 9 anger att jäv föreligger om ledamoten har fört partens talan eller biträtt parten eller om han har vittnat eller varit sakkunnig. Grunden för jävet är att det kan finnas en uppenbar risk för att ledamoten i sådana fall inte kan vara objektiv eftersom han eller hon redan har drivit partens ståndpunkt eller uttalat sig i en viss riktning. Det förhållande som grundar jäv enligt denna punkt behöver inte ha förevarit vid samma "instans" eller samma domkapitel.
Punkten 10 anger att jäv skall anses föreligga om det finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till ledamotens opartiskhet i ärendet, dvs. även om förutsättningarna enligt de tidigare punkterna inte är uppfyllda. Frågan om jäv föreligger skall bedömas objektivt. Som exempel på tänkbara situationer kan nämnas att ledamoten intar en ekonomiskt beroende ställning i förhållande till parten i ärendet.
I 4 kap. 14 § rättegångsbalken anges hur man skall förfara när jäv antas föreligga och i 15 § vilka åtgärder som får vidtas sedan fråga om jäv har uppkommit. I huvudsak motsvaras dessa av förvaltningslagens jävsregler som redan i nuläget tillämpas i domkapitlet.
7 §
Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen föreskrifterna i 5 § domkapitelsinstruktionen.
Eftersom domkapitlet skall tjänstgöra som inomkyrklig domstol kan det vara lämpligt att tillämpa motsvarande omröstningsregler för domkapitlet som de som gäller i allmän domstol. Rättegångsbalkens regler är dock krångliga. De bör därför begränsas till att gälla när domkapitlet handlägger vissa mer kvalificerade ärenden, dvs. de som handlar om behörighet att utöva kyrkans vigningstjänst, beslutsprövning och överklaganden. Dessa är desamma som anges i 5 § andra stycket och för vilka det gäller ett närvarokrav på domarledamoten. I första stycket görs därför en hänvisning till 5 § för att ange tillämpningsområdet för de särskilda omröstningsreglerna.
I andra stycket anges att de omröstningsregler som gäller vid allmän domstol i brottmål skall tillämpas när det är fråga om ärenden om behörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. Bestämmelserna innebär i korthet att om det finns delade meningar skall den mening som får flest röster gälla. Om flera meningar får lika antal röster skall den mening gälla som är lindrigast för vederbörande präst eller diakon. I övriga ärenden, t.ex. beslutsprövnings- och överklagandeärenden som inte avser behörighetsfrågor, skall i stället tvistemålsreglerna vid allmän domstol tillämpas. Dessa innebär att ordföranden i stället har utslagsröst om flera meningar får lika antal röster.
I vissa avseenden, t.ex. i fråga om sammanläggning av olika meningar, torde rättegångsbalkens omröstningsregler inte bli tillämpliga i praktiken hos domkapitlen. Eftersom domarledamoten alltid skall finnas med när domkapitlet handlägger nu aktuella ärenden bör det inom domkapitlet finnas tillräcklig kompetens så att reglerna kan tillämpas korrekt.
I tredje stycket anges genom en hänvisning till 3 kap. att de regler som gäller för kyrkofullmäktiges ärendehantering skall tillämpas i domkapitlets ärenden i övrigt, dvs. i sådana ärenden som inte avser behörighetsfrågor, beslutsprövning eller överklaganden.
8 §
Bestämmelsen är ny.
Några regler om protokollföring i domkapitlet finns inte enligt nu gällande ordning. Den nu aktuella bestämmelsen hänvisar i denna del till de regler om protokoll som gäller för kyrkofullmäktige i församling.
9 §
Bestämmelsen är ny. Skälen för den har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3.6).
10 §
Bestämmelsen motsvarar delvis föreskriften i 44 kap. 2 § andra stycket kyrkolagen.
Kyrkoordningen kommer inte att föreskriva att det skall finnas prästmöten i någon särskild ordning. Att biskopen har rätt att kalla präster och diakoner till överläggningar framgår av 8 kap. 1 §. Vid en sådan överläggning kan också valet av ledamoten och dennas ersättare ske.
Av bestämmelsen framgår att valet av de ledamöter och ersättare som skall vara präst eller diakon skall ske vid ett gemensamt möte mellan de röstberättigade prästerna och diakonerna. Det anges också för tydlighets skull att både prästerna och diakonerna skall rösta på både präst- respektive diakonledamoten. De utgör alltså en gemensam valkorporation i dessa fall.
11 §
Bestämmelsen ersätter föreskrifterna i 44 kap. 4 § kyrkolagen.
Enligt kyrkolagen skall kungörelse om valet utfärdas av domkapitlet och sändas till de röstberättigade genom kontraktsprostarna. Enligt kyrkoordningen är det alltså från biskopen kallelsen utgår. Kallelsen bör i normalfallet sändas direkt till de röstberättigade.
12 §
Bestämmelsen motsvarar delvis föreskrifterna i 44 kap. 1 § kyrkolagen.
Rösträttsreglerna i denna paragraf överensstämmer med vad som gäller för att någon skall få vara präst- eller diakonledamot i domkapitlet enligt 1 och 2 §§. Den närmare innebörden har angetts där.
13 §
Bestämmelsen är ny.
Genom bestämmelsen kommer ledamoten som är präst eller diakon och deras ersättare att väljas för i princip samma period som lekmannaledamöterna. Valet bör alltså hållas på hösten samma år som de kyrkliga valen äger rum (valåret). De nyvalda börjar sedan sin tjänstgöring den 1 januari efter valåret.
Av andra stycket framgår att detsamma skall gälla för dem som skall vara ersättare för biskopen och domprosten.
14 §
Bestämmelsen är ny.
Enligt kyrkolagen skall fyllnadsval äga rum om mer är sex månader återstår av tjänstgöringstiden. Det är en stelbent regel som nu föreslås uppmjukad. Det blir alltså biskopen som får avgöra från fall till fall om fyllnadsval skall äga rum. Om någon längre tid - sex månader eller mera - återstår till det ordinarie valet bör naturligtvis ett fyllnadsval i allmänhet äga rum.
Enligt kyrkolagen skall fyllnadsval äga rum kontraktsvis. I många stift hålls möten med prästerna årligen. Om överläggningar mellan prästerna i frågan skall kunna äga rum på ett rimligt sätt bör alla prästerna och diakonerna samlas inför biskopen också när det gäller ett fyllnadsval.
16 §
Bestämmelsen motsvarar delvis föreskrifterna i 44 kap. 5 § kyrkolagen.
Valet av den ordinarie ledamoten skall alltid ske med slutna sedlar. Enligt nuvarande ordning måste detta förfarande också tillämpas vid valet av ersättaren. Detta är en naturlig ordning eftersom valsedlar också kan sändas in med post. Om valet sker på annat sätt än genom att valsedlarna räknas kommer de som har förhandsröstat inte alls att kunna påverka utgången.
Att förrätta ett val med slutna sedlar vid ett möte med stiftets präster och diakoner är en mycket omfattande och tidsödande procedur. Först måste nämligen valet av den ordinarie ledamoten slutföras och sammanräknas och först därefter kan valet av ersättaren påbörjas. För att förenkla proceduren får biskopen påbörja valet av ersättaren med acklamation. Om det begärs omröstning från någon av de röstberättigade måste dock en sådan genomföras med slutna sedlar.
Enligt föreskrifterna i kyrkolagen får den som är förhindrad att inställa sig sända in sina valsedlar på visst sätt i förväg. Detta utnyttjas i mycket begränsad omfattning och gör sammanräkningen krånglig. En ordning med förhandsröstning problematiserar också möjligheten att låta välja ersättaren med acklamation. Någon möjlighet att förhandsrösta föreslås nu inte. Det innebär att den som skall delta i valet av ledamoten som är präst eller diakon och deras ersättare måste infinna sig personligen.
16 och 17 §§
Bestämmelserna motsvarar föreskrifterna i 44 kap. 9 och 10 §§ kyrkolagen.
18 §
Bestämmelsen motsvarar delvis föreskrifterna i 44 kap. 11 § kyrkolagen.
Valet av ledamoten som är präst eller diakon kan överklagas till Svenska kyrkans överklagandenämnd.
19 och 20 §§
Bestämmelserna motsvarar föreskrifterna i 44 kap. 15 och 16 §§ kyrkolagen.
Eftersom valet till stiftsfullmäktige skall vara direkt skall stiftsfullmäktige samlas redan under valåret för att förrätta de val som skall gälla fr.o.m. den 1 januari året efter valåret. Detta skall gälla också för valet av ledamöterna i domkapitlet.
För valen gäller de bestämmelser som i allmänhet gäller för val i stiftsfullmäktige. De kan överklagas genom den s.k. beslutsprövningen.
10 kap. Den nationella nivåns uppdrag
1 §
Bestämmelsen är ny. Den beskriver Svenska kyrkan som trossamfund. Beskrivningen överensstämmer med den som finns i lagen om Svenska kyrkan.
2 §
Bestämmelsen är ny.
I denna paragraf anges på vilka områden kyrkomötet måste besluta genom att utfärda bestämmelser i kyrkoordningen. Någon särskild bestämmelse om att kyrkomötet får delegera till exempelvis Kyrkostyrelsen att utfärda närmare bestämmelser på dessa områden. Eftersom det är kyrkomötet självt som beslutar om kyrkoordningen finns det inte skäl att kyrkomötet skall bemyndiga sig självt att ge uppdrag åt t.ex. Kyrkostyrelsen. På de punkter där kyrkomötet ger sådana uppdrag framgår de direkt av kyrkooordningen.
På det kyrkliga området görs alltså inte den formella skillnad mellan lag och förordning som görs på det statliga området. Det kan emellertid vara lämpligt att de bestämmelser som kyrkomötet beslutar om tas in i kyrkoordningen medan de bestämmelser som stiftsstyrelsen eller domkapitlet beslutar ges en annan beteckning, t.ex. kyrklig stadga eller liknande.
3 §
Bestämmelsen är ny.
Paragrafen avser att uttömmande beskriva de uppgifter som ankommer på den nationella nivåns olika organ. Avsikten är inte att göra någon avsevärd förändring av uppgifterna. När det gäller uppgiften att stödja skall man rikta sig mot stiften och inte direkt till församlingsnivån. Denna begränsning hindrar inte att organ på den nationella nivån erbjuder t.ex. vissa specialistutbildningar som de flesta stiften själva inte kan producera. Det är viktigt att erbjudandet om deltagande i utbildningarna presenteras i samråd med stiftet så att det om möjligt kan passa in i stiftets utbildningsprogram.
När det gäller arbetet bland svenskar utomlands är det en uppgift för den nationella nivån. Som har angetts i den allmänna motiveringen pågår dock ett utredningsarbete om utlandsförsamlingarnas framtida ställning.
Ett nytt ansvarsområde för Svenska kyrkan blir utjämningssystemet. Bestämmelserna för hur den inomkyrkliga utjämningen sker skall utfärdas enligt 2 §. Av 3 § jämfört med 5 § framgår att det ankommer på Kyrkofondens styrelse att ansvara för utjämningssystemet. Andra nya ansvarsområden av administrativt slag kommer t.ex. att bli de kyrkliga valen och vissa indelningsfrågor.
4 §
Bestämmelsen motsvarar delvis 29 kap. 6 § kyrkolagen samt 3 § i stadgarna för SFRV.
I paragrafen läggs fast att Kyrkostyrelsen är Kyrkomötets beredande och verkställande organ. Som sådant företräder Kyrkostyrelsen också trossamfundet Svenska kyrkan som rättssubjekt. Vad gäller verkställigheten kan Kyrkostyrelsen uppdra denna åt exempelvis någon av nämnderna i 6 §.
Det ankommer på kyrkomötet att fastställa instruktioner för nämnderna och Kyrkofondens styrelse.
I sista stycket läggs fast att Kyrkostyrelsen också har förvaltande uppgifter. Det kan vara t.ex. uppgifter rörande de kyrkliga valen eller vissa indelningsfrågor.
5 §
Bestämmelsen är ny.
Kyrkofondens styrelse är i likhet med Kyrkostyrelsen och nämnderna i 6 § ett organ under Kyrkomötet. Genom beteckningen styrelsen antyds att denna har andra slags arbetsuppgifter än nämnderna.
Bestämmelsen anger de uppgifter som ankommer på Kyrkofondens styrelse. I den allmänna motiveringen (avsnitt 8.4.1) har redovisats hur ansvarsfördelningen mellan de olika organen på den nationella nivån är tänkt att vara. Här kan bara kort påminnas om att den, i fråga om möjlighet att avge skrivelser och lämna förslag till Kyrkomötet, inte är avsedd att innebära någon förändring mot vad som gäller idag. Någon sådan möjlighet kommer alltså inte att finnas för Kyrkofondens styrelse, vilket skiljer den från Kyrkostyrelsen (jfr kommentaren till 11 kap. 9 § kyrkoordningen).
6 §
Bestämmelsen är ny. En vis motsvarighet finns dock i 5 § i SFRV:s stadgar.
Sälen för att behålla vissa obligatoriska nämnder för samordning och planering har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.4.1).
7 §
Bestämmelsen är ny.
Biskopsmötet är i gällande ordning inte reglerat. Avsikten är inte heller att Biskopsmötet nu skall få beslutsuppgifter. Det skall framför allt vara ett organ för överläggning mellan stiftsbiskoparna.
Biskopsmötet får också en informell tillsynsfunktion över biskoparnas och domkapitlens verksamhet genom de råd och stöd som biskoparna ger varandra (jfr kommentaren till 57 kap. 2 § kyrkoordningen). Också emeritibiskoparna bör vända sig Biskopsmötet i frågor där de behöver råd och stöd.
8 §
Bestämmelsen är ny.
De föreskrifter som finns för den nuvarande Ansvarsnämnden för biskopar anges dels i kyrkolagen (t.ex. 35 kap. 33 och 35 §§), dels i förordning (1989:7) med instruktion för Ansvarsnämnden för biskopar. Skälen för den nu föreslagna ordningen har redovisats i avsnitt 8.4.6.
I bestämmelsens första stycke anges den huvuduppgift som Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar skall ha. Ansvarsnämnden skall således pröva frågor om behörighet att utöva kyrkans vigningstjänst för dem som har vigts till biskop. Ansvarsnämnden skall också utöva viss tillsyn över biskopar, domkapitel och organ på den nationella nivån (se 57 kap.).
Ansvarsnämndens självständiga ställning som uttrycks i andra stycket innebär att Kyrkomötet och andra rikskyrkliga organ inte får lägga sig i hur de enskilda ärendena skall hanteras i nämnden. Det finns inte heller utrymme för någon annan generell reglering av nämndens verksamhet än den som finns i själva kyrkoordningen.
Det ankommer på Kyrkostyrelsen att se till att Ansvarsnämnden har tillgång till de kansliresurser m.m. som erfordras för verksamheten.
9 §
Bestämmelsen är ny.
Skälen för den har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.4.7).
10 §
Av 13 § lagen om Svenska kyrkan framgår att ett särskilt organ skall inrättas för att ytterst överpröva beslut inom Svenska kyrkan. Av den nu aktuella bestämmelsen framgår att Svenska kyrkans överklagandenämnd är detta särskilda organ. I den allmänna motiveringen redovisas närmare skäl för detta (avsnitt 8. 4.8).
Uttrycket "särskilt organ" - som har hämtats från den nämnda bestämmelsen i lagen om Svenska lyrkan - innebär en markering både av överklagandenämndens självständiga ställning och av att nämndens enda uppgift skall vara att pröva överklaganden.
Överklagandenämndens självständiga ställning som uttrycks i bestämmelsens andra stycke, innebär att Kyrkomötet och andra rikskyrkliga organ inte får lägga sig i hur de enskilda ärendena skall hanteras i nämnden. Det finns inte heller utrymme för någon annan generell reglering av nämndens verksamhet än den som finns i själva kyrkoordningen.
Det ankommer på Kyrkostyrelsen att se till att Överklagandenämnden har tillgång till de kansliresurser m.m. som erfordras för verksamheten.
11 kap. Kyrkomötet
1 §
Bestämmelserna innebär den förändringen antalet valda ledamöter i Kyrkomötet minskar från nuvarande tvåhundrafemtioen till tvåhundraen. Skälen för detta kommenteras närmare i avsnitt 8.4.2.
2 §
Bestämmelsen är ny.
Enligt nuvarande ordning väljs kyrkomötets ledamöter i indirekta val genom elektorer och stiften utgör valketsar (jfr 29 kap. kyrkolagen).
Kyrkomötet väljs i fortsättningen genom direkta val vilket farmgår av bestämmelsens första stycke.
De närmare reglerna för vem som är röstberättigad och hur valet går till finns i särskilda kapitel till vilka andra stycket hänvisar.
3 §
Bestämmelsen som anger biskoparnas närvaroplikt motsvaras delvis av 29 kap. 2 § kyrkolagen. Vad gäller biskoparnas förslagsrätt som också finns med i lagbestämmelsen, anges detta i 9 § kyrkoordningen.
4 §
För Kyrkomötet bör gälla samma mandatperiod som för de beslutande församlingar som väljs genom direkta val, vilket innebär fyra år.
I likhet med vad som gäller för alla övriga ordinarie direkta val inom kyrkan skall valet ske den tredje söndagen i september. Mandatperioden börjar den första mars, dvs. i god tid före det första sammanträdet som skall hållas i september.
5 §
Bestämmelsen är ny.
Den har utformats med förebild av vad som gäller för riksdagen (jfr 18 kap. 51 § vallagen).
6 §
Bestämmelserna om när Kyrkomötets båda årliga sammanträden skall äga rum kommenteras närmare i avsnitt 3.4.5. Där redovisas också motiven för att Kyrkomötet skall kunna sammanträda högst 10 dagar varje år. Bestämmelserna i kyrkoordningen ger relativt vida ramar för när Kyrkomötets sammanträden skall äga rum. Det får förutsättas att den närmare planeringen av tiden för Kyrkomötets sammanträden liksom idag kommer att göras på flera års sikt.
7 §
Bestämmelserna om att Kyrkomötets sammanträden är offentliga överensstämmer med vad som nu gäller.
8 §
Bestämmelsen att Kyrkomötets ordförande skall väljas bland ledamöterna är ny. Tidigare har det inte funnits bestämmelser om detta och motivet var att ärkebiskopen skulle kunna väljas till ordförande utan att vara ledamot. Med biskoparna som ledamöter i Kyrkomötet ändras dock förutsättningarna. Kyrkomötets främste företrädare bör själv vara ledamot i Kyrkomötet. I övrigt innebär bestämmelserna ingen förändring.
9 §
Bestämmelserna i första stycket om biskoparnas förslagsrätt motsvaras av 29 kap. 2 § kyrkolagen. Vad gäller biskoparnas närvaroplikt regleras detta i 3 § kyrkoordningen.
Bestämmelserna i andra stycket om närvarorätt för Kyrkostyrelsens ledamöter överensstämmer i huvudsak med vad som nu gäller för Centralstyrelsens ledamöter (jfr 29 kap. 18 § kyrkolagen).
I tredje stycket föreslås dock en förändring som innebär att ordföranden i Kyrkofondens styrelse och i vissa nämnder får deltaga vid överläggningarna även om de inte är ledamöter av Kyrkomötet eller i Kyrkostyrelsen, när styrelsens respektive nämndens verksamhet granskas.
10 §
Bestämmelserna om vem som får väcka ärenden i Kyrkomötet kommenteras närmare i avsnitt 8.4.2.
11 §
Den grundläggande bestämmelsen i första stycket om att Kyrkomötets ärenden skall beredas i ett utskott stämmer helt med rådande praxis. Bestämmelserna i andra stycket om att Kyrkostyrelsen skall ges möjlighet att yttra sig över förslag som väcks genom en motion, är nya och behandlas närmare i avsnitt 8.4.2.
12 §
Bestämmelserna om när ett ärende skall beredas är nya och en följd av att Kyrkomötet skall sammanträda två gånger per år. Bestämmelserna behandlas i avsnitt 8.4.2.
13 §
Bestämmelsen att alla ärenden skall avgöras samma år som ett ärende har väckts är ny. Skulle det inte finnas underlag för att fatta ett beslut vid sammanträdet i oktober får ett beredningsuppdrag lämnas till Kyrkostyrelsen. Utskotten själva skall enbart vara beredningsorgan åt Kyrkomötet och inte ta över mer långsiktiga eller omfattande utredningsuppgifter.
14 §
Hänvisningen till 3 kap. 34-37 §§ medför att samma bestämmelser för hur ärenden avgörs kommer att gälla för de beslutande organen lokalt, för stiftsfullmäktige och för Kyrkomötet. I sak innebär bestämmelserna den förändringen att ordföranden, utom vid val, har utslagsröst. Enligt gällande föreskrifter i 29 kap. 25 § kyrkolagen gäller att avgörandet i alla ärenden sker genom lottning om det blir lika röstetal.
15 §
Bestämmelsen har utformats efter förebild av 1 kap. 5 § i nu gällande arbetsordning för kyrkomötet.
Den öppnar upp en möjlighet att i vissa fall avvika från den normala hanteringen av ärenden, särskilt när det uppstår situationer som inte har kunnat förutses. Avsikten är alltså att detta skall tillämpas undantagsvis och med viss försiktighet.
De regler som kan avvikas från enligt bestämmelsen är de som rör kyrkomötets sammanträdestider, frågedebatt och beredning av ärenden samt formerna för ärendenas avgörande.
Som framgår av andra stycket krävs en viss kvalificerad majoritet av kyrkomötets ledamöter för att en avvikelse enligt bestämmelsen skall få ske.
16 §
Bestämmelsen reglerar Läronämndens sammansättning. Den överensstämmer med nu gällande ordning (jfr 4 kap. 17 och 18 §§ kyrkomötets arbetsordning).
17 §
Bestämmelsen motsvaras till viss del av reglerna om Läronämnden i kyrkomötets arbetsordning (jfr 4 kap. 1 § arbetsordningen).
Dess innehåll har närmare kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.4.3).
18 §
Bestämmelsen är ny.
Genom den föreslagna ordningen med återremiss till Läronämnden i vissa fall ges Läronämnden ett större inflytande i ärenden som rör viktiga lärofrågor. Den har närmare motiverats i avsnitt 8.4.3.
19 §
Bestämmelserna om dubbla beslut för ändring av vissa delar av kyrkoordningen är nya. De kommenteras närmare i avsnitt 8.4.2.
20 §
Bestämmelserna om överklagade av val i Kyrkomötet ansluter nära till gällande föreskrifter enligt vilka sådana val kan överklagas hos Riksdagens valprövningsnämnd. Med hänsyn till att Kyrkomötet sammanträder endast några få dagar har tiden för när ett överklagande skall vara inlämnat minskats från fem till två dagar.
21 §
Bestämmelserna om Kyrkomötets protokoll överensstämmer i sak med gällande föreskrifter.
22 §
Bestämmelserna om protokolljustering överensstämmer i huvudsak med gällande föreskrifter enligt vilka protokollen justeras av Kyrkomötets presidium och av tre därtill särskilt utsedda ledamöter.
23 §
Kyrkoordningen innehåller endast de grundläggande bestämmelserna om Kyrkomötet. Det behövs därutöver mer detaljerade bestämmelser om Kyrkomötets arbetsformer. Dessa skall liksom idag finnas i en särskild arbetsordning.
12 kap. Kyrkostyrelsen
1 §
Bestämmelsen är ny.
Kyrkostyrelsen blir det ledande organet för beredning och verkställande under Kyrkomötet och ersätter i den nuvarande organisationen både Centralstyrelsen och SFRV:s styrelse. Det blir därmed Kyrkostyrelsens uppgift att leda och samordna den nationella nivåns uppgifter. I detta arbete har Kyrkostyrelsen, liksom kyrkorådet/kyrkonämnden på den lokala nivån och stiftsstyrelsen på den regionala nivån ett särskilt ansvar för ekonomin.
I Kyrkostyrelsens uppdrag ingår också att genom åtgärder gentemot olika organ tillvarata trossamfundet Svenska kyrkans och de nationella organens intressen.
2 §
Bestämmelsen är delvis ny.
Första stycket motsvaras dock till viss del av föreskrifterna i 15 § tredje stycket beredskapsförordningen. Kyrkostyrelsens skyldighet att leda och samordna den kyrkliga beredskapen som där anges, ger styrelsen rätt att genom råd och anvisningar ge riktlinjer för hur planläggning m.m. skall bedrivas.
Genom andra stycket får Kyrkostyrelsen ansvaret för att beredskapsförberedelserna på den nationella nivån blir fullgjorda, i konsekvens med vad som gäller för de övriga nivåerna inom kyrkan. Begreppet kris markerar att planeringen skall ha en inriktning inte bara mot krigssituationer utan också mot kriser av olika slag i samhället.
3 §
Bestämmelsen är ny.
I bestämmelsen konstateras att det finns bestämmelser på andra håll i kyrkoordningen som ålägger Kyrkostyrelsen vissa uppgifter. Som exempel kan nämnas att Kyrkostyrelsen i vissa fall skall pröva tillhörighet till någon av de icke-territoriella tyska församlingarna (36 kap. 8 §), att Kyrkostyrelsen bestämmer kollektändamål och dagar för rikskollekter (43 kap. 4 §) och att Kyrkostyrelsen får utfärda regler om vården av handlingar i Svenska kyrkans arkiv (55 kap. 7 §).
Genom bestämmelsen i andra stycket görs klart att Kyrkostyrelsen, innan den tar beslut i teologiska eller ekumeniska frågor av större vikt, skall begära in yttrande från Biskopsmötet. Detta överensstämmer med nuvarande praxis. I frågor som Kyrkostyrelsen bereder för Kyrkomötet skall däremot yttrande från Biskopsmötet inte begäras in. I sådana frågor kommer biskoparna till tals i läronämnden.
Bestämmelsen i tredje stycket som ger Kyrkostyrelsen rätt att infordra yttranden från kyrkliga organ på den lokala nivån och stiftsnivån innebär också en motsvarande skyldighet för dessa organ att lämna upplysningar.
4 §
Bestämmelsen är ny.
Redan tidigare har nämnts att Kyrkostyrelsen får delegera ärenden bl.a. till någon av de obligatoriska nämnderna. Detta anges i bestämmelsen men också att sådan delegation kan ske till Kyrkofondens styrelse. Ett undantag gäller dock i fråga om ärenden om sådana bestämmelser som Kyrkostyrelsen får eller skall utfärda enligt uttryckliga bestämmelser i kyrkoordningen. Som exempel kan nämnas regler för vården av handlingar i kyrkans arkiv, vilka enligt 55 kap. 7 § får utfärdas av kyrkostyrelsen. I sådana fall, där alltså Kyrkostyrelsen särskilt pekas ut som "regelgivare", får någon delegation inte ske.
5 §
Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen föreskrifterna i 29 kap. 7, 8 och 31 §§ kyrkolagen.
En nyhet är att Biskopsmötet i stället för ärkebiskopen skall nominera den stiftsbiskop som skall vara ersättare för ärkebiskopen som ledamot i Kyrkostyrelsen.
6 §
Bestämmelsen motsvarar föreskrifterna i 29 kap. 9 § kyrkolagen frånsett att det nu anges att det alltid skall utses två vice ordförande. Detta är i enlighet med nuvarande praxis och har visat sig nödvändigt för att en ordförande alltid skall finnas att tillgå.
7-8 §§
Bestämmelserna är nya.
Den nuvarande Kyrkofondens styrelse består av sju ledamöter inklusive ordförande, av vilka ordföranden och tre ledamöter utses av regeringen och de övriga tre ledamöterna utses av kyrkomötet. Den av oss föreslagna Kyrkofondens styrelse föreslås dock bestå av nio ledamöter i likhet med nämnderna som anges i det följande. Motivet till detta är att Kyrkofondens styrelse härigenom får en lika bred förankring i Kyrkomötet som nämnderna.
9-10 §§
Bestämmelserna som är nya, anger de obligatoriska nämndernas sammansättning och hur ordföranden skall utses.
Idag finns för de nu existerande nämnderna bestämmelser om sammansättning m.m. i respektive nämnds instruktion. Flertalet består även idag av nio ledamöter.
Nämnderna föreslås även i fortsättningen få en likartad reglering vad gäller sammansättning m.m. förutom att det i SKM skall finnas en biskop som ledamot. Skälet för denna särreglering är att det enligt 3 kap. 1 § i SKM:s nuvarande instruktion föreskrivs att en av ledamöterna skall vara biskop.
11 §
Bestämmelsen motsvarar delvis 30 kap. 2 § kyrkolagen.
De ledamöter och ersättare som Kyrkomötet skall välja utses av det nyvalda Kyrkomötet på dess första sammanträde. Detsamma gäller ordföranden och vice ordförande. Mandatperioden upphör när nästa nyvalda kyrkomöte har förrättat sina val.
12 och 13 §§
Bestämmelserna innebär att det i vissa avseenden kommer att gälla samma regler för organen på den nationella nivån som gäller för den lokala och den regionala nivåns organ.
Det behöver dock inte finnas lika detaljerade bestämmelser för de nationella organens arbetsformer som för de lokala och regionala organen. Rätten att reservera sig mot ett beslut finns reglerad i 33 kap. 12 § kyrkoordningen och gäller också den nationella nivån.
Det bör framhållas att det i fråga om jäv för Kyrkostyrelsen, Kyrkofondens styrelse och nämnderna kommer att gälla den jävsregel som tillämpas på kyrkofullmäktige i församlingen och inte den något mer omfattande jävsregeln som gäller för styrelseorganen på nämnda nivå.
13 kap. Biskopsmötet
1 §
Bestämmelsen är ny.
Av bestämmelsen framgår att det bara är stiftsbiskoparna som ingår i Biskopsmötet. Eftersom Biskopsmötet inte har några beslutsfunktioner är en avgränsning på detta sätt egentligen inte särskilt angelägen. Samtidigt är det viktigt att markera att det är stiftsbiskoparna som samråder eftersom samrådet, enligt vad som sägs i 2 §, skall gälla stiftsledning och ämbetsansvar. Inget hindrar naturligtvis att Biskopsmötet knyter till sig experter av olika slag.
2 §
Bestämmelsen är ny.
Ärkebiskopen kallar till överläggningarna. För beredning av ärenden till Biskopsmötet och även i övrigt för att stödja ärkebiskopen i de nationella uppgifter bör ett särskilt kansli stå till ärkebiskopens förfogande.
Om ärkebiskopen är förhindrad eller om en längre vakans skulle uppstå på ärkebiskopsstolen får den i tjänsten äldsta biskopen vara sammankallande. Som framgår av 3 § kommer vederbörande i ett sådant fall att fungera som ordförande i Biskopsmötet.
Som redan nämnts i kommentaren till 2 § skall samrådet gälla stiftsledning och ämbetsansvar. Detta innebär att Biskopsmötet kan fortsätta traditionen att ge ut biskopsbrev i frågor som gäller ämbete, läroansvar, pastorala och etiska frågor och liknande ämnen.
Av 12 kap. 3 § andra stycket framgår att Kyrkostyrelsen skall begära in yttrande från Biskopsmötet innan Kyrkostyrelsen beslutar i teologiska och ekumeniska frågor av större vikt. En erinran om detta har tagits in i bestämmelsens andra stycke.
I tredje stycket erinras om att biskopsmötet också utöver tillsyn enligt vad som sägs i 57 kap. kyrkoordningen.
3 §
Bestämmelsen är ny.
Enligt gällande praxis är det ärkebiskopen som kallar Biskopsmötet och som är dess ordförande. Det är ett sätt att markera ärkebiskopens roll som "primus inter pares". I 2 § läggs denna praxis fast.
När nu Biskopsmötet blir reglerat bör det kunna fungera även om ärkebiskopen skulle ha förhinder. Därför har det införts en regel om att den i tjänsten äldsta biskopen skall tjänstgöra som ordförande om ärkebiskopen har förhinder. Förhindret kan vara tillfälligt i form av t.ex. sjukdom, men också under en längre vakans på ärkebiskopsstolen skall Biskopsmötet kunna samlas till överläggning.
14 kap. Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar
1 §
Bestämmelsen innehåller endast en erinran om att Ansvarsnämndens uppgifter redan tidigare har beskrivits i kyrkoordningen.
2 §
Som tidigare har nämnts finns regler om sammansättningen i den nuvarande Ansvarsnämnden för biskopar i 35 kap. 35 § kyrkolagen.
Skälen för den här angivna ordningen har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.4.6).
Eftersom ledamöterna väljs till sitt uppdrag, följer av andra bestämmelser i kyrkordningen, att anställda vid kyrkokansliet inte kan komma i fråga.
För ordföranden har uppställts samma formella krav som idag gäller för ordföranden i Ansvarsnämnden för biskopar. Ambitionen bör vara att rekrytera ordföranden - och ordförandens ersättare - bland de främsta domstolsjuristerna i landet.
Ledamoten i punkten 2 skall representera kyrkans vigningstjänst och dessutom tillföra nämnden sakkunskap ur ett teologiskt vetenskapligt perspektiv.
Ledamoten i punkten 3 skall representera kyrkans vigningstjänst och dessutom tillföra nämnden sakkunskap ur ett praktiskt perspektiv. Det är den praktiska erfarenheten av hur ett domkapitel arbetar med tillsyns- och lärofrågor som här värdesätts särskilt. Som exempel på motsvarande erfarenhet kan nämnas att ha varit ersättare i ett domkapitel med omfattande faktisk tjänstgöring. Ledamoten får inte samtidigt sitta i både domkapitel och ansvarsnämnd.
Även ledamoten i punkten 4 skall tillföra sakkunskap ur ett praktiskt perspektiv. Han eller hon skall till skillnad från den nyss nämnde ledamoten vara lekman men bör i övrigt ha samma praktiska erfarenhet från ett domkapitel eller motsvarande. Inte heller denne ledamot får samtidigt sitta i både domkapitel och ansvarsnämnd.
3 §
Det är Kyrkomötet som väljer nämndens ledamöter och ersättare och det är också Kyrkomötet som bedömer huruvida de nominerade kandidaterna uppfyller de i 1 § ställda kraven.
Som en parallell till vad som gäller för bl.a. lekmannaledamöterna och deras ersättare i domkapitlet (jfr 9 kap. 20 §) skall, enligt andra stycket, fyllnadsval hållas om en ledamot eller ersättare avgår under tjänstgöringstiden.
4 §
Bestämmelsen innehåller regler för när Ansvarsnämnden får fatta beslut.
För att Ansvarsnämndens ärenden skall kunna handläggas rätt är det av vikt att all den erfarenhet och sakkunskap som respektive ledamot representerar verkligen finns företrädd vid ärendenas avgörande. Sammanträdena bör därför planeras så att alla ledamöter, eller deras ersättare, kan närvara. Trots detta kan det förstås inträffa att varken en ledamot eller ledamotens ersättare kan närvara, t.ex. vid sjukdom eller om jäv visar sig föreligga i ett ärende. Genom den föreslagna beslutförhetsregeln i första stycket markeras dock att endast enstaka personers frånvaro kan godtas.
I andra stycket anges vad Ansvarsnämnden får delegera. Givetvis avgör nämnden själv - i en intern arbetsordning - sina delegationsbestämmelser inom dessa ramar.
5 §
Bestämmelsen är ny.
Den anger att motsvarande jävsregler som gäller för domare vid allmän domstol skall tillämpas i Ansvarsnämnden. Skälen för detta har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.4.6).
Härmed kommer samma jävsregel att gälla i Ansvarsnämnden som i domkapitlen. Vad detta närmare innebär framgår av kommentaren till 9 kap. 7 §.
6 §
Bestämmelsen är ny.
Den medför att det vid omröstning i Ansvarsnämnden kommer att gälla liknande regler som dem som tillämpas vid omröstning i allmän domstol. Ansvarsnämnden och domkapitlen kommer härmed att tillämpa samma omröstningsregler. Vad dessa närmare innebär har kommenterats under 9 kap. 6 §.
7 §
Bestämmelsen innebär att nämndens beslut inte kan överklagas i någon ordinarie ordning. Möjligheten för en part att begära omprövning hos Svenska kyrkans överklagandenämnd p.g.a. särskilda omständigheter enligt 58 kap. 18 § kyrkoordningen står dock öppen.
15 kap. Svenska kyrkans valprövningsnämnd
1 §
Bestämmelsen innehåller endast en erinran om att Valprövningsnämndens uppgifter redan tidigare har beskrivits i kyrkoordningen.
2 §
Valprövningsnämndens sammansättning som anges i bestämmelsen, har utformats efter förebild av Riksdagens valprövningsnämnd.
3 och 4 §§
Bestämmelserna anger hur ledamöterna och ersättarna i nämnden skall väljas och under vilka förutsättningar som nämnden får fatta beslut.
De motsvarar vad som nyss har beskrivits i fråga om Ansvarsnämnden (14 kap. 3 och 4 §§).
5 §
Bestämmelsens innebörd är att Valprövningsnämnden vid omröstning skall tillämpa liknande regler som dem som gäller vid omröstning i tvistemål vid allmän domstol. Härmed kommer delvis samma omröstningsregler gälla för Valprövningsnämnden som för Ansvarsnämnden och domkapitlen. Vad detta närmare innebär har kommenterats under 9 kap. 6 §.
6 §
Bestämmelsen innebär att nämndens beslut inte kan överklagas i någon ordinarie ordning. Möjligheten för en part att begära omprövning hos Svenska kyrkans överklagandenämnd p.g.a. särskilda omständigheter enligt 58 kap. 18 § kyrkoordningen, står dock öppen.
16 kap. Svenska kyrkans överklagandenämnd
1 §
Bestämmelsen innehåller endast en erinran om att Överklagandenämndens uppgifter redan tidigare har beskrivits i kyrkoordningen.
2 §
Bestämmelsen som anger Överklagandenämndens sammansättning har motiverats närmare i avsnitt 8.4.8.
Eftersom ledamöterna väljs till sitt uppdrag, följer av andra regler i kyrkoordningen att anställda vid kyrkokansliet inte kan komma i fråga.
För ordföranden har uppställts samma formella krav som idag gäller för ordföranden i Kyrkomötets besvärsnämnd. Ambitionen bör liksom i fråga om Ansvarsnämnden vara att rekrytera ordföranden - och ordförandens ersättare - bland de främsta domstolsjuristerna i landet.
Ledamoten i punkten 2 skall representera kyrkans vigningstjänst och dessutom tillföra nämnden sakkunskap ur ett teologiskt vetenskapligt perspektiv.
Ledamoten i punkten 3 skall också representera kyrkans vigningstjänst men därutöver ha kunskap och erfarenhet på det kyrkorättsliga området.
Ledamoten i punkten 4 skall formellt vara jurist men bör därutöver motsvara mycket högt ställda krav på juridisk kompetens och erfarenhet. Det är inte något krav att ledamoten skall vara eller ha varit ordinarie domare. Tanken är att ledamoten skall kunna tillföra besvärsnämnden juridisk sakkunskap ur ett annat perspektiv än det som ordföranden och ordförandens ersättare förmedlar.
Den övriga ledamoten under punkten 5 skall vara lekman och bör inte vara kyrkligt anställd. Han eller hon skall tillföra Överklagandenämnden teoretisk kunskap och praktisk erfarenhet av församlings- respektive stiftsverksamhet.
3 och 4 §§
Bestämmelserna anger hur ledamöterna och ersättarna i nämnden skall väljas och under vilka förutsättningar som nämnden får fatta beslut.
De motsvarar vad som nyss har beskrivits i fråga om Ansvarsnämnden (14 kap. 3 och 4 §§) och Valprövningsnämnden (15 kap. 3 och 4 §§).
5 §
Bestämmelsens innebörd är att Överklagandenämnden vid omröstning skall tillämpa liknande regler som dem som gäller vid omröstning i allmän domstol. Härmed kommer samma omröstningsregler att gälla för Överklagandenämnden som för Ansvarsnämnden och domkapitlen. Vad detta närmare innebär har kommenterats under 9 kap. 6 §.
6 §
Att Överklagandenämndens beslut inte får överklagas följer av att nämnden skall vara den högsta inomkyrkliga instansen; det är nämnden som ytterst prövar överklagandena. Däremot står möjligheten för en part att begära omprövning hos Överklagandenämnden p.g.a. särskilda omständigheter enligt 58 kap. 18 § kyrkoordningen öppen. I dessa fall kommer alltså sådana frågor att prövas av Överklagandenämnden själv.
17 kap. Svenska kyrkans gudstjänstliv
Med begreppet "gudstjänst" avses alla slags gudstjänster och således även de kyrkliga handlingarna, vilka också i kyrkohandboken när det gäller de enskilda ordningarna benämns dopgudstjänst, konfirmationsgudstjänst o.s.v. När en bestämmelse särskilt avser de kyrkliga handlingarna eller när det annars behövs för tydlighetens skull används begreppet "kyrkliga handlingar".
1 §
Enligt bestämmelserna i 2 kap. 1 § kyrkoordningen liksom enligt föreskrifterna i 4 § lagen om Svenska kyrkan är det en grundläggande uppgift för församlingen att fira gudstjänst. Bestämmelserna i 1 § knyter an härtill. Huvudgudstjänster och kyrkliga handlingar har en särskild ställning. Det finns ytterligare bestämmelser om dessa i kyrkoordningen. Det är av betydelse att det finns ett varierat gudstjänstliv och därför skall det också firas andra gemensamma gudstjänster.
Med församlingens gemensamma gudstjänster avses en mängd olika gudstjänster som har det gemensamt att alla direkt inbjuds att delta. Det är alltså fråga om gudstjänster som i regel är offentligt utlysta. Till församlingens gemensamma gudstjänster hör utöver huvudgudstjänsten t.ex. musikgudstjänster, helgmålsböner och temamässor och temagudstjänster av olika slag. Däremot avses inte de kyrkliga handlingarna dop, vigsel och begravning även om också dessa är församlingsgudstjänster och firas offentligt. När det gäller den direkta inbjudan att delta sker det i regel på ett annat sätt än ifråga om församlingens gemensamma gudstjänster. I stor utsträckning motsvarar begreppet församlingens gemensamma gudstjänster det som har kallats den allmänna gudstjänsten.
2 §
Bestämmelserna i 2 § om gudstjänstens tillgänglighet har inte någon direkt motsvarighet i gällande föreskrifter. Genom att det anges att Svenska kyrkans gudstjänster är öppna för alla markeras på denna punkt Svenska kyrkans karaktär av en öppen folkkyrka. Även de kyrkliga handlingarna är att se som församlingsgudstjänster och är som sådana, med självklart undantag för bikten, öppna för alla.
Av andra stycket framgår att de kyrkliga handlingarna i första hand avser dem som tillhör Svenska kyrkan samt att det finns vissa särskilda bestämmelser som gäller dessa handlingar. Rätten för alla att inom de ramar kyrkoordningen anger bli delaktiga av de kyrkliga handlingarna i sin församling medför en motsvarande skyldighet för församlingar och präster. Det innebär att t.ex. människor med olika handikapp måste ha samma möjligheter som andra. Det hindrar inte att flera församlingar samverkar beträffande t.ex. konfirmandundervisning för teckenspråkiga, men församlingen kan inte frånträda sitt ansvar för någon av dem som tillhör församlingen.
3 §
Bestämmelserna i 3 § motsvarar delvis föreskrifterna i 6 § SKFS 19986:3 om antagande av ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Detta gäller huvudbestämmelsen att det varje söndag och kyrklig helgdag skall firas en huvudgudstjänst i församlingen. Bestämmelsen att församlingarna skall ges tillfälle att yttra sig innan domkapitlet beslutar om att huvudgudstjänster får firas gemensamt för två eller flera församlingar är ny. I praktiken har detta dock i regel skett när församlingarna yttrat sig över tjänstgöringsföreskrifter för prästtjänsterna. När den statliga regleringen av prästtjänsterna upphör skall domkapitlen inte längre utfärda några tjänstgöringsföreskrifter. Istället blir församlingarna delaktiga i generella beslut om eventuell sammanlysning av huvudgudstjänster via församlingsinstruktionen.
Bestämmelserna om att det skall firas en annan gudstjänst under veckan i församlingen när huvudgudstjänsten är flyttad till en annan församling och om att domkapitlet kan medge undantag från detta behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.1.
4 §
Bestämmelserna i 4 § om de olika formerna för huvudgudstjänst motsvarar i huvudsak gällande föreskrifter i SKFS 1986 om antagande av ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan. I andra stycket hänvisas till de nya bestämmelserna i 18 kap. 6 §, som medger att församlingen kan pröva andra ordningar än de som finns i kyrkohandboken och annan musik.
5 §
Bestämmelserna i 5 § motsvarar vad som gäller sedan tidigare enligt 7 § S KFS 1986: om antagande av ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Hittills har domkapitlet i regel via tjänstgöringsföreskrifter för prästtjänsterna beslutat om det minsta antalet huvudgudstjänster med nattvard. I farmtiden hör detta till det som ska regleras via församlingsinstruktionen. Övergångsvis, till dess beslut fattats om församlingsinstruktionen, gäller det som står i tjänstgöringsföreskrifterna.
6 §
Bestämmelserna i 6 § motsvarar vad som gäller sedan tidigare enligt 8 § SKFS 1986: om antagande av ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Bestämmelserna innebär att kyrkorådet efter samråd fattar ett övergripande beslut om vilka former av huvudgudstjänster som skall användas i församlingen. När olika huvudgudstjänster firas skall framgå av den gudstjänstplan som skall fastställas enligt bestämmelserna i 8 §.
7 §
Bestämmelserna om möjligheten att fira en huvudgudstjänst tillsammans med en församling i ett annat kristet trossamfund är nya och behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.1.
8 och 9 §§
Bestämmelserna i 8 och 9 §§ är nya och behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.1.
10 §
De föreslagna bestämmelserna överensstämmer i sak med vad som redan gäller enligt 2 § SKFS 1986:2 om antagande av ny psalmbok för Svenska kyrkan. Den ändringen har gjorts att "psalmer, sånger eller bibelvisor" har ersatts med "psalmer eller andra församlingssånger".
11 §
Kollekten utgör ett moment i gudstjänsten och därför finns vissa grundläggande bestämmelser i det kapitel i kyrkoordningen som gäller Svenska kyrkans gudstjänstliv. Övriga bestämmelser om kollekter finns i 43 kap. Kollekter.
Bestämmelserna i första stycket om kollektändamål innebär i sak inte någon förändring i förhållande till gällande föreskrifter och avser alla kollekter som tas upp vid gudstjänster i Svenska kyrkan.
Bestämmelserna i andra stycket är däremot nya. Huvudregeln innebär att det skall tas upp en kollekt vid varje huvudgudstjänst. De av Kyrkostyrelsen respektive domkapitlet beslutade årliga riks- och stiftskollekterna skall obligatoriskt tas upp enligt bestämmelser i 43 kap. Om det finns särskilda skäl kan kyrkorådet besluta att det inte skall tas upp en församlingskollekt vid en huvudgudstjänst när ingen riks- eller stiftskollekt är föreskriven. Ett särskilt skäl kan t.ex. vara att det är en tradition i församlingen att inte ta upp någon kollekt på långfredagen.
12-14 §§
Bestämmelserna om vem som får leda gudstjänster är delvis nya och behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.1.
Avsikten är inte att kyrkoherdens tillstånd skall gälla de former för huvudgudstjänst som finns i kyrkohandboken.
15 §
Bestämmelserna om förberedelse och uppföljning av kyrkliga handlingar är nya. De innebär emellertid endast ett bekräftande av normal pastoral praxis. De kyrkliga handlingarna är inte isolerade högtider. Omsorgen om de människor som kyrkan möter vid avgörande skeden i livet innebär att samtal behöver äga rum inför dessa handlingar. Det är naturligt att den präst som skall leda en kyrklig handling samtalar med dem som närmast berörs. I många fall är det också angeläget med fortsatta samtal. Formerna för de fortsatta kontakterna kan variera och det hör till kyrkoherdens ansvar att övergripande ange vad som skall gälla på detta område. När det gäller begravningsgudstjänsten kan det t.ex. vara fråga om en grupp för sörjande som leds av någon annan anställd eller en frivilligarbetare i församlingen. Frågor kring formerna för föreberedelse och uppföljning av kyrkliga handlingar hör också hemma i församlingsinstruktionens pastorala program.
16 §
Bestämmelserna om samråd när en präst skall leda en gudstjänst i en annan församling än den egna behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.1.
17 §
Bestämmelserna om att en präst får leda en gudstjänst i annat samfund behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.1.
18 kap. Svenska kyrkans gudstjänstböcker
1 §
Bestämmelserna om vilka som är Svenska kyrkans gudstjänstböcker stämmer i huvudsak med gällande föreskrifter i 2 § SKFS 1992:9 om Svenska kyrkans grundläggande dokument avseende tro, bekännelse och lära. Kyrkomötet beslutar vilka böcker som vid ett visst tillfälle är Svenska kyrkans gudstjänstböcker. De sedan tidigare av Kyrkomötet antagna gudstjänstböckerna enligt punkt 14 i övergångsbestämmelserna fortsättningsvis och till dess Kyrkomötet fattar några nya beslut om Svenska kyrkans gudstjänstböcker.
2 §
Vilken bibelöversättning som skall användas enligt bestämmelserna i 2 § får Kyrkomötet besluta särskilt.
3 §
Bestämmelsen i första stycket motsvarar delvis vad som gäller idag enligt 1 § SKFS 1986:3 om antagande av ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Gällande föreskrifter innebär att kyrkohandboken skall användas vid allmänna gudstjänster och kyrkliga handlingar. I kyrkoordningsförslaget används inte "allmänna gudstjänster" Det motsvaras snarast av "gemensamma gudstjänster". Utöver vid de kyrkliga handlingarna är det dock endast för huvudgudstjänsten som det är föreskrivet att kyrkohandbokens ordningar skall användas. Bestämmelser om undantag från denna huvudregel finns i 6 §. Av andra meningen framgår att kyrkohandboken används även vid andra gudstjänster än när den obligatoriskt skall brukas.
4 §
Bestämmelserna om användningen av psalmboken motsvarar i huvudsak vad som redan gäller enligt 1 och 3 §§ SKFS 1986:2 om antagande av ny psalmbok för Svenska kyrkan.
Liksom beträffande kyrkohandboken (se kommentaren till 3 § ovan) anges i gällande bestämmelser att psalmboken och skall användas vid allmänna gudstjänster och kyrkliga handlingar. Psalmboken skall enligt bestämmelserna i kyrkoordningen likhet med kyrkohandboken användas vid huvudgudstjänster och kyrkliga handlingar.
6 §
Bestämmelserna i 6 § om att använda en annan gudstjänstordningen eller en annan musik än den som finns i kyrkohandboken är nya och behandlas närmare i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.2.
7 §
Bestämmelserna om alternativ lydelse av den nicenska trossbekännelsen överensstämmer med vad som nu gäller och behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.2.
8 §
Bestämmelserna i 7 § är nya. För närvarande gäller att Kyrkomötet har utfärdat kungörelser om översättningar av vissa delar av kyrkohandboken till olika språk. Vi menar att denna uppgift fortsättningsvis bör ankomma på Kyrkostyrelsen. Såväl Kyrkostyrelsen liksom för närvarande Kyrkomötet måste för beslut av detta slag lita till den kvalificerade språkliga expertis som används för översättningsarbetet och granskningen av detta.
I en övergångsbestämmelse till kyrkoordningen anges att gällande bestämmelser om översättningar gäller fortsättningsvis till dess Kyrkostyrelsen fattar nya beslut.
19 kap. Dop
1 §
Bestämmelserna i första stycket överensstämmer med föreskrifterna i SKFS 1994: 9 om dopet och anger vad som är nödvändigt för att det skall vara fråga om ett kristet dop.
Genom andra stycket klargöras att Svenska kyrkan igenkänner och erkänner varje dop som har skett i enligt med vad som står i första stycket som ett kristet dop. Detta är av betydelse för tolkning av vad som avses när det i kyrkoordningen talas om dop eller döpt utan att det särskilt sägs att det är fråga om ett dop i Svenska kyrkans ordning.
2 §
I 2 § konkretiseras vad det innebär i fråga om dopet att den som tillhör Svenska kyrkan har rätt att i sin församling bli delaktig av de kyrkliga handlingarna. Även om den primära skyldigheten att svara för dopet faller på den församling som den som skall döpas tillhör eller kommer att tillhöra har även andra församlingar en motsvarande skyldighet enligt bestämmelser i 42 kap. 6 §.
Bestämmelserna om att barnets vårdnadshavare skall begära att barnet döps kommenteras i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.5.3. Med vuxen avses den som har fyllt 18 år.
3 §
Det finns nu inte någon direkt bestämmelse motsvarande 3 § där det sägs den som är döpt inte får döpas igen. Vad som avses med att vara döpt framgår av 1 § andra stycket.
I sak är detta inte något nytt utan helt i överensstämmelse med vad som alltid varit Svenska kyrkans lära. Bestämmelsen har en generell karaktär. När det gäller att ingripa mot någon som bryter mot bestämmelsen kan det enbart avse dem som genom sina vigningslöften är bundna att följa kyrkans ordning.
4 §
Bestämmelsen i 4 § om att prästen som ansvarig för förvaltningen av kyrkans sakrament förrättar dopet överensstämmer i sak med gällande föreskrifter i 2 § SKFS 1994:9 om dopet.
5 §
Bestämmelserna om dop i en krissituation kommenteras närmare i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.3.
6 §
Bestämmelserna om dopundervisning är nya och kommenteras närmare i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.3.
7 §
Bestämmelserna om vem som kan antecknas som fadder är nya och kommenteras närmare i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.3.
8-9 §§
Bestämmelserna i 8 och 9 §§ överensstämmer i sak med vad som föreskrivs i 4 och 5 §§ SKFS 1994:9 om dopet. Hur man i församlingen arbetar med information om dop och kyrkotillhörighet skall redan nu ingå i församlingens pastorala program för dopet och detta skall gälla även fortsättningsvis när det pastorala programmet utgör en del av församlingsinstruktionen.
20 kap. Nattvard
1 §
I 1 § anges vad som är nödvändigt för en kristen nattvard och innebär i sak ingen förändring i förhållande till gällande föreskrifter i 1 § SKFS 1988:2 om firande av nattvard m.m.
2 §
Bestämmelserna om att den som är döpt får ta emot nattvardsgåvorna kommenteras i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.5.4.
3 §
Bestämmelserna i 3 § om att en nattvardsgudstjänst skall ledas av den som är behörig att utöva uppdraget som präst överensstämmer i sak helt med gällande föreskrifter i 1 § SKFS 1988:2 om firande av nattvard m.m.
4 §
Bestämmelserna om var nattvard firas överensstämmer i sak med gällande föreskrifter i 2 § SKFS 1988:2 om firande av nattvard m.m. De kommenteras i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.5.4.
5 §
Bestämmelserna om biträde när nattvardsgåvorna delas ut innebär en förenkling i förhållande till gällande föreskrifter och kommenteras närmare i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.5.4.
6-8 §§
Som redovisas i avsnitt 8.5.4 motsvarar bestämmelserna om ekumeniskt nattvardsfirande i huvudsak vad som redan gäller.
21 kap. Bikt
1 §
I 1 § finns grundläggande bestämmelser om biktens form, nämligen att den sker enskilt. Vidare anges biktens huvudmoment som är den biktandes syndabekännelse och prästens tillsägande av förlåtelse på Kristi uppdrag.
2 §
I 2 § anges att bikt tas emot av en präst. Vidare anges att det råder tystnadsplikt för det som sägs i bikten samt att det i kyrkoordningen finns särskilda bestämmelser om tystnadsplikten. Tystandsplikten behandlas närmare i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.12.1.
22 kap. Konfirmation
1 §
I 1 § anges huvuddelarna i konfirmationen, nämligen undervisningen, deltagande i församlingens gudstjänstliv och konfirmationsgudstjänsten. Sambandet mellan dopet och konfirmationen framhävs genom att den undervisning det här är fråga om ses som en dopundervisning. Vidare anges de huvudmoment som skall ingå i en konfirmationsgudstjänst och har en konstitutiv karaktär. Dessa är redovisning, trosbekännelse, bön med handpåläggning och sändning. På ett motsvarande sätt anges i kyrkoordningen huvudmomenten i övriga kyrkliga handlingar. Hur de olika gudstjänsterna som helhet skall gestaltas framgår av ordningarna i kyrkohandboken.
2 §
Det vanliga är att det är ungdomar som inte är myndiga som konfirmeras. Det finns inga bestämmelser i kyrkoordningen om avvägningen mellan den unga personens inflytande över beslut om att delta i konfirmationen och vårdnadshavarnas inflytande. I detta fall gäller allmänna föreskrifter i föräldrabalken. De innebär att i takt med barnets stigande ålder och utveckling skall vårdnadshavarna ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål. Enligt FN:s konvention om barns rättigheter, till vilken Sverige har anslutit sig, skall konventionsstaterna respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Enligt konventionen skall föräldrarnas eller vårdnadshavarnas rättigheter och skyldigheter att, på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling, ge barnet ledning då barnet utövar sin rätt respekteras. Till skillnad mot vad som gäller för dopet, som medför kyrkotillhörighet och därav följande rättigheter och skyldigheter, har konfirmationen ingen motsvarande rättslig betydelse.
I övrigt behandlas bestämmelserna om vem som får konfirmeras i den allmänna motivering, avsnitt 8.5.6.
3 §
Bestämmelserna om vem som ansvarar för undervisning och konfirmationsgudstjänst kommenteras i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.5.6.
4 §
I linje med gällande praxis anges att domkapitlet får utfärda anvisningar för den dopundervisning som föregår konfirmationsgudstjänsten. Detta görs genom församlingsinstruktionen.
23 kap. Vigsel
1 §
I 1 § anges huvudmomenten i vigselgudstjänsten. Detta har kommenterats närmare i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.5.7.
2 §
Vigselgudstjänsten skall ledas av en präst. Föreskrifter om att en präst är behörig att vara vigselförrättare finns i äktenskapsbalken.
3 §
Bestämmelserna om välsignelse över ingånget äktenskap är delvis nya och kommenteras i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.5.7.
24 kap. Begravning
1-7 §§
Samtliga bestämmelserna om begravning kommenteras i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.5.8.
25 kap. Vigningshandlingar
1 §
Bestämmelsen är ny men har som utgångspunkt det som i kyrkohandbokens vigningsordningar framstår som vigningshandlingarnas huvudinnehåll. I paragrafen anges vad som skall ingå som huvudmoment i vigningshandlingarna, nämligen löften att fullgöra det uppdrag vigningen avser och att göra detta i överensstämmelse med Svenska kyrkans tro och ordning samt vigningsbönen med handpåläggning.
2 §
Bestämmelsen är ny och kommenteras i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.5.9.
3 §
Bestämmelserna om vem som förrättar biskopsvigning är hämtade från de inledande anvisningarna till kyrkohandbokens ordning för biskopsvigning.
4 §
Bestämmelserna om platsen för biskopsvigning kommenteras i skrivelsens avsnitt 8.5.9.
5 och 6 §§
Bestämmelserna om prästvigningen motsvarar gällande föreskrifter i SKFS 1988:3 om platsen för prästvigning.
7 och 8 §§
Bestämmelserna om diakonvigningen är nya och utgör en del av den föreslagna kyrkorättsliga regleringen av diakonatet. De innebär en anslutning till den praxis som började utvecklas under 1970-talet. Diakonvigningarna har successivt flyttas ut från diakoniinstitutionerna till stiftens domkyrkor.
9 §
Bestämmelserna om när en biskop kan viga något till ett uppdrag i kyrkans ämbete i något annat kristet trossamfund är nya. De kommenteras närmare i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.9. Det måste alltid vara den kyrka för vilken vigningen skall förrättas som begär hjälp av en biskop i Svenska kyrkan. Eftersom detta är en fråga som inte enbart gäller en enskild biskop kan förutsättas att det sker en hänvändelse till Svenska kyrkan. Av samma skäl skall det alltid ske ett samråd i Biskopsmötet. Detta gäller oavsett vigningen i en annan kyrka skall ledas av någon som är anställd som biskop i ett stift eller av en annan biskop i Svenska kyrkan.
26 kap. Sändnings- och mottagningshandlingar
1 §
Bestämmelserna om sändningshandlingar är nya men knyter an till anvisningarna och de ordningar sändningsmässa och sändningsgudstjänst som finns i kyrkohandboken. Bestämmelserna i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.10.
2 och 3 §§
Mottagandet av en biskop respektive en kyrkoherde skall se ske så snart som möjligt; i biskopens fall efter vigning och anställande och i kyrkoherdens fall efter tillträdet till anställningen. I övrigt överensstämmer bestämmelserna med vad som sägs i kyrkohandbokens inledande anvisningar.
4 §
Bestämmelserna i 4 § motsvarar vad som sägs i inledningen till kyrkohandbokens ordning för mottagande av medarbetare och kommenteras i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.10.
27 kap. Invigningshandlingar
1 §
Bestämmelserna är nya och anger invigningsgudstjänsternas huvudmoment, nämligen bibelläsning och bön samt tillkännagivandet av att invigningen härigenom skett.
2 §
Bestämmelserna innebär att ett nytt kyrkorum eller ett kyrkorum som varit ur bruk skall tas i bruk genom en invigningsgudstjänst. De innebär i sak inte någon förändring i förhållande till vad som gäller sedan tidigare. Det finns dock inte några direkt motsvarande föreskrifter. Invigningen har betydelse för vissa andra bestämmelser i kyrkoordningen, vilket kommenteras närmare i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.11.
3 §
Bestämmelserna om hur ett nytt kyrkorum tas ur bruk är nya och kommenteras i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.11.
4 §
Bestämmelserna om att en ny begravningsplats, som är avsedd för dem som tillhört Svenska kyrkan, invigas är nya. De motsvarar dock helt gällande praxis. De behandlas närmare i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.11. Bestämmelserna om vem som leder en sådan invigningsgudstjänst överensstämmer med vad som sägs i kyrkohandbokens inledande anvisning till ordningen för invigning av begravningsplats.
28 kap. Kyrkoåret
1 §
Bestämmelserna om kyrkoåret kommenteras i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.5.12.
29 kap. Kyrkotillhörighet
1 §
Bestämmelserna om vem som kan tillhöra Svenska kyrkan motsvarar gällande föreskrifter i 3 kap. 1 § kyrkolagen. Undantagen från huvudregeln i första stycket avser närmast vissa utländska medborgare som av släktskäl eller på grund av delaktighet i Svenska kyrkans utlandsverksamhet önskar tillhöra Svenska kyrkan.
2 §
Genom bestämmelsen att den som döps i Svenska kyrkans ordning blir upptagen i Svenska kyrkan framgår tydligt, att dopet är huvudvägen in i Svenska kyrkan. Det ingen förändring i förhållande till vad som gäller enligt 3 kap. 2 § kyrkolagen. Vad som avses med dop i Svenska kyrkans ordning regleras i kyrkoordningens 19 kap. I 17 kap. 17 § kyrkoordningen finns bestämmelser som medger att en präst i Svenska kyrkan i vissa fall kan förrätta ett dop i en annan kyrka. Ett sådant dop medför inte tillhörighet till Svenska kyrkan.
3 §
Bestämmelserna om barns upptagande i kyrkan i annat fall än genom dop motsvarar i huvudsak föreskrifterna i 3 kap. 3 § kyrkolagen. De är tillämpliga både för barn som döpts i ett annat kristet trossamfunds ordning och för barn, vars föräldrar eller annan vårdnadshavare av olika skäl vill vänta en tid med dop eller vill att barnet självt skall avgöra om dop. Det finns inga bestämmelser för hur ett meddelande skall lämnas och det skall inte heller göras någon särskild prövning. Meddelandet kan lämnas skriftligt eller muntligt och skall alltid följas av en skriftlig bekräftelse enligt bestämmelserna i 9 §.
I förhållande till gällande föreskrifter innebär bestämmelserna - genom en hänvisning till föreskrifter i lagen om trossamfund - att åldersgränsen för när det krävs samtycke från barnets sida har sänkts från 15 år till 12 år.
I kyrkoordningens 19 kapitel om dop finns i 8 och 9 §§ bestämmelser om kyrkoherdens skyldighet att informera om dopet och om bestämmelserna för kyrkotillhörighet samt att erbjuda dop. Informationsskyldigheten och erbjudande om dop avser kyrkotillhöriga föräldrar och ungdomar som tillhör Svenska kyrkan utan att vara döpta.
4 §
Bestämmelserna om vuxnas upptagande i kyrkan överensstämmer i huvudsak med gällande föreskrifter i 3 kap. 4 § kyrkolagen. Första punkten omfattar enligt gällande föreskrifter endast den som är döpt i Svenska kyrkans eller någon annan evangelisk-luthersk kyrkas ordning. De kyrkor som anslutit sig till Borgådeklarationen har förpliktat sig att bl.a. "betrakta döpta medlemmar i alla våra kyrkor som medlemmar av vår egen". Motsvarande bör gälla andra ekumeniska överenskommelser som vilar på en gemensam lärogrund.
Bestämmelserna visar att dopet är huvudvägen in i kyrkan genom att den som anmäler sig skall vara döpt eller begära undervisning i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära som förberedelse för dop. Det skall inte ske någon närmare prövning av anmälan. Det får förutsättas att en begäran om undervisning är allvarligt menad. Det är viktigt att en präst alltid samtalar med den som anmäler sitt inträde i kyrkan. Vid ett sådant samtal bör bl.a. innebörden i begäran om undervisning tas upp och det bör redovisas hur undervisningen genomförs. För den händelse någon som har upptagits i kyrkan efter anmälan inte tar del av undervisningen medför det inte någon förändring av kyrkotillhörigheten.
5 §
I kyrkoordningen regleras endast i vilken form utträdet ur kyrkan sker. Rätten till utträde ur kyrkan följer av föreskrifterna i 3 § lagen om trossamfund där det står att ingen är skyldig att tillhöra något trossamfund. Förslaget att det inte längre skall krävas en bevittnad anmälan behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.6.
6 §
Bestämmelserna om vem som prövar frågor om upptagande i och utträde ur kyrkan överensstämmer i huvudsak med dem som finns 3 kap. 6 § kyrkolagen. Förändringarna ifråga om icke-territoriella församlingar behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.6.
7-8 §§
Bestämmelserna i paragraferna 7-8 om från vilken tidpunkt kyrkotillhörigheten gäller eller upphör att gälla motsvarar gällande föreskrifter.
9 §
Bestämmelsen att det genast skall utfärdas ett skriftligt bevis när någon tagits upp i eller utträtt ur Svenska kyrkan överensstämmer med vad som gäller enligt 3 kap. 11 § kyrkolagen. Det är av stor betydelse att det på detta sätt finns en skriftlig dokumentation rörande kyrkotillhörigheten. I 8 § förslaget till lag om avgift till registrerat trossamfund i propositionen 1998/99:38 finns föreskrifter, som medför en skyldighet att ge en skriftlig bekräftelse till den som har utträtt ur Svenska kyrkan eller på annan grund inte längre är betalningsskyldig. För den som tillhör Svenska kyrkan blir det skriftliga bevis om utträde som skall utfärdas enligt bestämmelserna i 9 § också ett bevis om att avgiftsskyldighet inte längre föreligger.
10 §
De principiella förändringarna i förhållande till gällande föreskrifter i fråga om vilka beslut som kan överklagas behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.6.
30 kap. Uppdraget som biskop
1 §
Det finns inte sedan tidigare någon direkt bestämmelse om vem som är behörig att utöva uppdraget som biskop. Genom 1 § införs en sådan. Detta innebär i sak ingen förändring.
2 §
Bestämmelserna om vem som får vigas till biskop saknar en direkt motsvarighet i gällande regelsystem.
I 25 kap. 2 § anges de allmänna villkor som gäller för att kunna vigas till något av uppdragen inom kyrkans vigningstjänst.
Gällande praxis innebär att biskopen först tillträder befattningen som biskop och därefter vigs. Biskopsvigning är inte något villkor för att inneha den statligt reglerade tjänsten som biskop utan enbart för att utöva det kyrkliga uppdraget. Genom 34 kap. 7 § första stycket kyrkoordningsförslaget föreslås att endast den som är behörig att utöva uppdraget som biskop får vara anställd som biskop. Förslaget att biskopsvigningen skall äga rum så snart som möjligt efter att Kyrkostyrelsen har utsett någon till biskop hänger samman med den förändring som den nämnda bestämmelsen innebär.
Bestämmelsen att den som vigs till biskop skall vara prästvigd behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.7.1.
3 §
Bestämmelserna om tystnadsplikt behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.12.1.
4-6 §§
Bestämmelserna om obehörighetsförklaring och om möjligheten att åter förklaras behörig behandlas i den allmänna motivering, avsnitt 8.7.1.
7 §
Bestämmelser om Svenska kyrkans ansvarsnämnds för biskopar sammansättning och verksamhet finns i 14 kap. kyrkoordningen. Av 14 kap. 7 § framgår att nämndens beslut och därmed beslut att obehörighetsförklara eller åter förklara en biskop behörig att utöva kyrkans vigningstjänst inte kan överklagas,
31 kap. Uppdraget som präst
1 §
Bestämmelserna om vem som är behörig att utöva uppdraget som präst överensstämmer med vad som redan gäller enligt 1 och 2 § kyrkliga kungörelsen (SKFS 1989:8) om behörighet att utöva det kyrkliga ämbetet som präst.
2 §
Ett beslut om att förklara någon behörig att utöva uppdraget som präst enligt 2 § är inte tidsbegränsat utan gäller tillsvidare. Det innebär att denna behörighet kan ligga till grund för att söka och inneha en prästtjänst. Bestämmelserna motsvarar delvis vad som gäller enligt 2 och 4 §§ kyrkliga kungörelsen (SKFS 1989:8) om behörighet att utöva det kyrkliga ämbetet som präst. Skillnaderna är främst följande.
Behörighetsförklaringen gäller inte endast präster i de andra nordiska evangelisk-lutherska kyrkor utan alla evangelisk-lutherska kyrkor inom Lutherska världsförbundet och kyrkor eller samfund som Svenska kyrkan har en särskild överenskommelse om ekumenisk samverkan med. Dessa bestämmelser behandlas närmare i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.7.2.
Den som behörighetsförklaras skall tillhöra Svenska kyrkan. Detta krav gäller också för den som prästvigs och är ett villkor för att vara präst i Svenska kyrkan. Därför anges också i 10 § att en präst som utträtt ur Svenska kyrkan skall förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst. Den som enligt 4 § förklarats behörig att utöva uppdraget som präst för ett visst tillfälle eller en viss tid undantas från bestämmelserna om att tillhöra Svenska kyrkan.
Den som behörighetsförklaras skall ha godtagbara kunskaper i Svenska språket. Vad som är godtagbara kunskaper kan skilja sig åt beroende på vilken befattning en präst innehar. I regel bör gälla att en präst har goda kunskaper i svenska språket. Det kravet kan dock inte alltid ställas på den som i sitt arbete i första hand använder ett annat språk än svenska, t.ex. en präst som är invandrare och arbetar bland sina landsmän.
En ytterligare skillnad mellan de förslagna och de gällande bestämmelserna är att enligt förslaget skall alla som behörighetsförklaras enligt 2 § inför biskopen i domkapitlet ha gett löften motsvarande dem som finns i momentet Löftena i ordningen för prästvigning i Den svenska kyrkohandboken. Detta gäller för närvarande endast den som innehar ett uppdrag som ordinerad äldste i Metodistkyrkan i Sverige. Det behöver dock gälla alla som behörighetsförklaras. Detta med hänsyn bl.a. till att biskopens och domkapitlets tillsyn över dem som utövar ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst är relaterad till dessa löften.
I 4a § SKFS 1989:8 sägs att en domkapitlet endast får behörighetsförklaras den som är döpt i Svenska kyrkans eller någon annan kristen kyrkas ordning. Eftersom behörighetsförklaringen avser den som är behörig att utöva uppdraget som präst i en annan kyrka är den bestämmelsen överflödig och har inte tagits in i kyrkoordningen.
3 §
Bestämmelserna i 3 § är nya och behandlas i den allmänna motivering i avsnitt 8.7.2.
Bestämmelserna 2 § punkterna 2-6 gäller även för den som behörighetsförklaras med stöd av bestämmelserna i 3 §.
4 §
Bestämmelserna i 4 § motsvarar i huvudsak föreskrifterna i 3 § SKFS 1989:8. Avsikten är inte att den som behörighetsförklaras för ett visst tillfälle eller en viss tid skall anställas tillsvidare som präst i Svenska kyrkan. De gör det möjligt för en präst i en annan kyrka med vilken Svenska kyrkan har särskilda ekumeniska relationer att tillfälligt tjänstgöra i Svenska kyrkan. I detta fall handlar det inte om att övergå till att vara präst i Svenska kyrkan. Bestämmelserna i 4 § motsvarar på detta sätt bestämmelserna i 17 kap. 17 § om möjligheterna för en präst i Svenska kyrkan att leda gudstjänster och kyrkliga handlingar i en kyrka med vilken Svenska kyrkan har särskilda ekumeniska relationer. De bestämmelserna innebär inte att en präst i Svenska kyrkan lämnar Svenska kyrkan och övergår till att bli präst i en annan kyrka.
Bestämmelserna i 4 § ersätter även gällande föreskrifter i 4 § SKFS 1989:8 som avser tjänstgöring i en samarbetskyrka mellan en församling i Svenska kyrkans och en församling i Metodistkyrkan i Sverige. Den som tillhör en annan kyrka än Svenska kyrkan och tjänstgör i en samarbetskyrka övergår inte till att vara präst i Svenska kyrkan även om han eller hon förklaras behörig att utöva uppdraget som präst i Svenska kyrkan.
5 §
I 25 kap. 2 § anges de allmänna villkor som gäller för att kunna vigas till något av uppdragen inom kyrkans vigningstjänst.
Bestämmelsen att en biskop bara får prästviga den som godkänts i prästexamen överensstämmer med vad som gäller enligt 2 § kyrkliga kungörelsen (SKFS 1992:12) om det kyrkliga ämbetet som präst och biskop.
6 §
Bestämmelserna om att Kyrkostyrelsen fastställer den utbildning och praktiska tjänstgöring som krävs för att genom prästexamen behandlas i den allmänna motivering i avsnitt 8.7.2. I fråga om vilken utbildning som krävs för den som skall tjänstgöra inom EFS förutsätts att detta sker i samråd med EFS styrelse. Detta följer av överenskommelsen 1990 då Svenska kyrkans och EFS ömsesidigt bekräftade sin gemenskap i en och samma kyrka med full andlig enhet och solidaritet.
I första stycket andra punkten sägs att domkapitlet i prästexamen får pröva den som skall tjänstgöra i stiftet eller inom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. Detta innebär att den som prästvigs liksom nu skall börja sin tjänstgöring som pastorsadjunkt och att det behöver finnas en överensstämmelse mellan antalet som prästvigs och antalet befattningar som pastorsadjunkt. Enligt 34 kap. 9 och 10 §§ krävs också för få anställas som kyrkoherde respektive komminister, stifts- eller kontraktsadjunkt ett års tjänstgöring som pastorsadjunkt.
Det förekommer att någon prästvigs utan att anställas som pastorsadjunkt. Genom bestämmelserna i andra stycket ges en möjlighet för domkapitlet att om det finns särskilda skäl pröva någon i prästexamen som inte skall tjänstgöra i stiftet. Det måste dock alltid finnas en tydlig relation till församling och kyrka. Enligt bestämmelserna i 15 § äger prästexamen i detta fall rum inför domkapitlet i det stift där prästkandidaten är folkbokförd.
1998 års kyrkomöte införde i kyrkliga kungörelsen (SKFS 1991:15) om prästexamen som ett villkor för att genomgå prästexamen att ha förklarat sig beredd att fullt ut tjänstgöra med andra präster i Svenska kyrkans gudstjänster. Motsvarande bestämmelse finns i 25 kap. 2 § kyrkordningen som ett villkor för att en biskop skall kunna viga någon till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst. Det förutsätts att domkapitlet inte prövar någon i prästexamen som biskopen inte får prästviga.
7 §
Bestämmelserna om vad som skall prövas i prästexamen behandlas i den allmänna motivering, avsnitt 8.7.2.
8 §
Bestämmelserna om att på nytt få genomgå prästexamen motsvarar vad som gäller enligt 4 § andra stycket kyrkliga kungörelsen (SKFS 1991:15) om prästexamen.
9 §
Bestämmelserna om tystnadsplikt behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.12.1.
10 §
Bestämmelserna är nya och behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.7.2.
11-12 §§
Bestämmelserna om obehörighetsförklaring i kapitlet om uppdraget som präst motsvarar i huvudsak bestämmelserna på detta område i 30 kap. Uppdraget som biskop. De behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.7.1.
En skillnad är att den som är förklarats behörig att utöva uppdraget som präst för visst tillfälle eller viss tid enligt bestämmelserna i 4 § inte skall skiljas från behörigheten om han eller hon utträtt ur Svenska kyrkan. I regel torde gälla att den som behörighetsförklaras enligt dessa bestämmelser inte tillhör Svenska kyrkan. Bestämmelserna i 10 § andra stycket klargör att det inte finns något krav på tillhörighet till Svenska kyrkan för den som behörighetsförklarats för visst tillfälle eller viss tid.
13 §
Bestämmelserna om att en präst som obehörighetsförklarats kan förklaras åter behörig att utöva kyrkans vigningstjänst motsvarar i huvudsak bestämmelserna på detta område i 30 kap. Uppdraget som biskop. De behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.7.1.
I fråga om en präst skall det domkapitel som beslutat att förklara prästen obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst pröva frågan om prästen kan förklaras åter behörig. Liksom enligt nuvarande regler i 8 § kyrkliga kungörelsen (SKFS 1992:12) om det kyrkliga ämbetet som präst och biskop bör biskopen ha ett självständigt och avgörande inflytande, veto, i frågan om någon ska förklaras åter behörig. Detta ligger i linje med att biskopen har att göra en egen prövning i fråga om prästvigningen.
14 §
Bestämmelserna om befogenhetsprövning av beslut om uppsägning m.m. behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 7.1.5. Med hänsyn till de tidsgränser som enligt lag och avtal finns för att vidta åtgärder av det slag som behandlas i paragrafen blir det nödvändigt med en skyndsam handläggning i alla instanser.
15 §
Bestämmelserna om vilket domkapitel som antar någon till uppdraget som präster överensstämmer med vad som gäller enligt 1 § kyrkliga kungörelsen (SKFS 1992:12) om det kyrkliga ämbetet som präst och biskop i fråga om inträde i det kyrkliga ämbetet. Det finns däremot för närvarande inte en direkt bestämmelse om vilket domkapitel som prövar frågan om att förklara en präst från en annan kyrka eller ett annat samfund behörig att utöva uppdraget som präst. Praxis torde dock innebära att sådana beslut fattas av samma domkapitel som beslutar om inträde i det kyrkliga ämbetet. I sak sker därför ingen förändring.
16 §
Bestämmelsen motsvarar vad som nu gäller enligt 6 § kyrkliga kungörelsen (SKFS 1992:12) om det kyrkliga ämbetet som präst och biskop.
17 §
Bestämmelserna om vilket domkapitel och vilken biskop som prövar om en präst skall förklaras åter behörig att utöva kyrkans vigningstjänst överensstämmer med föreskrifterna i 8 § kyrkliga kungörelsen (SKFS 1992:12) om det kyrkliga ämbetet som präst och biskop.
18 §
Biskopens beslut - som inte får överklagas - avser vigning (5 §) och godkännande av att en präst förklaras åter behörig att utöva kyrkans vigningstjänst (13 §). Regeln innebär ett förtydligande av vad som nu torde gälla enligt den kyrkliga kungörelsen (SKFS 1992:12) om det kyrkliga ämbetet som präst och biskop.
Domkapitlets beslut enligt 8 § - som inte får överklagas - avser vilket av betygen godkänd respektive inte godkänd som ges i en prästexamen. Regeln motsvarar vad som nu gäller enligt 6 § kyrkliga kungörelsen (SKFS 1991:15) om prästexamen.
32 kap. Uppdraget som diakon
Det finns inga andra av Kyrkomötet fastställda föreskrifter om uppdraget som diakon än de anvisningar som ingår i kyrkohandbokens ordning för diakonvigning. Härtill finns regler som har fastställts av diakoniinstitutionerna. Dessa kan sägas ha givits viss sanktion genom att 1987 års kyrkomöte biföll en motion (1987:29 yrk. 3) vari yrkades att "ansvaret för antagning till utbildning till samt ämbetsförvaltning inom diakonatet ännu en tid anförtros diakoniinstitutionernas styrelser med deras vigningsbiskopar, i avvaktan på att klarhet hinner skapas om de framtida strukturerna för kyrkans diakonat."
Bestämmelserna om uppdraget som diakon överensstämmer i huvudsak med vad som föreslås för uppdraget som präst och delvis med vad som gäller för uppdraget som biskop. I det följande hänvisas därför i stor utsträckning till tidigare redovisade motiv och kommenterar avseende dessa uppdrag.
1 §
Bestämmelserna om vem som är behörig att utöva uppdraget som diakon överensstämmer med vad som gäller för uppdraget som präst enligt 31 kap. 1 §.
2-4 §§
Bestämmelserna i 2-4 §§ om behörighetsförklaring motsvarar vad som gäller för uppdraget som präst enligt 31 kap. 2-4 §§. Därför hänvisas till kommentarerna ovan till dessa bestämmelser och till den allmänna motiveringen i avsnitt 8.7.2.
5 §
I 25 kap. 2 § anges de allmänna villkor som gäller för att kunna vigas till något av uppdragen inom kyrkans vigningstjänst.
Bestämmelsen om att en biskop bara får diakonviga den som godkänts i diakonexamen motsvarar vad som föreslås i fråga om uppdraget som präst.
6 §
Bestämmelsen att Kyrkostyrelsen beslutar vilken utbildning och praktisk tjänstgöring som krävs för att domkapitlet skall få pröva någon i diakonexamen motsvarar vad som gäller för prästexamen. Däremot skiljer sig bestämmelserna på det sättet att den som skall prövas i prästexamen skall tjänstgöra som präst i stiftet medan den som prövas i diakonexamen skall tjänstgöra som diakon inom stiftet. Beträffande den närmare innebörden se den allmänna motiveringen i avsnitt 8.7.3.
7-8 §§
Bestämmelserna om diakonexamen i 7-8 §§ motsvarar bestämmelserna om prästexamen i 31 kap. 7-8 §§.
9 §
Bestämmelserna om tystnadsplikt behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.12.1.
10 §
Bestämmelserna är nya och behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.7.2.
11-12 §§
Bestämmelserna om obehörighetsförklaring i kapitlet om uppdraget som diakon motsvarar bestämmelserna på detta område i 30 kap. Uppdraget som biskop. De behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.7.1.
13 §
Bestämmelserna om att en diakon som obehörighetsförklarats kan förklaras åter behörig att utöva kyrkans vigningstjänst motsvarar i huvudsak bestämmelserna på detta område i 30 kap. Uppdraget som biskop. De behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.7.1.
Liksom i fråga om en präst skall det domkapitel som beslutat obehörighetsförklaringen pröva frågan om diakonen kan förklaras åter behörig. Biskopen bör ha ett självständigt och avgörande inflytande, veto, i frågan om någon ska förklaras åter behörig. Detta ligger i linje med att biskopen har att göra en egen prövning i fråga om diakonvigningen.
14 §
Bestämmelserna om befogenhetsprövning av beslut om uppsägning m.m. motsvarar de som föreslås i fråga om uppdraget som präst i 30 kap. 13 §, vilka behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 7.1.5. Det måste ske samma gränsdragning mellan ämbetstillsyn och arbetsgivarens åtgärder beträffande en diakon som ifråga om en präst.
Med hänsyn till de tidsgränser som enligt lag och avtal finns för att vidta åtgärder av det slag som behandlas i paragrafen blir det nödvändigt med en skyndsam handläggning i alla instanser.
15 §
I samtliga fall prövas frågorna om anta någon till uppdraget som diakon eller att förklara en diakon från en annan kyrka eller ett annat samfund behörig att utöva uppdraget som diakon av domkapitlet i det stift där diakonen skall tjänstgöra som diakon. Beträffande den närmare innebörden i "tjänstgöra som diakon" se den allmänna motiveringen i avsnitt 8.7.3.
16-17 §§
Bestämmelserna om vilket domkapitel och vilken biskop som prövar frågor om behörighet att utöva uppdraget som diakon motsvarar vad som enligt 31 kap. 15-16 §§ föreslås gälla för uppdraget som präst. Med diakoner som enligt första punkten har anställning som diakon i ett stift avses de diakoner som är anställda av en församling eller av stiftet.
18 §
Biskopens beslut - som inte får överklagas - avser vigning (5 §) och godkännande av att en diakon förklaras åter behörig att utöva kyrkans vigningstjänst (13 §).
Domkapitlets beslut enligt 8 § - som inte får överklagas - avser vilket av betygen godkänd respektive inte godkänd som ges i diakonexamen.
33. kap. Förtroendevalda
1 §
Bestämmelserna anger uttömmande vilka som är att anse som förtroendevalda på samtliga nivåer. I stället för att räkna upp de olika kategorierna förtroendevalda anges att alla som valts till ett uppdrag är att betrakta som förtroendevalda. På så sätt undviks en lång uppräkning i bestämmelsen samtidigt som man inte riskerar att någon blir utelämnad. Det bör noteras att den som enligt särskild bestämmelse i kyrkoordningen automatiskt blir ledamot eller ordförande inte samtidigt kan vara förtroendevald. Kyrkoherdens självskrivenhet i kyrkorådet och biskopens ledamotskap och ordförandeskap i stiftsstyrelse och domkapitel är således inget förtroendeuppdrag.
Revisorerna har inte tagits med bland de förtroendevalda.
2-3 §
Beträffande frågor om rösträtt se den allmänna motivering i avsnitt 8.7.4.
4 §
Beträffande frågor om valbarhet se den allmänna motiveringen i avsnitt 8.7.4.
I 38 kap. 6 § femte stycket finns bestämmelser om att valbarheten kan inskränkas till valkretsen vid val av samfällda kyrkofullmäktige. I övrigt finns inga bestämmelser om inskränkt valbarhet.
5-8 §§
Bestämmelserna om valbarhetshinder till uppdrag som förtroendevald i kyrkofullmäktige, samfällda kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och Kyrkomötet behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.7.4.
9 §
Till skillnad från de valbarhetshinder som anges i 5-8 §§ och som gäller samtliga förtroendeuppdrag, alltså även som ledamot i fullmäktige och Kyrkomötet, gäller bestämmelserna i denna paragraf enbart uppdrag i kyrkoråd, styrelse eller nämnd.
I fråga om församlingar i en samfällighet gäller att man inte kan vara valbar i den församling där man arbetar. Det finns däremot inget hinder mot att väljas till ledamot i t.ex. kyrkorådet i den församling man tillhör om man är anställd i samfälligheten men arbetar i en annan församling.
Prövning av frågan om valbarhetshinder föreligger får grundas på innehållet i anställningsbeviset.
Se i övrigt den allmänna motiveringen i avsnitt 8.7.4.
10 §
Beträffande bestämmelsen att uppdraget upphör om valbarheten upphör och om undantaget från denna bestämmelse se den allmänna motiveringen i avsnitt 8.7.4.
11 §
Tillämpning av bestämmelsen återkallande av ett uppdrag förutsätter att det objektivt sett finns ett skäl för entledigande. Skälen är antingen vägrad ansvarsfrihet eller brottslig handling av relativt allvarlig art.
Det bör noteras att en förutsättning för att kunna återkalla ett uppdrag är att den förtroendevalde är ledamot i ett indirekt valt organ.
En förtroendevald i kyrkoråd, nämnd eller församlingsdelegerade har fått sitt uppdrag därför att han eller hon har de väljandes förtroende.
12 §
Bestämmelsen om reservation motsvarar i sak 12 kap. 13 § kyrkolagen men är så formulerad att den blir tillämplig på samtliga nivåer inom Svenska kyrkan.
Att reservera sig mot ett beslut är en demokratisk rättighet. Det innebär att man markerar att man har en från majoriteten avvikande mening samtidigt som reservationen fritar ledamoten från såväl straffrättsligt som skadeståndsrättsligt ansvar för beslutet. På dessa grunder finns motiv för motsvarande bestämmelse i kyrkoordningen.
34 kap. Kyrkans anställda
1 §
I paragraferna regleras vilka befattningar som skall finnas på den lokala nivån. Genom formuleringen "för varje församling" i stället för "i varje pastorat" markeras att det är församlingen som behöver personal för sin verksamhet. Ingår församlingen i en pastoratssamfällighet är det samfällighetens uppgift att tillhandahålla personal till verksamheten.
Den minimibemanning som föreskrivs är dels det antal präster som stiftsstyrelsen bestämt, dels en kyrkomusiker. Vad därutöver behövs av präster, musiker, diakoner och annan personal får beslutas lokalt.
I likhet med vad som nu är fallet enligt 37 kap. 1 § och 32 § gäller inte bestämmelserna om befattningar i en församling för Hovförsamlingen.
2 §
Domkapitlets reglering av om den obligatoriska kyrkomusikern skall vara organist eller kantor skall ske i församlingsinstruktionen.
3 §
I 6 kap. 3 § anges att det skall finnas en kontraktsprost i varje stift. Den som har utsetts till kontraktsprost måste ges möjligheter att utföra sitt uppdrag. Bestämmelserna i 3 § innebär att den präst i kontraktet som har utsetts till kontraktsprost har rätt till tjänstledighet för att kunna fullgöra sitt uppdrag om och i den utsträckning stiftet begär detta. I regel är det biskopen som utser kontraktsprost men vid förhinder för biskopen får domkapitlet utse kontraktsprostar.
4 §
Den minimibemanning som föreskrivs för stiftet är en biskop och en stiftsjurist. Vad därutöver behövs av präster, diakoner, kyrkomusiker, jurister och annan personal får beslutas av stiftet självt.
5 §
Den minimibemanning som föreskrivs för den nationella nivån är en generalsekreterare, en kyrkosekreterare och en kyrkojurist. Organisationen därutöver beslutas av kyrkostyrelsen.
För kyrkosekreteraren har föreskrivits ett särskilt kompetenskrav, att han eller hon skall ha avlagt teologie doktorsexamen. Härigenom markeras att posten som kyrkosekreterare inte bara kräver arbetsledarerfarenhet och teologisk sakkunskap, utan också vetenskapligt metodkunnande och dokumenterad analysförmåga.
6 §
Genom paragrafen görs Svenska kyrkans församlingsförbund till arbetsgivarorganisation för Svenska kyrkan. Se vidare den allmänna motiveringen avsnitt 7.1.7.
Bestämmelsen innebär inte någon skyldighet att vara medlem i Församlingsförbundet.
7 §
Bestämmelserna om anställda kyrkotillhörighet gäller för anställningar från och med den 1 januari 2000. De kan inte tillämpas för den som redan är anställd men inte tillhör Svenska kyrkan. Det är nödvändigt att kravet på kyrkotillhörighet och innebörden av detta görs tydligt när någon anställs. Detta torde vara en förutsättning för att utträde ur Svenska kyrkan skall vara saklig grund för uppsägning. Se i övrigt den allmänna motiveringen i avsnitt 8.7.6.
Att särskilda krav på kyrkotillhörighet gäller för biskopar, präster och diakoner framgår av 30 kap. 4 §, 31 kap. 11 § och 31 kap. 11 § kyrkoordningen.
8 §
Bestämmelsen i första stycket om att den som är anställd som biskop måste vara behörig att utöva uppdraget är ny. Nuvarande ordning innebär att man i regel vigs till biskop efter att ha tillträtt den statligt reglerade biskopstjänsten. Biskopsvigningen har endast varit en förutsättning för att fullgöra de särskilda ämbetshandlingarna.
Bestämmelserna i andra stycket motsvaras av föreskrifterna i 32 kap. 7 § kyrkolagen. Där sägs att en prästtjänst får innehas bara av den som är behörig att utöva det kyrkliga ämbetet som präst.
Bestämmelserna i tredje stycket om diakoner är nya. Kravet på att en anställd skall vara behörig att utöva uppdraget som diakon gäller befattningar som diakon eller befattningar med liknande benämning eller en där sådan behörighet på annat sätt har angetts som villkor för anställning. Vilka befattningar som i angiven mening är befattningar för diakoner avgörs av den som inrättar befattningen. Vilka befattningar som är befattningar för präster bestäms däremot i kyrkoordningen. Även i fråga om präster kan dock antalet befattningar som finns inrättade bero på lokala beslut eftersom stiftsstyrelsen endast fastställer ett minimiantal.
Genom bestämmelserna i 8 § blir behörigheten att utöva uppdraget som biskop, präst eller diakon ett villkor för att kunna inneha en motsvarande befattning och får karaktären av "biskopslegitimation", "prästlegitimation" respektive "diakonlegitimation". Den som är anställd på en befattning där denna behörighet krävs och förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst blir därmed obehörig att ha kvar den befattningen.
Om Ansvarsnämnden förklarar en biskop obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst skall alltså stiftet som arbetsgivare bringa anställningen att upphöra. Övergångsvis kan fullmaktsproblematiken innebära att stiftet måste fortsätta att betala lön m.m. Någon omplaceringsskyldighet torde däremot inte föreligga beträffande chefstjänstemän på den här nivån.
Om domkapitlet förklarar en präst obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst får arbetsgivaren därefter pröva om omplacering kan ske till arbetsuppgifter som inte erfordrar sådan behörighet eller om anställningen skall bringas att upphöra. I förhållande till dagens system - där frågan om innehav av prästtjänst överordnas frågan om innehav av prästämbete; en prövning av rätten att utöva kyrkans ämbete som präst får ske först sedan prästen skilts från sin tjänst - avses således en omvänd ordning.
För den som är anställd som diakon gäller motsvarande som för en präst. En särskild frågeställning är om innehav av uppdraget som diakon skall anses vara en förutsättning för anställning med nuvarande uppgifter. Frågan kommer givetvis i många fall att vara lätt att besvara; jakande i det fall det är en anställning som just diakon och med diakonvigning som uttryckligt villkor och nekande i det fall att den anställde har andra, icke för en diakon typiska, arbetsuppgifter och det inte inverkade på anställningsbeslutet att vederbörande var diakonvigd. I andra situationer blir frågan betydligt svårare att besvara. En särskild komplikation i sammanhanget är att den som erhållit tjänst som diakon före den 1 januari 2000 sannolikt - ur arbetsrättslig synpunkt - inte behöver acceptera att fortsatt anställning efter detta datum villkoras av en nyinförd ämbetsprövning.
Finner arbetsgivaren att innehav av uppdraget som diakon inte är ett villkor för fortsatt anställning med nuvarande uppgifter kan domkapitlets deslegitimationsbeslut givetvis inte läggas till grund för uppsägning. Det är emellertid i en sådan situation inte någonting som hindrar en prövning av om de förhållanden som lades till grund för beslutet om skiljande från rätten att utöva kyrkans vigningstjänst även utgör saklig grund för uppsägning.
9 §
Första stycket punkterna 1, 2 och 4 innehåller i stort sett samma formella behörighetsvillkor för anställning som domprost och kyrkoherde som nu finns i 3 § förordningen (1992:997) om biskops- och prästtjänster. Dessa villkor gäller utöver vid tillsvidareanställningar också vikariat som varar mer än tre månader.
Med "tjänstgjort" avses faktisk tjänstgöringstid. Semester och enstaka korttidsfrånvaro för t.ex. sjukdom eller vård av sjukt barn skall dock tillgodoräknas som tjänstgöringstid.
Bestämmelsen i tredje punkten är ny, se nedan kommentarerna till 11 §.
Bestämmelsen i fjärde punkten har formulerats på samma sätt som i 24 kap. 2 § 3 som avser vem som kan vigas till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst. I sak är det fråga om samma behörighetskrav som från och med den 1 januari 1998 gäller enligt 3 § 3 förordningen (1992:997) om biskops- och prästtjänster. Domkapitlets dispensmöjlighet enligt andra stycket omfattar inte behörighetskravet i fjärde punkten. Bestämmelsen i fjärde punkten skall inte ges den motsatsvisa tolkningen att det är tillåtet för andra präster och andra kategorier anställda att vägra arbeta tillsammans med de präster som tjänstgör i församlingen. Den arbetssökande som gör fullgörandet av tänkta arbetsuppgifter avhängiga av arbetskamraternas kön måste rimligen anses mindre kvalificerad för anställning på en arbetsplats där arbetskamrater av båda könen finns eller kan tänkas tillkomma.
Beträffande bestämmelserna i tredje stycket om domkapitlets yttrande hänvisas till den allmänna motiveringen i avsnitt 7.1.4.
10 §
Första stycket första punkten innebär en förenkling av de formella behörighetsvillkoren i förhållande till nuvarande regler i 4 § förordningen om biskops- och prästtjänster. I sak innebär förändringen att endast präster som fullgjort ett år som pastorsadjunkt automatiskt uppfyller de formella förutsättningarna för anställning. Bestämmelsen i andra punkten är ny, se nedan kommentarerna till 11 §.
Andra stycket innehåller en möjlighet för domkapitlet att dispensera från behörighetskraven i första stycket. Ett vanligt skäl för dispens bör kunna vara att den sökande fått en motsvarande - och tillräcklig - erfarenhet från tjänstgöring som präst i en utländsk evangelisk-luthersk kyrka eller en annan kyrka med vilken Svenska kyrkan har särskilda ekumeniska förbindelser. Präster som vigts för tjänstgöring inom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) bör kunna få dispens från tjänstgöringskravet om de har tillräcklig utbildning och erfarenhet, motsvarande teologie kandidatexamen, pastoralinstitut och pastorsadjunktstjänstgöring. Domkapitlet har också möjlighet att ge dispens så att en EFS-präst med den treåriga utbildningen från Johannelunds teologiska institut kan anställas som komminister i en samarbetskyrka mellan Svenska kyrkan och EFS. En sådan tjänstgöring medför inte allmän behörighet för en annan anställning som komminister.
Beträffande bestämmelserna i tredje stycket om domkapitlets yttrande hänvisas till den allmänna motiveringen i avsnitt 7.1.4.
11 §
Bestämmelsen i 11 § är ny. Som framgår av den allmänna motiveringen i avsnitt 7.1.4 gör denna bestämmelse det möjligt för domkapitlet att besluta om särskilda villkor för främst vissa specialbefattningar. Sådan villkor bör anges i församlingsinstruktionen enligt 57 kap. 5 § första punkten.
12 §
Bestämmelserna om att stiftsstyrelsen tillsätter domprost behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.7.6.
13 §
Med den föreslagna ordningen för tillsättningen av prästtjänster är det naturligt att ansökningshandlingarna sänds in till domkapitlet men ställs till det organ som har att besluta om tillsättningen. Före beslutet om tillsättning skall domkapitlet pröva om de sökande är behöriga och avge sitt yttrande över de sökande. Det bör därför vara enklast och tidsbesparande att ansökningshandlingarna sänds till domkapitlet.
Kungörandet av att en befattning är ledig och vilken ansökningstid m.m. som skall gälla är dock en uppgift för arbetsgivaren och inte för domkapitlet. Detta till skillnad mot nuvarande förhållanden. Den egentliga mottagaren av ansökningshandlingarna bör vara den som har att besluta om tillsättningen.
För att de sökande skall kunna utöva sin rätt att överklaga enligt bestämmelserna i 17 § måste de underrättas om domkapitlets beslut i behörighetsfrågan. Genom bestämmelserna i andra stycket förutsätts att domkapitlet beslutar i behörighetsfrågan och om yttrande över de sökande i ett sammanhang. Även den som svarar för tillsättningen måste få del av domkapitlets beslut i behörighetsfrågan i sådan tid att det finns möjlighet att utöva rätten att överklaga enligt 17 §.
De skäl som skall anges enligt tredje stycket avser naturligtvis endast frågan om behörighet, inte yttrandet.
14 §
På motsvarande sätt som i fråga om präster skall domkapitlet yttra sig över de sökande till en befattning som diakon eller en annan befattning där det enligt 8 § tredje stycket krävs behörighet att utöva uppdraget som diakon för att vara anställd. En församling eller samfällighet får inte anställa någon på en diakonbefattning utan ett yttrande domkapitlet. I detta fall finns inga bestämmelser om att ansökan skall sändas till domkapitlet.
15 §
Någon särskild behörighetsprövning hos domkapitlet ingår inte i förfarandet när en kyrkomusiker skall anställas i en församling eller samfällighet, se den allmänna motiveringen i avsnitt 8.7.6.
16 §
Tjänstebostäder för präster behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 7.1.6.
17 §
Starka rättssäkerhetsskäl talar för att framför allt den som inte blivit behörigförklarad skall kunna få sin sak prövad i högre instans. Rätt att överklaga ett beslut om förklara någon behörig bör tillkomma medsökande och den som har att besluta om tillsättningen. Besvärsrätten riskerar dock att bli helt illusorisk om tillsättningsförfarandet tillåts slutföras, trots att en behörighetsfråga är föremål för prövning i högre instans. Det bör framhållas att den föreslagna regeln i andra stycket förutsätter att Överklagandenämnden kan hantera överklagandena någorlunda snabbt.
35 kap. Församlingstillhörighet
1 §
Se den allmänna motiveringen, avsnitt 8.8.1.
2-10 §§
Se den allmänna motiveringen, avsnitt 8.8.1
Jämfört med nuvarande regler i lagen (1992:288) om medlemskap i icke-territoriella församlingar är de viktigaste förändringarna
1. "medlemskap" även för icke kyrkotillhöriga upphör. Enligt övergångsbestämmelse 16 får dock den som är medlem vid utgången av år 1999 fortsätta att tillhöra församlingen så länge han eller hon är folkbokförd inom dess upptagningsområde
2. tillhörigheten blir helt frivillig och bygger på ansökan
3. ansökan prövas av kyrkoherden eller i vissa fall av Kyrkostyrelsen. (lokala skattemyndighetens tidigare roll upphör helt)
4. upptagningsområdena vidgas i olika utsträckning. De särskilda skäl som föreligger beträffande Finska församlingen i Stockholm utvecklas närmare i den allmänna motiveringen
Begreppet "make" bör med avseende på tillhörighet till icke-territoriell församling - i likhet med vad som f.n. gäller avseende medlemskap i sådan församling - få omfatta också en ogift kvinna och en ogift man som bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden (jfr 1 § andra stycket lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem.)
36 kap. Indelningsenheter
Bestämmelserna utgår från dels nuvarande bestämmelser i 4 kap. kyrkolagen, dels lagen om Svenska kyrkan.
1 §
Paragrafen motsvarar helt 4 kap. 1 § kyrkolagen.
2 §
Paragrafen motsvarar i sak helt 4 kap. 2 § kyrkolagen.
3 §
Bestämmelsen uttrycker principen om rikstäckning.
4 §
Paragrafen motsvarar helt 4 kap. 4 § kyrkolagen.
5 §
Paragrafen motsvarar i sak helt 4 kap. 5 § kyrkolagen.
6 §
Första stycket motsvarar i sak helt 4 kap. 7 § kyrkolagen.
Andra stycket uttrycker principen om rikstäckning.
37 kap. Ändringar i indelningen
1-2 §§
Se den allmänna motiveringen avsnitt 8.8.2.
Bestämmelser om "församlingens uppgifter" finns i 2 kap. 1 §.
Det tredje kriteriet innebär att församlingen med egna församlingstillhöriga skall kunna besätta samtliga förtroendeuppdrag som erfordras i församlingen.
3 §
Behov av ändringar av församlingsindelningen genom överföring av ett område kan ha sin grund i att en församlingsgräns går tvärs igenom ett bebyggelseområde (äldre eller nyuppfört) som utgör en enhet och där anknytningen till en och samma församling är naturlig. Det kan också gälla ett bostadsområde som visserligen inte delas av en församlingsgräns med där de boende till följd av geografiskt avstånd, tradition m.m. funnit naturligt delta i församlingsverksamheten inte i den egna utan i den angränsande församlingen.
4 §
Bestämmelsen är avsedd att gälla såväl sådana ändringar av församlingsindelningen som idag beslutas med tillämpning av 5 kap. 2 § kyrkolagen som de ändringar som idag beslutas med tillämpning av bestämmelserna i lagen (1970:991) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning (LÄIF). Huvudregeln enligt sistnämnda lag är att församlingsindelningen skall anpassas till den ändrade fastighetsindelningen. Beslut om ändring av församlingsgränsen fattas av lantmäterimyndigheten. Fastighetsbildning över församlingsgräns avser i de flesta fall obebyggda områden av begränsad storlek och normalt uppstår därför inga problem vid tillämpningen. Om det bor personer på en fastighet som berörs hänförs denna normalt till den församling i vilken byggnaden var belägen före sammanläggningen.
Om det föreligger särskilda skäl får lantmäterimyndigheten i stället besluta att församlingsgränsen skall lämnas orubbad. Enligt praxis anses särskilda skäl föreligga om den nya gränsdragningen framstår som ett strukturellt ingrepp i församlingsindelningen med hänsyn till bebyggelse, vägnät och andra förhållanden av betydelse för samhörigheten inom det aktuella området. Skäl att lämna församlingsgränsen orubbad kan vara att stora enklaver skulle bildas, att församlingsindelningen splittras av enklaver oavsett hur församlingsgränsen ändras, att gränsdragningen blir onaturlig eller att området har särskild anknytning till avstående församling av kulturhistoriska skäl.
Mot denna bakgrund erfordras en prövning i varje enskilt fall av vilka konsekvenser en ändring av fastighetsförhållanden skall få för församlingsindelningen. Prövningen skall ankomma på stiftsstyrelsen resp. Kyrkostyrelsen. För att en sådan ordning skall fungera förutsätts att lantmäterimyndigheten aviserar stiftsstyrelsen om ändringar i fastighetsbildningen. På motsvarande sätt skall beslut om ändringar i församlingsindelningen komma bl.a. lantmäterimyndigheten till del. Bestämmelserna i 6 och 7 §§ innebär kontakter med denna myndighet vid stiftsstyrelsens utredning och före beslut i ärenden om ändrad församlingsindelning. Enligt 16 § skall alla beslut om ändringar i församlingsindelningen genast anmälas till Kyrkostyrelsen, som förutsätts svara för vidareinformation till alla "avnämare" utanför den kyrkliga organisationen.
5 §
I det första stycket betonas stiftsstyrelsens ansvar.
Den i tredje stycket angivna möjligheten för enskild kyrkotillhörig att väcka fråga om ändrad församlingsindelning innebär inte någon rätt att påkalla en mera omfattande utredning.
6-8 §§
Bestämmelserna innebär att utredningen här liksom vid ändrad pastoratsindelning skall ankomma på stiftsstyrelsen. Möjligheterna för styrelsen att ha extern medverkan i utredningsarbetet regleras inte i kyrkoordningen. Det står stiftsstyrelsen fritt att om den så finner angeläget inhämta synpunkter från de röstberättigade kyrkotillhöriga i en indelningsfråga.
I likhet med vad som redan gäller i fråga om ändringar i pastoratsindelningen föreslås ingen bestämmelse om att det skall vara möjligt att ta ut utredningskostnaden av annan, i detta fall väl närmast församling eller samfällighet. Däremot föreskrivs skyldighet för församlingar och samfälligheter att på begäran av stiftsstyrelsen biträda i utredningsarbetet. Denna medverkan förutsätts givetvis ske utan kostnad för stiftsstyrelsen.
9-10 §§
Paragraferna motsvarar i allt väsentligt 5 kap. 12 § kyrkolagen.
11-12 §§
Paragraferna motsvarar helt 5 kap. 15 och 16 §§ kyrkolagen.
13 §
Första stycket motsvarar helt 6 kap. 12 § första stycket kyrkolagen.
Andra stycket motsvarar i sak helt 5 kap. 22 § kyrkolagen.
14 §
Paragrafen motsvarar i sak helt 5 kap. 23 § kyrkolagen.
15-16 §§
Paragraferna motsvarar 5 kap. 18 § kyrkolagen. Jämfört med denna bestämmelse och med utredningens förslag har möjligheten att om det finns synnerliga skäl fatta beslut om att ändra församlingsindelningen enligt 1 eller 3 §§ tagits bort. Motivet för denna ändring är sambandet med tidpunkter i valbestämmelserna.
I 16 § sista stycket betonas stiftsstyrelsens skyldighet att genast delge Kyrkostyrelsen indelningsbeslut. Hos Kyrkostyrelsen skall upprättas en samlad informationsbank som kan utgöra grund för en kontinuerligt aktuell information om gällande indelning i hela landet. Styrelsen förutsätts svara för vidareinformationen till i vart fall alla "avnämare" utanför den kyrkliga organisationen. Givetvis skall dokumentationen också finnas hos det organ som fattat beslutet. Det ankommer på stiftsstyrelsen att ansvara för säker information om indelningen inom stiftet.
17 §
Paragrafen motsvarar i sak helt 5 kap. 19 § kyrkolagen.
18 §
Se den allmänna motiveringen, avsnitt 8.8.2.
19 §
Paragrafen motsvarar 6 kap. 2 § kyrkolagen. I första stycket betonas stiftsstyrelsens ansvar.
20-21 §§
Paragraferna motsvarar 6 kap. 4 § kyrkolagen.
22 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 6 kap. 5 § kyrkolagen. Pastoratet i den nya ordningen utgör inte som sådant någon juridisk person till vilken några ekonomiska förhållanden kan vara hänförliga. En pastoratsreglering kan dock givetvis medföra att ekonomiska förhållanden behöver regleras mellan de berörda juridiska personerna dvs. församlingar och samfälligheter. Paragrafen avser att peka på dessa behov.
23-25 §§
Paragraferna motsvarar bestämmelser i 6 kap. 5, 9 och 10 §§ kyrkolagen. Nuvarande bestämmelse i 6 kap. 5 § om hänvisning till ett civilrättsligt skiljeförfarande för tvister i anledning av den ekonomiska regleringen har dock slopats. Kyrkoordningen bygger i sin helhet på förutsättningen att kyrkans regelsystem hålls samman av de kyrkliga organens lojalitet mot kyrkoordningen och de beslutsbefogenheter som där tilldelas olika kyrkliga organ.
26 §
Första stycket motsvarar 6 kap. 11 § kyrkolagen med det ändrade innehållet att beslutet nu skall avse hur stor prästorganisationen minst skall vara.
Andra stycket motsvarar bestämmelserna i 32 kap. 5 och 6 §§ kyrkolagen om stiftsstyrelsens prövning av frågor om inrättande och indragning av prästtjänster med det ändrade innehållet att beslutet nu skall avse hur stor prästorganisationen minst skall vara. Denna fråga behöver inte alltid hänga samman med frågan om pastoratsindelningen.
27 §
Paragrafen motsvara i sak helt 6 kap. 12 § kyrkolagen.
28-29 §§
Paragraferna motsvarar 6 kap. 13 och 14 §§ kyrkolagen.
30 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 8 kap. 10 § kyrkolagen. Pastoratet i den nya ordningen utgör inte som sådant någon juridisk person till vilken några ekonomiska förhållanden kan vara hänförliga. De juridiska personer som berörs är församlingar och samfälligheter.
31 §
Paragrafen motsvarar 8 kap. 3 § kyrkolagen.
32 §
Paragrafen motsvarar 8 kap. 6 § första stycket kyrkolagen.
33-34 §§
Paragraferna motsvarar 8 kap. 4 § kyrkolagen.
35 §
Paragrafen motsvarar 8 kap. 7 § kyrkolagen.
36 §
Paragrafen motsvarar 8 kap. 5 § kyrkolagen.
37-39 §§
Paragraferna motsvarar 8 kap. 8-10 §§ kyrkolagen.
40-43 §§
Paragraferna motsvarar i allt väsentligt 7 kap. 1-3 §§ kyrkolagen. Att indelningen skall vara oförändrad under valåret och det därpå följande året beror på kontraktets roll vid valkretsindelningen vid val till stiftsfullmäktige.
44 §
Paragrafen klarlägger att det är Kyrkomötet som beslutar i fråga om inrättande och upphörande av stift.
45-49 §§
Enligt 4 kap. 8 § kyrkolagen beslutar regeringen om vilka församlingar som varje stift omfattar och därmed också om sådana ändringar i stiftsindelningen som innebär överföring av en församling från ett stift till ett angränsande stift.
I den nya ordningen skall enligt 45 § Kyrkostyrelsen besluta i sådana frågor.
I övrigt anknyter bestämmelserna i tillämpliga delar till bestämmelserna om ändringar avseende indelningsenheter på lokal nivå. Detta gäller initiativrätt, utredning, yttranderätt, tidpunkt för ikraftträdande m.m.
50-54 §§
I paragraferna finns - med utgångspunkt från bestämmelserna i 9 kap. kyrkolagen - intagna vissa grundläggande och centrala bestämmelser om kyrkliga indelningsdelegerade. Enligt 54 § får Kyrkostyrelsen utfärda erforderliga ytterligare bestämmelser. Endast ledamöter i berörda kyrkofullmäktige och direktvalda kyrkoråd är valbara till indelningsdelegerade. Dock skall i fråga om församling där kyrkofullmäktige eller direktvalt kyrkoråd inte finns bestämmelsen tillämpas så att den som skulle ha varit valbar som ledamot i sådant organ är valbar till indelningsdelegerade
55-57 §§
Paragraferna motsvarar i stort 10 kap. 1-5 §§ kyrkolagen.
Det organ - stiftsstyrelsen - som beslutar om indelning i församlingar, pastorat, flerpastoratssamfälligheter och kontrakt skall också besluta om namn på enheterna. Detta gäller även frågor om ändring av namn på sådana enheter utan samband med indelningsändring.
Enligt 56 § andra stycket skall stiftsstyrelsen avgöra i vilken ordning församlingarna skall tas upp i namnet på ett flerförsamlingspastorat. Den tidigare regeln som utgick från kyrkoherdens stationeringsort är inte längre möjlig att tillämpa.
Bestämmelsen i 56 § tredje stycket är ny. I kyrkolagen saknas bestämmelser om namn på pastoratssamfällighet, vilket visat sig vara en brist. Även bestämmelsen i 56 § fjärde stycket är ny. I kyrkolagen finns inte angiven någon inriktning avseende namn på flerpastoratssamfälligheter.
38 kap. Direkta val
1-2 §§
Som en följd av relationsändringen upphör statliga myndigheters - riksskatteverket och länsstyrelserna - samt de kommunala valnämndernas befattning med de kyrkliga valen.
När det gäller samtliga direkta kyrkliga val - till församling, samfällighet, stiftsfullmäktige och Kyrkomötet - skall Kyrkostyrelsen ha det övergripande ansvaret och stiftsstyrelsen ansvaret för alla sådana val i stiftet. Av 2 § framgår att samfälligheter och församlingar som inte ingår i samfällighet är skyldiga att biträda stiftsstyrelsen vid genomförandet av valen.
3 §
Valdagens förläggning och mandatperiodens längd överensstämmer med vad som gällt vid 1997 års val.
4 §
Bestämmelsen motsvarar helt 3 a § lagen om kyrkofullmäktigval, m.m. och 1 kap. 14 § vallagen.
6 §
Se den allmänna motiveringen, avsnitt 8.9.1. Fördelningen av valkretsmandat skall avse samtliga mandat i samfälligheten och vara enbart proportionell.
Bestämmelser om möjlighet till inskränkt valbarhet finns i 4 § lagen om kyrkofullmäktigval, m.m.
7 §
Se den allmänna motiveringen, avsnitt 8.9.1. Bestämmelsen om jämkning motsvarar vad som enligt 46 kap. 7 § kyrkolagen gäller vid val till Kyrkomötet. Jämkningen sker så att det vid tillämpning av huvudregeln (om en helt proportionell fördelning) sista mandatet tillfaller den valkrets som inte har fått något mandat.
8 §
Se den allmänna motiveringen, avsnitt 8.9.1. Så snart någon församling i en pastoratssamfällighet inte kan bedömas uppnå fem mandat skall det göras en särskild valkretsindelning som skall omfatta hela samfälligheten. Detta innebär givetvis att också sådana församlingar inom samfälligheten som själva skulle uppnå fem mandat vid en valkretsindelning enligt huvudregeln kan komma att ingå i en valkrets som omfattar flera församlingar.
10 §
Se den allmänna motiveringen, avsnitt 8.9.1.
11 §
Bestämmelsen motsvarar 6 § med den skillnaden att fördelningen endast avser fasta mandat.
12 §
Se den allmänna motiveringen, avsnitt 8.9.1. Så snart något kontrakt inte kan bedömas uppnå fem fasta mandat skall det göras en särskild valkretsindelning som skall omfatta hela stiftet. Detta innebär givetvis att också sådana kontrakt som själva skulle uppnå fem fasta mandat vid en valkretsindelning enligt huvudregeln kan komma att ingå i en valkrets som omfattar flera kontrakt.
13 §
Bestämmelsen motsvarar möjligheten till undantag från kontraktet som valkrets enligt 43 kap. 2 § kyrkolagen.
14 §
Se den allmänna motiveringen, avsnitt 8.9.1. Bestämmelse om totala antalet mandat finns i 11 kap. 1 §.
15 §
Se den allmänna motiveringen, avsnitt 8.9.1.
16 §
Bestämmelsen motsvarar 11 § med den skillnaden att varje stift är garanterat minst två fasta mandat. Beträffande förfarandet vid jämkning se kommentaren till 7 §.
17 §
Bestämmelsen motsvarar 5 § lagen om kyrkofullmäktigval, m.m.
19 §
Se den allmänna motiveringen, avsnitt 8.9.1. Som där framgår anknyter ordningen till vad som enligt 5 kap. vallagen gäller för de borgerliga allmänna valen. En skillnad är bestämmelsen i fjärde stycket att andra än anmälda kandidater för registrerade grupper inte är valbara. Motiv för detta redovisas under avsnittet 8.9.1.
Det bör observeras att ny registrering av nomineringsgruppbeteckningen måste ske inför varje ordinarie kyrkligt val.
20 §
Utformningen av bestämmelsen grundad på 5 kap. 6 och 7 §§ vallagen. Se i övrigt den allmänna motiveringen, avsnitt 8.9.1.
Det är ett viktigt inslag i valförfarandet, också ägnat att skapa legitimitet, att det är på grundval av önskemål från enskilda röstberättigade som registrering sker.
21 §
Utformningen av bestämmelsen grundad på 5 kap. 8 § vallagen.
22 §
Utformningen av bestämmelsen grundad på 5 kap. 13-15 §§ vallagen.
Bestämmelsen att en nomineringsgrupp inte får anmäla mer än en lista på kandidater i varje valkrets till respektive val är ny. Motivet är att förenkla sammanräkningsförfarandet, som annars skulle bli mycket betungande. Väljarna har möjlighet att ange sina prioriteringar genom att avge särskild personröst.
Avgörande för om en kandidat är valbar eller inte är förhållandena på valdagen. I ett system med obligatorisk förhandsanmälan av samtliga kandidater är det särskilt angeläget att valbarhetshinder som med stor sannolikhet kan beräknas föreligga på valdagen beaktas redan vid nomineringarna. På grupp- och kandidatförteckningarna enligt 29 § förs upp de kandidater som anmäls av respektive nomineringsgrupp. Det är alltså nomineringsgrupperna som ansvarar för att konsekvenserna i fråga om valbarhet blir beaktade.
23 §
Paragrafen motsvarar 5 kap. 10 § vallagen.
24-28 §§
Beslut i frågor om registrering av nomineringsgruppbeteckning fattas av Kyrkostyrelsen vad avser val till Kyrkomötet och av stiftsstyrelsen vad avser övriga val.
Beslut om registrering av gruppbeteckningar fattas efter ansökningstidens utgång men ärendets beredning kan påbörjas så snart ansökningar börja komma in.
Eftersom enligt 21 § registrering av beteckning för val till en enhet på viss "nivå" också gäller för val till de enheter som ingår i denna sker registrering i följande tidsmässiga ordning:
_ Kyrkostyrelsen registrerar beteckningar för val till Kyrkomötet
_ Stiftsstyrelsen registrerar beteckningar för val till stiftsfullmäktige
_ Stiftsstyrelsen registrerar beteckningar för val till samfällda kyrkofullmäktige i samfällighet
_ Stiftsstyrelsen registrerar beteckningar för val till kyrkofullmäktige eller direktvalt kyrkoråd i församling.
Motivet för bestämmelsen i 26 § att en beteckning som registrering för val till stifts-, samfällighets- eller församlingsnivån alltid skall innehålla stiftets, samfällighetens eller församlingens namn i nominativ- eller genitivform är
_ att man klart kan urskilja på vilken nivå nomineringsgruppen kandiderar
_ att ingen nomineringsgruppsbeteckning är helt identisk med en annan sådan beteckning inom ett stift eftersom enhetens (stiftets, samfällighetens eller församlingens) namn alltid skall ingå. Däremot kan beteckningen i övrigt vara likalydande eller innehålla likalydande inslag, t.ex. "Samlingslistan för A-boda församling" och B-boda församlings samlingslista" eller "Kyrkans Vänner i X-lunda församling" och "Kyrkans Vänner i Y-bergs församling" - under förutsättning att "Kyrkans Vänner" inte är registrerad beteckning för val till Kyrkomötet, till stiftsfullmäktige i det stift eller till samfällda kyrkofullmäktige i den samfällighet där X-lunda och Y-bergs församling ingår. Det skall alltså inte vara möjligt att om "Kyrkopartiet" är registrerad beteckning för val till Kyrkomötet ha en församlingsregistrering av "Kyrkopartiet i Aby församling".
Eftersom varje registrerad gruppbeteckning blir unik inom ett stift blir också den bokstavskod som fastställs enligt 25 § detta. Nomineringsgrupp skall vid ansökan om registrering om gruppbeteckning också ange önskemål om bokstavskod - omfattande 1-4 bokstäver.
Bestämmelsen i 27 § avser den situation som inträffar om i en valkrets totala antalet kandidater som anmälts till ett val när tiden för anmälan gått ut är lägre än det antal mandat som valet avser. T. ex. har till val av ett direktvalt kyrkoråd med åtta ledamöter nomineringsgrupp B anmält fyra och nomineringsgrupp D tre kandidater. Givetvis krävs inte att varje parti för sig skall anmäla lika många kandidater som det totala antalet mandat i valkretsen. Stiftsstyrelsen skall informera samtliga de nomineringsgrupper som har möjlighet anmäla kandidater i valkretsen, dvs. vid ett val till kyrkofullmäktige eller direktvalt kyrkoråd i församling, samtliga nomineringsgrupper som har registrerad beteckning för val till Kyrkomötet, till stiftsfullmäktige i stiftet, till samfällda kyrkofullmäktige i samfälligheten (om församlingen ingår i en sådan) eller till kyrkofullmäktige/direktvalda kyrkorådet i församlingen.
Bestämmelsen om särskilt förfarande vid otillräckligt antal anmälda kandidater skall ses mot bakgrund av kriterierna för församling i 37 kap. 1 §. Ett av dessa är att det i församlingen finns människor som är beredda att åtaga sig förtroendeuppdragen i församlingen. Om kriteriet inte är uppfyllt föreligger grund för indelningsändring. Se även kyrkoordningskommentaren till nämnda paragraf.
Vid ansökningstidens utgång kan för registrering i en och samma valkrets finnas två eller flera ansökningar där nomineringsgruppbeteckningarna är helt lika eller i vart fall så lika att de lätt kan förväxlas. Kyrkostyrelsen respektive stiftsstyrelsen skall då omgående informera berörda nomineringsgrupper om detta och om möjligheten till ändring eller komplettering. Detta skall också göras om styrelsen i andra fall på grund av risk för förväxlingar eller på grund av gruppbeteckningens innehåll inte är beredd bevilja en ansökan om registrering. Det skall dock endast i rena undantagsfall och om särskilda skäl föreligger vara möjligt att efter ansökningstidens utgång den 15 juni avhjälpa en brist i fråga om tillräckligt antal röstberättigade som stöder ansökan. Ett sådant skäl skulle kunna vara att det bland dessa personer genom förbiseende eller missförstånd kommit att ingå någon som inte uppfyller kravet för rösträtt.
Kyrkostyrelsen respektive stiftsstyrelsen får inte registrera en annan nomineringsgruppbeteckning än som angivits i en ansökan (i förekommande fall ändrad genom skriftligt meddelande undertecknat av ombudet) utan har att om ansökan inte kan bifallas avslå densamma. När det gäller bokstavskod får styrelsen om särskilda skäl föreligger fastställa en annan kod än den som nomineringsgruppen önskat.
Beträffande möjligheterna att överklaga beslut i ärenden om registrering av gruppbeteckning och fastställande av bokstavskod se 79 §.
29 §
Förteckningen upprättas en för varje valkrets och för respektive val. Där skall tas upp samtliga för valet registrerade nomineringsgrupper som anmält kandidater i valkretsen. Före varje gruppbeteckning anges i en särskild ruta den fastställda bokstavskoden och under gruppbeteckningen de för gruppen anmälda kandidaterna i nummerordning med en före varje kandidatnamn en sifferbeteckning. Förteckningen är en gemensam redovisning av alla nomineringsgrupper och kandidater i valkretsen i respektive val. Samtliga uppgifter förutsätts oftast kunna rymmas på ett papper i A4-format.
30-31 §§
Se den allmänna motiveringen, avsnitt 8.9.1.
32 §
Utformningen av bestämmelsen grundad på 7 kap. 4 § vallagen.
33 - 37 §§
Utformningen av bestämmelserna grundad på 7 kap. 7 - 13 §§ vallagen.
Se i övrigt den allmänna motiveringen, avsnitt 8.9.1.
38-39 §§
Utformningen av bestämmelserna grundad på 8 kap. 1-3 §§ vallagen.
40 §
Bestämmelsen är likalydande med 9 kap. 1 § vallagen.
41 §
Bestämmelsen är likalydande med 9 kap. 7 § vallagen.
42 §
Utformningen av bestämmelsen grundad på 9 kap. 2 § vallagen.
43 §
Se den allmänna motiveringen, avsnitt 8.9.1.
Som en konsekvens av införandet av möjlighet till brevröstning utgår möjligheten till röstning genom bud - och genom lantbrevbärare (som ju för övrigt utgår till följd av att poströstning inte längre skall gälla).
44 §
Utredningen föreslog för att förenkla valförfarandet att det inte skulle vara möjligt att ångerrösta. Vid remissbehandlingen har påpekats att en sådan bestämmelse förutsätter en ändring av 46 § så att inte bara de som förhandsröstar utan också alla som röstar i vallokal på valdagen måste ha med sig sitt röstkort och lämna detta till röstmottagaren. Vi anser att ett sådant krav skulle vara alltför långtgående och föreslår därför att möjligheten till ångerröstning bibehålls.
45 §
Bestämmelsen skall ses mot bakgrund av att det enligt 17-18 §§ är stiftsstyrelsen som beslutar om indelning i valdistrikt och utser valförrättare.
46 §
Utformningen av bestämmelsen grundad på 9 kap. 6 § vallagen.
47 §
Se den allmänna motiveringen, avsnitt 8.9.1.
48-49 §
Utformningen av bestämmelserna grundad på 12 kap. 2, 5 och 6 §§ vallagen.
50 §
Se den allmänna motiveringen, avsnitt 8.9.1.
Kretsen av röstmottagare ur vilken minst två skall tjänstgöra samtidigt utgöres av kyrkoherden och den eller de som han eller hon har utsett. Om antalet utsedda är två eller flera är det alltså inte nödvändigt att kyrkoherden alltid själv tjänstgör som röstmottagare.
51-52 §§
Utformningen av bestämmelserna grundad på reglerna i 14 kap. 4 § vallagen om röstning genom bud och reglerna i 2-4 §§ lagen (1997:159) om brevröstning i vissa fall.
Den som vill brevrösta får själv hämta eller rekvirera de kuvert som erfordras, på samma sätt som enligt vallagen gäller för den som vill rösta genom bud. Valsedlar och kuvert skall i god tid före valet finnas tillgängliga på samtliga pastorsexpeditioner eller motsvarande samt på stiftskanslierna.
53 §
Utformningen av bestämmelsen grundad på 15 kap. 1-3 §§ vallagen.
54 §
Första stycket är likalydande med 16 kap. 1 § första stycket vallagen. Andra och tredje styckena motsvarar 16 kap. 4 § vallagen.
Överlämnandet "till stiftsstyrelsen" förutsätts kunna ske genom överlämnande till den person som enligt bestämmelsen i 2 § sista stycket skall biträda stiftsstyrelsen med kontakter i valadministrativa frågor. Stiftsstyrelsen får besluta om detta.
55 §
Utformningen av bestämmelsen grundad på 18 kap. 1 och 2 §§ vallagen.
56 §
Bestämmelsen motsvarar 18 kap. 10 § vallagen.
57 §
Utformningen av bestämmelsen grundad på 18 kap. 30 § vallagen om val till kommunfullmäktige.
58 §
Utformningen av bestämmelsen grundad på 18 kap. 31 § vallagen om val till kommunfullmäktige. Ett mandat i kyrkofullmäktige som inte kan besättas på grund av att det saknas kandidater för den nomineringsgrupp som skulle ha tilldelats mandatet blir obesatt under mandatperioden.
Bestämmelsen i andra stycket som innebär att vid val till direktvalt kyrkoråd en röst på en grupp som fått flera mandat än det har anmälda kandidater kan komma att tillgodoräknas en annan nomineringsgrupp har kritiserats vid remissbehandlingen. Syftet med bestämmelsen är att inget mandat skall stå obesatt efter fördelningen efter valet. "Tomma stolar" som resultat av val till direktvalt kyrkoråd, ett organ med relativt få ledamöter, innebär mer negativa effekter i fråga om beslutförhet m.m. än som resultat av val till fullmäktige, en betydligt större församling. Regeln motsvarar bestämmelsen i 47 kap. 24 § kyrkolagen i fråga om indirekt val med proportionellt valsätt. En önskvärd konsekvens av bestämmelsen i andra stycket är en aktivitet från nomineringsgruppernas sida att anmäla så många kandidater att bestämmelsen inte behöver komma i tillämpning.
59 §
Utformningen av bestämmelsen grundad på 18 kap. 44 och 45 §§ vallagen.
Om personvalsinslag, se den allmänna motiveringen avsnitt 8.9.1. Spärregeln i andra stycket innebär att effekt av personröstning inträder vid ett totalt röstetal i valkretsen för nomineringsgruppen på lägst 600 om personrösterna för en kandidat är minst 5 procent och vid ett totalt röstetal i valkretsen för nomineringsgruppen som understiger 600 om personrösterna för en kandidat uppgår till lägst 30. Bestämmelser om valkretsindelning finns i 5-9 §§.
60 §
Utformningen av bestämmelsen grundad på 18 kap. 55 § vallagen.
61 §
Bestämmelsen reglerar i vilken ordning ersättarna skall träda in i tjänstgöring. Endast ersättare från samma nomineringsgrupp som ledamoten kan träda in.
62 §
Utformningen av bestämmelserna grundad på 18 kap. 64 och 65 §§ vallagen.
63 §
Utformningen av bestämmelsen grundad på 18 kap. 66 § vallagen.
64-68 §§
Bestämmelserna överensstämmer med regleringen i 18 kap. 25-29 §§ vallagen om fördelningen av mandat till landstingsfullmäktige.
69 §
Utformningen av bestämmelsen grundad på 18 kap. 37-39 och 41-42 §§ vallagen.
Om personvalsinslag, se den allmänna motiveringen, avsnitt 8.9.1. Spärreglerna i andra stycket innebär att vid val till stiftsfullmäktige effekt av personröstning inträder vid ett totalt röstetal i valkretsen för nomineringsgruppen på lägst 1000 om personrösterna för en kandidat är minst 5 procent och vid ett totalt röstetal i valkretsen för nomineringsgruppen som understiger 1000 om personrösterna för en kandidat uppgår till lägst 50. Vid val till Kyrkomötet gäller endast spärregeln om minst 8 procent av nomineringsgruppens röstetal i valkretsen, dvs. stiftet.
70 §
Utformningen av bestämmelsen grundad på 18 kap. 40 och 43 §§ vallagen om dubbelvalsavveckling vid val till riksdagen respektive landstingsfullmäktige.
Bestämmelsen erfordras till följd av att valbarheten inte är inskränkt till valkretsen och att samma kandidat därför kan få mandat i mer än en valkrets.
71 §
Utformningen av bestämmelsen grundad på 18 kap. 53 § vallagen.
72 §
Bestämmelsen reglerar i vilken ordning ersättarna skall träda in till tjänstgöring. Endast ersättare från samma nomineringsgrupp som ledamoten kan träda in.
Andra stycket överensstämmer med reglerna i 5 kap. 16 § sista stycket kommunallagen.
73 §
Utformningen av bestämmelsen grundad på 18 kap. 61 och 62 §§ samt 20 kap. 6 § vallagen.
74 §
Utformningen av bestämmelsen grundad på 18 kap. 63 § vallagen.
75 §
Bestämmelsen överensstämmer i sak med 20 kap. 1 § vallagen.
76 §
Bestämmelsen överensstämmer med 20 kap. 2 § vallagen.
77 §
Utformningen av bestämmelsen grundad på 20 kap. 3 § vallagen.
78 §
För genomförandet av de direkta kyrkliga valen med nya regelverk som innehåller ganska betydande förändringar finns behov av detaljerade föreskrifter och anvisningar som komplettering till bestämmelserna i kyrkoordningen. Kyrkostyrelsen, som enligt 1 § skall ha det övergripande ansvaret för dessa val, får utfärda sådana närmare regler.
79 - 81 §§
Huvudregeln i 79 § sista stycket att beslut enligt detta kapitel får överklagas endast i samband med att valet överklagas överensstämmer med vad som gäller enligt vallagen.
39 kap. Indirekta val
1 §
Bestämmelsen tillförd för att tydliggöra vilka två valsätt - majoritetsval och val enligt proportionellt valsätt - som kan förekomma vid indirekta val. Missförstånd råder ofta i denna fråga. Ett val är proportionellt endast om bestämmelserna i 4 - 18 §§ tillämpats vid valet, innebärande bl.a. val med slutna sedlar försedda med gruppbenämning samt namn på kandidater. Varje val som inte företas på detta sätt är ett majoritetsval, även om kandidaterna föreslagits utifrån en mandatfördelning som om bestämmelserna om proportionellt valsätt varit tillämpliga.
Med uttrycket relativ majoritet avses att mandaten tillsätts i turordning utifrån det antal röster som lämnas för var och en av kandidaterna. Den kandidat som får störst antal röster får det första mandatet och så vidare. Vid tillsättning av endast ett mandat blir konsekvensen s.k. enkel majoritet.
2 §
Bestämmelsen motsvarar vad som gäller enligt kyrkolagen (t.ex. 17 kap. 6 §, 18 kap. 3 § och 25 kap. 4 §). Var och en av ersättarna skall kunna träda in för samtliga ledamöter. Ersättaren kan alltså inte vara enbart personlig eller enbart för vissa av ledamöterna. Vid bestämmandet av inträdesordningen är det givetvis naturligt att utgå från att var och en av ersättarna träder in i första hand för någon eller några ledamöter osv.
3-4 §§
Bestämmelserna motsvarar 47 kap. 1-2 §§ kyrkolagen.
5-35 §§
Bestämmelserna motsvarar 47 kap. 4-9 och 13-26 §§ kyrkolagen.
Uttrycket "gruppbenämning" har använts för att undvika förväxling med den "gruppbeteckning" som ingår i bestämmelserna om direkta val (38 kap.).
40 Kap. Kyrkobyggnader
1 §
För närvarande finns i den kyrkliga lagstiftningen ingen definition av vad som avses med en kyrkobyggnad. Den föreslagna bestämmelsen ger indirekt en sådan definition, nämligen byggnader som i Svenska kyrkans ordning har invigts som kyrkor. Bestämmelserna kyrkoordningen avser även ett kyrkorum som är en del av en annan byggnad, t.ex. om församlingslokaler och kyrkorum utgör en enda byggnad. I lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. finns en bestämning av delvis motsvarande slag. Där anges emellertid endast vilka kyrkobyggnader som omfattas av lagens bestämmelser. I regeringens proposition 1998/99:38 föreslås - med viss ändring av gällande bestämmelser - att det i 4 kap. 2 § andra stycket kulturminneslagen skall anges att med kyrkobyggnader skall avses "byggnader som före den i januari 2000 har invigts för Svenska kyrkans gudstjänst och den 1 januari 2000 ägdes eller förvaltades av Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar".
Bestämmelsen i kyrkordningen har sin betydelse främst som bakgrund till de följande bestämmelserna om att ta en kyrkobyggnad ur bruk. Genom bestämmelsen klarläggs för vilka fall det i de följande paragraferna angivna beslutsförfarandet skall gälla. För lokaler som inte i Svenska kyrkans ordning är invigda som kyrka står det således ägaren fritt att, när denna så önskar, ta lokalen ur bruk som gudstjänstlokal.
I det fall en kyrkobyggnad inte ägs av en församling innebär regleringen att det likväl är församlingen där kyrkobyggnaden finns som har att ta initiativet om kyrkobyggnaden skall tas ur bruk. Givetvis måste församlingen i ett sådant fall ta hänsyn till önskemålen från byggnadens ägare. Om ägaren önskar ta byggnaden ur bruk som kyrkobyggnad, har församlingen i praktiken två möjligheter: att ta de initiativ som krävs för ett beslut om detta eller att erbjuda sig att själv överta kyrkobyggnaden. De konflikter mellan en ägare och en församling som därvid skulle kunna uppkomma gäller dels det fallet att församlingen inte vill överta kyrkobyggnaden men anser att ägaren även fortsättningsvis skall vårda den, dels det fallet att ägaren vill ta kyrkobyggnaden ur bruk men inte vill överlåta den till församlingen. I båda dessa situationer - som dock får antas bli mycket sällsynta - har, på grund av allmänna civilrättsliga regler, ägaren det slutliga avgörandet i sin hand.
2 §
Paragrafen anger att ett vårdansvar för kyrkobyggnader föreligger. Som anförts i den allmänna motiveringen avser vårdansvaret inte bara vad som nu betecknas som församlingskyrkor. Paragrafen anger inte uttryckligen vem som har detta vårdansvar utan lämnar underförstått att det är den församling där kyrkobyggnaden finns eller - om församlingen ingår i en samfällighet - samfälligheten. När det gäller kyrkobyggnader som inte ägs av en församling, åvilar givetvis vårdansvaret i första hand ägaren. Emellertid har församlingen eller samfälligheten ett yttersta ansvar för de kyrkobyggnader som finns inom församlingen. Detta yttersta ansvar för kyrkobyggnaden (det invigda kyrkorummet) innebär att församlingen inte stillatigande kan se på att ett privatägt men i Svenska kyrkans ordning invigt kyrkorum förfaller eller profaneras. Om en privatägd kyrkobyggnad förfaller, ankommer det således på församlingen att antingen - efter överenskommelse med ägaren - se till att kyrkobyggnaden hålls i stånd eller besluta att ta den ur bruk.
Enligt förslagen från den statliga Kommittén angående det kyrkliga kulturarvet skall som ett villkor för att Svenska kyrkan skall erhålla kyrkoantikvarisk ersättning av staten gälla att kyrkobyggnaderna hålls tillgängliga för allmänheten. Även i regeringens proposition 1998/99:38 framhålls det kyrkliga kulturarvets tillgänglighet för alla. Det finns även från kyrklig synpunkt ett intresse av att kyrkobyggnaderna är öppna även vid tider när gudstjänster inte hålls. Vi föreslår därför att det i paragrafen infogas en bestämmelse om kyrkobyggnadernas tillgänglighet. Denna bestämmelse innebär emellertid inte en skyldighet för församlingarna att ständigt hålla sina kyrkobyggnader öppna. Tid för öppethållande och de närmare villkoren i samband därmed bör avgöras lokalt. Däremot innebär bestämmelsen att det skall vara möjligt för allmänheten - kyrkotillhöriga eller ej - att besöka kyrkobyggnaderna.
Paragrafens andra stycke motsvarar nuvarande 4 kap. 7 § andra stycket lagen om kulturminnen m.m. Enligt förslag i regeringens proposition 1998/99:38 skall nämligen den nuvarande bestämmelsen i kulturminneslagen, som utpekar kyrkoherden och en av kyrkvärdarna som ansvariga för de kyrkliga inventarierna, upphävas. Behov finns då av att i kyrkoordningen utfärda en motsvarande bestämmelse.
3 §
Paragrafen motsvarar helt nuvarande 39 kap. 1 § kyrkolagen. Som framgår av den allmänna motiveringen har vi föreslagit att de speciella bestämmelser som nu finns beträffande församlingskyrkor och förvaltningen av de medeltida domkyrkorna - med undantag av Lunds domkyrka - skall upphävas.
4 §
Som framgår av den allmänna motiveringen skall biskopen eller en av biskopen utsedd stiftsrepresentant ha rätt att delta när förvaltningsfrågor beträffande domkyrkan avgörs. Avsikten är därvid att deltagandet skall ske i domkyrkoförsamlingens kyrkoråd eller det särskilda organ som församlingen kan ha inrättat för domkyrkans förvaltning. Om domkyrkoförsamlingen ingår i en kyrklig samfällighet, skall rätten att delta även avse samfällighetens motsvarande organ. Paragrafen täcker även möjligheten att delta i kyrkostämma, fullmäktige eller delegerade, när frågor om domkyrkans förvaltning behandlas.
Möjligheten för biskopen att utse en annan företrädare för stiftet avser såväl enskilda tillfällen som att biskopen för en längre tid utser en sådan företrädare.
Av paragrafens ordalydelse framgår att biskopen (eller den utsedde stiftsföreträdaren) inte har rösträtt.
5-6 §§
Bestämmelserna om Lunds domkyrka behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.10.1.
7-8 §§
Paragraferna överensstämmer med Kyrkobyggnadsutredningens förslag till handläggningsordning när en kyrkobyggnad tas ur bruk.
41 kap. Upplåtelse av kyrka
1 §
Bestämmelsen motsvarar 40 kap. 1 § kyrkolagen. I sak föreslås den ändringen att biskoparna fått rätt att använda stiftets kyrkor inte bara för biskopliga ämbetshandlingar utan också för gudstjänster i allmänhet.
2 §
Bestämmelsen motsvarar 40 kap. 2 § kyrkolagen. Ändringarna är endast av redaktionell natur.
3 §
Bestämmelsen motsvarar 40 kap. 3 § kyrkolagen. Ändringarna är endast av redaktionell natur.
4 §
Bestämmelsen motsvarar helt 40 kap. 4 § kyrkolagen.
5 §
Bestämmelsen motsvarar 40 kap. 5 § kyrkolagen. Ändringen är endast av redaktionell natur.
6 §
Bestämmelsen motsvarar helt 40 kap. 6 § kyrkolagen.
7 §
Bestämmelsen motsvarar 40 kap. 7 § kyrkolagen. Reglerna om när kyrkoherden får sätta annan i sitt ställe finns i 5 kap. kyrkoordningen.
8 §
Bestämmelsen motsvarar helt 40 kap. 8 § kyrkolagen.
9 §
Bestämmelserna om överklagande behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 8.10.2.
42 kap. Avgifter
1 §
Paragrafen utgör hänvisning till gällande statliga bestämmelser om kyrkoavgiften.
2 §
Paragrafen behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.11.1.
3 §
Skattemyndigheterna kommer i framtiden inte längre att lämna olika ekonomiska uppgifter direkt till församlingar, samfälligheter och stift. Uppgifterna kommer i stället att lämnas samlat till trossamfundets nationella nivå. Det ankommer sedan på organen på denna nivå att vidarebefordra uppgifterna. Paragrafen ger bestämmelser om detta.
4 §
Paragrafen behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.11.1. Samordningen med utjämningssystemet framgår av 44 kap. 13 §.
5 §
Tvister kan uppkomma mellan kyrkan och enskilda personer med anledning av avgiftsuppbörden. Det kan därvid förekomma att den enskildes klagomål har sin grund i ett dataöverföringsfel. Paragrafen avser att ge organ på kyrkans nationella nivå möjlighet att i sådana fall rätta en uppenbart oriktig uppgift.
6 §
Paragrafen behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.11.1.
7 §
Paragrafen behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.11.1. Paragrafen ger utrymme för en församling att när synnerliga skäl föreligger, trots allt, avböja konfirmation. Sådant avböjande kan komma i fråga av när en begäran om konfirmation inte kan uppfattas som allvarligt menad. Ett annat synnerligt skäl för en församling att avböja konfirmation kan vara att en samfällighet av resursskäl har gemensam konfirmation för alla konfirmander inom samfälligheten i en av samfällighetens kyrkor. Det är vidare mera allmänt så att en begäran om konfirmation inte alltid kan uppfyllas när det gäller tid och plats. Prövningen skall ske lokalt, och en viktig faktor vid prövningen är givetvis att en församling inte skall drabbas av orimliga kostnader.
8 §
Paragrafen behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.11.1. Frågan om innebörden av synnerliga skäl har behandlats under 7 §. Paragrafens lydelse innebär att vigsel utan avgift kan äga rum i någon av de församlingar som de blivande makarna tillhör. Rätten till vigsel för den som tillhör Svenska kyrkan är oberoende av om också den blivande maken tillhör Svenska kyrkan.
9 §
Paragrafen behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.11.1. Frågan om innebörden av synnerliga skäl har behandlats under 7 §. Beträffande begravningsgudstjänst kan tilläggas att ett synnerligt skäl för en församling att avböja begravningsgudstjänst i Svenska kyrkans ordning är att den avlidne entydigt gett till känna att han eller hon inte har önskat en sådan gudstjänst.
10 §
Paragrafen behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.11.1. Frågan om innebörden av synnerliga skäl har behandlats under 7 §.
Bestämmelsen uttrycker clearingen som en fråga mellan församlingar även om det ekonomiska ansvaret i en samfällighet åvilar denna. Bestämmelsen kommer därmed enligt sin ordalydelse att omfatta begravningsgudstjänster som sker i en annan församling inom samfälligheten. Någon anledning till clearing föreligger dock givetvis inte i sådana fall.
Enligt sin ordalydelse avser paragrafen även det fall att begravningsgudstjänsten sker på annan ort men utan att någon gravsättning sker på denna ort. I ett sådant fall sammankopplas den inomkyrkliga clearingen för begravningsgudstjänsten inte med den statliga clearingen för begravningsverksamheten i övrigt.
11 §
En enskild som nekas att få en kyrklig handling utförd bör ges möjlighet att överklaga ett sådant beslut. Det är dock tillräckligt att det lokalt fattade avslagsbeslutet kan överklagas i en instans.
När det i paragrafen talas om kyrkoherdens beslut, avses givetvis också ett beslut av en annan präst som kyrkoherden har utsett att fatta sådana beslut.
43 kap. Kollekter
1 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak nu gällande enligt kyrkliga kungörelsen (SKFS 1983:2) om kollekter.
2 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak nu gällande enligt kyrkliga kungörelsen (SKFS 1983:2) om kollekter. I ett andra stycke klarläggs att rikskollekt och stiftskollekt i första hand skall tas upp vid huvudgudstjänst. Frågan behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.11.2.
3 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak nu gällande enligt kyrkliga kungörelsen (SKFS 1983:2) om kollekter.
4-5 §§
Paragraferna behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.11.2.
6 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak nu gällande enligt kyrkliga kungörelsen (SKFS 1983:2) om kollekter. För det fall att kyrkoherden eller tjänstgörande präst skall besluta om församlingskollekt anges att han eller hon före beslutet skall samråda med tjänstgörande kyrkvärdar. Innebörden av detta är att något samråd inte behöver ske vid tillfällen när några kyrkvärdar inte tjänstgör.
7-8 §§
Paragraferna motsvarar i huvudsak nu gällande enligt kyrkliga kungörelsen (SKFS 1983:2) om kollekter.
9 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak nu gällande enligt kyrkliga kungörelsen (SKFS 1983:2) om kollekter. Nuvarande bestämmelse om att Centralstyrelsen årligen till Kyrkomötet skall lämna ett årssammandrag över föregående års församlingskollekter har dock utgått.
10 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak nu gällande enligt kyrkliga kungörelsen (SKFS 1983:2) om kollekter.
11 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak nu gällande enligt kyrkliga kungörelsen (SKFS 1983:2) om kollekter. Det nuvarande undantaget för bl.a. Svenska kyrkans mission, Svenska kyrkan i utlandet och Lutherhjälpen att redovisa sin användning av kollektmedel direkt till Kyrkomötet i samband med årsredovisningen i övrigt ersätts av en möjlighet för Kyrkostyrelsen att - om särskilda skäl föreligger - besluta att kollektredovisning skall ske direkt till Kyrkomötet. Avsikten med den förändrade bestämmelsen är inte att dagens förhållanden skall ändras. Däremot är det, eftersom Kyrkostyrelsen ges uppdraget att bestämma om rikskollekterna, olämpligt att Kyrkomötet föregriper Kyrkostyrelsens beslut genom att i redovisningssammanhang peka ut vissa kollektmottagare. Att ett beslut om att t.ex. Lutherhjälpen skall redovisa användningen av sina kollektmedel direkt till Kyrkomötet omfattar också t.ex. eventuella församlingskollekter, framgår av den allmänna motiveringen.
12 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak nu gällande enligt kyrkliga kungörelsen (SKFS 1983:2) om kollekter.
44 kap. Ekonomisk utjämning
1 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande bestämmelser i kyrkolagen. Paragrafen anger att det som i kapitlet sägs om församling skall, för en församling som ingår i en samfällighet, ha avseende på samfälligheten. Den ekonomiska utjämningen knyts alltså i formell mening till församlingarna, eftersom det är dessa som är de grundläggande lokala enheterna inom Svenska kyrkan. Med detta uttryckssätt avses emellertid ingen ändring i nuvarande förhållande att den ekonomiska utjämningen på lokal nivå skall avse de organ som handhar den ekonomiska förvaltningen, dvs. för enförsamlingspastorat församlingen och för flerförsamlingspastorat och flerpastoratssamfälligheter samfälligheten.
2 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande bestämmelser i kyrkolagen. Termen Egentlig verksamhet, som också förekommer i nuvarande bestämmelser, synes vara hämtad från den officiella statistiken för landets kyrkokommuner. Någon ändring av innebörden i termen är inte avsedd, när denna nu kommer till användning i kyrkoordningen. Det har förutsatts att statistik rörande olika kyrkliga förhållanden också fortsättningsvis kommer att publiceras men att denna statistik inte kommer att ha nuvarande officiella karaktär.
3 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande bestämmelser i kyrkolagen. Genom paragrafen införs beteckningen utjämningsavgift för avgifterna inom utjämningssystemet. Den nuvarande beteckningen, kyrkoavgift, torde få förbehållas de avgifter som de kyrkotillhöriga skall betala till församlingar, samfälligheter och stift.
Den nuvarande allmänna kyrkoavgiften är 8 % av skatteunderlaget. Förslaget innebär att den allmänna utjämningsavgiften skall bli 7 % av avgiftsunderlaget. Förändringen av procenttalet beror på att kyrkofonden fortsättningsvis inte skall finansiera prästernas pensioner utan att finansieringen av dessa skall ske genom den föreslagna Svenska kyrkans försäkringsförening. Församlingarna skall således betala ett lägre belopp till kyrkofonden men skall i gengäld också betala avgifter till försäkringsföreningen.
4-14 §§
Paragraferna motsvarar i huvudsak nuvarande bestämmelser i kyrkolagen och andra statliga föreskrifter.
15 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande bestämmelser i kyrkolagen och andra statliga föreskrifter. Som Kyrkofondens styrelse har föreslagit har dock bestämmelsen om en viss tidpunkt för ansökan om extra utjämningsbidrag slopats.
Kyrkofondens styrelse skall som ett alternativ till att bevilja extra utjämningsbidrag kunna ge lån eller kreditgaranti. Någon särskild bestämmelse om detta fordras dock inte, utan behörigheten ryms i denna del inom behörigheten att bevilja bidrag.
16 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande bestämmelser i kyrkolagen. Som framgår på annan plats skall Kyrkomötet fastställa budget för den nationella nivån inklusive kyrkofonden. Lämpligen kan då Kyrkomötet också fastställa de belopp som skall utgå som stiftsbidrag till de olika stiften.
17 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande bestämmelser i kyrkolagen och andra statliga föreskrifter. Nuvarande bestämmelser anger särskilt att en församling för att få kyrkobyggnadsbidrag skall ha behov av detta. Någon sådan särskild bestämmelse om behovsprövning torde dock inte erfordras. Frågan kan överlämnas till Kyrkofondens styrelses tillämpning. Någon ändring av hittillsvarande praxis är inte avsedd.
18 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande bestämmelser i kyrkolagen och andra statliga föreskrifter. I enlighet med Riksantikvarieämbetets förslag skall yttranden i ärenden om kyrkobyggnadsbidrag inhämtas från de berörda länsstyrelserna.
19-20 §§
Paragraferna motsvarar i huvudsak nuvarande bestämmelser i kyrkolagen och andra statliga föreskrifter.
21 §
Paragrafen klargör församlingars, samfälligheters och stifts skyldigheter att lämna behövliga uppgifter för den ekonomiska utjämningen. Dessa uppgifter kan förväntas motsvara dem som dessa organ idag lämnar till Statistiska centralbyrån som underlag för utjämningssystemet och för den kyrkokommunala statistiken. Kyrkostyrelsen föreslås få rätt att meddela de närmare bestämmelserna om uppgiftsinsamlingen. För att denna skall bli effektiv, föreslås Kyrkostyrelsen därvid få bestämma att förseningsavgift skall tas ut av det organ som inte i rätt tid fullgör sina uppgifter. En sådan förseningsavgift bör i första hand vara symbolisk. Av den allmänna motiveringen framgår att Kyrkofondens styrelse och stiften kan ställa villkor för beviljande av olika bidrag. Ett sådant villkor kan vara att den bidragssökande fullgör sin skyldighet att lämna behövliga uppgifter till utjämningssystemet.
45 kap. Kyrkofonden
2 §
Paragrafen behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.11.4.
Kyrkofonden utgör idag en statlig förmögenhetsmassa. Enligt riksdagens beslut skall det kapital som utgör fonden vid sekelskiftet överföras med äganderätt till trossamfundet Svenska kyrkan. Kyrkofondens kapital kommer således att utgöra en del av trossamfundets kapital och redovisas i dess balansräkning som eget kapital.
När det i paragrafen anges att fonden skall bevaras till sitt kapital och förvaltas utan sammanblandning med andra medel, utgör detta en av Kyrkomötet bestämd riktlinje för fondens fortsatta förvaltning. Något hinder mot att Kyrkomötet beviljar undantag från denna bestämmelse eller ändrar den finns inte. Däremot utgör bestämmelsen hinder mot att Kyrkofondens styrelse eller Kyrkostyrelsen utan Kyrkomötets beslut om detta använder av fondens kapital.
Av paragrafen framgår att Kyrkofondens styrelse också kan förvalta, t.ex. prästlönetillgångar. Av konkurrensskäl skall därvid avgift för förvaltningen tas ut. Kyrkofondens styrelse skall även svara för den kapitalförvaltning som finns vid sidan av kyrkofonden på kyrkans nationella nivå.
För kyrkofonden anges ett förvaltningsmål, bästa möjliga uthålliga totalavkastning, vilket motsvarar vad som föreslås i fråga om prästlönetillgångarna.
3 §
Under 2 § har frågan om fondkapitalets ställning behandlats. I 3 § finns bl.a. bestämmelser om att det skyddade fondkapitalet också skall säkras mot eventuell inflation. I tider av fortgående inflation skall således vid varje års bokslut till det skyddade kapitalet - det som enligt 2 § får användas endast efter särskilt beslut av Kyrkomötet - läggas belopp som motsvarar kapitalets värdeminskning på grund av inflationen. Beräkningen skall ske utifrån marknadsvärden. Om fondkapitalet ett visst år skulle öka utöver inflationen och dessa medel inte i enlighet med Kyrkomötets beslut tas i anspråk det därpå följande året, kommer även detta kapital att fonderas. Det kommer dock inte att tillföras det ursprungliga fondkapitalet utan få utgöra ett fritt eget kapital, som utan ändring av kyrkoordningen kan användas under senare år i enlighet med Kyrkomötets beslut om detta.
4 §
Kyrkofonden har på senare år endast i mycket begränsad utsträckning tagit upp lån. Även i framtiden kan dock undantagssituationer uppkomma, då det är av samlad nytta för fonden att kunna ta upp lån. Det kan t.ex. röra sig om att för kortare tid behöva frigöra kapital för en utbetalning, när det enda kapital som finns tillgängligt är bundet i värdepapper eller för viss tid och det vore oförmånligt att använda detta bundna kapital. Någon utvidgning av fondens nuvarande restriktiva upplåningspraxis är inte avsedd.
6 §
En beståndsdel i den samlade pensionslösning för Svenska kyrkans personal som förslaget till lag om Svenska kyrkans personal innehåller är att vissa kyrkliga arbetsgivare skall kunna få visst anstånd att till Svenska kyrkans försäkringsförening betala in sina utestående pensionsskulder. Ett sådant anstånd skall emellertid kunna förenas med en garanti av kyrkofonden, så att de ej inbetalade beloppen från de anställdas synpunkt är att se som säkra. Paragrafen ger Kyrkofondens styrelse möjlighet att lämna sådana garantier. Garantiåtaganden skall göras mot avgift, så att kostnaderna för dessa inte mera än nödvändigt belastar kyrkan i övrigt.
46 kap. Prästlönetillgångar och annan ändamålsbestämd egendom
1 §
Förslaget innebär att prästlönetillgångarna, dvs. prästlönefastigheter och prästlönefond, skall ses som en gemensam förmögenhetsmassa. Denna samlade förmögenhet definieras i paragrafen.
2 §
Paragrafen behandlar bl.a. frågan om stiften som förvaltare av prästlönetillgångarna (se avsnitt 8.11.5). Med förvaltning avses att stiften i alla avseenden skall företräda prästlönetillgångarna. Paragrafen behandlar vidare frågan om församlingarnas och samfälligheternas andelstal i prästlönetillgångarna. De andelstal som gäller den 1 januari 2000 och som i huvudsak grundar sig på förhållandena den 1 januari 1995, då den nuvarande stiftsförvaltningen påbörjades, gäller även fortsättningsvis.
3 §
Paragrafen behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.11.5.
5 §
Paragrafen behandlar frågan om fördelningen av den vinst som uppkommer vid förvaltningen av prästlönetillgångarna. Eftersom det hittills inte någonsin förekommit att förlust uppkommit, finns inte skäl att reglera den situationen. Skulle en förlust trots allt inträffa, torde den få balanseras till påföljande år och minska det årets vinst.
När det i paragrafen talas om den vinst som tillkommer församlingarna, avses ingen förändring i förhållande till dagsläget. Däremot klargör formuleringen att den totala vinsten inte kan betalas ut till församlingarna. Som exempel kan nämnas att viss del av vinsten skall betalas till kyrkofonden som särskild utjämningsavgift och att viss del av vinsten skall avsättas till inflationsskydd av kapitalet.
I paragrafen har ett i lagstiftningen använt uttryck, "att avsätta det rörelsekapital som behövs", ändrats till "att av vinsten behålla de medel som behövs". Någon saklig ändring är inte avsedd.
6 §
Paragrafen motsvarar nuvarande statliga bestämmelser.
8 §
Paragrafen behandlar naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid förvaltningen av prästlönefastigheterna. Det bör noteras att statliga bestämmelser i dessa avseenden också gäller för kyrkliga organ som fastighetsförvaltare. Sådana bestämmelser finns i 1 § skogsvårdslagen (1979:429) och i bestämmelser som utfärdats med stöd av 12 kap. 8 § miljöbalken. De krav som staten ställer på fastighetsägare i allmänhet torde i stor utsträckning sammanfalla med dem som ställs i paragrafen.
9 §
Paragrafen innebär upphävande av de nuvarande bestämmelserna om att det berörda pastoratet har rätt till yttrande vid förändring av användningen av en prästlönefastighet, ombyggnad på denna eller antagande av ny arrendator. Att bestämmelserna om skyldighet att infordra yttrande föreslås upphävda hindrar inte att stiftet ändå ger berörd församling eller samfällighet tillfälle till yttrande i sådana frågor. Det är naturligt att tillfälle till yttrande ges i fråga om fastigheter som är av särskild betydelse för församlingen eller samfälligheten.
10 §
Paragrafen behandlar användningen av influten köpeskilling för försålda prästlönefastigheter, m.m. Av paragrafen framgår indirekt att prästlönefastigheter kan säljas.
11 §
Paragrafen behandlar frågan om värdesäkring av prästlönefonderna. För den händelse avkastningen visst år inte skulle förslå till föreskriven värdesäkring, torde överskjutande belopp få balanseras som förlust till påföljande år.
12 §
Paragrafen möjliggör att medel från prästlönefond används för köp av fastigheter och tomträtter. Denna bestämmelse sammanhänger med synen på prästlönetillgångarna som en samlad förmögenhetsmassa. Liksom det då skall vara möjligt att sälja fastigheter och placera influtna medel i värdepapper skall det vara möjligt att i vissa fall för finansiella tillgångar köpa nya fastigheter. Skäl till sådana köp torde dock föreligga endast i undantagsfall.
14 §
Biskopsgårdarna skall ägas av trossamfundet Svenska kyrkan (bortsett från dem som är hyresbostäder). Det ekonomiska ansvaret för dem ankommer därför på kyrkans nationella nivå. För att kostnadsneutralitet stiften emellan skall uppnås torde de av trossamfundet sålunda ägda biskopsgårdarna få hyras ut till respektive stift. Paragrafen anger att skötseln av biskopsgårdarna, liksom idag, faller på stiften.
47 kap. Ekonomisk förvaltning för församlingar och samfälligheter
1 §
Bestämmelsen om att församlingar och samfälligheter skall ha en god ekonomisk hushållning i sin verksamhet har hämtats från nuvarande kyrkolag och kommunallag. Den närmare betydelsen finns också beskriven i den kommunalrättsliga litteraturen.
2 §
Paragrafens första stycket kan ses som en komplettering till regeln i 1 § om en god ekonomisk hushållning. Detta innebär bl.a. att församlingen skall förvalta sina medel på ett sådant sätt att krav på god avkastning och betryggande säkerhet tillgodoses. Församlingens medelsförvaltning skall med andra ord motsvara högt ställda krav på sundhet och säkerhet.
Det är inte möjligt att närmare ange vilka placeringsformer som är godtagbara. Det avgörande är syftet med placeringen och nivån på risktagandet. Alltför spekulativa placeringar kan knappast fylla kravet på både säkerhet och god avkastning.
Andra stycket innebär ett åläggande för det beslutande organet att meddela närmare föreskrifter om medelsförvaltningen. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund har med anledning av motsvarande bestämmelse i kyrkolagen tagit fram ett s.k. normalplaceringsreglemente till hjälp för församlingarna och samfälligheterna. Det finns anledning att anta att dessa även efter relationsförändringen kommer att efterfråga sådant.
I den allmänna motiveringen har frågan om ideella placeringar behandlats. I den mån man i respektive församling eller samfällighet beslutar sig för att tillåta sådana, kan det vara lämpligt att reglera detta i placeringsreglementet. Att ideella placeringar skall redovisas särskilt framgår av 10 §.
3 §
Paragrafen behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.11.12.
4 §
Paragrafen behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.11.6. Det finns för kyrkans del inte anledning att uttrycka balanskravet på det sätt som sker i kommunallagen, nämligen att budgeten skall upprättas så att intäkterna överstiger kostnaderna. Inom kyrkan bör i stället gälla det minimikrav som kan ställas på en balanserad budget, dvs. att den skall upprättas så att intäkterna minst motsvarar kostnaderna. Inget hindrar naturligtvis en överbalansering, om så bedöms motiverat.
Det bör i sammanhanget erinras om att det föreslagna balanskravet inte innebär att en församling eller samfällighet inte får disponera sitt rörelsekapital för investeringsändamål. En sådan användning påverkar nämligen inte det egna kapitalets storlek.
5 §
Även om budgeten upprättas så att intäkterna minst motsvarar kostnaderna finns det ingen garanti för att det verkliga utfallet vid budgetårets slut inte ser annorlunda ut. Paragrafen anger bl.a. hur ett negativt årsresultat i sådana fall skall regleras under de närmaste två åren.
Undantagsbestämmelsen i andra styckets sista mening öppnar en möjlighet att reglera endast en viss del av det negativa resultatet eller att genomföra regleringen under längre tid än två år. Kravet är då att det skall föreligga synnerliga skäl. Som exempel på när det kan anses föreligga synnerliga skäl för att göra avsteg från kravet på reglering kan nämnas två fall.
Det ena fallet tar sikte på en situation när en församling eller samfällighet medvetet eller tydligt gjort avsättningar och byggt upp ett avsevärt eget kapital för att möta tillfälliga och framtida intäktsminskningar eller kostnadsökningar.
Det andra fallet gäller en situation när en avyttring av tillgångar har skett med förlust. En reglering behöver då inte göras under förutsättning att avyttringen innebär att församlingen eller samfälligheten därigenom skapat förutsättning för minskade framtida kostnader.
8-10 §§
Paragraferna har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.11.6.
11 §
Paragrafen innehåller en delegation från Kyrkomötet till Kyrkostyrelsen att utfärda ytterligare föreskrifter om bokföring och redovisning. Sådana kan ha avseende t.ex. på underlag för utjämningssystemet. Det är naturligtvis viktigt att eventuella inomkyrkliga föreskrifter inte kommer i strid med lagens bestämmelser eller i övrigt med god redovisningssed. Detta är dock en självklarhet som inte behöver komma till uttryck särskilt i bestämmelsen.
12-13 §§
Paragraferna har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.11.6.
Ett praktiskt tillvägagångssätt för att budgetarbetet i en samfällighet skall kunna fungera i enlighet med bestämmelsens syfte kan vara att samfälligheten i ett tidigt skede av budgetprocessen tillställer församlingarna någon form av budgetdirektiv. Dessa bör tas fram efter samråd med församlingarna. Där anges lämpligen de ekonomiska ramarna samt övriga förhållanden som är av betydelse för församlingarnas budgetarbete. Omfattningen av och innehållet i sådana direktiv blir naturligtvis beroende av en mängd faktorer, såsom storleken av församlingarna och samfälligheten, samfällighetens organisation samt ambitionen hos de förtroendevalda i samfälligheten. Direktiven kommer därefter att utgöra grunden för församlingarnas budgetarbete.
48 kap. Revision för församlingar och kyrkliga samfälligheter
1-2 §§
Paragraferna behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.11.7.
4-5 §§
Av den föreslagna lagen om revision framgår att revisionsberättelsen skall överlämnas till den som svarar för förvaltningen av företagets angelägenheter. Detta skall ske senast fem och en halv månad efter räkenskapsårets utgång. En inomkyrklig komplettering i detta avseende är nödvändig. På samma sätt som gäller idag föreskrivs därför i kyrkoordningen att revisionsberättelsen skall överlämnas till församlingens eller samfällighetens beslutande organ.
Bestämmelserna om att det beslutande organet skall inhämta förklaringar över eventuella anmärkningar och därefter besluta i frågan om ansvarsfrihet motsvarar vad som gäller idag. Några sådana bestämmelser finns inte i den föreslagna lagen om revision, varför en komplettering är nödvändig.
Någon motsvarighet till nu gällande kyrkolags bestämmelser om skadeståndstalan och preskriptionstid för detta torde inte vara möjligt att reglera inomkyrkligt. Den civilrättsliga lagstiftningen på detta område gäller fullt ut.
49 kap. Ekonomisk förvaltning för stiften
1-10 §§
Paragraferna motsvarar vad som föreslagits för den lokala nivån. Att särskilda bestämmelser i vissa avseenden gäller för förvaltningen av prästlönetillgångarna har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.11.8.
50 kap. Revision för stiften
1-6 §§
Paragraferna motsvarar i huvudsak vad som föreslagits för den lokala nivån. Att stiften som huvudregel skall ha auktoriserad revisor framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 8.11.9.
51 kap. Ekonomisk förvaltning för den nationella nivån
1 §
För den nationella nivån bör, liksom för den lokala nivån och stiftsnivån, gälla kravet på en god ekonomisk hushållning.
Det bör observeras att begreppet trossamfundet Svenska kyrkan i detta sammanhang inte inbegriper församlingar, samfälligheter och stift. Bestämmelsen tar sikte på den nationella nivån och riktar sig till Svenska kyrkans organ på denna nivå.
2 §
Paragrafen motsvarar vad som föreslås gälla för församlingar, samfälligheter och stift. För dessa har emellertid även föreslagits att det beslutande organet skall meddela närmare föreskrifter om medelsförvaltningen. Någon motsvarande bestämmelse föreslås inte för den nationella nivån. Skälen till detta finns i den allmänna motiveringen.
Det bör noteras att paragrafen inte gäller för kyrkofonden och inte heller för förvaltningen av den förmögenhet som ägs av sådana stiftelser på den nationella nivån som utgör egna rättssubjekt. För dessa stiftelser gäller respektive stiftelseförordnande samt stiftelselagens bestämmelser.
4 §
Paragrafens första stycke behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.11.10. Andra och tredje styckena motsvarar vad som föreslås för den lokala nivån och stiftsnivån. Att något balanskrav inte ställs i fråga om budgeten för den nationella nivån framgår av den allmänna motiveringen.
5 §
Paragrafen behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.11.10. När det i paragrafen anges att Kyrkofondens styrelse skall lämna förslag till budget avseende de medel som styrelsen skall förvalta, avses att budgetförslaget skall omfatta utjämningssystemet och den förväntade avkastningen från kyrkofondens kapitalförvaltning. Däremot skall Kyrkofondens styrelse inte lämna budgetförslag när det gäller kostnaderna för verksamheten på den nationella nivån.
Att även andra rikskyrkliga organ än Kyrkofondens styrelse skall ha ett inflytande i budgetarbetet är en självklarhet. Det behövs därför inte särskild reglering av detta, något som inte heller har föreslagits när det gäller den lokala nivån och stiftsnivån.
7 §
Liksom förslås för den lokala nivån och stiftsnivån bör även den nationella nivån särredovisa sina eventuella ideella placeringar.
52 kap. Revision för den nationella nivån
1-3 §§
Paragraferna behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.11.11.
53 kap. Offentlighet för handlingar
1 §
För allmänna handlingar gäller den statliga offentlighetsprincipen, dvs. reglerna i tryckfrihetsförordningen, sekretesslagen och sekretessförordningen. De inomkyrkliga bestämmelserna i 53 kap. skall inte tillämpas för dessa. Den statliga offentlighetsprincipen skall, enligt lagen om Svenska kyrkan, gälla dels för vid relationsändringen befintliga arkiv, dels för den framtida begravningsverksamheten och den verksamhet som avser fördelning och användning av statlig ersättning enligt lagen om kulturminnen.
2 §
För andra handlingar än de allmänna skall en inomkyrklig offentlighetsprincip tillämpas. Reglerna i 53 och 54 kap. avser att utgöra en motsvarighet till de statliga reglerna om handlingsoffentlighet och sekretess. Reglerna skall tillämpas av hela Svenska kyrkan, dvs. av församlingar, samfälligheter och stift och av organisationen på nationell nivå.
3-4 §§
Av 3 och 4 §§ avses framgå att handlingsoffentlighet är huvudregeln. Undantag från huvudregeln - det enda godtagbara undantaget - görs om handlingen innehåller uppgifter som enligt särskilda bestämmelser i kyrkoordningen inte får röjas.
Att offentlighet är huvudregel innebär att det föreligger en presumtion för offentlighet; endast när det förekommer uppgifter som klart och tydligt faller in under en förbudsregel i 54 kap. görs det undantag från huvudregeln. Förbudsreglerna får med andra ord aldrig tolkas mer omfattande än ordalydelsen medger.
Förbudsreglernas karaktär av undantag från huvudregeln betonas ytterligare i 4 § andra meningen, som har karaktär av undantag från undantaget. Här framgår att förekomsten av en skyddad uppgift inte nödvändigtvis medför att hela handlingen undantas från offentlighet. De hemliga delarna kan ju t.ex. täckas över vid fotokopiering av handlingen, varefter fotokopian kan lämnas ut.
5-6 §§
Definitionen av begreppet handling i 5 och 6 §§ ansluter till motsvarande definitioner för begreppet allmän handling i 2 kap. tryckfrihetsförordningen. Innebörden i olika begrepp som används - t.ex. förvaras, inkommen, upprättad eller bibliotek - skall vara densamma som i tryckfrihetsförordningen.
7-8 §§
Man har rätt att få en handling utlämnad på pastorsexpeditionen eller motsvarande kanslilokaler utan avgift. Det avgiftsfria utlämnandet avser givetvis originalhandlingar och datautskrifter, men också det fall att kyrkan väljer att lämna ut en kopia, t.ex. för att maskera hemliga delar av handlingen eller för att skydda en värdefull originalhandling.
Det avgiftsfria utlämnandet på kansliet innebär endast att den enskilde får läsa handlingen, utskriften eller kopian i myndighetens lokaler, inte att han eller hon får ta med sig den därifrån. Vill den enskilde ha en egen kopia att ta med sig får avgift tas ut för kopieringskostnaden.
När den enskilde tar kontakt med kyrkan och ber att få handlingen skickad till sig per brev eller telefax är det givetvis en utskrift eller en kopia som begärs. För denna får kopieavgift tas ut liksom avgift för eventuella porto- och postförskottskostnader.
I kopieavgiften får inte ingå kostnader för framtagande eller återställande av handlingen eller några andra sådana moment som i det avgiftsfria utlämnandet när den enskilde besöker kanslilokalerna.
Med hänsyn till församlingarnas, samfälligheternas och stiftens självständighet måste det överlåtas till dem att avgöra om någon kopieavgift skall tas ut och hur stor den i så fall skall vara. Som har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.12.1) bör den s.k. självkostnadsprincipen, även om den inte formellt föreskrivs, i dessa fall vara vägledande för hur stora avgifter som får tas ut.
9 §
Kravet på skyndsam handläggning är avsett att motsvara de krav som ställs i tryckfrihetsförordningen beträffande handläggningen av frågor om utlämnande av allmänna handlingar och avskrifter och kopior av sådana. Den som besöker kyrkans kanslilokaler skall normalt inte behöva vänta på att få ta del av en handling eller att få en utskrift eller kopia att ta med sig. När någon tar kontakt med kyrkan på annat sätt för att få en utskrift eller kopia av en handling bör denna normalt kunna skickas samma dag. Undantagsvis - t.ex. när handläggningen omfattar avgörande av besvärliga avvägningar mellan offentlighetsintresset och eventuella skyddsintressen, eller när det är ett omfattande material som begärs utlämnat - kan en något längre handläggningstid vara befogad.
10 §
I bestämmelsen anges hur man skall förfara när någon önskar få ta del av en handling. Bestämmelsen har utformats med förebild av vad som gäller i den statliga regleringen.
Utgångspunkten är att den som har hand om en handling är den som i första hand skall pröva om handlingen kan lämnas ut.
Den enskilde tjänstemannen skall dock kunna hänskjuta frågan till sin arbetsgivare, t.ex. den församling eller det stift där han eller hon är anställd, och måste göra det om den enskilde begär det. En förutsättning för att kunna överklaga om ett sådant önskemål avslås, är att det har fattats ett formellt beslut om avslag. Ett sådant beslut kan därför alltid begäras av den enskilde (se vidare under 11 §).
11 §
Hinder mot utlämnande av en handling kan föreligga i tre situationer:
1. handlingen existerar inte (överhuvudtaget eller hos den aktuella kyrkliga enheten),
2. handlingen existerar visserligen, men den uppfyller inte kriterierna i 5 och 6 §§ för att vara en handling som omfattas av den inomkyrkliga offentlighetsprincipen, eller
3. handlingen skyddas av någon förbudsregel.
Oavsett vilket av dessa hinder som föreligger så har den enskilde rätt att få ett av behörig beslutsfattare fattat, skriftligt avslagsbeslut med motivering och fullföljdshänvisning.
Även denna handläggning bör ske med skyndsamhet, vilket bör beaktas när man utformar de interna delegationsbestämmelserna i församlingar, samfälligheter och stift och för Svenska kyrkan på nationell nivå.
12 §
Som framgår av bestämmelsen får ett avslagsbeslut enligt kapitlet överklagas först hos domkapitlet och därefter hos Svenska kyrkans överklagandenämnd som sista instans. Här bör noteras att det krav på skyndsam handläggning som offentlighetsprincipen ställer även gäller för de överprövande instanserna.
54 kap. Undantag från offentlighet för handlingar m.m.
1 §
Bestämmelsens första stycke avser uppgifter som präster och biskopar har fått sig anförtrodda under bikt eller enskild själavård. Detta "absoluta" undantag från handlingsoffentligheten innebär att någon bedömning av om skada eller men föreligger inte behöver göras. Genom hänvisningen till 30 kap. 3 § och 31 kap. 9 § erinras om att det här också gäller tystnadsplikt för de aktuella uppgifterna. Den gäller även i förhållande till kollegor, tillsynsorgan, revisorer och myndigheter. Den är obegränsad i tiden och den kan inte efterges av konfidenten.
Andra stycket avser uppgifter som diakoner har fått sig anförtrodda under enskild själavård. Bestämmelsen avser undantag från handlingsoffentligheten. Genom hänvisningen till 32 kap. 9 § erinras om att det här också gäller tystnadsplikt för de aktuella uppgifterna. Till skillnad från motsvarande regel för präster gäller förbudet bara om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men. Det råder alltså en presumtion för att uppgiften är hemlig. Det förbud som här avses kan dock efterges av den enskilde enligt 14 §. Det kan också brytas i de fall som anges i 15 §, t.ex. om det finns en lagreglerad uppgiftsskyldighet. Det är således inte fråga om något "absolut" förbud.
2 §
Bestämmelsens första stycke motsvarar 7 kap. 33 § sekretesslagen som handlar om sekretess i Svenska kyrkans församlingsvårdande verksamhet. Den berör också det som regleras i 7 kap. 9 § om sekretess inom skolbarnomsorgen och 7 kap. 38 § om sekretess inom förskoleverksamheten. Ingen ändring i sak avses frånsett att bestämmelsen avser undantag från handlingsoffentligheten och inte tystnadsplikt.
Genom bestämmelser i skollagen (1985:1100) tillkommer dock utöver detta en tystnadsplikt för den som är eller har varit verksam i enskilt bedriven förskoleverksamhet eller skolbarnomsorg så som de definieras i skollagen. Även efter år 2000 kommer därför den kyrkans personal som arbetar eller har arbetat i sådan verksamhet att till följd av lag ha tystnadsplikt för sådant som han eller hon har fått veta om en enskilds personliga förhållanden i den verksamheten.
Förbudet mot att röja de nu aktuella uppgifterna får antas ha upphört senast efter sjuttio år.
Med församlingsvårdande verksamhet förstås dels den rent själavårdande verksamheten, dels sådan diakonal verksamhet och sådan barn- och ungdomsverksamhet som normalt motsvaras av verksamhet inom socialtjänsten. Den fritidsverksamhet som kyrkan bedriver och som inte kan jämställas med arbete inom socialtjänsten utgör däremot inte församlingsvårdande verksamhet i denna mening. De som kan tänkas beröras av bestämmelsen är bl.a. präster och diakoner i fråga om sådant som inte kan hänföras till bikt och enskild själavård enligt 1 §, församlingspedagoger, förskollärare, barntimledare och fritidsledare.
I andra stycket regleras förbud mot att röja uppgifter inom kyrkans familjerådgivning. Det motsvaras av 7 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen. Även här gäller att bestämmelsen bara avser undantag från handlingsoffentlighet. Därtill kommer dock att det i 71 c § socialtjänstlagen (1980:620) finns en regel om tystnadsplikt för den som är eller har varit verksam inom enskild familjerådgivning. Denna lagregel kommer efter år 2000 alltså att gälla även för den kyrkans personal som arbetar eller har arbetat med familjerådgivning, så länge som familjerådgivningen faller in under den definition på sådan rådgivning som finns i 12 a § socialtjänstlagen. Tystnadsplikten avser uppgifter som en enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med rådgivningen.
3 §
Bestämmelsen motsvaras inte av någon regel i sekretesslagen. Med insamlingsverksamhet avses främst olika rikskyrkliga och lokala insamlingar för Lutherhjälpen, Svenska kyrkans mission och Svenska kyrkan i utlandet. Förbudet mot att röja uppgifter kan också avse andra insamlingar i kyrkans regi, t.ex. till församlingens lokala diakoni eller till en "vänförsamling" i ett annat land. Förbudet motiveras av hänsyn till de enskilda givarna och deras anhöriga, vilka torde utgå från att deras identitet skyddas. Det hör därför närmast till punkten 1 i 11 § lagen om Svenska kyrkan som anger att begränsning av rätten att ta del av kyrkans handlingar får ske till skydd för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Liksom i fråga om förbudet i den församlingsvårdande verksamheten får det nu aktuella förbudet antas ha upphört senast efter sjuttio år.
4 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 7 kap. 11 § sekretesslagen. Förbudet mot att röja uppgifterna har dock i förhållande till den statliga regleringen utvidgats bl.a. genom att det genomgående skall gälla ett s.k. omvänt skaderekvisit. Detta innebär en presumtion för att uppgifterna är hemliga. Bara om det står klart att någon skada för den enskilde eller dennes närstående inte uppstår, får uppgifterna röjas. Som exempel på uppgifter som kan komma att omfattas av sekretess kan nämnas den anställdes bostadsadress, hemtelefonnummer och personnummer (idag skyddat endast för vissa riskgrupper) och anteckningar från s.k. utvecklingssamtal.
Handlingar i rekryterings- och tillsättningsärenden omfattas inte av förbudet, eftersom de sökande inte räknas som anställda.
Förbudet mot att röja uppgifter enligt paragrafen får antas ha upphört senast efter femtio år.
5 §
Bestämmelsen motsvarar 6 kap. 1 § sekretesslagen. Ingen ändring i sak avses frånsett att det här är fråga om undantag från handlingsoffentlighet och inte tystnadsplikt.
Med affärsverksamhet förstås en verksamhet som antingen i sin helhet eller i en viss avgränsad del är affärsinriktad. Begreppet skall inte tolkas alltför snävt. Utmärkande för affärsverksamhet i allmänhet är att den bedrivs under krav med att gå med vinst eller åtminstone gå ihop ekonomiskt. Med affärs- och driftsförhållanden avses t.ex. förvärv och överlåtelse eller upplåtelse av egendom och tjänster. Avsikten med bestämmelsen är att skydda kyrkans affärsverksamhet från insyn från någon som bedriver en likartad rörelse, dvs. från konkurrenters insyn.
Förbudet mot att röja uppgifter enligt bestämmelsen får antas ha upphört senast efter tjugo år.
6 §
Bestämmelsen motsvarar 6 kap. 2 § sekretesslagen som reglerar s.k. upphandlingssekretess. Ingen ändring i sak avses, frånsett att det här är fråga om undantag från handlingsoffentlighet och inte tystnadsplikt.
Även här är det fråga om ett skydd för ekonomisk verksamhet men det är inte som i 5 § betingat av att det finns någon konkurrent som kan gynnas.
Förbudet mot att röja uppgifter enligt bestämmelsen får antas ha upphört senast efter tjugo år.
7 §
Bestämmelsen motsvarar 8 kap. 10 § sekretesslagen. Ingen ändring i sak avses frånsett att det här är fråga om undantag från handlingsoffentlighet och inte tystnadsplikt. Förbudet mot att röja uppgifter enligt bestämmelsen får således antas ha upphört senast efter tjugo år.
8 §
Bestämmelsen motsvaras inte av någon regel i sekretesslagen. Den får närmast anses hänförlig till punkten 3 i 11§ lagen o m Svenska kyrkan, dvs. begränsningen sker till skydd för något synnerligen väsentligt intresse.
Med internationell verksamhet för diakoni och mission avses de nuvarande verksamheterna som drivs av Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission. Med samarbetspartner menas ett samfund eller en organisation, vars verksamhet kan skadas om t.ex. uppgifter om samarbetet med Svenska kyrkan lämnas ut. Med samarbetspartner menas även de enskilda personer som deltar i verksamheten och som kanske t.o.m. riskerar att utsättas för förföljelse om deras deltagande blir känt. Förbudet mot att röja uppgifter enligt bestämmelsen får antas ha upphört senast efter femtio år.
9 §
Bestämmelsen motsvarar 7 kap. 15 § sekretesslagen. Ingen ändring i sak avses frånsett att det här är fråga om undantag från handlingsoffentlighet och inte tystnadsplikt.
Bestämmelsen innehåller ett s.k. rakt skaderekvisit vilket innebär att det är en presumtion för att uppgifterna skall lämnas ut. Ett hemlighållande får ske bara om det finns särskild anledning att anta att den person uppgifterna gäller, eller någon som är närstående till honom eller henne, kan lida men om uppgifterna lämnas ut. För uppgifter om namn, adress, personnummer, civilstånd eller nationalitet gäller därför normalt inget förbud mot utlämnande. Om det däremot finns omständigheter som tyder på att den berörde kan komma att trakasseras eller hotas bör uppgifterna inte lämnas ut. Likaså kan det finnas skäl att inte lämna ut uppgifter om någon som har en s.k. spärrmarkering i registret.
Det kan noteras att skyddet för uppgifter om kyrkotillhörighet formuleras på samma sätt som skyddet för de till synes harmlösa uppgifterna (adress och liknande) som förekommer i kyrkobokföringsregistren. Detta är dock i överensstämmelse med vad som gäller idag. Om en uppgift om kyrkotillhörighet skall lämnas ut eller inte blir alltså beroende av om det finns särskild anledning att befara någon skada för den berörde.
Förbudet mot att röja uppgifter enligt bestämmelsen får, i likhet med vad som gäller för den statliga regleringen, antas ha upphört senast efter sjuttio år.
10 §
Bestämmelsen motsvarar 5 kap. 2 § sekretesslagen som reglerar sekretess för säkerhets- och bevakningsåtgärder. Ingen ändring i sak avses frånsett att det här är fråga om undantag från handlingsoffentlighet och inte tystnadsplikt.
Inom begreppet säkerhets- och bevakningsåtgärder ryms t.ex. instruktioner och tjänstgöringslistor som rör bevakningen av en byggnad eller behörighetskoder och behörighetsnycklar för exempelvis ADB-åtkomst.
11 §
Bestämmelsen motsvarar 12 kap. 7 § sekretesslagen som reglerar sekretess för uppgifter i telefonväxel. Ingen ändring i sak avses frånsett att det här är fråga om undantag från handlingsoffentlighet och inte tystnadsplikt.
Något skaderekvisit föreskrivs inte i dessa fall eftersom det inte har ansetts rimligt att växeltelefonisten, som i regel saknar tillräckligt underlag, skall kunna bedöma om något särskilt skydd är påkallat i det enskilda fallet. Förbudet mot att röja sådana uppgifter som här avses är alltså i den meningen ett absolut förbud.
12 §
Bestämmelsen är ny. Den avser att möjliggöra hemlighållandet av sådana uppgifter som olika myndigheter i framtiden anförtror kyrkan, t.ex. om totalförsvaret. Den är närmast att hänföra till punkten 3 i 11 § lagen om Svenska kyrkan, dvs. begränsningen sker till skydd för något synnerligen väsentligt intresse.
Väl att märka är att bestämmelsen även avser överförande av sekretess från kyrkan själv i en myndighetsroll, t.ex. som förvaltare av de gamla myndighetsarkiven eller inom begravningsverksamheten. Överförs en enligt sekretesslagen sekretessbelagd uppgift till den verksamhet där den inomkyrkliga offentlighetsprincipen gäller så skall sekretesskyddet för uppgiften följa med i den del det avser undantag från handlingsoffentlighet.
13 §
Bestämmelsen motsvarar 13 kap. 1 § sekretesslagen. Ingen ändring i sak avses frånsett att det här är fråga om undantag från handlingsoffentlighet och inte tystnadsplikt. Paragrafen gäller dock bara kyrkans egen revision, tillsyn och överprövning. Någon möjlighet för Kyrkomötet att föreskriva motsvarande förbud för t.ex. statliga tillsynsmyndigheter föreligger ju inte.
I tillsyns- och revisionsverksamhet förekommer inte bara formella kontakter. Många gånger kan ett organ vända sig till ett revisions- eller tillsynsorgan för att lämna information eller begära råd. Även sådana informella kontakter omfattas av denna bestämmelse, om kontakterna i fråga har tagits just för att det ena organet utöver revision eller tillsyn över det andra.
14 §
Bestämmelsen motsvarar 14 kap. 4 § första stycket sekretesslagen. Ingen ändring i sak avses.
Genom bestämmelsen ges den enskilde rätt att förfoga över uppgifter som enligt någon särskild undantagsregel inte får röjas till skydd för honom eller henne. Det kan dock finnas viss situationer, t.ex. i fråga om barn, där det utöver den enskildes samtycke krävs samtycke även av hans eller hennes ställföreträdare/vårdnadshavare. Vad gäller ungdomar kan det, beroende på vederbörandes ålder och mognad, många gånger räcka att vederbörande själv samtycker till utlämnande.
Som framgår kan den enskilde dock inte efterge det skydd som följer av bestämmelsen om uppgifter som har anförtrotts en biskop eller en präst vid bikt eller enskild själavård (1 §).
15-16 §
Bestämmelserna motsvarar i huvudsak 14 kap. 1 och 2 §§ sekretesslagen. Ingen ändring i sak avses.
I 15 § anges i tre olika punkter några situationer där det trots ett förbud enligt kapitlet skall vara möjligt att lämnat 'hemliga' uppgifter. Som framgår gäller undantag såväl i förhållande till olika delar inom kyrkans organisation som mellan kyrkan och en myndighet eller en arbetstagarorganisation. I de två sistnämnda fallen krävs dock att det finns en uppgiftsskyldighet/uppgiftsplikt för kyrkan enligt lag eller avtal.
I 16 § anges vissa andra fall där ett uppgiftslämnande får ske trots förbud. Här, i likhet med vad som gäller i den statliga regleringen, avses inte någon skyldighet att lämna uppgifterna. Det är dock inte meningen att kyrkan skall förhålla sig passiv när det t.ex. uppkommer en misstanke om brott, utan det kan tvärtom vara önskvärt att möjligheterna till uppgiftslämnande då utnyttjas. Särskilt i fråga om punkterna 2 och 3 bör, av förklarliga skäl och av hänsyn till den enskilde, de aktuella uppgifterna lämnas. Det kan här erinras om att det t.ex. inom socialtjänsten (jfr 66 § socialtjänstlagen) finns en anmälningsskyldighet exempelvis i fråga om brott som riktar sig mot underåriga, varför ett uppgiftslämnande till socialtjänsten i sin tur kan innebära att även polis- och åklagarmyndighet får kännedom om missförhållandena och då kan ingripa mot dem.
55 kap. Diarier och arkiv
1 §
Bestämmelsen avser reglerna om arkiv och diarieföring av de allmänna handlingarna, dvs. de som omfattas av den statliga offentlighetsprincipen. Den erinrar om de lagar och förordningar m.m. som skall gälla för sådana handlingar. För dessa gäller alltså inte bestämmelserna i 55 kap.
2 §
Bestämmelsen anger att de efterföljande reglerna om diarieföring och arkiv skall tillämpas på de handlingar som omfattas av den inomkyrkliga offentlighetsprincipen.
3 §
Bestämmelsen motsvarar 15 kap. 1 § sekretesslagen. Ingen ändring i sak avses.
Bestämmelsens syfte är att garantera att den inomkyrkliga offentlighetsprincipen upprätthålls. En förutsättning för att den rent praktiskt skall fungera är ju att kyrkan håller sina handlingar registrerade eller i vart fall så ordnade att det går att få fram vilka handlingar som finns. Registreringsskyldigheten gäller naturligtvis Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar.
4 §
Bestämmelsen motsvarar 15 kap. 2 § sekretesslagen. Ingen ändring i sak avses.
I bestämmelsen anges minimikraven för vad som skall framgå av diariet. Den utgör en avvägning mellan intresset av att tillräckligt utförliga uppgifter ges så att en handling kan identifieras och intresset av att registret inte blir så utförligt att det röjer uppgifter som inte får röjas enligt de särskilda förbudsreglerna i 54 kap. Registret måste ju, för att fylla någon funktion, vara offentligt.
5-6 §§
Bestämmelserna motsvarar 3 § arkivlagen. Ingen ändring i sak avses.
7 §
I bestämmelsen ges Kyrkostyrelsen ett bemyndigande att utfärda vissa närmare regler om vården av handlingar i kyrkans arkiv. Dessa regler kommer, på samma sätt som kyrkoordningen, att vara bindande för församlingar, samfälligheter och stift samt för kyrkan på nationell nivå.
8 §
Huvudansvaret för vården av sitt eller sina arkiv är var och en församling, samfällighet och stift och Svenska kyrkan på nationell nivå. Vardera juridiska person ansvarar således för sitt.
Väl att märka är att möjligheten att lämna över handlingar till kyrkans gemensamma arkiv - som fysiskt kan befinna sig på flera platser - är frivillig.
56 kap. Kyrkobokföring och andra register
1 §
Uppräkningen i paragrafen motsvarar de register som för närvarande ingår i kyrkobokföringen.
2 §
Bestämmelsen motsvarar de nuvarande reglerna om vad som får registreras i "register över kyrkotillhöriga" Jfr 3 § Datainspektionens föreskrifter (DIFS 1995:3) för församlingsregister och ministerialböcker i Svenska kyrkans verksamhet.
I andra stycket har angetts en motsvarighet till 3 kap. 11 § kyrkolagen. Bestämmelsen innebär en skyldighet att underrätta det centrala kyrkotillhörighetsregistret om in- respektive utträden som registreras i församlingarnas kyrkotillhörighetsregister.
3 §
Bestämmelsen motsvaras av 4 § Datainspektionens föreskrifter (DIFS 1995:3) för församlingsregister och ministerialböcker i Svenska kyrkans verksamhet.
4 §
Bestämmelsen avser i båda styckena registrering av vårdnadshavare.
I första stycket talas om vårdnadshavare som själv inte tillhör Svenska kyrkan men som har barn som tillhör kyrkan.
I andra stycket avses vårdnadshavare som själv inte tillhör Svenska kyrkan men vars barn, som inte heller tillhör kyrkan, har registrerats därför att den andra vårdnadshavaren tillhör Svenska kyrkan.
Registrering enligt första stycket kräver inte samtycke, men det gör registrering enligt det andra stycket (jfr 4 § Datainspektionens föreskrifter DIFS 1995:3 för församlingsregister och ministerialböcker i Svenska kyrkans verksamhet).
5 §
Bestämmelsen innehåller vad som får tas med i verksamhetsregistren (jfr 6 § Datainspektionens föreskrifter DIFS 1995:3 för församlingsregister och ministerialböcker i Svenska kyrkans verksamhet).
6-9 §§
Bestämmelserna innehåller vad som skall tas med i verksamhetsregistren och föras till det centrala registret. Härigenom blir det möjligt att tillhandahålla obligatoriska uppgifter till det statliga trossamfundsregistret. Vidare underlättas arbetet med att ta fram vallängder och att utöva tillsyn över präster och diakoner.
10-13 §§
Jfr 2-3 §§ i den kyrkliga kungörelsen (SKFS 1990:5) om ministerialböcker.
14-17 §§
Jfr 4-5 §§ i den kyrkliga kungörelsen (SKFS 1990:5) om ministerialböcker.
18-21 §§
Jfr 6, 7 och 7 a §§ i den kyrkliga kungörelsen (SKFS 1990:5) om ministerialböcker.
22-24 §§
Jfr 8-9 §§ i den kyrkliga kungörelsen (SKFS 1990:5) om ministerialböcker.
25 §
Jfr 11 a § i den kyrkliga kungörelsen (SKFS 1990:5) om ministerialböcker och 3 § Datainspektionens föreskrifter (DIFS 1995:3) för församlingsregister och ministerialböcker i Svenska kyrkans verksamhet.
26 §
Jfr kyrklig kungörelse (SKFS 1990:6) om centralt referensregister.
27-31 §§
Bestämmelserna hänvisar till de nuvarande reglerna i gällande datalag. Som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.12.3.) torde datalagen alltjämt vara tillämplig på flertalet av de kyrkliga registren fram till den 31 september år 2001. Därefter blir personuppgiftslagen tillämplig varför nu aktuella bestämmelser måste ses över i vart fall innan dess.
57 kap. Tillsyn
1 §
Tillsynen över församlingarna omfattar samtliga sju punkter. Tillsynen över samfälligheterna omfattar framför allt punkterna ett och sju. På stiftssidan gäller tillsynen punkterna ett och fyra-sju.
2 §
Biskopsmötets tillsyn över biskopar och domkapitel innefattar ingen rätt att ingripa mot dem som står under tillsyn. Likafullt är denna form av grundläggande tillsyn av stor vikt. Att Biskopsmötet finns med bland de reglerade tillsynsorganen motiveras av att Biskopsmötet bör tillförsäkras insyn i handlingar m.m. (se 4 §). Dessutom är en reglering av Biskopsmötets tillsynsfunktion en förutsättning för att eventuell sekretess skall följa med när sådan insyn sker (jfr 54 kap. 13 § kyrkoordningen).
3 §
Ansvarsnämndens tillsyn är begränsad till biskoparnas ämbetsförvaltning.
4 §
Genom regeln om tillhandahållande av dokumentation och upplysningar tillförsäkras tillsynsorganet ett underlag för sin granskning. Ytterligare underlag kan erhållas t.ex. genom att den som står under tillsyn får tillfälle att yttra sig över något ämne. Någon skyldighet att svara föreskrivs dock inte.
Skyldigheten att lämna dokumentation och upplysningar får givetvis vika för den absoluta tystnadsplikt som gäller för präster och biskopar för uppgifter som har erfarits under bikt eller enskild själavård (se 30 kap. 3 § och 31 kap. 9 § i kyrkoordningen).
5 §
Innehållet i bestämmelsen behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.13.2). Vad gäller begreppet församlingsinstruktion bör det framhållas att detta inte skall uppfattas som att det alltid måste avse helheten av det som anges i 5 §. Eftersom de olika punkterna i 5 § har olika karaktär är det rimligt att anta att vissa delar, t.ex. de pastorala programmen, tar längre tid att utarbeta och därför får utfärdas för sig. Vad särskilt gäller punkten 8, redovisning av församlingens samverkan med andra församlingar i personalfrågor, tar den sikte på att lösa bl.a. vikariatssituationer. Detta är något som varje församling bör ha klarhet i redan den 1 januari 2000 varför just den delen bör utarbetas och utfärdas redan före det datumet.
6 och 7 §§
Innehållet i bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.13.2.
8 §
I bestämmelsen anges tillämpningsområdet för den s.k. beslutsprövningen.
Av första stycket framgår att den som tillhör Svenska kyrkan och bor i en viss församling har en generell rätt att få församlingens beslut prövade. Rätten att klaga på en samfällighets beslut tillkommer enligt andra stycket samtliga de kyrkotillhöriga som bor i de församlingar som ingår i samfälligheten samt dessa församlingar. Rätten att klaga på stiftets beslut tillkommer enligt tredje stycket dels de kyrkotillhöriga som bor i stiftet, dels församlingarna och samfälligheterna i stiftet.
Genom första punkten i fjärde stycket undantas de beslut som kan överklagas enligt statliga regler (t.ex. beslut enligt begravningslagen) eller enligt andra regler i kyrkoordningen (t.ex. kyrkorådets beslut om upplåtelse av kyrka). Vidare undantas sådana beslut som enligt någon kyrkoordningsregel inte får överklagas alls (t.ex. biskops beslut i fråga om prästvigning). Detsamma gäller om ett sådant överklagandeförbud skulle komma att gälla enligt statliga bestämmelser (t.ex. begravningslagen).
Genom andra punkten undantas beslut av rent förberedande eller rent verkställande art, t.ex. stiftsstyrelsens förslag till stiftsfullmäktige om budget eller revisorernas förslag till kyrkofullmäktige om ansvarsfrihet.
Genom tredje punkten undantas beslut av domkapitlet självt från möjligheten till beslutsprövning hos domkapitlet. Flertalet beslut av domkapitlet torde dock vara undantagna genom den första punkten.
9 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 22 kap. 4 - 7 §§ kyrkolagen. Framställningen måste vara egenhändigt undertecknad - av den enskilde själv eller ett befullmäktigat ombud. En per telefax eller elektronisk post ingiven framställning måste sålunda följas av att handlingen ges in i original.
10 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 22 kap. 8 § kyrkolagen. Med rättsregel i fjärde punkten avses sådana statliga och överstatliga regler som Svenska kyrkan har att följa.
11 §
Paragrafen ger - liksom motsvarande bestämmelser i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen - uttryck för en officialprincip. Med det menas att det är domkapitlet som leder processen och som antingen själv inhämtar utredning eller anvisar den klagande hur utredningen bör kompletteras. Vilket sätt att leda processen som bör användas måste avgöras från fall till fall och med beaktande av att domkapitlet inte har några egentliga befogenheter att ålägga vare sig myndigheter, organisationer eller enskilda personer att bidra till ett inomkyrkligt förfarande.
12 §
Liksom i den statliga laglighetsprövningsprocessen är det naturligt att förfarandet, som huvudregel, skall vara skriftligt. Härigenom kan förfarandet hållas snabbt, enkelt och förhållandevis billigt, vilket i sig är viktigt för rättssäkerheten.
Det sagda hindrar förstås inte att det måste kunna förekomma muntliga inslag i förfarandet, som komplement till den skriftliga utredningen. En enskild klagande som tar kontakt med handläggaren och ber att få lämna en kompletterande sakuppgift kan inte rimligen hänvisas till att återkomma skriftligen. Inte heller kan handläggaren avskärma sig från omgivningen i syfte att undgå muntliga kontakter med parterna. Av vikt är i stället att uppgifterna dokumenteras så att det framgår av materialet vilka uppgifter som lämnats i ärendet. Det är också först när uppgifterna dokumenterats som de kan kommuniceras enligt 13 - 14 §§.
Något behov av "muntlig förhandling" i beslutsprövningsärenden torde däremot inte föreligga.
13 §
Paragrafen ger uttryck för att den klagande i princip skall ha fått del av alla relevanta uppgifter i ärendet och dessutom tillfälle att yttra sig över dem. Något krav på säkerhet i frågan om att den klagande faktiskt fått underrättelsen ställs inte. Det bör alltså i normalfallet vara tillräckligt att underrättelsen skickas med post till klaganden och att tidsfristen sätts till en bestämd dag någon eller några veckor därefter. Inkommer inget svar bör ärendet kunna avgöras.
14 §
Även den kyrkliga instans som har fattat det beslut som prövas skall få tillfälle att bemöta nytt material av relevans för ärendet. Med motsvarande tillämpning avses givetvis (beträffande första punkten i andra stycket) att underrättelse inte behövs om det prövade beslutet inte kommer att upphävas.
15 §
Reglerna om jäv mot domare - som för närvarande återfinns i rättegångsbalken - är så pass komplicerade att de inte bör återges i kyrkoordningen. Motsvarande jävsregel kommer, som har framgått, att gälla även för t.ex. domkapitlen. Vad gäller bestämmelsens närmare innebörd hänvisas till kommentaren till 9 kap. 6 §.
16 och 17 §§
Bestämmelserna motsvarar delar av 28-31 §§ förvaltningsprocesslagen och 32 § förordningen om protokollföring vid de allmänna förvaltningsdomstolarna.
18 §
Bestämmelsen motsvarar delar av 32 § förvaltningsprocesslagen.
19 §
Domkapitlets beslut i beslutsprövningsärenden kan överklagas hos Överklagandenämnden. Det är således fråga om ett överklagande enligt reglerna i 58 kap, inte om beslutsprövning av domkapitlets beslut. Överklagandenämndens prövning avser dock bara om domkapitlets bedömt beslutsprövningsärendet korrekt - formellt och materiellt. Någon materiell prövning av det ursprungliga, av församlingen, samfälligheten eller stiftet fattade, beslutet skall givetvis inte ske.
I förhållande till nuvarande regler har en väsentlig begränsning av kretsen av dem som har rätt att klaga skett. Det gäller enskilda församlingsbors rätt att i högre instans träda in i processen i syfte att få ett upphävt beslut återställt som nu har tagits bort. Därmed slipper domkapitlet det kostsamma kungörelseförfarandet rörande upphävandebesluten.
58 kap. Överklagande
1 §
Av första stycket framgår att materiell överprövning av ett beslut endast skall ske enligt reglerna i det här kapitlet om det finns en särskild kyrkoordningsregel härom.
Undantag från huvudregeln i första stycket görs i andra stycket. Här ges möjlighet för kollektivavtalsparterna att - om de så önskar - utnyttja domkapitel och besvärsnämnd för att slita vissa typer av tvister. Enligt nuvarande regelsystem kan exempelvis vissa frågor om plikt att bo i tjänstebostad överklagas hos domkapitlet.
2 §
I paragrafen uppställs ett formkrav, nämligen den skriftliga formen, för sådana beslut som skall kunna överklagas. Muntliga "beslut" - t.ex. besked om att församlingen inte brukar upplåta sin kyrka för efterfrågat ändamål - skall således inte kunna överklagas. Formkravet innebär inte att varje förfrågan skall leda till ett skriftligt beslutsfattande. Däremot bör de formlösa beskeden förenas med en upplysning om möjligheten att få ett skriftligt och överklagbart beslut.
Av andra meningen framgår att de överklagbara besluten skall innehålla både motivering och besvärshänvisning. Besluten kan dock överklagas även om det brister härvidlag.
3 §
Bestämmelsen anger vem som har rätt att överklaga ett beslut om inget är särskilt föreskrivet i kyrkoordningen. Den har en motsvarighet i 22 § förvaltningslagen.
4 §
Den skriftliga formen gäller för överklagandeskriften. Framställningen måste vara egenhändigt undertecknad - av den enskilde själv eller ett befullmäktigat ombud. En per telefax eller elektronisk post ingiven framställning måste sålunda följas av att handlingen ges in i original.
De absolut nödvändiga förutsättningarna för att ett överklagandeförfarande skall kunna inledas är att man vet vem som överklagar, vilket beslut som avses och vilken ändring som önskas. Framgår inte detta av överklagandet - ens underförstått - och kan det inte heller utrönas med hjälp av ett telefonsamtal eller en annan enkel åtgärd så måste överklagandet lämnas utan beaktande.
Något krav på motivering av överklagandet ställs inte, även om det givetvis är av värde för både beslutsinstans och överprövningsinstans att få veta vad klaganden har för skäl för sitt missnöje.
Av andra stycket framgår att besvärstiden räknas från den dag då klaganden fick del av beslutet. Delfåendebegreppet skall ha samma innebörd som i allmän lagstiftning och innebär således inte nödvändigtvis att personen i fråga verkligen har fått eller läst beslutet. Delgivningslagen innehåller flera olika former av teknisk delgivning av enstaka personer (t.ex. delgivning genom hushållsmedlem, hyresvärd eller arbetsgivare och kungörelsedelgivning). För delgivning av en större eller obestämd krets av människor finns dels kungörelsedelgivning enligt delgivningslagen, dels specialbestämmelser för olika områden, t.ex. kungörande av valresultat genom uppläsning av protokoll.
Bestämmelsen skall inte läsas så, att varje beslut som kan överklagas skall delges dem som är klagoberättigade. I stället är det upp till varje beslutsorgan att avgöra om skälen för delgivning (varav besvärstidsfrågan kan vara ett) väger tyngre än skälen emot (t.ex. kostnaderna för delgivningen och konsekvenserna av att delgivning inte skett, en "evig" klagorätt). Sannolikt är det endast ett fåtal typer av beslut som behöver formellt delges (t.ex. domkapitelsbeslut om att förklara en präst obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst). I andra fall, t.ex. beslut om avslag på en framställning om upplåtelse av kyrka för ett enstaka tillfälle, torde det vara fullt tillräckligt att skicka beslutet till den sökande per brev, telefax eller elektronisk post.
5 §
Det är alltid beslutsinstansen, den instans som fattat det överklagade beslutet, som prövar om överklagandet kommit in i rätt tid. Felsända överklaganden, som skickats direkt till den instans som skall pröva överklagandet, skall således skickas vidare till beslutsinstansen för rättidsprövning. Detta gäller även i det fall det är uppenbart att överklagandet har kommit in i rätt tid.
Även avvisningsbesluten kan överklagas och då gäller samma ordning för överklagande som för överklagande av det ursprungligen överklagade beslutet. Skrivelsen med överklagande skall således lämnas in till den instans som fattade avvisningsbeslutet. Denna instans gör rättidsprövningen. Rätt överprövningsinstans är den instans som skulle ha prövat det ursprungliga överklagandet, om det varit i rätt tid.
6 §
Förvaltningslagen innehåller en möjlighet för beslutsmyndigheten att dels rätta skrivfel m.m. (26 §), dels ändra sitt avgörande om t.ex. nya omständigheter framkommit (27 §).
Den här föreslagna bestämmelsen innehåller en motsvarighet endast till regeln om rättelse av skrivfel. Möjligheten till ändring av beslut pga. nya omständigheter eller liknande finns i stället när ett muntligt besked omformas till ett överklagbart skriftligt beslut (se 2 § ovan).
7 §
Huvudprincipen är att ett överklagande som har kommit in i rätt tid skall kunna överlämnas till överprövningsinstansen samma dag som överklagandet kommit in eller senast dagen därefter. Det är endast om det kan ske utan att överlämnandet fördröjs som beslutsinstansen får ta tillfället i akt att yttra sig över klagomålen.
Om beslutsinstansen inte hinner yttra sig i samband med överlämnandet - t.ex. för att yttrandet skall beslutas av ett kyrkoråd eller en nämnd eller styrelse - så är det inget som hindrar att beslutsinstansen överlämnar överklagandet tillsammans med ett önskemål om att få yttra sig senare.
S.k. reservationsbesvär, där klaganden begär att få återkomma med de skäl som anförs till stöd för överklagandet, skall överlämnas utan att beslutsinstansen inväntar den aviserade kompletteringen.
8 §
Bestämmelsen avser att klargöra vad som gäller i fråga om partsställningen i överklagandefallen. Den har något berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.4.8).
9 §
Paragrafen ger - liksom motsvarande bestämmelser i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen - uttryck för en officialprincip. Det är överprövningsinstansen som leder processen och som antingen själv inhämtar utredning eller anvisar den klagande hur utredningen bör kompletteras. Vilket sätt att leda processen som bör användas måste avgöras från fall till fall och med beaktande av att domkapitel och besvärsnämnd har små möjligheter att ålägga vare sig myndigheter, organisationer eller enskilda personer att bidra till ett inomkyrkligt förfarande.
10 §
Liksom i den statliga förvaltningsprocessen är det naturligt att förfarandet, som huvudregel, skall vara skriftligt. Härigenom kan förfarandet hållas snabbt, enkelt och förhållandevis billigt, vilket i sig är viktigt för rättssäkerheten.
Det sagda hindrar förstås inte att det måste kunna förekomma muntliga inslag i förfarandet, som komplement till den skriftliga utredningen. En enskild klagande som tar kontakt med handläggaren och ber att få lämna en kompletterande sakuppgift kan inte rimligen hänvisas till att återkomma skriftligen. Inte heller kan handläggaren avskärma sig från omgivningen i syfte att undgå muntliga kontakter med parterna. Av vikt är i stället att uppgifterna dokumenteras så att det framgår av materialet vilka uppgifter som lämnats i ärendet. Det är också först när uppgifterna dokumenterats som de kan kommuniceras enligt 11 - 12 §§.
Ett särfall av muntligt uppgiftslämnande är att den klagande - och kanske även annan part eller företrädare för beslutsinstansen - kommer till överprövningsinstansens sammanträde för att inför ledamöterna ge sin syn på ärendet inför dess avgörande. I synnerhet när ärendet gäller rätten att utöva kyrkans ämbete bör sådan möjlighet ges om prästen eller diakonen begär det. Uppgiftslämnandet kan i ett sådant fall ske i former som liknar den muntliga förhandlingen hos en förvaltningsdomstol. Parallellen med den muntliga förhandlingen låter sig dock inte göras i ett vidare perspektiv; någon myndighet att kalla parter, vittnen eller sakkunniga föreligger t.ex. inte, inte heller att ålägga den som ändå "vittnar" någon sanningsplikt.
11 §
Paragrafen ger uttryck för att den klagande i princip skall ha fått del av alla relevanta uppgifter i ärendet och dessutom tillfälle att yttra sig över dem. Något krav på säkerhet i frågan om att den klagande faktiskt fått underrättelsen ställs inte. Det bör alltså i normalfallet vara tillräckligt att underrättelsen skickas med post till klaganden och att tidsfristen sätts till en bestämd dag någon eller några veckor därefter. Inkommer inget svar bör ärendet kunna avgöras.
12 §
Även andra parter än den klagande skall få tillfälle att bemöta nytt material av relevans för ärendet. Med motsvarande tillämpning avses givetvis (beträffande första punkten i andra stycket) att underrättelse till en part som är den klagandes "motpart" inte behövs om den klagandes talan inte kommer att bifallas.
13 §
Reglerna om jäv mot domare - som för närvarande återfinns i rättegångsbalken - är så pass komplicerade att de inte bör återges i kyrkoordningen. Motsvarande jävsregel kommer, som har framgått, att gälla även för t.ex. domkapitlen, såväl när dessa handlägger beslutsprövningsärenden som övriga ärenden. Vad gäller bestämmelsens närmare innebörd hänvisas till kommentaren till 9 kap. 6 §.
14 §
Bestämmelsen motsvarar 28 § förvaltningsprocesslagen.
15 §
Bestämmelsen motsvarar delar av 29-31 §§ förvaltningsprocesslagen och 32 § förordningen om protokollföring vid de allmänna förvaltningsdomstolarna.
16 §
Bestämmelsen motsvarar delar av 32 § förvaltningsprocesslagen.
17 §
Bestämmelsen motsvarar delar av 34 § förvaltningsprocesslagen.
18 §
Bestämmelsen, som avser omprövning i särskilda fall, har närmare motiverats i avsnitt 8.13.5.
Övergångsbestämmelser
1.
Enligt principbeslutet om ändrade relationer mellan Svenska kyrkan och staten skall reformen träda i kraft den 1 januari 2000. Bestämmelsen är utformad i enlighet med detta.
2.
Svenska kyrkans identitet skall vara densamma före och efter relationsändringen. Det är därför nödvändigt att det inte till följd av relationsändring sker någon förändring i fråga om vem som tillhör Svenska kyrkan. Det har heller aldrig ifrågasatts vare sig från statens eller kyrkans sida att detta skulle bli fallet. För att markera denna grundläggande kontinuitet bör ändå i en övergångsbestämmelse klargöras, att de som vid tidpunkten för förändringen av relationerna mellan Svenska kyrkan och staten tillhör Svenska kyrkan av kyrkan betraktas som tillhörig även fortsättningsvis.
3.
Av bestämmelsen framgår att nya val till beslutande organ inte skall förrättas inför relationsförändringen. Bestämmelsen innehåller en uppräkning av de beslutande organ som skall bestå av nuvarande ledamöter och ersättare även efter relationsförändringen.
Stiftsstyrelsen svarar för de funktioner som nu ligger på länsstyrelsen när någon lämnar ett uppdrag som kyrkofullmäktige eller i ett direktvalt kyrkoråd.
4.
I bestämmelsen finns en uttömmande uppräkning av de organ som utsetts genom, indirekta val och som skall bestå av nuvarande ledamöter och ersättare även efter relationsförändringen.
Det bör noteras att s.k. gemensamt kyrkoråd undantagits i bestämmelsen. Detta innebär att sådant kyrkoråd automatiskt upphör i och med relationsförändringen.
Även de s.k. fakultativa nämnderna på lokal nivå och stiftsnivå omfattas av bestämmelsen. Det bör dock noteras att sådana nämnder kan utses för ett år i taget. Om så skett skall naturligtvis val förrättas under 1999 för det kommande året.
Fakultativa nämnder kan avskaffas även under pågående mandatperiod. Bestämmelsen skall därför inte ges den innebörden att detta inte kan ske. En församling som inför relationsförändringen vill se över sin nämndorganisation skall naturligtvis kunna göra detta.
Det bör noteras att bestämmelsen inte avser egendomsnämnderna som enligt kyrkolagen är obligatoriska nämnder på stiftsnivån. Dessa kommer således med automatik att upphöra den 31 december 1999. De stift som önskar bibehålla sina egendomsnämnder måste alltså fatta särskilt beslut om detta, vilket innebär att stiftet inrättar egendomsnämnden som en fakultativ nämnd.
Vid fyllnadsval skall ledamöter eller ersättare utses av det organ som nu har den uppgiften. Det innebär att församlingsdelegerade utses av församlingarna trots att församlingsdelegerade enligt bestämmelserna i punkt 5 övergår till att bli samfällda kyrkofullmäktige enligt kyrkoordningens bestämmelser.
5.
Bestämmelsens syfte är att i första stycket klargöra att de personer som kvarstår i sina uppdrag efter relationsförändringen skall fullgöra detta i de organ som skall finnas på motsvarande nivå enligt kyrkoordningen. Vidare klargörs hur övergången sker mellan vissa nuvarande organ som skall bestå men inte har samma benämning i kyrkoordningen.
6.
Genom hänvisningen till punkterna 3 och 4 ges de organ som skall bestå rätt att redan under 1999 fatta beslut som avser tiden efter sekelskiftet. Vidare anges att detsamma gäller vissa uppräknande organ som kommer att upphöra den 31 december 1999. I senare punkter anges två områden, val och budget, där övergångsbestämmelserna reglerar en skyldighet att fatta sådana beslut.
7.
Enligt kyrkoordningen skall det på de olika nivåerna finnas vissa obligatoriska organ som antingen är helt nya i förhållande till vad som nu gäller, eller som får en sådan förändrad ställning att de inte kan sägas motsvara nu befintliga organ på samma nivå. Val till dessa organ måste därför förrättas redan under 1999 för att de skall kunna träda i funktion omedelbart efter kyrkoordningens ikraftträdande. De i punkt nämnda organen är sådana som kommer tillträda först i och med relationsändringen.
Pastoratsnämnden är ett sådant organ. Den kan i och för sig i någon mån sägas ersätta nuvarande tillsättningsnämnder. Pastoratsnämndens uppgifter har dock i förhållande till tillsättningsnämnden förändrats. Detta förhållande och det faktum att pastoratsnämnden bara skall finnas i flerpastoratssamfälligheter motiverar att nuvarande tillsättningsnämnder upphör i och med relationsförändringen och att pastoratsnämnd utses enligt bestämmelserna i kyrkoordningen i de pastorat där sådan skall finnas. Inget hindrar naturligtvis att de personer som för närvarande utgör tillsättningsnämnd får motsvarande uppdrag i den nya pastoratsnämnden.
För val av revisorer gäller delvis nya bestämmelser. Nämnden för kyrkolivets nyinrättas genom kyrkoordningen och Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar är ett nytt kyrkligt organ även om den har sin motsvarighet i nuvarande av regeringen tillsatta Ansvarsnämnden för biskopar.
8.
Bestämmelserna i punkt 8 motsvarar delvis dem i punkt 7. Här är det dock fråga om sådana organ som behöver kunna fatta vissa beslut redan under 1999.
Domkapitlet får en förändrad sammansättning och vissa organ under Kyrkomötet är till sin karaktär sådana att de måste betraktas som helt nya obligatoriska organ inom Svenska kyrkan. Val till dessa organ måste därför och med hänsyn till att de skall kunna fatta beslut under 1999 ske före sekelskiftet.
Valen bör gälla omedelbart från det att justerade protokoll föreligger. De gäller i fråga om Kyrkofondens styrelse, Svenska kyrkans valprövningsnämnd och Svenska kyrkans överklagandenämnd fram till dess Kyrkomötet 2002 förrättar ett nytt val. Vad gäller domkapitlet gäller valen fram till och med 31 december 2001.
9.
Både enligt nu gällande bestämmelser och enligt kommande kyrkoordning måste budgeten för det kommande året upprättas före årsskiftet. Det betyder att budgeten för år 2000 på alla nivåer måste beslutas senast under hösten 1999. Detta gäller självfallet även budgeten för den nationella nivån inklusive kyrkofonden. Genom bestämmelsens första stycke klargörs att budgetarbetet och den slutliga budgetfastställelsen skall ske enligt bestämmelserna i kyrkoordningen.
De två följande styckena i bestämmelsen innehåller vissa övergångsregler för fastställandet av avgiftssatser som är nödvändiga för att den i kyrkoordningen föreskrivna inrapporteringsskyldigheten skall fungera.
10.
Enligt den föreslagna 5 § införandelagen skall pågående ärenden hos vissa statliga myndigheter överlämnas till trossamfundet Svenska kyrkan för handläggning. I den här föreslagna bestämmelsen klargörs vilket organ inom Svenska kyrkan som skall överta ärendet.
11.
Bestämmelsen anger att nu befintliga partiella flerpastoratssamfälligheter får finnas kvar fram till nästkommande mandatperiods början. Eftersom samfälligheten Gotlands kyrkor får bestå enligt kyrkoordningen berör bestämmelsen endast tre samfälligheter, nämligen Arvika östra och Arvika västra pastorats kyrkliga samfällighet, Karlskrona stadsförsamlings och kungliga Karlskrona amiralitetsförsamling kyrkliga samfällighet samt Bäckseda och Korsberga kyrkliga samfällighet.
12.
Vissa bestämmelser i kyrkoordningen kan av naturliga skäl inte bli aktuella att tillämpa förrän vid de kyrkliga valen år 2001. Vilka dessa är framgår av bestämmelsen.
13.
Planeringen av Kyrkomötets sammanträden måste ske med mycket god framförhållning. För åren 2000 och 2001 har det varit nödvändigt att utgå från de tider för Kyrkomötets sammanträden som fanns i utredningsförslaget. Genom en övergångsbestämmelse behöver därför anges att sammanträdena de båda nämnda åren äger rum i maj och september. Detta medför också att det dessa år måste gälla särskilda tider för budgetprocessen på den nationella nivån.
14.
Gällande gudstjänstböcker bör fortsätta att vara Svenska kyrkans gudstjänstböcker till dess Kyrkomötet fattar beslut om nya böcker. Detta gäller Den svenska kyrkohandboken I (SKFS 1986:3), Den svenska kyrkohanboken II (SKFS 1987:2), Den svenska psalmboken (SKFS 1986:3), Den svenska evangelieboken (SKFS 1983:3, ändrad senast genom SKFS 1989:4) och En liten bönbok (antagen av 1970 års kyrkomöte och reviderad 1986).
15.
I kyrkliga kungörelsen (SKFS 1993:4) om användning av Svenska kyrkans gudstjänstböcker på andra språk än svenska finns bestämmelser om gudstjänstböcker på engelska, finska, franska, spanska och tyska.
16.
Den s.k. ekumeniska översättningen av Herrens bön som godkändes av 1998 års kyrkomöte bör kunna användas även fortsättningsvis i Svenska kyrkans gudstjänster. När 1998 kyrkomöte fattade sitt beslut förutsattes inte någon tidsbegränsning. Det förutsattes dock att frågan om lydelsens av Herrens bön åter aktualiseras när resultatet av den pågående översynen av kyrkohandboken föreligger.
17.
För närvarande gäller att stiftsstyrelsen inrättar pastoratsprästtjänster. Enligt 34 kap. 1 skall stiftsstyrelsen besluta om det minsta antal präster som skall finnas för en församling och enligt 37 kap. 1 § skall stiftsstyrelsen alltid besluta om prästorganisationen som en del av ett beslut vid en ändring pastoratsindelningen. De pastoratsprästtjänster som finns inrättade den 1 januari 2000 skall utgöra det miniantalet präster till dess stiftsstyrelsen fattar ett nytt beslut. Ytterligare prästtjänster kan inrättas lokalt från och med den 1 januari 2000.
18.
I 33 kap. 4 finns bestämmelser om valbarhet. Där sägs att för att vara valbar skall man bl.a. vara döpt. Denna bestämmelse bör dock inte gälla den som redan är förtroendevald men inte är döpt. Den som tidigare har valts till ett uppdrag som förtroendevald men inte är döpt bör på nytt kunna väljas till ett uppdrag. Detta bör gälla även den som inte har ett sådant uppdrag 1 januari 2000 men har haft det tidigare.
19.
Omfattningen av församlingens geografiska upptagningsområde anges i 35 kap. I fråga om de båda tyska församlingarna samt Finska församlingen i Stockholm är området utvidgat jämfört med vad som gällt under 1999. Se i övrigt den allmänna motiveringen, avsnitt 8.8.1.
20.
Se den allmänna motiveringen, avsnitt 8.8.2.
21.
Vid de kyrkliga valen 1997 var utgångspunkten att dessa skulle gälla för en fyraårsperiod. Det bör därför anges i en övergångsbestämmelse att kyrkoordningens bestämmelser om direkta kyrkliga val skall tillämpas första gången 2001. Därigenom klargörs också indirekt vilken mandatperiod som gäller för indirekt valda organ.
22.
De i kyrkoordningen intagna särskilda bestämmelserna om redovisning av kollekter bör avse även 1999 års kollekter. Bestämmelsens syfte är att klargöra detta.
23.
De delar av tjänstgöringsföreskrifterna för präster som utgör regler som domkapitlet får besluta enligt bestämmelserna om församlingsinstruktion i 57 kap. 5 § 1 skall ingå i församlingsinstruktionen från och med den 1 januari 2000. De skall fortsätta gälla fram till dess nya beslut fattas. Se även den allmänna motiveringen, avsnitt 7.1.3.
