8 Kyrkoordningens tretton avdelningar
8.1 Första avdelningen - Svenska kyrkan som evangelisk-lutherskt trossamfund
Centralstyrelsens förslag: Gällande föreskrifter om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära förs oförändrade in i kyrkoordningen som en grundläggande bestämning av Svenska kyrkans identitet som evangelisk-lutherskt trossamfund
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt.
Remissinstanserna:
Fråga 1
1 kap. Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära
Grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
En mycket stor majoritet säger ja till förslaget till bestämmelser om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära utan några förändringar.
Domkapitlet i Visby redovisar några invändningar och sammanfattar dessa i följande förslag till lärobestämning i kyrkoordningen:
Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära
som gestaltas i församlingens gudstjänst och trons liv
är
grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter,
sammanfattade i de tre huvudsymbola, den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen,
förklarad i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530,
bejakad och bekräftad i Uppsala mötes beslut 1593,
ytterligare förklarad och kommenterad i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument rörande tros- och lärofrågor.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anser att det finns flera skäl för att det i kyrkoordningens inledande bestämmelse bör anges att Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund. Ett är att det skulle innebära en markering från kyrkans sida att den evangelisk-lutherska identiteten inte grundar sig på ett påbud från statens sida utan i stället är ett konstaterande att Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund. Ett annat skäl är att detta skulle betona den evangelisk-lutherska kyrkogemenskapen. Ytterligare ett skäl är att det från såväl pedagogisk som informativ synpunkt vore av värde att även denna grundläggande identitetsbeskrivning framgår redan inledningsvis i kyrkans eget regelverk. Motsvarande förslag framförs också av ett antal församlingar såsom Ytterby församling, Bromma församling och Skarpnäcks församling.
Teologiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet ser det som angeläget att de normerade texterna för Svenska kyrkans lära är entydigt preciserade, inte mint med tanke på de kyrkliga ämbetsinnehavarnas rättssäkerhet i de fall då de prövas för avvikelse från kyrkans lära. Förhållandet mellan kyrkoordningen och bekännelseskrifterna är inte entydigt klarlagd. I yttrandet görs en jämförelse mellan vad som på en punkt sägs i kyrkoordningen respektive Konkordieformeln. I kyrkoordningsförslagets 19 kap. 2 § sägs "Var och en som är döpt får ta emot nattvardsgåvorna". Detta är svårförenligt med Konkordieformeln som t.ex. talar om Kristus "såsom den stränge domaren, vilken lika närvarande och påtagligt fullgör domen hos de obotfärdiga nattvardsgästerna, såsom han i de troende och värdiga nattvardsgästernas hjärtan verkar tröst och liv". Sådana och andra textavsnitt i bekännelseskrifterna reser frågan om i vad mån konkordieboken, som enligt förslaget är en del av Svenska kyrkans grundläggande dokument, alls beaktats i förslaget till kyrkoordning.
Teologiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet behandlar i sitt yttrande relativt utförligt bestämmelserna om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Därvid ifrågasätts bl.a. bestämningen "Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter." Fakultetsnämnden menar att formuleringen, även om avsikten är en annan, lätt kan uppfattas så att endast de bibelböcker (som i vanlig mening) är profetiska och apostoliska bildar grundval för kyrkans tro, bekännelse och lära. Vidare sägs att tolkningen att hela Gamla testamentet är profetiskt i förhållande till Kristus och Nya testamentet är vansklig. Den kan leda tankarna till en i nutida teologisk diskussion som regel antikverad skriftsyn enligt schemat löfte-uppfyllelse. Denna schematiska syn på förhållandet mellan Bibelns två testamenten utelämnar de största och väsentligaste delarna av bibeltexternas livsförståelse och gudserfarenhet. Fakultetsnämnden pekar vidare bl.a. på behovet att klargöra vissa frågor rörande "andra av Svenska kyrkan bejakade dokument". I yttrandet sägs på denna punkt, att med Svenska kyrkans utgångspunkter synes det riktigt att tron behöver utläggas på nytt, så att hänvisning sker inte bara till formuleringar från fornkyrkan och 1500-talets stridfrågor. Det framhålls att det finns behov att i sammanhanget klargöra vissa frågor såsom vilka dokumenten är och vad det innebär att de bejakats. Fakultetsnämnden menar att var och en av de fyra grupper av dokument som finns med - Bibeln, tre fornkyrkliga bekännelser, 1500-talets lutherska reformations bekännelseskrifter och andra av Svenska kyrkan bejakade dokument - är nödvändig. De två i nutiden mest betydelsefulla grupperna, Bibeln och andra av Svenska kyrkan bejakade dokument, får minst utrymme. Deras roll borde tydliggöras. Svenska kyrkan står därför inför ett fortsatt nödvändigt utredningsarbete, som får ta form av en fortsatt teologisk reflexion och läroutveckling med samtal om hur portalparagrafens olika lärodokument skall uppfattas. Teologiska fakulteten i Lund bidrar gärna med sin kompetens i det fortsatta arbetet.
Några remissinstanser, bl.a. Solberga församling och Ödeshögs församling, förslår att sista raden " samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument" bör utgå. En annan uppfattning har Lunds kyrkliga samfällighet som konstaterar att bestämningen av Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära refererar i samtliga fall till gamla dokument allt från GT till Konkordieboken. Utöver dessa hänvisningar finns formuleringen "samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument". Denna öppning mot framtida preciseringar av Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära med hänsyn till samhällsutvecklingen och ekumeniska strävanden är positiv. I argumenteringen för denna formulering omnämns ett antal dokument som kunde tänkas erhålla eller anses erhålla sådan status. Bland dessa finns också biskopsbrev. Samfälligheten framför som sin bestämda uppfattning att det är otänkbart att 13 eller 14 biskopar genom gemensamma brev ensamma ska kunna förändra eller precisera Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Biskopsmötets ställning är inte och kommer inte heller att bli sådan att denna tolkning av uttrycket "samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument" bör vinna stöd. Det är däremot självklart att om biskopsmötet önskar få sina teologiskt och ecklesiologiskt viktiga dokument antagna som "andra av Svenska kyrkan bejakade dokument", måste dessa underkastats kyrkomötets granskning och beslut. Vi önskar således - för att markera skillnaden mellan bibeln och bekännelseskrifterna samt andra dokument som idag antas - att dessa senare helt hänvisas till en ny paragraf "Samt andra av Svenska kyrkan genom kyrkomötet bejakade dokument". En delvis likartad uppfattning har Linköpings stiftssamfällighet som föreslår att § 1 sista raden får följande utformning: "samt i andra av Svenska kyrkans kyrkomöte bejakade dokument". Motivet är att det skall tydliggöras att Svenska kyrkans högsta beslutande organ i lärofrågor, d.v.s. i frågor som rör Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, utgörs av kyrkomötet.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Tidigare fanns i 1686 års kyrkolag en närmare bestämning av Svenska kyrkans identitet som en kyrka med evangelisk-luthersk bekännelse. När 1686 års kyrkolag upphävdes var det Kyrkomötet som hade att utfärda föreskrifter på detta område. 1992 års kyrkomöte beslutade en kyrklig kungörelse (SKFS 1992:9) om Svenska kyrkans grundläggande dokument avseende tro, bekännelse och lära. I kungörelsens 1 § ges en grundläggande identitetsbestämning av Svenska kyrkan som evangelisk-lutherskt trossamfund.
I 1 § lagen om Svenska kyrkan 1 § sägs, liksom i 1992 års kyrkolag, att Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund. Kyrkomötet framhöll i sitt yttrande över bl.a. förslaget till lag om Svenska kyrkan, att det inte råder tvekan om att Svenska kyrkan skall behålla sin evangelisk-lutherska identitet också efter relationsändringen (2KL 1997:8, kskr 1997:00). I anslutning till Läronämndens yttrande över regeringens skrivelse (Ln 1997:11) konstaterade Kyrkomötet vidare att när det anges, att Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund måste därmed avses ett trossamfund med evangelisk-luthersk bekännelse. "Svenska kyrkan är inte ett samfund konstituerat av att människor med samma personliga bekännelse slutit sig samman." Svenska kyrkan ser sin tro, bekännelse och lära som ett uttryck för den allmänneliga kristna tron. Avsikten är inte att lyfta fram en konfessionellt betingad särtolkning utan den apostoliska, genom tiderna vidareförda kristna tron.
Till grund för 1992 års kyrkomötes beslut fanns Centralstyrelsens skrivelse (CsSkr 1992:4) om Svenska kyrkans bekännelse avseende tro, bekännelse och lära. Kyrkomötet fattade sitt beslut genom bifall till andra kyrkolagsutskottets hemställan i betänkandet (2KL 1992:1) om Svenska kyrkans grundläggande dokument avseende tro, bekännelse och lära. Centralstyrelsen överlämnade till 1993 års kyrkomöte skrivelsen (CsSkr 1993:4) Svenska kyrkans bekännelsearbete. Utöver en redovisning av det tioåriga arbetet med Svenska kyrkans bekännelse innehöll skrivelsen bl.a. en teologisk redogörelse angående Svenska kyrkans bekännelse 1993. Denna redogörelse var direkt relaterad till 1992 års kyrkomötes beslut om Svenska kyrkans grundläggande dokument avseende tro, bekännelse och lära. På förslag från andra kyrkolagsutskottets lade Kyrkomötet Centralstyrelsens redogörelse med godkännande till handlingarna. Därtill beslutade Kyrkomötet att den skulle skickas ut som en jubelårshälsning till alla församlingar (2KL 1993:1, kskr 1993: 16).
I sitt betänkande vid 1992 års kyrkomöte konstaterade andra kyrkolagsutskottet att bestämmelserna om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära kan sägas ha tre funktioner (2KL 1992:1).
Först och främst utgör den en identitetsbestämning för Svenska kyrkan som ett evangelisk-lutherskt trossamfund. Jfr. 2 kap. 1 § kyrkolagen (1992:300). Kungörelsen är dessutom en programförklaring för Svenska kyrkan. Slutligen anger kungörelsen den rättsliga grunden för att avgöra om en präst eller biskop i lärohänseende brutit mot avgivna vigningslöften.
Utskottet framhöll vidare betydelsen av den hierarkiska uppbyggnaden av bestämmelserna om bekännelseskrifterna (2KL 1992:1, sid. 4).
Tron, bekännelsen och läran är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter. I den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen och den augsburgska bekännelsen av år 1530 är tron, bekännelsen och läran sammanfattad. Tron, bekännelsen och läran är bejakad i Uppsala mötes beslut år 1593 och förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan antagna dokument. Bestämmelsen markerar tydligt rangordningen mellan dokumenten. Denna gradering är fundamental.
Utskottet framhöll som sin bestämda mening, att de dokument som avses i sista raden i första paragrafen - dvs. "andra av Svenska kyrkan bejakade dokument - inte kan åberopas vid prövningen av om en präst eller biskop i lärohänseende har brutit mot avlagda vigningslöften.
Gällande bestämmelser om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära har behandlats vid 1992 och 1993 års kyrkomöten. Bakgrunden till och innebörden av bestämmelserna har därvid fått en relativt utförlig belysning. De frågor och i vissa fall kritiska synpunkter på delar av bestämmelserna som framförs i några remissyttranden fanns med redan när 1992 års kyrkomöte fattade sitt beslut. Det gäller t.ex. bestämningen "Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter", som ett uttryck för Svenska kyrkans syn på Den heliga skrift, och "andra av Svenska kyrkan bejakade dokument". Om några nya dokument skall antas som förklarar och kommenterar Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära är det Kyrkomötet som har att slutligt fatta ett sådant beslut. När det talas om "av Svenska kyrkan bejakade dokument" tydliggörs att det är fråga om mer än en beslutsordning. Det måste vara fråga om dokument som accepterats på ett brett plan inom Svenska kyrkan och där ett beslut snarast får karaktären av att formellt bekräfta detta förhållande. Detta kan gälla olika slags dokument, t.ex. ett biskopsbrev som fått denna ställning.
Det beslut om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära som fattades av 1992 års kyrkomöte har vunnit acceptans inom kyrkan. Remissutfallet visar mycket tydligt på detta. Det bör inte göras någon förändring i den grundläggande identitetsbestämningen utan mycket starka skäl och en klar opinion som förespråkar detta. Ingen bör bibringas uppfattningen att Svenska kyrkans identitet som evangelisk-lutherskt trossamfund förändras med ändrade kyrka-statrelationer. Mot denna bakgrund föreslår vi att gällande bestämmelser oförändrade förs in i kyrkoordningen.
I några yttranden föreslås att i kyrkoordningens inledande bestämmelser skall anges att Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund. Vi delar uppfattningen att denna grundläggande identitetsbestämning bör finnas inledningsvis i kyrkoordningen och inte, såsom i utredningsförslaget först i kapitlet om den nationella nivåns uppdrag. Bestämmelserna om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära anger Svenska kyrkans identitet som evangelisk-lutherskt trossamfund. Vårt förslag innebär att det inte skall göras någon förändring i bestämmelserna men att kyrkoordningens första avdelning, vilken enbart omfattar dessa bestämmelser, skall få rubriken "Svenska kyrkan som evangelisk-lutherskt trossamfund". Detta klargör bättre än utredningsförslagets "Grundläggande bestämmelser" vad det är fråga om. Samtidigt tillgodoses behovet att inledningsvis ange att Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund.
Även om vi således föreslår att gällande bestämmelser skall föras in oförändrade i kyrkoordningen bejakar vi att det, som teologiska fakultetsnämnden i Lund framhåller, finns behov av en fortsatt teologisk reflexion och läroutveckling med samtal om hur portalparagrafens olika lärodokument skall uppfattas. Bl.a. behöver i ett sådant sammanhang belysas innebörden i den förpliktelse till kyrkans lära som ingår i vigningslöftena.
8.2 Andra avdelningen - Församlingarna
Centralstyrelsens förslag: Församlingens grundläggande uppgift skall vara att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.
En inomkyrklig s.k. lokaliseringsprincip skall gälla för församlingarna. Den innebär att församlingen har ansvar för såväl dem som tillhör församlingen som dem som vistas i församlingen (men också att ansvaret är begränsat till just detta). Som ett undantag från lokaliseringsprincipen skall församlingarna dock få lämna bidrag till internationell diakoni och mission.
En församling skall behandla dem som tillhör församlingen lika om det inte finns sakliga skäl för något annat, dvs. den s.k. likställighetsprincipen skall gälla för församlingarna.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 2
2 kap 1-4, 14 §§ Församlingens uppdrag
Bestämmelser om församlingens uppgifter
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Det finns en klar majoritet för förslaget som är särskilt tydlig i kategorin församlingar. Även domkapitlen och stiftssamfälligheterna samt personal- och intresseorganisationer är övervägande positiva. De som är kritiska har främst haft invändningar mot att församlingen skall få lämna bidrag till internationell diakoni och mission. Några uttrycker också farhågor för vad församlingens ansvar för de som vistas där kan betyda i församlingar som exempelvis har en stor sommarbefolkning. Därutöver finns spridda synpunkter på formuleringar i de enskilda bestämmelserna.
Om församlingens uppgifter och lokaliseringsprincipen
Domkapitlet i Härnösand och Härnösands stiftssamfällighet invänder mot uttrycket "bedriva undervisning" som man menar leder tankarna till en förlegad kunskapssyn, där någon förmedlar kunskap. Domkapitlet föreslår att detta byts ut mot "lärande" eftersom detta är det begrepp som idag används inom pedagogiken i samhälle och skola. Även Svenska kyrkans unga menar att "bedriva undervisning" har en klang av ett förlegat sätt att se på andra människor och deras växt. Domkapitlet i Luleå och Luleå stiftssamfällighet uttrycker sin tillfredsställelse över att det nu öppnas en möjlighet att lämna bidrag till internationell diakoni och mission. Dock anser de att den definition som nivåutredningen anger (SKU 1998:3 s. 65) inte är acceptabel eftersom den kan tolkas så att bara SKM:s och Lutherhjälpens verksamhet avses. Detta skulle i sin tur innebära att det inte är möjligt att stödja den mission som sker genom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen vilket enligt dem är en omöjlig avgränsning. Även Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS)anser att EFS utland bör betraktas på motsvarande sätt som SKM och Lutherhjälpen och utgår från att det faktum att detta inte nämns av utredningen beror på ett förbiseende. Domkapitlet i Skara menar att det bör övervägas att ange de möjliga mottagarna för sådana bidrag i Kyrkoordningen och att dessa bör vara de organisationer som är direkt relaterade till kyrkan, dvs. Lutherhjälpen och SKM, med en möjlighet för Kyrkostyrelsen att från tid till annan besluta om andra möjliga mottagare. Även Borås kyrkliga samfällighet och Eslövs kyrkliga samfällighet är bland dem som anser att bidrag till internationell diakoni och mission bara bör få ske genom SKM och Lutherhjälpen. Nämnden för SKUT anser att det bör anges i anges i texten att församlingarna, som tidigare, får lämna bidrag till SKUT:s verksamhet i utlandet och Järfälla kyrkliga samfällighet förutsätter att även SKUT skall kunna få bidrag.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Stockholms stiftssamfällighet och Solna kyrkliga samfällighet är bland dem som avstyrker att församlingarna skall kunna lämna bidrag till internationell diakoni via kyrkoavgiften. Pastoratsförbundet anför som ett avgörande skäl mot förslaget i denna del att den bärande grunden för SKM och Lutherhjälpen, de enskildas solidaritet, kan komma att brytas om sådan hjälpverksamhet blir beroende av lokala budgetbeslut. Pastoratsförbundet anser också solidariteten inom utjämningssystemet kommer att sättas på prov när bidragsmottagande församlingar använder medel på ett sätt som inte avsetts i faktorerna för utjämningssystemet. Även Solna kyrkliga samfällighet anser att det finns en risk i att blanda verksamhet som baseras på kollekter och gåvor med en finansiering över kyrkoavgiften. Stockholms stiftssamfällighet liksom Bromma församling förordar idag gällande kompetens. Stockholms stiftssamfällighet vill dock se en utvidgning på det sättet och med den andemeningen att det är församlingens uppgift att verka för ett internationellt ansvarstagande på andra sätt än via kyrkoavgiften. Stiftssamfälligheten menar vidare att församlingsinstruktionen bör omnämnas redan i paragrafen om församlingens uppgift eftersom den är ett viktigt instrument för hur uppgiften kommer att fullgöras.
Domkapitlet i Visby och Visby stiftssamfällighet föreslår att också bönen, den sakramentala gemenskapen och själavården i församlingen lyfts fram i beskrivningen av församlingens uppgifter. Svenska kyrkans Lekmannaförbund förordar att begreppet evangelisation förs in i texten eftersom det är väl inarbetat och klart meningsfyllt. Vällingby församling anför att också "församlingsvård" bör anges som en av församlingens grundläggande uppgifter och att konsekvenserna av internationella bidrag i relation till utjämningssystemet bör utredas. Näshulta församling vill lägga till "själavård" i beskrivningen.
Om församlingens ansvar
Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet anser det nödvändigt att öka strukturbidragen för de församlingar som under viss tid får en betydlig ökning av befolkningen, t.ex. västkustorterna. Även Domkapitlet i Västerås menar att formuleringen "för alla som vistas i församlingen" går utöver territorialförsamlingens princip på ett sätt som måste får avgörande konsekvenser för resurstilldelningen (jfr nuvarande ordning med strukturbidrag). Lunds kyrkliga samfällighet framhåller att strukturella faktorer kan medföra betydande påfrestningar för enskilda församlingar och att det är viktigt att dessa församlingar garanteras ekonomiskt stöd för att klara av sina behov. Som exempel nämner samfälligheten att finansieringen av kyrkans verksamheter på stora sjukhus eller andra institutioner som betjänar stora områden bör bäras av fler än en församling, vilket kan ske genom det inomkyrkliga utjämningssystemet. S:t Görans församling och Järpås kyrkliga samfällighet är också bland dem som påtalar behovet av hjälp från stiftet när församlingens ansvar nu föreslås avse alla som vistas där. Toarps kyrkliga samfällighet menar att förslaget bör kompletteras med meningen "dock med rätt att ta ut avgifter för icke medlemmar". Kyrkohandboksgruppen anför att förslaget i denna del får följder för gudstjänstplaneringen som måste uttryckas tydligare. Kyrkohandboksgruppen anser att ett bättre uttryck är att församlingen skall "erbjuda" de där nämnda kyrkliga handlingarna. Svenska kyrkans Församlingsnämnd, Delegationen för finskspråkigt arbete föreslår att om en församling utifrån sitt ansvar för arbetet på finska och andra minoritetsspråk finner det nödvändigt att dela arbetsuppgifter med grannförsamling/ar kan uppgifterna specificeras och fördelas i församlingsinstruktionen.
Om likställighetsprincipen
Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet anser det viktigt att kommunala principer om lika behandling får fortsätta att gälla medan Borås kyrkliga samfällighet och Njurunda församling vill stryka sista ledet "...om det inte finns sakliga skäl för något annat".
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Församlingens uppgifter
I den nyligen beslutade lagen om Svenska kyrkan (SFS 1998:1591) anges i likhet med vårt förslag att församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. I det utredningsarbete som föregick lagen och i regeringens skrivelse till kyrkomötet (RegSkr 1997:2), konstaterades att det också fanns andra - och för det grundläggande arbetet nödvändiga församlingsangelägenheter. Eftersom dessa andra angelägenheter närmast var att se som ett utflöde av och ett stöd för den egentliga uppgiften, ansågs det inte nödvändigt att ange också dem uttryckligen. Detta sätt att beskriva församlingens uppgifter har tillstyrkts av 1997 års extra kyrkomöte och har också fått ett brett stöd av remissinstanserna. Detsamma gäller begreppet mission som anses bättre teologiskt stämma överens med kyrkans uppdrag och som också innefattar det något snävare begreppet evangelisation.
Även om det skulle kunna hävdas att kyrkoordningen inte nödvändigtvis behöver följa lagens beskrivning - lagen har ju trots allt karaktären av en ramlagstiftning medan kyrkoordningen kan göras mer konkret utifrån ett inomkyrkligt perspektiv - finns det goda skäl att försöka begränsa reglerna till det som är just grundläggande och som särskiljer församlingen från övriga nivåer i Svenska kyrkan. Ett sådant skäl är att det knappast går att göra en uppräkning av alla församlingens angelägenheter som kan göra anspråk på att vara fullständig och heltäckande. Ett annat är att dessa mer preciserade angelägenheter kan behöva beskrivas på olika sätt allt eftersom samhället och Svenska kyrkans arbetsformer utvecklas, medan de grundläggande uppgifterna får förutsättas vara mer beständiga över tiden. Beskrivningen av församlingens grundläggande uppgifter skall alltså ses som en sammanfattning av det som en församling skall ägna sig åt. Inom dessa beteckningar ryms självfallet också "själavård" i en mer allmän mening. Vi anser därför inte att det finns skäl att frångå utredningsförlaget i dessa delar.
Lokaliseringsprincipen och bidrag till internationell diakoni och mission.
Inledningsvis kan noteras att av de remissinstanser som har uttalat kritik i denna del har ingen haft invändningar mot en inomkyrklig lokaliseringsprincip som sådan. Utgångspunkten är därför att en sådan princip skall finnas, av de skäl som nivåutredningen har anfört SKU 1998:3 s. 64).
De synpunkter som några remissinstanser har framfört visar dock att det finns skäl att förtydliga vad denna lokaliseringsprincip egentligen innebär. Enligt utredningsförslaget skall församlingens ansvar avse alla dem som vistas i församlingen, oavsett om de tillhör församlingen eller inte. Vi menar, i likhet med nivåutredningen, att detta innebär att församlingen skall se till att den kyrkliga verksamheten finns för de som vistas i församlingen, men att församlingen t.ex. skall kunna ta betalt för vissa tjänster av dem som inte tillhör församlingen eller att via ett clearingsystem få ersättning från hemförsamlingen. Den enskilde har alltså inte någon motsvarande rätt att kräva att en annan församling än hemförsamlingen skall tillhandahålla vissa tjänster, utom i de fall som uttryckligen anges i kyrkoordningen (dop, konfirmation, vigsel och begravningstjänst).
När det gäller exempelvis dem som är intagna på olika institutioner i en församling, går i skola där eller vistas där som turister, är det naturligt att församlingens arbete främjas från stiftsnivån. I likhet med vad som gäller idag kan strukturbidrag utgå för sådant arbete.
Vad härefter gäller en församlings möjlighet att - trots lokaliseringsprincipen - lämna bidrag till internationell diakoni och mission har även detta fått stöd hos remissopinionen. Några är dock avvisande till förslaget. Andra har anmärkt att undantaget uttryckligen borde begränsas till att avse stöd genom Svenska kyrkans egna organ, SKM och Lutherhjälpen, medan en del önskar få fastställt att också t.ex. EFS och SKUT:s verksamhet avses.
Vad först gäller principen som sådan anser vi det vara av stort värde att det kommer till tydligt uttryck i kyrkoordningen att församlingen är en del av den världsvida kyrkan och att dess verksamhet därför måste ses som en del i en större helhet. När församlingens grundläggande uppgift beskrivs i kyrkoordningen sker det med orden "fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission" i obestämd form, vilket förstärker uppgiftens karaktär av att vara "gränslös". När sedan församlingens ansvar konkretiseras i kyrkoordningen görs detta utifrån den tidigare nämnda lokaliseringsprincipen som har sin grund i att de som tillhör församlingen betalar kyrkoavgift för dess verksamhet. Konsekvent genomförd skulle lokaliseringsprincipen innebära att bara de som tillhör en församling får del av församlingens verksamhet. Det förhållandet att församlingens ansvar - enligt vad som tidigare har beskrivits - även avser de som vistas i församlingen men som inte tillhör den, kan dock sägas vara ett uttryck för grundtanken om församlingen som en del i en större helhet, eftersom den "bryter igenom" lokaliseringsprincipen. Kopplingen till det lokala område som församlingen utgör finns dock kvar och på så sätt skapas en naturlig avgränsning av en församlings ansvar gentemot andra församlingar i den rikstäckande kyrkan.
Mot bakgrund av vad som nu har sagts finns det en rimlig tanke i att en församling också bör ha möjlighet att bidra till angelägen verksamhet utanför landets gränser, särskilt när det handlar om diakoni och mission som det inte gärna kan hävdas bör begränsas till dem som har betalat kyrkoavgift eller "råkar" befinna sig inom församlingens område. Solidariteten med hjälpbehövande måste kunna vara vidare än så. Det har också varit ett uttalat önskemål från kyrkomötet att på detta sätt vidga perspektivet för vad en församlings uppgift är. Vi anser därför att utredningens förslag bör genomföras i denna del.
Även om det av förklarliga skäl i huvudsak kommer att bli till just SKM och Lutherhjälpen som de församlingar som vill utnyttja denna möjlighet kommer att lämna bidrag, bör det finnas utrymme även för andra alternativ av vilka några är självklara (såsom EFS) och andra kanske inte alltid redan nu kan förutses. Vidare får det förutsättas att församlingarna kan tilltros denna möjlighet utan att gå utöver vad som kan anses rimligt, särskilt som en församlings beslutande/utdebiterande organ har att svara inför sina församlingsmedlemmar för den verksamhet man använder avgiftsmedlen till. En viss begränsning är också avsedd genom bestämningen "lämna bidrag". Det är inte tänkt att församlingarna t.ex. skall sända ut egna missionärer eller hjälparbetare avlönade med utdebiterade medel. Detta är en uppgift för den nationella nivån inom Svenska kyrkan. I likhet med vad utredningen och flertalet remissinstanser anser, torde det därför inte behövas någon ytterligare avgränsning i kyrkoordningen.
Vi kan inte dela den oro som har framförts av bl.a. Pastoratsförbundet att frivilliga bidrag skulle kunna påverkas negativt när bidrag även kan ske genom ordinarie budgetmedel. Däremot anser vi att det finns skäl att justera skrivningen något så det blir tydligare att möjligheten att lämna bidrag till internationell diakoni och mission är ett avsteg från lokaliseringsprincipen och inte en del av den grundläggande uppgiften. Vi anser inte heller att man bör överdriva de eventuella återverkningar som detta kan få på utjämningssystemet. Vad gäller ordinarie utjämningsbidrag torde dessa vara marginella. När det gäller s.k. extra utjämningsbidrag skall det enligt vårt förslag även i fortsättningen vara möjligt att ställa villkor för att ge ett sådant. I sådana fall kan alltså krav ställas på församlingen för att bidraget skall utgå.
Likställighetsprincipen
I likhet med vad bl.a. Domkapitlet i Göteborg har uttalat anser vi det viktigt att likställighetsprincipen som idag är reglerad i kyrkolagen, även skall gälla framöver inom Svenska kyrkan. Endast om det finns objektiva skäl för det får en olikbehandling ske, vilket också är vad som uttrycks genom den föreslagna bestämmelsen.
Övrigt
Utöver de uppgifter för församlingarna som nu har redovisats tillkommer att församlingarna skall ansvara för begravningsverksamheten, anskaffa och underhålla den egendom som behövs för församlingens uppgifter i övrigt samt anställa och avlöna personal. Vi föreslår att utredningsförslaget, som motsvarar vad som gäller idag, följs i dessa delar och avser inte att kommentera dem närmare här. Vad särskilt gäller anställning av präster, har våra överväganden redovisats i avsnitt 7.1. I övrigt hänvisas till kommentarerna till de enskilda bestämmelserna.
8.2.2 Beslutande organ i en församling
Centralstyrelsens förslag: Beslutanderätten i en församling utövas av ett kyrkofullmäktige. Om församlingen ingår i en samfällighet kan den också utövas av ett direktvalt kyrkoråd.
Beslutanderätten i en församling som har högst 500 röstberättigade får utövas av en kyrkostämma.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt bortsett från möjligheten till kyrkostämma för små församlingar.
Remissinstanserna
Fråga 3
2 kap 5-7 §§ Församlingens uppdrag
Grundläggande bestämmelser om ansvarsfördelningen i församlingen
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Församlingar med upp till 500 kyrkotillhöriga:
Ja 60 % (vägd 61) Efter justering 29 % Nej 9 % (vägd 8) Tar inte ställning 1 % (vägd 2)
Fråga 5
3 kap. 1-7 §§ Beslutande organ i församlingar och samfälligheter
Bestämmelser om beslutande organ i församlingar och samfälligheter
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Församlingar med upp till 500 kyrkotillhöriga:
Ja 63 % (vägd 64) Efter justering 27 % Nej 6 % Tar inte ställning 3 %
Eftersom beslutanderätten i en församling anges i såväl 2 kap. 5 § som i 3 kap. 1 § i förslaget till kyrkoordning redovisas de kapitelsiffror som finns beträffande båda bestämmelserna. Som framgår finns det en majoritet för utredningsförslaget bland remissinstanserna. Den är på kapitelnivå särskilt tydlig i kategorierna pastorat och församlingar. Små församlingar med upp till 499 kyrkotillhöriga är dock mer kritiska än övriga församlingar men även bland dem är en majoritet positiva. Domkapitel, stiftssamfälligheter och flerpastoratssamfälligheter visar i likhet med de mindre församlingarna något lägre totalsiffror. Något fler stiftssamfälligheter än domkapitel anser att kyrkostämman bör finnas kvar.
Domkapitlet i Skara och Skara stiftssamfällighet anser att det bör eftersträvas att kyrkofullmäktige/direktvalt kyrkoråd är det beslutande organet i en församling eftersom det kan ifrågasättas om kyrkostämman fyller rimliga krav på demokratiskt beslutsfattande. Kyrkostämman uppfattas dock i praktiken som en fungerande modell. Mot bakgrund av det och eftersom det ändå torde vara ofrånkomligt med sammanläggningar av församlingar med hänsyn till de föreslagna församlingskriterierna, anser de att det är det rimligt att t.o.m. år 2005 behålla möjligheten att ha kyrkostämma. Även Linköpings stiftssamfällighet anser att kyrkostämman bör finnas kvar för församlingar med färre än 500 röstberättigade under en övergångsperiod. Domkapitlet i Visby och Visby stiftssamfällighet anser att kyrkostämman bör få finnas kvar i församlingar med högst 1000 kyrkotillhöriga. Detta med hänsyn till att kyrkostämman är den ursprungliga formen för beslutsfattande i församlingen och fortfarande det naturliga där förhållandena inte har vuxit sig alltför stora. Enligt dem kan en bevarad kyrkostämma vitaliseras på olika sätt, t.ex. genom att alla stiftets kyrkostämmor sammanträder vid valår och förrättar förekommande val samma dag som kyrkofullmäktigevalen äger rum. Härnösands stiftssamfällighet och Svenska kyrkans fria synod anser utan närmare motivering att möjligheten till kyrkostämma skall finnas kvar. Karlstad stiftssamfällighet anför att rekrytering till förtroendeuppdrag i små församlingar ofta sker ofta utan partitillhörighet och att avskaffandet av kyrkostämma därför skulle medföra minskat rekryteringsunderlag. Östra Hargs församling anför att kyrkostämman underlättar för små, livskraftiga församlingar i samfälligheter att överleva eftersom de då inte behöver listor med valgrupperingar. Häggums församling menar att det är fel att avskaffa ett system med direktdemokrati för ett system där medlemmarna bara får göra sin stämma hörd vart fjärde år. Det s.k. församlingsmötet kan enligt församlingen aldrig ersätta en kyrkostämma eftersom det kommer att sakna beslutanderätt och beslutanderätten blir mer viktig i framtiden om församlingens ställning stärks. Karlstads kyrkliga samfällighet och Mellersta Ölands kyrkliga samfällighet är bland dem som anser att kyrkostämman skall vara kvar i församlingar med upp till 500 röstberättigade och som uttalar sitt stöd för reservationen i SKU 1998:1, s. 282. Hovförsamlingen och Hovkonsistoriet har starka invändningar mot avskaffandet av kyrkostämman såvitt avser de egna förhållandena och anför: Med den nära anknytning till Konungen som Hovförsamlingen har och kravet på Konungens oberoende i förhållande till politiska grupperingar, är det mycket komplicerat att införa ett system med kyrkofullmäktige som innebär en förhållandevis synlig politisering av valet. Det blir också tekniska komplikationer m.h.t. att Hovförsamlingens upptagningsområde är hela riket. Att avskaffa kyrkostämman skulle vara ett traditionsbrott och innebära att man gav upp en väl fungerande ordning. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anser att kyrkostämman skall finnas kvar så att den organisationsform kan väljas som passar de lokala församlingarna bäst. Enligt Pastoratsförbundet finns det inget som talar för att kyrkostämma är ett från demokratisk synpunkt sämre beslutsorgan än ett representativt valt organ. De argument som anförs mot kyrkostämma har framför allt varit att det låga valdeltagandet kan medföra risk för s.k. kupper. Pastoratsförbundet vill dock erinra om att tillfälliga opinioner också har fått stort genomslag vid de allmänna kyrkliga valen. Enligt Pastoratsförbundet ligger därför problemet inte i direktdemokrati i motsats till den representativa demokratin utan i stället i det dåliga utnyttjandet av rösträtten, men det får lösas på annat sätt. Pastoratsförbundet anser också att det finns skäl att ha särbestämmelser för de icke-territoriella församlingarna i nu aktuellt hänseende. Dessa bör kunna ha kyrkostämma även om de har fler än 500 röstberättigade. Sveriges Hembygdsförbund anser att det finns anledning att noga överväga på vilket sätt direktdemokratin skall kunna förverkligas i församlingsarbetet, innan ett slutgiltigt beslut fattas om den demokratiska uppbyggnaden av kyrkan. Hembygdsförbundet ansluter sig här till det särskilda yttrandet av Bengt Kindbom och Gudmund Danielson i SKU 1998:3 Arbetet på olika kyrkliga nivåer. Schwedische Kirche i Schweiz menar att kyrkostämman bör finnas kvar som alternativ till kyrkofullmäktige för utlandsförsamlingarna.
Det finns också remissinstanser som stödjer utredningens förslag, exempelvis Domkapitlet i Härnösand som konstaterar att när möjligheten till "församlingsmöte" införs i kyrkoordningen skapas möjligheten för alla kyrkotillhöriga i församlingen att påverka inriktningen av församlingens arbete. Även Lunds kyrkliga samfällighet säger ja till utredningsförslaget och anför att om man inte kan samla så många som behövs för att ha ett direktvalt kyrkoråd, uppfyller man inte förutsättningarna för att vara en församling.
Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet invänder mot beslutsbegreppet i kyrkoordningen och anför: En avsikt med utredningsförslaget är att den gällande principen om den s.k. dubbla ansvarslinjen skall komma till klarare uttryck i kyrkoordningen. Mot bakgrund härav är förslagen till text vad gäller beslutskompetensen på lokal och regional nivå missvisande. Således anges exempelvis i förslagets andra och tredje kapitel att beslutanderätten i en församling utövas av kyrkofullmäktige eller av ett direktvalt kyrkoråd. Det bör tilläggas "Kyrkoherden beslutar i vissa frågor" på motsvarande sätt som beslutanderätten i stiftet beskrivs i sjätte kapitlet. Användningen av uttrycket beslut på det sätt som föreslås är redan idag föråldrat och återspeglar ett passerat kyrkokommunalt tänkande. För den nya juridiska personen församling respektive stift blir ordvalet än mer tveksamt. Det ger inte en rättvisande bild av beslutskompetensen inom trossamfundet Svenska kyrkan och principen om den dubbla ansvarslinjen. Sammanfattningsvis bör därför förordningstexten omarbetas vad gäller beslutsbegreppet i syfte att bättre spegla såväl den grundläggande, gällande och för Svenska kyrkans identitet viktiga principen om den dubbla ansvarslinjen som den praktiska verkligheten. Stiftsjuristernas förening anför att beskrivningen av beslutanderätten i 2 kap. 5 § tycks vara en kvarleva från det kyrkokommunala synsättet. Även om det i och för sig är riktigt att beslutanderätten huvudsakligen utövas av de nämnda organen har också kyrkorådet och kyrkoherden tilldelats beslutanderätt i vissa frågor enligt kyrkoordningen. Stiftsjuristernas förening menar att detta, för att vara tydligt, bör framgå av 5 § t.ex. på samma sätt som det framgår av 6 kap. 6 §. Även Sätila församling och Göteborgs kyrkliga samfällighet menar att det bör tilläggas att kyrkoherden beslutar i vissa frågor.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Nivåutredningen (SKU 1998:3) föreslog att ett direktvalt kyrkofullmäktige som beslutande organ skulle vara huvudregel i en församling. Kyrkostämman skulle dock finnas kvar som ett alternativ för de minsta församlingarna, detta mot bakgrund av att det skulle kunna leda till tvångsmässiga strukturförändringar på församlingsplanet om kyrkofullmäktige skulle göras obligatoriskt. Det fanns då (1997) enligt nivåutredningen, 710 församlingar med färre invånare än 500. De icke-territoriella församlingarna skulle enligt nivåutredningen inordnas i systemet fullt ut. Vidare skulle beslutanderätten i en församling som ingår i en samfällighet alternativt få utövas av ett direktvalt kyrkoråd. Valutredningen (SKU 1998:4) förordade direktvalt kyrkoråd som obligatoriskt i församlingar som ingår i samfälligheter (bl.a. mot bakgrund av värdet av en enhetlig och enkel organisation) och kyrkofullmäktige för övriga församlingar.
I det slutliga utredningsförslaget valde man dock att ta bort alternativet med kyrkostämma. Skälen för detta behandlas utförligt av utredningen (SKU 1998:1 på s. 230 f.). I korthet kan sägas att kyrkostämman ansågs kunna medföra problem eftersom den inte ger alla samma möjlighet att delta i valet av de som har att besluta om viktiga ekonomiska frågor, bl.a. kyrkoavgift. Kyrkostämman förutsätter ju - eftersom ombudsröstning inte är tillåten - att den röstberättigade själv kan delta i stämman. Vidare påpekades att kyrkostämman kan medföra risker för att en mycket tillfällig opinion får genomslag som inte är rimligt. Det fanns också en koppling mellan dessa problem och den beslutandemodell i samfälligheter som utredningen förordade.
Vid en avvägning mellan de båda förslagen har vi stannat för att föreslå att kyrkostämman får finnas kvar i församlingar med högst 500 röstberättigade. Vi har därvid tagit fasta på den uttalade önskan som många små församlingar ger uttryck för i sina remissvar, att få behålla en beslutandeform som för dem fungerar bra och känns naturlig. Det är också i linje med de intentioner som har uttalats inför det inomkyrkliga utredningsarbetet, nämligen att så långt som möjligt ge ökat utrymme för lokalt betingade lösningar. Församlingarna får genom detta en större frihet att själva avgöra hur deras organisation skall se ut.
Det finns visserligen även i denna fråga en majoritet på kapitelnivå för utredningsförslaget, men den är betydligt lägre än på flertalet övriga frågor. Vid en genomgång av de kommentarer som finns från remissinstanserna framträder också synpunkten om kyrkostämmans bevarande tydligt. Den kritik som har framförts mot kyrkostämman som ett ur demokratisk synvinkel sämre beslutsorgan, anser vi är överdriven. Som kommer att framgå av det följande (se avsnitt 8.2.5) föreslår vi en annan modell för beslutande organ i samfälligheter än vad utredningen har gjort vilket något kan minska de problem som sägs följa med kyrkostämman.
Vi anser alltså att det finns övervägande skäl som talar för att kyrkostämman skall finnas kvar som alternativ för de mindre församlingarna. Denna beslutandeform skall dock, på samma sätt som idag, enligt vår mening vara fakultativ, dvs. de små församlingarna skall också kunna välja att i stället ha kyrkofullmäktige som beslutande organ om de så önskar. Vidare ingår de mindre församlingarna så gott som utan undantag i samfälligheter och kan då också utnyttja möjligheten med ett direktvalt kyrkoråd som beslutande organ.
Enligt nuvarande regler har icke-territoriella församlingar genom ett uttryckligt undantag i 4 § lagen om införande av kyrkolagen möjlighet att ha kyrkostämma trots att de har fler än 500 röstberättigade medlemmar. Utredningsförslaget medför att något sådant undantag inte längre kommer at finnas. För att den tänkta direktdemokratin genom kyrkostämman skall fungera kan församlingarna inte vara alltför stora. Vi har därför i denna del inte funnit skäl att avvika från utredningsförslaget. Genom en övergångsregel kommer dock nu existerande stämmor att få finnas kvar till utgången av år 2001.
Vad gäller Hovförsamlingen kommer denna, enligt vad vi nyss har sagt, att med sin nuvarande storlek kunna behålla kyrkostämman. Utlandsförsamlingarna däremot inordnas inte genom nu aktuellt förslag i kyrkoordningens organisation och de är därför fria att finna sina egna former för beslutande. Huruvida de i framtiden bör inordnas och i vilken utsträckning det i så fall skall ske är för närvarande föremål för utredning.
Övrigt
Några remissinstanser har påtalat att beskrivningen av beslutanderätten i en församling för att vara rättvisande bör kompletteras med kyrkorådets och kyrkoherdens rätt att besluta i vissa frågor. Vi delar den uppfattningen och föreslår ett förtydligande i kyrkoordningen i enlighet därmed.
En fråga som har nära anknytning till beslutanderätten är hur ansvaret fördelas mellan de olika beslutsfunktionerna, exempelvis kyrkoråd och kyrkoherde inom en församling. Eftersom detta är nära kopplat till frågan om prästanställning hänvisas i dessa delar till avsnitt 7.1.3.
8.2.4 Samverkan mellan församlingar
Centralstyrelsens förslag: När flera församlingar utgör ett pastorat samverkar de i en total ekonomisk samfällighet (pastoratsamfällighet).
En sådan pastoratssamfällighet skall ha det ekonomiska ansvaret för församlingens alla uppgifter och är också huvudman för begravningsverksamheten.
Församlingar inom flera pastorat får bilda en flerpastoratssamfällighet som skall ha det ekonomiska ansvaret för församlingarnas alla uppgifter och också vara huvudman för begravningsverksamheten.
Samfälligheten Gotlands kyrkor skall få finnas kvar som en partiell ekonomisk samfällighet med ekonomiskt ansvar för kyrkobyggnaderna i Visby stift. Närmare bestämmelser om denna samfällighet skall få utfärdas av Kyrkostyrelsen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 4
2 kap. Församlingens uppdrag 8-13 §§
Grundläggande bestämmelser om samfälligheter
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Flerpastoratssamfälligheter:
Ja 62 % (vägd 58) Efter justering 32 % Nej 6 % (vägd 9) Tar inte ställning 0 %
En majoritet av remissinstanserna är för förslaget. Av domkapitlen och stiftssamfälligheterna vill dock en majoritet på kapitelnivå att förslaget skall justeras. Även flerpastoratssamfälligheterna är något mer kritiska än övriga. Det kan dock noteras att i den nu aktuella frågan på kapitelnivå ingår dels förslaget om att samfälligheten skall vara arbetsgivare för alla anställda, dels att en pastoratsnämnd skall tillsätta tjänster i vissa fall. Mycket av den kritik som har framförts av de mer negativa remissinstanserna på den här punkten avser just nu nämnda frågor. Vad gäller arbetsgivarskapet för präster behandlas detta i avsnittet om prästanställningsfrågan (särskilt avsnitt 7.1). De synpunkter som finns kring formerna för tillsättande av tjänster behandlas i det följande i samband med förslaget om en pastoratsnämnd.
Domkapitlet i Luleå och Luleå stiftssamfällighet anser att man bör överväga behov av och möjligheter till partiella ekonomiska samfälligheter också utöver kyrkosamfälligheten i Visby stift. Detta eftersom vissa särskilt kostnadskrävande åtaganden, t.ex. andligvård vid stora regionsjukhus, med fördel kan bäras av en regional partiell samfällighet. Domkapitlet i Visby anser att möjlighet till partiell samverkan mellan pastorat skall finnas kvar så att en samverkan kan ordnas utifrån de aktuella behoven och ambitionerna. Domkapitlet i Uppsala föreslår att en ny paragraf införs enligt vilken en församling får utföra sina uppgifter i samverkan med andra församlingar. Som en konsekvens bör det införas en möjlighet för en församling att bilda ett gemensamt församlingskyrkoråd med en eller flera församlingar i samma pastorat. Domkapitlet anser att denna samverkan på sikt leda till att två eller flera församlingar slås ihop och bildar en ny gemensam församling och att man på så sätt kan uppmuntra till bildandet av nya, mer bärkraftiga enheter. Helsingborgs kyrkliga samfällighet anser att det tydligare bör anges att församlingar/pastorat inom en samfällighet får samverka även i församlingsvårdande uppgifter, företrädesvis sådana uppgifter som är av församlingsövergripande karaktär. Sveriges Kristna Råd (SKR) påpekar att frågan om församlingssamverkan med ekumeniska församlingar eller samarbetsförsamlingar (med EFS, SMF m.fl.) inte alls berörs och att ett omnämnande av en sådan samverkan vore naturligt med hänsyn till den lokala utvecklingen på flera platser.
Domkapitlet i Växjö och Växjö stiftssamfällighet är tveksamma till ordningen att flerförsamlingspastorat skall få ingå i flerpastoratssamfälligheter eftersom det är en krånglig och byråkratisk konstruktion som inte kan bibehållas på lång sikt. Även Stiftsjuristernas förening liksom Umeå landsförsamling förordar att bara enförsamlingspastorat skall få ingå i en flerpastoratssamfällighet eftersom detta är den lämpligaste organisationen. Härnösands stiftssamfällighet menar att flerpastoratssamfälligheter innebär en försvagning av demokrati och lokalt engagemang. Enligt Bollnäs församling bör flerpastoratssamfälligheter ej få förekomma. Lunds kyrkliga samfällighet menar att det finns många skäl som talar för att svenska kyrkan borde genomföra en mer omfattande församlings- och pastoratsreglering. Enligt utredningsförslaget skall flerförsamlingspastorat få ingå i flerpastoratssamfälligheter och pastoratsnämnder blir obligatoriska i sådana samfälligheter. Samfälligheten anser att det härigenom blir för många beslutsnivåer i den lokala kyrkliga enheten.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund delar utredningens förslag på denna punkt och anför: Nuvarande ordning i de partiella samfälligheterna är inte tillfredsställande. Oklarhet råder i många fall om vem som har det ekonomiska ansvaret för olika angelägenheter och inte sällan uppstår meningsskiljaktigheter mellan samfälligheten och de däri ingående församlingarna i dessa frågor Församlingarna i dessa samfälligheter tvingas ha en egen administration. Frågor om budget, utdebitering, redovisning och bokslut samt revision blir därmed sådant som församlingarna själva måste hantera, medan samfälligheten å sin sida har motsvarande skyldigheter när det gäller de gemensamma angelägenheterna. Genom att lägga över ansvaret för alla ekonomiska frågor på samfälligheten förenklas och effektiviseras den administrativa och ekonomiska verksamheten samtidigt som en total utjämning av avgiftssatsen uppnås för alla kyrkotillhöriga inom samfälligheten oberoende av församlingstillhörighet. Göteborgs kyrkliga samfällighet ställer frågan vad som händer om en församling har ådragit sig en skuld inom ramen för sin till sig delegerade beslutanderätt men inte vill eller kan betala skulden. Kan borgenären då vända sig till samfälligheten och begära betalning? Kan KO uppfattas som en garantiutfästelse från samfällighetens sida? Enligt samfälligheten behöver kyrkoordningen förtydligas i detta avseende. Södra Ölands kyrkliga samfällighet menar att formuleringen i den föreslagna 10 § andra stycket om den fasta egendomen antyder en uppdelning av ansvaret på flera organ vars innebörd inte tycks framgå av några motiv. För ökad klarhet föreslås "Samfälligheten är arbetsgivare för alla anställda och förvaltar den fasta egendomen inom samfälligheten".
Angående samfälligheten Gotlands kyrkor
Domkapitlet i Visby och Visby stiftssamfällighet föreslår att ordet "bildas" byts mot "finnas" i förslagets 11 § första meningen varvid också andra meningen bör följdändras. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anför att samfälligheten Gotlands kyrkor bör finnas kvar med oförändrad organisatorisk uppbyggnad och valkretsindelning.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Det nuvarande systemet med partiella ekonomiska samfälligheter, där samfälligheten har ansvaret för de "tunga" ekonomiska uppgifterna (begravningsplatser, byggnader och personal) medan församlingen svarar för församlingsangelägenheter i övrigt (gudstjänstliv, undervisning, diakoni och evangelisation samt anskaffande och underhåll av lös egendom i kyrka, församlingshus och andra församlingslokaler och där samfälligheten och församlingen utdebiterar medel för sina respektive delar har i vissa fall lett till praktiska problem, t.ex. vad gäller ansvarsfördelningen.
Utvecklingen har därför gått emot att allt fler församlingar har bildat totala ekonomiska samfälligheter, som innebär att samfälligheten har det ekonomiska ansvaret för alla församlingsangelägenheter och beslutar om hela utdebiteringen. Även dessa har dock ibland föranlett konflikter och intressekollisioner mellan församlingen såsom verksamhetsansvarig och samfälligheten som ekonomiskt ansvarig.
En utgångspunkt för utredningsförslaget har därför varit att klarlägga församlingens roll i den kyrkliga strukturen och att samtidigt stärka församlingens ställning för att markera att församlingen är den grundläggande pastorala enheten inom kyrkan. Detta är bakgrunden till förslaget om att endast totala ekonomiska samfälligheter skall finnas efter år 2000, att samfällighetens roll som ett samverkans- och serviceorgan skall tydliggöras och att församlingen skall få ett stärkt inflytande i budgetprocessen genom uttryckliga regler (vi återkommer till detta i avsnitt 8.11.6).
Vi delar helt de utgångspunkter som utredningen (särskilt nivåutredningen) har redovisat för sina ställningstaganden och ansluter oss också till de skäl som där har framförts för förslaget (se särskilt nivåutredningen SKU 1998:3 s. 67 f.). Vad gäller vinsterna i form av förenklad administration och ekonomisk hantering finns dessa också väl beskrivna i Pastoratsförbundets remissvar. Som redan har framgått stöds också förslaget av en majoritet av remissinstanserna.
I likhet med utredningen anser vi också att samfälligheten Gotlands kyrkor skall få finnas kvar som en partiell samfällighet mot bakgrund av att förhållandena där motiverar en särlösning. Enligt utredningsförslaget skulle dock de allmänna reglerna om samfälligheter kunna tillämpas även för denna samfällighet. Med hänsyn bl.a. till vårt förslag om att i stället för församlingsdelegerade införa samfällda kyrkofullmäktige som beslutande organ i samfälligheter (jfr nedan avsnitt 8.2.5), är detta inte längre möjligt om samfälligheten Gotlands kyrkor skall kunna fungera som idag. Vi föreslår därför att Kyrkostyrelsen skall få utfärda närmare bestämmelser om denna samfällighet, vilket naturligtvis bör ske i nära samråd med samfälligheten.
Några remissinstanser vill se även andra möjligheter till samverkan mellan församlingar och menar att det kan finnas behov av detta. Några har t.ex. anfört att det bör vara möjligt att bilda gemensamt kyrkoråd mellan två eller flera församlingar för en sådan samverkan även i fortsättningen.
Vi anser dock, i likhet med nivåutredningen (s. 72), att det är angeläget att av förenklingsskäl ha så få formellt reglerade möjligheter till samverkan som möjligt. Detta hindrar naturligtvis inte att församlingar eller samfälligheter i andra former kan samverka med varandra. Vi anser i likhet med Domkapitlet i Uppsala att en sådan samverkan i förlängningen kan leda till nya församlingsbildningar, vilket bör uppmuntras. Det kan i sammanhanget framhållas att samfälligheten uttryckligen skall svara för ekonomisk utjämning, resurshushållning och service medan församlingen, när det gäller den konkreta verksamheten, har det fulla ansvaret och därmed också frihet att bedriva verksamheten efter vad den finner lämpligt.
Inte heller lägger kyrkoordningen hinder i vägen för ett fortsatt ekumeniskt samarbete eller samarbetsförsamlingar (t.ex. med EFS, SMF m.fl.). Avsaknaden av en uttrycklig reglering om sådan samverkan skall alltså inte tolkas så att sådana samverkansformer inte är tillåtna. Detta anser vi angeläget att framhålla.
Vad slutligen gäller frågan om det även i fortsättningen skall få finnas flerförsamlingspastorat i flerpastoratssamfälligheter vill vi anföra följande. Ett enförsamlingspastorat med egen utdebiteringsrätt, som självt svarar för alla församlingens uppgifter, är den enklaste och tydligaste organisationen. I många fall kan dock även flerförsamlingspastoraten vara väl fungerande enheter. Utgångspunkten måste vara att församlingar och pastorat skall kunna fullgöra sina uppgifter. Vilken organisatorisk form man väljer måste alltid prövas och beslutas utifrån de lokala förutsättningarna.
Vi ansluter oss till den bedömning som har gjorts av bl.a. nivåutredningen att det inte borde finnas flerförsamlingspastorat i flerpastoratssamfälligheter. Vi menar dock att det inte är lämpligt att nu lägga fram ett förslag om att tvångsmässigt genomföra detta. En utgångspunkt för vårt förslag är att det inte skall medföra omfattande förändringar i den lokala strukturen. Även om olika möjligheter står till buds kan ett sådant förslag medföra att många upplever att man påtvingas alltför stora förändringar. Detta motverkar möjligheterna att nå en bred enighet kring beslutet om en framtida kyrkoordning.
Med vårt förslag till kyrkoordning får vi funktionella kriterier för församlingar och pastorat. Avsikten är att dessa skall ligga till grund för en lokal reflektion kring de egna strukturerna. Vårt förslag om att trots allt behålla möjligheten för flerförsamlingspastorat i flerpastoratssamfälligheter får även andra organisatoriska konsekvenser när det gäller vilket organ som skall anställa personal i ett sådant flerförsamlingspastorat. Detta återkommer vi dock till i det följande (se avsnitt 8.2.9 om pastoratsnämnden).
8.2.5 Beslutande organ i samfälligheter
Centralstyrelsens förslag: Beslutanderätten i en samfällighet utövas av samfällda kyrkofullmäktige som väljs av de röstberättigade i samfälligheten.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att det beslutande organet i samfälligheten skall vara indirekt valda församlingsdelegerade.
Remissinstanserna
Fråga 5
3 kap. 1-7 §§ Beslutande organ i församlingar och samfälligheter
Bestämmelser om beslutande organ i församlingar och samfälligheter
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Flerpastoratssamfälligheter:
Ja 44 % (vägd 30) Efter justering 38 % (vägd 44) Nej 15 % (vägd 25)
Tar inte ställning 3 % (vägd 1 )
En majoritet av remissinstanserna säger ja till förslaget på kapitelnivå. Bland flerpastoratssamfälligheterna är det dock en minoritet som fullt ut accepterar förslaget. Av de som har svarat på paragrafnivå där det finns två svarsalternativ är andelen Ja-svar totalt också betydligt lägre; 58 % svarar Ja på utredningsförslaget medan 53 % svarar Ja på förslaget i den reservation som i stället förordat direktvalt kyrkofullmäktige. Av de flerpastoratssamfälligheter som har svarat på paragrafnivå har 80 % (vägd) sagt Ja till reservationens förslag medan bara 23 % (vägd) har sagt Ja till utredningsförslaget.
Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet anser utan närmare motivering att beslutanderätten i en samfällighet i stället skall utövas av kyrkofullmäktige som väljs av dem som tillhör församlingarna i samfälligheten. Även Strängnäs stiftssamfällighet avstyrker utan närmare motivering förslaget om församlingsdelegerade. Stockholms stiftssamfällighet avstyrker förslaget och anför att det i kyrkliga samfälligheter skall finnas ett direktvalt kyrkofullmäktige som, för att uppnå bästa möjliga proportionalitet, väljs utan att någon valkretsindelning görs vid valet. Även Domkapitlet i Skara och Skara stiftssamfällighet förordar i första hand ett direktvalt kyrkofullmäktige som beslutande organ. De anser att det är demokratiskt angeläget att direkta val tillämpas för att utse det beslutsorgan som skall fastställa kyrkoavgiften och att ett återvändande till delegerade också ter sig som ett steg bakåt i andra avseenden. Uppsala stiftssamfällighet anser att beslutanderätten i en samfällighet skall utövas av "samfällda kyrkofullmäktige" som väljs av de röstberättigade i de församlingar som ingår i samfälligheten på kyrkans valdag. Även Söderala kyrkliga samfällighet, Västerås kyrkliga samfällighet, Karlstads kyrkliga samfällighet och Botkyrka kyrkliga samfällighet föreslår "samfällda kyrkofullmäktige". Lunds kyrkliga samfällighet konstaterar att samtidigt som utredningen har som ledtema att stärka församlingens ställning föreslår man att ett icke folkvalt organ uttaxerar huvuddelen av kyrkoavgiften. Samfälligheten avvisar förslaget om församlingsdelegerade och önskar val till kyrkofullmäktige på samma sätt som idag. Stensjöns förs, Mölndals kyrkliga samfällighet, Växjö kyrkliga samfällighet är ytterligare några som förordar kyrkofullmäktige och som här ansluter sig till reservationen i utredningen. Norrköpings kyrkliga samfällighet framhåller att de kyrkotillhörigas/väljarnas möjlighet att direkt påverka sammansättningen av det organ som ytterst fastställer de ekonomiska villkoren för kyrkans verksamhet och kyrkoavgiften är av avgörande betydelse, inte minst ur demokratisk synvinkel. Enligt samfälligheten är församlingens ansvar och möjligheten till inflytande väl tillgodosett på annat sätt i kyrkoordningen. Samfälligheten förordar i stället direktval till kyrkoråd, samfällighetens kyrkofullmäktige och till kyrkomötet och anför att även kyrkan borde kunna klara tre val vid samma tillfälle.
Domkapitlet i Härnösand och Härnösands stiftssamfällighet instämmer i utredningens förslag och delar dess motivering att det för demokratin är viktigt att stärka kopplingen mellan församlingarna och det organ som har att fatta beslut om avgiftsbestämningen. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund menar att ett indirekt valt församlingsdelegerade som beslutande organ markerar samfällighetens funktion som församlingarnas eget service- och samverkansorgan. Pastoratsförbundet anför vidare: Ett indirekt valt församlingsdelegerade är inte mindre demokratiskt bara därför att det har utsetts av de beslutande organen i de i samfälligheten ingående församlingarna. Samfällighetens funktion är att ställa ekonomiska resurser till församlingarnas förfogande för den kyrkliga verksamhet som dessa skall bedriva. Samfällighetens verksamhet riktar sig därmed inte direkt till de enskilda församlingsborna utan till de ingående församlingarna och på dessas uppdrag. De förtroendevalda i samfälligheten svarar därför för sina uppdrag inför sina församlingar och det bör följaktligen vara de högsta beslutande organen i församlingarna som också utser sina företrädare i samfälligheten. Solna kyrkliga samfällighet anför att utredningens argument att man vill tydliggöra samfällighetens roll som samverkansorgan är ett för svagt motiv för att ändra på principen om att det högsta beslutande organet, som bland annat avgör kyrkoavgiftens storlek, skall utses vid direkta val.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Enligt gällande ordning är det beslutande organet i den obligatoriska pastoratssamfälligheten ett indirekt valt organ, församlingsdelegerade. I den totala ekonomiska samfälligheten utövas beslutanderätten av det direktvalda kyrkofullmäktige.
När det gäller vem som skall besluta i en samfällighet har utredningen haft som utgångspunkt att samfälligheten bara är ett samverkans- och serviceorgan för de församlingar som ingår i den. För att detta skall avspegla sig i den kyrkliga organisation efter år 2000 har utredningen föreslagit att församlingarna som sådana, genom sina beslutande organ, skall välja det beslutande organet i samfälligheten, av utredningen benämnt församlingsdelegerade.
Den huvudsakliga kritiken mot att ha församlingsdelegerade som beslutande organ är att det anses sämre ur demokratisk synvinkel att man inte direkt får välja dem som skall besluta om bl.a. utdebitering av kyrkoavgiften och andra viktiga ekonomiska frågor. Detta är också ett återkommande skäl hos de remissinstanser som har kritiserat utredningsförslaget.
Även i utredningen diskuterades denna fråga. Utredningen menade att övervägande skäl talade för församlingsdelegerade, men fann samtidigt att det inte kunde bortses från att ordningen med kyrkostämma utgjorde ett påtagligt problem i relation till det legitima kravet att alla skall kunna vara med och påverka vem som fattar beslut i avgörande ekonomiska frågor. Enligt utredningen kunde därför kyrkostämman inte behållas som beslutande organ i små församlingar.
Som framgår av den tidigare redovisningen (jfr avsnitt 8.2.2) föreslår vi att kyrkostämman skall få finnas kvar i de små församlingarna. Mot bakgrund av detta anser vi det inte rimligt ur demokratisk synvinkel att behålla ett indirekt valt beslutande organ i samfälligheter. De kyrkotillhöriga bör således även i fortsättningen direkt få välja de som skall besluta om väsentliga ekonomiska frågor som den redan nämnda kyrkoavgiften och frågor om hur denna skall fördelas genom utjämningssystemet m.m. Samfällighetens funktion av samverkans- och serviceorgan anser vi framgår ändå tillräckligt tydligt genom reglerna om ansvarsfördelning och respektive nivås befogenheter i kyrkoordningen. Även om ytterligare ett direkt val i och för sig föranleder en viss ökad valadministration bör detta inte överdrivas. Det är i vart fall som vi ser det, inget bärande skäl för att avstå från ett ur demokratisk synvinkel mer tillfredsställande system. Vad gäller den praktiska hanteringen av valet återkommer vi till detta i avsnitt 8.9.
Vi föreslår således att det i samfälligheter skall vara ett direktvalt kyrkofullmäktige som beslutande organ. För att särskilja detta från motsvarande organ i församlingarna föreslår vi att det benämns samfällda kyrkofullmäktige.
8.2.6 Närmare om kyrkofullmäktige, kyrkostämman och samfällda kyrkofullmäktige
Centralstyrelsens förslag: Kyrkostämman, kyrkofullmäktige och samfällda kyrkofullmäktige skall besluta i principiella ärenden och ärenden av större vikt.
Kyrkostämman består av alla församlingens röstberättigade vilka har rätt att delta i överläggningarna och besluten.
Kyrkofullmäktige väljs av de röstberättigade i församlingen och består av ett udda antal ledamöter som varierar beroende på församlingens storlek.
Samfällda kyrkofullmäktige väljs av de röstberättigade i samfälligheten och består av ett udda antal ledamöter som varierar beroende på samfällighetens storlek.
Några bestämmelser om s.k. församlingsmöte skall inte finnas i kyrkoordningen.
Däremot skall det i kyrkoordningen finnas närmare regler om de beslutande organens arbetsformer, bl.a. om ordförandeskapet, sammanträden, ersättarnas tjänstgöring, beslutförhet, jäv, ärendens beredning och avgörande, bordläggning och protokollföring m.m.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att ett obligatoriskt församlingsmöte skall hållas i en församling i samband med att budgeten skall fastställas av fullmäktige. Utredningen har också föreslagit en annan utformning av jävsregeln för de beslutande organen. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i huvudsak med vårt, förutom de skillnader som föranleds av vårt förslag om kyrkostämmans bevarande och om samfällda kyrkofullmäktige i stället för församlingsdelegerade i samfällighet.
Remissinstanserna
Fråga 6
3 kap. 8-61 §§ Beslutande organ i församlingar och samfälligheter
Bestämmelser om kyrkofullmäktiges och församlingsdelegerades sammansättning och arbetsformer
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Även här finns det på kapitelnivå en majoritet som är för förslaget; dock är den något lägre än på många andra delar av kyrkoordningsförslaget. Bland domkapitlen, stiftssamfälligheterna, flerpastoratssamfälligheterna och de allra största församlingarna (över 10000 kyrkotillhöriga) är det en minoritet som säger Ja till förslaget. Det kan vidare noteras att de som har förordat direktvalt kyrkofullmäktige som beslutande organ följdriktigt har haft invändningar på detta avsnitt vars regler utgår från församlingsdelegerade som beslutande organ. Av tabellerna på paragrafnivå kan utläsas att just i fråga om bestämmelsen om församlingsmöte (40 a §) är andelen som har svarat Ja på den nivån betydligt lägre än på många andra bestämmelser i avsnittet om arbetsformerna för de beslutande organen. Endast 62 % svarar Ja av samtliga remissinstanser på paragrafnivå medan domkapitlen, stiftssamfälligheterna och flerpastoratssamfälligheterna inte når upp till en majoritet för förslaget. Bland församlingarna på paragrafnivå är procentandelarna tämligen jämna, även om de största församlingarna (över 10000 kyrkotillhöriga) tycks vara något mer kritiska än övriga.
Om församlingsmöte
Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet har följande förslag till lydelse: "Fullmäktige får som ett led i beredningen av ett ärende inhämta synpunkter från dem som tillhör församlingen genom ett församlingsmöte". Inte heller Domkapitlet i Skara och Skara stiftssamfällighet anser att församlingsmötet bör vara obligatoriskt utan föreslår att församlingsmöte skall kunna hållas och att anordnandet av ett sådant initieras av kyrkorådet eller kyrkonämnden. Även Mönsterås församling m.fl. anser att det bör sägas att församlingsmöte "kan" hållas. Andra föreslår i stället att "skall" byts mot "bör", t.ex. Västertälje församling, Ängelholms församling och Umeå kyrkliga samfällighet. Lunds kyrkliga samfällighet motsätter sig inte det föreslagna församlingsmötet men förstår inte att det behöver regleras i kyrkoordningen. Domkapitlet i Karlstad och Karlstad stiftssamfällighet anser att bestämmelserna är oklara i vissa avseenden och att det kan ifrågasättas vilken funktion ett församlingsmöte har om det sker så sent i budgetprocessen att endast fullmäktigebeslutet återstår. Om det skall vara meningsfullt bör, enligt dem, församlingsmöte hållas innan kyrkorådet beslutar om budgetförslag. Domkapitlet i Stockholm anser att mötesformerna måste anpassas efter rådande förhållanden. Skellefteå landsförsamling anser att även medlemmar skall få initiera församlingsmöten.
Domkapitlet i Luleå och Luleå stiftssamfällighet uttrycker sin stora tillfredsställelse över att kyrkoordningen föreskriver ett obligatoriskt församlingsmöte och anför: Den underliggande tesen att församlingens medlemmar bör tillerkännas ett forum där man personligen kan ta del av och påverka planeringen av församlingens verksamhet är mycket väsentlig. I det fortsatta arbetet att utveckla former för delaktighet i församlingsliver bör man även uppmuntra kyrkoråden att inbjuda till ytterligare församlingsmöten för att åstadkomma det breda samråd som är en förutsättning för många församlingsmedlemmars aktiva engagemang i församlingslivets utveckling. Luleå stiftssamfällighet noterar också att regler om på vilket sätt och i vilken form kallelse till församlingsmöte skall ske, kan behöva finnas för att den enskilde kyrkotillhörige skall få möjlighet att uppmärksamma och delta i mötet. Även Linköpings stiftssamfällighet och Södra Ölands kyrkliga samfällighet menar att reglerna om församlingsmöte bör tydliggöras vad gäller kallelse etc. Svenska kyrkans Församlingsnämnd, Delegationen för finskspråkigt arbete stöder förslaget om ett församlingsmöte som ett instrument som för församlingen närmare sina medlemmar och ger språkliga minoriteter och olika intressegrupper möjlighet att föra fram sina synpunkter på församlingens verksamhet.
Stockholms stiftssamfällighet liksom Huddinge kyrkliga samfällighet ser det inte möjligt att genomföra församlingsmöten i medelstora och stora församlingar. I stället för församlingsmöte som är knutet till fullmäktige anser samfälligheten det vara både en bättre väg och uppgift för kyrkorådet att inbjuda delar (distrikt) eller hela församlingen till särskilt anordnade sammankomster för information och inhämtande av synpunkter. Botkyrka kyrkliga samfällighet säger nej till obligatoriskt församlingsmöte och anser att möjlighet att påverka beslutsfattarna kan göras på traditionellt sätt, såsom genom kontakter med förtroendevalda, opinionsbildning samt insändare och debattartiklar i lokalpress, församlingsblad eller motsvarande. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund avstyrker förslaget om obligatoriska församlingsmöten och pekar i stället på den möjlighet som finns att utan tvingande regler i samtliga församlingar anordna öppna sammanträden eller att fullmäktige i anslutning till sina sammanträden ger möjlighet till frågor samt lämnar aktuell information. Pastoratsförbundet anser att församlingsmötet på sikt kan komma att medföra en förändring som för den representativa demokratin inte är bra och anför: Ansvaret för de beslut som fattas efter ett församlingsmöte och där besluten har påverkats av de synpunkter som kommit fram på mötet, kan riskera att utvidgas till att bli någon form av kollektivt ansvar som drabbar inte bara de förtroendevalda utan också de som har deltagit i församlingsmötet. Det är dock väsentligt att de som fått väljarnas förtroende att företräda dem i församlingens beslutande organ känner ett personligt och odelat ansvar inför sina väljare. Om församlingsmötet behålls som ett obligatorium bör tidpunkten ändras. Om församlingstillhöriga verkligen skall få någon reell påverkansmöjlighet på innehållet i och omfattningen av församlingens verksamhet bör församlingsmötet förläggas i tiden innan kyrkorådet upprättat sitt förslag till budget. Pastoratsförbundet anser också att beteckningen kan uppfattas som missvisande eftersom den används bl.a. i frikyrkliga sammanhang som beteckning på det beslutande organet. Förbundet konstaterar slutligen att församlingsmöte under alla förhållanden inte torde bli aktuellt i församlingar med kyrkostämma eftersom kyrkostämman ju inte är något annat än ett församlingsmöte med beslutanderätt. Också Fernsjö församling påpekar att det i församlingar med kyrkostämma inte behövs något församlingsmöte och att det förmodligen är ännu svårare att få folk till sådana möten när dessa inte har beslutanderätt. Eksjö församling, Norra Råds pastorat, Bromma församling och S:t Görans församling är bland dem som avstyrker församlingsmötet. Bergs kyrkliga samfällighet liksom Solna kyrkliga samfällighet och Växjö kyrkliga samfällighet anser att frågan om församlingsmöte bör prövas och beslutas på lokal nivå och att bestämmelsen alltså bör utgå ur kyrkoordningen. Robertsfors församling menar att en "allmän frågestund" kan prövas i stället.
Om övriga bestämmelser
Stockholms stiftssamfällighet menar att det inte finns någon anledning att så i detalj reglera intervallerna för hur många som bör utses till det beslutande organet i samfälligheten eller församlingen. Det borde räcka med ett minimital men också ett högsta tal. Samfälligheten anser också att antalet ersättare bör begränsas till högst hälften per nomineringsgrupp och minst en per nomineringsgrupp och att det i fråga om presidium i såväl beslutandeförsamling som styrelse bör räcka med en ordförande och en vice ordförande. Jukkasjärvi församling och Västerleds församling är bland dem som förordar en minskning av antalet ledamöter i kyrkofullmäktige. Södra Ölands kyrkliga samfällighet anser att begreppet "brutet tal" som är ett generellt begrepp för icke heltal även i fortsättningen bör användas i stället för decimaltal som är tvetydigt eller rent av fel.
Domkapitlet i Luleå och Luleå stiftssamfällighet anför: Av 8 § skall framgå att församlingsdelegerades uppgift och kompetens att besluta om mål och riktlinjer för verksamheten är och skall vara begränsad till de områden som är samfällighetens uppgifter enligt 2 kap. 8-10 §§. Detta i enlighet med nivåutredningens beskrivning av paragrafens innebörd (s. 223). Det måste alltså framgå att ansvaret för mål och riktlinjer bärs av församlingens/församlingarnas beslutande organ, inte av samfälligheten. Detta är en lika viktig precisering som den som sker i motsatt riktning i paragrafens sista stycke, där det anges vilka områden som kyrkofullmäktige i församlingar som ingår i en samfällighet inte skall besluta om. Miniminivån i församlingsdelegerade bör kunna sänkas utan att detta medför en oacceptabel försämring av representativiteten. Vi utgår från att punkten 9 i 3 kap. 61 § även innefattar rätten enligt 3:25 för kyrkoherden att få sin mening antecknad till protokollet. Domkapitlet i Växjö anser att antalet ledamöter som varje församling skall utse i församlingsdelegerade bör bestämmas lokalt och bara om församlingarna är oense bör frågan gå till stiftsstyrelsen. Uddevalla kyrkliga samfällighet, Toarps kyrkliga samfällighet, Mölndals kyrkliga samfällighet, Uppsala kyrkliga samfällighet, Göteborgs kyrkliga samfällighet och Västerås kyrkliga samfällighet är samtliga bland dem som har invändningar mot de föreslagna reglerna om ersättare i församlingsdelegerade; de anser antingen att ersättarna bör minskas till antalet eller att de bör bestämmas till högst hälften av antalet ledamöter. Helsingborgs kyrkliga samfällighet och Östra Stenby församling är bland dem som vill se en sänkning av antalet ledamöter i församlingsdelegerade. Gävle kyrkliga samfällighet som förordar kyrkofullmäktige i stället för församlingsdelegerade anser att det räcker med 35 ledamöter i de allra största samfälligheterna eftersom det annars kan bli svårt att få engagerade personer till fullmäktige och av kostnadsskäl. Domkapitlet i Strängnäs menar att tidpunkten den 31 mars som anges för beslut om att ändra antalet ledamöter i församlingsdelegerade (förslagets 57 §) bör ändras till den 31 januari m.h.t. tidsschemat för valförfarandet. Vällingby församling anser att det också i kyrkoordningen, i likhet med kyrkolagen, bör anges att en arbetsordning för kyrkofullmäktige skall finnas. Göteborgs kyrkliga samfällighet anser att det i kyrkoordningen skall anges att kyrkofullmäktiges protokoll skall vara avfattade på svenska.
Ett antal remissinstanser har, utöver vad som nu har redovisats, synpunkter på olika detaljbestämmelser. Som exempel kan nämnas följande: Bl.a. Ekeby församling och Kumla kyrkliga samfällighet anser att ordförande och vice ordförande i kyrkofullmäktige bör väljas för mandatperioden och få avsättas efter majoritetsbeslut. Karlstads kyrkliga samfällighet m.fl. vill att det liksom idag skall vara obligatoriskt med annonsering i ortspressen inför det beslutande organets sammanträden. Njurunda församling anser att ordet "bör" skall bytas mot "skall" i 31 § när det gäller tiden för beredande av motioner. Gunnarps församling vill begränsa offentligheten för kyrkofullmäktiges sammanträden till att bara avse medlemmar medan Karlstads kyrkliga samfällighet anser att nuvarande bestämmelser skall gälla, dvs. att fullmäktige undantagsvis skall kunna förordna om stängda dörrar. Botkyrka kyrkliga samfällighet och Karlsborgs församling m.fl. anser att ordförandens röst skall vara utslagsgivande även i personalärenden, dvs. ingen lottning skall ske vid lika röstetal.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
De regler vi föreslår om den lokala organisationen i kyrkoordningen motsvarar i stort sett nu gällande regler i kyrkolagens femte avdelning. Detta är i överensstämmelse med de önskemål som har uttalats av 1995 års kyrkomöte. Samtidigt har vi strävat efter att där så har varit möjligt förenkla regelsystemet. Detta har lett till vissa avvikelser från vad som nu gäller.
En sådan förenkling är att det obligatoriska kravet på annonsering om kyrkofullmäktiges sammanträden i ortspressen har slopats. Det är dock fortfarande möjligt för den församling som så vill att även i fortsättningen annonsera. En annan sådan förenkling är att det inte längre anges uttryckligen att det skall finnas en arbetsordning med ett visst innehåll för kyrkofullmäktige. I den mån det alltjämt anses finnas behov av ytterligare föreskrifter utöver de som finns i kyrkoordningen kvarstår möjligheten för kyrkofullmäktige att besluta om det genom en arbetsordning, utan att detta särskilt behöver sägas.
När det gäller jävsreglerna för de beslutande organen föreslår vi en uttrycklig förändring i förhållande till vad som nu gäller. Bestämmelsen om jäv i kyrkofullmäktige finns i 13 kap. 17 § kyrkolagen. I 17 kap. 21-23 §§ kyrkolagen finns de för kyrkoråd och nämnder strängare jävsreglerna. Slutligen finns jävsregler i samband med revision i 20 kap. 4 § nämnda lag. Syftet med jävsreglerna i såväl kyrkolagen som kommunallagen är att garantera objektivitet och opartiskhet vid behandlingen av ärenden. Dessa grundläggande krav måste rimligtvis gälla för den kyrkliga verksamheten även efter en relationsförändring. Det behövs därför jävsregler även i kyrkoordningen.
De krav som bör ställas på dessa jävsregler är att de skall vara enkla och tydliga och så konkreta som möjligt. Detta är viktigt dels för alla dem som i det dagliga arbetet har att tillämpa reglerna dels för det inomkyrkliga organ som kommer att ha till uppgift att överpröva frågor om eventuellt felaktigt förfarande i jävsfrågor.
Nuvarande kommunalrättsliga jävsregler innebär olikheter mellan fullmäktige och kyrkoråd. För kyrkofullmäktige gäller det gamla s.k. kommunallagsjävet som bara avser sakägarjäv, medan jävsbestämmelserna för kyrkoråd har sin förebild i förvaltningslagens jävsbestämmelser. För kyrkoråd och nämnder gäller därför förutom sakägarjävet, även intressejäv, ställföreträdarjäv, ombudsjäv och delikatessjäv som grunder för jäv.
Församlingarnas ställning efter relationsförändringen blir en annan än för närvarande. De kommer inte längre att ha någon kommunalrättslig status med skyldighet att följa ett kommunalrättsligt regelsystem. Nuvarande strängare jävsregler i kyrkoråd och nämnder har tillkommit som ett led i strävan mot ökad rättssäkerhet i offentlig förvaltning där myndighetsutövning mot enskilda ingår i icke ringa omfattning.
Med hänsyn till församlingarnas förändrade ställning anser vi, i likhet med utredningen, att det inte finns motiv för en jävsregel som har sin grund i förvaltningslagen. Utredningen har för sin del ansett det tillräckligt att den jävsregel som för närvarande gäller i fullmäktige också framöver tillämpas i de beslutande organen. Denna innebär att ärendet inte får röra ledamoten personligen eller någon ledamoten närstående. Vi menar dock att en sådan jävsregel kan vara allför snäv på så sätt att den inte träffar en situation där ledamoten exempelvis har ett annat intresse i saken, t.ex. om han eller hon är delägare i ett företag som ärendet berör. Vi föreslår därför en något utvidgad jävsregel som innebär att jäv skall anses föreligga även när ärendet rör något ledamoten närstående intresse. Därigenom kommer det att bli tydligt att även nyss nämnda situation omfattas av jävsregeln.
En synpunkt som återkommer bland remissinstanserna och som det därför kan finnas skäl att beröra något är den om antalet ledamöter och/eller ersättare i de olika beslutande organen. Många av de som har haft invändningar önskar ett lägre antal ledamöter främst med hänvisning till svårigheter att besätta alla platser. Vårt förslag vad gäller såväl kyrkofullmäktiges som samfällda kyrkofullmäktiges sammansättning bygger på nuvarande regler i kyrkolagen. Vad gäller kyrkofullmäktige måste det anses rimligt med hänsyn till den lokala självbestämmanderätten att det får ankomma på fullmäktige att själv bestämma hur många ledamöter som skall väljas. Antalet måste dock på ett rimligt sätt återspegla opinionen bland väljarna. Ett alltför litet antal ledamöter i fullmäktige i förhållande till väljarnas antal skulle kunna fungera som en spärr för små partier eller grupperingar. En minskning av de minimiantal som föreskrivs i de olika intervallerna i samfällda kyrkofullmäktige skulle innebära en motsvarande försämrad representativitet beträffande antalet ledamöter i samfällighetens beslutande organ i förhållande till antalet röstberättigade. Vi anser därför, i likhet med nivåutredningen att de nuvarande i kyrkolagen intagna minimigränserna bör behållas oförändrade.
Vad gäller rätten och skyldigheten för utomstående att medverka i kyrkofullmäktiges sammanträden, delar vi utredningens bedömning att det för den dubbla ansvarslinjen skall få genomslag i kyrkoordningen, är nödvändigt att kyrkoherden, liksom idag, ges rätt att delta och yttra sig vid kyrkofullmäktiges sammanträden. Denna rätt bör ytterligare förstärkas på så sätt att kyrkoherden ges rätt att få sin mening antecknad till protokollet. Vad gäller övriga utomstående, dvs. sådana som inte tjänstgör som ledamöter, skall dessa få delta i överläggningarna bara om kyrkofullmäktige har bestämt det.
De nu aktuella avsnittet i kyrkoordningen innehåller många mer eller mindre detaljerade regler om de närmare arbetsformerna för fullmäktige, kyrkostämman och samfällda kyrkofullmäktige. Som framgår av remissammanställningen finns det också flera synpunkter på olika detaljbestämmelser i utredningsförslaget. Det finns inte möjlighet att här redovisa de överväganden vi har gjort i alla olika delar. I några fall anser vi att det finns skäl att förtydliga bestämmelserna. I andra fall har vi valt att inte frångå utredningens förslag. Detta redovisas dock inte närmare här utan framgår dels av själva kyrkordningen, dels av kommentarerna till de enskilda bestämmelserna.
Församlingsmöte
Några av de bakomliggande motiven för utredningens förslag om församlingsmöte som en ny obligatorisk mötesform, dock utan beslutanderätt, var utredningens förslag om avskaffande av kyrkostämman och införande av ett indirekt valt beslutande organ, församlingsdelegerade, i samfällighet. Genom församlingsmötet skulle det erbjudas möjligheter för alla som tillhör en församling att tillsammans med de förtroendevalda få diskutera och ge synpunkter på församlingens verksamhet. Särskilt var det tänkt att frågor om verksamhetsplan och budget borde kunna bli föremål för en bredare diskussion som enligt utredningen lämpligen skulle kunna ske på ett möte av den nu föreslagna karaktären.
Som redan har framgått föreslår vi att kyrkostämman skall få finnas kvar i de minsta församlingarna som en alternativ beslutandeform och att samfällighetens beslutande organ skall vara direkt valda samfällda kyrkofullmäktige. Redan av det skälet kan det därför ifrågasättas om församlingsmötet bör finnas som ett i kyrkoordningen föreskrivet obligatorium.
Därtill kommer att bestämmelserna om församlingsmöte är några av de mer kritiserade i förslaget om församlingens arbetsformer. Flera remissinstanser, särskilt de med många kyrkotillhöriga, har framfört att det är praktiskt omöjligt att hålla församlingsmöten om tanken är att alla tillhöriga skall kunna delta och att bestämmelsen därför förutsätter att endast ett fåtal verkligen kommer. Andra som har haft invändningar har i och för sig godtagit församlingsmötet men föreslagit att det i stället bör vara fakultativt, dvs. att det i kyrkoordningen skall anges att ett församlingsmöte "kan", "bör" eller "får" hållas. Vi menar dock att en bestämmelse med en sådan utformning knappast fyller någon funktion och att det i så fall är bättre att helt avstå från en reglering i kyrkoordningen.
Sammantaget anser vi att det mot denna bakgrund finns övervägande skäl som talar mot att reglera församlingsmötet i kyrkoordningen. Vi vill dock framhålla att församlingarna och samfälligheterna inom de ramar som kyrkordningen ger är fria att finna sina egna former för att informera och engagera de kyrkotillhöriga, exempelvis genom att anordna öppna sammankomster till vilka församlingens tillhöriga inbjuds. Inte minst med tanke på den församlingsinstruktion som vi föreslår skall införas (jfr avsnitt 8.13.2) och som bland annat är tänkt att innehålla olika pastorala program för församlingens grundläggande uppgift, kan det vara av värde att inhämta synpunkter på ett bredare plan och att därigenom skapa ökade möjligheter till engagemang kring den verksamhet som församlingen skall bedriva. Vad som är lämpligt kan därmed avgöras utifrån de lokala förutsättningarna.
8.2.8 Kyrkorådet, kyrkonämnden och andra "frivilliga" nämnder i församlingar och samfälligheter
Centralstyrelsens förslag: I varje församling skall det finnas ett kyrkoråd som är församlingens styrelse. I församlingar som har ett direktvalt kyrkoråd som högsta beslutande organ är detta samtidigt den församlingens styrelse.
I varje samfällighet skall det finnas en kyrkonämnd som är samfällighetens styrelse.
Kyrkonämnden skall, om det inte finns särskilda skäl, delegera till församlingarnas kyrkoråd dels att disponera vissa anslag, dels att handlägga arbetsgivarfrågor för dem som kyrkorådet har befogenhet att anställa.
Ett kyrkoråd inom en samfällighet skall vidare bereda och yttra sig i ärenden som särskilt angår församlingen och som skall handläggas av samfällda kyrkofullmäktige samt på uppdrag av kyrkonämndens verkställa fullmäktiges beslut.
Kyrkoherden skall vara självskriven ledamot i kyrkorådet och i kyrkonämnden. I en flerpastoratssamfällighet skall en av kyrkoherdarna i samfällighetens pastorat utses till sådan ledamot. Övriga ledamöter jämte ersättare i kyrkorådet och kyrkonämnden väljs av kyrkofullmäktige respektive samfällda kyrkofullmäktige.
Kyrkofullmäktige och kyrkostämman får tillsätta de övriga nämnder som behövs för förvaltning och verkställighet.
Kyrkorådet skall välja kyrkvärdar bland dem som är röstberättigade i församlingen. Minst två av dem skall utses bland ledamöterna och ersättarna i kyrkorådet.
I kyrkoordningen skall det finnas närmare regler om kyrkorådets, kyrkonämndens och övriga nämnders uppgifter och arbetsformer, bl.a. om ordförandeskapet, sammanträden, ersättarnas tjänstgöring, beslutförhet, jäv, ärendenas avgörande och protokollföring.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt förutom att utredningen har föreslagit en annan utformning av jävsregeln för de ifrågavarande organen.
Remissinstanserna
Fråga 7
4 kap. Kyrkorådet, kyrkonämnden och andra nämnder i församlingar och samfälligheter
Bestämmelser om kyrkorådets och kyrkonämndens uppgifter och arbetsformer
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
En majoritet av remissinstanserna säger Ja till förslagen på kapitelnivå. Det kan dock noteras att majoriteten är något mindre här än på många andra delar i kyrkoordningsförslaget. Av siffermaterialet på paragrafnivå kan utläsas att flertalet bestämmelser i 4 kap stöds av mer än 80 % (oftast över 90 %) av remissinstanserna som har svarat på den nivån. De föreslagna bestämmelserna om pastoratsnämnden har dock genomgående hamnat lägre på mellan 70-80 % Ja. Detta tyder på att den mesta kritiken avseende 4 kap. avser just pastoratsnämnden. Vi återkommer till detta i det följande (se avsnitt 8.2.9). Ett par andra bestämmelser som också har kritiserats något mer än övriga i 4 kap. är 20 § om offentlighet vid sammanträde med direktvalt kyrkoråd och 22 § om kyrkvärdar.
En förklaring till den relativt låga totalsiffran på kapitelnivå jämfört med de höga paragrafsiffrorna kan vara att det finns många spridda synpunkter på de olika detaljbestämmelserna; på så gott som varje paragraf i kapitlet har någon eller några remissinstanser haft synpunkter. På grund av detta kommer redovisningen i det följande att göras genom ett urval av i huvudsak sådana bestämmelser som det finns ett flertal invändningar mot.
Om kyrkoråd
Domkapitlet i Uppsala anser att två eller flera församlingar i ett pastorat skall kunna bilda ett gemensamt kyrkoråd.
Domkapitlet i Visby anför att minsta antal ledamöter i indirekt valt kyrkoråd skall vara fyra med lika många ersättare eftersom erfarenheten visar att denna ordning fungerar väl. Stockholms stiftssamfällighet förordar samma regler om minsta och högsta antal, lägst fyra och högst tio, i såväl direktvalt som indirekt valt kyrkoråd medan Vällingby församling föreslår högst 11 ledamöter inklusive kyrkoherden i kyrkoråden. Stiftssamfälligheten anser också att det i fråga om antalet ersättare räcker med hälften, dock minst en. Västerås kyrkliga samfällighet anser att antalet ersättare i ett indirekt valt kyrkoråd, i likhet med reglerna för direktvalt kyrkoråd 4:11, skall vara en viss andel, dock högst hälften av det antal platser som varje nomineringsgrupp får i församlingen och att det alltid skall utses två ersättare från varje grupp som har något mandat. Göteborgs kyrkliga samfällighet föreslår att antalet ledamöter i ett ej direktvalt kyrkoråd i en församling med högst 500 röstberättigade skall vara 6 istället för 8.
Västertälje församling menar att kyrkorådets roll framstår som alltför passiv och reaktiv och att den bättre bör spegla uppgiften att följa upp församlingens uppdrag. Flera remissinstanser efterlyser regler för hur delegation skall få ske från kyrkoråd och nämnder, t.ex. Norrfjärdens församling, Lycksele kyrkliga samfällighet m.fl.
Södra Ölands kyrkliga samfällighet avstyrker förslaget att församlingskyrkorådet skall bereda sådana beslut av församlingsdelegerade som särskilt berör församlingen och anför: Vi delar uppfattningen att församlingarnas ställning på olika sätt bör stärkas och att församlingarna gentemot samfälligheten skall kunna initiera ärenden och yttra sig i sådant som särskilt berör dem. Förslaget, som inte närmare har förklarats vare sig av nivåutredningen eller ledningsgruppen, är dock något helt nytt och uppseendeväckande. Det torde vara en grundläggande princip i dessa sammanhang att ärenden som berör flera organisatoriska enheter får en fullständig handläggning med avseende på beredning och beslut i vart och ett av organen för sig och med utgångspunkt i den roll som respektive organ har. Förslaget får närmast ses som ett uttryck för att man i utredningsarbetet har blandat samman de olika roller som församling och samfällighet har och medför att kyrkonämndens kompetens otillbörligt åsidosätts.
Härnösands stiftssamfällighet föreslår liksom Uppsala domkyrkoförsamling, Solleröns församling och Njurunda församling m.fl. att kyrkoherden skall kunna väljas till ordförande men inte vara självskriven. Uppsala kyrkliga samfällighet anför att ordningen för den dubbla ansvarslinjen på de olika nivåerna inte är konsekvent; om biskopen skall vara stiftsstyrelsens ordförande kan inte församlingarna samtidigt fråntas möjligheten att utse kyrkoherden till ordförande i kyrkorådet. Liknande resonemang framför Södra Ölands kyrkliga samfällighet.
Kumla kyrkliga samfällighet anför att ordförande och vice ordförande i kyrkorådet bör väljas för mandatperioden men med möjlighet för kyrkofullmäktige att avsätta dem efter majoritetsbeslut och att detsamma skall gälla för direktvalt kyrkoråd.
Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet föreslår ett tillägg om att även ersättare skall ha yttranderätt i kyrkorådet. Västerås kyrkliga samfällighet anser att en ersättare bör tjänstgöra under hela sammanträdet även om den ordinarie ledamoten dyker upp efter upprop utan att i förväg ha anmält sen ankomst. Ekeby församling menar att ersättarna bör närvara vid rådets sammanträden medan Östra Stenby församling anser att ersättarna alltid skall vara med.
Vad gäller beslutförhet anser Domkapitlet i Göteborg att det bör tilläggas att kyrkoherden skall ha beretts tillfälle att vara närvarande för att beslutförhet skall föreligga. Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet ifrågasätter starkt att det skall vara offentlighet vid sammanträdena när valfrågor handläggs. Snötorps kyrkliga samfällighet anser att sammanträdena skall vara öppna för alla medlemmar.
Ivetofta församling anser att bestämmelser om annonsering i ortspressen bör finnas kvar.
Om kyrkvärdar
Domkapitlet i Göteborg föreslår angående kyrkvärdar att det skall anges att minst två "bör" utses på det sätt som föreslås i stället för "skall". Domkapitlet i Luleå och Luleå stiftssamfällighet anför: Det är av stor vikt att det finns ett personsamband mellan kyrkorådet som församlingens styrelse och den gudstjänstfirande församlingen. Ett sådant samband är traditionen att kyrkvärdar rekryteras bland kyrkorådets ledamöter och ersättare. Vad gäller antalet bör det dock räcka att en av dem utses på nämnda sätt eftersom det är viktigt att sprida förtroendeuppdrag i församlingen till så många som möjligt. Därigenom blir delaktigheten i kyrkans liv och arbete större samtidigt som arbetsbördan fördelas på fler.
Även Domkapitlet i Strängnäs och Bromma församling menar att det är tillräckligt att minst en av kyrkvärdarna utses bland ledamöterna och ersättarna i kyrkorådet. Botkyrka kyrkliga samfällighet anser att kyrkorådet skall kunna utse kyrkvärdar utan geografisk begränsning och att det i fråga om kyrkvärdar med hemvist i kyrkorådet bör räcka med en. Göteborgs kyrkliga samfällighet föreslår att kyrkvärdar väljs bland dem som är beredda att fira gudstjänst i församlingen i stället för förslaget att de väljs bland de röstberättigade. Norrstrands församling förordar att kyrkvärdar väljs bland dem som är röstberättigade i Svenska kyrkan
Stockholms stiftssamfällighet konstaterar att förslaget innebär en skärpning jämfört med idag vad gäller utseende av kyrkvärdar ur kyrkorådet men föreslår att en ytterligare skärpning sker så att minst två av kyrkvärdarna bör utses bland ledamöterna. Västerås kyrkliga samfällighet anser i likhet med att kyrkvärdar skall vara döpta. Tunabergs församling och Löftadalens kyrkliga samfällighet har samma uppfattning men anser därutöver att kyrkvärdar även skall vara konfirmerade.
Om kyrkoherdens närvarorätt m.m.
Domkapitlet i Luleå och Luleå stiftssamfällighet anser att det i fråga om kyrkoherdes närvaro- och yttranderätt i utskott, är otillfredsställande att en så viktig fråga som den dubbla ansvarslinjens möjlighet att fungera också i de fall kyrkorådet utser särskilda utskott skall tillåtas vara oreglerad. Enligt dem gör otydligheten att risken för konflikter ökar just i de situationer då relationerna mellan de två ansvarslinjerna är ansträngda. Det är därför, menar de, väsentligt att kyrkoordningen föreskriver att kyrkoherden har samma närvarorätt i utskott som i nämnder. Hörby kyrkliga samfällighet anser att kyrkoherden bör ha rätt att delta även i en nämnds beslut eftersom en nämnd snarare är jämförbar med kyrkorådet än med ett beslutande organ. Sveriges kommunaltjänstemannaförbund (SKTF) anser det förvånande att något förslag om personalrepresentation i kyrkoråd, nämnd och styrelse inte finns med och anför att det i stort sett på hela den övriga arbetsmarknaden gäller en sådan ordning. SKTF föreslår att en personalrepresentant skall få finnas i nämnda organ och att denne skall ha förslags- och yttranderätt samt rätt att få sin mening antecknad till protokollet men ej rösträtt.
Om flerpastoratssamfälligheter
Snötorps kyrkliga samfällighet föreslår att kyrkonämnden benämns t.ex. "samfällt kyrkoråd" medan Visingsö församling föreslår "pastoratsrådet" i pastoratssamfällighet och "samfällighetsrådet" i flerpastoratssamfällighet.
Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet anför att det bör förtydligas att det i fråga om kyrkoherden som ledamot, i flerpastoratssamfälligheter gäller en av domkapitlet utsedd kyrkoherde.
Växjö kyrkliga samfällighet föreslår att om möjligt varje församling alternativt pastorat skall bli företrädd i kyrkonämnden medan Östra Stenby församling anser att alla församlingar skall vara representerade i kyrkonämnden. Västerås kyrkliga samfällighet anser att det i stora samfälligheter är orimligt att låta varje församling bli företrädd i kyrkonämnden och att det därför i stället bör vara varje pastorat som är företrätt. Även Norrköpings kyrkliga samfällighet menar att varje församling bör ändras till varje pastorat och anför: Annars kan det i större samfälligheter med många små församlingar bli stora problem och icke önskvärda effekter vad gäller den representativa demokratin. Pastoratet har ju också ett gemensamt och samordnat ansvar för olika frågor under ledning av kyrkoherden. I 30:2 föreslås dessutom att varje pastorat skall utgöra en valkrets vid val i en flerpastoratssamfällighet.
Vad gäller de befogenheter som församling respektive samfällighet föreslås få föreslår Domkapitlet i Luleå och Luleå stiftssamfällighet en skärpning av villkoren till "synnerliga skäl" i stället för "särskilda skäl" för att en samfällighet skall få behålla ansvaret för uppgifter som rätteligen bör skötas av församlingarna. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anför: Det finns vissa brister vad gäller beskrivningen i kyrkoordningen av församlingskyrkorådets befogenheter i fröhållande till vad som föreslås gälla för pastoratsnämnden. Det framgår av utredningsförslaget (4:24 a § och 4:29 2 st.) att pastoratsnämnden skall handha arbetsgivarfrågor för den gemensamma personalen. Även om det bara indirekt framgår (4:29 1 st.) skall naturligtvis motsvarande gälla för kyrkorådet i ett enförsamlingspastorat som ingår i en flerpastoratssamfällighet. Bestämmelserna om församlingskyrkorådets respektive pastoratsnämndens befogenheter behöver därför ges likartade lydelser i nu aktuellt hänseende. Södra Ölands kyrkliga samfällighet däremot menar att det med hänsyn till kompetens och behovet av enkel administration är olämpligt att sprida arbetsgivaransvaret på flera olika nivåer varför det i sin helhet bör ligga på samfälligheten. Samfälligheten motsätter sig därför att arbetsgivaransvaret på de föreslagna sättet nästan obligatoriskt läggs ut på pastorats- och eventuellt församlingsnivå och anser att saken på sin höjd kan regleras så att kyrkonämnden får delegera dessa frågor. Norrköpings kyrkliga samfällighet anser att det i första stycket bör tilläggas att delegation även kan ske till pastoratsnämnden för att på så sätt ge möjlighet för det gemensamma organet för pastoratet att i samråd med kyrkoherden fördela de gemensamma resurserna, inklusive personal, på ett flexibelt och strategiskt riktigt sätt inom hela verksamhetsområdet. Växjö kyrkliga samfällighet vill stryka meningen att "kyrkonämnden skall...uppdra åt pastoratsnämnden att för samfälligheten handha arbetsgivarfrågor". Inte heller Linköpings kyrkliga samfällighet anser att någon delegation skall få ske till pastoratsnämnd. Halmstads kyrkliga samfällighet efterlyser ett klarläggande av begreppet "arbetsgivarfrågor". Robertsfors församling föreslår att pastoratsnämnden skall ha hand om alla personalfrågor men höra församlingarna och kunna delegera till dem som har tillräcklig kompetens.
Botkyrka kyrkliga samfällighet anser att det i en flerpastoratssamfällighet bör uppdras åt kyrkorådet/det direktvalda kyrkorådet i stället för pastoratsnämnden att förvalta de anslag som där anges. Gunnareds församling och Göteborgs kyrkliga samfällighet föreslår att "förvalta" anslag byts mot "disponera" anslag. Göteborgs kyrkliga samfällighet anför vidare: Den föreslagna ordningen stämmer nära med vad som tillämpas i Göteborgs kyrkliga samfällighet, dock att kyrkonämnden inte f.n. har någon principiell skyldighet att uppdra beslutanderätt åt kyrkoråd. Med hänsyn till samfällighetens ekonomiska ansvar enligt förslagets 2 kap. 10 § synes det inte naturligt att - så som föreslagits - ålägga kyrkonämnden att avhända sig beslutanderätt "om det inte finns särskilda skäl". Vi föreslår att nuvarande ordnig behålls, dvs. att samfällighetens kyrkoråd (kyrkonämnden) får överlåta beslutanderätt. Detta innebär också att kyrkonämnden kan återkalla delegationen när som helst den finner anledning till det utan att det skall vara nödvändigt att peka på och bevisa att det finns särskilda skäl till återkallelsen. Även Åsele förs m.fl. anser det tveksamt med tvingande delegation av ekonomiska frågor till församlingarna men menar att dessas mening dock alltid skall beaktas. Landvetter-Härryda kyrkliga samfällighet anför att förslaget att församlingarna själva skall ha ekonomisk förvaltning och förvalta församlingens egendom är inte praktiskt genomförbart. De små enheterna har inte specialistkompetens. I 29 § måste kyrkonämnden ges större frihet att utan särskilda skäl välja omfattningen på sitt uppdrag till församlingarnas kyrkoråd.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Även i fråga om de förvaltande och verkställande organen på den lokala nivån bygger vårt förslag på kyrkolagens bestämmelser.
Bestämmelserna om kyrkoråd, direktvalt kyrkoråd och kyrkonämnd bör anges samlade i ett eget kapitel i kyrkoordningen. Det direktvalda kyrkorådet har dock en dubbel funktion som såväl beslutande och förvaltande/verkställande organ. Detta motiverar ett antal specialbestämmelser för det direktvalda kyrkorådet. I likhet med nivåutredningen anser vi att också dessa bestämmelser bör finnas i anslutning till de övriga bestämmelserna om kyrkorådet, även om de sakligt sett snarare hör hemma i det kapitel som reglerar de beslutande organen.
Även i detta avsnitt finns det en mängd detaljbestämmelser och remissynpunkter på dessa och av bl.a. utrymmesskäl är det inte möjligt att beröra dem alla här. Vi kommer därför att i det följande kommentera ett urval av frågor och hänvisar i övriga delar till kyrkordningstexten och kommentarerna till den.
Kyrkorådets uppgifter
Kyrkorådets nuvarande uppgifter finns uppräknade i 17 kap. 2-4 §§ kyrkolagen. När man skall beskriva ett kyrkoråds uppgifter i en församling uppstår vissa svårigheter beroende på de olika förutsättningarna som gäller för olika församlingar. I en församling som tillika är pastorat och har egen utdebiteringsrätt har kyrkorådet samtliga de funktioner som skall ligga på ett styrelseorgan. De ekonomiska befogenheter som kyrkorådet har härrör från det organ under vilket det lyder, nämligen kyrkofullmäktige. Detta betyder att samtliga i kyrkolagen uppräknade uppgifter ankommer fullt ut på detta råd.
Om församlingen däremot ingår i en samfällighet, vilken alltid skall vara total enligt vad vi nu föreslår (jfr avsnitt 8.2.4), blir kyrkorådets uppgifter i den församlingen av delvis annan karaktär. Kyrkorådet har ansvaret för verksamheten i församlingen men de ekonomiska förutsättningarna ges av samfälligheten. Detta bör komma till uttryck i kyrkoordningens bestämmelser.
Det finns också skäl att göra vissa förenklingar i förhållande till den nuvarande uppräkningen av kyrkorådets uppgifter i kyrkolagen. Vad gäller uppgiften att verka för förenklingar i verksamheten och att ha hand om församlingens informationsverksamhet bör dessa uppgifter anses så självklara att de inte behöver anges uttryckligen i kyrkoordningen. En motsvarande förenkling (och av samma skäl) har gjorts i kommunallagen. Att dessa uppgifter inte tas med, betyder dock inte att de är oväsentliga.
I övrigt föreslår vi att kyrkolagens bestämmelser om kyrkorådets uppgifter förs över till kyrkoordningen med i huvudsak endast redaktionella ändringar. Kyrkorådets primära funktion kommer således i kyrkoordningen att uttryckas som att "ha omsorg om församlingslivet och verka för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd". Detta ansvar för församlingens andliga liv kompletteras sedan med det ansvar kyrkorådet har som församlingens ledande ekonomiska och administrativa organ. Kyrkorådet får därmed ett helhetsansvar för församlingen.
Uppgifterna för samfällighetens kyrkonämnd kommer däremot att begränsas till enbart de ekonomiska och administrativa därför att församlingarna alltjämt är de som har ansvaret för verksamheten. Att kyrkonämnden har en skyldighet att delegera vissa uppgifter till församlingskyrkoråden som en ytterligare markering av församlingens betydelse, återkommer vi till i redogörelsen för kyrkonämnden i det följande.
Kyrkoherdens roll i kyrkorådet
Kyrkoherden som självskriven ledamot i kyrkorådet är en konsekvens av Svenska kyrkans episkopala struktur enligt vilken ett särskilt ansvar utifrån avgivna vigningslöften har lagts på dem som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst. Kyrkoherden är den främsta lokala representanten för kyrkans ämbete och andlig ledare i församlingen. Starka principiella skäl talar för att den som har huvudansvaret för gudstjänsten och förkunnelsen i församlingen också är ledamot i kyrkorådet. Därmed finns förutsättning för en samlad församlingsledning. Vi föreslår därför i likhet med nivåutredningen inte någon förändring i detta avseende.
Kyrkoherden delar det fulla ansvaret för kyrkorådets uppgifter och fattade beslut. Det innebär att såväl kyrkoherden som valda ledamöter granskas av revisorerna och som en följd av det blir föremål för kyrkofullmäktiges beslut om ansvarsfrihet. Dock finns ett par viktiga skillnader mellan kyrkoherden och övriga ledamöter. Kyrkoherden har, utifrån sitt särskilda tillsynsansvar, en skyldighet att underställa domkapitlet kyrkorådets beslut för prövning om hon eller han anser att beslutet innebär en avvikelse från kyrkans tro och lära (jfr avsnitt 7.1.3). Visserligen har även andra en möjlighet att underställa domkapitlet kyrkorådets beslut, men kyrkoherden har en skyldighet att göra det i de fall som nyss har nämnts. Därtill kommer att kyrkoherden inte kan fråntas sitt ledamotskap genom demokratiska val.
Ordförandeskapet
Utredningen har föreslagit att, till skillnad från vad som gäller idag enligt kyrkolagen, endast valda ledamöter skall kunna väljas till ordförande i kyrkoråd. Detta har kritiserats av några remissinstanser som anser att även kyrkoherden bör kunna väljas till ordförande. Som skäl har anförts främst att detta kan vara det mest lämpliga i vissa församlingar men också att kyrkoherdens roll i kyrkorådet inte bör bedömas annorlunda än biskopens roll i stiftsstyrelsen (biskopen föreslås vara självskriven ordförande där, se avsnitt 8.3.3).
Vi kan i och för sig instämma i att det, sett utifrån personliga förutsättningar m.m., kan vara en lämplighetsfråga om också kyrkoherden skall kunna väljas till ordförande i kyrkorådet. Det finns dock flera andra viktiga aspekter som måste beaktas vid valet av den ena eller andra modellen.
En viktig förändring i förhållande till dagens situation är, som personalutredningen har påpekat (s. 50), att församlingen i framtiden inte kommer att vara en kyrkokommun med en kyrkoherde som till sin funktion är en statlig förvaltningsmyndighet. Församlingen kommer, enligt lagen om Svenska kyrkan, att vara en självständig juridisk person som innefattar båda ansvarslinjerna. Det arbete som församlingen bedriver måste alltid ses i perspektivet av kyrkans - i egenskap av trossamfund - grundläggande uppgift (gudstjänstliv, undervisning, diakoni och mission), men i arbetet ingår också t.ex. administration, förvaltning och användning av olika materiella tillgångar. Kyrkoherden och de förtroendevalda i församlingen kan sägas verka inom ramen för ett gemensamt uppdrag som, för att kunna utföras, kräver samverkan dem emellan. Inom ramen för detta uppdrag finns det dock en uppdelning i olika kompetensområden och en given ansvarsfördelning där kyrkoherden har ett särskilt ansvar grundat på vigningslöftena.
Som framgår av vårt förslag i övrigt (särskilt avsnitt 7.1.1) har vi strävat efter att så tydligt som möjligt ge uttryck för den dubbla ansvarslinjen i kyrkoordningen, inte minst vid beskrivningen av ansvarsfördelningen mellan kyrkorådet och kyrkoherden i 2 kap. kyrkoordningen. Detta får betydelse även i nu aktuellt sammanhang. När det gäller kyrkoherdens funktion i kyrkorådet anser vi det angeläget att kyrkoherdens mandat som främsta lokala representant för kyrkans ämbete blir tydligt och inte sammanblandat med ett förtroendevalt mandat. Samtidigt är det värdefullt att de kyrkotillhörigas delaktighet i församlingens styrelse markeras och uppmuntras. Visserligen är ordförandens formella roll begränsad men symbolvärdet av att ha en i alla avseenden vald ordförande är stort. Det tydliggör det ansvar som alla kyrkotillhöriga har på dopets grund. Detta blir särskilt viktigt eftersom kyrkoherden har ett övergripande tillsynsansvar och utövar ett direkt chefskap för den personal som arbetar med församlingens grundläggande uppgift.
Vi anser därför, i likhet med utredningen, att ordföranden i kyrkorådet alltid skall väljas bland de valda ledamöterna, detta för att uppnå tydlighet såväl i det gemensamma uppdraget som i fråga om hur ansvar utkrävs och för att stimulera till ett brett ansvarstagande.
Några remissinstanser anser att kyrkoherden åtminstone skall kunna väljas som ordförande och en del hänvisar som skäl till att biskopen föreslås vara självskriven ordförande i stiftsstyrelsen, något som man menar framstår som inkonsekvent. Vi anser dock att biskopen har en helt annan funktion i stiftsstyrelsen vilket vi återkommer till i avsnitt 8.3.3.
Personalföreträdare i kyrkorådet?
Det har främst från fackligt håll framförts önskemål om personalrepresentation i bl.a. kyrkoråden. Utredningen har dock inte föreslagit någon sådan. Vi delar utredningens bedömning av följande skäl.
Svenska kyrkans styrelseskick kommer också i framtiden att vara demokratiskt uppbyggt. En offentlighetsprincip kommer att tillämpas inom kyrkan. Kyrkoherden kommer också framöver att vara självskriven, fullvärdig ledamot i kyrkorådet och kyrkonämnden. Det skall dock noteras att kyrkoherden inte sitter i kyrkorådet/kyrkonämnden som representant för de anställda utan som företrädare för kyrkans vigningstjänst inom den dubbla ansvarslinjen.
Att Svenska kyrkan är demokratiskt uppbyggd innebär att det finns organ som utses genom fria val bland de kyrkotillhöriga och med en öppenhet genom tillämpning av en offentlighetsprincip. Detta ger de kyrkotillhöriga och de anställda möjlighet till insyn i verksamheten och möjlighet att påverka dess utformning även vad avser mål och inriktning.
Kyrkorådet är i dag ofta ett organ med relativt få ledamöter. Även om minsta antalet valda ledamöter ökas till 6 (från 4) kommer det att vara ett litet organ. Om arbetstagarna skulle få representanter i ett sådant organ kommer representationen att bli oproportionerligt stor och kunna få konsekvenser för demokratin även om möjligheten att delta i de formella besluten begränsas.
Enligt vår mening talar det anförda för att inte medge arbetstagarna representation i kyrkorådet, kyrkonämnden eller någon annan nämnd.
Delegering
I 17 kap. 29-35 §§ kyrkolagen finns bestämmelser om kyrkorådets nuvarande delegationsrätt. Bestämmelserna är nya och infördes den 1 april 1995 i samband med den kommunallagsanpassning som då trädde i kraft. Bestämmelserna har sin grund i att kyrkokommunerna har en offentligrättslig ställning. Det är därför viktigt att i lagstiftningen ange formerna för hur beslutanderätten skall utövas och de närmare förutsättningarna och villkoren för detta.
Dessa motiv gör sig inte lika starkt gällande efter relationsändringen. Svenska kyrkan kommer då själv att reglera sina angelägenheter inom ramen för lagen om Svenska kyrkan. Det kan därför diskuteras om och i vilken utsträckning det även i fortsättningen behövs särskilda delegationsbestämmelser.
Kyrkorådet är församlingens styrelse och har som sådan ansvaret för förvaltning och verkställighet. Detta ansvar kan kyrkorådet inte frånta sig genom att flytta över detta på någon annan. Redan den nu gällande rättsliga regleringen av kyrkorådets delegationsrätt innebär att det enda som kan flyttas över till någon annan är själva beslutanderätten. Ansvaret, både det revisionsrättsliga och det juridiska, ligger alltid kvar på den som har beslutat om delegation. Det är bl.a. därför som kyrkofullmäktiges beslut i frågan om ansvarsfrihet enbart riktar sig till kyrkorådet som helhet och inte också till den eller de delegater som kyrkorådet kan ha uppdragit beslutanderätt åt.
Mot denna bakgrund framstår det som obehövligt att i kyrkoordningen införa bestämmelser om vilka regler som skall gälla för delegation från kyrkorådet. Detta skall dock inte tolkas så att möjligheterna att delegera tas bort. Tvärtom kommer kyrkorådet att få större frihet att själv bestämma om villkoren och förutsättningarna för delegation. Nuvarande begränsningar bl.a. vad gäller vidaredelegation och s.k. blandad delegation har på sina håll försvårat tillskapandet av lämpliga och ändamålsenliga beslutsformer. En avreglering ökar möjligheten till flexibilitet i organisationen och till att finna lokalt anpassade lösningar. Den ökar också möjligheterna för församlingarna att utveckla och förbättra ett distriktsvis bedrivet församlingsarbete.
Mot denna bakgrund föreslås därför att kyrkolagens bestämmelser om delegation inte får någon motsvarighet i kyrkoordningen. Kyrkorådet anförtros därmed rätten att fullt ut själv bestämma om detta. Det är dock viktigt att än en gång erinra om att kyrkorådet alltid har kvar sitt ansvar som församlingens styrelse och att detta inte kan läggas över på någon annan.
Jäv
Utredningen har bl.a. av förenklingsskäl föreslagit att en och samma regel skall gälla för såväl de beslutande organen som de verkställande organen i församlingar och samfälligheter. Som tidigare har nämnts har utredningen därvid ansett att det s.k. kommunallagsjävet, som innebär att jäv skall anses föreligga när ett ärende rör ledamotens själv eller någon ledamoten närstående, torde vara tillräckligt. Vi har som vi också har nämnt, för vår del ansett att detta i fråga om de beslutande organen bör förstärkas något och gjort ett tillägg som inbegriper även ett ledamoten närstående intresse.
Vid den juridiska granskningen av förslaget diskuterades om denna utvidgning kunde anses tillräcklig även för kyrkoråd m.fl. Bakgrunden till det är att kyrkorådet på ett mer konkret sätt hanterar t.ex. frågor av ekonomisk vikt (upphandling m.m.) där det kan antas att jävssituationer eller i vart fall diskussioner (eller misstanke) om jäv oftare kan uppstå.
Vi har, efter ytterligare överväganden, stannat för att föreslå att jävsregeln för kyrkorådet och kyrkonämnden skall vara ännu något mer omfattande än i vårt förslag beträffande de beslutande organen. Även om detta innebär att den av utredningen eftersträvade förenklingen inte uppnås, anser vi att de skäl som talar för en sådan ordning, främst vikten av tilltro till av styrelseorganen fattade beslut, överväger. Det bör därför för dessa organ finnas en motsvarighet till det som i förvaltningslagens jävsregel brukar benämnas delikatessjäv. Utöver att ett ärende rör ledamoten personligen, någon ledamoten närstående eller något ledamoten närstående intresse bör det alltså anses föreligga jäv om det i övrigt finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till ledamotens opartiskhet i ärendet. Med en sådan ordalydelse bör det vara möjligt att fånga in de flesta jävssituationer som kan tänkas uppstå.
Kyrkvärdar
I 17 kap. 26 § kyrkolagen finns bestämmelser om kyrkvärdar. Det finns också vissa bestämmelser om kyrkvärdar i lagen (1988:950) om kulturminnen. Kyrkvärdsinstitutionen som sådan har en lång tradition inom Svenska kyrkan. Uppdraget att vara kyrkvärd är ett viktigt lekmannauppdrag i kyrkan. Tidigare, fram till 1930, var kyrkvärdarna självskrivna ledamöter i kyrkorådet. Fr.o.m. 1989 gäller att minst en av kyrkvärdarna skall utses bland ledamöterna och ersättarna där.
Även om den statliga regleringen nu upphör (jfr regeringens prop. 1998/99:38 om bl.a. kulturminnena, s. 156 f.) kommer kyrkvärdarna även med den nu föreslagna kyrkoordningen att få vissa inomkyrkliga funktioner. Det gäller dels i samband med den kulturhistoriskt värdefulla egendomen (se 40 kap. 2 §), dels när det gäller kollekter (43 kap. 6 §). Vi föreslår därför att kyrkolagens bestämmelser om kyrkvärdar förs över till kyrkoordningen, dock med den ändringen att minst två i stället för som nu minst en skall utses bland ledamöterna och ersättarna i kyrkorådet.
Som tidigare har redovisats har det framförts en del kritik från remissinstanserna på denna punkt och flera förordar att den nuvarande ordningen skall behållas. Vi anser dock det vara viktigt med ett personsamband genom kyrkvärdarna mellan kyrkorådet som församlingens styrelse och den gudstjänstfirande församlingen och att detta blir tydligare med den föreslagna ändringen.
Kyrkonämnd i samfällighet
I likhet med utredningen föreslår vi att benämningen på samfällighetens styrelse skall vara kyrkonämnd. Detta är ett enklare begrepp än t.ex. samfällt kyrkoråd som har föreslagits av någon remissinstans. Det är också lättare att hålla isär från kyrkoråden i samfällighetens församlingar. De regler som vi har föreslagit för kyrkoråd skall i huvudsak gälla även för kyrkonämnden.
På ett par punkter föreslår vi en förändring i förhållande till nuvarande reglering. Enligt 18 kap. 4 § andra stycket 4 p. kyrkolagen får samfällighetens kyrkoråd uppdra åt kyrkorådet eller annan nämnd i församlingen att verkställa beslut av samfällighetens beslutande organ eller att förvalta anslag som blivit anvisat åt församlingen. Denna bestämmelse innebär en möjlighet för församlingskyrkoråden att inom vissa ramar själva få bestämma över de medel som de har fått sig anvisade eller att svara för viss verkställighet. En förutsättning är dock att samfällighetens kyrkoråd har fattat beslut om detta.
Eftersom vi vill stärka och markera församlingarnas ställning i relation till den samfällighet de samverkar i, föreslår vi att det i stället skall vara en skyldighet för kyrkonämnden att uppdra åt församlingarnas kyrkoråd att disponera nämnda anslag. Bara om det finns särskilda skäl skall detta få underlåtas. På så sätt blir kyrkonämndens roll som ett rent administrativt och ekonomiskt organ tydligare samtidigt som församlingskyrkoråden får ett större inflytande över verksamheten i den egna församlingen. I möjligaste mån bör delegationen ske genom ramanslag till församlingsverksamheten i respektive församling. Vi har valt att i enlighet med vad som har föreslagits av några remissinstanser använda begreppet "disponera" i stället för "förvalta" eftersom vi anser detta vara en bättre beskrivning av vad församlingarnas hantering av anslagen egentligen handlar om. Den närmare innebörden av de nu aktuella bestämmelserna, bl.a. vad som kan anses vara särskilda skäl för att underlåta delegation, återkommer vi till i kommentarerna till bestämmelsen.
En annan punkt där vi föreslår en ändring, såväl i förhållande till vad som nu gäller som i förhållande till utredningsförslaget, är sättet att utse den kyrkoherde som skall vara ledamot kyrkonämnden i en flerpastoratssamfällighet. Utredningen har här föreslagit att nu gällande ordning skall bestå, vilket innebär att domkapitlet utser en av de berörda pastoratens kyrkoherdar att vara ledamot i samfällighetens styrelse. Vi föreslår att vederbörande i stället skall väljas av kyrkoherdarna själva. Den aktuella bestämmelsen finns i visserligen 5 kap. kyrkoordningen som vi behandlar i det följande, men i det nu aktuella kapitlet görs en hänvisning till denna, varför vi nämner den redan här.
Vad gäller rätten att delegera verkställighet av samfällda kyrkofullmäktiges beslut föreslår vi att den skall behållas. Här bör dock, i likhet med vad som nu gäller och som utredningen har föreslagit, den rätten vara fakultativ med hänsyn att det i vissa fall, t.ex. när det är fråga om mer omfattande investeringar i en församlings byggnader, kan vara mest ändamålsenligt att kyrkonämnden svarar för genomförandet.
Begravningsverksamheten har en särställning i jämförelse med de övriga kyrkliga uppgifterna. I en samfällighet lämpar sig därför inte verksamheten för delegation till församlingskyrkoråden på samma sätt som gäller för övrig verksamhet. Det finns dock idag på enstaka håll samfälligheter som genom delegation lämnat över stora delar av förvaltningen av kyrkogårdar och begravningsplatser till församlingskyrkoråden eller lokala kyrkogårdsnämnder. En sådan lösning skall naturligtvis vara möjlig även efter relationsförändringen där den bedöms lämplig. Vi föreslår en bestämmelse om det i kyrkoordningen.
Vi föreslår också, till skillnad från utredningen, att det uttryckligen skall anges att kyrkonämnden skall delegera handläggningen av arbetsgivarfrågor för sådana anställda som församlingen själv får anställa till församlingens kyrkoråd (jfr 2 kap. 11 § fjärde stycket). Detta skall gälla om det inte finns särskilda skäl för något annat och alltså bara i fråga om sådan personal vars arbetsuppgifter enbart utförs åt den församlingen. En motsvarande skyldighet kommer, som framgår av nästföljande avsnitt, att finns för kyrkonämnden gentemot pastoratsnämnden. Som Pastoratsförbundet mycket riktigt har påpekat bör det vara en likvärdig behandling av pastoraten i en flerpastoratsamfällighet i dessa avseenden, oavsett om de är en- eller flerförsamlingspastorat.
Centralstyrelsens förslag: I varje flerförsamlingspastorat inom en flerpastoratssamfällighet skall det finnas en pastoratsnämnd.
Pastoratsnämnden skall anställa personal som har arbetsuppgifter i endast ett av pastoraten. Pastoratsnämnden skall också på uppdrag av kyrkonämnden handlägga arbetsgivarfrågor för sådana anställda.
Kyrkoherden skall vara självskriven ledamot i pastoratsnämnden. Övriga ledamöter jämte ersättare i nämnden väljs av kyrkoråden i församlingarna.
Bland de valda ledamöterna skall nämnden utse en ordförande och en eller två vice ordförande.
Motsvarande regler som för kyrkorådet i en församling skall gälla för pastoratsnämnden i fråga om när sammanträden skall hållas, ersättarnas tjänstgöring, beslutförhet, jäv, ärendenas avgörande och protokollföring.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 7
4 kap. Kyrkorådet, kyrkonämnden och andra nämnder i församlingar och samfälligheter
Bestämmelser om kyrkorådets och kyrkonämndens uppgifter och arbetsformer
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Flerpastoratssamfälligheter:
Ja 53 % (vägd 44) Efter justering 41 % (vägd 51) Nej 3 % (vägd 4) Tar inte ställning 3 % (vägd 1)
Som tidigare har redovisats säger en majoritet av remissinstanserna Ja till förslagen på kapitelnivå även om majoriteten är något mindre här än på många andra delar i kyrkoordningsförslaget. Såvitt kan utläsas av remissmaterialet avser den mesta kritiken i fråga om 4 kap. just pastoratsnämnden. Trots detta svarar mellan 70-80 % Ja på de olika bestämmelserna om pastoratsnämnden på paragrafnivå. Förslaget har alltså stöd hos remissopinionen.
Domkapitlet i Härnösand och Härnösands stiftssamfällighet anför att om församlingen ges möjlighet att tillsätta personal för tjänstgöring inom den egna församlingen minskar möjligheten till större flexibilitet inom ett pastorat. I stället bör församlingens möjlighet att påverka anställningen av personal ske genom att församlingens kyrkoråd bereds möjlighet till yttrande. Därför skall all personal tillsättas av kyrkonämnden och om en tjänst skall tillsättas för en församling så skall församlingens kyrkoråd höras. Domkapitlet i Karlstad och Karlstad stiftssamfällighet anser att termen tjänst i 2 kap 10 § bör utgå och ersättas med befattning eller anställning för att bättre överensstämma med modern arbetsrättslig terminologi. För att inte onödigtvis komplicera organisationen på lokal nivå bör enligt dem tillsättning av befattningar med arbetsuppgifter i endast ett pastorat i en flerpastoratssamfällighet beslutas av samfällighetens kyrkonämnd efter samråd med berörda församlingskyrkoråd. De förtroendevalda med uppdrag i samfälligheten är ju valda - direkt eller indirekt - av ingående församlingar och måste kunna anses företräda dessa. På samma sätt bör befattningar med arbetsuppgifter i endast en församling tillsättas av samfällighetens kyrkonämnd efter samråd med berört församlingskyrkoråd. Eftersom arbetsgivaransvaret alltid åligger samfälligheten bör - för att undvika "dubbelkommandon" och oklar ansvarsfördelning - alla anställningar skötas av samfällighetens eget förvaltningsorgan. Domkapitlet i Uppsala menar att pastoratet som arbetsgivare måste fatta beslut om anställning men att rekryteringsförfarandet kan delegeras till församlingen.
Domkapitlet i Växjö anser att en tjänst som domprost - med hänsyn till den speciella kompetens som erfordras - bör tillsättas i annan ordning än en vanlig kyrkoherdetjänst; förslagsvis av stiftsstyrelsen efter att domkapitlet prövat de sökandes behörighet och domkyrkoförsamlingen fått yttra sig. Även Teologiska fakulteten i Uppsala anser att det mot bakgrund av domprostens fortsatt centrala ställning i stiftet förefaller vara motiverat att i kyrkoordningen stadga om ett särskilt tillsättningsförfarande för domprosttjänsterna. Sveriges kommunaltjänstemannaförbund (SKTF) menar att den föreslagna ordningen leder till att fullgörande av skyldigheter enligt lagen om anställningsskydd och nuvarande allmänna bestämmelser 98 (AB 98) blir näst intill omöjliga att leva upp till. Främst gäller detta enligt SKTF arbetsgivarens omplaceringsskyldighet men också den mer systematiska personalplaneringen enligt nuvarande personalpolitiskt utvecklingsavtal. Förbundet föreslår att samfälligheten även får rätt att fatta beslut om anställning och omplacering. Södra Ölands kyrkliga samfällighet anser att arbetsgivaransvaret i många fall i sin helhet bör ligga på samfälligheten bl.a. innebärande att alla anställningsbeslut fattas där. I sådana fall bör dock samfälligheten vara bunden av pastoratsnämndens respektive församlingskyrkorådets mening. Växjö kyrkliga samfällighet anför att tjänster skall tillsättas av kyrkonämnden efter hörande av kyrkoråd och pastoratsnämnd.
Linköpings kyrkliga samfällighet framhåller att disciplinära åtgärder och prästers avskedande bör handläggas av domkapitlen och inte av pastoraten. Lunds kyrkliga samfällighet anser att utredningens förslag att införa pastoratsnämnder komplicerar en redan komplicerad organisation men att det i vissa fall kan vara motiverat att tillåta att pastoratsnämnder får finnas. Samfälligheten anför vidare: Det kan konstateras att utredningen tänker sig ganska stabila anställningsförhållanden. I ett flerförsamlingspastorat kan man mycket väl behöva omprioritera olika verksamheter årligen och flytta anställda mellan församlingarna. Att dessa då skulle byta arbetsgivare/anställningsmyndighet från församling till pastorat beroende på om man ena året helt arbetar i en församling medan man nästa år fullgör några timmar i grannförsamlingen, är en helt onödig byråkratisk ordning. Det kan också förekomma att en person blir deltidsanställd i flera församlingar eller att man arbetar i en och samma församling som kyrkvaktmästare med 50 % inre tjänst och 50 % yttre tjänst. Vem beslutar då om anställningen undrar samfälligheten? Även Alingsås pastorat och Alingsås församling påpekar att det kan bli gränsdragningsproblem t.ex. beträffande kansli- och expeditionspersonal och att den församling som är mest berörd då bör ha ett avgörande inflytande. Åsele församling och Riala församling anser att pastoratet skall sköta om tillsättandet av tjänster medan Norrfjärdens församling och Robertsfors församling m.fl.: menar att personalfrågor bör hanteras så lite som möjligt på pastoratsnivå.
Flera remissinstanser är kritiska till pastoratsnämnden och de uppgifter den förslås få. Karlstads kyrkliga samfällighet avvisar pastoratsnämnden helt och föreslår att nuvarande tillsättningsnämnd skall finnas kvar men att kyrkonämnden skall tillsätta en tjänst enigt 10 § sista stycket. Välinge församling och Rättviks församling m.fl. anser det tveksamt med pastoratsnämnden och att det är onödigt krångligt med ännu en beslutsnivå på lokal nivå. Nybro församling anför att pastoratsnämndens uppgift bör förtydligas i arbetsgivarfrågorna eftersom två arbetsgivare i samfälligheten innebär risk för ökade kostnader. Umeå landsförsamling anför att samfälligheter bör få bildas bara av enförsamlingspastorat varvid pastoratsnämnden kan utgå. Även Lunds kyrkliga samfällighet och Stockholms stiftssamfällighet anser att enförsamlingspastorat är att föredra. Göteborgs kyrkliga samfällighet anser att tjänster med arbetsuppgifter i flera församlingar bör tillsättas av pastoratsnämnden först efter godkännande av berörda församlingskyrkoråd. Växjö kyrkliga samfällighet anför att pastoratsnämnden inte skall handha arbetsgivarfrågor medan t.ex. Sorsele församling är av motsatt uppfattning. Falu kyrkliga samfällighet menar att förslaget bör preciseras såvitt avser "handha arbetsgivarfrågor" m.h.t. att samfälligheten enligt 2:10 är arbetsgivare.
I fråga om pastoratsnämndens sammansättning m.m. anför Sätila församling och Nätra församling att kyrkoherden bör kunna väljas som ordförande i pastoratsnämnden. Göteborgs kyrkliga samfällighet föreslår att antalet ersättare reduceras till hälften.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Pastoratet är kyrkoherdens tjänstgöringsområde och i många fall tjänstgöringsområde också för andra personalkategorier. Kyrkoherdens övergripande samordnings- och tillsynsansvar måste därför vara tydligt på pastoratsnivån. Samfälligheten måste kunna delegera uppgifter och beslut - inte minst avseende personalfrågor - och då är pastoratet en lämplig nivå.
Av pastoraten i en flerpastoratssamfällighet är det bara hos enförsamlingspastorat som det finns ett organ som kan ta emot en sådan delegation, nämligen församlingens kyrkoråd. I ett flerförsamlingspastorat är pastoratet endast kyrkoherdens tjänstgöringsområde och där finns inget kyrkoråd eller motsvarande. Mot denna bakgrund och för att den dubbla ansvarslinjen skulle fungera på alla nivåer, föreslog som redan har nämnts, nivåutredningen att bara enförsamlingspastorat skall få ingå i flerpastoratssamfälligheter, dock med en viss övergångstid t.o.m. utgången av år 2005. Även personalutredningen anslöt sig till detta förslag.
Vid en genomgång av hur det faktiskt ser ut i församlingsindelningen idag framgår det att ett sådant förslag om det genomfördes, skulle tvinga fram tämligen omfattande strukturella förändringar på den lokala nivån. Antingen tvingas ett antal församlingar slås ihop eller också måste delningar av pastorat ske. Vi anser att en sådan utveckling skulle kunna medföra flera nackdelar och att strukturförändringar så långt det är möjligt bör ske på lokalt initiativ och på frivillig väg. Vi föreslår därför, som framgår av avsnitt 8.2.4, att flerförsamlingspastorat skall få finnas kvar i flerpastoratssamfälligheter.
För att handlägga arbetsgivarfrågor i sådana pastorat bör ett nytt organ skapas som dels kan svara för anställning av kyrkoherde och annan personal som är gemensam för flera av pastoratets församlingar, dels kan ha andra arbetsgivarfunktioner för sådan personal. Organet bör formellt få karaktären av en nämnd eller ett utskott inom samfällighetens organisation. Vi har valt beteckningen pastoratsnämnd för detta organ för att betona att det just har en nämndfunktion, att dess verksamhetsområde omfattar pastoratet och att dess uppgifter är sådana som är gemensamma för pastoratets församlingar.
Även om pastoratsnämnden formellt kommer att ha den nyss beskrivna karaktären, skall det dock till sin funktion vara de berörda församlingarnas gemensamma organ. Pastoratsnämnden bör därför utses av de församlingar som ingår i pastoratet. Kyrkoherden skall dock vara självskriven ledamot i pastoratsnämnden, vilket är naturligt med tanke på kyrkoherdens direkta chefskap för viss personal och kyrkoherdens ämbetsroll. I övrigt föreslås att församlingarna själva bestämmer sammansättningen; dock skall varje församling utse minst en ledamot. Skulle det uppstå oenighet får stiftsstyrelsen avgöra frågan. Detta motsvarar i huvudsak vad som gäller för den tillsättningsnämnden som regleras i 33 kap. kyrkolagen.
Som inledningsvis har nämnts skall pastoratsnämnden dels sköta om anställningar av sådan personal som har arbetsuppgifter i fler än en av församlingarna i pastoratet, dels handlägga arbetsgivarfrågor för den personalen. Det sistnämnda sker dock på delegation från samfällighetens kyrkonämnd i likhet med vad som tidigare har beskrivits skall ske från kyrkonämnd till kyrkoråden i enförsamlingspastoraten. Det bör dock i sammanhanget betonas att det alltjämt är samfälligheten som är arbetsgivare även för denna personal.
Centralstyrelsens förslag: Den som är anställd eller vikarierar som kyrkoherde skall utöva uppdraget som kyrkoherde i församlingen.
Domprosten är kyrkoherde för den församling där stiftets domkyrka är belägen.
Kyrkoherden får, när det är fråga om kortare vikariat, besluta i vilken turordning som församlingens övriga präster skall träda in som vikarierande kyrkoherde.
Om vikariatet överstiger tre månader skall dock kyrkorådet, kyrkonämnden eller pastoratsnämnden utse vikarie - eller stiftsstyrelsen om fråga är om domprostvikariat.
Kyrkoherden får också utse en präst som tjänstgör i pastoratet att i sitt ställe vara kyrkorådsledamot i någon annan församling än den där kyrkoherden själv är ledamot. Ett sådant förordnande skall kunna återkallas av en kyrkoherde som tillträder som ny i en församling.
Kyrkoherdarna i en flerpastoratssamfällighet skall genom omröstning välja en bland dem att vara ledamot i kyrkonämnden och en annan att vara ersättare.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt förslag förutom vad gäller sättet att utse kyrkoherdeledamoten i kyrkonämnden.
Remissinstanserna
Fråga 8
5 kap. Kyrkoherden
Bestämmelser om vem som utövar uppdraget som kyrkoherde
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Det föreslagna femte kapitlet har fått ett mycket brett stöd av remissinstanserna. De som har haft synpunkter på kapitlet har främst haft invändningar mot den föreslagna ordningen för att utse vikarierande kyrkoherde.
Domkapitlet i Skara och Skara stiftssamfällighet anför att det i kyrkoordningen bör klargöras vad som gäller för möjligheten att vid vikarieanskaffningen gå utöver det egna pastoratet. De menar att detta inte kan lösas genom att endast hänvisa till församlingsinstruktionen när kringliggande pastorat blir berörda. Vidare bör framgå om även emeriti kan anlitas som vikarier vilket torde förutsätta att stiftens nuvarande överblick över vikariesituationen och medverkan vid vikarieanskaffning bibehålls. Domkapitlet i Uppsala anser att det är oklart vem som utser vikarie vid längre tjänstledighet eftersom kyrkoherdens turlista antagligen kan gälla endast för semester och liknande kortare ledigheter. Vid längre ledighet kan det enligt domkapitlet ställas andra krav på kompetens m.m. och i vissa fall kan man behöva anlita en präst utifrån som ingen kunde förutse före ledigheten. Domkapitlet föreslår därför att kyrkoherden utser sin vikarie vid ledighet som är kortare än tre månader men att kyrkonämnden gör det vid längre vakanser. Solna kyrkliga samfällighet anser det vara helt orimligt att kyrkorådet som tillsätter ordinarie kyrkoherde inte skulle avgöra frågan om vem som skall vara kyrkoherde vid längre tids frånvaro. Antingen stryks denna bestämmelse helt eller också införs en tidsbestämning där turordningen får tillämpas bara vid frånvaro understigande t.ex. tre månader, föreslår samfälligheten. Även Uppsala kyrkliga samfällighet anser att kyrkoherdens rätt att tillsätta sin egen vikarie måste få en tidsbegränsning till exempelvis tre månader. Enköpings kyrkliga samfällighet föreslår att kyrkoherden i samråd med kyrkorådet skall besluta i vilken turordning övriga präster skall träda in som vikarierande kyrkoherde medan Åsele församling liksom Norrfjärdens församling m.fl. föreslår att kyrkoherdens vikarie som huvudregel skall tillsättas av kyrkorådet. Vederslövs församling anser att vikarie bör beslutas av domkapitlet.
Vad gäller delegation från kyrkoherden till en annan präst anför Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet att omprövning av delegation bör ske i samband med att ny kyrkoherde tillträder under mandatperioden. Även Växjö kyrkliga samfällighet anser att delegationen till en annan präst skall vara möjlig att återkalla under mandatperioden. Alingsås pastorat menar att det är en brist att ett förordnande inte kan återkallas och anför att om kyrkoherden har förordnat en komminister i sitt ställe i en annexförsamling, har han sedan ingen närvarorätt i viktiga ärenden t.ex. tillsättning av personal/präster. Valda pastorat anser att kyrkorådet skall samtycka och att delegationen bör kunna upphävas vid byte av kyrkoherde och kunna återkallas.
I fråga om kyrkoherdeledamot i flerpastoratssamfällighetens kyrkonämnd anför Botkyrka kyrkliga samfällighet att församlingarna/pastoraten i samråd bör utse den kyrkoherde som anses mest lämplig till ledamot i kyrkonämnden och den som anses mest lämplig därefter att bli ersättare. Om dessa inte kan enas bestämmer domkapitlet vilken kyrkoherde som skall vara ledamot respektive ersättare.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Av vårt förslag till kyrkoordning framgår att det skall finnas en person som är anställd att vara kyrkoherde för församlingen. I avsnittet om prästanställningsfrågan (7.1.3) har vi utförligt redogjort för vår syn på kyrkoherdens roll i församlingen och de uppgifter som närmast skall skötas av kyrkoherden. I kyrkoordningen finns detta med som en beskrivning av ansvarsfördelningen i församlingen i förslagets andra kapitel. Vad vi här kommer att redogöra för är de övriga bestämmelser om kyrkoherden som finns samlade i femte kapitlet i vårt förslag under rubriken "Kyrkoherden" och som i huvudsak avser hur det rent praktiskt skall ordnas så att det alltid finns en kyrkoherde att tillgå.
Vikariat
För att församlingen inte skall stå utan kyrkoherde måste det finnas någon som träder in och vikarierar för kyrkoherden under semester och annan ledighet. Detsamma gäller när posten blir vakant, t.ex. under den tid som går åt för ett tillsättningsförfarande.
I ett pastorat med flera anställda präster bör kyrkoherden normalt kunna schemalägga semestrar och annan ledighet så att någon av komministrarna kan vikariera som kyrkoherde. I undantagsfall kan det dock vara nödvändigt att hämta vikarien "utifrån". I små pastorat kan det regelmässigt vara svårt att tillgodose olika önskemål om ledighet och möta sjukdomsfall utan att anlita en extern vikarie. En möjlighet som står öppen framför allt vid långa ledigheter, t.ex. vid sjukskrivning eller studier, är att en särskild vikarie anställs. En vikariatsanställd präst är en av församlingens präster och kan därför tas med i turordningslistan enligt huvudregeln. Normalt placeras någon komminister överst på turordningslistan. Komministern inträder då automatiskt på vikariat för kyrkoherden, medan vikarie för komministern får rekryteras externt. Enligt nuvarande regler sker sådana tillsättningar på vikariat i två steg, vilket ofta medför att en eller båda befattningarna står utan innehavare under någon period.
I fråga om de små pastoraten kan det många gånger finnas anledning att samarbeta i vikariatsfrågor med andra närliggande pastorat. Om det finns ett sådant samarbete intaget i den av oss föreslagna församlingsinstruktionen, kan det andra pastoratets präster tas med i vikariatsplanen. Här förutsätts givetvis samarbete mellan de inblandade kyrkoherdarna.
Flera av de remissinstanser som har framfört kritik menar att det bör göras en skillnad mellan tillsättning av kortare och längre vikariat. Vi instämmer i detta och föreslår, till skillnad från utredningen, att längre vikariat skall tillsättas av de organ som tillsätter ordinarie kyrkoherdetjänster, dvs. kyrkorådet i en församling och kyrkonämnden, alternativt pastoratsnämnden, i en samfällighet. Som en lämplig avgränsning av vad som skall betecknas som kortare vikariat föreslår vi tre månader.
Delegation
Den av oss föreslagna bestämmelsen om delegation (5 kap. 4 §) motsvarar i huvudsak vad som idag gäller enligt 17 kap. 5 § kyrkolagen. Bestämmelsen, som bara har aktualitet i flerförsamlingspastorat, innebär en rätt för kyrkoherden att delegera sitt ledamotskap i en församlings kyrkoråd till annan präst i pastoratet. Kyrkoherden kan välja vilket av församlingskyrkoråden han eller hon skall vara ledamot i. Detta val bör ske efter samråd inom pastoratet med de förtroendevalda och övriga präster.
Enligt förslaget skall en sådan delegation gälla den tid för vilken övriga kyrkorådsledamöter har valts. Flera remissinstanser anser dock att en sådan delegation skall kunna återkallas tidigare eller omprövas i vissa fall. Vi menar dock att det är värdefullt för arbetet i den berörda församlingen och för kyrkorådet att det finns en viss stabilitet i förhållandena. Avsikten är också att den på detta sätt förordnande kyrkoherden skall ha en självständig ställning, något som skulle kunna äventyras om förordnandet fritt kunde återkallas. Däremot gör sig i viss mån andra skäl gällande när en ny kyrkoherde har tillträtt som ordinarie i en församling. I en sådan situation kan den nya kyrkoherden t.ex. vilja organisera arbetet i församlingarna på ett annat sätt och han eller hon bör då inte rimligen vara bunden av ett förordnande som den tidigare kyrkoherden har givit någon. Vi föreslår därför att det i sådana situationer skall vara möjligt att återkalla en delegation.
I anslutning till den nu beskrivna bestämmelsen föreslår vi också den nyheten i förhållande till vad som nu gäller, att det uttryckligen skall anges att kyrkoherden är den förordnade prästens "ersättare" i kyrkorådet om den som är förordnad har förhinder. I kommentaren till bestämmelsen (5 kap. 4 §) redovisas de närmare skälen för detta.
8.3 Tredje avdelningen - Stiften
8.3.1 Stiftets uppgifter (6 kap. 1, 4 och 5 §§)
Centralstyrelsens förslag: Stiftet är det regionala pastorala området. Stiftets grundläggande uppgift skall vara att främja och ha tillsyn över församlingslivet. Stiftet får lämna bidrag till internationell diakoni och mission.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt förslag.
Remissinstanserna
Fråga 9
6 kap. Stiftets uppdrag
Bestämmelser om stiftets grundläggande uppgifter och organisation
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Stiftssamfälligheter:
Ja 55 % (vägd 49) Efter justering 45 % (vägd 51) Nej 0 % Tar inte ställning: 0 %
En majoritet av samtliga remissinstanser på kapitelnivå säger Ja till förslaget. Stiftssamfälligheterna vill dock i högre utsträckning än övriga kategorier ha justering av förslaget; i vägda tal säger endast 49 % av stiftssamfälligheterna Ja till kapitlet som sådant. Av siffermaterialet på paragrafnivå jämfört med de kommentarer som har lämnats framgår att de bestämmelser i 6 kap. där stiftssamfälligheterna är som mest kritiska är de som rör stiftets uppgifter (4-5 §§) och den föreslagna fakultativa nämndorganisationen (7 §). Den sistnämnda återkommer vi till i avsnitt 8.3.2.
Lunds kyrkliga samfällighet anser att man kan ifrågasätta om stiftet verkligen är ett pastoralt område och tillägger: Det finns ingen tradition inom vår kyrka att se stiftets funktion som varande riktad mot enskilda. Stiftet har sin verksamhet riktad i första hand mot församlingarna. Mot de anställda, främst prästerna, har biskopen en pastoral funktion. Denna pastorala funktion kan knappast utvidgas till att omfatta hela dagens stiftsorganisation. Södra Ölands kyrkliga samfällighet anser att första meningen bör formuleras om till "Stiftet är den regionala pastorala enheten" eftersom det här närmast är fråga om den organisatoriska enheten och man slipper den språkliga skönhetsfläcken att ett område har en grundläggande uppgift. Teologiska fakulteten i Lund anser att förslaget innebär ett grundskott såväl mot synen på den lokala församlingen och gudstjänstgemenskapen som kyrkans grund som mot den fastlagda episkopala ordningen. Stiften som samarbetsorgan avskaffas nu och ersätts med stiften som delvis självständiga juridiska personer, i praktiken en slags personalassociationer, vars beslutande organ väljs av medlemmarna. Därmed har ett föreningsrättsligt synsätt tagit överhanden. I förslaget har biskopen knappast någon reell självständighet och det tycks inte kunna uteslutas att biskopen i princip kan avsättas av stiftsstyrelse och stiftsfullmäktige.
Vad gäller stiftets uppgifter anför Domkapitlet i Härnösand och Härnösands stiftssamfällighet att stiftet i si n främjandeverksamhet skall ha erforderliga personalresurser för att på olika sätt stödja de lokala arbetsgivarna, framförallt i fråga om personalkonsultativa insatser, men utan att därmed överta ett arbetsgivaransvar. Det bör därför framgå av kyrkoordningen, lämpligen genom ett särskilt tillägg till texten, stiftets har en främjandeuppgift när det gäller de personalsociala frågorna. Domkapitlet i Luleå anför: Bland stiftets uppgifter anges "tillsyn". De exempel som ges är dock mer av främjandekaraktär och inte direkt applicerbara på tillsyn om man inte med det menar också uppgifter av det slag som anges. Formuleringen idéer bör bytas mot något annat begrepp eftersom det har en allmän och relativt oprecis innebörd. I detta sammanhang inställer sig också frågan om stiftstes sanktionsmöjligheter när den tillsyn som stiftet skall utöva innebär att åtgärder skall vidtas. Svenska kyrkans Församlingsnämnd, Delegationen för finskspråkigt arbete önskar behålla nuvarande formulering i kyrkolagen ("främja församlingsarbetet på teckenspråk, på finska, samiska och andra språk". Enligt delegationen minskar ett nämnande av minoritetsspråken risken för att stiften i alltför stor grad skjuter över sin del av ansvaret på församlingarna. När det gäller det finskspråkiga arbetet är det att yttersta vikt att stiften behåller sin kompetens på området genom fortsatt anställning av stiftsadjunkt/konsulent för samordning och stöd m.m. menar delegationen. Finska församlingen föreslår att man vid den slutliga formuleringen av domkapitlets tillsynsuppgift i kyrkoordningen ålägger domkapitlet skyldighet att tillse att församlingarna även i praktiken såväl kvantitativt som kvalitativt tillgodoser behovet av arbete på teckenspråk, finska, samiska, romani chib och andra språk bland dem som tillhör församlingen eller vistas inom dess område. Svenska kyrkans Lekmannaförbund vill lägga till evangelisation till uppgifterna.
Luleå stiftssamfällighet instämmer i Luleå domkapitels yttrande och tillägger: Vi menar vidare att stiftets uppgifter i vissa avseenden måste få en tydligare skrivning. På vissa områden krävs ett förtydligande av vilken nivå - församling eller stift - som har ansvar och vem som skall bedriva verksamheten. Detta gäller bl.a. det teckenspråkiga arbetet och arbetet på samiska, finska och andra språk. För dessa områden är målgrupperna utspridda inom stiftet eller inom flera stift. Underlag för att bedriva verksamhet på församlingsnivå kan i vissa fall vara litet medan en verksamhet i stiftets regi ger tillräcklig storlek för att bl.a. kunna bära ett anställningsansvar för verksamhet bland dessa målgrupper. Även ansvarsfördelningen vad gäller verksamhet till målgrupper som mer eller mindre tillfälligt vistas inom församlingens geografiska område behöver klargöras. Som exempel kan nämnas kyrklig verksamhet på sjukhus, skolor och högskolor/universitet samt militära anläggningar, fängelser och i fritidsområden, t.ex. fjällen. Dessa finns inte omnämnda i församlingsinstruktionen. Ansvaret kan bli alltför betungande för den enskilda församlingen och förutsätter att ekonomiska resurser kan ställas till förfogande främst från stiftsnivån. Också informationsansvaret behöver ges mer uppmärksamhet i kyrkoordningen, såväl beträffande stiftets uppgifter som i de åligganden som är församlingens. Även ansvaret på regional och lokal nivå att verka för och främja ekumenisk samverkan behöver uppmärksammas i det som anges vara uppgifter för stift och församlingar.
Stockholms stiftssamfällighet anser att det inte heller på stiftsnivå bör anvisas avgiftsmedel för internationell verksamhet. Däremot bör det vara stiftets uppgift att stimulera församlingarna till personliga ansvarstaganden utifrån uppgiften som kristen. Även Solna kyrkliga samfällighet har uppfattningen att internationella åtaganden främst hör hemma på nationell nivå och inte bör blandas samman med den lokala verksamhet som kyrkoavgiften finansierar. Det finns en risk menar samfälligheten i att blanda samman en verksamhet som baserats på kollekter och gåvor med en finansiering över kyrkoavgiften. Formuleringen "lämna bidrag" ger vidare en alltför snäv inriktning mot att internationellt arbete går ut på ett enkelriktat ekonomiskt bistånd. Falu kyrkliga samfällighet hänvisar till reservationen i utredningen (SKU 1998:3 s. 288) avseende bidrag till internationell diakoni och mission. Lycksele kyrkliga samfällighet efterlyser en tydligare skrivning av vilka uppgifter stiftet skall ha huvudansvar för. På vissa områden krävs ett förtydligande av vem (församling eller stift) som har ansvar och vem som skall bedriva verksamheten. Detta gäller verksamhet bland teckenspråkiga samt på samiska och andra språk, verksamhet på sjukhus, åldringsboende/vård, skola samt militär-, fängelse- och fritidsanläggningar
Skälen för Centralstyrelsens förslag
I Andra kyrkolagsutskottets betänkande (2KL 1995:1) sägs stiftet vara ett pastoralt område på Svenska kyrkans regionala nivå. Med pastoralt område menas ett territoriellt område inom vilket man har till uppgift att till enskilda människor överräcka det kristna budskapet i ord och handling. Församlingarna är de lokala pastorala områdena och är sammanfogade i stift. Stiften är för den skull inte att se som av församlingarna bildade sammanslutningar. Stiften är Svenska kyrkan på den regionala nivån. Stiftets pastorala uppgift är att se till att församlingarna och de som utövar kyrkans vigningstjänst överräcker ett rent och klart kristet budskap. Stiftet har därmed också en relation till de enskilda människorna inom stiftets område.
Stiftets uppgifter beskrivs i lagen om Svenska kyrkan som att främja och ha tillsyn över församlingslivet. I lagen anges också att det i varje stift skall finnas en biskop. Som framgår är sättet att beskriva stiftets uppgift i lagen om Svenska kyrkan identiskt med kyrkans eget synsätt. Den teologiska expertgruppen har i sin PM anfört bl.a. följande.
Stiftets uppgifter kan sammanfattas i de två huvudbegreppen främjande och tillsyn. Dessa begrepp kan sägas stå för två kompletterande aspekter på stiftets episkopéuppgifter. Begreppet tillsyn leder i första hand tankarna till sådant som har med kontroll och ledning att göra medan främjande är mer förbundet med service och bistånd. Denna syn bör dock nyanseras. Till en väl fungerande tillsyn hör också att ge råd, stöd och uppmuntran. Skall man främja församlingslivets utveckling kan det också innefatta uppgifter av kontrollkaraktär. Det går inte att dra en skarp gräns mellan tillsyns- och främjandeuppgifter. Många enskilda åtgärder från stiftets sida kan ha inslag av såväl tillsyn som främjande. Samtidigt som det finns ett överlappande eller gemensamt fält för tillsyns- och främjandeuppgifterna är det ändå frågan om två aspekter som det också finns anledning att hålla isär.
Det är viktigt att framhålla att främjande och tillsyn inte är två helt skilda uppgifter med en "positiv" och en "negativ" innebörd. I begreppet tillsyn ligger även att ge råd och stöd samtidigt som främjandet i vissa fall kan ses ur ett tillsynsperspektiv. Som exempel kan nämnas stiftets uppgift att rekrytera till kyrkans vigningstjänst och att viga nya präster och diakoner. Det är också viktigt att främjandeuppgiften inte uppfattas som att stiftet passivt skall vänta på att dess tjänster skall efterfrågas av församlingarna. Stiftet skall också ta egna initiativ, något som redan idag sker bl.a. genom den utbildnings- och fortbildningsverksamhet som stiften bedriver.
Eftersom församlingens grundläggande uppgift beskrivs som att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission är det naturligt att också stiftets främjande- och tillsynsfunktion i första hand är relaterad till dessa fyra bestämningar. Stiftet kan fullgöra detta genom att t.ex. arbeta med utveckling och idéer men stiftet får i stor utsträckning självt avgöra vilka insatser som kan vara lämpliga. Stiftet skall också, i likhet med församlingarna och av samma skäl (jfr avsnitt 8.2.1), få lämna bidrag till internationell diakoni och mission. Vidare skall stiftet ha ett visst ansvar för den kyrkliga beredskapen på den regionala nivån.
Några remissinstanser efterlyser tydligare skrivningar vad gäller ansvarsfördelningen mellan församling och stift. Vi menar dock att det alltid är församlingarna som har det grundläggande ansvaret för sin verksamhet och för att den grundläggande uppgiften blir utförd på bästa sätt. Det är detta som anges i 2 kap. om församlingens uppdrag (jfr avsnitt 8.2.1) och som också är tänkt att framgå av församlingsinstruktionen (se mer om denna i det följande, avsnitt 8.13.2). Självfallet finns det uppgifter som p.g.a. sin karaktär och de resurser som finns tillgängliga är särskilt lämpliga att på olika sätt hantera på stiftsnivån. Som har påpekats av några remissinstanser är verksamhet på teckenspråk och andra språk en sådan uppgift där stiftsnivån många gånger ger ett tillräckligt stort underlag för att exempelvis anställa någon för verksamheten. Att främjandet i en sådan situation även i framtiden bör kunna inbegripa att ha en person anställd inom stiftet för att hjälpa församlingarna med uppgiften anser vi självklart. Det viktiga är dock att det finns en medvetenhet, inte minst hos församlingarna, om att detta i grunden är deras ansvar. Detsamma gäller ansvaret för dem som vistas i församlingen där stiftet kan tänkas stödja församlingar med särskilda behov, bl.a. genom strukturbidrag som vi tidigare har nämnt. Begreppet främja avser att markera just detta.
Utöver främjande och tillsyn föreslås att stiftet, liksom idag, också skall ha förvaltande uppgifter. Det kan gälla t.ex. att förvalta den kyrkliga jorden eller vissa uppgifter inom utjämningssystemet.
8.3.2 Stiftets organisation och beslutanderätten i stiftet
Centralstyrelsens förslag: För varje stift skall det finnas en biskop. I Uppsala stift skall det också finnas en ärkebiskop.
Stiftet är indelat i kontrakt som vardera har en kontraktsprost.
Det skall också finnas ett domkapitel i varje stift.
Beslutanderätten i ett stift utövas av stiftsfullmäktige. Det skall också finnas en stiftsstyrelse i varje stift.
Stiftet får självt avgöra om det därutöver skall inrättas nämnder. Någon obligatorisk egendomsnämnd föreslås alltså inte.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 9
6 kap. Stiftets uppdrag
Bestämmelser om stiftets grundläggande uppgifter och organisation
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Stiftssamfälligheter:
Ja 55 % (vägd 49) Efter justering 45 % (vägd 51) Nej 0 % Tar inte ställning: 0 %
Som redovisades i föregående avsnitt är en majoritet av remissinstanserna för förslaget; dock är stiftssamfälligheterna mer kritiska än övriga kategorier. Av de som har svarat på paragrafnivå är den totala andelen som svarat Ja som lägst 88 % och som högst 93 % på de nu aktuella frågorna. Stiftssamfälligheterna avviker dock som tidigare har nämnts särskilt beträffande frågan om den fakultativa nämndorganisationen.
Domkapitlet i Lund anser det viktigt att biskoparnas ställning i Uppsala stift beskrivs på samma sätt som i övriga stift (jfr prepositionerna "för" och "i" i de olika bestämmelserna). Kyrkohandboksgruppen undrar om det inte borde stå att det finns en ärkebiskop och en "biträdande" biskop? Domkapitlet i Luleå och Luleå stiftssamfällighet utgår från att bestämmelsen om stiftens indelning i kontrakt och att där skall finnas en kontraktsprost innebär att man i stora kontrakt, exempelvis i Luleå stift, kan ha en ordning med en kontraktsprost och en eller flera biträdande kontraktsprostar.
Om egendomsnämnden
Domkapitlet i Härnösand och Härnösands stiftssamfällighet anser att det i varje stift skall finnas en obligatorisk egendomsnämnd. Denna egendomsnämnd skall självständigt fullgöra de uppgifter som anges i kyrkoordningen. Domkapitlet anser vidare att förvaltningen av prästlönetillgångarna är inte en renodlad en främjandeuppgift. Prästlönetillgångarna skall nämligen förvaltas så effektivt som möjligt och på ett sådant sätt att de ger bästa möjliga totalavkastning. Vinsten som uppkommer vid förvaltningen skall tillföras församlingarna enligt andelstal. De som har störst intresse av att förvaltningen sker konsekvent är således församlingarna. Det är viktigt att församlingarna får en trygghet i stiftets förvaltning av prästlönetillgångarna. Detta tillgodoses bäst om stiftet utser en obligatorisk egendomsnämnd som självständigt bevakar församlingarnas ekonomiska och fastighetstekniska intressen vid förvaltningen. När det gäller kyrkofondens medel så menar domkapitlet att dessa skall förvaltas utan sammanblandning. Detsamma bör gälla för förvaltningen av prästlönetillgångarna.. Vinstmedlen tillhör ograverat församlingarna. Den största garantin för så sker är att det finns en obligatorisk egendomsnämnd. Självkostnadsprincipen skall gälla för kyrkan. Denna princip kan, enligt domkapitlets mening, inte tillämpas på prästlönetillgångarnas förvaltning. Meningen med dessa tillgångar är ju att de skall skapa ekonomiska förutsättningar för i grunden prästerskapets avlöningar. Om stiften har en obligatorisk egendomsnämnd så elimineras stiftets problematik med självkostnadsprincipen. Stadsförsamlingarna har i regel inga eller endast små prästlönetillgångar. På grund av stadsförsamlingarnas befolkningsövervikt i stiftet kommer stiftsstyrelsens sammansättning att ge en övervikt för församlingar utan egendomar. Detta kan medföra att besluten om prästlönetillgångarna fattas av organ som inte har de största direkta intressena för förvaltningen. En obligatoriskt tillsatt egendomsnämnd kommer bättre att tillgodose församlingarna i denna fråga.
Västerås stiftssamfällighet anser att det bör anges att det skall finnas en egendomsnämnd och att det också kan finnas andra nämnder. Även Karlstads kyrkliga samfällighet anser att egendomsnämnden bör vara fortsatt obligatorisk och ser en fara i att den kompetens som har byggts upp vad avser förvaltning av jord och skog på sikt kan försvagas om det blir frivilligt att inrätta en egendomsnämnd. Frågan bör enligt samfälligheten ytterligare belysas i kommande utredningar. Liknande synpunkter framför Lycksele kyrkliga samfällighet.
Vad gäller domkapitlet anser Domkapitlet i Luleå och Luleå stiftssamfällighet att det vore av värde om domkapitlets uppgifter kunde beskrivas på ett samlat sätt, t.ex. i anslutning till förslagets 6 kap. 8 § eller med hjälp av hänvisning till de avdelningar och kapitel där domkapitlets uppgifter anges. På så sätt skulle man snabbt få en överblick över vilka dessa uppgifter är. Motsvarande kunde också göras med stiftsstyrelsens uppgifter. Även Botkyrka kyrkliga samfällighet menar att domkapitlets uppgifter kan med fördel kan preciseras nämnda bestämmelse.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Enligt nuvarande ordning är stiftet inte någon enhetlig rättsfigur. Det består av tre olika delar, biskopen, domkapitlet och stiftssamfälligheten. Biskopsämbetet och domkapitlet är statliga medan stiftssamfälligheten är en kyrkokommun. I 3 § lagen om Svenska kyrkan föreskrivs att stiftet är en egen juridisk person som kan förvärva rättigheter och ta på sig skyldigheter. Stiftet får också som en självständig organisatorisk del av trossamfundet Svenska kyrkan registreras enligt 13 § lagen om trossamfund. Som sådan kommer stiftet att få besluta om en egen regional kyrkoavgift. Detta innebär att stiftsamfälligheten inte längre behövs. I stället måste avgöras vilka organ som skall företräda den nya juridiska personen efter år 2000. Vi anser, i likhet med utredningen, att den uppgiften bör tillkomma de nuvarande organen, biskopen, domkapitlet, stiftsfullmäktige och stiftsstyrelsen av följande skäl.
Vad först gäller biskopen anges som redan har nämnts i lagen om Svenska kyrkan att det skall finnas en biskop för varje stift. Detta är i enlighet med kyrkans eget synsätt. Den teologiska expertgruppen har i denna del anfört bl.a. följande.
Till sitt ursprung är stiftet biskopens ämbetsområde. Biskopens uppdrag som stiftets andlige ledare avser stiftets uppgifter i dess helhet. Vid biskopens sida behövs också ledningsorgan för att fullgöra olika uppgifter som hör till episkopéfunktionen. Denna historiskt givna ordning har också en principiell motivering. Det innebär att episkopéfunktionen blir utövad i samverkan mellan lekfolk och ämbetsbärare.
Till biskoparnas och därmed stiftens huvuduppgifter hör teologiskt att utöva tillsyn över församlingarna och de som utövar kyrkans vigningstjänst. I det ingår att svara för rekryteringen till kyrkans vigningstjänst och att viga nya präster och diakoner. Denna uppgift hör till biskopens exklusiva funktion och kan inte läggas på någon annan. Kyrkans kallelse av nya präster och diakoner utövas emellertid inte av biskopen ensam. I dag fullgörs uppgiften också av domkapitlet och det är lämpligt att så sker även i framtiden.
För stiftets uppgift att fastställa en regional kyrkoavgift måste det finnas ett demokratiskt valt organ, ett stiftsfullmäktige. Stiftsfullmäktige skall vara stiftets beslutande organ som fastställer budget för stiftet, anger mål och riktlinjer för verksamheten och beslutar om nämndorganisation. Vidare måste det finnas ett beredande och verkställande organ, en stiftsstyrelse som lämpligen kan anförtros förvaltningsuppgifter av olika slag, om inte någon särskild nämnd i stället utses för dessa. Det blir stiftsstyrelsens uppgift att företräda stiftet mot tredje man.
I kyrkoordningen skall det närmare anges vilka uppgifter som de olika delarna av stiftet har. I det föregående avsnittet har vi något berört vilka uppgifter det är fråga om. Det bör också uttryckligen anges i kyrkoordningen att biskopen på eget ansvar fullgör sina uppgifter, utifrån givna vigningslöften, för att markera biskopens självständiga ställning gentemot stiftsfullmäktige och stiftsstyrelsen. Av samma skäl bör det anges att domkapitlet fullgör sina uppgifter självständigt och att det inte får tilldelas andra uppgifter än dem kyrkoordningen föreskriver.
Egendomsnämnd
Som redan har antytts föreslår vi att stiftsfullmäktige får besluta om man vid sidan av stiftsstyrelsen vill inrätta en eller flera nämnder för vissa uppgifter. Enligt nu gällande regler skall det obligatoriskt finnas en egendomsnämnd för att fullgöra uppgifter som rör den specialreglerade kyrkliga jorden. Flera remissinstanser framför önskemål att detta skall gälla även i fortsättningen.
Nuvarande ordning med en obligatorisk egendomsnämnd på stiftsplanet skall ses mot bakgrund av tidigare gällande kommunala regelsystem med ett antal specialreglerade obligatoriska nämnder i kommuner och landsting. För de borgerliga kommunerna gäller sedan 1992 en i princip fri nämndorganisation. Grundtanken med att införa en friare nämndorganisation var att kommunerna och landstingen därigenom skulle kunna forma en så ändamålsenlig organisation som möjligt utifrån de varierande lokala förutsättningarna. Stiften upphör visserligen att vara kyrkliga kommuner efter relationsförändringen. De motiv som har legat bakom avregleringen för de borgerliga kommunerna är dock i lika hög grad giltiga för den framtida kyrkliga organisationen. En utgångspunkt för den kommande kyrkoordningen är att den skall präglas av förenklingar så långt det är möjligt och ett ökat utrymme för lokalt betingade lösningar. Avskaffandet av den obligatoriska egendomsnämnden är ett steg i den riktningen.
En avreglering av egendomsnämnderna innebär naturligtvis inte att sådana inte får finnas. Det får i stället ankomma på stiften själva att inom ramen för en frivillig nämndorganisation fatta beslut i frågan. Det sannolika är att de flesta stift även i fortsättningen kommer att inrätta särskilda nämnder för förvaltningen av den egendom som anförtros stiften. I de stift där så inte sker kommer uppgifterna i stället att ligga på den obligatoriska stiftstyrelsen.
Kontrakt
Sedan lång tid i kyrkans historia har det funnits en indelning av stiften i kontrakt som har varit tjänstgöringsområde för en kontraktsprost. Detta har visat sig vara en smidig och lämplig form för att biskopens uppdrag skall kunna fullgöras ute i stiftet samtidigt som det i många fall har blivit ett forum för samverkan över församlings- och pastoratsgränserna. Kontraktet kan därför sägas vara en punkt där stift och församling möts. Vi anser i likhet med utredningen att det finns skäl att behålla denna indelning och att det därför i kyrkoordningen skall anges att stiftet skall vara indelat i kontrakt och att det i varje kontrakt skall finnas en kontraktsprost. Någon ordning med biträdande kontraktsprostar regleras alltså inte i kyrkoordningen. Vad gäller kontraktsprostens funktion och uppgifter återkommer vi till det (se avsnitt 8.3.4).
8.3.3 Närmare om stiftsfullmäktige, stiftsstyrelsen och nämnderna
Centralstyrelsens förslag: Stiftsfullmäktige beslutar i principiella ärenden och ärenden av större vikt. Stiftsfullmäktige får delegera beslutanderätten i vissa ärenden till stiftsstyrelsen eller till en nämnd. Stiftsfullmäktige skall bestå av ett udda antal ledamöter som utses genom direkta val. Stiftsstyrelsen skall bl.a. leda och samordna stiftets förvaltning och ha tillsyn över nämndernas verksamhet. Stiftsstyrelsen består av biskopen som ordförande och domprosten som ersättare för henne eller honom samt ett antal ledamöter jämte ersättare som väljs av stiftsfullmäktige. I kyrkoordningen skall det närmare regleras vad som gäller i fråga om bl.a. sammanträden, ersättarnas tjänstgöring, beslutförhet, jäv, ärendenas avgörande och protokollföring för såväl stiftsfullmäktige som stiftsstyrelsen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 10
7 kap. Stiftsfullmäktige, stiftsstyrelsen och nämnderna
Behandlar stiftsfullmäktiges och stiftsstyrelsens uppgifter och sammansättning
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Stiftssamfälligheterna:
Ja 45 % (vägd 43) Efter justering 45 % (vägd 37) Nej 3 % (vägd 20) Tar inte ställning 8 % (vägd 0)
På kapitelnivå är således en majoritet av samtliga remissinstanser för förslaget. Bland stiftssamfälligheterna är det dock en minoritet, 45 %, som säger Ja till kapitlet som sådant. Av siffrorna på paragrafnivå framgår att minst 88 % av de som har svarat säger Ja till de olika delarna, bortsett från 7 kap. 11-13 §§ där "bara" 78 % säger Ja. De kommentarer som har lämnats visar också att synpunkterna är spridda på de olika bestämmelserna i kapitlet. Dock har flera av de kritiska remissinstanserna invändningar mot att biskopen föreslås vara självskriven ordförande i stiftsstyrelsen.
Svenska kyrkans Lekmannaförbund: På lämpligt ställe i kapitlet bör ges en hänvisning till de bestämmelser som reglerar valet av och valbarheten till stiftsfullmäktige. Domkapitlet i Karlstad och Karlstad stiftssamfällighet: Stiftsfullmäktige bör kunna delegera till stiftsstyrelsen inte endast vissa grupper av ärenden (ärendegrupper), utan även visst ärende (jfr 4:3). Sådan begränsad delegering föreslås i utredningen kunna ske på församlings- och samfällighetsnivå. Södra Ölands kyrkliga samfällighet : Den begränsning i delegeringsmöjligheten som anges i andra stycket torde kompletteras så att den blir likartad med vad som anges i 4 kap. 3 § andra stycket. Stockholms stiftssamfällighet: Antalet stiftsfullmäktige bör kunna variera i stiften men med en lägsta gräns resp. en övre. Som intervall förordar vi 25-51 med lika antal ersättare. Det finns inte anledning att utse två vice ordförande vare sig i stiftsfullmäktige, stiftsstyrelsen eller andra nämnder. Uppsala kyrkliga samfällighet:: Antalet ersättare i stiftsfullmäktige bör begränsas till hälften av antalet ordinarie ledamöter. Domkapitlet i Strängnäs och Strängnäs stiftssamfällighet: Tidpunkten den 31 mars i förslagets 4 § bör ändras till den 31 januari m.h.t. tidsschemat för valförfarandet. Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet och Strängnäs stiftssamfällighet: Punkten 3 i förslagets 5 § bör vara "..biskopen eller domprosten".
Norrköpings kyrkliga samfällighet : Val till stiftsfullmäktige skall ske genom indirekta val. Detta förstärker sambandet mellan lokala organ (församlingarna) och stiftet.
Domkapitlet i Växjö och Växjö stiftssamfällighet: Det synes vara en ovanlig och överflödig skrivning att i författningstext (förslagets 10 §) skriva in en självklar rätt för arbetsgivaren att anställda lämnar yttranden i ärenden. Detta är mer frågor som bör tas in i arbetsordningen för tjänster. Domkapitlet i Luleå och Luleå stiftssamfällighet: Dagens regelverk föreskriver att antalet ersättare skall vara lika stort som antalet ledamöter i stiftsstyrelsen. Det självklara är givetvis att det skall vara så även fortsättningsvis. Stockholms stiftssamfällighet: Också antalet ledamöter i stiftsstyrelsen bör begränsas och utses inom intervallet 8-14, vartill kommer biskopen. Västerås kyrkliga samfällighet: Ang. förslagets 14 §: Om en ledamot inställer sig efter upprop utan att i förväg ha anmält sen ankomst, tjänstgör hans ersättare under hela detta sammanträde.
Om ordförande i stiftsstyrelsen
Domkapitlet i Luleå och Luleå stiftssamfällighet biträder förslaget om biskopen som ordförande eftersom en sådan ordning på många sätt innebär att möjligheter till samordning och samsyn i stiftsarbetet tillvaratas. På motsvarande sätt som har anförts ang. 4 kap 23-23 §§ menar domkapitlet/stiftssamfälligheten att det är både väsentligt och självklart att i kyrkolagen föreskriva att biskopen har närvaro- och yttranderätt i de nämnder och utskott som tillsätts inom stiftsorganisationen. Härnösands stiftssamfällighet: Biskopen kan väljas till ordförande, dock ej självskriven. Uppsala stiftssamfällighet: Ordförande skall utses bland de valda ledamöterna av stiftsfullmäktige. Biskopen skall vara självskriven ledamot (men ej ordförande). Umeå kyrkliga samfällighet, Karlstads kyrkliga samfällighet, Botkyrka kyrkliga samfällighet och Huskvarna-Hakarps kyrkliga samfällighet: Biskopen skall ej vara självskriven ordförande i stiftsstyrelsen. Norrköpings kyrkliga samfällighet: Biskopen skall inte vara självskriven ordförande. I demokratisk ordning bör den som är mest lämpad för uppdraget väljas. Helsingborgs kyrkliga samfällighet och Lycksele kyrkliga samfällighet: Biskopen skall kunna väljas till ordförande men ordförandeskapet i stiftsstyrelsen skall avgöras av stiftsfullmäktige. Solna kyrkliga samfällighet: Den dubbla ansvarslinjen i församlingen formuleras utifrån att kyrkoherden inte får vara ordförande i kyrkorådet. Efter diskussion om vilken roll biskopen skall ha i stiftet och efter omröstning tillstyrker vi förslaget att biskopen är självskriven ordförande i stiftsstyrelsen. Uppsala kyrkliga samfällighet: Ordningen för den dubbla ansvarslinjen på de olika nivåerna är inte konsekvent. Om biskopen skall vara stiftsstyrelsen ordförande så kan inte samtidigt församlingarna fråntas möjligheten att utse kyrkoherden till ordförande i kyrkorådet. Lunds kyrkliga samfällighet: I 13§ bör endast anges att en av de valda ledamöterna skall utses till ordförande o.s.v. Det saknas bärande argument för att låta biskopen vara självskriven ordförande i stiftsstyrelsen. I avsnittet om kyrkoherdens ställning i kyrkoråden har utredningen samlat alla argument som talar mot det självskrivna ordförandeskapet. Men när det gäller biskopen lyfter utredningen fram alla argument för ett självskrivet ordförandeskap. Många kyrkoherdar i flerförsamlingspastorat ansvarar för en mera komplicerad organisation än biskopen, som har att hålla samman de två organen på stiftsnivån d.v.s. stiftsstyrelsen och domkapitlet. Samordningen mellan stiftsstyrelsen och domkapitlet sker ju automatiskt genom att biskopen sitter i båda organen med domprosten som ledamot i domkapitlet och som biskopens ersättare i stiftsstyrelsen. Örebro kyrkliga samfällighet: Ny lydelse: "Bland de valda ledamöterna utser stiftsfullmäktige ordförande och en eller två vice ordförande". Paragrafens sista stycke utgår. Burlövs församling: Skälen att biskopen skall vara självskriven ordförande i stiftsstyrelsen är inte övertygande. Man bör i stället ha samma ordning som föreslås för församlingsnivån i 4 kap 8 och 15 §§. Dock kan det möjligen finnas skäl att biskopen, i så fall i motsats till kyrkoherden, skall vara valbar. Dessa skäl bör i så fall närmare utvecklas.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
I likhet med vad som har föreslagits i fråga om den lokala nivån bör det även på den regionala nivån anges i kyrkoordningen vad som är det beslutande respektive det verkställande organets grundläggande uppgifter. Den inledande bestämmelsen i sjunde kapitlet lägger fast att det beslutande organet, stiftsfullmäktige, som sin främsta uppgift har att ange mål och riktlinjer för verksamheten och att besluta i andra övergripande frågor.
På samma sätt som enligt nuvarande ordning (jfr 23 kap. 6 § kyrkolagen) skall stiftsfullmäktige få delegera beslutanderätten till stiftsstyrelsen eller till någon nämnd. Vi anser i likhet med utredningen att det är tillräckligt att sådan delegation får avse vissa grupper av ärenden så som är fallet enligt nuvarande regler.
Till skillnad mot vad som gäller idag föreslår vi att valen till stiftsfullmäktige skall vara direkta. Som framgår av valutredningens betänkande (SKU 1998:4 s. 124 f.) har det länge varit en omdiskuterad fråga om valen, utifrån allmänna demokratiska principer och i likhet med den lokala nivån, bör vara direkta, eller om stiftsfullmäktiges roll som beslutandeorgan i en samfällighet av församlingar, gör att det hellre bör utses av församlingarnas representanter. Vi har dock stannat för det förstnämnda alternativet. Närmare om valet återkommer vi till i avsnitt (8.9.1).
Genom ett par hänvisningsbestämmelser kommer flera av de regler som gäller på den lokala nivån för kyrkofullmäktige och kyrkorådet att gälla på motsvarande sätt för stiftsfullmäktige och stiftsstyrelsen. Det gäller exempelvis regler om sammanträden, protokoll, beslutförhet och jäv. Vi avser inte att kommentera dessa här utan återkommer till dem i kommentarerna. Vad särskilt gäller jävsreglerna vill vi här bara erinra om att vi föreslår vissa förändringar i förhållande till utredningen som skärper reglerna om jäv för såväl stiftsfullmäktige som stiftsstyrelsen och nämnderna. I denna del hänvisar vi till vad vi tidigare har anfört i fråga om de lokala organen (avsnitt 8.2.6 om kyrkofullmäktige och avsnitt 8.2.8 om kyrkorådet i en församling).
På en punkt, som också har kommenterats av ett antal remissinstanser, avviker reglerna från den lokala nivån. Det gäller ordförandeskapet i det verkställande organet, stiftsstyrelsen, där vårt förslag, i likhet med utredningen, innebär att biskopen är självskriven ordförande. I avsnitt 8.3.2 om stiftets organisation har vi något redogjort för vår syn på stiftet och biskopens roll. Vi vill här framhålla vikten av att det i stiftet finns en sammanhållen stiftsledning som verkligen fungerar. Eftersom stiftsledningen består av biskopen, domkapitlet och stiftsstyrelsen kan detta lämpligen åstadkommas genom att biskopen är självskriven ordförande i både domkapitlet och stiftsstyrelsen. Någon motsvarande organisation finns inte på den lokala nivån och det är bl.a. därför, som vi ser det, inte meningsfullt att jämföra biskopens roll i stiftsstyrelsen med kyrkoherdens roll i kyrkorådet. Avgörande är dock att stiftet till sitt ursprung är biskopens ämbetsområde. Detta gäller fortfarande. Det råder inte ett motsvarande förhållande i fråga om kyrkoherden och församlingen.
8.3.4 Biskopen och kontraktsprosten
Centralstyrelsens förslag: Till biskopens uppgifter hör bl.a. att förkunna evangelium i ord och handling, att ansvara för att evangelium förkunnas rent och klart och för att sakramenten förvaltas enligt kyrkans bekännelse och ordning, att svara för ledning och tillsyn samt att viga präster och diakoner.
Biskopen skall också visitera stiftets församlingar men får uppdra åt kontraktsprosten eller, i särskilda fall, en ledamot eller sekreteraren i domkapitlet att genomföra visitationen. Protokollet från visitationen skall lämnas till domkapitlet samt till berörd församling och samfällighet.
I Uppsala stift skall arbetsuppgifterna fördelas mellan ärkebiskopen och biskopen på pastorala områden som anges i kyrkoordningen.
Om biskopen är förhindrad eller om biskopstjänsten inte är tillsatt får domkapitlet besluta vem som skall fullgöra biskopens uppgifter utom när något annat är särskilt reglerat i kyrkoordningen.
Kontraktsprosten skall i sitt kontrakt bl.a. biträda biskopen med ledningen och tillsynen.
En biskop får utses av Konungen att vara överhovpredikant.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 11
8 kap. 1-5 §§ Biskopen
Innehåller bestämmelser om biskopens och kontraktsprostens uppgifter
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Domkapitlen:
Ja 27 % Efter justering 64 % Nej 9 % Tar inte ställning 0 %
Stiftssamfälligheterna:
Ja 64 % Efter justering 36 % Nej 0 % Tar inte ställning 0 %
Även här är en majoritet av de samlade remissinstanserna för förslaget på kapitelnivå. Dock anser en majoritet av domkapitlen att förslaget på kapitelnivå kan godtas först efter justering och även stiftssamfälligheterna är mer kritiska än övriga kategorier. Av tabellerna på paragrafnivå framgår att av de som har svarat på den nivån visar domkapitlen lägre Ja-procent främst när det gäller bestämmelsen om fördelningen av arbetsuppgifterna mellan ärkebiskopen och biskopen i Uppsala stift (förslagets 3 §) och bestämmelsen om vem som träder in vid biskopens förhinder (förslagets 4 §). På dessa båda bestämmelser finns det dock på paragrafnivå en majoritet för förslaget även bland domkapitlen (64 % Ja på båda paragraferna).
Domkapitlet i Stockholm: Ang. biskopens uppgifter: Paragrafen bör inledas på följande sätt: "Den som innehar en befattning som biskop skall i sin egenskap av andlig ledare:" Domkapitlet i Västerås: Tillägg: företräda Svenska kyrkan i sitt stift.
Löftadalens kyrkliga samfällighet: Ordet "evangelium" ersätts av "Guds ord " i punkterna 1 och 2.
Om visitationer
Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet: Stryk andra meningen om att uppdraget att visitera i särskilda fall kan ges till en ledamot eller sekreteraren i domkapitlet. Domkapitlet i Skara och Skara stiftssamfällighet: Det framstår inte som lämpligt att sekreteraren, som i fortsättningen enligt kyrkoordningsförslaget aldrig kan komma att ingå som ledamot i domkapitlet, skall kunna utföra visitationer. Denna term bör reserveras för biskopens tillsynsinstrument. En helt annan sak är att sekreteraren kan och bör göra besök i församlingarna för utredning eller information på biskopens uppdrag där så är motiverat på grund av omständigheterna. Formerna för detta regleras lämpligen i domkapitlets arbetsordning. Domkapitlet i Västerås: Protokollet skall anmälas i berörd församling/samfällighet. Falu kyrkliga samfällighet: Protokollet skall även delges församlingen där visitation skett.
Om fördelningen i Uppsala stift
Domkapitlet i Karlstad: Ang. förslagets 3 §: Paragrafens första stycke skall kvarstå. Övrigt bör utgå. Arbetsuppgifterna är allt för detaljreglerade. Uppdelning kan ske på annat sätt än den i kyrkoordningen föreslagna. Detta bör bestämmas mellan ärkebiskopen och biskopen i Uppsala stift. Domkapitlet i Uppsala och Uppsala stiftssamfällighets arbetsutskott: Domkapitlets majoritet accepterar den föreslagna skrivningen men anser att det vore bättre att uppgifterna fördelades så, att ärkebiskopen ansvarar för rikskyrkliga ärenden medan biskopen i Uppsala blir ansvarig för hela Uppsala stift. Karlstad stiftssamfällighet och Stockholms stiftssamfällighet: Fördelningen av uppgifterna behöver ej framgå av kyrkoordningen.: Uppgiftsfördelning mellan ärkebiskopen och biskopen i Uppsala stift skall inte regleras i kyrkoordningen. Teologiska fakulteten i Uppsala: Förslaget att indela Uppsala stift i olika pastorala områden innebär i praktiken en delning av stiftet. Det borde ytterligare övervägas vad en sådan arbetsfördelning får för konsekvenser vad gäller förståelsen för biskopsämbetet, särskilt om den riskerar att avvika från vad som i övriga episkopala samfund oftast är ordningen med hjälpbiskopar.
Om överhovpredikant
Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet: Det bör vara en biskop eller präst som kan utses till överhovpredikant. Domkapitlet i Visby och Visby stiftssamfällighet: Bestämmelsen bör lyda; "Konungen får utse överhovpredikant".
Domkapitlet i Västerås: Präst inom Svenska kyrkan som Konungen utser får vara överhovpredikant. Stockholms stiftssamfällighet: Paragraf 3 a har fått en språkligt olycklig formulering. Vi vill se en formulering som bygger på att även annan präst än biskop kan vara överhovpredikant. Utifrån detta bör en omformulering ske. Uppsala stiftssamfällighet: Lägg till "drottningen" som alternativ till Konungen. Hovförsamlingen och Hovkonsistoriet uttrycker sin tillfredsställelse över den föreslagna lösningen. Paragrafens andra stycke uppfattas som ett medgivande att överhovpredikanten arbetar och fattar beslut i former som HM Konungen bestämmer. Det sista ledet har dock fått en olycklig formulering. Förslag: "Ur kretsen av i Svenska kyrkans ordning vigda biskopar utser Konungen en överhovpredikant".
Falu kyrkliga samfällighet: Paragrafen bör utgå. I andra hand föreslås att ordet "biskop" byts mot "prästvigd i Svenska kyrkan". Lunds kyrkliga samfällighet: Vad vi vet finns det i den nuvarande kyrkolagen inga regler om hovpredikanter, överhovpredikanter etc. Om det enbart är av tillsynsskäl, som man vill reglera det i kyrkoordningen, borde man ha avstått från att föreskriva att överhovpredikanten skall vara biskop. Det är inte svårt att tänka sig att det kan finnas andra i utredningen ej angivna motiv för en sådan skrivning.
Om ersättare för biskop vid dennes förfall
Domkapitlet i Karlstad: Vid förfall för biskopen skall episkopéfunktionen vara vilande tills ny innehavare utses. Andra frågor som inte typiskt sätt sorterar under biskopsämbetet löses på annat sätt. I stiftsstyrelsen går vice ordförande in som ordförande och i domkapitlet tillämpas samma princip. Vissa frågor såsom vigning överlåtes till annan biskop. Domprosten bör ha ett samordningsansvar för stiftsorganens verksamhet. Domkapitlet i Lund: Den naturliga ersättaren för biskopen är domprosten. Detta borde framgå av 4 §. Domkapitlet i Skara och Skara stiftssamfällighet: Domprostens roll bör klarläggas genom angivande av att domprosten är den som i första hand skall fullgöra biskopens uppgifter vid dennes förfall. Först när både biskop och domprost är förhindrade skall någon annan kunna bli aktuell. Det bör också tilläggas att visitationer inte genomförs när domkapitlet fattat särskilda beslut om fullgörande av biskopsuppgifter. Domkapitlet i Strängnäs: I de fall som här anges bör biskopens uppgifter fullgöras av domprosten. Särskilt beslut av domkapitlet enligt förslaget - bara om även domprosten har förhinder eller domprosttjänsten är ledig. Domkapitlet i Visby och Visby stiftssamfällighet: Bestämmelsen behöver förtydligas med hänsyn till domprosten ställning som ersättare för biskopen. Göteborgs kyrkliga samfällighet: Det bör anges att det endast är en präst som kan fullgöra biskops uppgift.
Om kontraktsprosten
Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet: Tillägg; "Kontraktsprosten skall vara kontraktets talesman hos biskopen". Domkapitlet i Karlstad: Tillägg bör göras med att kontraktsprosten även är kontraktisternas förtroendeman. Domkapitlet i Luleå: Mot bakgrund av att kyrkoherdarna enligt den modell som föreslås för prästernas anställningsförhållanden inte har någon överordnad arbetsledare, bör kontraktsprosten tilldelas vissa uppgifter av arbetsledande, administrativ och personalvårdande karaktär i relation till kyrkoherdarna inom kontraktet. Svenska kyrkans Församlingsnämnd, Delegationen för finskspråkigt arbete: Större delen av präster anställda för finskspråkigt arbete är för närvarande kontraktsadjunkter som i många fall arbetar i flera kontakt. Därför bör kontraktsprostens roll och förhållande till kontraktets finskspråkiga arbete definieras. Löftadalens kyrkliga samfällighet: Kontraktsprosten skall också representera kontraktets präster gentemot stiftsledningen. Norrköpings kyrkliga samfällighet: En ny punkt bör läggas till: "vara handledare och själasörjare för kontraktets kyrkoherdar". Dag Sandahls särskilda yttrande om kontraktsprosts uppgifter tillstyrks. Västerås kyrkliga samfällighet: Vem skall ta hand om kontraktsprostens administrativa uppgifter visavi kyrkoherdarnas? Skall t.ex. kyrkorådets ordförande attestera kyrkoherdens reseräkningar? Äventyras inte i så fall sekretessen?
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Biskopens uppgifter - visitationer
Vi föreslår i likhet med nivåutredningen att biskopens uppgifter preciseras i kyrkoordningen och att de har sin tyngdpunkt i tillsynen. Vissa av uppgifterna ankommer på biskopen ensam att sköta, t.ex. att viga präster och diakoner. I fråga om andra uppgifter, exempelvis ledning och tillsyn, utövas de av biskopen tillsammans med domkapitel, stiftsstyrelse och medarbetare.
Till de sistnämnda uppgifterna hör också att visitera församlingarna i stiftet. Denna uppgift, som är nära kopplad till tillsynsfunktionen, har biskopen även enligt nu gällande regler (jfr 28 kap. 1 och 3 §§ kyrkolagen). Visitationen har utvecklats till att inte främst handla om inspektion och kontroll utan i lika hög grad omsorg och inspiration. Även här skall alltså begreppet tillsyn ses i en vidare mening.
Historiskt har biskopen fullgjort denna uppgift i samverkan med andra medarbetare. Uppgiften att visitera har alltså inte varit biskopens exklusiva ansvar. Vi föreslår att den ordningen skall bestå. Biskopen skall således få uppdra åt kontraktsprostarna att utföra visitationer i kontraktets församlingar. I särskilda fall skall även en ledamot eller sekreteraren i domkapitlet kunna ges ett sådant uppdrag. Detta är i enlighet med vad som gäller idag. Det förhållandet att sekreteraren enligt vårt förslag inte längre kommer att vara ledamot i domkapitlet behöver inte föranleda någon ändring i detta avseende. Enligt vår mening finns det inte heller idag någon sådan omedelbar koppling mellan själva ledamotskapet i domkapitlet och visitationens innebörd.
På en punkt föreslår vi dock en ändring i förhållande till utredningsförslaget. Det gäller till vem protokollet från visitationen skall lämnas. Några remissinstanser har påpekat att det bör delges inte bara domkapitlet utan också berörd församling och samfällighet. Vi delar den uppfattningen och föreslår att kyrkoordningen utformas i enlighet med detta.
Fördelningen i Uppsala stift
Enligt utredningens förslag skall den huvudsakliga fördelningen av arbetsuppgifterna mellan ärkebiskopen och biskopen i Uppsala stift slås fast i kyrkoordningen på så sätt att biskoparna tilldelas sina särskilda pastorala områden inom stiftet. Bakgrunden till detta är att den nuvarande ordningen, enligt vilken biskopen får sina uppgifter på delegation från ärkebiskopen, inte har fungerat så bra. Det har uppstått oklarhet bl.a. om episkopéfunktionen och styrningen i stiftet.
Som utredningen har påpekat kan en uppdelning av Uppsala stift i pastorala områden vara en känslig fråga. Det kan lätt upplevas så att de delar av stiftet som inte hamnar i ärkebiskopens pastorala ansvarsområde känner sig satta på undantag. Enligt vår uppfattning måste man dock försöka bortse från sådana synpunkter när en så ändamålsenlig ordning som möjligt skall skapas.
En i kyrkoordningen fastlagd uppdelning i pastorala områden skulle eventuellt också kunna tolkas som en förberedelse inför en stiftsdelning. Från vår sida kan vi inte se det på det sättet. En uppdelning i pastorala områden kan snarare sägas vara ett sätt att undvika en annars måhända nödvändig delning av stiftet. När det gäller fördelningen av pastorala områden föreslår vi, i likhet med utredningen, att ärkebiskopens pastorala område skall bestå av församlingarna inom Uppsala, Enköpings och Sigtuna kontrakt. Biskopens pastorala område blir de återstående församlingarna i Uppsala stift.
Det pastorala ansvaret på stiftsnivån fullgörs inte bara av biskopen. Biskopen delar detta ansvar huvudsakligen med domkapitlet. Skall en uppdelning av stiftet på föreslaget sätt i pastorala områden fungera på ett tillfredsställande sätt måste båda biskoparna fungera tillsammans med ett domkapitel. Skall man i Uppsala stift behålla en samlad stiftsledning är det dock inte lämpligt att inrätta ett särskilt domkapitel för varje pastoralt område. I stället bör både ärkebiskopen och biskopen i Uppsala arbeta med samma domkapitel.
Vi föreslår därför att det i Uppsala stift skall finnas ett domkapitel som har en något annorlunda sammansättning är övriga domkapitel. Ärkebiskopen bör vara ordförande medan biskopen av Uppsala bör vara förste vice ordförande och domprosten andre vice ordförande. I övrigt bör sammansättningen sammanfalla med den som gäller för de övriga stiften dock så att ytterligare en lekman bör väljas av stiftsfullmäktige så att balansen mellan ämbetsbärare och lekmän återställs.
En fråga som det måste ankomma på ärkebiskopen och biskopen av Uppsala att träffa överenskommelse om är hur biskoparnas deltagande i lämplighetsprövningen av blivande präster skall gå till i Uppsala stift och vem som vid varje tillfälle skall svara för prästvigningarna och diakonvigningarna.
Biskopen i Uppsala skall vara ordförande i stiftsstyrelsen.
Ersättare för biskopen
Vi föreslår att det i kyrkoordningen skall finnas en regel om ersättare för biskopen när han eller hon har förhinder. Motsvarigheten finns idag i 28 kap. 4 § kyrkolagen. Vi föreslår dock en mer generell utformning av bestämmelsen och, i förhållande till utredningen, ett par justeringar. Dels bör den nu aktuella regeln gälla när inte annat är särskilt föreskrivet i kyrkoordningen. Som exempel kan nämnas att det i fråga om domkapitlet föreskrivs vem som där skall ersätta biskopen vid dennes frånvaro. Dels bör den föreslagna ordningen i fråga om Uppsala stift, bara gälla när båda biskoparna har förhinder. Den naturliga ordningen bör alltså vara att biskoparna där i första hand går in som ersättare för varandra innan det blir aktuellt för domkapitlet att förordna någon annan ersättare. Kyrkoordningen bör alltså förtydligas i dessa avseenden.
Kontraktsprostens uppgifter
I kyrkolagen finns inget särskilt avsnitt om kontraktsprostar. Med hänsyn till deras funktion i kontraktet, som vi redan tidigare har berört något, anser vi det angeläget att i kyrkoordningen göra en precisering av deras uppgifter.
Uppgiften att vara kontraktsprost bygger i grunden på ett förtroende från biskopen. Eftersom uppdraget kräver att tid finns föreslår vi att det pastorat i vilket kontraktsprosten har sin anställning skall, om en framställan om det görs av stiftet, vara skyldig att bevilja den tjänstledighet som behövs för att uppdraget skall kunna fullgöras. Vi återkommer dock till detta.
Att kontraktsprosten deltar i arbetet med att visitera församlingarna framgår av vår tidigare redovisning. Som tidigare har framhållits innebär visitationerna en möjlighet att utöva tillsyn men också ett tillfälle att förmedla idéer och ge inspiration till församlingen. Kontraktsprosten utgör därmed en viktig länk i stiftets uppgift att främja. Kontraktsprosten får också på det sättet en aktiv roll i tillsynsarbetet. Också på annat sätt är det naturligt att prosten genom sina nära kontakter med församlingarna inom kontraktet och de förtroendevalda, präster och andra anställda får en viktig roll vad gäller tillsynen.
Av den av oss föreslagna bestämmelsen framgår att kontraktsprostens uppgifter är knutna till biskopens särskilda tillsynsansvar. Det betyder att kontraktsprosten inte har att ta del i den delen av tillsynen som åvilar domkapitlet och till viss del har karaktär av dömande. Däremot bör kontraktsprosten genom råd och förmaningar kunna utöva sitt tillsynsansvar. Kontraktsprosten bör fullgöra sina uppgifter i nära samverkan med biskopen.
I kyrkoordningen föreskrivs att kontraktsprosten skall vara valförrättare i kontraktet vid biskopsval. Också andra uppgifter kan enligt kyrkoordningen ankomma på kontraktsprosten.
För kontraktsprostarna finns f.n. av biskopen fastställda instruktioner. Bestämmelsen i kyrkoordningen hindrar inte att biskopen som förman för kontraktsprostarna fastställer instruktioner som ålägger kontraktsprostarna mera omfattande uppgifter än de som här nämns. Uppgifterna måste dock ligga inom det område som anges i paragrafen.
Vad härefter gäller kontraktsprostens roll i förhållande till kontraktets präster som har framhållits av några remissinstanser, kan följande sägas. Kontraktets präster skall höras innan en kontraktsprost utses (jfr avsnitt 8.3.5 i det följande). Bland annat mot bakgrund av detta är det naturligt om han eller hon även kommer att åtnjuta prästernas förtroende. Kontraktsprosten kan på så sätt bli en kontaktpunkt mellan biskopen och prästerna utan att detta behöver regleras. Det bör dock framhållas att kontraktsprosten i första hand är och enligt vår mening skall vara biskopens förtroendeman och att detta bör vara tydligt i kyrkoordningen.
8.3.5 Hur biskopar och kontraktsprostar utses
Centralstyrelsens förslag: En biskop eller ärkebiskop utses av Kyrkostyrelsen. Kyrkostyrelsen väljer därvid en av tre kandidater som har utsetts genom ett val i stiftet.
Vid valet skall följande ha rösträtt: domkapitlets och stiftsstyrelsens ledamöter (om ÄB - i samtliga stift); de som är anställda som präster i stiftet eller i någon av dess församlingar (om ÄB - präster inom Uppsala stift); de som är anställda som diakoner inom stiftet eller i någon av dess församlingar (om ÄB - diakoner inom Uppsala stift); och särskilt utsedda elektorer för stiftets lekmän.
Vid valet röstar var och en på två kandidater utan inbördes rangordning. De tre kandidater som har fått flest röster förs därefter upp på förslag till Kyrkostyrelsen. Kontraktsprosten utses av biskopen efter det att kontraktets präster har hörts. Är biskopen förhindrad får domkapitlet i stället förordna en kontraktprost eller en vikarie till dess att biskopen har utsett ny kontraktsprost.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att biskop och ärkebiskop skall utses genom ett direkt avgörande val varvid diakoner inte skall ha rösträtt. I sista hand skall valet kunna avgöras med lottning.
Remissinstanserna
Fråga 12
8 kap. 6-39 §§ Biskopen
Innehåller bestämmelser om hur biskopar väljs och hur kontraktsprostar utses
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Det finns en majoritet för förslaget på kapitelnivå. Dock anser endast 27 % av domkapitlen och 27 % av stiftssamfälligheterna att bestämmelserna kan accepteras fullt ut medan 36 respektive 45 % vill ha justering (ovägda tal).
Domkapitlet i Lund: Domkapitlet saknar i förslaget bestämmelser om behörighet att utöva biskopsämbetet. Det måste vara fullständigt klart att den som väljs till biskop och därefter vigs - liksom andra präster - är beredd att fullt ut tjänstgöra med andra präster, såväl kvinnor som män, i kyrkan. Det föreslagna valsystemet garanterar inte detta. Det får enligt domkapitlets bestämda uppfattning inte ens finnas en teoretisk möjlighet att den som vinner ett biskopsval är en motståndare till kvinnliga präster. Förslaget innehåller heller inte någon möjlighet att efter valet göra en behörighetskontroll. Även om så vore fallet skulle det vara en mycket märklig situation om en sådan prövning skulle leda fram till att ett biskopsval fick göras om. Domkapitlet menar därför att regelsystemet måste vara sådant att valet endast kan stå mellan dem som är behöriga att vara präster i kyrkan eller har samma behörighet som krävs av kyrkans präster. En möjlighet att uppnå detta är att införa en obligatorisk nomineringsprocess som följs av behörighetsprövning av de nominerade, förslagsvis Kyrkans ansvarsnämnd. Domkapitlet kan tillstyrka den föreslagna valordningen endast om detta kan tillgodoses. Lunds stiftssamfällighet anför i likhet med Domkapitlet i Lund att det kan uppstå problem om den valde biskopen är kvinnoprästmotståndare, att ett sätt att lösa detta är att föreskriva vissa behörighetskrav också för biskopar och att garantier skulle kunna skapas genom en formell nomineringsprocess och prövning av de nominerade kandidaterna t.ex. av Kyrkans ansvarsnämnd. Domkapitlet i Strängnäs: Kyrkoordningsförslaget inför ett nytt betraktelsesätt på biskoparna i Svenska kyrkan. Genom att stiftens biskopsval föreslås bli direkt avgörande sker en väsentlig nedtoning av att varje biskop även är hela kyrkans biskop. Det har inte redovisats några nackdelar med ett biskopsval som utmynnar i att ett antal kandidater presenteras för utnämning. Det inflytande som stiften har vid ett presentationsval är redan utomordentligt stort. Det är inte känt att någon biskop haft svårigheter i sin tjänst av den anledningen att vederbörande endast uppnått andra eller tredje förslagsrum. Ett system med presentationsval och utnämning ger större möjligheter att erhålla en allsidig sammansättning av biskopsmötet. Eftersom biskopsmötet är en viktig ledningsfunktion i kyrkan väger denna synpunkt tungt. Kyrkostyrelsen ligger närmast till hands för uppgiften att utnämnda biskopar. Principen om det direkt avgörande valet har lett till att ärkebiskopsval enligt förslaget skall ske med en enda valkorporation, dock med en särskild bestämmelse om viktning av röster från Uppsala stift. Därmed har en principiell förändring skett i synen på de övriga stiftens deltagande i ärkebiskopsvalet. Den nuvarande ordningen markerar att det är stiften (genom domkapitlen) som deltar i valet. I den föreslagna ordningen deltar ledamöter i domkapitlen och stiftsstyrelserna. Skillnaden är väsentlig och principiellt omotiverad. Det finns knappast någon anledning att fokusera på de personer som valts till ledamöter i stiftsorganen och anse att just de skall delta i valet. I den sammanhållna valkorporationen representerar de enbart sig själva. Däremot är det väsentligt att stiftsorganen som sådana - och domkapitlet motsätter sig inte att även stiftsstyrelserna deltar i valet - får medverka i val av ärkebiskop, Svenska kyrkans främste företrädare. Strängnäs stiftssamfällighet: Frågan om utseende av biskopar bör bli föremål för fortsatt utredning. Domkapitlet i Visby och Visby stiftssamfällighet föreslår komplettering med särskilda regler om behörighetsprövning efter ett provval och om en "Behörighetsnämnd" som skall göra den prövningen. Domkapitlet i Västerås: Nuvarande struktur bör övervägas, dvs. att stiftet genom val utser tre huvudkandidater. Detta motiveras bl.a. av att sällsynt "olyckliga" valutgångar skall kunna justeras. Domkapitlet i Växjö: För att garantera att biskopsmötet får en allsidig sammansättning och kompetens bör inte ett val vara utslagsgivande på annat sätt än som gällt hittills. Bland de tre som har fått flest antal röster, kan ett centralt organ - Centralstyrelsen, biskopsmötet eller kyrkomötet - få utse den nya biskopen. Karlstad stiftssamfällighet: Samma valbarhetskriterium som finns för prästkandidater bör införas för biskopar om skyldighet att tjänstgöra med andra präster. Domkapitlet skall vara det organ som prövar behörigheten. Lunds kyrkliga samfällighet: Om man, som utredningen framhåller, inte önskar reglera provvalet och på så sätt undandrar det från överklagande, bör man inte besluta att stiftet skall ansvara för provvalen. Nuvarande ordningen med att Svenska kyrkans personalförbund och Pastoratsförbundet gemensamt arrangerar det är bättre. Domkapitlet i Skara och Skara stiftssamfällighet: I 7 § om val av ärkebiskop bör föreskrivas att om decimaltal uppstår skall avrundning ske uppåt till närmaste heltal. Domkapitlet i Karlstad: Domkapitlet avstyrker KO-förslaget. De röstberättigade bör utse tre kandidater. Domkapitel och stiftsstyrelse skall sedan tillsammans utse en av de tre. Stockholms stiftssamfällighet: Vi avstyrker att lottning skall komma ifråga i något led vid val av biskop. Vid lika röstetal bör samtliga dessa gå vidare till en andra omgång. Enköpings kyrkliga samfällighet och Karlstads kyrkliga samfällighet: I stället för som idag regeringen bör Kyrkostyrelsen i framtiden bland förslagsvis tre kandidater utse biskop. Falu kyrkliga samfällighet: Kyrkostyrelsen bör avgöra valet vid lika antal röster. Ej lottning. Löftadalens kyrkliga samfällighet : Vid lika röstetal i andra omgången avgör Ärkebiskopen.
Om diakoners rösträtt
Domkapitlet i Skara: Enär det föreslagits att diakonatet skall tillföras kyrkans ämbete ter det sig egendomligt att inte på något sätt låta diakonerna ingå i den krets som väljer biskop. En sådan lösning bör sökas och antalet lekmän som elektorer bör anpassas därtill. Domkapitlet i Stockholm: Diakoner skall vara röstberättigade respektive kunna vara elektorer vid biskopsval/ärkebiskopsval - balansen ämbete-lekmän. Domkapitlet i Visby och Visby stiftssamfällighet: Med hänsyn till att diakonatet regleras och diakon skall ingå i domkapitlet bör diakonerna också medges rätt att utifrån sitt ämbete delta i biskopsval. Detta kan ske antingen genom att de utgör en egen valkorporation eller genom att de bildar gemensam valkorporation med prästerna. Järfälla kyrkliga samfällighet: Diakonerna bör få vara med och välja biskop då de är delaktiga i kyrkans ämbete. Teologiska fakulteten i Uppsala: Kyrkoordningsförslaget präglas av uppfattningen att biskopen, prästen och diakonen har olika uppdrag inom ett och samma kyrkliga ämbete. Tanken är att de i någon mån är jämställda inom detta ämbete, men fyller olika funktioner. Denna jämställdhetstanke kommer dock inte till uttryck i förslaget när det gäller diakonatets ställning vid biskopsval. Motivet för att utesluta diakonerna som särskild valkorporation är att det skulle riskera att rubba förhållandet mellan pastoratets storlek och antalet röstberättigade om diakonerna utgjorde en egen valkorporation. Genom att samtidigt hävda att diakonerna kan göra sin röst hörd genom lekmannaelektorerna, uttrycks inte önskan att inlemma diakonatet bland dem som innehar kyrkans vigningstjänster tydligt. Om Svenska kyrkan verkligen vill jämställa diakoner och präster borde de ha samma möjlighet att delta i biskopsval. Det skulle t.ex. kunna ske genom att stiftets präster och diakoner gemensamt valde elektorer som motsvarade antalet prästtjänster i stiftet eller genom att präster och diakoner utgjorde en gemensam valkorporation.
Teologiska fakulteten i Lund: Den ordning som föreslås för att utse biskopar innebär något nytt som på ett radikalt sätt bryter mot den nu gällande ordningen. Med hänsyn till att man föreslår en sådan genom gripande förändring är diskussionen om vilka fördelar och nackdelar de båda systemen har förvånansvärt torftig. Det avgörande skälet till att man förordar ett system med direkt avgörande val är inte att man finner denna valform vara bättre än ett system med presentationsval, utan det avgörande skälet är att man inte har funnit något organ inom den nya kyrkoorganisationen som är lämpligt att överta den utnämningsmakt som regeringen nu utövar. Fakulteten delar utrednings uppfattning att Biskopsmötet inte bör ges möjlighet att utnämna sina kollegor (så är t.ex. en situation där en sittande biskop är på förslag för utnämning till biskop i ett annat stift, bortsett från ärkestiftet, inte särskilt tilltalande). Kyrkostyrelsen förefaller att bli ett alltför stort organ för att kollektivt svara för biskopsutnämningarna. Ett system där Kyrkostyrelsen har ett avgörande inflytande över biskopsutnämningarna skulle kunna rubba den balans mellan medlemsinflytande och ämbetsinflytande inom kyrkan som man eftersträvar under beteckningen "den dubbla ansvarslinjen". Däremot borde det vara möjligt att ett särskilt organ som utses av Kyrkomötet svarar för utnämningsmakten. Utredningens resonemang i dessa delar pekar på ett beklagligt förhållande inom Svenska kyrkan genom att det markerar vilken roll gruppintressen och deras representation ("politiseringen") både har och förutsätts få i olika sammanhang. Fakulteten ifrågasätter om det inte inom Kyrkomötet skulle kunna finnas så stort förtroende över gränserna mellan grupperingarna att man kan utse ett litet antal personer - förslagsvis tre - med sådant anseende för gammeldags "oväld" att de anförtros uppdraget att utse biskopar. Till en sådan grupp skulle naturligtvis knytas kvalificerade tjänstemän som bereder utnämningarna på samma professionella sätt som tjänstemän inom regeringskansliet hittills har berett biskopsutnämningarna. Utredningen diskuterar inte risken att ett direkt val av en eller annan anledning "går snett" och resulterar i att en person som är olämplig för uppdraget väljs till biskop. Utredningen diskuterar inte heller att ett system med direkta val i många fall riskerar att markera konflikter som kan finnas i ett stift, genom att två kandidater ställs mot varandra. Den beskrivning som ges av att den som väljs har en majoritet av de röstande bakom sig är knappast korrekt. Röstmajoriteten kan i stället innebära att den som fått flest röster är den som är minst oönskad som biskop. Tvärtom mot vad utredningen anför förefaller det nuvarande systemet vara mindre konfliktskapande och ge den valde mer auktoritet. Man borde därför åtminstone överväga möjligheten att behålla det nuvarande systemet att avge röster på tre personer även om man stannar för att låta valet vara direkt avgörande. Om förslaget kvarstår bör det preciseras t.ex. hur blanka valsedlar skall bedömas och vad som händer om den som har fått flest röster i en första valomgång väljer att dra tillbaka sin kandidatur. Domkapitlet i Uppsala: Ang. 15 §: Det bör anges vid vilken tidpunkt antalet präster i pastoratet gäller, t.ex. vid tidpunkten för elektorsvalet. Domkapitlet i Skara och Skara stiftssamfällighet: Komplettering av 8 kap 17 § bör ske med att dag för elektorsval skall bestämmas till minst en månad före tidpunkten för biskopsvalet. Domkapitlet i Luleå och Luleå stiftssamfällighet: Paragrafen (förslagets 19 §) är oklar till sin innebörd. Domkapitlet ifrågasätter om det är en korrekt formulering att tala om pastoratsnämnden eftersom en sådan skall finnas i flerförsamlingspastorat som ingår i en flerpastoratssamfällighet. I en samfällighet skall alltid finnas församlingsdelegerade. Stockholms stiftssamfällighet: § 20 fungerar inte om biskopsvalet sker i samband med ny mandatperiod. Vi kan nämna vårt senaste biskopsval som exempel. Vid församlingarnas elektorsval november/ december 1997 hade ännu inte någon stiftsstyrelse eller domkapitel valts. Paragrafen bör ändras eller utgå. Syftet måste vara att ingen vid valet av biskop har mer än en röst. Domkapitlet i Luleå och Luleå stiftssamfällighet: Det bör anges att valförrättningen skall inledas med en andakt. Någon form av tidsgräns, förslagsvis en vecka, bör anges för den sammanräkning som domkapitlet skall göra, detta för att ett slutgiltigt resultat skall kunna meddelas inom rimlig tid och också för att domkapitlets uppgift att begära in röstsedlar och protokoll från de kontraktsvis genomförda valförrättningarna skall kunna fullgöras på ett rimligt sätt. Lunds kyrkliga samfällighet: Elektorsvalet bör kunna överklagas oberoende av om biskopsvalet överklagas eller ej och innan biskopsvalet genomförs.
Om kontraktsprostar
Kyrkans Akademikerförbund: Förbundet kan inte dela utredningens uppfattning att kontraktsprosten bara har ett uppdrag från biskopen att vara dennes "förtroendeman" och att uppdraget därför kan bringas att upphöra utan att särskilda bestämmelser om uppsägning eller avsked iakttas. Kontraktsprosten inta ställning av en arbetstagare vars uppgift i första hand är att fungera som biskopens förlängda arm i kontraktet. Kontraktsprosten intar också en förmansställning i förhållande till kontraktets övriga präster. Att vara kontraktsprost är dock inte detsamma som att inneha en särskild tjänst i kyrkolagens mening. Vad som i stället utmärker kontraktsprostsysslans karaktär är att uppdraget utförs som ett tilläggsuppdrag inom ramen för ett redan etablerat anställningsförhållande. Innebörden av att uppdraget anges utgöra ett "förtroendeuppdrag" innebär inget annat än att biskopen utser den församlingspräst för vilken denne har ett förtroende och kan samarbeta med. Således i likhet med varje annan chef som väljer sina medarbetare. Stockholms stiftssamfällighet: Med tanke på biskopens och prostens ökade tillsynsuppgifter bör hörandet inte begränsas till kontraktets präster inför val av kontraktsprost. Även församlingskyrkorådens ordförande bör höras. Förordnandet för kontraktsprostar bör tidsbegränsas till förslagsvis sex år. Strängnäs stiftssamfällighet: Frågan om tidsbegränsade förordnanden som kontraktsrost och hur ett sådant system kan komma till uttryck i kyrkoordningen bör belysas. Växjö stiftssamfällighet: I 39 § skall läggas till "och kyrkoråden i kontrakten har hörts". Umeå kyrkliga samfällighet: Något samråd med kyrkorådet föreslås inte med motiveringen att ett sådant yttrande riskerar att bli offentligt och att biskopen därmed kommer att få svårare at göra ett fritt val. Vi finner argumentationen betänklig och menar att om offentligheten i sig är ett problem, går det nog att lösa det utan att göra avkall på fördelen med ett bredare samråd. Vi yrkar att även kyrkorådet skall höras inför utseende av kontraktsprost. Södra Ölands kyrkliga samfällighet: Kontraktsprosten bör utses bland någon av kontraktets kyrkoherdar och paragrafen kompletteras med en bestämmelse om detta.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Nuvarande ordning
De nuvarande bestämmelserna om val och tillsättning av biskop finns i 2 kap. 4 § och i 45 kap. kyrkolagen. Av bestämmelserna framgår följande.
Biskopstjänsterna tillsätts av regeringen som också har att förordna om biskopsval vid uppkommande ledighet på en biskopstjänst. Regeringen har vid tjänstetillsättningen att utnämna en av tre kandidater som kyrkan föreslagit i särskild ordning. Föreskrifterna i 45 kap. kyrkolagen handlar om hur val förrättas för att upprätta förslag till biskopstjänsten. Enligt dessa bestämmelser skall val av andra biskopar än ärkebiskopen samt val av biträdande biskopen i Uppsala stift förrättas av en valkorporation som består av domkapitlets och stiftsstyrelsens ledamöter, präster som vid tidpunkten för valet innehar tjänst i stiftet som domprost, kyrkoherde, komminister, stiftsadjunkt, kontraktsadjunkt och pastorsadjunkt eller som innehar vikariat på sådana tjänster samt särskilda, pastoratsvis utsedda lekmannaelektorer till det antal som motsvarar de i pastoraten inrättade prästtjänsterna och där tjänstgörande pastorsadjunkter. Domkapitlets och stiftsstyrelsens ledamöter röstar i domkapitlet medan övriga röstberättigade avger sina röster kontraktsvis inför kontraktsprosten.
Sammanräkningen äger rum inför domkapitlet. Av de tre namn som skall vara uppförda på valsedlarna räknas det första som en hel röst, det andra som en halv och det tredje som en tredjedels röst. De tre som fått det högsta röstetalet förs upp på förslag till tjänsten. Denna modell brukar kallas presentationsval.
Biskopstjänster kan inte sökas och kyrkolagen föreskriver inte någon ordning för nominering av kandidater. Det är vanligt att initiativ tas från Pastoratsförbundet och/eller Svenska kyrkans personalförbund till ett s.k. provval. Det går vanligen till så att man ger de vid det kommande biskopsvalet röstberättigade möjlighet att avge röster på dem man anser vara lämpliga kandidater. Resultatet av provvalet offentliggörs och bildar utgångspunkt för t.ex. hearing med de främsta kandidaterna.
Direktiven
I direktiven till utredningen sades att en utgångspunkt i det framtida biskopsvalet skall vara, att ett sådant även fortsättningsvis skall förrättas av valkorporationer bestående av i princip lika många lekmän som innehavare av kyrkans vigningstjänst. Utredningen skulle dock särskilt pröva om det även fortsättningsvis skall ske en utnämning av någon av dem som fått flest röster eller om valet bör bli direkt avgörande. För det fall utredningen önskade bibehålla utnämningssystemet behövde belysas vilka alternativa organ som skulle kunna svara för en sådan utnämning. En eventuell ordning där valet blir avgörande borde enligt direktiven utformas så att det slutligt blir fråga om ett majoritetsval.
Nivåutredningen har i enlighet med detta i sitt betänkande redogjort för olika alternativa lösningar i fråga om biskopsval. Det kan finnas skäl att här återge något av de modeller som diskuterades och vår syn på dem.
Presentationsval
Ett presentationsval förutsätter att valet resulterar i att två eller flera biskopskandidater presenteras för ett utnämnande organ som har att utnämna en av de presenterade kandidaterna till ny biskop. För ett presentationsval i kyrkoordningen kan man tänka sig ett flertal olika alternativa lösningar. Ett alternativ kan vara nuvarande ordning. Denna innebär ett val där väljarna på valsedlarna tar upp efter varandra tre namn. Namnen tilldelas röstpoäng så att förstanamnet får en röstpoäng, andranamnet en halv röstpoäng och tredjenamnet en tredjedels röstpoäng. De tre som sammanlagt fått flest röstpoäng blir uppförda på förslag och det utnämnande organet har att utse en av de tre presenterade.
En analys av senare biskopsval antyder att det finns ett inte obetydligt antal taktikröstande väljare. Detta taktikröstande skulle huvudsakligen gå ut på att väljarna som förstanamn sätter den person som man önskar skall bli ny biskop medan man som andra och tredje namn sätter personer som man räknar med inte kommer att kunna komma på förslag. Därmed ger man inte några röstpoäng till konkurrenterna till sin egen kandidat. Att sådant taktikröstande verkligen förekommer är emellertid mycket svårt att direkt bevisa.
Ett sätt att undvika taktikröstande är att varje röstande bara får på sin valsedel uppta ett namn. Ett modifierat sätt är att minska röstpoängen för andra och tredjenamnet på valsedeln.
Man kan också tänka sig alternativ som ger ett större inflytande för stiftet. Om en biskop utses genom ett avgörande val kan man säga att stiftet har ett maximalt inflytande vid tillsättningen. Ju flera kandidater som det utnämnande organet har att välja mellan desto mindre inflytande får stiftet. Om man vill öka stiftets inflytande över biskopstillsättningarna kan man alltså tänka sig att valet går ut på att presentera två kandidater i stället för tre för det utnämnande organet.
Det finns naturligtvis ett flertal olika alternativ om man vill kombinera ett ökat stiftsinflytande med minskade möjligheter till taktikröstande.
Vilket organ skall utnämna?
En fråga är vilket organ som kan tilldelas uppgiften att utnämna biskopar sedan ett presentationsval har tagit fram kandidaterna. Det har förutsatts att det skall vara ett nationellt organ och inte något stiftsorgan. Bland remissinstanserna finns flera olika förslag; Kyrkostyrelsen, Biskopsmötet eller ett för ändamålet av Kyrkomötet särskilt utsett organ.
Att låta Biskopsmötet utse biskoparna är ingen bra lösning. Det är normalt inte en bra ordning att skapa självgenererande organ. Biskopsmötet har i dag inte några beslutsfunktioner av detta slag och bör enligt vår mening inte få det i framtiden heller. Att låta Kyrkomötet välja ett särskilt organ med den enda uppgiften att utnämna biskopar skulle kunna vara en möjlighet. Det har i diskussionen nämnts att detta organ inte bör vara för litet eftersom alla grupperingarna i Kyrkomötet bör bli representerade på ett proportionellt sätt. Utnämning genom ett sådant organ innebär att man inom organet de facto företar ytterligare ett val. Det blir därmed principiellt inte fråga om utnämning genom något organ som har att se till vissa objektiva kriterier. En annan modell skulle kunna vara utnämning genom ett organ som är sammansatt på ett nytt sätt. I det nya organet skulle ingå representanter för den nationella nivån, den lokala nivån och för kyrkans vigningstjänst. Dessa skulle t.ex. kunna utses av Kyrkomötet (tre personer), Pastoratsförbundet (tre personer) och Biskopsmötet (tre biskopar).
Direkt avgörande val
Det som kännetecknar denna modell är att valproceduren utformas så att en av kandidaterna slutligen får mera än 50 procent av rösterna och därmed är vald till biskop. En sådan valprocess kräver att de röstande avger endast en röst på den kandidat de i första hand vill se som biskop i stiftet. Efter ett provval sker det första egentliga valet. Om någon kandidat i det valet erhåller mera än 50 procent av de avgivna rösterna förklarar stiftets valorgan vederbörande vald. Om däremot - vilket torde bli det vanliga - ingen kandidat uppnår egen majoritet i det första valet sker ett avgörande val mellan de två kandidater som i det första valet fått flest röster. Övriga kandidater är inte längre aktuella. Mellan dessa båda val bör det förflyta en relativt kort tid. Någon valkampanj i egentlig mening bör det inte finnas tid att bedriva.
Våra överväganden
Det finns enligt vår mening skäl som talar både för ett presentationsval och för ett direkt avgörande val.
Vid ett presentationsval markeras att biskopen har uppgifter som inte bara rör det enskilda stiftet utan kyrkan som helhet. Det ger också möjlighet för det utnämnande organet att - inom den ram som valet givit - se till att biskopsmötet blir allsidigt sammansatt. Genom att utnämningen skall ske på objektiva grunder kan t.ex. lärdomsmeriterna få större tyngd, vilket kan vara viktigt. Vid ett direkt avgörande val markeras att biskopen i första hand är stiftets biskop. För att markera att biskopen också är hela kyrkans biskop kan bevis om utnämningen (en "fullmakt") utfärdas av t.ex. Kyrkostyrelsen. Med ett direkt avgörande val kan den valde biskopen sägas nästan alltid ha en majoritet av de röstande i stiftet bakom sig vilket i sin tur ger auktoritet.
Utredningen har för sin del funnit att modellen med det direkt avgörande valet har företräde framför presentationsvalet. Ett huvudsakligt skäl för det tycks vara svårigheten att finna ett riktigt bra alternativ för utnämnande organ. Ändå konstaterar nivåutredningen i sitt betänkande (s. 162) att det vid överläggningar med stiftens representanter inte har framkommit några avgörande skäl mot att låta Kyrkostyrelsen få denna uppgift. Tvärtom ansågs det naturligt att låta Kyrkostyrelsen vara utnämnande organ, något som också kan utläsas av flera remissyttranden.
Mot bakgrund av vad som nu har sagts och efter att noga ha övervägt de olika modellerna, har vi stannat för att förorda att biskopar även i fortsättningen skall tillsättas genom presentationsval. Vi menar att detta bäst ger uttryck för biskopens roll av att vara hela kyrkans biskop. Som utnämnande organ föreslår vi Kyrkostyrelsen. Det förhållandet att ärkebiskopen är ordförande i Kyrkostyrelsen med en annan biskop som ersättare har enligt vår mening inte någon avgörande betydelse för Kyrkostyrelsens lämplighet som utnämnande organ. Ordföranden har i dessa sammanhang endast en röst som alla övriga ledamöter och vid lika antal röster skall ett ärende av detta slag avgöras genom lottning, inte genom utslagsröst.
Närmare om biskopsvalet
Det presentationsval som vi nu föreslår skiljer sig åt från den ordning som gäller idag även på några andra viktiga punkter än i fråga om utnämnande organ.
När det gäller kretsen av röstberättigade anser vi att den - i konsekvens med vårt principiella ställningstagande beträffande diakonatets reglering i kyrkoordningen - bör utvidgas till att också omfatta diakoner. Diakoner skall således ha rösträtt vid val av biskop och ärkebiskop.
Nivåutredningen diskuterade särskilt denna punkt i sitt betänkande och anförde bl.a. följande.
Biskopen är hela stiftets biskop. Det behövs enligt utredningsgruppens mening inga särskilda åtgärder för att ge biskopen legitimitet. Vad som behövs är att skapa en valkorporation där lekmännen blir ungefär lika många som företrädarna för vigningstjänsterna inom kyrkan. I samband med sina indelningsbeslut kommer även i framtiden stiftsstyrelsen att fastställa det minimiantal av präster som skall finnas i ett pastorat. Det finns mot den bakgrunden anledning att anta att antalet präster i varje pastorat kommer att stå i viss relation till pastoratets storlek. Några motsvarande regler kommer inte att finnas när det gäller diakonerna. Om man önskar att antalet väljande från varje pastorat skall vara relaterat till pastoratets storlek är det därför enligt utredningsgruppens mening lämpligt att låta antalet i pastoratet anställda präster vara avgörande för hur många elektorer som skall utses. Därför bör bara prästerna ingå i valkorporationen.
Vi anser till skillnad från nivåutredningen att diakonatets ställning inom Svenska kyrkan bör få genomslag även vid biskopsval. En diakon är i utövandet av sin vigningstjänst, i likhet med en präst, underställd biskopen och domkapitlet. Det är därför naturligt att diakoner också får rösta i biskopsval. Det förhållandet att det inte föreslås någon uttrycklig reglering av antalet diakontjänster i kyrkoordningen är enligt vår mening inte skäl nog att undanta diakoner från rösträtt. Att även diakoner får rösta torde inte i någon större utsträckning förändra den av nivåutredningen omtalade relationen mellan antalet väljande från ett pastorat och pastoratets storlek.
Eftersom det är viktigt att valkorporationens sammansättning med ungefär lika delar lekmän och företrädare för vigningstjänsterna bibehålls, föreslår vi att antalet elektorer skall utvidgas med ett antal som motsvarar de i stiftet anställda diakonerna.
En annan viktig punkt som skiljer vårt förslag från dagens system är att det bara skall vara möjligt att rösta på två kandidater och att det inte kommer att ske någon fördelning av röstpoäng mellan första och andra. På så sätt kommer det inte att finnas lika stort utrymme för s.k. taktikröstning som antas förekomma idag. I den meningen blir det val man gör mer betydelsefullt. Med detta system skulle det möjligen kunna sägas bli svårare för Kyrkostyrelsen att frångå ett valresultat som är tillräckligt utslagsgivande. Vi anser dock att detta i så fall inte skall ses som enbart en nackdel utan som ett uttryck för att demokratiska principer även kan få genomslag vid presentationsval.
De tre kandidater som har fått flest röster skall därefter föras upp på förslag inför Kyrkostyrelsen som sedan har att utse en av de tre. Att tre kandidater skall föreslås men bara två röstas på kan enligt vår mening medverka till att det slutliga resultatet blir lättare att acceptera, oavsett hur rösterna har utfallit procentuellt sett. Denna ordning kan sägas innebära att ingen röstande i sin helhet disponerar över slutskedet i valproceduren.
Eftersom Kyrkostyrelsen föreslås bli utnämnande organ bör det diskuteras hur omröstningen där skall gå till när det handlar om biskopsval. För Kyrkostyrelsen gäller genom en hänvisningsbestämmelse det omröstningsförfarande som tillämpas i kyrkofullmäktige i en församling. Detta innebär i normalfallet att ordföranden lägger fram förslag som beslutas efter acklamation. Begärs omröstning av någon ledamot skall den ske öppet om det inte är fråga om ett val- eller anställningsärende.
Vi har övervägt det lämpliga i att ha ett öppet omröstningsförfarande i dessa fall. Det kan vara olyckligt om det i efterhand uppstår diskussioner om hur enskilda ledamöter har röstat. Det är också en fördel, inte minst för den som blir utsedd, om Kyrkostyrelsen utåt framstår som en enhet vid valet av kandidat (jfr regeringens utnämning enligt nuvarande ordning). Mot detta skall ställas att det ur demokratisk synvinkel är viktigt att göra så få undantag som möjligt från de öppna formerna. Vid en sammanvägning av skälen för och emot olika alternativ har vi stannat för att inte föreslå några särregler vid dessa omröstningar.
Vårt förslag om biskopsval föranleder utöver vad som nu har sagts ett antal konsekvensändringar m.m. i förhållande till utredningsförslaget. Som exempel kan nämnas att ledamöterna i Kyrkostyrelsen inte skall vara röstberättigade vid valet som föregår utnämningen, att förslaget med de tre kandidaterna skall kungöras på stiftets anslagstavla och vissa justeringar i reglerna för överklagande av valet. Dessa ändringar behandlas närmare i kommentarerna till de aktuella bestämmelserna.
Centralstyrelsens förslag: I domkapitlet skall det - förutom biskopen som ordförande, domprosten som vice ordförande, en i stiftet anställd präst och tre övriga ledamöter - ingå en i stiftet anställd diakon och en ledamot som är eller har varit ordinarie domare. I Uppsala stift skall ordningen vara densamma förutom att ärkebiskopen är ordförande och att en ledamot skall vara en i stiftet anställd präst eller diakon.
För varje ledamot skall det finnas en personlig ersättare. Ersättaren för biskopen och domprosten skall alltid vara präst. I kyrkoordningen skall det finnas reglerat vem som får föredra ärenden i domkapitlet. I kyrkomusikaliska frågor skall som exempel domkyrkoorganisten vara föredragande.
I samtliga ärenden krävs att ordföranden eller vice ordföranden är närvarande för att domkapitlet skall få fatta beslut. I vissa slags ärenden (om behörighet att utöva kyrkans vigningstjänst, beslutsprövning eller överklagande) skall dessutom domarledamoten vara närvarande för att domkapitlet skall få fatta beslut.
Domkapitlet får i en arbetsordning delegera beslutanderätten till ordföranden eller vice ordföranden i vissa angivna fall.
För domkapitlets handläggning av ärenden som inte avser beslutsprövning eller överklagande skall samma jävsregler gälla som för domare i allmän domstol.
Det skall också finnas regler om omröstning och protokollföring i domkapitlet.
Innan en ledamot första gången deltar i domkapitlets överläggningar skall hon eller han avlägga en särskild försäkran.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt. Utredningen har dock inte föreslagit några regler om jäv i nämnda ärenden och om protokollföring. För beslutförhet har utredningen endast kravet på ordförandens eller vice ordförandens närvaro. Utredningen har också föreslagit att en diakon skall kunna vara ersättare för ärkebiskopen, biskopen och domprosten.
Remissinstanserna
Fråga 13
9 kap. Domkapitlet
Innehåller bestämmelser om domkapitlets sammansättning samt hur vissa av ledamöterna väljs
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Domkapitlen:
Ja 0 % Efter justering 55 % Nej 45 % Tar inte ställning 0 %
Även här finns det en viss majoritet för kapitlet som sådant bland de samlade remissinstanserna. Dock kan noteras att inget av domkapitlen har sagt Ja till hela kapitlet medan 55 % vill ha justering och 45 % säger Nej. Det sistnämnda bör dock inte tolkas så att domkapitlen inte vill se några regler alls om sig själva men att de har starka invändningar mot de föreslagna bestämmelserna, något som också bekräftas av de enskilda yttrandena. Av tabellerna på paragrafnivå kan utläsas att de bestämmelser där domkapitlen är mest negativa till är dels den om domkapitlets sammansättning (1-2 §§), dels den om sekreterare och föredragande i domkapitlet (3-4 §§). Även bland stiftssamfälligheterna finns en tydlig majoritet som är kritisk till förslaget. Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs Stiftssamfällighet: Domarledamot skall inte ingå och istället bör det vara fyra övriga ledamöter. Ersättare för biskopen och domprosten skall vara präst, dvs. diakon skall inte kunna vara ersättare för dessa. Sekreterare/föredragande bör vara en i stiftet anställd jurist med domarkompetens. Domkapitlet bör även kunna utse annan organist att föredra kyrkomusikaliska frågor. I 6 § punkten 4 måste kretsen av dem som kan vidta åtgärder som gäller ett ärendes beredande vidgas till att gälla även andra tjänstemän vid stiftskansliet än domkapitlets sekreterare. Bestämmelserna om domkapitlet bör kompletteras med regler om protokoll, jäv m.m. så att likartade regler finns för alla beslutsorgan. Domkapitlet i Härnösand och Härnösands stiftssamfällighet: När det gäller domkapitlets sammansättning är det avhängigt av hur diakonatet regleras så att detta ingår i kyrkans ämbete. Blir så fallet bör det vara självklart att en diakon skall ingå i domkapitlet. Blir så ej fallet finns ingen självklarhet i att domkapitlet skall utökas med en diakon. Varje domkapitel bör få friheten att förordna föredragande (förutom sekreteraren) inom de verksamhetsområden man finner lämpliga utifrån stiftets organisation. Domkyrkoorganistens ställning i förhållande till den främjandeverksamhet som bedrivs i stiftets regi bör varje stift respektive domkapitel själva få avgöra. Vad gäller ordförandeskapet förordas att domarledamoten är ordförande i vissa frågor. Linköpings stiftssamfällighet: Diakon bör ej ingå i domkapitlet då antalet ämbetskategorier bör vara oförändrat. Härnösands stiftssamfällighet: Delegationsordningen i 6 § bör utökas att även omfatta domkapitlets sekreterare. Domkapitlet i Karlstad och Karlstad stiftssamfällighet: Domkapitlet avstyrker förslaget att domkyrkoorganisten på grundval av föreskrift skall vara föredragande i frågor som rör den kyrkomusikaliska verksamheten. I stället föreslås att domkapitlet utser någon som har avlagt organistexamen. Möjligheterna till delegation av beslut bör utvidgas. Domkapitlet i Linköping: Domkapitlet måste i sin arbetsordning få uppdra åt bl.a. sekreteraren att själv avgöra ärenden av enkel beskaffenhet exempelvis byte av kollektdag, behörighetsförklaring av kyrkomusiker osv. Det vore fruktansvärt tidsödande och onödigt att ta upp dylika ärenden på domkapitlets sammanträden. Domkapitlet i Luleå och Luleå stiftssamfällighet: Förslaget att biskopen alltid är ordförande kan komma att innebära att biskopen även sitter som ordförande i frågor som rör domkapitlets uppgift att utöva tillsyn gentemot övriga organ i stiftet, bl.a. stiftsstyrelsen. Därmed kan den situationen uppkomma att biskopen deltar i beslut om tillsyn som utövas mot organ där biskopen har varit delaktig i besluten som ordförande. Mot bakgrund av detta och med tanke på att domkapitlets tillsynsuppgift visavi övriga stiftsorgan (sådan den beskrivs i förslaget till kyrkoordning) kan innebära att tillsynen får tretton olika "ansikten", bör i stället övervägas att förlägga tillsynen av stiften på ett nationellt organ. Domkyrkoorganistens roll som föredragande bör avgöras av stiftet självt och därför förordas formuleringen "I frågor som rör den kyrkomusikaliska verksamheten kan domkyrkoorganisten vara föredragande" - detta under förutsättning att uppgiften som föredragande alls skall anges. Domkapitlet/stiftsstyrelsen noterar vidare den egendomliga uppfattning som nivåutredningen framför beträffande domkyrkoorganistens arbetsledande ställning inom stiftskansliet i kyrkomusikaliska ärenden. Den innebär att den främjandeverksamhet stiftet skall bedriva obligatoriskt skulle komma att underordnas en tjänsteman som inte är en del av den stiftsorganisation i vilken vederbörande ges en mycket framträdande och självklar roll i kyrkomusikaliska frågor. En sådan ordning är inte acceptabel. Hur den kyrkomusikaliska verksamheten skall organiseras inom stiftskansliet är en fråga för stiftet att avgöra. Utformningen av domkapitelseden riskerar att göra varje kommunikation med andra organ, inklusive domkapitlet/stiftsstyrelsen, omöjlig eftersom "inget får yppas". Domkapitlet förordar i stället följande formulering: "... och inte i oträngt mål yppa sådant som förekommit vid domkapitlets överläggningar".
Domkapitlet i Lund: Domkapitlet anser att frågan om diakonatets ställning inte är färdigberedd och därmed inte bör tas in i kyrkoordningen. Detta får konsekvenser för domkapitlets sammansättning. Även om diakonatet skulle regleras kan domkapitlet inte förorda den sammansättning av domkapitlet som föreslås. Domkapitlet bör inte ha fler än sex ledamöter. Man får inte ens i teorin möjliggöra att lärofrågor kan avgöras med en sammansättning där ämbetet representeras av en präst (biskopen eller domprosten) och två eller tre diakoner. Den föreslagna sammansättningen möjliggör detta. Domprosten skall alltid ersätta biskopen vid förfall för henne medan domprostens ersättare skall vara en präst som är vald av stiftets präster. Ersättaren för den prästerliga ledamoten kan vara en diakon om domkapitlet får tillsynsuppgifter gentemot diakonerna. Det saknas skäl att i kyrkoordningen föreskriva vem som skall vara föredragande i vissa ärenden. Detta gäller särskilt beträffande de kyrkomusikaliska ärendena där stiftskanslierna ofta har kyrkomusikalisk expertis anställd. Man bör också möjliggöra för en ledamot att vara föredragande i ett ärende. Det bör därför inte föreskrivas att det skall vara en anställd som är föredragande. Domkapitlet kan tillstyrka att ledamöterna skall avlägga en försäkran innan de börjar sin tjänstgöring. Den föreslagna lydelsen går dock för långt när det gäller tystnadsplikten. Den innebär att det inte kommer att vara möjligt att kommentera domkapitlets beslut annat än genom att hänvisa till de skäl som domkapitlet har anfört i sitt skriftliga beslut. I vissa ärenden kan detta vara en riktig hållning, i andra blir den mycket mera tveksam. Lunds stiftssamfällighet: Vi delar i princip utredningens förslag om domkapitlets sammansättning. Det är dock inte lämpligt att domkapitlet självt får möjlighet att förordna ersättare för biskopen och domprosten. Biskopens ersättare bör var domprosten och domprosten bör ersättas av en av stiftets präster som utsetts för detta. Det betyder att denna präst träder i tjänst om endera av biskopen eller domprosten är förhindrade att tjänstgöra. Det måste stå varje stift fritt att, när det gäller föredragande i domkapitlet i olika frågor, finna den person som är mest lämpad för detta uppdrag. Förslaget om domkyrkoorganisten som obligatorisk föredragande avvisas därför. Domkapitlet har ju, till skillnad från vad som gäller tillsättning av domprosten, inte något formellt inflytande vid tillsättning av domkyrkoorganisten annat än en rätt att yttra sig. Att i flera fall än vad gäller domprosten ålägga lokalt anställda befattningshavare tjänstgöringsplikt på den regionala nivån är direkt olämpligt. Domkapitlet i Skara och Skara stiftssamfällighet: Förslaget att det skall vara obligatoriskt med en domarkompetent ledamot i domkapitlet är otillfredsställande ur flera synpunkter och avstyrks. Dels är det inte demokratiskt rimligt att begränsa den krets varur stiftsfullmäktige har att välja ledamöter, dels torde den juridiska kompetens som idag finns på stiftskanslierna vara tillfyllest. Skulle så inte vara fallet skall det kunna stå stiftsfullmäktige fritt att beakta detta vid val av domkapitelsledamöter. Det utökade antalet ledamöter ger förbättrade möjligheter till att tillgodose sådana behov. Självfallet bör också möjligheten stå öppen för domkapitlet att i enskilt ärende adjungera juridisk expertis. Det bör i sammanhanget också ånyo övervägas om inte domkapitlets sekreterare alltjämt i vissa ärendetyper kunde ingå som ledamot i domkapitlet. Förslaget att göra domkyrkoorganisten till obligatoriskt föredragande i kyrkomusikaliska frågor avstyrks. Det bör ankomma på stiften själva att avgöra var föredragandefunktionen bäst fullgörs och domkyrkoorganistens huvudsakliga uppgifter och arbetssätt skulle svårligen låta sig anpassas till en administrativ föredragandefunktion såsom knuten till stiftskansliet. Däremot bör av bestämmelsen framgå att domkyrkoorganisten regelmässigt adjungeras när kyrkomusikaliska frågor av större vikt är aktuella i domkapitlet för beslut. Möjlighet bör öppnas för domkapitlet att välja ordförande inom sig för det fall både biskop och domprost inte kan vara närvarande. Som punkt 5 i 9 kap. 6 § bör tillfogas en möjlighet till den ytterligare delegation av mer rutinbetonade ärenden som kan bli aktuell. Den föreslagna domkapitelsedens formulering "inte yppa något som förekommit" är alltför stark. Efter meningens slut bör därför tillfogas "om det inte står klart att så kan ske utan men för den som ärendet rör". Domkapitlet i Stockholm: Ersättare för biskop och domprost kan endast präst vara. Det behövs också ett förtydligande av begreppet "i stiftet anställd". Föredragande i frågor som domkapitlet har att besluta om bör vara sekreteraren eller annan i stiftet anställd person. Med respekt för det föreslagna domkapitlets karaktär av domstol måste möjligheterna till delegation utvidgas. Stockholms stiftssamfällighet: Med hänvisning till vårt ställningstagande i ämbetsfrågan bör diakonerna inte få säte i domkapitlet. Vigning av diakon är ej skäl nog. Även andra församlingsanställda är indirekt föremål för domkapitlets tillsyn. För stort krav läggs på domkapitlet vad gäller juridisk kompetens. På stiftet borde det vara tillräckligt med en tingsmeriterad jurist. Den höga juristkompetensen bör istället återfinnas på nationell nivå. Den som inte förklarar sig nöjd med domkapitlets beslut kan ju begära överprövning i besvärsnämnden. Det bör ankomma på domkapitlet självt att besluta om vem som skall vara föredragande. Förslaget är i alltför hög grad detaljstyrande.
Domkapitlet i Strängnäs: Antalet ledamöter bör begränsas till sex. Diakon- och domarledamot utgår. Motivering; beträffande diakon - domkapitlets uppgifter när det gäller tillsynen över diakoner är begränsad till ämbetsförvaltningen och efterlevnaden av vigningslöftena. Tillsynen över prästerna omfattar ett betydligt vidare fält; beträffande domarledamot - kravet bidrar till en felaktig bild av domkapitlet som i huvudsak en dömande myndighet. Juridisk kompetens får tillgodoses genom föredraganden, om så erfordras genom inkallande av specialföredragande i vissa fall. För det fall sammansättningen skulle bli den av utredningen föreslagna avvisas i vart fall förslaget att en diakon skall kunna vara ersättare för biskopen och domprosten. Strängnäs stiftssamfällighet: Förslaget om diakon som ledamot avvisas mot bakgrund av stiftssamfällighetens ställningstagande till förslagen om diakonatet i övrigt. Även förslaget om domarledamot avvisas. Domarkompetens kan behövas i vissa typer av ärenden men får tillgodoses på annat sätt än genom kravet att en ledamot skall ha sådan kompetens. Också förslaget om domkyrkoorganisten som föredragande avvisas.
Domkapitlet i Uppsala: Domkapitlet bör få bestämma vem som skall vara föredragande i frågor om den kyrkomusikaliska verksamheten; domkyrkoorganisten eller någon annan i stiftet anställd kyrkomusiksakkunnig. Domkapitlet i Västerås: Istället för domare föreslås "...domare eller tingsmeriterad jurist". Domkapitlet i Växjö: Varken biskop eller domprost kan p.g.a. sin särskilda ställning och kompetens ersättas. Vid långvarig vakans på någon av dessa tjänster bör dock annan erfaren präst kunna förordnas av domkapitlet, t.ex. den i tjänst äldste kontraktsprosten. Om domkapitlet skall överpröva stiftsstyrelsens beslut, vilket är tveksamt, bör domaren vara ordförande i ärenden om beslutsprövning och överklagande. Beträffande domkapitlets arbetsordning vore det rimligt att det även gavs en delegation åt ordföranden eller vice ordföranden att i brådskande ärenden fatta beslut, även då prövning sker i sak.
Domkapitelseden bör ha följande lydelse; "Inför Gud den Allsmäktige lovar och försäkrar jag NN på heder och samvete...". Växjö stiftssamfällighet har samma uppfattning som domkapitlet vad gäller ordförandeskapet och domkapitelsedens lydelse.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund: Det kan konstateras att det frågan om domkapitlets sammansättning finns tre olika förslag. Nivåutredningen, personalutredningen och ledningsgruppen har haft olika uppfattningar när det gäller antal ledamöter, hur ämbetslinjen skall vara företrädd, särskilda kvalifikationskrav samt beträffande ordförandeskapet när domkapitlet handlägger domstolsliknande ärenden. Det torde därför vara svårt att från teologisk synpunkt hävda att en lösning skulle vara bättre än någon annan. Vårt ställningstagande grundar sig därför på vad som är praktiskt och lämpligt. Domkapitlets uppgift är primärt relaterad till tillsynen av kyrkans ämbete och lära. En ny funktion i förhållande till vad som nu gäller är att domkapitlet även får ställning som en inomkyrklig förvaltningsdomstol. Detta förhållande kräver i sin tur utökad juridisk kompetens. Det är slutligen viktigt att domkapitlet blir ett effektivt beslutande organ. Antalet ledamöter bör därför vara begränsat. Vi anser att domkapitlet bör bestå av sex ledamöter varav hälften skall utgöras av företrädare för ämbetslinjen. Av dessa är biskopen och domprosten självskrivna medan stiftets präster utser en av prästerna i stiftet. Det fordras alltså ingen diakon som representant för kyrkans ämbete i domkapitlet. Detta gäller oavsett om uppdraget som diakon regleras i kyrkoordningen eller ej. Eftersom domkapitlet även i fortsättningen skall ha tillsyn över att Svenska kyrkans ordning iakttas i församlingarna och att ämbetsbärarna efterlever sina avgivna vigningslöften, är det väsentligt att domkapitlet får en hög teologisk kompetens. Det bör även framhållas att de som är företrädare för ämbetslinjen i domkapitlet inte skall uppfattas som representanter för en viss eller vissa yrkeskategorier. Domkapitlet skall, även med ett treledat kyrkligt ämbete, fullgöra sina uppgifter som tillsynsorgan på ett kompetent och objektivt sätt. Vad härefter gäller den juridiska kompetensen anser Pastoratsförbundet att det räcker att en av lekmannaledamöterna skall vara jurist med domarkompetens. Detta torde vara fullt tillräckligt för att tillgodose kraven på rättssäkerhet och opartiskhet vid handläggningen av de domstolsliknande ärendena. Den i stiftet anställde stiftsjuristen som sekreterare i domkapitlet är också en garant för detta. Vad gäller ordförandeskapet ansluter sig Pastoratsförbundet till förslaget och de skäl som ledningsgruppen har anfört. I många stift har det inrättats speciella befattningar som musikkonsulenter och dessa är också föredragande i domkapitlet i kyrkomusikaliska frågor, vilket är ett sätt att lösa denna fråga. Hur arbetet med föredragande i kyrkomusikaliska frågor skall organiseras måste få avgöras av domkapitlet, stiftsstyrelsen och domkyrkoförsamlingen i varje enskilt stift och är enligt förbundets mening inte en fråga som skall regleras i kyrkoordningen. Domkapitelseden tillstyrks. Motsvarande ed bör dock avläggas av de som utsetts till ledamöter i överprövningsorganen på den nationella nivån.
Diakonistiftelsen Samariterhemmet: Vi ser positivt på att en diakon ingår i domkapitlet. Det ligger dock en otydlighet i formuleringen "inom stiftet". Förmodligen menar man att diakoner i s.k. samhällstjänst ej ingår, måhända inte heller de som är anställda vid kyrkliga institutioner.
Stiftelsen Stora Sköndal: Förslaget om en utökning med en i stiftet anställd diakon är positiv. Även om prövningen av troheten mot vigningslöftena i princip kan prövas utan att någon diakon är ledamot, finner vi förslaget rimligt för att domkapitlet skall få del av det kunnande som en diakon besitter och för att underbygga legitimiteten och auktoriteten i domkapitlets beslut. Vi tillstyrker också förslaget att ersättaren skall väljas vid ett gemensamt möte för stiftets präster och diakoner. Det markerar vigningstjänstens enhet och är uttryck för att ledamoten inte väljs som representant för en yrkeskategori. Valbarheten och rösträtten gäller en i stiftet anställd diakon. Det är viktigt att territorialprincipen tillämpas; däremot bör bestämmelsen ha en sådan utformning att diakonen kan vara anställd av en diakoniinstitution eller stadsmission.
Kyrkomusikernas Riksförbund: Det vore en tillgång att ha en kyrkomusiker i domkapitlet. Åtminstone skall stiftets musiksakkunnige inkallas varje gång ett musikerärende behandlas.
Stiftsjuristernas förening: Förslaget om domkapitlets sammansättning innebär att det blir för mycket folk i domkapitlet. En begränsning bör kunna ske, förslagsvis på det sätt som föreslås i nivåutredningen (biskopen, domprosten, en präst eller diakon, en lagfaren ledamot, två lekmän). Av personalutredningens betänkande framgår att det är självklart att bara de ledamöter som deltar i själva avgörandet av ett ärende får delta i överläggningarna. Vi instämmer i detta, inte minst med tanke på domkapitlets roll som inomkyrklig domstol. För en jurist är det självklart att ingen annan än den som deltar i beslutet får påverka utgången i ärendet. För domkapitlets ledamöter är det ofta inte lika självklart. Enligt vår uppfattning behövs det en bestämmelse i kyrkoordningen som direkt förbjuder ersättarna att närvara vid sammanträde med domkapitlet i andra fall än då de tjänstgör. Ett domkapitel kommer att handlägga flera olika slags ärenden. I vissa ärendetyper kan det finnas skäl att en ledamot är föredragande. Enligt föreningens mening bör det därför inte föreskrivas att bara anställda skall vara föredragande. Vi menar att det inte alls behövs några bestämmelser om vem som skall vara föredragande. Det gäller också i kyrkomusikaliska ärenden. Det saknas varje skäl att föreskriva att viss organist skall vara föredragande i sådana ärenden. Det måste kunna bestämmas av domkapitlet.
Mölndals kyrkliga samfällighet: Domkapitlet innehåller för många jurister. Domkapitlets domstolsliknande uppgift skall inte överbetonas. Domkapitlet bör bestå av fyra övriga ledamöter (och inte angivet att en skall vara domare). Däremot bör stiftsjuristen gå in som ledamot i domkapitlet vid disciplinärenden och överprövningar. Domkapitlet skulle då bestå av nio ledamöter, biskopen ordförande.
Nyköpings kyrkliga samfällighet: "domarkompetens är inte meriterande för domkapiteluppdrag". "diakon är inte relevant i domkapitlet".
Göteborgs kyrkliga samfällighet och Härlanda församling: Den kompetens som domkapitlets ledamöter främst behöver är stor förtrogenhet med kyrkans gudstjänstliv, god kännedom om stiftets församlingar, präster och diakoner och teologiska och i viss mån juridiska kunskaper. Det är väsentligt att ersättarna får närvara och sätta sig in i frågorna, eftersom det tar rätt lång tid att uppnå kännedom om församlingar, präster och diakoner. Härutöver fordras också teologisk sakkunskap, vilket tillgodoses genom företrädarna för det kyrkliga ämbetet. Vidare fordras processuell sakkunskap, främst vid behandling av överklaganden, beslutsprövningar och frågor om obehörighet att utöva det kyrkliga ämbetet. Eftersom dessa frågor inte är särskilt vanligt förekommande torde det vara tillfyllest att tillföra denna sakkunskap genom en anställd stiftsjurist, vilken således bör vara domarkompetent. Något krav på domarkompetens hos de valda ledamöterna är inte behövligt. Bestämmelsen om ordinarie domare föreslås därför utgå, vilket innebär att fyra övriga ledamöter skall utses.
Löftadalens kyrkliga samfällighet: Vad som saknas är en tydlig beskrivning av vad som är diakonens/diakonissans exklusiva ämbetsansvar. Finns det något sådant som inte vilken lekman som helst får göra? Det faktum att förslaget inte anger diakontjänster som nödvändiga för församlingen visar också att det finns insikt om att diakonatet inte är konstitutivt för kyrkan på samma sätt som predikoämbetet. Vi ser diakonatet som en dyrbar gåva till kyrkan men vi ser inte vikten av att dra in diakonatet i den kyrkliga maktstrukturen. Vi föreslår därför att domkapitlets organisation inte förändras så att en plats viks för diakonatet.
Södra Ölands kyrkliga samfällighet: Med hänsyn till de uppgifter som domkapitlet tilldelas delar vi reservationens syn på vikten av juridisk kompetens vid handläggningen och vill bestämt avstyrka ledningsgruppens förslag till förmån för förslaget i personalutredningen.
Uppsala kyrkliga samfällighet: Domkapitlets roll är otydlig och måste förtydligas. Det är av stor vikt att rollfördelningen mellan stiftsstyrelsen (tillsynsmyndigheten) och domkapitlet (prövningsinstitutet) är tydlig. Även användandet av termen domkapitel är olycklig eftersom det leder tankarna till dagens domkapitel och dess funktion. Om domkapitlets främsta funktion skall vara som prövningsinstans och en domstolsparallell bör den lagfarne domaren alltid vara ordförande. Vi tror inte på ett delat ordförandeskap då detta kan leda till otydlighet och osäkerhet. Vidare bör antalet ledamöter i Uppsala domkapitel utökas till 10 så att en präst och en diakon, liksom i övriga domkapitel, blir ledamöter. Antalet övriga ledamöter måste då också öka från tre till fyra.
Norrköpings kyrkliga samfällighet: Biskopen bör inte vara självskriven ordförande. I demokratisk ordning bör den som är mest lämpad för uppdraget väljas.
Göteborgs kyrkliga samfällighet : "Domkyrkoorganist" föreslås utbytt mot "den organist som domkapitlet utser". Stiftsjuristen föreslås ha domarkompetens.
Mölndals kyrkliga samfällighet: Domkapitlets domstolsliknande uppgifter skall inte överbetonas och skall därför inte heller, som enda kyrkligt organ, ha en domkapitelsed.
Göteborgs kyrkliga samfällighet: Domkapitlet förvandlas inte till en kyrklig underrätt genom de nya arbetsuppgifter som tillförs utan förblir ett kyrkligt organ med tyngdpunkten på gudstjänstliv, präst- och diakonrekrytering. Därför bör domkapitlet så långt som möjligt arbeta på samma sätt som övriga kyrkliga organ. Samma regler för sammanträden, beslutsfattande m.m. som gäller för stiftsstyrelsen (7:5) bör gälla för domkapitlet. Endast vid behandling av överklagande och beslutsprövning krävs särskilda regler (9:7, 56:11-18, 57:4-16). I denna paragraf föreslås hänvisning ske till 4 kap. 17-18 §§ (sammanträdestid och ersättares tjänstgöring) och 4 kap. 21 § (jäv och protokoll). Eden bör utgå. Alla kyrkliga organ bör fullgöra sina uppdrag i trohet mot kyrkans lära och ordning och efter bästa förstånd; att eden endast förekommer i domkapitlet ger en antydan om motsatsen. Vidare kan löftet att inte yppa något som förekommit vid domkapitlets överläggningar, tolkas som ett totalt förbud mot mediakontakter. Även domkapitlets ledamöter måste kunna ha normala relationer med media, givetvis med iakttagande av den sekretess som det enskilda ärendet kräver.
Församlingar med minst 10 000 kyrkotillhöriga
Tumba församling: Den nya kyrkoordningen skall på ett mycket tydligare och mer samlat sätt beskriva vad som är domkapitlets uppgift, roll och befogenhet. I det nuvarande förslaget är denna information otydlig och utspridd. Vad gäller ordförandeskapet bör reservationens förslag gälla. En jurist bör sköta detta i stället för biskopen som är utsedd på andra meriter än juridik.
Stora Tuna församling: Diakonatets roll och sakkunskap i förhållande till övrig personal är ej sådan att den berättigar till en plats i domkapitlet.
Borås Gustav Adolfs församling: Domkapitlets sammansättning skall vara som idag, dvs. diakon skall inte finnas med efter år 2000 (domare bör dock ingå). Samtliga ledamöter i domkapitlet skall ha en personlig ersättare.
Strängnäs domkyrkoförsamling: Kravet att en av de valda ledamöterna i domkapitlet skall vara domare är inte tillräckligt motiverat. Domkapitlet har tillräcklig juridisk kompetens genom sekreteraren som skall vara jurist.
Nyköpings Alla Helgona församling: Domarkompetens är inte meriterande för domkapiteluppdrag. Inte heller diakon är relevant i domkapitlet.
Staffanstorps församling: Eftersom domkapitel har att handlägga ärenden av uttalat teologisk karaktär, kan det inte anses rimligt att diakon kan ersätta biskop eller domprost. Diakon har i allmänhet inte tillräcklig teologisk kompetens. Sålunda kan endast präst vara ersättare.
Katrineholms församling: I den nya ordningen behövs inte domkapitlet eftersom staten inte är ansvarig. Därför kan domkapitlen avskaffas. Dess uppgifter kan övertas av stiftsfullmäktige och stiftsstyrelsen. Det vore en mer logisk ordning.
Torslanda församling: I stället för domkyrkoorganisten som obligatorisk föredragande föreslås "domkyrkoorganisten eller annan organist som domkapitlet utser.
Sundsvalls Gustav Adolfs församling: Vi motsätter oss att en ledamot i Uppsala stift är antingen präst eller diakon. Här fastställer man en motsättning mellan två yrkeskategorier. En präst ur djupa ledet och församlingslivet bör ingå jämte en diakon även i Uppsala stift. Att vara sekreterare och föredragande i domkapitlet är en viktig uppgift. Därför bör samma åldersgräns (23 år) som för prästvigning gälla här.
Stora Kopparbergs församling: I domkapitlet bör det finnas en domare eller någon som har varit det. Domare eller lagman bör vara föredragande vid handläggning av frågor om beslutsprövning m.m.
Jönköpings Stora församling: Domkapitlet bör ha ojämnt antal ledamöter. Lekmän skall vara i majoritet.
Kyrkomötets besvärsnämnd: Besvärsnämnden ansluter sig till delutredningens förslag vad gäller ordförandeskapet i besluts- och överklagandeärenden. Att domareledamoten går in som ordförande i sådana ärenden synes ha varit en välgrundad förutsättning för att föreslå domkapitlet som besvärsinstans i dessa frågor. För att förhindra att domkapitlet förlorar i rättslig auktoritet och för förtroendet för Svenska kyrkans förmåga att upprätthålla högt ställda krav på rättssäkerhet, är det angeläget att bibehålla den höga kompetens som finns hos de organ som idag avgör dessa ärenden. Genom att ett ordförandebyte sker markeras skillnaden mellan domkapitlets olika roller (tillsynsorgan och "domstol") och risken för en sammanblandning av dessa roller minskas. För att förhindra att sammanträdena p.g.a. ordförandebyten framstår som röriga, kan beslutsprövnings- och överklagandeärendena handläggas samlat vid olika tillfällen, t.ex. viss del av sammanträdesdag eller en annan dag än då domkapitlet handlägger övriga ärenden. Domkapitlet bör vid handläggningen av beslutsprövnings- och överklagandeärenden benämnas "Domkapitlet i X stift i dess egenskap av besvärsnämnd" för att för den enskilde tydliggöra domkapitlets olika roller, vilket är ägnat att stärka den enskildes förtroende för domkapitlet.
Stiftsjuristernas förening: Att man i domstolsliknande ärenden inte skall kunna delegera beslutanderätten hur som helst är rimligt. I dessa ärenden kan 6 § andra stycket accepteras. Men det är inte rimligt att domkapitlet i ärenden som gäller gudstjänstlivet inte självt skulle kunna bestämma i vilken omfattning man vill delegera beslutanderätten till exempelvis ordföranden eller en tjänsteman.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Domkapitlets sammansättning
Enligt nuvarande ordning består domkapitlet av sex ledamöter, varav hälften ämbetsbärare och hälften lekmän. I det tidigare utredningsarbetet har det funnits delade meningar om hur domkapitlet i framtiden bör vara sammansatt. I det slutliga utredningsförslaget förordas dock åtta ledamöter, varav fyra innehavare av kyrkans vigningstjänst och fyra lekmän. Domkapitlet föreslås alltså bli utökat med två ledamöter, en i stiftet anställd diakon och en som är eller har varit ordinarie domare.
Som framgår finns det också bland remissinstanserna delade meningar om vilken sammansättning som är den mest lämpliga. Det är särskilt förslaget att utöka domkapitlet med en diakon och en domare som har kritiserats.
Vår uppfattning är, som vi också återkommer till i flera avsnitt i denna skrivelse, att diakonatet bör regleras kyrkorättsligt. Vi menar dock att detta inte skall ses som någon något helt nytt och dramatiskt utan att det är naturlig följd av diakonen som en av företrädarna för kyrkans vigningstjänster. Det förhållandet att diakonerna vigs till sina uppdrag bör alltså konsekvent få genomslag i kyrkoordningen och diakonerna bör därför erkännas i alla de sammanhang där så är möjligt. Några bärande skäl till varför diakoner inte skulle kunna vara ledamöter i domkapitlen har vi inte kunnat se. Att det också finns andra anställda som kan sägas stå under domkapitlets tillsyn bör inte hindra att diakoner - som skiljer sig från de övriga kategorierna just genom att de är vigda till sina uppdrag - också på detta sätt får sin särskilda ställning bekräftad.
Vad härefter gäller förslaget om en domarledamot anser vi, till skillnad från några remissinstanser, att det är nödvändigt att förstärka den juridiska kompetensen i domkapitlet med en domarledamot. Efter år 2000 kommer domkapitlet enligt vårt förslag att dels hantera beslutsprövningsärenden (det som idag benämns laglighetsprövning och sker hos länsrätterna), dels i sak överpröva olika beslut i den kyrkliga organisationen. Det får anses som särskilt viktigt att tillräcklig juridisk kompetens finns redan från början innan domkapitlen själva har upparbetat någon egen erfarenhet och egna rutiner för sådana ärenden.
För övriga ledamöter föreslår vi inga särskilda kompetenskrav. God kännedom om kyrkligt arbete i församlingen eller på någon annan nivå är självfallet viktigt i sammanhanget. Stiftsfullmäktige som skall utse lekmannaledamöterna får här ta ett ansvar för att sammansättningen blir den lämpliga.
Vårt förslag innebär att det även i fortsättningen kommer att råda en balans mellan de som är vigda till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst och lekmän i domkapitlet. Med den marginella utökning till åtta ledamöter som vi föreslår torde domkapitlen kunna vara effektiva beslutande organ även i fortsättningen.
Ordförandeskapet har varit omdiskuterat i utredningsskedet och har också kommenterats av flera remissinstanser. Vi anser att biskopen alltid bör vara ordförande i domkapitlet, således även i beslutsprövnings- och överklagandeärenden. Skälet till det är att biskopen alltid kommer att på ett särskilt sätt representera domkapitlet och få svara för dess beslut. Det är också viktigt eftersom domkapitlet är en del av den juridiska personen stiftet vars stiftsledning består av biskopen, domkapitlet och stiftsstyrelsen. Om dessa organ verkligen skall fungera som en sammanhållen stiftsledning bör biskopen vara självskriven ordförande i såväl domkapitel som stiftsstyrelse (jfr avsnitt 8.3.3). Vidare kan biskopen som ordförande sägas markera att domkapitlet, trots de tillkommande domstolsliknande uppgifterna, alltjämt är ett organ för prövning av frågor om Svenska kyrkans tro och lära och för tillsyn av den prästerliga och diakonala ämbetsförvaltningen. Den särskilda domarledamoten torde ha en sådan auktoritet utifrån sin särskilda kompetens att det inte blir avgörande för ärendenas hantering om hon eller han leder sammanträdet eller deltar som ledamot. Slutligen skulle ett byte av ordförande mellan olika ärendetyper felaktigt kunna ge en bild av att vissa ärenden, t.ex. de som avser ämbetstillsynen, ställer lägre krav på en formellt riktig hantering än exempelvis beslutsprövningsärenden. Detta sammantaget talar för att biskopen bör vara ordförande oavsett ärendeslag.
I likhet med utredningen anser vi att det för varje ledamot skall finnas personliga ersättare som uppfyller de kvalifikationskrav som ställs för respektive ledamot. För biskopen och domprosten som ledamöter kan detta inte uppfyllas fullt ut. Dock bör, som också har framförts från remissinstanserna, i vart fall det kravet ställas att den som skall ersätta biskopen respektive domprosten är präst. Vi föreslår att utredningens förslag ändras i enlighet med detta. Vad härefter gäller ersättarnas tjänstgöring är det rimligt att dessa - när det gäller beslutsprövnings- och överklagandeärenden - bara får närvara och delta i överläggningarna om de har inträtt som ledamöter. Vi anser dock att det inte behövs en uttrycklig regel om det. Detta är för övrigt i överensstämmelse med vad som gäller för andra beslutande organ i den kyrkliga organisationen. Om även andra än de beslutande ledamöterna får närvara vid och delta i ett beslutande organs överläggningar anges detta särskilt i kyrkoordningen. Avsaknaden av en särskild regel skall alltså tolkas som ett förbud i detta sammanhang.
Sekreterare och föredragande
Enligt nuvarande ordning (27 kap. 6 och 7 §§ kyrkolagen) skall det för domkapitlet finnas en sekreterare som har avlagt juris kandidatexamen eller juristexamen och som tillhör Svenska kyrkan. I vissa ärenden går sekreteraren in som ledamot i domkapitlet. Några uttryckliga regler om vem som är föredragande finns dock inte.
Vi föreslår att sekreteraren även i framtiden skall vara jurist, därtill anställd i stiftet. Liksom idag skall ett tillhörighetskrav gälla men vi föreslår att vederbörande därutöver skall ha fyllt 18 år och vara döpt.
I fråga om vem som skall vara föredragande i domkapitlet har utredningen föreslagit sekreteraren, någon annan anställd i stiftet samt - i kyrkomusikaliska frågor - domkyrkoorganisten. Förslaget har dock mött kritik inte minst från domkapitlen själva. Flera uttalar att detta inte bör regleras alls i kyrkoordningen eller i vart fall att domkapitlen själva i större utsträckning skall få bestämma vem som skall vara föredragande. Vi instämmer till viss del i den kritiken men anser att de kyrkomusikaliska frågornas vikt ändå bör markeras genom att i kyrkoordningen reglera att någon som kan antas vara särskilt sakkunnig på området skall vara föredragande. Vi föreslår därför ingen ändring i förhållande till utredningen på denna punkt. Däremot anser vi att kretsen av de som skall få vara föredragande bör vidgas något till att också omfatta en ledamot i domkapitlet.
Beslutförhet och delegation
Nu gällande regler om beslutförhet och delegation finns i förordningen (1989:6) med instruktion för domkapitlen. Av domkapitlets nuvarande sex ledamöter krävs för beslutförhet som huvudregel att minst fem är närvarande (eller minst fyra om samtliga är ense om beslutet). Vad gäller delegation får domkapitlet i arbetsordningen eller i särskilda beslut lämna över till biskopen, sekreteraren eller en tjänsteman vid stiftssamfälligheten att avgöra ärenden som är sådana att de inte behöver avgöras av domkapitlet.
Även i framtiden bör det finnas regler om beslutförhet och delegation. Detta är särskilt viktigt mot bakgrund av den dömande funktion som domkapitlen kommer att få enligt vårt förslag. Mot bakgrund av den utvidgade sammansättning som vi föreslår bör det dock i fortsättningen krävas att minst sex eller, om samtliga är ense om beslutet, minst fem ledamöter är närvarande. I likhet med utredningen anser vi att det därutöver skall krävas att ordföranden eller vice ordföranden alltid är närvarande.
Som framgår av den tidigare redovisningen innebär vårt förslag att biskopen alltid skall vara ordförande i domkapitlet, dvs. även i ärenden om beslutsprövning och överklaganden. På grund av detta och som en följd av vårt förslag att förstärka domkapitlet med en domarledamot, bör det för beslutförhet i sådana ärenden och även i ärenden om prövning av behörigheten att utöva kyrkans vigningstjänst, krävas att också domarledamoten är närvarande. Det blir annars inte särskilt meningsfullt med den tilltänkta förstärkningen av domkapitlets juridiska kompetens. Ett sådant förslag fanns för övrigt med i nivåutredningen men föll bort i det slutliga utredningsförslaget.
Som redan har nämnts gäller idag, åtminstone i fråga om ärendeslag, en tämligen generös delegationsbestämmelse för domkapitlen. Det överlämnas i princip till domkapitlen själva att bedöma när delegation kan ske. Däremot är kretsen till vilken delegation får ske begränsad. Utredningens förslag innebär att bara vissa slags ärenden skall få delegeras, nämligen ärenden som inte innebär en slutlig prövning i sak, interimistiska beslut (dvs. ej slutliga beslut, beslut under ärendets handläggning), vissa rättelser samt åtgärder som gäller ett ärendes beredande. Därtill föreslås att delegation bara får ske till ordföranden eller vice ordföranden; dock skall även sekreteraren få vidta beredande åtgärder. Flera av domkapitlen och stiftssamfälligheterna har anfört att delegationsmöjligheterna bör utvidgas.
De föreslagna reglerna har sin förebild i domförhetsreglerna i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Vid sådana slags ärenden som inte avser ett slutligt ställningstagande i sak gäller regelmässigt lägre krav på domstolens sammansättning. Eftersom domkapitlen nu kommer att överta länsrättens roll som första instans i beslutsprövningsärenden har det ansetts rimligt att på motsvarande sätt begränsa delegationsmöjligheterna för domkapitlen. Det kan möjligen diskuteras om en sådan begränsning är nödvändig också för andra slags ärenden eller om man i enlighet med remissinstansernas önskemål bör öppna upp för ytterligare möjligheter till delegation, t.ex. när det inte handlar om beslutsprövnings- eller överklagandeärenden (eller ärenden om ämbetsprövning). Vi anser dock att det här finns skäl att vara restriktiv. Det kan också noteras att domkapitlens roll i framtiden blir en annan och att tyngdpunkten i deras arbete förskjuts mot det som avser tillsyn i olika bemärkelser. Ett antal mindre kvalificerade ärenden kommer därmed att försvinna från domkapitlen. Vi föreslår därför att utredningens förslag om delegation genomförs.
Jäv och protokollföring
För domkapitlets handläggning gäller idag, förvaltningslagen (1986:223). Detta innebär att bl.a. 11 § förvaltningslagen om jäv skall tillämpas i domkapitlet. Som tidigare har redovisats (avsnitt 8.2.6) omfattar denna jävsregel s.k. sakägarjäv, intressejäv, ställföreträdarjäv, ombudsjäv och delikatessjäv.
För domkapitlets handläggning av beslutsprövnings- och överklagandeärenden föreslår vi, som kommer att framgå av det följande, att rättegångsbalkens regler om jäv mot domare skall tillämpas. Detta är i överensstämmelse med utredningsförslaget. Utredningen har däremot inte föreslagit någon jävsregel för domkapitlets handläggning av andra slags ärenden. Vi anser dock att en sådan kan behövas även efter år 2000 när förvaltningslagens tillämpning på domkapitlet upphör. Frågan är då hur en sådan jävsregel bör vara utformad.
Vi har tidigare redogjort för vår syn på jävsreglerna i församlingens respektive stiftets beslutande och verkställande organ. En tänkbar modell är att även för domkapitlen välja någon av de tidigare beskrivna lösningarna. Detta skulle medföra en i viss mån konsekvent behandling av de olika organen på den regionala nivån och också en överensstämmelse mellan de olika kyrkliga nivåerna. Mot en sådan lösning talar dock att det för domkapitlen själva kan vara mer komplicerat att behöva tillämpa olika jävsregler beroende på vilket slags ärende som är föremål för prövning. prövas. Därtill kommer att domkapitlet har en utpräglad funktion som tillsynsorgan vilket gör att det även i dess övriga hantering förekommer ärenden som mer eller mindre bär prägel av "myndighetsutövning", och detta i betydligt större utsträckning än vad som är fallet i andra kyrkliga organ. Detta talar för en strängare jävsregel, exempelvis efter förvaltningslagens förebild. Även med den modellen kommer dock domkapitlet att måsta tillämpa två olika jävsregler.
Vid en sammanvägning av olika lösningar har vi stannat för att föreslå att det för domkapitlets hantering oberoende av ärendeslag skall gälla en och samma jävsregel, det s.k. domarjävet. Vad detta innebär i detalj återkommer vi till i kommentarerna.
Domkapitelsförsäkran
Enligt lagen (1936:567) om domkapitel skulle en ledamot innan han eller hon tog säte och stämma i domkapitlet avlägga en domkapitelsed. Denna togs bort i samband med reformen på stiftsplanet 1989.
För att markera att domkapitlet inte är att jämställa med en nämnd på stiftsplanet utan snarare med en domstol föreslår utredningen att ledamöterna, innan de första gången deltar i domkapitlets överläggningar och beslut, skall avlägga en ed. Därigenom markeras att ledamöterna skall fullgöra sitt uppdrag med integritet och oväld. Vi delar utredningens förslag i denna del men föreslår en annan benämning, domkapitelsförsäkran, för att inte alltför mycket överbetona domkapitlets domstolsliknande roll.
8.4 Fjärde avdelningen - Den nationella nivån
8.4.1 Den nationella nivåns uppdrag
Centralstyrelsens förslag: Kyrkomötet skall - som Svenska kyrkans högsta beslutande organ - besluta en kyrkoordning med bestämmelser om bl.a. Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära och den kyrkliga organisationen.
Kyrkomötet eller något organ som det bestämmer skall också bl.a.
- stödja stiftens arbete,
- samordna Svenska kyrkans ansvar för bidrag till internationell diakoni och mission,
- svara för Svenska kyrkans ekumeniska relationer, och
- ange villkoren m.m. för de kyrkliga grundutbildningarna och företräda Svenska kyrkan som helhet, såväl nationellt som internationellt.
Kyrkostyrelsen skall vara kyrkomötets beredande och verkställande organ. Som sådant skall Kyrkostyrelsen bl.a. leda och samordna den nationella nivåns uppgifter och företräda trossamfundet Svenska kyrkan. Kyrkostyrelsen har också förvaltande uppgifter.
Kyrkofondens styrelse skall bl.a. ansvara för förvaltning av kyrkofonden, för det kyrkliga utjämningssystemet, för systemfrågor om kyrkobokföringsregistren och för uppbörden av kyrkoavgift.
Följande fyra obligatoriska nämnder skall finnas för samordning, planering och utveckling; Nämnden för Svenska kyrkans mission, Nämnden för internationell diakoni/ Lutherhjälpen, Nämnden för kyrkolivets utveckling och Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 14
10 kap. Den nationella nivåns uppdrag
Innehåller bestämmelser om den nationella nivåns uppgifter och organisationen i stort
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Förslaget får alltså ett starkt stöd bland remissinstanserna på kapitelnivå. (Den fråga som på paragrafnivå har fått den lägsta totala andelen Ja-svar om 86 % är frågan om nämnderna på den nationella nivån (5 a §).
Stockholms stiftssamfällighet: Till den nationella nivåns uppdrag bör betonas att driva internationell diakoni och mission och stimulera församlingar att få fram givare. Syftet bör vara att skapa en integrering av "utrikesverksamheten". Svenska kyrkan måste för människor vara garanti och trygghet nog att ge till olika insamlingsändamål, dvs. verka för att det är trossamfundet Svenska kyrkan som engagerar sig i internationell diakoni och mission oavsett om det är Lutherhjälps-, SKUT- eller SKM-verksamhet som avses.
Huddinge kyrkliga samfällighet: Större frihet bör ges åt kyrkomötet att ändra nämndorganisationen.
Domkapitlet i Lund: Domkapitlet har försökt analysera den uppräkning av den nationella nivåns uppgifter som görs i denna bestämmelse. Därvid har tvekan uppstått kring beskrivningen i punkten 5. Domkapitlet har frågat sig vad som händer om Kyrkomötet - mot all förmodan - skulle utse något särskilt organ för denna uppgift, ett organ som varken Kyrkostyrelsen eller ärkebiskopen vill ha. Det ligger i sakens natur att Kyrkomötet, Kyrkostyrelsen och ärkebiskopen har denna uppgift. Ingen annan kan av Kyrkomötet ges uppgiften. Det betyder att punkten 5 bör utgå.
Domkapitlet i Strängnäs: Innebörden i ordet "samordna" i punkten 4 är oklar.
Svenska kyrkans utbildningsnämnd: Punkten 6: en tydligare och ner logisk formulering bör ges enligt följande: bestämma utbildningsplaner för de kyrkliga grundutbildningarna inom pastoral, karitativ, pedagogisk resp. musikalisk profil, tillse att sådana utbildningar erbjuds i tillräcklig omfattning samt ange villkoren för tillträde till dessa utbildningar. I nämndorganisationen bör det även finnas en nämnd för kyrklig utbildning. den nämnden skall ha ett särskilt ansvar för de kyrkliga grundutbildningarna. Från nämnden för kyrkolivets utveckling skall motsvarande uppgift tas bort.
Svenska kyrkans unga: Vi anser att det bara skall finnas ett organ, kyrkostyrelsen, som har till uppgift att vara beredande och verkställande organ till kyrkomötet. Detta för att arbetet på riksnivå skall fungera så enkelt och smidigt som möjligt. En styrelse som inte har det ekonomiska ansvaret kommer att vara begränsad. På samma sätt kommer en styrelse som har ansvaret för arbetet på den nationella nivån men som inte själv kan bestämma över sin egen organisation eller bemanningen av den att vara beskuren. Det finns också risk för interna motsättningar när inte et organ har hela ansvaret från kyrkomötet. Kyrkofonden och nämnderna bör alltså tas bort och ersättas av liknande skrivningar som finns beträffande församlingen (4:23).
Uppsala kyrkliga samfällighet: Kyrkostyrelsen och kyrkofondens styrelse bör vara densamma.
Domkapitlet i Karlstad: Paragrafen om nämnder bör utgå. Kyrkomötet bör kunna besluta om vilka nämnder som skall finnas utan att det behöver regleras i kyrkoordningen.
Domkapitlet i Lund: Den föreslagna lösningen rörande nämndernas ställning på den nationella nivån löser enligt domkapitlets uppfattning inte de problem som f.n. finns. Den modell som nivåutredningen föreslagit skulle på ett tydligt sätt markera att Kyrkostyrelsen har ett övergripande ansvar. Detta är enligt domkapitlets mening nödvändigt om den nationella nivån skall fungera på ett tillfredsställande sätt. Det finns dock vissa fördelar med den föreslagna modellen vad avser Kyrkofondens styrelse. Det är rimligt att denna för hela kyrkan gemensamma fond får en förvaltande styrelse som står något mera självständigt i förhållande till Kyrkostyrelsen.
Domkapitlet i Strängnäs: Nivåutredningens förslag med delegationer och inga nämnder bör gälla.
Svenska kyrkans Församlingsnämnd, Delegationen för finskspråkigt arbete: Det finskspråkiga arbetets ställning på den nationella nivån är för närvarande sanktionerat av kyrkomötet. De är delegationens innerliga önskan att samma tydlighet kommer att prägla även den organisation som fortsätter arbetet på den nationella nivån efter den nya kyrkoordningens ikraftträdande. Delegationen finner det naturligt att i fortsättningen få verka inom ramen för den föreslagna nämnden för kyrkolivets utveckling. Däremot föreslår delegationen att det är Kyrkostyrelsen som efter förändringen skall utse en delegation för det finskspråkiga församlingsarbetet av följande skäl. Det är viktigt att Svenska kyrkans syn på arbetet på minoritetsspråk tydliggörs i organisationsstrukturen på den nationella nivån. Detta arbete angår hela kyrkan, kyrkomötet på den övergripande beslutsnivån och Kyrkostyrelsen på den övergripande verkställighetsnivån. Minoritetsfrågorna berör samhällspolitiken. Därför behövs det en direkt kopplingspunkt mellan kyrkan och staten.
Karlstad stiftssamfällighet: Nämndorganisationen på nationell nivå skall ej regleras i kyrkoordning. Sådan reglering föreslås inte beträffande stift respektive församling/pastorat.
Stockholms stiftssamfällighet: För den lokala och regionala nivån gäller att det beslutande organet självt kan besluta om nämndorganisation. Så bör gälla också på den nationella nivån. I kyrkoordningen bör endast föreskrivas obligatoriska organ - dessa bör vara kyrkostyrelse och kyrkofondsstyrelse.
Uppsala kyrkliga samfällighet: Nämnderna för SKM och LH bör slås samman till en internationell nämnd.
Strängnäs stiftssamfällighet: Uttrycket "stiftsbiskop" bör definieras. (Förvirrande med detta uttryck här och sedan t.ex. "de som är anställda som biskopar").
Lunds kyrkliga samfällighet: Bestämmelsen om biskopsmötet är, med den utformning den fått, substanslös och i viss mån missledande. Särskilt gäller det distinktionen stiftsbiskopar, som kan tolkas så att det också skulle finnas andra biskopar inom Svenska kyrkan än stiftsbiskopar, om man nu bortser från emeriti. Risken att dessa senare skulle göra anspråk på att få delta torde vara liten. Paragrafens utformning som ett åläggande för biskoparna att samråda är inte heller lyckad från författningsteknisk synpunkt. Själva meningen med Biskopsmötet är ju att det skall vara just ett samrådsorgan och därför räcker det med en föreskrift att det skall finnas ett Biskopsmöte för samråd om frågor som rör biskoparnas uppdrag inom kyrkans ämbete.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
I lagen om Svenska kyrkan sägs att kyrkan framträder som församlingar och stift och också har nationella organ. Där sägs också att kyrkomötet är kyrkans högsta beslutande organ och att kyrkomötet inte får besluta i sådana enskilda frågor som det är en församlings eller stifts uppgift att besluta i. Regelsystemet inom Svenska kyrkan kommer att beslutas av Kyrkomötet eller på delegation från Kyrkomötet. Detta har för övrigt ansetts som en förutsättning för att riksdagens principbeslut om kyrka-statreformen skall kunna genomföras (jfr prop. 1997/98:116 s. 58).
På den nationella nivån fullgörs av tradition det som är gemensamt för hela Svenska kyrkan. I den nya ordningen, där Svenska kyrkan är ett eget rättssubjekt, blir denna roll än mer självklar och viktig. Kyrkomötets ställning som Svenska kyrkans högsta beslutande organ följer direkt av lagen om Svenska kyrkan.
Kyrkomötet har vid flera tillfällen uttalat sig om den nationella nivåns befogenheter och kompetens. Således uttalade 1995 års kyrkomöte att Svenska kyrkan på nationell nivå har att "ta ansvar för sina gemensamma angelägenheter i fråga om information, utbildning, normgivning, samråd och ekumeniska relationer liksom när det gäller att vara kyrkans gemensamma röst och företräda henne inför samhället i stort".
Utredningen föreslår att det i kyrkoordningen anges dels vad Kyrkomötet har att utfärda bestämmelser om, dels vilka uppgifter som ankommer på Kyrkomötet i första hand. Det som 1995 års kyrkomöte har uttalat återfinns bland uppgifterna i utredningens förslag. Därtill har vissa mer administrativa uppgifter ansetts lämpliga för den nationella nivån. Det gäller t.ex. att sköta det kyrkliga utjämningssystemet och övergripande frågor kring kyrkobokföringssystemet. Vad gäller den nationella nivåns relationer till de övriga nivåerna sägs det uttryckligen i utredningsförslaget att Kyrkomötet skall stödja stiftens arbete för utveckling av församlingslivet. Därmed markeras att de direkta kontakterna med den lokala nivån i första hand ankommer på stiften och att de nationella organen lämpligen bör samordna eventuella insatser för församlingarna med stiften. I vissa fall är det dock naturligt att även den nationella nivån har direkta kontakter med församlingarna. Det kan t.ex. gälla i det insamlingsarbete som bedrivs inom ramen för Svenska kyrkans mission och Lutherhjälpen.
Eftersom Kyrkomötet är det organ som skall besluta också dessa regler och därför självt när som helst kan ändra deras innehåll, kan det diskuteras om reglerna har någon egentlig funktion att fylla. Att uttryckligen ange vad Kyrkomötet skall göra kan med andra ord synas överflödigt. Vi menar dock att sådana regler trots allt kan ha ett visst värde, inte minst av pedagogiska skäl. De markerar den nationella nivåns roll gentemot de övriga nivåerna och innebär att de olika nivåerna blir beskrivna på ett konsekvent sätt i kyrkoordningen. Vi föreslår därför att sådana regler skall tas in i kyrkoordningen och anser att de bör utformas i enlighet med utredningens förslag.
Nämnder eller delegationer?
En fråga som diskuterades i utredningen och som också berörs av några remissinstanser är frågan om hur de övriga organen på den nationella nivån bäst skall relateras till Kyrkomötet och Kyrkostyrelsen.
Nivåutredningen föreslog att det skulle finnas fyra delegationer som skulle vara underställda Kyrkomötets beredande och verkställande organ, Kyrkostyrelsen. I kyrkoordningen skulle det slås fast vilka delegationer som skulle finnas, men Kyrkostyrelsen skulle få utse deras ledamöter och fastställa instruktionerna. Någon särskild styrelse för kyrkofondens förvaltning föreslogs inte utan också denna uppgift skulle handhas av en av de föreslagna delegationerna. Avsikten var att Kyrkostyrelsens roll på det sättet skulle bli tydligare med en bättre möjlighet för Kyrkomötet att utkräva ansvar, att kompetenskonflikter skulle undvikas och att organisationen skulle bli effektivare. I fråga om SKUT föreslog nivåutredningen en stiftsanknytning till Visby stift.
Ekonomiutredningen ansåg, till skillnad från nivåutredningen, att det skulle finnas en fristående Kyrkofondens styrelse. Det betonades att det organ som skall förvalta kyrkofondens medel efter år 2000 bör ha en oberoende ställning gentemot övriga kyrkliga organ. Även fondens storlek och komplexiteten vid förvaltningen talade för en viss arbetsfördelning på den nationella nivån av rent praktiska skäl. Enligt ekonomiutredningen skulle Kyrkomötet utse ledamöterna i Kyrkofondens styrelse.
Det slutliga utredningsförslaget, som vi föreslår bör genomgöras, är ett resultat av en sammanvägning av de olika intressen som här gör sig gällande. Avsikten har varit att hitta en modell som förenar effektivitet med en demokratisk beslutsordning och goda möjligheter till insyn från Kyrkomötets sida. I stället för delegationer föreslår vi att det även i fortsättningen skall finnas nämnder för Svenska kyrkans mission, för internationell diakoni/Lutherhjälpen, för kyrkolivets utveckling och SKUT. De uppgifter som den nuvarande Utbildningsnämnden och Församlingsnämnden har föreslås hanteras av Nämnden för kyrkolivets utveckling. Vad särskilt gäller SKUT bör dess fortsatta verksamhet och organisation dock utredas vidare. Nämndernas ledamöter skall utses av Kyrkomötet. Härigenom blir fler personer från hela landet engagerade och får direkt insyn i den verksamhet som bedrivs på den nationella nivån samtidigt som en bredare demokratisk förankring nås för den nationella nivån. Förvaltningen av kyrkofonden och hanteringen av det kyrkliga utjämningssystemet m.m. bör enligt vår mening ligga på en särskild styrelse, Kyrkofondens styrelse. Genom en sådan beteckning antyds att denna har arbetsuppgifter som är av en annan karaktär än nämndernas. Styrelsen föreslås utses av Kyrkomötet.
Vad gäller problem med otydlig kompetensfördelning kan dessa i viss mån kan förutsättas minska genom den omorganisation som har skett inom kyrkokansliet och som innebär att det nu bara finns en arbetsgivare, Stiftelsen för rikskyrklig verksamhet (SFRV), för all personal och att SFRV:s styrelse också har ansvar för den samlade kanslibudgeten. Därutöver bör enligt vår mening instruktionerna för nämnderna göras tydligare och mindre allmänt hållna än de nuvarande för att ytterligare undvika konflikter och gränsdragningsproblem.
Vi anser att detta utgör den lämpligaste lösningen sett utifrån de olika intressen som måste vägas samman. Vi tror också att den beskrivning som vi föreslår av de olika organens uppgifter och funktion i kyrkoordningen, i kombination med tydligare instruktioner för nämnderna, kan minska de problem som har funnits med den nuvarande ordningen.
Centralstyrelsens förslag: Kyrkomötet skall bestå av tvåhundraen valda ledamöter som väljs av de röstberättigade i hela landet.
Biskoparnas nuvarande ställning i Kyrkomötet med närvaroplikt, förslags- och yttranderätt skall behållas.
Kyrkomötet skall sammanträda i september och oktober vid två tillfällen varje år med en sammanlagd sammanträdestid om högst 10 dagar under ett år. Vid oktobersammanträdet skall som huvudregel kyrkomötet fatta beslut i alla ärenden som har väckts vid årets första sammanträde.
Kyrkomötet skall besluta i ärenden som har väckts av Kyrkostyrelsen genom en skrivelse, av en ledamot eller en biskop genom en motion, av ett utskott genom ett betänkande eller av revisorerna. Ärendena skall beredas i utskott eller när fråga är omval, valberedningen, innan det avgörs.
Ett ärende avgörs i regel genom acklamation eller omröstning vars utgång bestäms genom enkel majoritet med ordförandens röst som utslagsgivande (i val- och anställningsärenden fattas beslutet dock genom lottning).
I en arbetsordning skall ytterligare bestämmelser om Kyrkomötet anges.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att antalet valda ledamöter skall vara 251 som idag och att stiftens biskopar därutöver skall vara självskrivna ledamöter i Kyrkomötet. Vidare har utredningen föreslagit andra tidpunkter för Kyrkomötets sammanträden.
Remissinstanserna
Fråga 15
11 kap. Kyrkomötet
Bestämmelser om kyrkomötets sammansättning och arbetsformer
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Det finns också beträffande 11 kap. som sådant en majoritet för förslaget även om den inte är lika stark som beträffande ett flertal andra frågor. Av de enskilda kategorierna är det dock mindre än 50 % av domkapitlen, stiftssamfälligheterna, flerpastoratssamfälligheterna och de allra största församlingarna (minst 10 000 kyrkotillhöriga) som säger Ja till kapitlet som sådant. Av tabellerna på paragrafnivå kan utläsas att den totala andelen Ja-svar bland de som har svarat på den nivån är som lägst 83 % på alla delfrågor i kapitlet utom vad gäller Kyrkomötets sammansättning där 57 % säger Ja på paragrafnivå.
Kyrkomötets sammansättning
Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet anser i likhet med Domkapitlet i Visby, Visby stiftssamfällighet och Stockholms stiftssamfällighet att kyrkomötet i stället skall bestå av 151 ledamöter samt biskopar. Stockholms stiftssamfällighet anför att en sådan minskning bör ske för att får en mer arbetsduglig ordning och att färre ledamöter ger större ansvar. Domkapitlet i Lund anser det självklart att de anställda biskoparna skall vara ledamöter i Kyrkomötet och därmed kunna ta fullt ansvar för Kyrkomötets beslut. Dock bör enligt domkapitlet, de anställda biskoparna benämnas stiftsbiskopar i likhet med vad som anges beträffande biskopsmötet i 13 kap. 1 §. Domkapitlet i Stockholm anför att en framtida översyn av kyrkomötets arbetsformer även skall avse antalet ledamöter. Domkapitlet i Västerås kan tänka sig en minskning av antalet ledamöter och anför att frågan om detta bör utredas närmare vid direktval. Domkapitlet i Strängnäs anser att det förhållandet at biskoparna nu föreslås bli ledamöter inte bör medföra en ökning av det totala antalet ledamöter, varför antalet valda ledamöter bör minskas till 237. Domkapitlet i Uppsala föreslår 151 ledamöter med biskoparnas ställning som idag, under förutsättning att läronämndens ställning enligt förslaget genomförs.
Härnösands stiftssamfällighet, Karlstad stiftssamfällighet samt Linköpings stiftssamfällighet anser inte att biskoparna skall vara självskrivna ledamöter i kyrkomötet. Linköpings stiftssamfällighet anför också att antalet ledamöter bör begränsas till 151, bl.a. med hänsyn till kostnader och arbetsformer. Luleå stiftssamfällighet avstyrker förslaget att biskoparna skall vara självskrivna ledamöter i kyrkomötet och anför att biskoparna skall ha närvaroplikt samt yttrande-, förslags- och motionsrätt enligt den ordning som gäller idag. Även Strängnäs stiftssamfällighet och Uppsala stiftssamfällighet vill behålla nuvarande ordning med 251 valda ledamöter och biskoparnas ställning oförändrad.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund: Nuvarande antal ledamöter bör behållas av demokratiska skäl. Ett lägre antal ledamöter skulle på ett avgörande sätt försämra möjligheten till geografisk representation och förutsättningen för olika intressen att få göra sin röst hörd i kyrkans högsta beslutande organ. Däremot avstyrks förslaget om en utökning med 14 självskrivna ledamöter i enlighet med de principer som lades fast vid 1982 års kyrkomötesreform.
Kvinnor i Svenska kyrkan: Vi accepterar argumenten för att biskoparna skall vara ledamöter i kyrkomötet, trots att det kan uppfattas som en hierarkisering och förstärkning av ämbetets roll gentemot kyrkans demokratiska organisation. Däremot menar via att biskoparnas rösträtt bör inskränkas på så sätt att de ej har rösträtt i de fall som avses i 15 §, då lärofrågor måste avgöras med kvalificerad majoritet eftersom läronämnd och kyrkomöte har olika uppfattning. Detta för att undvika ett "dubbelt inflytande" från biskoparnas sida.
Svenska kyrkans unga: Biskoparna står som garanter för att Kristi budskap klart och rent förkunnas i vårt land. Då de har detta ansvar är det naturligt att de har plats i läronämnden men vi ser inte att det är nödvänligt att de har ordinarie platser i kyrkomötet, dock skall de närvara vid kyrkomötet och delta i diskussionerna. Vi tycker att den något rigida skrivningen kring hur ett ärende bereds av läronämnden är bra för kyrkan men att det i kyrkomötet skall vara de av de tillhöriga betrodda som allena har det slutgiltiga ansvaret.
Stiftsjuristernas förening: Man bör överväga om det inte finns skäl att minska antalet ledamöter i kyrkomötet. På senare år har det varit svårt att finna meningsfyllda uppgifter i utskotten till samtliga ledamöter. Även om demokrati måste få kosta är det viktigt att hålla kostnaderna på rimlig nivå. En rimlig proportionalitet kan uppnås med färre ledamöter än 251.
Kyrkomusikernas Riksförbund: Det är positivt med flera möten. Däremot är antalet ledamöter för stort.
Bodens kyrkliga samfällighet, Trollhättans kyrkliga samfällighet, Norrköpings kyrkliga samfällighet och Botkyrka kyrkliga samfällighet: Biskoparna endast närvaroplikt, yttrande- och förslagsrätt men ej rösträtt. Ej självskrivna ledamöter (jfr reservation i utredningen).
Lunds kyrkliga samfällighet: Biskoparna har i nuvarande ordning närvaroplikt, yttranderätt och förslagsrätt. De sitter med i Läronämnden, som behandlar alla frågor som avser Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Deras ställning i Svenska kyrkan är idag stark och behöver inte förstärkas ytterligare genom att de också är självskrivna ledamöter i kyrkomötet. Kyrkomötet anses också av många ledamöter vara alltför stort vilket leder till en otymplig arbetsorganisation. Antalet ledamöter bör därför minskas till en nivå som underlättar arbetet på mötena men som likväl tillgodoser en rättvis representation från samtliga stift.
Karlstads kyrkliga samfällighet: Biskoparna skall inte ha rösträtt i kyrkomötet.
Huddinge kyrkliga samfällighet: Av texten bör framgå att även biskoparna är ledamöter även om de inte är valda.
Solna kyrkliga samfällighet: Biskoparnas nya roll tillstyrks men antalet ledamöter inklusive biskoparna bör vara 251.
Falu kyrkliga samfällighet: Biskoparnas nya roll tillstyrks men en minskning av antalet ledamöter bör ske, dock utan att den allsidiga representativiteten går förlorad. Skälet för det är att många ledamöter passiviseras och att kostnaderna blir höga.
Göteborgs kyrkliga samfällighet: Kyrkomötet bör bestå av 165 ledamöter varav 14 är självskrivna biskopar.
Mölndals kyrkliga samfällighet, Huskvarna-Hakarps kyrkliga samfällighet och Linköpings kyrkliga samfällighet: Antalet kyrkomötesledamöter bör minskas.
Norrköpings kyrkliga samfällighet: Antalet ledamöter bör reduceras till 151 vilka väljs genom direkta val.
Löftadalens kyrkliga samfällighet: Kyrkomötet torde utan problem kunna bestå av 151 ledamöter. Vidare bör läronämndens ställning stärkas. Grunden för svenska kyrkan kan ju aldrig vara folkviljan som i samhället utan Guds vilja. I en öppen folkkyrka där trohet mot bekännelsen endast avkrävs bärarna av det kyrkliga ämbetet måste detta ges en starkare ställning. Kyrkomötet behandlar även en rad andra frågor som inte är att betrakta som lärofrågor varvid den breda kunskap och kompetens som lekmannaledamöterna representerar är av största vikt. Av särskild vikt är att lekmän med teologiska insikter får komma till tals och ge sitt bidrag. Vi föreslår följande sammansättning: de 14 biskoparna i tjänst, 76 lekmannaledamöter utsedda genom personval, 61 ledamöter som är präster, diakoner eller diakonissor.
Uppsala kyrkliga samfällighet: Antalet ledamöter bör minskas till 150 samt Ärkebiskopen. Ordningen för den dubbla ansvarslinjen på de olika nivåerna är inte konsekvent. Om kyrkoherden inte har rösträtt i fullmäktige (3:25) och biskopen inte har det i stiftsfullmäktige (7:5) så bör inte heller biskoparna ha rösträtt i kyrkomötet.
Teologiska fakulteten i Uppsala: I utredningsmaterialet påpekas på flera ställen att Svenska kyrkan är skyldig att respektera föreskrifterna i Lagen om Svenska kyrkan, bl.a. att beslutsorganisationen skall vara demokratiskt uppbyggd. På nationell nivå balanseras den demokratiska organisationen av Läronämnden där de 14 biskoparna är självskrivna ledamöter, tillsammans med 8 andra av kyrkomötet utsedda, i något som kunde betraktas som ett "överhus" med suspensivt veto. Det som tycks strida mot Lagen om Svenska kyrkan är att de 14 biskoparna är självskrivna ledamöter i kyrkomötet - det organ som måste betraktas som et uttryck för den "demokratiska organisation" som lagen föreskriver. Om begreppet "demokrati" skall kvalificeras på något annat sätt än vad som görs i gängse konstitutionell rätt, måste en principdiskussion föras om detta. Med nuvarande tolkning av demokrati i kyrkoordningen och dess omland finns även en möjlighet att återinföra särskilda prästerliga mandat i kyrkomötet. Biskoparna väljs inte som andra ledamöter i kyrkomötet. För det första väljs de inte genom val med allmän och lika rösträtt. Prästerna utgör en särskild valkorporation, med proportionellt större inflytande över biskopsvalets utgång. Lekmannaelektorerna företräder ju en mycket större del i medlemstalet i kyrkan än vad prästkorporationen gör vid valen. Dessutom har prästerna rösträtt i de allmänna kyrkliga valen, vilket innebär att de har dubbel rösträtt vid biskopsvalen; dels direkt genom sin egen valkorporation, dels indirekt genom elektorerna. Fakultetsnämnden vill mot bakgrund av detta påpeka att förslaget om biskoparna som självskrivna ledamöter i kyrkomötet inte omedelbart överensstämmer med den föreslagna 2 § i Lagen om Svenska kyrkan.
Landskrona församling: Ett av de stora målen för kyrkan fr.o.m. år 2000 är ju att den skall vara en öppen demokratisk folkkyrka. När det gäller förslagen till val på det lokala planet i kyrkan, har hinder för valbarhet föreslagits för de anställda i kyrkan. Vi föreslår som konsekvens av detta att biskoparna ej blir självskrivna ledamöter i kyrkomötet samt att valbarhetshinder införs för anställda i kyrkan vid val till kyrkomötet.
Tumba församling och Överluleå församling: Kyrkomötet bör bestå av 251 valda ledamöter men inte av de som är anställda som biskopar. Biskoparna skall dock ha närvaro- och yttranderätt.
Tullinge församling: Hela den nationella nivån synes vara ett synnerligen ohanterligt system som borde reformeras från grunden. Kyrkomötet skall bestå av 151 valda ledamöter och andra punkten om biskoparna bör strykas. Biskoparna bör dock ha rätt att närvara och yttra sig i övrigt.
Stora Tuna församling: 251 valda ledamöter och ej rösträtt för biskoparna.
Nyköpings Alla Helgona församling: Biskopen skall inte vara med.
Ljungby församling och Stora Kopparbergs församling: Kyrkomötet bör minskas till 151 ledamöter.
Strängnäs domkyrkoförsamling: Totala antalet ledamöter i kyrkomötet bör inte utökas, varför antalet valda ledamöter bör anges till 237. Möjligheten att ytterligare minska antalet till 151 inkl. biskoparna bör utredas. Kyrkomötesledamöterna bör avge en lojalitetsförklaring till Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära motsvarande det som avkrävs av domkapitelsledamöter. Lämplig form för sådan lojalitetsförklaring bör förekomma för alla förtroendevalda i Svenska kyrkan.
Mora församling: Antalet ledamöter föreslås vara 151. Ledamöterna väljs av stiftsfullmäktige och detta borgar för att tillräcklig representativitet uppnås. Vinsten med ett lägre antal ledamöter är tvåfaldig. Dels uppnås en väsentlig kostnadsminskning, dels får vi en smidigare beslutsordning.
Kungälvs församling: 251 byts mot 161. Punkten 2 i 1 § (biskoparna) utgår.
Sundsvalls Gustav Adolfs församling: Med tanke på framtida nödvändiga besparingsåtgärder anser vi att "det räcker med 13 ledamöter per stift + biskoparna 169 + 14 = 183 ledamöter i kyrkomötet".
Svenska kyrkan i Rom (Chiesa di Svezia, Roma): Kyrkomötet bör bestå av 251 valda ledamöter. Biskoparna har andra möjligheter att utöva sitt inflytande. Det är viktigt att hålla på principen att alla ledamöter är valda på samma sätt. Detta inslag i kyrkoordningsförslaget är ett av vår lutherska kyrkas mest profilerade uttryck för var den yttersta auktoriteten i kyrkan ligger, nämligen hos de döpta, inte hos ämbetsbärarna, inte ens hos biskoparna.
Övriga frågor
Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet: Mötena flyttas till hösten exempelvis september/november för att bättre kunna hantera budgetprocess och motionstider.
Domkapitlet i Visby och Visby stiftssamfällighet: Kyrkomötet sammanträder vartannat år.
Härnösands stiftssamfällighet: Kyrkoordningen skall medge förlängning vid behov.
Mölndals kyrkliga samfällighet: Tidpunkterna är olämpliga för budgetarbetet. Det budgetförslag som skall finnas vid kyrkomöte i maj (utsänt i mars och utarbetat av kyrkokansliet under senhösten året innan) använder sig av ett bokslut två år tidigare. Budget för år fyra grundar sig på bokslut år ett. Kyrkomötet bör dock fortfarande vara uppdelat på två tillfällen, förslagsvis september och november.
Göteborgs kyrkliga samfällighet: Sammanträdena bör hållas i september och november.
Löftadalens kyrkliga samfällighet: Självskriven ordförande i Kyrkomötet bör vara Ärkebiskopen.
Bodens kyrkliga samfällighet: Som enföljd av att biskoparna ej anses vara självskrivna bör föras in yttrande-, motions- och förslagsrätt i kyrkomötet samt biskoparnas rätt att delta i utskottsarbetet.
Strängnäs stiftssamfällighet: Förslaget i 9 § andra stycket avvisas. Erforderliga uppgifter kan inhämtas genom utskottets sekreterare.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Nuvarande ordning
Nu gällande regler om Kyrkomötet återfinns i 29 kap. kyrkolagen. De närmare reglerna om Kyrkomötets arbetsformer finns i den kyrkliga kungörelsen med arbetsordning för Kyrkomötet (SKFS 1983:4).
Kyrkomötet består av 251 ledamöter som utses genom indirekta val. Biskoparna har närvaroplikt samt förslags- och yttranderätt. De får delta i Kyrkomötets beslut bara om de är ledamöter. Ingen av biskoparna är idag ledamot. De som innehar tjänst som biskop eller biträdande biskop är också självskrivna ledamöter i Läronämnden vars uppgift är att avge yttranden till Kyrkomötet i frågor som rör Svenska kyrkans lära, kyrkans vigningstjänst, Svenska kyrkans böcker och Svenska kyrkans sakrament, gudstjänst och handlingar.
Kyrkomötet sammanträder en gång varje år med början den tredje tisdagen i augusti. Sammanträdet skall vara avslutat inom 15 dagar och som högst får Kyrkomötet sammanträda 39 dagar under en valperiod.
Kyrkomötet behandlar dels ärenden som riksdagen eller regeringen har överlämnat, dels sådana ärenden som har väckts genom en motion eller av ett organ som enligt lag har tillsatts av Kyrkomötet. Exempel på sådana organ är Centralstyrelsen och Kyrkomötets utskott. Motioner får väckas av en ledamot och av den som innehar en biskopstjänst.
I kyrkolagen och i Kyrkomötets arbetsordning finns också närmare reglerat hur ärendena skall beredas och hur de avgörs.
Den nuvarande ordningen bygger i många avseenden på 1982 års kyrkomötesreform. Då skedde principiellt viktiga och omfattande förändringar beträffande Kyrkomötets uppgifter och sammansättning. Av naturliga skäl präglas ordningen på flera punkter av Kyrkomötets nuvarande ställning som ett offentligrättsligt organ med en viss normgivningskompetens. Även om Kyrkomötets funktion som Svenska kyrkans högsta beslutande organ även i fortsättningen kommer att regleras i lag (jfr avsnitt 3.3.3), ger de ändrade relationerna mellan kyrkan och staten också nya förutsättningar för att reglera hur Kyrkomötet i framtiden bör vara organiserat och hur det bör arbeta.
Kyrkomötets sammansättning
Alltsedan 1982 års kyrkomötesreform har Kyrkomötet bestått av 251 valda ledamöter. Skälet till att det kom att bli 251 ledamöter var att Pastoratsförbundets fullmäktige bestod av just 251 personer när 1979 års kyrkomöteskommitté lade fram sina förslag. Förslag om minskning av antalet ledamöter har dock framförts vid flera tillfällen men har hittills avvisats av Kyrkomötet med hänvisning till att färre ledamöter ökar risken för att Kyrkomötets allmänna representativitet minskar.
Som framgår av de redovisade remissvaren har flera remissinstanser uttalat att de vill se en minskning av Kyrkomötet, dels för att minska de kostnader som detta för med sig, dels för att förbättra arbetsformerna i Kyrkomötet. Vi anser till skillnad från utredningen att det kan finnas skäl att tillmötesgå remissinstanserna på denna punkt. Förslagen om hur stor minskningen bör vara varierar men 151 ledamöter förekommer bland flera förslag. Vi anser dock att en sådan stor minskning inte kan ske utan att den allmänna representativiteten äventyras. I stället förordar vi en minskning av antalet valda ledamöter till tvåhundraen som får anses acceptabelt även ur demokratisk synvinkel.
Enligt nu gällande ordning har biskoparna närvaroplikt vid Kyrkomötets sammanträden. Därtill har de rätt att väcka förslag och att yttra sig vid plenarsammanträdena. De deltar också i utskottsarbetet. Det enda som skiljer biskoparnas ställning från ledamöternas är att de inte får delta i omröstningarna om de inte har valts till ledamöter. Härtill kommer att biskoparna är ledamöter i Läronämnden och därmed deltar i den särskilda beredning som gäller för lärofrågor.
Det kan göras olika bedömningar beträffande vad som bör gälla för framtiden. Enligt utredningens mening bör biskoparna nu ges rösträtt och alltså bli ledamöter i Kyrkomötet fullt ut. Detta har som framgår fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. Vi har, främst av demokratiska skäl, stannat för att inte föreslå någon förändring i förhållande till vad som nu gäller på denna punkt. Det enligt vår mening inte i överensstämmelse med grundläggande demokratiska principer att det i ett organ av Kyrkomötets karaktär skall finnas självskrivna ledamöter. Samtliga ledamöter bör alltså väljas.
Till biskoparnas uppdrag, som de givits av kyrkan, hör ett visserligen särskilt tillsynsansvar avseende kyrkans tro, bekännelse och lära som skulle kunna motivera att biskoparna får en särställning i Kyrkomötet. Biskoparna finns dock med i Läronämnden och kan genom den fullgöra detta uppdrag. Även om läronämnden inte är ett beslutande organ torde ingen ifrågasätta dess betydelse och inflytande i de för kyrkan väsentliga lärofrågorna. Vårt förslag innebär dessutom, som kommer att framgå i det följande, en ytterligare förstärkning av Läronämndens ställning (se nedan avsnitt 8.4.3).
Biskoparna påverkar Kyrkomötets beslut och de har förslagsrätt. De tar därmed ansvar för Kyrkomötets beslut även om de inte är direkt delaktiga i beslutsfattandet.
Vi ser mot bakgrund av detta inga skäl att nu göra biskoparna till självskrivna ledamöter i Kyrkomötet. Biskoparna bör dock även i fortsättningen ha närvaroplikt samt förslags- och yttranderätt. Vi föreslår att kyrkoordningen utformas i enlighet med detta. Vad gäller frågan om biskoparna skall vara valbara till Kyrkomötet återkommer vi till den i avsnitt 8.7.4.
Sammanträdestiden
Ett viktigt inslag i 1982 års kyrkomötesreform utgjorde införandet av årliga sammanträden. Detta motiverades främst med att Kyrkomötet gavs viss egen normgivningskompetens. En huvudpunkt i de ändrade kyrka-statrelationerna är avvecklingen av den hittillsvarande statliga regleringen av Svenska kyrkan. I framtiden skall Kyrkomötet besluta om huvuddelen av regelsystemet. Härtill kommer att Kyrkomötet får vissa nya uppgifter, som att besluta om budget för kyrkofonden och den nationella nivån i övrigt. Dessa förändringar innebär att motiven för att Kyrkomötet skall sammanträda varje år förstärks. Det bör således inte ske någon ändring på denna punkt.
Frågorna om antalet sammanträdesdagar och placeringen av dessa bör behandlas tillsammans med förslagen från 1994 års kyrkomöte om en uppdelning på två sammanträden eller sessioner. Vi menar att detta förslag bör genomföras. Tillsammans med vissa andra förändringar ger det förutsättningar för att antalet sammanträdesdagar minskas, varvid också besparingar kan göras.
De båda sammanträdena bör vara av olika karaktär. Alla ärenden, vare sig de väcks genom skrivelser från Kyrkostyrelsen eller genom motioner, skall anmälas vid årets första sammanträde. Liksom nu skall skrivelser och motioner som inte avser någon skrivelse vara inkomna till Kyrkomötet två månader innan Kyrkomötets första sammanträde inleds. När ett nyvalt kyrkomöte samlas första gången, sker valen vid det första sammanträdet. Även senare år bör fyllnadsval om möjligt göras under det första sammanträdet. I övrigt behöver det inte fattas annat än formella beslut om hanteringen av inkomna ärenden vid det första sammanträdet. Alla beslut med anledning av skrivelser och motioner bör fattas vid det andra sammanträdet.
Det finns olika möjligheter för placeringen av sammanträdena under året. Vi föreslår att det första sammanträdet skall äga rum i början av september och det andra fyra eller fem veckor senare, under oktober.
Vi har noga övervägt frågan om placeringen av det första sammanträdet under året. Utredningen har föreslagit att det skall äga rum sent under våren, sista veckan i maj. Ett skäl till detta förslag var att redovisningshandlingar från föregående kalenderår skall finnas tillgängliga när Kyrkomötet inleder prövningen av frågan om kyrkofondens och den nationella nivåns i övrigt budget för det kommande året.
Som framgått föreslår vi att skrivelser till Kyrkomötet, inklusive Kyrkostyrelsens verksamhetsberättelse och årsredovisning för föregående år, skall lämnas till Kyrkomötet två månader före början av Kyrkomötets första sammanträde under året. Denna regel anser vi vara mycket viktig för kyrkomötesledamöternas möjligheter att förbereda sitt deltagande i Kyrkomötet. Regeln avser att möjliggöra för ledamöterna att läsa in materialet, att ta behövliga kontakter med sina väljare och med andra ledamöter och att få rimlig tid att överväga egna motioner med anledning av skrivelserna. Ett första kyrkomötessammanträde i maj skulle med denna regel förutsätta att Kyrkostyrelsens skrivelse med verksamhetsberättelse och årsredovisning finns tryckt och distribuerad i mars månad. Före dess skall -förutom att verksamhetsberättelsen och årsredovisningen rent faktiskt skall framställas - behöriga organ sammanträda och fastställa de aktuella dokumenten. I nuvarande organisation skall därvid, förutom styrelsen, även de olika nämnderna ha granskat dem. Slutligen skall revision ha skett. Vår bedömning är att det inte är möjligt att på den tid som står till buds från årsskiftet till mars genomföra dessa uppgifter. Vi anser därför att Kyrkomötets första sammanträde för året måste förläggas senare än maj månad.
Vid valet av denna senare tidpunkt har vi konstaterat att juni och juli är olämpliga med hänsyn till semesterperioder och till att många kyrkomötesledamöter i sin yrkesverksamhet torde avsluta arbetsåret i juni månad. Vi har vidare tagit hänsyn till den kritik som förekommit mot Kyrkomötets nuvarande förläggning till augusti. Mot denna bakgrund har vi valt att föreslå att Kyrkomötets första sammanträde för året skall hållas i september. Det andra sammanträdet bör därvid hållas så lång tid efter det första att tiden räcker för ledamöternas inläsning av utskottsbetänkanden och andra förberedelser. Vi har bedömt detta behov till fyra eller fem veckor. Å andra sidan får Kyrkomötets andra sammanträde inte förskjutas så långt fram under året att svårigheter uppkommer att t.ex. tillämpa Kyrkomötets budgetbeslut från det kommande årsskiftet. Kyrkomötets andra sammanträde bör därför äga rum fyra till fem veckor efter det första, i oktober månad.
För vissa kyrkomötesledamöter kan det innebära problem att vara borta från sin arbetsplats under två kyrkomötessammanträden med relativt kort mellanrum. Det skall i detta sammanhang noteras att Kyrkomötet föreslås få sammanträda högst tio dagar per år. En normal ordning bör kunna vara att Kyrkomötets första sammanträde omfattar fyra dagar och det andra tre dagar. De båda sammanträdena blir därför sammantaget kortare än i nuvarande ordning. Vidare anser vi att det i varje sammanträde bör ingå ett veckoslut, så att olägenheterna minimeras för de ledmöter som har svårigheter att vara frånvarande från sina arbetsplatser längre tider.
Förslaget medför betydande besparingar i förhållande till nuvarande kostnader för Kyrkomötet. Under en fyraårig mandatperiod bör förslaget innebära att sammanträdestiden minskar med ca 20 dagar och en besparing under samma tid på uppskattningsvis 15-20 miljoner kronor.
Detaljfrågor när det gäller Kyrkomötets sammanträdestid bör liksom idag regleras i en arbetsordning.
Ärendenas hantering
I och med de förändrade kyrka-statrelationerna skall ärenden i Kyrkomötet inte längre kunna väckas av riksdagen eller regeringen. Däremot skall ärenden också fortsättningsvis kunna väckas av Kyrkostyrelsen, en ledamot, ett utskott eller revisorerna. Vi återkommer i det följande till frågan om utskotten. För dessa och revisorerna skall dock den begränsningen gälla att det skall vara fråga om ett ärende som avser utskottets beredningsområde respektive har samband med revisorernas särskilda uppdrag.
Vi har övervägt om - till skillnad från vad som gäller idag - något annat organ än Kyrkostyrelsen på den nationella nivån bör kunna väcka ärenden i Kyrkomötet. Vi anser det emellertid vara viktigt att det finns en styrelse med ett samlat ansvar och att flera organ än Kyrkostyrelsen därför inte bör kunna väcka ärenden.
Det bör finnas vissa formkrav som skall iakttas när ärenden väcks. Vi föreslår att Kyrkostyrelsen får väcka ärenden genom skrivelse, en ledamot genom en egenhändigt undertecknad motion och ett utskott genom ett betänkande.
Vi föreslår att det även fortsättningsvis skall ske en utskottsberedning av Kyrkomötets beslut. Samtidigt skall Kyrkostyrelsen ges rätt att yttra sig över alla ärenden som väckts genom motioner. Det innebär att det är utskottet som svarar för de förslag som läggs på Kyrkomötets bord. Detta ger en tydlig självständighet för Kyrkomötet och kyrkomötesledamöterna i förhållande till Kyrkostyrelsen. Det finns annars en risk att, om Kyrkomötet endast skall fatta beslut vid plenarsammanträden, detta inte ges en reell möjlighet till kritisk granskning och bedömning av olika förslag. Det är knappast heller möjligt annat än via en utskottsberedning att ta fram alternativa beslutsförslag. Samtidigt är det värdefullt för utskotten i deras beredningsarbete om det finns ett yttrande från Kyrkostyrelsen. Styrelsen bör kunna överblicka det pågående arbetet på ett annat sätt än utskotten och därmed kunna relatera olika motionsförslag till det arbete som redan bedrivs eller planeras på den nationella nivån. Det är också värdefullt om Kyrkostyrelsen, som har att lägga fram förslag till budget, kan belysa de ekonomiska konsekvenserna av olika förslag.
I största möjliga utsträckning bör utskottsberedningen av Kyrkomötets ärenden ske under årets första sammanträde. Kyrkomötet bör dock, i likhet med vad som nu är fallet, kunna medge att ett utskott sammanträder mellan Kyrkomötets båda sammanträden under ett år. I ett sådant beslut bör Kyrkomötet, bl.a. av ekonomiska skäl, ange hur många dagar utskottet får sammanträda. I sammanhanget bör också noteras vikten av att utskottsarbetet inte växer ut så att det tar över uppgifter som bör hanteras i styrelser och nämnder.
Med två årliga sammanträden finns inte behov av att kunna skjuta upp behandlingen av ett ärende från ett år till nästa år. Detta särskilt som nya ärenden endast kan väckas vid årets första sammanträde. Vi föreslår därför att Kyrkomötet vid årets andra sammanträde skall fatta beslut i alla ärenden som väckts vid det första sammanträdet.
Det finns goda skäl för att samma grundläggande bestämmelser om ärendens avgörande skall gälla på samtliga nivåer inom kyrkan. Vid föreslår därför att bestämmelserna i dessa frågor som avser kyrkofullmäktige i en församling skall tillämpas även för Kyrkomötet. Vårt förslag innebär den förändringen att ordföranden har utslagsröst om det blir lika röstetal vid en omröstning, om det inte gäller val. I sådana fall skall avgörandet även fortsättningsvis ske genom lottning.
Vi har prövat om det för vissa bestämmelser bör finnas ett särskilt skydd i form av ett kvalificerat beslutsförfarande. Anledningen till att vissa bestämmelser kan behöva ges ett särskilt skydd är att dessa inte skall kunna ändras alltför lättvindigt. Det är också viktigt att det finns utrymme för en bred debatt inom kyrkan före besluten på vissa områden. Vi föreslår att ett särskilt skydd ges genom att det för ändring av vissa bestämmelser i kyrkoordningen krävs beslut vid två kyrkomötessammanträden, varvid besluten i båda fallen skall fattas vid det andra sammanträdet under året. Mellan de båda besluten skall alltså omkring ett år hinna förflyta. Detta bör vara tillräckligt för att ge utrymme för en bred debatt inom kyrkan innan det andra beslutet fattas. Det bör därför inte krävas att det skall ha hållits val till Kyrkomötet mellan besluten.
Vi föreslår att bestämmelser om dubbla beslut skall gälla för kyrkoordningsreglerna om handläggningen av lärofrågor, om kyrkotillhörighet och om offentlighet för handlingar och undantag från denna samt för de kyrkoordningsregler som avser just frågan om dubbla beslut.
Vi har också övervägt frågan om Kyrkomötets möjligheter till olika opinionsyttringar. Förslag har framförts om att Kyrkomötet endast skall kunna fatta beslut av bindande karaktär för församlingar och stift. Vi har emellertid funnit att Kyrkomötet, som Svenska kyrkans högsta beslutande organ, själv från tid till annan måste avgöra om situationen vid ett visst tillfälle kräver ett uttalande från Kyrkomötet utan att detta har karaktären av ett bindande beslut. Samtidigt skall framhållas, som Ombudsmötet tidigare påpekat, betydelsen av att förutsättningarna för en opinionsyttring är väl utredda och dokumenterade. Med vårt förslag om två årliga sammanträden för Kyrkomötet finns helt andra möjligheter än tidigare att noga utreda förutsättningarna för en opinionsyttring, i de fall det bedöms nödvändigt att göra en sådan.
Allmän kyrklig debatt och frågestund
Sedan 1989 har vid Kyrkomötet förekommit en ordning med dels en allmän kyrklig debatt, dels en frågestund. Avsikten med införandet av den allmänna kyrkliga debatten var att den skulle medverka till att ledamöterna i ordinarie plenardebatter undviker att göra allmänna kyrkopolitiska deklarationer. Den särskilda allmänna kyrkliga debatten skulle således medverka till en koncentration vid ärendebehandlingen. Frågestunden avser frågor till Centralstyrelsen och, i Ombudsmötet, SFRV:s styrelse. Motivet för införandet av frågestunden var att Kyrkomötets ledamöter skulle ges goda möjligheter till kontroll av och insyn i styrelsens arbete.
Det har varit svårt att finna en riktigt bra form för den allmänna kyrkliga debatten. De egentliga debattinläggen har varit relativt begränsade. I stor utsträckning har det blivit fråga om en lång rad enskilda anföranden. Inte så sällan har det blivit på det sättet att en fråga som senare skulle behandlas som ett beslutsärende också har tagits upp vid den allmänna kyrkliga debatten. Det har också förekommit avsevärda dubbleringar mellan den allmänna kyrkliga debatten och frågestunden.
Erfarenheterna talar för att det bör ske förändringar av såväl den allmänna kyrkliga debatten som av frågestunden vid Kyrkomötet. Nuvarande ordning medför påtagliga risker för att samma frågor tas upp vid flera tillfällen och därtill ibland av samma person.
Utredningen har föreslagit att den allmänna kyrkliga debatten och frågestunden förs samman till en frågedebatt. Enligt vår mening vore det värdefullt med en sådan frågemöjlighet som förslaget innebär. Vi anser dock att en bestämmelse om detta lämpligen kan tas in i Kyrkomötets arbetsordning i stället för i kyrkoordningen.
8.4.3 Behandlingen av lärofrågor och vissa andra särskilda frågor i Kyrkomötet
Centralstyrelsens förslag: För behandling av lärofrågor skall det finnas en Läronämnd som består av Biskopsmötet och åtta andra ledamöter valda av Kyrkomötet. Ärkebiskopen skall vara ordförande.
Innan Kyrkomötet beslutar om vissa väsentliga lärofrågor (vilka närmare anges i Kyrkoordningen), skall Läronämnden yttra sig. Läronämnden skall även i övriga lärofrågor beredas tillfälle att yttra sig.
Om Kyrkomötet beslutar att bifalla ett ärende om en väsentlig lärofråga som har avstyrkts av Läronämnden, skall denna åter yttra sig och ärendet på nytt beredas i utskottet innan Kyrkomötet fattar det slutliga beslutet. Ett sådant slutligt beslut måste bifallas av två tredjedelar av de röstande för att förslaget - i strid med Läronämndens uppfattning - skall genomföras.
Vissa bestämmelser i kyrkoordningen skall kunna ändras av Kyrkomötet bara om Kyrkomötet har fattat likalydande beslut vid oktobersammanträdena två på varandra följande år. Det gäller bl.a. bestämmelserna om hur lärofrågor skall behandlas.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 15
11 kap. Kyrkomötet
Bestämmelser om kyrkomötets sammansättning och arbetsformer
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
För en allmän kommentar i denna del hänvisas till föregående avsnitt (8.4.2)
Domkapitlet i Lund: Domkapitlet kan i princip tillstyrka den föreslagna ordningen. Det måste dock ifrågasättas om inte den majoritet i Kyrkomötet som skall till för att genomtrumfa ett beslut mot läronämndens avstyrkan måste vara större än två tredjedelar. Domkapitlet menar att det borde krävas fyra femtedels eller eventuellt t.o.m. fem sjättedels majoritet för att bifalla ett förslag som har avstyrkts av läronämnden.
Domkapitlet i Skara och Skara stiftssamfällighet: Den föreslagna regeln i 11 kap 15 § fyller inte något praktiskt behov.
Löftadalens kyrkliga samfällighet: Läronämnden bör ha vetorätt i de frågor som här berörs.
Domkapitlet i Strängnäs och Strängnäs stiftssamfällighet: I uppräkningen av de beslut som skall fattas på särskilt sätt bör tillföras 1 kap 1 §.
Stockholms stiftssamfällighet: I § 16 regleras att för ändring av vissa bestämmelser skall gälla två beslut. Vi menar att det i kyrkoordningen finns fler bestämmelser som borde kräva sådan ordning, men också bestämmelser för vilka det borde gälla att det är val emellan de två besluten. Generellt bör det vara så att bestämmelser som avser grundstruktur, kompetens och inriktning bör ges detta senare skydd. Här krävs en noggrann genomgång inför utformningen av det slutliga förslaget till kyrkoordning.
Uddevalla kyrkliga samfällighet: 16 § bör ändras enligt följande: Två likalydande beslut med enkel majoritet och val emellan besluten eller ett beslut med kvalificerad majoritet.
Helsingborgs kyrkliga samfällighet: För att gagna stabiliteten i det kyrkliga regelverket bör sådant ändringsbeslut som här talas om få ske endast om det har varit nyval emellan de två kyrkomötena.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Nuvarande ordning
Beredningen av kyrkomötets beslut i lärofrågor sker i likhet med vad som gäller för övriga ärenden i kyrkomötets utskott. Därutöver finns det särskilda former för beredningen av beslut som avser lärofrågor. Historiskt sett har det funnits ett nära samband mellan diskussionerna om biskoparnas ställning i kyrkomötet och Läronämnden.
Den nuvarande legala grunden för Läronämnden finns i 29 kap. 21 § kyrkolagen där det sägs att kyrkomötet beslutar om hur lärofrågor skall beredas före utskottsbehandlingen. Närmare bestämmelser om Läronämndens uppgifter och sammansättning finns i kyrkomötets arbetsordning. I 4 kap. 1 § arbetsordningen föreskrivs att det skall tillsättas en kyrkomötets läronämnd med uppgift att avge yttranden i ärenden som avser Svenska kyrkans lära, det kyrkliga ämbetet, Svenska kyrkans böcker och Svenska kyrkans sakrament, gudstjänst och handlingar. Läronämnden består av dem som innehar tjänst som biskop eller biträdande biskop samt av åtta av kyrkomötet för varje valperiod valda ledamöter (4 kap. 17 §).
Enligt Kyrkomötets arbetsordning skall Läronämndens yttrande inhämtas dels av Centralstyrelsen och dels av kyrkomötets utskott. Det finns inga föreskrifter om att det yttrande som Centralstyrelsen skall inhämta från Läronämnden skall bifogas Centralstyrelsens skrivelse till Kyrkomötet. Det är inte heller praxis att detta sker. Dessa yttranden från Läronämnden får därmed mer karaktär av underhandsyttranden, vilka inte offentliggörs men är av betydelse vid Centralstyrelsens beredning av skrivelser till Kyrkomötet.
Däremot gäller för övriga ärenden att ett yttrande från Läronämnden i ärendet skall bifogas utskottets betänkande. Detta gäller även i de fall Läronämnden självmant har avgett ett yttrande (5 kap. 16 §). Läronämnden kan alltså på eget initiativ avge ett yttrande i ärenden som inte direkt har överlämnats till nämnden.
Minoritetsbordläggning
1979 års kyrkomöteskommitté föreslog att för beslut i lärofrågor skulle en möjlighet till s.k. minoritetsbordläggning införas. En sådan ordning kom också att införas med kyrkomötesreformen och finns fortfarande kvar (29 kap. 21 § kyrkolagen).
Bestämmelserna bygger på det förfarande som gäller för rättighetsbegränsande lagstiftning i 2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen. Yrkar tio ledamöter att ett förslag till en kyrklig kungörelse som avser Svenska kyrkans lära eller böcker skall vila, finns tre möjligheter. Förslaget kan förkastas, något som kan göras genom beslut med enkel majoritet, förslaget kan antas, vilket förutsätter fem sjättedels majoritet, och förslaget kan vila till dess ett nyvalt Kyrkomöte sammanträder. Detta kan fatta beslut med enkel majoritet.
För att pröva om bestämmelserna om minoritetsbordläggning är tillämpliga skall Kyrkomötet inom sig för varje valperiod tillsätta ett särskilt beredningsutskott (29 kap. 20 § kyrkolagen). Det särskilda beredningsutskottets enda uppgift är att i det fall det föreligger ett yrkande om minoritetsbordläggning pröva om bestämmelserna i 26 § är tillämpliga, dvs. om det är fråga om en kyrklig kungörelse som gäller Svenska kyrkans lära eller böcker.
Bestämmelserna om minoritetsbordläggning har aldrig kommit att tillämpas. Därmed har det inte skett någon prövning av vad som i detta sammanhang innefattas i begreppet "Svenska kyrkans lära".
Våra överväganden
Vid våra överväganden om den framtida ordningen för beredning och beslut i lärofrågor har en utgångspunkt varit att det även fortsättningsvis skall finnas en läronämnd i kyrkomötet. Vi har tidigare i anslutning till våra överväganden om biskoparnas ställning i Kyrkomötet (se avsnitt 8.4.2) redovisat som vår uppfattning att denna fråga inte bör kopplas samman med frågan om det skall finnas en läronämnd.
Läronämnden har genom sina yttranden vunnit en stark auktoritet, men det är Kyrkomötet som genom sina ledamöter har att fatta beslut i alla frågor. Denna ordning menar vi bör bestå även i framtiden även om vi föreslår nya bestämmelser för beslut i vissa lärofrågor. Det är av värde för utskotten i deras beredningsarbete att som ett underlag ha Läronämndens yttranden.
Alltsedan sedan sin tillkomst har Läronämnden bestått av stiftsbiskoparna och åtta av Kyrkomötet valda ledamöter. Läronämndens valda ledamöter har hämtats såväl inom som utom kretsen av Kyrkomötets ledamöter. Läronämnden har på detta sätt tillförts såväl teologisk fackkunskap som ett bredare församlings- och lekmannaperspektiv. Detta har visat sig vara av värde för nämndens arbete. Vi menar därför, i likhet med utredningen, att det inte finns anledning att göra någon förändring på denna punkt.
Vårt förslag innebär att Läronämnden även i fortsättningen skall ha uppgiften att avge yttranden i lärofrågor innan kyrkomötet beslutar i ärenden om sådana frågor. Vi föreslår också ett särskilt beslutsförfarande för ärenden av det slaget. De ärenden som vi föreslår skall omfattas är ärenden som har en särskild läromässig betydelse. Dessa bör uttryckligen anges i kyrkoordningen och vara följande:
_ grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära
_ Svenska kyrkans böcker, gudstjänster, sakrament och övriga handlingar
_ kyrkans vigningstjänst och
_ ekumeniska överenskommelser.
I regel bör det inte råda någon tvekan om vad som är att hänföra till frågor av angivet slag. Det är dock inte möjligt att genom en uppräkning i förväg ange vilka bestämmelser i kyrkoordningen som skall omfattas av det särskilda beslutsförfarandet. Till detta kommer att det kan föras in nya bestämmelser i kyrkoordningen. Om det skulle uppstå tveksamhet får kyrkomötet besluta vad som skall gälla.
Den fjärde och sista punkten i uppräkningen av frågor som skall behandlas i särskild ordning gäller ekumeniska överenskommelser. I detta fall avses inte primärt bestämmelser i kyrkoordningen, även om en ekumenisk överenskommelse kan medföra att det behöver göras ändringar i bestämmelserna. Ekumeniska överenskommelser rymmer regelmässigt viktiga läromässiga avgöranden och bör därför omfattas av ett särskilt beslutförfarande.
Vårt förslag till behandling av de uppräknade frågorna innebär för det första att Läronämnden obligatoriskt skall yttra sig i ärenden som rör dessa. Yttrandets omfattning och innehållet är självfallet något som helt faller på Läronämnden att ta ställning till. Liksom hittills har varit fallet blir det säkert fråga om yttranden av mycket olika karaktär beroende på ett visst förslags läromässiga betydelse. Ett yttrande skall dock alltid avges. Det kan innebära ett konstaterande av det inte finns några särskilda läromässigt betingade synpunkter eller ett tydligt och utförligt motiverat ställningstagande.
För det andra innebär vårt förslag om en särskild beslutsordning att det skall ske en återremiss till Läronämnden om kyrkomötet bifaller ett förslag som har avstyrkts av Läronämnden. Det blir alltså nödvändigt att Läronämnden tydligt anger om den av läromässiga skäl avstyrker ett förslag som har väckts genom en skrivelse från Kyrkostyrelsen eller genom en motion. Det är först om det finns ett sådant avstyrkande som en återremiss skall ske. Det är alltid ett utskott som har ansvaret för att lägga fram ett förslag till beslut för Kyrkomötet. Därför skall ett ärende som på angivna grunder har återremitterats till Läronämnden åter beredas i utskottet innan det blir föremål för ett nytt beslut från kyrkomötet. Skulle fortfarande den situationen föreligga att kyrkomötet bifaller ett förslag som har avstyrkts av Läronämnden så krävs för detta en majoritet omfattande 2/3 av de röstande.
Erfarenheterna från Kyrkomötets arbete tyder inte på att den situationen skall behöva uppstå att Kyrkomötet och Läronämnden kommer på direkt kollisionskurs. Vi räknar därför inte med att bestämmelserna om återremiss till Läronämnden och beslut med kvalificerad beslut skall behöva tillgripas. Samtidigt menar vi att det är viktigt med en ordning som innebär ett särskilt skydd för bestämmelser av grundläggande betydelse för Svenska kyrkans identitet som evangelisk-lutherskt trossamfund.
Vårt förslag till frågor där Läronämnden obligatoriskt skall yttra sig och där ett särskilt beslutsförfarande kan tillgripas gäller inte alla ärenden som innefattar lärofrågor. Det gäller lärofrågor som är av särskild betydelse för Svenska kyrkans identitet. Vi menar att Läronämnden liksom hittills skall yttra sig även i lärofrågor i övrigt. Därför föreslår vi också en bestämmelse om detta i kyrkoordningen. Det innebär att det i sista hand blir Läronämnden själv som får bedöma om ett ärende innehåller en lärofråga och därmed kan medföra ett yttrande från Läronämnden. För lärofrågor av detta slag gäller inte något särskilt beslutsförfarande.
I sammanhanget kan nämnas att det särskilda skydd som vi föreslår för ändring av att vissa bestämmelser i kyrkoordningen (se avsnitt 8.4.2) och som innebär att det krävs två likalydande beslut av kyrkomötet vid två olika sammanträdestillfällen, också skall omfatta nu redovisade regler om behandlingen av lärofrågor. Även på detta sätt markeras den särskilda vikt som lärofrågorna och bestämmelserna om dem har.
8.4.4 Närmare om Kyrkostyrelsen och Kyrkofondens styrelse m.m.
Centralstyrelsens förslag: Kyrkostyrelsen skall - utöver att leda och samordna förvaltningen av den nationella nivåns uppgifter - också handlägga vissa ärenden enligt särskilda bestämmelser i kyrkoordningen.
Kyrkostyrelsen skall ha lednings- och samordningsansvaret för Svenska kyrkans beredskap som helhet och vidta de beredskapsförberedelser som behövs för verksamheten på den nationella nivån.
Kyrkostyrelsen består av ärkebiskopen som ordförande och fjorton övriga ledamöter jämte ersättare som väljs av Kyrkomötet.
Kyrkofondens styrelse och nämnderna består av nio ledamöter jämte ersättare som väljs av Kyrkomötet. I SKM skall det också finnas en biskop. Nämnderna skall inte vara styrelser i de motsvarande stiftelserna.
I kyrkoordningen skall det finnas närmare regler om Kyrkostyrelsens, Kyrkofondens styrelses och nämndernas arbetsformer, bl.a. om sammanträden, ersättarnas tjänstgöring, jäv, ärendenas avgörande och protokollföring.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt förutom att nämnderna enligt utredningsförslaget också skall vara stiftelsestyrelser.
Remissinstanserna
Fråga 16
12 kap. Kyrkostyrelsen m.m.
Bestämmelser om kyrkostyrelsens sammansättning och uppgifter samt bestämmelser om vissa andra organ
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
En majoritet finns för kapitlet som sådant men en relativt stor andel av remissinstanserna har valt att inte ta ställning. Tabellerna på paragrafnivå visar också höga totalsiffror för de olika delarna i kapitlet, som lägst 84 % Ja (avser nämndernas sammansättning och ordförande).
Domkapitlet i Strängnäs: Den inledande bestämmelsen om Kyrkostyrelsen föranleder ingen erinran i ett system med delegationer. Som tidigare har nämnts (10:5a) förordar domkapitlet ett sådant system. I en nämndorganisation står bestämmelsen i motsats till nämnderna. Hur den föreslagna nämndorganisationen är avsedd att fungera är otillräckligt redovisat.
Domkapitlet i Strängnäs: 2-3 §§ om den kyrkliga beredskapen avvisas. Uppgiften är självklar.
Svenska kyrkans utbildningsnämnd: I 6 § andra meningen bör det heta "Bland de valda ledamöterna utses...".
Härnösands stiftssamfällighet: Ärkebiskopen kan väljas till ordförande, dock ej självskriven.
Stockholms stiftssamfällighet: Till skillnad mot vad som bör gälla för övriga presidier är det motiverat med både 1:e och 2:e vice ordförande eftersom ärkebiskopen skall vara ordförande i kyrkostyrelsen.
Umeå kyrkliga samfällighet och Norrköpings kyrkliga samfällighet: Ärkebiskopen ej självskriven ordförande.
Lunds kyrkliga samfällighet: Ärkebiskopens ställning som självskriven ordförande har diskuterats i gruppen. I likhet med kyrkoherdar, bör biskopar och ärkebiskopen inte vara självskriven ordförande. Ekumeniska skäl kan dock tala för att ärkebiskopen bör kunna väljas till ordförande.
Trollhättans kyrkliga samfällighet: Ordföranden bör utses bland de valda ledamöterna. Ärkebiskopen kan då inte vara ordförande.
Burlövs församling: Skälen att ärkebiskopen skall vara självskriven ordförande är inte övertygande. Man bör i stället ha samma ordning som föreslås för församlingsnivån i 4 kap 8 och 15 §§. Dock kan det möjligen finnas skäl att ärkebiskopen, i så fall i motsats till kyrkoherden, skall vara valbar. Dessa skäl bör i så fall närmare utvecklas.
Domkapitlet i Visby och Visby stiftssamfällighet: Paragraferna 7-8 (om SKUT) införs i enlighet med nivåutredningens förslag.
Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet: Det räcker med 7 ordinarie ledamöter i nämnderna.
Domkapitlet i Visby och Visby stiftssamfällighet: I varje nämnd enligt 10 kap. 5 a § skall en biskop ingå som ledamot.
Stockholms stiftssamfällighet: I konsekvens med vad som sagts om fri nämndorganisation bör paragrafen omformuleras. Vi ifrågasätter behovet att biskop skall finnas med som ledamot i nämnden för SKM.
Göteborgs kyrkliga samfällighet: Nämnderna föreslås ha sju istället för nio ledamöter.
Södertälje kyrkliga samfällighet: Varför har bara nämnden för Svenska kyrkans mission biskop som föreskriven ledamot?
Delsbo församling: Vi anser att icke endast i Nämnden för Svenska kyrkans Mission en av ledamöterna skall vara biskop, utan vi anser att en av ledamöterna i varje nämnd skall vara biskop. Det finns ingen anledning till att så skall vara förhållandet i bara en nämnd, att på detta sätt göra Nämnden för Svenska kyrkans Mission "finare" än t.ex. SKUT eller Lutherhjälpen.
Stockholms stiftssamfällighet: I konsekvens med vad som sagts om fri nämndorganisation bör paragrafen omformuleras. I nämnderna bör det endast finnas ordförande och en vice ordförande.
Domkapitlet i Lund: Samtliga centrala stiftelser (SFRV, SKM, LH och SKUT) bör snarast upplösas. Man bör nu se till att administrationen på den nationella nivån blir så enkel och billig som möjligt. Att utan mycket tungt vägande skäl bevara stiftelserna är inte försvarbart. Domkapitlet kan inte finna några sådana skäl.
Stockholms stiftssamfällighet: Det bör ankomma på kyrkomötet att vid behov pröva förändring av nämndorganisation. Därtill bör stiftelsekonstruktion för olika verksamhetsområden (utlandsstiftelser) undvikas. Dubbel organisation med nämnder och stiftelsestyrelser måste undvikas. Stiftelserna bör upphöra. Om de finns kvar - kan verkligen styrelsens sammansättning regleras i kyrkoordning? Står det inte i konflikt med stiftelselagen?
Stiftsjuristernas förening: Det finns inga bärande skäl för att låta stiftelserna på den nationella nivån bestå. De bör därför avvecklas snarast.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Vi har tidigare angett att Kyrkomötet skall välja ledamöter i och utfärda instruktioner för nämnderna för Svenska kyrkans mission, internationell diakoni / Lutherhjälpen, kyrkolivets utveckling och Svenska kyrkan i utlandet. Likaså skall Kyrkomötet enligt våra förslag välja ledamöter i och utfärda instruktion för Kyrkofondens styrelse. Av styrelserna och nämnderna på den nationella nivån skall endast Kyrkostyrelsen få väcka förslag i Kyrkomötet. Vidare skall Kyrkomötet, om detta önskar delegera rätten att utfärda bestämmelser som binder stift och församlingar, endast kunna delegera sådan rätt till Kyrkostyrelsen.
Det är angeläget att den oklarhet i kompetensfördelningen mellan olika organ på den nationella nivån upphör som idag i viss mån kan sägas föreligga. Det finns en uppenbar risk för effektivitetsförluster och extra kostnader om kompetensfördelningen är oklar. Samtidigt som vi vill undvika kompetenstvister anser vi att behovet av en bred demokratisk förankring, vilket är ett viktigt skäl till den nuvarande ordningen, måste beaktas.
Mot den angivna bakgrunden måste Kyrkostyrelsen i förhållande till Kyrkomötet ges det samlade ansvaret för verksamheten på den nationella nivån. Kyrkostyrelsen får därvid i revisionssammanhanget svara för den verksamhet som bedrivs av Kyrkofondens styrelse och nämnderna. För att Kyrkomötets insyn i verksamheten skall bibehållas bör emellertid Kyrkofondens styrelse och nämnderna avge egna verksamhetsberättelser. Dessa bör avges till Kyrkomötet via Kyrkostyrelsen, som då kan yttra sig över verksamhetsberättelsernas innehåll och sätta detta i relation till den samlade verksamheten.
Som exemplifiering av det avsedda framtida förhållandet mellan Kyrkostyrelsen, Kyrkofondens styrelse och nämnderna kan följande nämnas. En huvuduppgift för Kyrkofondens styrelse och nämnderna bör vara att handlägga de ärenden som Kyrkostyrelsen överlämnar till dem för handläggning. I vissa fall bör det dock kunna följa redan av instruktionen att vissa ärenden skall handläggas av Kyrkofondens styrelse eller av en viss nämnd. Kyrkofondens styrelse och nämnderna har vidare full frihet att ta initiativ inom sina respektive verksamhetsområden. En nämnd kan t.ex. därvid besluta om verksamhet som ekonomiskt och resursmässigt i övrigt ryms inom det utrymme som står nämnden till buds. I den mån verksamheten kräver ytterligare resurser får nämnden emellertid vända sig till Kyrkostyrelsen, som ytterst i sin tur får begära att Kyrkomötet beviljar anslag för ändamålet. Om en nämnd anser att bestämmelser som avser församlingar eller stift skall utfärdas, har nämnden att vända sig till Kyrkostyrelsen som inom ramen för sin behörighet kan utfärda sådana bestämmelser och i övrigt kan lägga fram förslaget för Kyrkomötet. I de fall nämnden således har att hänvända sig till Kyrkostyrelsen kommer den att fungera som ett beredningsorgan åt styrelsen. Samtidigt skall noteras att nämndens arbete i praktiken utförs av anställda vid kyrkokansliet, samma anställda som också arbetar åt Kyrkostyrelsen när denna handlägger frågorna.
Det kan mot denna bakgrund finnas anledning att beskriva i vilken ordning ett kyrkomötesärende kan komma att beredas.
I frågor där hela beredningsansvaret ligger hos Kyrkostyrelsen upprättar denna, på föredragning av berörda tjänstemän i kyrkokansliet, förslaget till Kyrkomötet. I den mån Kyrkofondens styrelse eller nämnderna är berörda av ärendet ges de tillfälle till yttrande under beredningsarbetet. Om förslaget är föranlett av en framlagd utredning, remissbehandlas denna genom Kyrkostyrelsens försorg.
Om ett ärende däremot enligt de av Kyrkomötet beslutade instruktionerna faller inom Kyrkofondens styrelses eller någon av nämndernas ansvarsområde bör förslaget i stället arbetas fram av respektive styrelse eller nämnd. Någon remissbehandling av ett ärende som skall läggas fram för Kyrkomötet behöver dock inte ske genom nämnden (eller Kyrkofondens styrelse). I stället överlämnas förslaget till Kyrkostyrelsen, som efter eventuell remissbehandling kan förelägga Kyrkomötet förslag i ärendet. I skrivelsen till Kyrkomötet bör såväl nämndens (eller Kyrkofondens styrelses) förslag som remissutfallet redovisas. Om Kyrkostyrelsen beslutar att inte förelägga Kyrkomötet något förslag i ärendet, bör nämndens (eller Kyrkofondens styrelses) förslag, remissutfallet och skälen till Kyrkostyrelsens beslut anges i Kyrkostyrelsens verksamhetsberättelse.
I fråga om den närmare arbetsfördelningen mellan Kyrkostyrelsen och Kyrkofondens styrelse kan följande anföras. Vi beskriver i ett senare avsnitt budgetprocessen för kyrkans nationella nivå. Där framgår att Kyrkofondens styrelse skall göra ett budgetförslag som avser utjämningssystemet och kyrkofondens kapitalförvaltning. Detta förslag lämnas av Kyrkofondens styrelse till Kyrkostyrelsen, som är det organ på den nationella nivån som ensamt föreslås kunna lämna förslag till Kyrkomötet. Det samlade budgetförslaget för den nationella nivån, inklusive kyrkofonden, upprättas därefter av Kyrkostyrelsen och överlämnas till Kyrkomötet. Budgeten fastställs av Kyrkomötet, som därvid anger olika belopp för olika ändamål.
Kyrkofondens styrelse föreslås få ansvaret för utjämningssystemet, förvaltningen av kyrkofonden och andra kapitaltillgångar på den nationella nivån, systemfrågor om kyrkobokföringsregistren samt de övergripande frågorna när det gäller avgiftsbetalning.
Inom ramen för den av Kyrkomötet fastställda budgeten för den nationella nivån och därmed också för kyrkofonden och utjämningssystemet avses Kyrkofondens styrelse fatta de beslut som fordras för utjämningssystemets funktion, t.ex. procenttal för olika generella bidrag. Likaså skall Kyrkofondens styrelse besluta om individuella behovsprövade bidrag till stift och församlingar, extra utjämningsbidrag. Kyrkofondens styrelse skall också besluta om de ramar för kyrkobyggnadsbidrag som tilldelas de olika stiften.
När det gäller bidrag och anslag till olika nationella ändamål och liknande som idag beslutas av Kyrkofondens styrelse avses dessa för framtiden inrymmas i den del av budgeten som gäller kyrkans nationella nivå. I den mån några bidrag eller anslag till sådana ändamål blir aktuella skall dessa beslutas av Kyrkostyrelsen eller av andra organ efter delegering från Kyrkostyrelsen, allt inom ramen för den budget som Kyrkomötet har beslutat. Någon bidragsgivning från Kyrkofondens styrelse till annat än församlingar, samfälligheter och stift skall inte komma i fråga.
Kyrkofondens styrelse föreslås förvalta kyrkofonden, dvs. den förmögenhet som trossamfundet Svenska kyrkan vid tidpunkten för relationsändringen övertar från staten. Som framgår av ett följande avsnitt föreslår vi att den förmögenhet som utgör kyrkofonden årligen skall tillföras ett belopp motsvarande inflationen, så att förmögenhetens värde säkras för framtiden. I uppgiften att förvalta kyrkofonden ligger att besluta om kapitalförvaltningens handhavande och om riktlinjer för denna. Som också framgår av ett följande avsnitt föreslår vi att Kyrkomötet i kyrkoordningen skall besluta vissa förvaltningsbestämmelser för kyrkofonden. De riktlinjer för kapitalförvaltningen som Kyrkofondens styrelse kan besluta är mot denna bakgrund endast sådana som utgör förtydliganden och kompletteringar till det som Kyrkomötet har bestämt.
Tillsammans med kyrkofonden föreslår vi att Kyrkofonden skall förvalta andra kapitaltillgångar som finns på den nationella nivån. Det är inte effektivt att ha flera skilda organisationer för sådan förvaltning inom denna nationella nivå. Den nuvarande kapitalförvaltningen inom ramen för SFRV:s stiftelseförvaltning skall således sammanföras med förvaltningen av kyrkofonden. Denna förvaltning regleras idag av avtal mellan SFRV och stiftelserna för Svenska kyrkans mission, internationell diakoni/Lutherhjälpen och Svenska kyrkan i utlandet. Så länge detta avtal gäller kan Kyrkofondens styrelses förvaltningsuppgift i dessa delar bli något begränsad.
Det är också viktigt i sammanhanget att dra en gräns mellan vad som är kapitalförvaltning och vad som är en daglig ekonomihantering. Denna gräns måste slutligt dras av den praktiska erfarenheten, men det måste noteras att den dagliga ekonomihanteringen inom nuvarande SFRV avser betydande penningströmmar, främst när det gäller insamlade medel. Dessa löpande betalningsströmmar torde inte kunna ses som en del av kapitalförvaltningen utan vara att hänföra till den normala ekonomiadministrationen och därmed falla under Kyrkostyrelsens ansvar för den nationella nivåns administrativa rutiner.
En särskild fråga rör den nationella nivåns fastighetsinnehav, som avser dels det indirekta ägandet av Kyrkans hus i Uppsala, dels vid relationsändringen kvarvarande kyrkofondsfastigheter, dels biskopsgårdar, dels vissa utlandsfastigheter. Praktiska överväganden torde få styra om dessa innehav skall anses tillhöra kapitaltillgångarna - och därmed falla under Kyrkofondens styrelses förvaltning - eller andra tillgångar, och då förvaltas av Kyrkostyrelsen. Liknande överväganden kommer att få göras beträffande aktieinnehav i dotterbolag och intressebolag.
En annan särskild fråga rör nationella nivåns ideella placeringar, dvs. placeringar där den som placerat medel gjort detta i avsikt att främja ett angeläget ändamål men i medvetande om att avkastningen av placeringen sannolikt inte kommer att bli så hög som en annan placering kunde ha blivit. För närvarande föreligger vissa sådana placeringar på den nationella nivån. Särskilt inom Svenska kyrkans mission och Lutherhjälpen är det i vissa fall angeläget att av insamlade medel kunna stödja angelägna projekt genom delägarskap. Sådana placeringar bör i dessa situationer även fortsättningsvis vara möjliga att göra för nämnderna för Svenska kyrkans mission respektive internationell diakoni/Lutherhjälpen. Det gäller då inte kapitalplaceringar i egentlig mening utan att nämnderna, som alternativ till att ge bidrag av insamlade medel, väljer att använda insamlade medel för delägarskap i ett angeläget projekt.
Kyrkofondens styrelses uppgift att handha systemfrågor om kyrkobokföringsregistret och övergripande frågor när det gäller avgiftsbetalning avser det system för utbetalning av avgiftsmedel till församlingar, kyrkliga samfälligheter och stift som skall skapas och detta systems anknytning till kyrkobokföringssystemet. Frågor om kyrkobokföringens innehåll faller däremot på Kyrkostyrelsen.
Med den uppgift för Kyrkofondens styrelse som nu beskrivits måste konstateras att denna styrelse i första hand är den nationella nivåns specialorgan i fråga om utjämningssystemet och kapitalförvaltningen. För Kyrkofondens styrelse skall givetvis finnas kansliresurser, men dessa skall - liksom för nämnderna - vara integrerade i det samlade kyrkokansliet. Kyrkofondens styrelses beslut skall - i likhet med vad som gäller för övriga beslut på den nationella nivån - i den mån de rör ekonomiska frågor medföra bokföringsåtgärder och in- och utbetalningar i den nationella nivåns ordinarie bokförings- och betalningssystem.
När det gäller nämnden för Svenska kyrkan i utlandet (SKUT) skall noteras att vi nyligen har tillsatt en utredning om den utlandsverksamhet som bedrivs inom detta verksamhetsområde. Vårt förslag om att nämnden för SKUT skall kvarstå är att se som temporärt i avvaktan på utredningens resultat.
Utredningen föreslog att kyrkoordningen skulle föreskriva de tre nämnderna för Svenska kyrkans mission, internationell diakoni / Lutherhjälpen och SKUT skulle utgöra styrelser i stiftelserna för Svenska kyrkans mission, internationell diakoni/Lutherhjälpen respektive SKUT. Som tidigare framgått har en särskild utredning därefter gjorts i fråga om de tre stiftelsernas framtid. Denna utredning utvisar att det av juridiska skäl - risken för sammanblandning av uppgifter - inte är lämpligt att i längden behålla nuvarande ordning, där nämnderna utgör stiftelsestyrelser och stiftelserna samtidigt har överlåtit på nuvarande SFRV att bedriva den verksamhet som stiftelserna avser. Ett arbete pågår att ändra denna uppläggning. Detta arbete, som bedrivs i samförstånd med stiftelserna, syftar till att nämnderna fortsättningsvis inte skall utgöra stiftelsestyrelser. Mot denna bakgrund skall utredningens förslag i denna del inte genomföras.
Utredningen har föreslagit att det i kapitlet om Kyrkostyrelsen i kyrkoordningen skall föras in bestämmelser om att Kyrkostyrelsen har vissa uppgifter och befogenheter när det gäller beredskapsförberedelser för verksamheten under kris och höjd beredskap. Som framgått har en arbetsgrupp inom Kulturdepartementet nyligen lagt fram förslag om den framtida kyrkliga beredskapen. Detta förslag innebär att samordningsansvaret för denna beredskap fortsättningsvis skall tillkomma Överstyrelsen för civil beredskap. Även om förslaget, till den del det avser att Svenska kyrkans organ inte skall ha detta ansvar för alla trossamfund, kommer att genomföras anser vi det vara betydelsefullt att den nationella nivån även i fortsättningen genom kyrkoordningen ges ett helhetsansvar för beredskapen inom det egna trossamfundet. Därtill bör det finnas en skyldighet att planera för verksamheten på den nationella nivån under kris och höjd beredskap, på motsvarande sätt som har angetts för de övriga nivåerna. Dessa uppgifter kan lämpligen anförtros Kyrkostyrelsen.
Centralstyrelsens förslag: Biskopsmötet skall bestå av ärkebiskopen som ordförande och samtliga stiftens biskopar.
Ärkebiskopen som är Biskopsmötets ordförande skall regelbundet kalla Biskopsmötet till samråd om stiftsledningen och ämbetsansvaret.
Utredningsförslaget: Överensstämmer med vårt.
Remissinstanserna
13 kap. Biskopsmötet
Bestämmelser om Biskopsmötets sammansättning och uppgifter
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Även här finns en betydande majoritet för förslaget på kapitelnivå och en relativt stor andel som inte har tagit ställning.
Domkapitlet i Karlstad: Ärkebiskopen skall regelbundet kalla Biskopsmötet till samråd. Det behöver ej anges kring vilka frågor samråd skall ske.
Domkapitlet i Stockholm: I stället för Biskopsmötet bör det stå "de som är anställda som biskopar".
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Biskopsmötet har funnits i drygt etthundra år. Det sammanträdde första gången i februari 1898 på initiativ av regeringen för att lösa frågan hur dop förrättade utanför Svenska kyrkan skulle antecknas i ministerialböckerna. Från år 1909 har Biskopsmötet samlats mer regelbundet för att ge biskoparna tillfälle att överlägga i frågor som har varit angelägna för dem och för kyrkan. Biskopsmötet har inte haft några beslutsfunktioner och det har inte heller varit reglerat i lag eller andra föreskrifter. Genom biskopsbrev ger biskoparna ibland till känna sin ståndpunkt i olika frågor. Som exempel på frågor som Biskopsmötet arbetar med idag kan nämnas pastorala frågor (gudstjänstliv, själavård m.m.), samhällsfrågor (värderingsfrågor m.m.), teologiska frågor och ekumeniska frågor.
I likhet med utredningen anser vi att det behövs ett klarläggande av Biskopsmötets ställning och av ärkebiskopens roll som primus inter pares (den främste bland jämlikar). Ett sätt att klargöra detta är att i kyrkoordningen införa bestämmelser om Biskopsmötet som ett organ på den nationella nivån.
Biskopsmötet skall inte ha några beslutsfunktioner utan är tänkt att också i framtiden fungera som ett samråd i frågor om stiftsledning och ämbetsansvar. Detta innebär att Biskopsmötet skall kunna fortsätta traditionen att ge ut biskopsbrev i frågor som gäller kyrkans vigningstjänster, läroansvaret, pastorala och etiska frågor och likande.
8.4.6 Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar
Centralstyrelsens förslag: Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar är ett särskilt organ för prövning av frågor om biskopars behörighet att utöva kyrkans ämbete. Ansvarsnämnden skall bestå av en ledamot, tillika ordförande, som är eller har varit ordinarie domare, två prästledamöter varav en som har avlagt teologie doktorsexamen och en som antingen har varit ledamot av ett domkapitel eller har motsvarande erfarenhet samt en lekmannaledamot med domkapitelserfarenhet eller motsvarande.
Ledamöterna väljs av Kyrkomötet.
Sekreterare och föredragande i Ansvarsnämnden skall vara en jurist som utses av nämnden. Vederbörande skall ha fyllt 18 år, vara döpt och tillhöra Svenska kyrkan.
I kyrkoordningen skall det också finnas regler om beslutförhet, delegation samt omröstning och jäv. Ansvarsnämnden får i en arbetsordning besluta om ytterligare delegation till ordföranden eller sekreteraren.
Ansvarsnämndens beslut skall inte kunna överklagas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt förslag.
Remissinstanserna
14 kap. Kyrkans ansvarsnämnd
Bestämmelser om Kyrkans ansvarsnämnds sammansättning och arbetsformer
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
En betydande majoritet tillstyrker förslaget.
Domkapitlet i Lund: Ansvarsnämnden har att pröva frågor som rör en biskops behörighet att utöva kyrkans ämbete. Nämnden skall alltså pröva om en företrädare för kyrkans främsta läroämbete har avvikit från läran. Ansvarsnämndens ledamöter måste därför sammantaget besitta en sådan teologisk expertkunskap att denna prövning blir möjlig. Den präst som skal ha avlagt doktorsexamen måste ha en sådan examen i en teologisk disciplin, alltså vara teologie doktor. Detta skall framgå av kyrkoordningen.
Domkapitlet i Stockholm: Av paragrafen bör framgå att det är teologie doktorsexamen som avses för den ene prästledamoten.
Domkapitlet i Strängnäs: Doktorsexamen bör preciseras till "teologie doktorsexamen".
Kyrkans Akademikerförbund: För att öka rättssäkerheten och effektivisera handläggningen i kyrkans ansvarsnämnd måste den präst som avses i 2 punkten också ha avlagt doktorsexamen i teologi, vilket uttryckligen skall anges i bestämmelsen.
Linköpings stiftssamfällighet: För ledamot och föredragande i Ansvarsnämnden bör gälla att vederbörande skall vara döpt. Stiftsstyrelsen ser också rent allmänt att konfirmationens ställning bör stärkas i kyrkoordningen.
Stockholms stiftssamfällighet: Det bör under punkten 2 stå - präst och har avlagt teologie doktorsexamen. Vidare anser vi lekmannainslaget för litet. Ytterligare en lekman bör ingå i Ansvarsnämnden.
Växjö stiftssamfällighet: Under punkten 3 ges en alltför snäv avgränsning då kravet är att präst respektive lekman som har varit ledamot av ett domkapitel skall ingå i Ansvarsnämnden. Kretsen bland vilka man kan välja ledamöter blir med detta alltför begränsad. Begreppet "eller har motsvarande erfarenhet" är dessutom oprecist.
Ansvarsnämnden för biskopar: Det bör direkt utsägas att teologie doktorsexamen avses. Vi ställer oss frågande till förslagets inställning att en biskop inte längre skall ingå i nämnden. De i tjänst varande biskoparna kan förvisso ofta befinna sig i en jävssituation, men i den hittillsvarande Ansvarsnämnden har det upplevts som en klar fördel att en pensionerad biskop varit förordnad som ledamot. Förslaget att biskopsmötet skall kunna anlitas som remissorgan är olämpligt, inte minst med hänsyn till den mycket vagt angivna tillsynsbefogenhet som denna instans föreslås få. Den föreslagna Ansvarsnämnden har inga disciplinära befogenheter utan skall endast pröva om en biskop skall förklaras obehörig att utöva kyrkans ämbete. Ett beslut om obehörighetsförklaring måste bedömas som en utpräglad undantagsföreteelse och ansvaret härför bör helt och odelat ligga på beslutsorganet.
Enköpings kyrkliga samfällighet: punkten 2 ändras till "en ledamot som är präst och har väl dokumenterad teologisk kompetens".
Falu kyrkliga samfällighet, Uddevalla kyrkliga samfällighet och Huskvarna-Hakarps kyrkliga samfällighet: I punkten 2 tilläggs "teologie" doktorsexamen.
Löftadalens kyrkliga samfällighet: I likhet med nuvarande ordning föreslås att en av ledamöterna i Ansvarsnämnden skall vara biskop (rimligen emeritus). Punkten 2 bör utgå och tilläggas att samtliga ledamöter skall vara döpta och konfirmerade.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Den nuvarande Ansvarsnämnden för biskopar består av fem ledamöter. Ordföranden skall vara eller ha varit ordinarie domare. Av de övriga ledamöterna skall en vara biskop. De återstående tre ledamöterna skall vara lekmän som är förtrogna med det kyrkliga församlingslivet. Nämndens uppgifter hänför sig i första hand till att vara disciplinmyndighet - och sålunda arbetsgivarföreträdare - och i andra hand att pröva frågor om rätten att utöva kyrkans ämbete.
Vårt förslag innebär att Ansvarsnämndens roll som arbetsgivarföreträdare försvinner. I stället kommer nämnden att utöva tillsyn över biskoparna och att pröva frågor om rätten att utöva kyrkans ämbete.
Tyngdpunkten kan sägas förskjutas till frågor som är kopplade till biskoparnas lära och ämbetsutövning, samtidigt som biskoparna själva och i domkapitlen har getts ett utökat ansvar bl.a. för tillsyn över lära och ämbetsutövning hos församlingarna och bland präster och diakoner. Mot denna bakgrund framstår det som mycket angeläget att Ansvarsnämnden ges tillräcklig teologisk, juridisk och annan kompetens för att med auktoritet kunna fullgöra sin uppgift. I synnerhet måste praktisk erfarenhet av arbete i ett domkapitel vara av stort värde.
Enligt vår uppfattning bör Ansvarsnämnden - på samma sätt som domkapitlen - balanseras av lika många ämbetsbärare som lekmän. Sålunda måste dels andelen ämbetsbärare höjas, dels totalantalet ledamöter ändras till ett jämnt tal. Vi har valt en sänkning till fyra ledamöter framför en höjning till sex ledamöter främst av praktiska skäl. Med ett mindre antal ledamöter kan det vara praktiskt möjligt och ekonomiskt försvarbart att sammanträda med någorlunda korta intervall, även om antalet ärenden att behandla åtminstone periodvis kan bli få.
Vi har inte sett det som en tillfredsställande ordning att låta någon av kyrkans biskopar ingå i Ansvarsnämnden. Kretsen av biskopar (stiftsbiskopar och pensionerade biskopar) är så liten och samarbetet i biskopsmötet så kollegialt betonat att det inte är rimligt att en av dem både skall ingå i gruppen och medverka i tillsynen över gruppen. Däremot bör stiftsbiskoparna som grupp, dvs. Biskopsmötet, kunna utnyttjas som remissinstans vid Ansvarsnämndens handläggning av ärenden.
Den teologiska sakkunskap som skulle ha tillförts Ansvarsnämnden genom en biskop som ledamot kan således lika väl inhämtas genom remiss. Däremot måste nämnden själv kunna sätta in det inhämtade i sitt sammanhang. Vi föreslår att nämnden skall tillföras sådan kompetens genom att det i kyrkoordningen anges att en av ledamöterna skall ha avlagt teologie doktorsexamen - dvs. vara skolad i vetenskapligt metodkunnande och ha en dokumenterad analysförmåga samt gedigen teologisk kunskap. Utredningen hade i sitt förslag nöjt sig med doktorsexamen men vi har här tagit fasta på de synpunkter som har framförts från flera remissinstanser, bland dem från den nuvarande Ansvarsnämnden.
Den förtrogenhet med församlingslivet som idag föreskrivs särskilt för vissa lekmannaledamöter förutsätter vi gälla som underförstått villkor för samtliga ledamöter i Ansvarsnämnden. Dock bör föreskrivas att två av ledamöterna skall ha särskild praktisk erfarenhet av arbete i ett domkapitel eller motsvarande. Dessa ledamöter får inte samtidigt sitta i ett domkapitel och i Ansvarsnämnden.
Vad gäller ordföranden föreslår vi samma formella krav som idag, dvs. att vederbörande skall vara eller ha varit ordinarie domare.
Jäv m.m.
När det gäller regler om beslutförhet, omröstning och delegation föreslår vi att utredningens förslag genomförs. För närmare kommentarer till dessa bestämmelser hänvisas till kommentarerna till de enskilda paragraferna.
På en punkt föreslår vi dock en utvidgning i förhållande till utredningsförslaget. För de flesta andra kyrkliga organ på olika nivåer finns jävsregler. Vi anser att en sådan regel också bör finnas för Ansvarsnämnden. Med hänsyn till ärendenas karaktär anser vi det lämpligt att låta Ansvarsnämnden omfattas av samma slags jäv som domkapitlen. Vi föreslår därför att det i fråga om jäv i Ansvarsnämnden skall hänvisas till rättegångsbalkens bestämmelser om jäv mot domare i allmän domstol. Vad detta närmare innebär återkommer vi till i kommentaren till bestämmelsen.
8.4.7 Svenska kyrkans valprövningsnämnd
Centralstyrelsens förslag: Svenska kyrkans valprövningsnämnd är ett särskilt organ för att pröva överklaganden om val.
Valprövningsnämnden skall bestå av en ledamot, tillika ordförande, som är eller har varit ordinarie domare (ej ledamot eller ersättare i kyrkomötet) och sex andra ledamöter vilka väljs av kyrkomötet.
Sekreterare och föredragande i Valprövningsnämnden skall vara en jurist som utses av nämnden. Vederbörande skall ha fyllt 18 år, vara döpt och tillhöra Svenska kyrkan.
I kyrkoordningen skall det också finnas regler om beslutförhet, delegation samt omröstning. Valprövningsnämnden får i en arbetsordning besluta om ytterligare delegation till ordföranden eller sekreteraren.
Valprövningsnämndens beslut skall inte kunna överklagas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 19
14 a kap. Kyrkans valprövningsnämnd
Bestämmelser om Kyrkans valprövningsnämnds sammansättning och arbetsformer
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet: Valprövningsnämnd och besvärsnämnd slås samman till en gemensam nämnd. Valprövningsnämnden har relativt lite arbete utslaget på ett år. Eventuellt krävs det fler ledamöter i den sammanslagna nämnden.
Svenska kyrkans unga: Det är av vikt att ha så liten byråkrati som möjligt och att det rimligtvis borde gå at slå ihop ansvarsnämnd och besvärsnämnd.
Stockholms stiftssamfällighet: Vi gör den bedömningen att samhällets överprövningssystem har övertagits i alltför stor utsträckning. Vi menar att det inte finns behov av både besvärsnämnd och valprövningsnämnd. Den föreslagna valprövningsnämndens ärenden bör kunna handläggas av besvärsnämnden.
Stiftsjuristernas förening: Det förefaller vara en onödig omgång att inrätta en särskild valprövningsnämnd. Besvärsnämnden kan fullgöra också den föreslagna valprövningsnämndens uppgifter.
Göteborgs kyrkliga samfällighet: Valprövningsnämnden bör slås samman med besvärsnämnden.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Utredningen har föreslagit att det för prövning av överklaganden i valfrågor skall inrättas en särskild nämnd på den nationella nivån, kallad Kyrkans valprövningsnämnd. Det diskuterades dock i utredningen om denna uppgift i stället skulle kunna hanteras av besvärsnämnden (i vårt förslag Överklagandenämnden). Motsvarande synpunkt har förts fram av flera remissinstanser.
Vi anser, i likhet med utredningens slutliga ställningstagande, att valfrågorna är av så speciell karaktär att den kompetens som Överklagandenämnden föreslås få inte kan anses tillfredsställande för att täcka även detta område. Det är när det gäller ställningstaganden i högsta instans i valfrågor av största vikt med en förankring hos de olika nomineringsgrupper som deltar i den kyrkliga valen. Vi anser därför att det skall finnas en särskild valprövningsnämnd som är sammansatt på ett likartat sätt som Riksdagens valprövningsnämnd, dvs. med en ordförande som skall vara eller ha varit ordinarie domare och som inte får tillhöra kyrkomötet samt med sex övriga ledamöter valda av kyrkomötet. Vi har valt att i konsekvens med våra förslag beträffande övriga organ på den nationella organ benämna nämnden Svenska kyrkans valprövningsnämnd.
8.4.8 Svenska kyrkans överklagandenämnd
Centralstyrelsens förslag: Svenska kyrkans överklagandenämnd är det organ som ytterst skall överpröva beslut inom Svenska kyrkan.
Överklagandenämnden skall bestå av en ledamot, tillika ordförande, som är eller har varit ordinarie domare, en ledamot som är präst och är kunnig i kyrkorätt, en ledamot som har avlagt juris kandidat- eller juristexamen samt två övriga ledamöter. För var och en av ledamöterna skall det finnas en personlig ersättare. Ledamöterna och ersättarna väljs av Kyrkomötet.
Sekreterare och föredragande i Överklagandenämnden skall vara en jurist som utses av nämnden. Vederbörande skall ha fyllt 18 år, vara döpt och tillhöra Svenska kyrkan.
I kyrkoordningen skall det också finnas regler om beslutförhet, delegation samt omröstning för nämnden. Överklagandenämndens beslut skall inte kunna överklagas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 20
15 kap. Kyrkans besvärsnämnd
Bestämmelser om Kyrkans besvärsnämnds sammansättning och arbetsformer
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Domkapitlet i Luleå och Luleå stiftssamfällighet: Behovet av sakkunskap behöver tillgodoses genom att ytterligare en kvalificerad teolog skall ingå i besvärsnämnden.
Domkapitlet i Lund: Besvärsnämnden är det organ som ytterst prövar överklaganden inom kyrkan. Den är alltså det högsta organet inom kyrkan som överprövar lärofrågor. Också detta organ måste inom sig besitta en mycket hög teologisk kompetens. Det är inte möjligt att enbart eller till stor del förlita sig på utomstående expertis. Den föreslagna sammansättningen av besvärsnämnden tillgodoser inte detta krav. Den teologiska kompetensen måste förstärkas inom nämnden. Domkapitlet föreslår att nämnden består av två jurister, två teologer, varav en skall vara teologie doktor, samt en övrig ledamot.
Domkapitlet i Skara och Skara stiftssamfällighet: Det är synnerligen angeläget att Kyrkans besvärsnämnds ställning klargörs och att det råder klarhet om vilken sorts prövning (formell prövning eller sakprövning) som där skall ske i de olika ärendetyperna. Det enda rimliga är därvid att ett ärende bör kunna prövas fullt ut och slutgiltigt i besvärsnämnden.
Domkapitlet i Stockholm: Besvärsnämndens ställning, uppgifter och arbetssätt måste klarläggas och förtydligas. Nämnden bör förstärkas med en prästerlig ledamot som skall ha avlagt teologie doktorsexamen. Nämnden bör alltså bestå av 6 ledamöter.
Linköpings stiftssamfällighet: För ledamot och föredragande i besvärsnämnden bör gälla att vederbörande skall vara döpt.
Stockholms stiftssamfällighet: Bra med präst ingående i nämnden. Men vi anser inte att det skall finnas krav på dokumenterad kunskap och erfarenhet inom det kyrkorättsliga området. Det ger alltför snäva möjligheter till rekrytering - ibland kanske till och med omöjlig. Juristledamoten bör vara tingsmeriterad.
Trollhättans kyrkliga samfällighet: Kravet på "döpt" bör utgå.
Göteborgs kyrkliga samfällighet: Sammansättningen föreslås vara lika den i Ansvarsnämnden.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Nuvarande ordning
Enligt 31 kap. 1 § kyrkolagen är Kyrkomötets besvärsnämnd en myndighet under kyrkomötet. Nämnden består av ordförande, vice ordförande och fyra andra ledamöter, varav en skall vara biskop (2 §). Ordföranden och vice ordföranden skall båda vara eller ha varit ordinarie domare. För de fyra ledamöterna finns lika många ersättare. Nämnden väljs av kyrkomötet.
Kyrkomötet har utfärdat instruktion för Besvärsnämnden, kyrkliga kungörelsen (SKFS 1989:10) med instruktion för Kyrkomötets besvärsnämnd. Av denna framgår att nämnden skall ha en sekreterare, som skall ha avlagt jur.kand. examen eller juristexamen (3 §). Sekreteraren utses av nämnden (11 §).
Enligt instruktionen skall Besvärsnämnden i arbetsordning eller särskilda beslut meddela de ytterligare bestämmelser som behövs om bl.a. formerna för nämndens verksamhet (4 §). Någon arbetsordning har inte utfärdats.
Besvärsnämnden är beslutför när ordföranden, biskopen och minst två andra ledamöter är närvarande (31 kap. 5 § kyrkolagen). Undantag gäller dock för ärenden som är så brådskande att nämnden inte hinner sammanträda för att behandla dem. I sådana ärenden får ordföranden besluta ensam, om ärendet är av teologisk natur dock först efter samråd med biskopen (6 § instruktionen). Undantag gäller också om nämnden har överlämnat till ordföranden eller till någon som tjänstgör hos nämnden att avgöra ärenden som är av det slaget att de inte behöver prövas av nämnden (7 § instruktionen). Nämnden har med stöd av denna bestämmelse överlämnat till ordföranden att avvisa ärenden som uppenbarligen inte tillhör nämndens ansvarsområde.
Uppgifterna för Besvärsnämnden är dels att pröva överklaganden av beslut från domkapitel och från Ansvarsnämnden för biskopar enligt 9 § kyrkliga kungörelsen (SKFS 1992:12) om det kyrkliga ämbetet som präst och biskop, dels att pröva överklaganden av beslut från Svenska kyrkans centralstyrelse (30 kap. 7 § kyrkolagen).
Överklaganden av beslut från domkapitlen avser frågor om att skilja en präst från rätten att utöva det kyrkliga ämbetet och om rätt att åter få utöva detta ämbete samt om obehörighet för en präst att under viss tid utöva det kyrkliga ämbetet. Överklaganden av beslut från Ansvarsnämnden för biskopar avser motsvarande frågor gällande biskopar. Överklaganden från Centralstyrelsen avser alla beslut som denna fattat, såvida det inte finns särskilda bestämmelser om överklagande. Sådana bestämmelser finns rörande t.ex. utlämnande av allmänna handlingar.
En viktig begränsning i Besvärsnämndens uppgifter är att frågor om skiljande från det kyrkliga ämbetet (eller obehörighet för viss tid att utöva det) kan tas upp till prövning endast för präster (och biskopar) som inte har anställning som präst (eller biskop). De ärenden som på detta område kommer till nämndens prövning avser alltså antingen präster som först - genom arbetsrättsligt förfarande - skiljts från sin anställning eller präster som av annan anledning inte har någon anställning som präst.
Besvärsnämndens nuvarande ställning
Som tidigare har nämnts är Besvärsnämnden en myndighet under kyrkomötet. Nämnden är således en statlig myndighet men inordnad i den hierarki där kyrkomötet - under riksdagen - utgör toppen. Följden av detta är att regeringens föreskrifter för dess myndigheter inte gäller för nämnden. Däremot gäller av riksdagen meddelade föreskrifter som avser statliga myndigheter.
De ärenden som Besvärsnämnden har att handlägga - i vart fall de som avser enskilda präster och biskopar - utgör s.k. myndighetsutövning.
De bestämmelser om handläggningen i Besvärsnämnden som särskilt har utfärdats för nämnden är som framgått ytterst få. I stället gäller för nämndens arbete de allmänna bestämmelser, utformade i lag och praxis, som avser myndigheter i allmänhet. De handläggningsregler som därvid kommer i fråga är de som tagits upp i förvaltningslagen (1986:223).
Besvärsnämndens sammansättning med bl.a. en ordinarie domare som ordförande innebär vidare att den är att se som en s.k. domstolsliknande nämnd. Nämndens ställning på denna punkt har betydelse vid tillämpningen av lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut (rättsprövningslagen). Med stöd av rättsprövningslagen kan en enskild i ärenden som avser myndighetsutövning mot honom eller henne få t.ex. ett regeringsbeslut prövat i domstol. Ärenden enligt rättsprövningslagen handläggs i Regeringsrätten.
Från rättsprövningslagens tillämpningsområde undantas emellertid ärenden som slutligt prövas av en domstolsliknande nämnd. Genom Besvärsnämndens sammansättning kan således rättsprövningslagen inte tillämpas i fråga om ärenden som avgörs i nämnden. Regeringsrätten kan däremot - vilket har skett i ett uppmärksammat fall - bevilja resning i ett ärende som handlagts i nämnden. Resning är dock ett s.k. extraordinärt rättsmedel som kommer i fråga endast i undantagsfall.
Förvaltningslagens tillämpning
Som redan har nämnts gäller förvaltningslagen för handläggningen i Besvärsnämnden. Detta innebär att handläggningen som huvudregel är skriftlig, men det finns också utrymme i lagen för att ett ärende kan handläggas muntligt (14 §).
För ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild finns särskilda bestämmelser i förvaltningslagen, avsedda att ge den rättssäkerhet som fordras i sådana ärenden. En sådan bestämmelse avser myndighetens skyldighet att anteckna eller på annat sätt dokumentera de uppgifter som kan ha betydelse för utgången av ärendet (15 §). En annan sådan bestämmelse gäller skyldigheten att underrätta den som är part i ett ärende hos myndigheten om uppgifter som tillförts ärendet genom någon annan än parten själv (17 §). Denna s.k. kommunikationsskyldighet innebär att myndigheten måste underrätta parten om uppgifter som myndigheten har fått från någon annan. På så sätt får parten möjlighet att bemöta vad som har sagts. Från denna regel finns dock några viktiga undantag. Ett sådant gäller att den utifrån komna uppgiften saknar betydelse, t.ex. därför att parten ändå får det han eller hon har begärt av myndigheten.
En ytterligare bestämmelse som kan nämnas i detta sammanhang avser myndighetens skyldighet att motivera sitt beslut (20 §). Även från denna bestämmelse finns emellertid undantag, bl.a. när det är fråga om beslut som bifaller partens yrkanden.
Besvärsnämnden och Svenska kyrkans lära
Ett beslut som har fattats av ett domkapitel (eller Ansvarsnämnden för biskopar) rörande behörigheten för en präst (eller en biskop) att utöva kyrkans vigningstjänst kan avse frågan om prästen (eller biskopen) har övergett Svenska kyrkans lära. I ett sådant fall får Besvärsnämnden en för den enskilde avgörande tolkningsuppgift av vad Svenska kyrkans lära innefattar. Besvärsnämnden har i sådana fall uppgiften att dels avvisa en alltför strikt hållning från bl.a. ett domkapitels sida, dels ge församlingen ett skydd mot prästerligt självsvåld och godtycklighet t.ex. vad gäller förkunnelsen. Från kyrkans utgångspunkt är båda uppgifterna viktiga.
I den kyrkliga kungörelsen (SKFS 1992:9) om Svenska kyrkans grundläggande dokument avseende tro, bekännelse och lära anges Svenska kyrkans bekännelsemässiga grundvalar. Det är mot bakgrund av vad som där sägs som Besvärsnämnden har att fatta sina avgöranden i dessa frågor.
Besvärsnämnden i praktiken
En fråga som inte besvaras av befintliga bestämmelser gäller partsställningen i Besvärsnämnden. Finns i ett ärende om skiljande från rätten att utöva det kyrkliga ämbetet som präst två parter, den klagande prästen och domkapitlet, eller bara en part, den klagande prästen?
Besvärsnämnden har i de ärenden som hittills har avgjorts i stor utsträckning behandlat inte bara den klagande prästen utan även domkapitlet som part. Domkapitlet har således alltid kallats att delta vid muntlig handläggning, och domkapitlet har som regel även i övrigt fått del av de uppgifter som tillförts ärendet av annan än domkapitlet självt.
Från en strikt formell utgångspunkt har dock inte någon annan än den klagande prästen intagit ställning som part vid Besvärsnämnden. Det finns t.ex. inga bestämmelser motsvarande dem som ger en skattemyndighet ställning som part i en process i ett skattemål inför länsrätten. Inte heller har domkapitlet angetts som part i Besvärsnämndens beslut.
Frågan om partsställningen inverkar på frågan om Besvärsnämndens utredningsskyldighet. En myndighet (eller domstol) anses allmänt ha en viss sådan skyldighet, men att omfattningen beror på typen av ärende och på vilka parter som förekommer i ärendet. Generellt kan sägas att myndighetens utredningsskyldighet är mindre om det finns två parter än om det bara finns en, att utredningsskyldigheten är större i första instans än i en överprövningsinstans och att utredningsskyldigheten i stor utsträckning är selektiv, dvs. i första hand syftar till att stödja en enskild parts argumentation mot det allmänna. Detta till synes ojämlika förhållningssätt bottnar i rättsgrundsatsen "hellre fria än fälla", dvs. att det för samhället är ett mindre problem att t.ex. en brottsling går fri än att en oskyldig fälls.
Omsatt till Besvärsnämndens praktiska tillämpning innebär det sagda att nämndens ställning som överinstans begränsar dess utredningsskyldighet. I motsatt riktning talar det förhållandet att handläggningen i nämnden endast avser en part. Samtidigt måste då noteras att denna enda part i ärenden om skiljande från rätten att utöva det kyrkliga ämbetet som präst är en enskild person som blivit skild från denna rätt. Grundläggande rättssäkerhetsaspekter hindrar därvid nämnden från att under handläggningen vid nämnden utifrån ta in material som förändrar balansen till den enskildes nackdel.
Skall material till den enskildes nackdel utifrån tillföras Besvärsnämnden under dess handläggning, måste detta därför ske genom domkapitlets försorg. Från de ärenden som handlagts i nämnden kan också konstateras att domkapitlen flera gånger på detta sätt tillfört ärendena nytt material. I praktiken har domkapitlen därmed nära nog kommit att - trots allt - intaga en partsställning vid nämnden.
Sammanfattningsvis kan sägas att det råder en viss oklarhet om handläggningsordningen vid Besvärsnämnden i dessa avseenden.
Våra överväganden
Enligt 13 § lagen om Svenska kyrkan skall det inrättas ett särskilt organ som ytterst har att pröva dels frågor om utlämnande av vissa handlingar, dels andra frågor efter vad kyrkan själv bestämmer. Ordföranden i detta organ skall enligt samma bestämmelse vara eller ha varit ordinarie domare.
Vi föreslår i likhet med utredningen att detta organ skall vara det som idag har sin motsvarighet i Kyrkans besvärsnämnd. Till skillnad från utredningen har vi dock valt att beteckna det Svenska kyrkans överklagandenämnd; dels för att ordet besvär bör undvikas, dels för att skilja ut detta organ som just ett organ inom trossamfundet Svenska kyrkan.
Enligt vårt förslag får Överklagandenämnden betydligt vidgade uppgifter i förhållande till den nuvarande Besvärsnämnden, eftersom den skall vara den yttersta överklagningsinstansen inom kyrkan. Utöver de nuvarande uppgifterna kommer till Överklagandenämnden att kunna föras t.ex. ärenden om beslutsprövning (motsvarande den nuvarande laglighetsprövningen av kyrkokommunala beslut) och ärenden på grundval av den inomkyrkliga offentlighetsprincipen. Enligt vårt förslag skall diakonatet regleras kyrkorättsligt vilket medför att även frågor om behörigheten att utöva kyrkans vigningstjänst som diakon slutligt skall prövas av Överklagandenämnden.
Vad gäller handläggningsreglerna för Överklagandenämnden har dessa i utredningsförslaget i huvudsak tagits över oförändrade från Besvärsnämnden. Nämndens sammansättning har dock i utredningsförslaget ändrats så att det nuvarande kravet på att en ledamot skall vara biskop, har bytts ut mot ett krav på att en av ledamöterna skall vara präst och ha dokumenterad kunskap och erfarenhet inom det kyrkorättsliga området. Vidare har kravet på att en ledamot utöver ordföranden skall vara (eller ha varit) ordinarie domare bytts ut mot ett krav på juris kandidat- eller juristexamen.
Vid en jämförelse med den av oss föreslagna Ansvarsnämnden, kan konstateras att det i den nämnden, förutom en präst som har avlagt teologie doktorsexamen, också skall ingå en präst som antingen har varit ledamot i ett domkapitel eller som har motsvarande erfarenhet. Eftersom Överklagandenämnden skall överpröva även Ansvarsnämndens beslut (och detta också från en teologisk utgångspunkt) finns det goda skäl att hävda att Överklagandenämnden skall ha minst samma teologiska expertis som Ansvarsnämnden. En sådan utökning skulle kunna bidra till en förstärkning av Överklagandenämndens auktoritet i teologiska frågor. Den är också i linje med vad flera remissinstanser har önskat. Vi föreslår därför, till skillnad från utredningen, att det i Överklagandenämnden skall finnas en ledamot som har avlagt teologie doktorsexamen.
Flera remissinstanser har anfört att Överklagandenämndens handläggningsregler, särskilt vad gäller partsställningen i nämnden, skall klargöras. Vi föreslår i enlighet med detta att det i kyrkoordningen skall finnas en uttrycklig bestämmelse om att den instans som har fattat det underliggande beslutet intar ställning som part i Överklagandenämnden om beslutet överklagas dit. Vi återkommer dock till detta och övriga handläggningsregler i avsnitt 8.13.4.
8.5 Femte avdelningen - Gudstjänst
Centralstyrelsens förslag: Huvudregeln att det skall firas en huvudgudstjänst i varje församling varje söndag och kyrklig helgdag bibehålls. Har huvudgudstjänsten sammanlysts till en annan församling skall ändå en gudstjänst firas under veckan om domkapitlet inte för viss tid medgivit undantag från detta. Likaså bibehålls bestämmelserna att kyrkorådet beslutar vilka av kyrkohandbokens former utöver högmässa som skall användas i församlingen och att domkapitlet får besluta om minsta antalet huvudgudstjänster med nattvard.
Kyrkoordningen skall innehålla bestämmelser som syftar till att konkretisera kyrkoherdens och kyrkorådets gemensamma ansvar för församlingens gudstjänster och till att klargöra kompetensområdena. Bestämmelser skall också finnas om ansvarsfördelningen mellan kyrkoherde och övriga präster och om kyrkomusikerns delaktighet i besluten om församlingens gudstjänster. Samråd bör ske när en präst leder en gudstjänst i en annan än den egna församlingen.
Biskopen får ge tillstånd avseende hela stiftet åt någon som inte är präst att leda och predika vid församlingens gemensamma gudstjänst. Kyrkoherden får ge motsvarande tillstånd avseende en församling till någon som tillhör en av pastoratets församlingar.
Det skall vara möjligt att fira en huvudgudstjänst tillsammans med ett annat kristet trossamfund. En präst i Svenska kyrkan skall kunna leda gudstjänster och kyrkliga handlingar i en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan har särskilda ekumeniska relationer med.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt. Vi föreslår dock den förändringen att domkapitlet skall kunna medge undantag viss tid från kravet på minst en gudstjänst varje vecka i varje församling. Utredningen har föreslagit att kyrkoherdens tillstånd att leda och predika vid en gudstjänst skall kunna ges till någon som tillhör Svenska kyrkan oberoende av vilken församling.
Remissinstanserna
Fråga 21
16 kap. Gudstjänstliv
Övergripande bestämmelser om gudstjänstlivet
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
En knapp majoritet av de svarande på remissenkäten på kapitelnivå har sagt ja till bestämmelserna i kapitlet om gudstjänstliv som helhet. De bestämmelser i utredningsförslagets 16 kap. som föranlett flest förslag till justeringar är de som finns i 3 § och anger att det skall firas en huvudgudstjänst i alla församlingar varje söndag och kyrklig helgdag eller om det sker en sammanlysning minst en annan gudstjänst under veckan. Långt ifrån alla förslag till justeringar gäller dock dessa bestämmelser. Bestämmelserna i 13 och 14 §§ om tillstånd för någon som inte är präst att predika vid och leda församlingens gemensamma gudstjänster har kommenterats i relativt stor utsträckning. I många fall föreslås att den som skall få ett sådant tillstånd skall vara konfirmerad. Frågor om konfirmationens betydelse för kyrkliga uppdrag behandlas i skrivelsens avsnitt 7.2.
Domkapitlet i Strängnäs riktar invändningar mot kyrkoordningsförslagets regler för hur beslut om gudstjänsten skall fattas. Innebörden av att kyrkoherden är andlig ledare i församlingen är otydlig. Domkapitlet pekar på att det i utredningen sägs att "kyrkoherden har det övergripande ansvaret för församlingens gudstjänstliv inom ramen för kyrkoordningens bestämmelser och de beslut som fattas av domkapitel och kyrkoråd inom ramen för dessa bestämmelser".(SKU 1998:2 sid. 108) Utifrån detta förefaller enligt domkapitlet innehållet i "övergripande ansvar" vara att se till att församlingens gudstjänstliv följer beslut som kyrkoherden i mycket liten grad förfogar över.
Ledarskap innebär emellertid mycket mer än att se till att bestämmelser följs och fattade beslut respekteras. Det innebär bl. a. samråd, men inte enbart det samråd som 5:e avdelningen stadgar. Andligt ledarskap innebär dessutom att göra överväganden och bedömningar av församlingens andliga behov och att se till att Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse är levande i församlingen.
Genom förslaget till bestämmelser om gudstjänsten beskärs kyrkoherdens ledarskap på ett olyckligt sätt och ger intryck av att ledarskapet fullföljts om vissa formella bestämmelser iakttagits. Detta gagnar inte församlingslivet.
Därför anser domkapitlet - med ett starkt betonande av kyrkoherdens ansvar för samråd - att kyrkoherden skall besluta vilka former av huvudgudstjänst som skall firas i en församling (16 kap 6 §), att bestämmelsen om samråd i 16 kap 8, 9 §§ skall utgå, och att 17 kap. 6 § 2 stycket skall ha lydelsen "Beslut om detta fattas av kyrkoherden. Ett sådant beslut skall genast anmälas till domkapitlet."
Kyrkohandboksgruppen gör den helhetsbedömningen av kyrkoordningsförslaget att en reglering av gudstjänstlivet kommer att behövas inom Svenska kyrkan även i framtiden. Gudstjänstlivet kan inte enbart vara den enskilda församlingens angelägenhet. Som en del av det som uttrycker Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära är gudstjänstlivet hela kyrkans angelägenhet, som skall vara lokalt anpassat och integrerat, men samtidigt ett kännetecken på samhörigheten med kyrkan i stort.
Landeryds församling menar kyrkoordningsförslaget aktualiserar det faktum att också andra präster än kyrkoherden har pastoralt ansvar. Förslaget bedöms som anmärkningsvärt okänsligt för att det i de flesta församlingar finns mer än en präst, liksom att också diakoner, kyrkomusiker och andra kyrkoarbetare i allt större utsträckning genom arbetslag och på andra sätt har det pastorala ansvaret i (del av) församlingen.
Bunkeflo församling ser en inkonsekvens i utredningsförslaget. Enligt 16 kap § 2 har "den som tillhör Svenska kyrkan rätt att i sin församling bli delaktig av de kyrkliga handlingarna ..." Församlingen menar att vad gäller vigsel eller begravning kan man tala om att ha "rätt till" men inte vad gäller dopet. Ett sakrament är ingen rättighet utan ett erbjudande. Kyrkoordningen är också medveten om detta när den i 18 kap § 2 skriver "Ett barn får döpas..." resp. "En vuxen får döpas...". !6 kap § 2 bör justeras så att den bättre stämmer överens med 18 kap § 2.
I remissyttrandena finns flera olika förslag till justeringar av bestämmelserna i utredningsförslagets 16 kap. 3 § om en huvudgudstjänst i varje församling varje söndag och kyrklig helgdag eller - vid sammanlysning - minst en annan gudstjänst under veckan. Domkapitlet i Uppsala och Uppsala stiftssamfällighet föreslår att det skall stå att det bör firas en huvudgudstjänst alla söndagar och kyrkliga helgdagar. Enköpings kyrkliga samfällighet föreslår skrivningen "... skall om möjligt firas en huvudgudstjänst." Sävare pastorat föreslår att paragrafen i sin helhet bör ha följande lydelse: "I varje församling firas normalt en huvudgudstjänst varje söndag och annan kyrklig helgdag eller åtminstone en gudstjänst varje vecka." Pastoratet anser att sammanlysningar bör kunna göras utan särskilt medgivande från domkapitlet. Detta bör kunna regleras i stort i församlingsinstruktionen. Dessutom ska ju domkapitlet ha tillsyn över församlingarna och bör kunna reagera, om sammanlysningsmöjligheten missbrukas. I yttrandet sägs att inte ens i rimligt stora församlingar kan man fira gudstjänst varje röd dag.
Bl.a. Domkapitlet i Karlstad, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund och Kyrkomusikernas Riksförbund anser att 3 st. i 16 kap. 3 § bör utgå. Detsamma säger Mellersta Ölands kyrkliga samfällighet, som menat att det innebär en onödig skärpning av kraven på en församling att även vid sammanlysning av huvudgudstjänst behöva ordna en egen (annan) gudstjänst. Altuna församling kan ej godta ordningen med en huvudgudstjänst varje söndag och församling. Landsortspastorat med flera små församlingar måste för att uppfylla 3 § slås samman helt beroende på antal präster som finns inom pastoratet. Församlingar hur stora och små de är har alla en gammal församlingskyrka. Denna gamla kultur får ej brytas bara för att uppfylla paragrafens innebörd. Vill man förstärka gudstjänstbesök får andra vägar sökas. Om man slår samman församlingar kommer besöksantalet att sjunka ytterligare. Församlingen anser att det gamla församlingsbegreppet och dess ordning med gudstjänst varannan eller tredje söndag bestå. S:t Pers församling anser det tveksamt att kräva minst en gudstjänst per församling och vecka under alla förhållanden då antalet präster är i underkant jämfört med de krav och förväntningar som finns redan i nuläget. Det skulle kunna vara så att prästernas kraft och insats kom att användas för att nå flera invånare om icke denna tvingande regel för tidsprioritering funnes. Å andra sidan skulle ett lindrat tvång stå i strid med den tanke om församlingen i fokus vilken genomsyrar hela kyrkoordningsförslaget och som i sig är höggradigt motiverad och lovvärd. Problematiken aktualiserar på ett tänkvärt sätt önskvärdheten att överväga ett pastorats församlingsindelning. S:t Pers församling förordar att man ånyo tar bestämmelsen under övervägande.
Värsås, Varola och Vretens församlingar redovisar att de har ett samarbete kring gudstjänsten som innebär att man vanliga söndagar firar gemensam söndaglig gudstjänst. Varannan söndag är det gudstjänst i Värsås och söndagarna där emellan är det gudstjänst växelvis i Varola och Vreten. Församlingarnas kyrkvärdar tjänstgör över församlingsgränserna. Två gånger om året har vi gemensamt kyrkoråd för att avhandla gemensamma angelägenheter. Detta samarbete fyller enligt församlingarna samma funktion som kyrkoordningens förslag om att stärka församlingarna. Det har den fördelen att det har växt fram nedifrån i kyrkan som en gemensam angelägenhet och därför har folkligt stöd. Församlingarna yrkar på att man ändrar kyrkoordningens 16 kap. om krav på söndaglig gudstjänst i församlingen så att deras modell kan rymmas. Mockfjärds församling anser att beslut om sammanlysning för ett visst antal gudstjänster bör kunna fattas lokalt av kyrkoherden. Östersunds församling följande lydelse på paragrafens första stycke. "I varje församling skall det regelbundet firas huvudgudstjänst minst en söndag varje månad." Vidare föreslås att tredje stycket ändras till: "Församlingens huvudgudstjänst får flyttas till annan församling inom ett flerförsamlingspastorat".
Domkapitlet i Skara och Skara stiftssamfällighet tillstyrker förslaget i 16 kap. 3 § och skriver följande i sina på denna punkt likalydande yttranden:
Den föreslagna bestämmelsen är en konsekvens av de församlingskriterier som framläggs på annan plats i Kyrkoordningen. Samtidigt som regeln är dynamisk och skapar förutsättningar för ett levande gudstjänst kommer ofrånkomligen behov att uppstå av anpassning av församlingsindelningen i vart fall på medellång sikt och en förlängning av övergångsregeln borde möjligen övervägas.
De föreslagna reglerna gör församlingsbegreppet tydligt och behov av ändring i församlingsindelningen blir en omedelbar konsekvens, vilket hade varit ärligast att tydligt ange. Som reglerna nu är skrivna kommer det att bli svårt att genomföra intentionerna i praktiken. En lösning hade varit att - på det sätt som framförts från Skara stift under utredningsarbetet - återuppliva sockenbegreppet innebärande att en församling kan omfatta flera socknar och däri liggande sockenkyrkor men att man bara har en församlingskyrka. Det befolkningsmässiga underlaget för församlingen hade därmed kunnat vidgas. Behovet av ändringar i församlingsindelningen skall självfallet vägas mot angelägenheten av att det lokala engagemanget kan komma att påverkas negativt.
Domkapitlet i Luleå delar den grundläggande synen att ett regelbundet gudstjänstliv är konstitutivt för församlingen. Domkapitlet anser dock att man bör överväga en bestämmelse som ger domkapitlet möjlighet att vid särskilda skäl och för en viss period medge undantag från den annars obligatoriska bestämmelsen om gudstjänst varje vecka i varje församling.
Nederluleå församling skriver, som en kommentar till 16 kap. 6 och 8 §§, att i försöken att låta den dubbla ansvarslinjen komma till uttryck vill man att kyrkorådet efter samråd ska bestämma vilka gudstjänstformer förutom högmässa, som skall användas vid huvudgudstjänst, medan kyrkoherden efter samråd ska besluta om huvudgudstjänstens uppbyggnad och utformning. Det är självklart att båda dessa uppgifter bäst beslutas av kyrkoherden, efter samråd.
Beträffande 16 kap. 7 § om ekumeniska huvudgudstjänster skriver Härnösands domkapitel att bestämmelserna om ekumeniska gudstjänster utgår från att en sådan hålles endast i undantagsfall. Regelverk bör skapas för de församlingar där det är angeläget att ekumeniska gudstjänster firas kontinuerligt och med långsiktig planering. Norra Härene församling föreslår att orden "... och inhämta tillstånd från domkapitlet." stryks. Församlingen måste själv kunna fatta sådana beslut. Domkapitlet har ju fortfarande tillsyn! Mockfjärds församling anser det vara onödigt att för varje tillfälle ansöka hos domkapitlet om tillstånd om att fira ekumenisk huvudgudstjänst. Det bör räcka att beslutet om att fira sådan gudstjänst anmäls till domkapitlet. Engelbrekts församling föreslår att andra meningen i 16 kap. 7 § bör justeras enligt följande: "Innan kyrkorådet fattar ett sådant beslut skall det samråda med församlingens präster. Domkapitlet skall underrättas om beslutet."
Svenska Baptistsamfundet ser det som angeläget ur lokalekumenikens perspektiv att så öppna skrivningar som möjligt görs, när det gäller gudstjänstsamverkan och övriga former av ekumeniska närmanden och praktisk samverkan.
Vi menar att den lokala ekumeniken bör ges möjlighet att utvecklas i generös anda utan onödigt krångliga beslutsgångar. Som vi ser det är det viktigt för evangeliets och kristenhetens möjlighet att vinna mer trovärdighet i vårt mer mångkulturella och mångreligiösa samhälle. En utökad möjlighet till gemensamma gudstjänsterfarenheter menar vi kan vara en framkomlig väg till stärkt ömsesidigt förtroende och gemensamt vittnesbörd. När det gäller spiritualiteten sker mycket idag som verkar förenande över våra nuvarande traditionsgränser och våra olika ordningar bör ge utrymme för en vidare utveckling i den riktningen.
Göteborgs stiftssamfällighet vill styrka andra meningen i 16 kap. 8 §, vilken avser tjänstgörande prästs beslut om användning av kyrkohandbokens alternativa moment i en huvudgudstjänst. Hovby församling vill stryka första stycket i samma paragraf. Tuve församling menar att kyrkoherden skall ha beslutanderätten om huvudgudstjänstens utformning.
Beträffande beslut om psalmer och andra församlingssånger anser Tuve församling och Flemingsbergs församling att skall ske "i samråd" inte "efter samråd" mellan präst och kyrkomusiker. Detsamma menar Kyrkomusikernas Riksförbund.
Domkapitlet i Växjö menar att biskopen bör ge tillstånd åt den som inte är prästvigd att leda en gudstjänst. Kyrkoherden bör dock ges sådan rätt vid enstaka gudstjänsttillfällen. Domkapitel i Lund anger att det för utvecklingen av kyrkans gudstjänstliv är en avgörande faktor att församlingens lekmän ges möjlighet att aktivt ta ansvar på olika sätt. Om biskopen har möjlighet att ge venia till andra än dem som utbildas till präster motverkas detta. Enligt domkapitlets mening bör venia (16 kap. 13 §) därför inte få ges till andra än dem som utbildas till präster. Domkapitlet anser vidare att möjligheten att ge lokal venia kan motverka lokalt ansvarstagande. Det skulle vara en mycket olycklig utveckling om ett antal kringresande veniater kom att ersätta eller förhindra församlingens egna lekmän att ta ett reellt ansvar för församlingens gudstjänst. Domkapitlet menar att lokal venia skall kunna ges endast till församlingsbo eller i vart fall till någon som bor i pastoratet. Domkapitlet i Karlstad och Karlstads stiftssamfällighet avstyrker förslaget att kyrkoherden skall kunna ge ett lokalt tillstånd med motiveringen att det kan främja sekteristiska tendenser. Det är biskopen som skall ge venia.
Lunds stiftssamfällighet bejakar att viktiga frågor rörande gudstjänstlivet förs ned från biskop och domkapitel till kyrkoherden. Dock går det för långt då det gäller venia, den skall vara förbehållen biskopen. Om kyrkoherden ges en sådan rätt kommer osäkerhet att uppstå när det gäller möjligheten för en lekman att utan särskilt tillstånd leda en gudstjänst. Enligt stiftssamfälligheten skall lekmännens medverkan som ledare av en gudstjänst huvudsakligen inskränkas till ledare av söndagsbönen, som sägs mycket väl undantagsvis kunna vara huvudgudstjänst. Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) är positiv till den möjlighet som ges för lekmannamedverkan i olika delar av gudstjänsten inklusive ledning och predikan. Det är viktigt att kyrkoordningen tillskyndar och förenklar att denna ordning också brukas. Eftersom denna form av gudstjänster fortfarande ligger under kyrkoherdens pastorala ansvar ifrågasätter EFS att just denna del i det pastorala ansvaret skall ligga under anmälningsskyldighet till biskopen. En sådan anmälningsskyldighet kan enligt EFS uppfattning vara ett delhinder för att denna ordning blir mer än en nödlösning i brist på präster, vilket EFS anser vara en alltför låg nivå för att tillföra församlingslivet den vitalitet som lekfolket kan bidra med. Kyrkomusikernas Riksförbund (KMR) menar att utformningen av 12-14 §§ är olycklig. Det finns enligt KMR:s uppfattning ett antal gudstjänster, som kan ledas av både av diakon och lekman. Enligt KMR förefaller kravet att biskop eller kyrkoherde då måste lämna tillstånd onödigt och opraktiskt. Kyrkomusikern kan många gånger på ett utmärkt sätt leda en musikgudstjänst. Enligt KMR kan föreslagna bestämmelser innebära att man i stället för musikgudstjänster ordnar konserter i kyrkan.
Södra Ölands kyrkliga samfällighet menar att en förutsättning för att lekman skall få tillstånd att predika och leda gudstjänst måste vara att vederbörande har erforderlig kompetens för uppgiften. Avgörandet av dessa frågor måste ske på ett genomtänkt och konsekvent sätt. Om saken skall lämnas till lokal prövning måste frågorna samordnas och ledas från stiftet dvs. genom biskopens försorg. I yttrandet sägs vidare, att förslaget synes i och för sig förutsätta en sådan styrning eftersom det skall finnas en anmälningsplikt till biskopen. Det är emellertid tveksamt om biskopen bara genom sin allmänna tillsynsbefogenhet har tillräckliga möjligheter att samordna denna fråga. För att tillräckligt effektivt kunna utöva inflytande bör bestämmelsen utformas på det sättet att biskopen skall till kyrkoherde kunna delegera befogenhet att ge tillstånd. Köpinge församling menar att kontraktsprosten skall ge tillstånd och det skall vara lägsta instans. Bromma församling anser att de tillstånd som biskopen och kyrkoherden får ge skall vara tidsbegränsade. Karlstads stiftssamfällighet anser att biskopens venia skall vara tidsbegränsad.
I fråga om samråd när en präst skall leda en gudstjänst i någon annan församling än den egna föreslår Domkapitlet i Strängnäs att "bör samråda" ersätts med "skall samråda". Samma förslag framförs också av bl. a Södertälje kyrkliga samfällighet och Solberga församling. S:t Matteus församling bejakar intentionen i paragrafen men anser att frågan inte skall behöva regleras i kyrkoordningen. Därmed förslås att 16 kap. 16 § skall utgå.
Bl.a. domkapitlet i Göteborg, Eslövs kyrkliga samfällighet och Karlshamns församling föreslår att "Lutherska världsförbundet" stryks i bestämmelsen om en prästs möjlighet att leda gudstjänster och kyrkliga handlingar i något annat kristet trossamfund. Detsamma gör Sandhults pastorat med motiveringen att det är olämpligt att ta in namn på föreningar i vår kyrkoordning. I sak tillför inte hänvisningen något av betydelse och en präst står ju alltid under tillsyn av biskop/domkapitel.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Församlingen som gudstjänstgemenskap
Gudstjänsten, där evangeliet förkunnas och sakramenten delas ut, är ett tecken på Kristi kyrka och församlingens grundläggande livsform. Att fira gudstjänst är inte en uppgift som kan ifrågasättas eller väljas bort. I kyrkoordningsförslaget liksom i 4 § lagen om Svenska kyrkan anges som en grundläggande uppgift för församlingen att fira gudstjänst. De människor som bor och verkar inom församlingens område skall nås av evangelium till befrielse och upprättelse.
I Augsburgska bekännelsens sjunde artikel om kyrkan anges vad som är grundläggande för kyrkan. Där sägs att kyrkan "är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas". I stället för "de heligas samfund" kan den tyska grundtexten ges översättningen "församlingen av alla troende". Det som här sägs om kyrkan gäller kyrkan lokalt, församlingen. Kyrkan/församlingen framträder på detta sätt varje gång gudstjänst firas i olika former.
Svenska kyrkans församlingar är inte endast organisatoriska enheter. De är Svenska kyrkan på sin ort. Det gemensamma, regelbundna gudstjänstfirandet är en nödvändig betingelse för att kunna tala om en församling. Frågan kan ställas vad som i detta sammanhang bör avses med "regelbundna". Det normala är att man som ett minimum i församlingen firar en söndaglig huvudgudstjänst. Söndagen är kyrkans dag för huvudgudstjänster. Vi har vilodagen för att få vila och vederkvickelse men främst för att skaffa oss tid och möjlighet att fira gudstjänst, för att tillsammans få höra och betrakta Guds ord samt lova Gud, sjunga och bedja. (Stora katekesen)
Förslaget i kyrkoordningen stämmer också överens med gällande bestämmelser i kyrkliga kungörelsen (SKFS 1986:3) om antagande av ny kyrkohandbok för svenska kyrkan. Där föreskrivs i 6 § att huvudgudstjänst skall firas i Svenska kyrkans församlingar varje söndag och kyrklig helgdag. Vidare sägs att huvudgudstjänst för två eller flera församlingar dock får firas gemensamt i en av församlingarna, om domkapitlet medger det. Motsvarande bestämmelser finns i utredningens förslag till kyrkoordning. Härtill föreslås i utredningen en ytterligare bestämmelse där det sägs att om huvudgudstjänsten på detta sätt har flyttats till en annan församlingen skall ändå i församlingen firas en gudstjänst under veckan. Detta förslag hänger samman med att det regelbundna gudstjänstfirandet är konstitutivt för församlingen. Att människor samlas och firar gudstjänst är avgörande för att man skall kunna tala om en församling.
En majoritet av dem som besvarat remissen har ställt sig bakom utredningsförslaget. Bestämmelserna om gudstjänster varje vecka, och de därtill kopplade kriterierna för församlingsindelningen, hör dock till det i utredningsförslaget som föranlett flest förslag till justeringar. De som reser invändningar mot förslaget vill i regel mjuka upp bestämmelserna om att det skall firas minst en gudstjänst varje vecka i församlingen. Det finns ett visst samband mellan församlingarnas storlek och hur man bedömer utredningsförslaget. Det är främst de mindre församlingarna som vill ha en ändring. Det finns flera förslag till hur denna bör göras. I vissa fall föreslås att den gällande huvudregeln om att huvudgudstjänst skall firas varje söndag och kyrklig helgdag ersätts med att det bör firas en huvudgudstjänst eller liknande. Ett annat förslag som framförs i flera yttranden är att nuvarande bestämmelser skall kvarstå oförändrade. Det skulle då inte anges att det skall firas en annan gudstjänst under veckan om söndagens huvudgudstjänst har sammanlysts.
Vi menar att huvudregeln även fortsättningsvis måste vara söndaglig gudstjänstgemenskap i och för församlingen. Det finns dock skäl för att huvudgudstjänsten vid vissa tillfällen behöver sammanlysas. Denna möjlighet bör kvarstå även framledes. Vi föreslår också att den i utredningen föreslagna bestämmelsen, att det skall firas en annan gudstjänst under veckan om söndagens huvudgudstjänst har sammanlysts, skall tas in i kyrkoordningen. Vi gör detta med hänvisning till vad vi tidigare anfört om gudstjänsten grundläggande betydelse för församlingen. Trots att en majoritet av remissinstanserna bejakat utredningsförslaget menar vi att det bör ges en möjlighet för domkapitlet att för viss tid medge undantag från bestämmelsen om att det skall firas minst en gudstjänst varje vecka i varje församling. I t.ex. ett pastorat med många små församlingar kan det vara svårt att under sommarmånaderna fira en gudstjänst varje vecka i varje församling. En möjlighet för domkapitlet att för viss tid medge undantag från bestämmelsen om gudstjänster varje vecka stämmer också överens med förslagen i 37 kap. om ändringar i församlingsindelningen. Där sägs i 2 § att en församling som inte uppfyller de angivna kriterierna får undantas från inledningsändring om det finns särskilda skäl. Av samma skäl måste också kunna göras undantag från bestämmelserna om gudstjänst i varje församling varje vecka. I både fallen skall det dock vara fråga om särskilda skäl. Fortfarande gäller att man inte i längden kan tala om en församling om där inte finns ett fungerande gudstjänst som tar sig uttryck i att man firar minst en gemensam gudstjänst varje vecka.
I detta sammanhang vill vi också peka på de föreslagna bestämmelserna i 17 kap. 14 §. Där sägs att kyrkoherden får ge tillstånd åt någon som är döpt och tillhör någon av pastoratets församlingar att vid en viss eller vissa av församlingens gemensamma gudstjänster predika och leda gudstjänsten. Möjligheterna att uppehålla ett regelbundet gudstjänstliv skall inte vara beroende av att det finns en präst tillgänglig för att leda varje gudstjänst. I kyrkohandboken finns en ordning för söndagsbön/veckobön, som är en gudstjänst avsedd att ledas av någon som inte är präst. Söndagsbönen hör visserligen inte hemma bland kyrkohandbokens ordningar för huvudgudstjänster, men den kan dock för församlingen få samma funktion som en huvudgudstjänst. Den är en av de möjligheter som finns till ett breddat ansvarstagande för församlingens gudstjänstliv.
I kapitlet om gudstjänstliv bör finnas en grundläggande bestämmelse om att de som tillhör Svenska kyrkan har rätt att i sin församling få del av de kyrkliga handlingarna dop, bikt, konfirmation, vigsel och begravning. Närmare bestämmelser om detta och om möjligheterna att få del av de kyrkliga handlingarna även i andra än de egna församlingen finns i 42 kap. om avgifter och uppbörd. Även de kyrkliga handlingarna är att se som församlingsgudstjänster och det är därför naturligt att dessa gudstjänster firas inom ramen för församlingens gemenskap. Rätten att i sin församling få del av de kyrkliga handlingarna är naturligtvis beroende av vad som i övrigt stadgas i kyrkoordningen om dessa handlingar.
Ansvarsfördelning
I Augsburgska bekännelsens sjunde artikel anges vad som är nödvändigt för kyrkans sanna enhet, nämligen enighet om förkunnelsen av evangelium och sakramentens förvaltning. Det är fråga om den minsta gemensamma nämnare som behövs för att kyrkor och samfund verksamma i olika delar av världen och med skilda kulturella och andra förutsättningar skall känna igen och erkänna varandra som delar av samma Kristi kyrka. För Svenska kyrkan som ett samfund verksamt i det svenska samhället måste det finnas en större överensstämmelse i frågor som gäller gudstjänsten. Detta inte minst för att människor skall känna igen sig när Svenska kyrkan framträder som församlingar och stift i olika delar av landet. För den skull finns det inte och kan inte finnas krav på någon absolut likformighet. Församlingens gudstjänstliv måste också vara lokalt förankrat. 1986 års kyrkohandbok med sin relativt stora alternativrikedom avser att ge möjligheter till detta. Det är endast för huvudgudstjänster och kyrkliga handlingar som kyrkohandboken innehåller gudstjänstordningar som skall användas. I övrigt skall det råda en ännu större frihet vid utformningen av gudstjänsterna även om det är naturligt kyrkohandboken används också när det inte är direkt föreskrivet. Kyrkoordningen behöver innehålla bestämmelser om ansvarsfördelningen beträffande olika beslut om församlingens gudstjänstliv.
Uppdraget att arbeta för och främja den grundläggande uppgift som gäller evangeliets förkunnelse och utdelandet av sakramenten är givet åt kyrkan. Delaktigheten i det s.k. allmänna prästadömet medför att alla döpta och troende tillsammans har ansvaret för att denna kyrkans grundläggande uppgift blir utförd. Samtidigt finns i och för församlingen den särskilda vigningstjänsten med ett till vigningslöftena knutet ansvar. Denna tjänst har inrättas för att Ordet skall förkunnas i ord och handling och för att sakramenten skall delas ut i enlighet med Kristi instiftelse.
Det har ibland funnits en tendens att vid tillämpningen av den s.k. dubbla ansvarslinjen hänföra det prästerliga ämbetsansvaret helt till en "inre" sfär till vilken förs bl.a. församlingens gudstjänstliv. De förtroendevalda som företrädare för församlingen i övrigt har då ansvaret för det "yttre", såsom att förvalta personell, ekonomiska och andra materiella resurser. Det allmänna prästadömet gör emellertid att församlingsmedlemmarna har rätt och plikt att axla inte endast ett organisatoriskt och ekonomiskt ansvar utan även ett andligt ansvar, gemensamt med dem som utövar kyrkans vigningstjänst. Som församlingens centrum är gudstjänsten också ett uttryck för samhörigheten i det gemensamma uppdraget.
På gudstjänstlivets område innebär de bestämmelser som nu finns i olika kyrkliga kungörelser, och som till stora delar har tagits in i förslaget till kyrkoordningen, en ansvarsfördelning där vissa frågor beslutas av kyrkoherde eller tjänstgörande präst och annat beslutas av kyrkorådet. Detta har även gällt tidigare. Församlingen har haft ett direkt inflytande över vissa övergripande frågor som avsett gudstjänstlivet.
Under de senaste decennierna har det ägt rum en förnyelse av gudstjänstlivet som innefattat en strävan efter ett ökat och breddat engagemang från hela församlingen i gudstjänsten. I det sammanhanget har behovet av samverkan mellan präster och lekfolk när det gäller planering av församlingens gudstjänster betonats och församlingskyrkorådets ansvar även för gudstjänstlivet har lyfts fram. Kyrkorådet har också givits rätt att besluta i vissa frågor rörande församlingens gudstjänstliv, i regel efter samråd med präster och kyrkomusiker. De förtroendevalda organen får som företrädare för församlingen besluta på ett generellt plan om vissa frågor som avser församlingens gudstjänstliv. Kyrkoherden har det övergripande ansvaret för församlingens gudstjänstliv inom ramen för kyrkoordningens bestämmelser och de beslut som fattats av domkapitel och kyrkoråd med stöd av dessa bestämmelser. Kyrkoherden är ledamot i kyrkorådet och därmed delaktig i de beslut kyrkorådet har att fatta. I kyrkoherdens uppgift som andlig ledare ligger också att ta initiativ och ge underlag för de beslut som fattas av kyrkorådet. Det krävs ett bredare samråd och samtal om församlingens gudstjänstliv än det som är reglerat i kyrkoordningen. Församlingens delaktighet är primärt inte en fråga om beslutsfattande. Kyrkoherdens uppgift att leda bl.a. församlingens gudstjänstliv avser församlingen i dess helhet.
I förslaget till kyrkoordning finns vissa bestämmelser som avser ansvarsfördelningen mellan kyrkoherden och församlingens övriga präster och mellan präster och kyrkomusiker. Även i detta fall kan man se en uppdelning av ansvaret som hänger samman med i vilken utsträckning det avser församlingens gudstjänstliv som helhet eller enskilda gudstjänster. I frågor som gäller gudstjänstens uppbyggnad, beträffande utformningen av vissa liturgiska bruk och formerna för församlingens medverkan beslutar kyrkoherden enligt första stycket, efter samråd med kyrkorådet, övriga präster och kyrkomusiker, vad som skall gälla. Det är viktigt att församlingen när det gäller den strukturella uppbyggnaden inte utsätts för vad som i värsta fall kan upplevas som prästerligt godtycke. Kyrkoherdens övergripande ansvar blir särskilt viktigt i församlingar med många präster eller när en utifrån kommande präst tillfälligtvis tjänstgör i en församling. Bestämmelserna på detta område i 17 kap. 8 § avser inte att begränsa eller sätta några hinder för den variation som kyrkohandboken medger. Inte heller skall de utgöra en broms för ett lokalt förankrat utvecklingsarbete på gudstjänstlivets område.
När det gäller de enskilda momenten, t.ex. att välja en av flera möjliga böner, måste ansvaret ligga hos den präst som leder en gudstjänst. Detta på samma sätt som varje präst utifrån sitt ämbetsansvar svarar för predikans innehåll och utformning. Bestämmelser om att den präst som leder gudstjänsten har detta ansvar finns i 17 kap. 8 § andra stycket. När det gäller de kyrkliga handlingarna bör det också i stor utsträckning vara den enskilde prästen som bär ansvaret för gudstjänstens utformning inom de ramar kyrkohandboken ger. I detta fall är det avgörande inte främst relationen till församlingen i dess helhet utan till dem som närmast berörs. Detta är tydligast beträffande vigsel och begravning. Vad gäller dop, men även konfirmation, är församlingssammanhanget mer framträdande.
Det finns nu inte och vi föreslår inte heller några närmare bestämmelser om ansvaret för musiken i gudstjänsten. Kyrkomusikerns delaktighet i såväl den övergripande gudstjänstplaneringen som i utformningen av enskilda gudstjänster framgår av bestämmelserna i kyrkoordningen. Det samrådsförfarande som regleras genom kyrkoordningen omfattar kyrkoråd, kyrkoherde, övriga präster och kyrkomusiker. Gudstjänstens musikaliska utformning kräver en väl fungerande samverkan mellan präst och kyrkomusiker. Det är vare sig möjligt eller lämpligt att närmare reglera detta i kyrkoordningen. Vi föreslår dock att gällande bestämmelser om val av psalmer och andra församlingssånger skall föras över till kyrkoordningen. De innebär ett obligatoriskt samrådsförfarande beträffande psalmer ur psalmboken och gemensamma beslut när man skall sjunga en psalm eller annan församlingssång som inte ingår i Den svenska psalmboken. Det är inte lämpligt att föreskriva att det måste råda enighet - att beslut alltså skall fattas i samråd - vid val av psalmer ur Den svenska psalmboken. Även om detta måste vara målet och får förutsättas gälla i de allra flesta fall måste det finnas en ordning för beslutsfattande även när enighet inte uppnås.
I 2 § 3 st kyrkliga kungörelsen (SKFS 1988:2) om firande av nattvard sägs att det skall ske samråd med pastor i den församling där nattvard firas om detta i annat fall än vid sjukkommunion sker på annan plats än i ett invigt kyrkorum. Med Svenska kyrkans territoriella uppbyggnad och det pastorala ansvar som åvilar kyrkoherden är det en god sed att den präst som leder en gudstjänst i en annan församling än den egna samråder med kyrkoherden i den församling där gudstjänsten skall äga rum. Detta är också huvudregeln enligt kyrkoordningsförslaget. Det kan dock finnas situationer där detta inte varit möjligt, men det måste ändå vara möjligt att fira en gudstjänst. Därför står inte i 17 kap. 16 § att samråd skall ske utan att det bör ske.
Kyrkoordningsförslaget innehåller fler direkta föreskrifter om beslutsbefogenheter på gudstjänstlivets område än vad som finns för närvarande. Hur långt det är lämpligt att gå när det gäller att reglera olika situationer kan det råda delade meningar om. I remissbehandlingen har utredningsförslaget i huvudsak bejaktats. Det är nödvändigt med en bred samverkan och ett samråd som omfattar så många som möjligt av dem som berörs. Vad gäller kyrkoråd, präster och kyrkomusiker finns detta direkt föreskrivet. Inte minst när det gäller församlingens gudstjänstliv finns det anledning att därtill söka få en vidare förankring och delaktighet i beslutsprocessen. Kyrkvärdarna har en naturlig roll i detta sammanhang men det gäller även församlingen i övrigt. Samsyn är ett mål, men beslut måste kunna fattas också när det råder delade meningar. Det krävs därför så långt möjligt tydliga bestämmelser om hur ansvaret är fördelat. Risken är annars uppenbar att det uppstår onödiga konflikter och motsättningar på grund av rådande oklarheter.
Tillstånd att leda församlingens gemensamma gudstjänst
I inledningsorden till ordningen för prästvigningen anges vad som är prästen särskilda uppdrag. Där står bl.a. att "en präst skall predika Guds ord och förvalta sakramenten, leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten." Ingen kan själv ta på sig att svara för den offentliga förkunnelsen och sakramentsförvaltningen utan för detta krävs ett uppdrag från kyrkan, vederbörlig kallelse (Augsburgska bekännelsens 15 artikel). Huvudregeln är att församlingens gemensamma gudstjänster leds av präst i Svenska kyrkan. Även andra än präster kan leda församlingens gemensamma gudstjänster. Det finns skäl som talar för att detta kommer att ske i utökad omfattning i framtiden.
Bestämmelser om venia finns sedan 1686 års kyrkolag upphörde att gälla i kyrkliga kungörelsen (SKFS 1992:6) om venia concionandi. I kungörelsen sägs att den som inte är vigd till präst i Svenska kyrkans ordning efter tillstånd (venia concionandi) av biskopen i stiftet och efter kallelse av kyrkoherden i en församling får predika vid huvudgudstjänster och övriga gudstjänster enligt 1 och 2 kap. i Den svenska kyrkohandboken I samt leda sådana gudstjänster utan nattvardsfirande. Venia concionandi får lämnas bara till den som är döpt, konfirmerad och tillhör Svenska kyrkan.
Biskopsmötet antog i augusti 1997 ett dokument om venia concionandi. Där konstateras att veniainstitutets ursprungliga funktion att ge blivande präster möjligheter att öva sig i kommande uppgifter förändrades när det rådde svår prästbrist. Då erhöll lekmän som inte avsåg att bli präster venia och därmed kunde gudstjänstlivet uppehållas i många församlingar. Detta motiv för venia har försvagats då prästbristen har reducerats starkt och i vissa stift är helt borta. Vidare konstateras att det idag är vanligt att lekmän medverkar i gudstjänsten. Det är av värde för arbetet med gudstjänstlivets förnyelse om det också finns en förkunnelse från ett lekmannaperspektiv. En sådan förkunnelse sker främst i den egna församlingen. Den som får ett tillstånd att predika och leda den gemensamma gudstjänsten har sin identitet från lokalförsamlingen och Guds folks uppgift att utifrån dopets sändning förkunna i ord, handling och liv. Detta uppdrag blir ett uttryck för det allmänna prästadömet. I varje församling finns olika nådegåvor, som alla behövs för helhetens skull. Det är församlingens ansvar att också lekmäns troserfarenhet kommer till uttryck i gudstjänsten. Detta synliggör lekmannaansvaret i församlingens gudstjänster.
Bestämmelserna i 17 kap. 13 och 14 §§ om tillstånd för den som inte är präst att leda församlingens gemensamma gudstjänster har som utgångspunkt den syn på venia som biskoparna angivit. Som vi tidigare framhållit kan dessa bestämmelser också vara av betydelse för att församlingen skall kunna fira minst en gemensam gudstjänst varje vecka. Begreppet venia används inte längre även om det i sak är fråga om detta.
Kyrkoordningsförslagets bestämmelser innebär en förenkling i förhållande till gällande föreskrifter. Biskopen svarar för tillstånd av mer generell karaktär om någon som inte är behörig att utöva uppdraget som präst skall kunna svara för förkunnelsen och leda gudstjänsterna. Biskopens tillstånd kan avse vissa av eller alla stiftets församlingar. I kyrkoordningen finns inga tidsgränser satta för biskopens tillstånd. Det kan förutsättas att biskoparna ändå väljer att göra en tidsbegränsning. Detta behöver enligt vår mening inte närmare regleras i kyrkoordningen.
Är det fråga om tillstånd att predika och leda en viss eller vissa gemensamma gudstjänster i en särskild församling bör kyrkoherden få ge tillstånd till detta. Den som ges ett sådant tillstånd bör själv tillhöra församlingen i fråga. I ett flerförsamlingspastorat med många små församlingar kan det dock vara fråga om någon som tillhör en annan av församlingarna inom pastoratet än den där gudstjänsten firas som tillståndet avser. Kyrkoherden bör också kunna ge tillstånd till någon som är anställd för församlingen men är bosatt på annat håll. Det finns visserligen många härutöver som regelmässigt firar gudstjänst i en annan församling än den där de är bosatta. Om en sådan person skall gå in i uppgiften att leda och predika vid en gudstjänst kan biskopen ge tillstånd som avser en viss församling. Söndagsbön/veckobön finns som en i kyrkohandboken given form för en gudstjänst avsedd att ledas av någon som inte är präst. Det är naturligt att kyrkoherdens tillstånd avser just den gudstjänstformen. Det kan också vara fråga om t.ex. helgsmålsbön.
För att biskopen skall kunna utöva sin tillsyn och med hänsyn till biskopens övergripande ansvar för gudstjänstlivet i sitt stift skall kyrkoherden årligen anmäla vilka han eller hon gett sitt tillstånd och vilka gudstjänster det har gällt. Tillsynen gäller bl.a. att möjligheterna för kyrkoherden att ge tillstånd att predika och leda gudstjänster inte används på annat sätt än som avses med bestämmelserna.
Gudstjänstlivet och ekumeniken
Det gemensamma gudstjänstfirandet är både mål och medel i kyrkornas strävan efter enhet. I riktlinjerna för Svenska kyrkans ekumeniska arbete, vilka godkänts av 1993 års ombudsmöte efter att tidigare ha fastställts av Biskopsmötet och Centralstyrelsen, finns ett avsnitt som anger enhetens mål.
Den enhet som hela Kristi kyrka söker kommer till uttryck när de olika kyrkorna erkänner varandras dop och ämbete, känner igen den ena, heliga och apostoliska kyrkan i varandra och delar nattvardens sakrament.
I denna bestämning av enhetens mål återkommer liksom ofta annars dop, nattvard och ämbete. De ekumeniska överenskommelser som Svenska kyrkan genom beslut i Kyrkomötet har ingått under 1990-talet har innefattat förkunnelse- och sakramentsgemenskap och ett ömsesidigt ämbetserkännande. Bestämmelser som skall möjliggöra en ekumenisk samverkan i linje med ingångna överenskommelser men också på ett bredare plan finns i olika kapitel i kyrkoordningen.
I 17 kap. 7 § finns förslag till bestämmelser om firande av huvudgudstjänst tillsammans med en församling tillhörande ett annat kristet trossamfund. En sådan gudstjänst kan firas endera av församlingarna och det kan naturligtvis vara fråga om mer än ett annat samfund. Sammanlysningar av detta slag förekommer redan, även om det inte finns föreskrifter om detta, och torde öka i omfattning. Det bör anges i kyrkoordningen vad som gäller på detta område.
Kyrkorådet beslutar enligt 6 § vilka former av huvudgudstjänst som skall användas i församlingen och skall därför och med hänsyn till att det bör vara förankrat i församlingen medge att en huvudgudstjänst får firas ekumeniskt. Eftersom kyrkoherden enligt 9 § har att besluta om en gudstjänstplan krävs det samstämmighet mellan kyrkoherde och kyrkoråd. Då det är fråga om ett undantag från huvudregeln, vilken innebär att huvudgudstjänster firas enligt Svenska kyrkans ordning i varje församling, bör domkapitlet också ge tillstånd till att en huvudgudstjänst får firas ekumeniskt. I likhet med vad som i övrigt gäller i fråga om många av besluten på gudstjänstlivets område är det naturligt att detta sker genom församlingsinstruktionen. Detta gäller särskilt i de fall det finns en utbyggd ekumenisk samverkan, t.ex. i form av en samarbetskyrka. Det kan då vara naturligt att man mer regelmässigt firar gemensamma huvudgudstjänster. Bestämmelserna ger utrymme även för detta.
Enligt de löften som ges vid prästvigningen har en präst att följa Svenska kyrkans ordning. Detta innebär bl.a. att kyrkohandboken skall användas vid gudstjänster och kyrkliga handlingar. Det måste dock vara möjligt för en präst i Svenska kyrkan att leda gudstjänster även i kyrkor med vilka Svenska kyrkan står i en särskild ekumenisk förbindelse. I 17 kap. 17 § bestämmelser om att en präst i Svenska kyrkan kan leda gudstjänster och kyrkliga handlingar enligt den ordning som gäller i andra evangelisk-lutherska kyrkor inom Lutherska världsförbundet eller i kyrkor med vilka Svenska kyrkan enligt beslut av Kyrkomötet har en särskild ekumenisk samverkan.
De evangelisk-lutherska kyrkorna inom Lutherska världsförbundet lever i en kyrkogemenskap, som innebär förkunnelse- och nattvardsgemenskap innefattande erkännande av ordinationen. Det som konstituerar den lutherska gemenskapen är främst anslutningen till Augsburgska bekännelsen, vilken till sitt grundläggande syfte är ett enhetsdokument. Vid Lutherska världsförbundets generalförsamling i Budapest 1984 skrevs formellt in i konstitutionen att medlemskyrkorna anser sig stå i predikstols- och altargemenskap med varandra. Detta förhållande noteras också i riktlinjerna för Svenska kyrkans ekumeniska arbete. Kyrkogemenskap och gemenskap i ämbetsutövning hör samman. De lutherska kyrkor som står utanför Lutherska världsförbundet har inte gått in i samma förpliktande gemenskap. Det är därför naturligt att i bestämmelserna om att en präst får leda gudstjänster och kyrkliga handlingar i någon annan kyrka, liksom i vissa övriga bestämmelser i kyrkoordningen, kyrkorna inom Lutherska världsförbundet ges en särskild ställning.
Under senare år har, som tidigare noterats, Kyrkomötet beslutat om ekumeniska överenskommelser som innefattar förkunnelse- och sakramentsgemenskap och ett ömsesidigt ämbetserkännande. De beslut som avses är följande:
· Fördjupad samverkan med Metodistkyrkan i Sverige 1993 (CsSkr 1993:5, KEu 1993:2)
· Borgå-överenskommelsen 1994 (CsSkr 1994:5, KEu 1994:1)
· Överenskommelsen med Filippinska oberoende kyrkan 1995 (CsSkr 1995:5, KEu 1995:1)
Det är alltså dessa överenskommelser som avses i 17 kap. 17 § och på övriga ställen i kyrkoordningen där det talas om en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan genom beslut av Kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild ekumenisk samverkan med.
Centralstyrelsens förslag: Svenska kyrkans gudstjänstböcker är, förutom Bibeln, Den svenska kyrkohandboken, Den svenska psalmboken, Den svenska evangelieboken och En liten bönbok. I kyrkoordningen ges regler - motsvarande de nu gällande - om användningen av dessa gudstjänstböcker i församlingens gemensamma gudstjänster och kyrkliga handlingar.
Det skall finnas bestämmelser om hur församlingen vid ett visst tillfälle eller under en viss tid vid huvudgudstjänsten får använda någon annan gudstjänstordning eller musik än den som ingår i Den svenska kyrkohandboken.
Gällande föreskrifter om alternativ formulering av nicenska trosbekännelsen vid gudstjänst tillsammans med en ortodox församling förs in i kyrkoordning.
Kyrkostyrelsen får besluta om översättningar till andra språk av gudstjänstböckerna.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 22
17 kap. Gudstjänstböcker
Bestämmelser om vilka som är Svenska kyrkans gudstjänstböcker och hur de skall användas
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Kapitlet som helhet har fått ett mycket starkt stöd vid remissbehandlingen. De förslag till justeringar som förekommer avser olika bestämmelser och är inte på något påtagligt sätt koncentrerade till något särskilt område.
Solberga församling vill ändra i 2 § om användningen av gällande bibelöversättning ändra "vid gudstjänster" till "vid huvudgudstjänster men ej andra gudstjänster". Lidingö församling föreslår att andra meningen i 3 § - där det sägs att kyrkohandboken används även vid andra gudstjänster än huvudgudstjänster och kyrkliga handlingar - utgår.
Norrköpings Borgs församling vill vi ändra formulering av 4 § till: "Den svenska psalmboken skall i allmänhet användas vid huvudgudstjänster och kyrkliga handlingar. Andra psalmer eller sånger får användas efter samråd mellan den präst som leder gudstjänsten och tjänstgörande kyrkomusiker." Som motiv för detta anges rådande praxis. Sollentuna församling menar att två psalmer borde kunna bytas ut. Kyrkomusikernas Riksförbund menar att den begränsning av antalet psalmer som får bytas ut är omotiverad. Präst och kyrkomusiker måste ges förtroendet att själva avgöra hur gudstjänsten i detta avseende skall utformas. En eller flera av psalmerna bör kunna bytas ut.
Bl.a. Norrköpings kyrkliga samfällighet föreslår att de båda sista meningarna 6 § styrks. (Anmälan till domkapitlet och domkapitlets möjlighet att upphäva beslut.) Samfälligheten finner det vara tillräckligt att beslutet fattas i församlingen. Detsamma föreslår Lextorps församling som menar att möjligheten att använda gudstjänstordningar och musik som ej ingår i Den svenska kyrkohandboken och andra psalmer eller församlingssånger än de som ingår i Den svenska psalmboken bör stimuleras och inte begränsas med restriktioner. Göteborgs Vasa församling föreslår däremot att domkapitlet skall ge sitt tillstånd. Bromma församling föreslår att initiativrätt tillkommer även kyrkorådet, men att beslut enligt förslaget skall fattas av kyrkoherden.
Domkapitlet i Karlstad och Karlstads stiftssamfällighet anser att den präst som leder en gudstjänst själv bör kunna besluta om vilken formulering av Nicenska trosbekännelsen som skall användas. Umeå kyrkliga samfällighet föreslår att 7 § om nicenska trosbekännelsen utgår.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Gällande föreskrifter om vilka böcker som är Svenska kyrkans gudstjänstböcker finns i 2 § kyrkliga kungörelsen (SKFS 1992:9) om Svenska kyrkans grundläggande dokument avseende tro, bekännelse och lära. Bestämmelserna i kyrkoordningsförslaget innebär i sak inte någon förändring ifråga om vilka som är Svenska kyrkans gudstjänstböcker. Beträffande Bibeln har bestämningen "i för Svenska kyrkan gällande översättning" tagits bort. Bestämmelser om vilken översättning som skall brukas finns separat. För den kristna kyrkan som helhet och därmed också för Svenska kyrkan är Bibeln den grundläggande gudstjänstboken. Härmed avses inte endast en viss översättning utan det gäller, i enlighet med vad som sägs i kyrkoordningsförslaget 1 kap. 1 §, "Guds heliga och levande ord såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter". Bestämmelserna om vilken översättning som brukas i Svenska kyrkans gudstjänster finns i 2 §.
Bestämmelser om vilka som är de konkreta gällande gudstjänstböckerna ingår inte i kyrkoordningen utan får beslutas separat. Förslag angående bibelöversättning finns i CsSkr 1999:5 Kyrklig kungörelse om för Svenska kyrkan gällande bibelöversättning.
I fråga om övriga gudstjänstböcker bör genom en övergångsbestämmelse anges att det nu gällande böckerna används tillsvidare. Avsikten är att resultatet av den pågående översynen av kyrkohandboken, evangelieboken och bönboken efter remissbehandling skall framläggas för Kyrkomötet 2001.
Genom att Svenska kyrkan har gemensamma av Kyrkomötet fastställda gudstjänstböcker kan den som firar gudstjänst delta och känna sig hemma överallt i kyrkan. I gudstjänsten och genom gudstjänstböckerna uttrycks vad Svenska kyrkan tror, bekänner och lär. Gemensamma former för huvudgudstjänsterna och de kyrkliga handlingarna är viktiga för att hålla samman och manifestera Svenska kyrkan som både ett och rikstäckande trossamfund. Det som här anförts är ett par utgångspunkter för vårt förslag när det gäller de bestämmelser om gudstjänstböckernas användning. I huvudsak innebär det ett vidareförande av gällande föreskrifter. Huvudregeln föreslår vi skall vara, att de av Kyrkomötet antagna gudstjänstböckerna skall användas vid huvudgudstjänster och kyrkliga handlingar. Det bör noteras, att förutom att Bibeln i för Svenska kyrkan gällande översättning generellt skall användas, avser bestämmelserna i övrigt huvudgudstjänster och kyrkliga handlingar. För övriga gudstjänster finns således inga påbjudna ordningar.
Samtidigt som gudstjänsten är ett uttryck för enheten inom Svenska kyrkan är det också viktigt med den lokala förankringen. Gällande kyrkohandbok medger också en betydligt större frihet och variationsrikedom än dess föregångare.
Det finns inga bestämmelser om att domkapitlet får medge undantag från att använda gällande kyrkohandbok. En temamässa eller en temagudstjänst kan i vissa fall firas som huvudgudstjänst, om domkapitlet medger det. Det karaktäristiska för en temamässa eller en temagudstjänst är, som benämningarna anger, är att de präglas av ett genomgående, inte kyrkoårsbundet tema. För att en temagudstjänst eller en temamässa skall kunna firas som huvudgudstjänst skall strukturen från någon av de ordinarie formerna för huvudgudstjänst bibehållas.
Kyrkoordningsförslaget innehåller en ny bestämmelser som ger en större frihet att pröva en annan gudstjänstordning och musik än den som ingår i Den svenska kyrkohandboken vid huvudgudstjänsten. Likaså skall man kunna pröva andra psalmer eller församlingssånger än dem som ingår i Den svenska psalmboken. Primärt bör det inte vara fråga om helt annorlunda gudstjänstformer utan om att pröva t.ex. ny musik för alla eller vissa moment i gudstjänsten. Det skall inte vara fråga om att lokalt helt övergå till egen musik eller egna ordningar. Besluten skall därför gälla för ett visst tillfälle eller under en viss tid. Med hänsyn till kyrkoherdens ansvar för församlingens gudstjänstliv är det naturligt att det är kyrkoherden som ger in en ansökan till domkapitlet. Samtidigt måste det finnas en bredare lokal förankring och därför krävs samråd med dem som tjänstgör i församlingens gudstjänster och medgivande av kyrkorådet. Det är naturligtvis möjligt för andra än kyrkoherden att initiativ till att pröva förändringar vid firande av församlingens huvudgudstjänst. Det får då vara fråga om att vända sig till kyrkoherden som har att fatta beslut med iakttagande av kyrkoordningens bestämmelser. Bestämmelsen innebär också att det vid vissa tillfällen är möjligt att använda en äldre gudstjänstordning.
När det gäller de kyrkliga handlingarna finns inte samma skäl för att det ska kunna ges undantag från de ordningar som finns i kyrkohandboken. Det finns inom kyrkohandbokens ram tillräckliga möjligheter att ta hänsyn till önskemål från dem som handlingarna särskilt rör.
1991 års kyrkomöte beslutade en kungörelse om alternativ användning av den nicenska trosbekännelsen vid vissa ekumeniska gudstjänster (SKFS 1991:12). Härigenom kan vi gudstjänster som firas tillsammans med en ortodox församling orden "...och Sonen" (filioque) uteslutas vid läsningen av den nicenska trosbekännelsen. Trosbekännelsen får därmed sin mer ursprungliga lydelse, vilken överensstämmer med vad som gäller inom den ortodoxa grenen av kristenheten. Enligt den nämnda kungörelsen är det för gudstjänsten ansvariga prästen från Svenska kyrkans sida som för Svenska kyrkan fattar beslut om orden "...och Sonen" skall utelämnas. I Centralstyrelsens skrivelse (CsSkr 1991:12) om användning av den nicenska trosbekännelsen föreslogs att ett mer övergripande beslut om den nicenska trosbekännelsens lydelse skulle samordnas med den ekumeniska nyöversättningen av trosbekännelsen. Det ekumeniska översättningsarbetet har ännu inte resulterat i något definitivt beslut. När ett sådant kan det behöva göras en justering i kyrkoordningens bestämmelser. I det läge som nu råder bör gällande bestämmelser föras in i kyrkoordningen.
Kyrkomötet har utfärdat kungörelser om ett antal översättningar av vissa delar av kyrkohandboken till olika språk. Vi menar att denna uppgift fortsättningsvis kan ligga hos Kyrkostyrelsen. Såväl Kyrkostyrelsen liksom för närvarande Kyrkomötet måste för beslut av detta slag lita till den kvalificerade språkliga expertis som används för översättningsarbetet och granskningen av detta. I en övergångsbestämmelse bör anges att gällande föreskrifter i kyrkliga kungörelsen (SKFS 1993:4) om användning av Svenska kyrkans gudstjänstböcker på andra språk än Svenska skall gälla tillsvidare. De översättningar som där anges kan efterhand ersättas med nya av Kyrkostyrelsen beslutade översättningar. Med stöd av övergångsbestämmelsen får fortsättningsvis även användas den finska och tyska psalmbok som omfattas av den nämnda kungörelsen.
Centralstyrelsens förslag: I kyrkoordningen förs in bestämmelser i sak motsvarande gällande föreskrifter om dopet. Vidare anges att ingen får döpas igen och vem som kan antecknas som fadder.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 23
18 kap. Dop
Bestämmelser om vad som skall gälla för att ett dop skall vara giltigt och vad som gäller för dop i Svenska kyrkan
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Kapitlet om dop tillstyrks utan förslag till justeringar av stor majoritet. De önskemål om justeringar som finns i kommentarerna gäller främst bestämmelserna om vem som får antecknas som fadder. I regel föreslår de som önskar en förändring att en fadder skall vara konfirmerad. Frågor om konfirmationens betydelse för kyrkliga uppdrag behandlas i skrivelsens avsnitt 7.2.
Flemingsbergs församling föreslår att "den helige Andes namn" skall ändras till "den heliga Andens namn" i första paragrafen. Kvinnor i Svenska kyrkan anser att formuleringen att dopet alltid sker Faderns, Sonens och den helige Andes namn är olycklig med hänsyn till den pågående diskussionen om könsmässig inklusivitet i språket för såväl kyrkans gemenskap som för Guds treenighet. Svenska kyrkan måste vara öppen för att erkänna dop där Guds treenighet åkallats med andra formuleringar än de traditionella.
Domkapitlet Härnösand konstaterar att vårdnadshavarens samtycke inte efterfrågas i KO inför bruket av nattvarden. Domkapitlet menar att det bör finnas stöd i KO för dop av barn på deras egen begäran. Från evangelisk utgångspunkt är det orimligt att ända till 18-årsdagen säga nej till ett barn som önskar att bli döpt när vårdnadshavaren/na inte samtycker till dopet. Domkapitlet menar att koppling kan göras till den åldersgräns (12 år) som gäller för bestämmelserna om kyrkotillhörighet. Säffle församling föreslår den förändringen i 2 § att "vårdnadshavarna" ändras till "vårdnadshavarna/vårdnadshavaren". Vidare efterlyser församlingen en precisering av gränsen mellan barn och vuxen och frågar om den ligger vid 12 år, 14 år eller 18 år.
Linköpings stiftssamfällighet anser att en dopförrättare i krissituation bör vara döpt. Tyresö församling frågar hur var och en potentiell förrättare av dop i krissituation skall nås av informationen, att han/hon är skyldig att omgående anmäla dopet ifråga till vederbörande kyrkoherde. Hur skall ett dop i krissituation i efterhand kunna prövas, om det skett för flera decennier sedan? Eller utomlands?
Domkapitlet i Strängnäs anser att bestämmelsen 6 § om dopundervisning inte bör finnas i kyrkoordningen utan i församlingsinstruktionen. Domkapitlet i Karlstad föreslår att 7 § om fadder omformuleras och istället skall lyda: "Som fadder kan någon antecknas som är döpt och är villig att känna ansvar för den döpta personens kristna fostran." Burlövs församling frågar om det på något sätt skall finnas villkor för hur villigheten att dela ansvaret skall uttryckas och menar att bestämmelsen annars är oklar. Kan man exempelvis vara fadder utan att bli antecknad? Engelbrekts församling anser att erbjudande om dopundervisning och dop bör ges till alla fjorton-femtonåringar.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
När 1994 års kyrkomöte för sin del beslutade om de nya föreskrifter om kyrkotillhörigheten som gäller från och med den 1 januari 1996 utfärdades också en kyrklig kungörelse (SKFS 1994:9) om dopet. Bestämmelserna i kyrkoordningsförslagets 18 kapitel knyter an till den kungörelsen, men innehåller också vissa förslag till förändringar och tillägg.
De grundläggande bestämmelserna om hur ett dop skall ske och vad som är konstitutivt för dopet kvarstår oförändrade. Vissa remissinstanser har lämnat synpunkter på treenighetsformeln lydelse utifrån strävan mot ett inklusivt språk. När det förslag om att i kyrkoordningen byta ut "den helige Ande" mot "den heliga Anden" har vi tillgodosett detta inledningarna. Motsvarande ändring har däremot inte gjorts i 18 kap. 1 § första stycket med bestämmelser om hur ett dop skall ske. Det bör på denna punkt råda en fullständig överensstämmelse mellan lydelsen i kyrkohandboken och kyrkoordningens bestämmelser. Skall det göras en ändring måste den avse såväl kyrkohandboken som kyrkoordningen. Ett ställningstagande kan förväntas ske när resultatet av den pågående översynen av kyrkohandboken efter remissbehandling överlämnas till Kyrkomötet. I frågan om bruk av andra formuleringar är det viktigt att konstatera att kyrkoordningen anger vad som gäller i Svenska kyrkan. Det finns således inget utrymme för andra formuleringar vid ett dop i Svenska kyrkans ordning. Dopet har en särskild ställning som ett enhetens sakrament. Förändringar i det traditionella sättet att formulera Guds treenighet bör därför inte göras av en kyrka utan kräver samtal och överväganden på ett ekumeniskt plan. Detsamma gäller ifråga om erkännande av dop i en annan kyrka. Även detta är av betydelse för Svenska kyrkans ekumeniska relationer. I kyrkoordningen sägs på några ställen att man skall vara döpt, t.ex. för att vara valbar som förtroendevald eller för att vigas till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst. För att klargöra att härmed avses ett dop som skett i Svenska kyrkans eller någon annan kristen kyrkas ordning har i 1 § lagts till ett andra stycke. Där sägs att Svenska kyrkan erkänner alla dop som skett enligt den ordning som anges i första stycket.
I skrivelsens kyrkoordningsförslag anges att ett barn får döpas när dess vårdnadshavare begär det. Genom att det inte, såsom i utredningsförslaget talas om vårdnadshavarna, görs det tydligt att det kan vara fråga om en eller två vårdnadshavare. Den som döps i Svenska kyrkans ordning blir upptagen i Svenska kyrkan enligt bestämmelser i 29 kap. 2 § kyrkoordningen. Enligt föreskrifter i 3 § lagen om trossamfund (1998:1593) skall den som är 12 år ha gett sitt samtycke vid inträde i ett trossamfund. Därmed finns en formell åldersgräns från vilken det krävs samtycke för att ett dop skall kunna ske. Föreskrifterna i lagen om trossamfund innebär också att för dem som är i åldern 12-18 år måste vårdnadshavarna/vårdnadshavaren ge sitt samtycke vid inträde i ett trossamfund och därmed också för att det skall kunna ske ett dop.
I gällande föreskrifter sägs att ett dop i en krissituation får förrättas av den som tillhör Svenska kyrkan och är döpt i Svenska kyrkans eller någon annan kristen kyrkas ordning. Vi föreslår att kravet på tillhörighet till Svenska kyrkan inte skall finnas kvar i kyrkoordningens bestämmelser. Eftersom det är fråga om en krissituation finns det inte skäl att ställa upp ett tvingande krav på denna punkt. Att den som förrättar ett dop i en krissituation i Svenska kyrkans ordning "i regel" själv tillhör Svenska kyrkan är naturligt även om det inte direkt anges. Skulle det föreligga en krissituation och någon som inte tillhör Svenska kyrkan förrättar ett dop i avsikt att det skall vara fråga om ett dop i Svenska kyrkans ordning, bör ett sådant dop också kunna ses som ett dop i Svenska kyrkans ordning. I skrivelsens avsnitt 7.2 har vi redovisat skälen för att konfirmation inte skall vara ett kyrkorättsligt reglerat krav utöver för att vigas till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst. När det gäller dop i en krissituation blir skälen mot att sätt upp krav av det slaget särskilt starka.
Frågan om ett dop i en krissituation har skett i Svenska kyrkans ordning måste redan nu prövas av den kyrkoherde som har att svara för att föra församlingens dopbok. För att detta skall vara helt tydligt bör direkt anges att kyrkoherden skall pröva om ett dop i en krissituation har skett i Svenska kyrkans ordning. Vi föreslår vidare att den som har förrättat ett dop i en krissituation så snart som möjligt skall anmäla detta till kyrkoherden i den församling där den döpte är folkbokförd. Görs anmälan till en annan präst har den prästen naturligtvis att svara för att kyrkoherden i folkbokföringsförsamlingen underrättas. Det får förutsättas att den som döpt någon i en krissituation - eller vid dop av ett barn eventuellt föräldrarna - har intresse av att dopet blir registrerat hos församlingen.
Föräldrarna eller annan vårdnadshavare har primärt ansvaret för sina barns kristna fostran och undervisning. Samtidigt är det kyrkans skyldighet och uppgift att stödja och bistå föräldrarna. Därför föreslår vi en bestämmelse i 18 kap. 6 § som innebär att församlingen skall erbjuda dem som bor i församlingen och tillhör Svenska kyrkan dopundervisning. De närmare formerna för detta bör ingå i det pastorala program för dopet som skall finnas i församlingsinstruktionen enligt bestämmelserna i 57 kap. 5 §.
Den som vill inträda i Svenska kyrkan och inte är döpt i Svenska kyrkans eller en annan evangelisk-luthersk kyrka ordning skall enligt föreskrifter i 3 kap. 4 § kyrkolagen begära undervisning i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära som förberedelse för dop. En motsvarande bestämmelse finns i kyrkoordningsförslagets 29 kap. 4 §. Här jämställs dock den som är döpt i en kyrka med vilken Svenska kyrkan står i en särskild ekumenisk förbindelse med den som är döpt i annan en evangelisk-luthersk kyrka. Det har alltid ansetts som en självklar pastoral praxis att ungas och vuxnas dop skall föregås av undervisning. Därför bör detta också anges i kyrkoordningen. Vi föreslår också en sådan bestämmelse. Formerna för och omfattningen av undervisningen får prövas i det lokala arbetet med dopet.
1686 års kyrkolag upphörde att gälla med tillkomsten av 1992 års kyrkolag. Därmed finns inte längre några föreskrifter om faddrar. I 3 kap. 5 § 1686 års kyrkolag angavs att den gamla goda kristliga seden med faddrar skulle bibehållas. Vi föreslår att det i kyrkoordningen skall finnas bestämmelser om faddrar. Det behöver inte finnas något krav på tillhörighet till Svenska kyrkan för att antecknas som fadder. I regel är det naturligt att den som är fadder för någon som döpts enligt Svenska kyrkans ordning och blivit kyrkotillhörig själv tillhör samma kyrka. Detta behöver dock inte vara ett absolut krav utan det avgörande är viljan att dela ansvaret för den döpta personens kristna fostran. Det fadderskap som regleras i kyrkoordningen är nämligen det traditionella kristna fadderskap som avser att vara ett stöd för den fostran och växande in i den kristna tron som i fråga om barn primärt ligger hos föräldrarna men också hos församlingen. Härtill finns också en sed med ett enbart socialt betingat fadderskap. Detta behandlas inte i kyrkoordningen. Det finns inte i kyrkoordningsförslaget några närmare bestämmelser om viljan att dela ansvaret för den döptas kristna fostran skall ta sig uttryck. Skyldigheten att informera om det kristna fadderskapet är en pastoral fråga som bäst hanteras i församlingen.
Centralstyrelsens förslag: De gällande grundläggande bestämmelserna om vad som är konstitutivt för nattvarden förs in i kyrkoordningen. Vidare anges att var och en som är döpt får ta emot nattvardsgåvorna.
Bestämmelserna om biträde vid nattvardens utdelande förenklas.
Bestämmelser om ekumeniskt nattvardsfirande motsvarande dem som nu gäller tas in i kyrkoordningen med den förändringen att kyrkoherden skall ge sitt tillstånd när en präst skall biträda vid nattvardsfirande i ett annat kristet trossamfund.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 24
19 kap. Nattvard
Bestämmelser om vad som skall gälla för ett rätt nattvardsfirande, om nattvard i Svenska kyrkan och om ekumeniskt nattvardsfirande
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Kapitlet om nattvard har fått ett starkt stöd från remissinstanserna. Liksom i fråga pm kapitlen om gudstjänstliv och om dop är det fråga om konformationen som villkor för kyrkliga uppdrag som föranlett flest förslag till justeringar. I kapitlet om nattvarden gäller det vem som skall få biträda vid nattvardens utdelande. Frågor om konfirmationens betydelse för kyrkliga uppdrag behandlas i skrivelsens avsnitt 7.2.
Domkapitlet i Uppsala förelår att bestämningen "det välsignade" före brödet och vinet i 1 och 7 §§ skall utgå. Södra Möckleby församling skriver att Svenska kyrkans nattvardsuppfattning innebär att bröd och vin vid kommunionen är något helt annat och mycket mer än det bröd och vin som har välsignats med hjälp av en bordsbön vid måltid i ett kristet hem. Ordet välsignade föreslås bli ersatt med det vedertagna begreppet konsekrerade. Knutby församling föreslår med hänvisning till nutida ekumeniska strömningar att 1 § formuleras: "Nattvarden skall firas med läsning av nattvardsbönen innefattande instiftelseorden samt utdelande av det välsignade brödet och vinet."
Bl.a. Karlstads stiftssamfällighet föreslår att 2 § om tillträde till nattvarden utgår och menar att det räcker med att frågan berörs i ingressen. Stiftssamfälligheten anser att det blir synnerligen märkligt om det enda av pastoral natur som gestaltas i paragrafform är att föreskriva vem som inte får gå till nattvarden. Domkapitlet i Härnösand menar att bestämmelsen bör inskränka sig till att konstatera att "nattvard förutsätter dopet" eftersom regleringen inte får verka exkluderande. Löftadalens kyrkliga samfällighet menar att 2 § bör lyda "den som admitterats" och föreslår att en ordning för admittering före konfirmation bör utredas så att barn som uppnått den mognad då man kan skilja nattvarden från annan måltid skall kunna beredas och admitteras till sin första nattvardsgång. Ulrika församling anser att dopet är grundläggande är en pastoral handläggningsfråga och inte en fråga som skall skrivas lagstiftning om. Visnums församling föreslår följande lydelse: "Svenska kyrkan har ett öppet nattvardsbord. Alla är välkomna oberoende av ålder. Östersunds församling anser att paragrafen inte får formuleras exkluderande. Jukkasjärvi församling föreslår följande lydelse: Var och en som i tro önskar mottaga nattvardsgåvorna admitteras till nattvarden.
Tyresö församling att 4 § på sätt och vis kan betraktas som en av de sista resterna av det gamla konventikelplakatet. Syftet med bestämmelsen är gott och lovvärt, nämligen att förhindra uppkomsten av slutna nattvardsföreningar, där endast "rätt troende" eller "värdiga" mottagare accepteras vid nattvardsbordet. Idag lever vi i en så annorlunda verklighet. Vi menar, att det finns fullgoda skäl att idag revidera denna bestämmelse så, att man vid en enskild andakt, ledd av präst i Svenska kyrkan, t.ex. i en familje- eller vänkrets, även skulle kunna fira nattvard. Eventuellt skulle detta kunna förenas med skyldighet för prästen ifråga att informera vederbörande biskop och domkapitel om var, när och i vilket sammanhang sådant nattvardsfirande ägt rum. Detta behöver icke strida mot principen att nattvardsgudstjänsten skall ske inom församlingens ram och vara offentlig.
Jönköpings kyrkliga samfällighet skriver beträffande biträde vid nattvardens utdelande att prästen skall besluta efter godkännande av kyrkorådet. Gislaveds pastorat föreslår att kyrkorådet skall besluta om vilka som får biträda och tjänstgörande präst får sedan bifalla eller avstyrka vid det enskilda tillfället. Angereds församling föreslår dessutom att det i kyrkoordningen anges att gemensam policy skall fastställas av kyrkorådet för en församling.
Domkapitlet i Karlstad menar att kyrkoherdens medgivande inte behövs för att en präst skall få delta i ekumenisk gudstjänst. Varje präst har eget ansvar för sitt deltagande. Domkapitlet i Härnösand anser att det är något oklart vem som avses med "kyrkoherden" t.ex. i det fall prästen inte har någon anställning. Domkapitlet menar att en bättre formulering vore "efter medgivande från kyrkoherden i den församling där gudstjänsten skall äga rum". Vidare menar domkapitlet att regelverket bör ge möjligheter till regelbundet ekumeniskt nattvardsfirande. I de fall överenskommelse träffats bör också ordinerad pastor från annat samfund kunna leda nattvardsfirandet i Svenska kyrkans församlingar (inte bara biträda).
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Föreskrifter om nattvarden finns nu i två kyrkliga kungörelser, dels (SKFS 1988:2) om firande av nattvard m.m., dels (SKFS 1991:10) om ekumeniskt nattvardsfirande. Bestämmelserna i kyrkoordningsförslaget bygger i huvudsak på föreskrifterna i dessa båda kungörelser men innebär också vissa förändringar.
Kyrkliga kungörelsen om firande av nattvard m.m. innehåller grundläggande föreskrifter om nattvarden samt bestämmelser om biträde vid utdelande av nattvarden. I fråga om de grundläggande föreskrifterna, vad som är konstitutivt för ett rätt nattvardsfirande och vem som leder en nattvardsgudstjänst, innebär kyrkoordningsförslaget i sak inga förändringar. Det som anges är det nödvändiga, instiftelseordens läsande och utdelande av brödet och vinet. Även om ordningen med instiftelseorden infogade i nattvardsbönen brukas i Svenska kyrkan är den inte avgörande när man skall ange vad som är det konstitutiva. "Det välsignade" har lagts till som bestämning av brödet och vinet som delas ut när de välsignats med Kristi ord. Den bestämningen, som knyter an till 1 Kor. 10:16, kan inte sägas ge uttryck för någon annan nattvardsuppfattning än Svenska kyrkans.
I 19 kap. 2 § föreslår vi en ny bestämmelse om att var och en som är döpt får ta emot nattvardsgåvorna. Detta markerar att Svenska kyrkan har ett öppet nattvardsbord men att dopet är vägen in i kyrkans sakramentala gemenskap. Detta gäller även om Svenska kyrkan har ett öppet nattvardsbord och det inte sker någon kontroll av dem som deltar. I 1994 års riktlinjer för konfirmandarbetet konstateras att kommunion förutsätter dopet. "De konfirmander som ännu ej är döpta kan delta i gemenskapen kring nattvardsbordet, utan att kommunicera." Det som står i kyrkoordningen om nattvarden kräver liksom andra bestämmelser en pastoral omsorg när de förklaras och tillämpas.
I huvudsak motsvarar det som anges i 20 kap. 4 § om var nattvard firas föreskrifterna i 2 § i den tidigare nämnda kyrkliga kungörelsen om firande av nattvard m.m. I denna markeras dock starkare kyrkorummet som platsen för nattvardsfirandet när det sägs, att "nattvard skall firas i församlingens gemenskap och i ett invigt kyrkorum". Därefter anges att om det finns skäl får nattvard firas på en annan plats. Vi menar att huvudregeln även fortsättningsvis bör vara att nattvard firas i ett invigt kyrkorum. Det är viktigt att ange att nattvarden firas i församlingens gemenskap. Med detta markeras principen att nattvarden inte firas i principiellt sett slutna sällskap. Det betyder inte att varje nattvardstillfälle är offentligt utlyst.
Bestämmelserna i kyrkoordningsförslaget om biträde vid nattvardens utdelande innebär en förenkling i förhållande till gällande föreskrifter i 3 § kyrkliga kungörelsen om firande av nattvard m.m. Möjligheten att låta någon som inte är prästvigd biträda vid utdelandet av brödet och vinet har funnits i närmare 25 år. Det finns starka variationer mellan församlingarna i vilken utsträckning denna möjlighet används, men är ändå nu att se som en etablerad ordning. Vi menar att det därför inte nödvändigt bibehålla ett särskilt beslutsförfarande. En jämförelse kan göras med frågan om textläsning. År 1959 infördes bestämmelser som innebar att domkapitlet fick ge lekmän tillstånd att läsa högmässans epistel- och evangelietexter "efter framställning av pastor och sedan kyrkorådet erhållit tillfälle att yttra sig". År 1968 togs bestämmelserna om ett särskilt tillstånd bort. Nu framgår det av en enkel markering i kyrkohandboken att någon annan än en präst kan läsa texterna. Bestämmelserna om biträde vid nattvardens utdelande bör också förenklas på ett motsvarande sätt. På detta område liksom för gudstjänstlivet i övrigt måste gälla att stark hänsyn tas till varje församlings särskilda förutsättningar. Liksom i fråga om textläsning bör det vara tjänstgörande präst som avgör vem som biträder vid nattvardens utdelande. Det är inte fråga om ett förtroendeuppdrag av det slaget att kyrkorådet har att välja ut vissa personer. En annan sak är att det är naturligt att man vid överläggningar i kyrkorådet om församlingens gudstjänst samtalar om ordningen med biträde vid nattvardens utdelande.
I kyrkoordningsförslaget har tagits in bestämmelser om ekumeniskt nattvardsfirande i huvudsak motsvarande gällande föreskrifter. Den förändringen föreslås dock att det skall vara biskopen och inte domkapitlet som får bjuda in den som är behörig att leda nattvardsfirandet i något annat kristet trossamfund att biträda vid en nattvardsgudstjänst som firas för ett kontrakt eller för stiftet. Detta är en parallell till vad som redan gäller i församlingarna, där kyrkoherden svarar för inbjudan. Vidare föreslås, till skillnad mot vad som nu är föreskrivet, att kyrkoherden skall medge att en präst i Svenska kyrkan biträder vid en nattvardsgudstjänst i något annat kristet trossamfund. De ekumeniska relationerna mellan en församling i Svenska kyrkan och en församling in ett annat samfund berör församlingen som helhet. Det är därför naturligt att kyrkoherden med sitt ledningsansvar och övergripande samordningsansvar skall vara delaktig i beslut på detta område.
Centralstyrelsens förslag: I kyrkoordningen anges som grundläggande i bikten den enskildas syndabekännelse och prästens tillsägande av förlåtelse på Kristi uppdrag. Bikt tas emot av den som är behörig att utöva uppdraget som präst.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 25
20 kap. Bikt
Bestämmelser om biktens innehåll och vem som tar emot bikt
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Förslaget till bestämmelser i kyrkoordningen om bikt har fått ett mycket starkt stöd från remissinstanserna.
Enköpings kyrkliga samfällighet föreslår att 2 § ändras till: "Den som är behörig att utöva uppdraget som präst i Svenska kyrkan är skyldig att mottaga bikt." Knutby församling föreslår att det skall anges att även en biskop får ta emot bikt. Gislaveds pastorat anser att någon utomkyrklig instans skall kunna ta upp brott mot tystnadsplikten vid domstol. Pastoratet ställer frågan hur man annars skall komma till rätta med präster som avgått och även lämnat kyrkan. Lidingö församling föreslår att 2 § avslutas med en parentes "(absolut tystnadsplikt)" i konsekvens med 53 kap 1 §.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
I kyrkohandboken. finns vissa allmänna anvisningar rörande bikt och ett ordning för bikt för hur bikt kan gå till. Den ordningen har alltså inte samma bindande karaktär som kyrkohandbokens ordningar för de kyrkliga handlingarna i övrigt. Utöver vad som anges i kyrkohandboken finns inga bestämmelser om bikt förutom den hittills lagstadgade tystnadsplikten.
Våra förslag till bestämmelser om bikt i kyrkoordningen innebär ingen förändring i sak i förhållande till det som nu gäller. Vi föreslår att det i kyrkoordningen skall finnas grundläggande bestämmelser om vad bikten innefattar, nämligen den enskilda människans syndabekännelse och prästen tillsägande av förlåtelsen på Kristi uppdrag. I kyrkoordningen bör vidare anges att den som är behörig att utöva uppdraget som präst får ta emot bikt. Detta innebär att även en biskop får ta emot bikt. En biskop kan alltid fullgöra de uppgifter som tillkommer den som är behörig att utöva uppdraget som präst. Detta framgår tydligt när det i 30 kap. 2 § föreskrivs att den som vigs till biskop skall vara prästvigd.
För bikten skall även fortsättningsvis gälla en absolut tystnadsplikt. I kapitlet om bikt bör endast finnas en erinran om denna tystnadsplikt. Grundbestämmelserna om tystnadsplikten för biskopar och präster finns i 30 kap. 3 § respektive 31 kap. 9 §. Våra överväganden rörande tystnadsplikten finns i skrivelsens avsnitt 8.12.1.
Till de särskilda uppgifter en präst ges vid prästvigningen hör att utöva själavård. Själavård är alltså en av prästens grundläggande uppgifter och det hör till en präst skyldigheter att stå till förfogande för själavårdande samtal. Ett sådant samtal kan leda fram till bikt. I 17 kap. 2 § anges att alla som tillhör Svenska kyrkan har rätt att i sin församling få del av de där uppräknade kyrkliga handlingarna i enlighet med vad som föreskrivs i kyrkoordningen. Till dessa handlingar hör bikten. Vi menar att det inte behöver finnas ytterligare bestämmelser om en prästs skyldighet att mottaga bikt.
Centralstyrelsens förslag: Konfirmationen skall omfatta undervisning, deltagande i församlingens gudstjänstliv och en konfirmationsgudstjänst. Den som är döpt och tillhör Svenska kyrkan eller en kyrka eller ett samfund varmed svenska kyrkans har särskilda ekumeniska relationer får konfirmeras i Svenska kyrkans ordning. Undervisningen och konfirmationsgudstjänsten leds av den som är behörig att utöva uppdraget som präst. Undervisningen kan ledas av någon som fått ett särskilt tillstånd av kyrkoherden.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt. Utredningsförslaget innebär dock att biskopen och inte kyrkoherden ger tillstånd åt någon som inte är präst att ansvara för den undervisning som föregår konfirmationsgudstjänsten.
Remissinstanserna
Fråga 26
21 kap. Konfirmation
Bestämmelser om konfirmationens huvudinnehåll, om vem som får konfirmeras och om ansvaret för konfirmationen
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Förslaget till bestämmelser om konfirmation har ett mycket starkt stöd från remissinstanserna. De förslag till justeringar som framförs gäller i relativt stor utsträckning 3 § och då särskilt vem som ansvar för undervisningen.
Frågor om konfirmationen behandlas även i skrivelsens avsnitt 7.2 om konfirmationens betydelse för kyrkliga uppdrag.
Domkapitlet i Strängnäs menar att eftersom konfirmationsgudstjänsten ännu inte funnit sina former, är det olämpligt att obligatoriskt knyta redovisningen till detta tillfälle. Karlstads stiftssamfällighet. framför att kravet enligt 2 § att tillhörighet till Svenska kyrkan är en förutsättning för konfirmation, är svårt att tillgodose i gränsbygder. I stället föreslås kyrkotillhörighet inom Borgå-överenskommelsen som förutsättning. Enköpings kyrkliga samfällighet förslår att 2 § ändras till: "Den som är döpt och själv begär det får konfirmeras." (Innebär att "tillhör Svenska kyrkan" stryks).
Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet föreslår följande lydelse av 3 §: Den som är behörig att utöva uppdraget som präst i Svenska kyrkan ansvarar för den dopundervisning som föregår konfirmationsgudstjänsten. Under speciella omständigheter kan biskopen ge icke prästvigd person sådant ansvar."
Göteborgs stiftssamfällighet: Första stycket ändras till: "Den som är behörig att utöva uppdraget som präst i Svenska kyrkan ansvarar för den dopundervisning som föregår konfirmationsgudstjänsten. Under speciella omständigheter kan biskopen ge icke prästvigd person sådant ansvar." Bl.a. Uppsala kyrkliga samfällighet anser att "särskilt tillstånd av biskopen" bör ändras till "särskilt tillstånd av kyrkoherden". Lunds kyrkliga samfällighet föreslår att paragrafens första stycke bör ha följande ändrade lydelse: "Den som är behörig att utöva uppdraget som präst i Svenska kyrkan, den som är utbildad till församlingspedagog eller den som har fått särskilt tillstånd av biskopen ansvarar för den dopundervisning som föregår konfirmationsgudstjänsten." Församlingspedagogernas ställning i sammanhanget tas också upp av bl.a. Gödestads församling som pekar på att enligt riktlinjer för Svenska kyrkans konfirmandarbete 1994 får också församlingspedagoger med föreskriven utbildning självständigt ansvara för konfirmandundervisning. Denna regel borde enligt församlingen gälla också i kyrkoordningen. Angereds församling menar att en präst skall alltid ha huvudansvar för dopundervisning före konfirmation. Norrköpings Borgs församling vill styrka 4 § som avser domkapitlets möjligheter att utfärda ytterligare bestämmelser om den dopundervisning som föregår konfirmationsgudstjänsten. Församlingen menar att bestämmelsen aldrig kommer att kunna fungera i praktiken och frågor om det ens är önskvärt. Eventuella problem och konflikter måste i sådana ärenden lösas genom samtal och debatt.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Bestämmelser om konfirmationen finns nu endast i kyrkohandboken. Vi föreslår att det skall finnas vissa grundläggande bestämmelser om konfirmationen i kyrkoordningen.
Konfirmationens innebörd och teologi har länge diskuterats utan att det uppnåtts någon tydlig enhet. I de riktlinjer för konfirmandarbetet som fastställdes av Biskopsmötet och Svenska kyrkans församlingsnämnd 1994 ges följande programförklaring för konfirmandarbetet:
Konfirmandarbetet är en tjänst åt tonåringarna i ett brytningsskede i deras liv. Kyrkan har en uppgift att vandra tillsammans med dem och visa på den livstydning på dopets grund som kristen tro erbjuder.
I ett avsnitt i riktlinjerna om konfirmationens teologi lyfter man fram konfirmationen som dopaktualisering, som bekännelse, som förböns- och välsignelsehandling, som sändning samt som en "rite de passage". I kyrkohandbokens allmänna anvisningar sägs att "konfirmandernas redovisning är gudstjänstens undervisande moment, Trosbekännelsen, Bön med handpåläggning och Sändning dess höjdpunkt."
Det vi här redovisat har bildat en utgångspunkt för bestämmelserna i kyrkoordningsförslaget om konfirmationens huvudinnehåll.
Den subjektiva dopbekräftelsen har fått en mindre framträdande plats i konfirmationen. Konfirmationen som dopaktualisering och som en hjälp att se och tolka sitt eget liv i ljuset av Jesu liv och verk lyfts fram i riktlinjerna för konfirmandarbetet. Det bör framgå av kyrkoordningen att det är den som är döpt som får konfirmeras. Detta utesluter inte att dopet, såsom har blivit allt vanligare, kan ske under konfirmationstiden.
Den alldeles övervägande delen av dem som konfirmeras är ungdomar. Det finns dock många som aldrig konfirmerats som ungdomar och som senare i livet vill lära sig mer om tron eller kommit till tro, som vill manifestera detta och få sitt dop bekräftat. I det sammanhanget är vuxenkonfirmationen en möjlighet. I ökad utsträckning sker också konfirmation av vuxna. Bestämmelserna om vem som kan konfirmeras bör vara formulerade så att de inte förutsätter att enbart unga konfirmeras.
Konfirmationen sker inom ramen för församlingens gemenskap och avser därmed dem som tillhör Svenska kyrkan. Borgå-överenskommelsen innebär bl.a. att de kyrkor som ansluter sig till denna förpliktar sig att välkomna varandras medlemmar att motta sakrament och pastorala tjänst samt att betrakta döpta medlemmar av alla kyrkorna som medlemmar av den egna kyrkan. Motsvarande bör gälla övriga kyrkor med vilka Svenska kyrkan har särskilda ekumeniska förbindelser. Detta måste få till följd att de som tillhör dessa kyrkor är välkomna att konfirmeras i Svenska kyrkan.
Genom att även i samband med konfirmationen tala om dopundervisning markeras sambandet mellan dop och konfirmation. I de fall någon döps som vuxen sker dopundervisningen före dopet men när dop av barn är det vanliga medför det att dopundervisningen i regel följer efter dopet.
Att leda konfirmationsgudstjänsten och att ansvara för konfirmandarbetet hör primärt till prästens uppdrag. Det är dock viktigt, såsom framhålls i riktlinjerna för konfirmandarbetet, att det finns ett brett ansvarstagande för detta arbete med deltagande av såväl andra anställda som frivilliga medarbetare. Även andra lämpliga personer, särskilt de som är utbildade församlingspedagoger, bör kunna ha det direkta ansvaret för att leda och vara lärare för en konfirmandgrupp. För församlingens konfirmandarbete som helhet gäller naturligtvis den grundläggande bestämmelsen om kyrkoherdens ledningsansvar i 2 kap. 6 § kyrkoordningen. Till skillnad från utredningen menar vi att kyrkoherden bör kunna ge tillstånd åt någon som inte är präst att ansvara för den dopundervisning som föregår konfirmationsgudstjänsten. Det är inte nödvändigt att detta beslut, som gäller en enskild församling, ligger på biskopen. Detta innebär en parallell till vad som föreslås i fråga om kyrkoherdens tillstånd att leda och predika i församlingens gemensamma gudstjänster och en förenklad hantering av dessa frågor.
1994 års riktlinjer för konfirmandarbetet är som tidigare noterats fastställda av Biskopsmötet och Församlingsnämnden. Det är dock inte härigenom som de blir gällande som föreskrifter för Svenska kyrkans konfirmandarbete. Det sker istället genom att det regelmässigt hänvisas till riktlinjerna i de av domkapitlen beslutade tjänstgöringsföreskrifterna för prästerna. Även fortsättningsvis bör domkapitlet kunna fastställa vissa riktlinjer. Kyrkoordningsförslaget innehåller också bestämmelser om detta.
Centralstyrelsens förslag: I kyrkoordningen införs bestämmelser om vigselgudstjänstens huvudinnehåll. En vigselgudstjänst skall ledas av den som är behörig att utöva uppdraget som präst. De som ingått äktenskap i annan ordning än genom vigsel i Svenska kyrkan kan få del av kyrkans förbön med välsignelse.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt.
Remissinstanserna:
Fråga 27
22 kap. Vigsel
Bestämmelser om vigselgudstjänstens innehåll, vem som får förrätta en vigsel i Svenska kyrkan och om välsignelse över ingånget äktenskap
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Enkätfrågan avseende kyrkoordningsförslagets kapitel om vigsel har den högsta andelen ja-svar av samtliga frågor på kapitel nivå. Det har lämnats ett fåtal synpunkter och förslag till justeringar.
Linköpings stiftssamfällighet anser att minst en kontrahent skall tillhöra kyrkan för att vigsel skall kunna ske i Svenska kyrkans ordning, om icke synnerliga skäl finnes. Gävle kyrkliga samfällighet menar att i någon paragraf bör sägas något om prästs eventuella skyldighet att viga par, där ingen av kontrahenterna tillhör Svenska kyrkan. Sofielunds församling noterar att ingenting sägs om ordning för välsignelsegudstjänst av ingånget partnerskap. En skrivning om detta föreslås bli infogad.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Grundläggande föreskrifter om vad som gäller för en vigsel finns i 4 kap. 1 § och 2 § 1 st. äktenskapsbalken (1987:230).
1 § Äktenskapet ingås genom vigsel i närvaro av släktingar eller andra vittnen.
2 § Vid vigseln skall kvinnan och mannen samtidigt vara närvarande. De skall var för sig på fråga av vigselförrättaren ge till känna att de samtycker till äktenskapet. Vigselförrättaren skall därefter förklara att de är makar.
Det som föreskrivs i äktenskapsbalken måste ingå i Svenska kyrkans ordning för vigselgudstjänst. Kyrkoordningen kan innehålla vissa bestämmelser som särskilt avser en vigsel i Svenska kyrkans ordning och om hur vigselgudstjänsten skall utformas.
En vigselgudstjänst enligt Svenska kyrkans ordning skall innefatta ömsesidiga löften om livslång kärlek och trohet samt kyrkans förbön med välsignelse. Det bör anges i kyrkoordningen att detta hör till vigselgudstjänstens huvudinnehåll.
Det finns ytterligare föreskrifter i äktenskapsbalken som är av betydelse för den kyrkliga vigseln. Dit hör bestämmelsen att en präst i Svenska kyrkan är behörig att vara vigselförrättare. Vidare sägs i 4 kap. 4 § äktenskapsbalken att "till vigsel inom Svenska kyrkan får kvinnan och mannen välja den präst inom kyrkan som de själva önskar och som är villig att viga. De har rätt till vigsel i en församling som någon av dem tillhör." 4 Kap. 4 § äktenskapsbalken föreslås i prop. 1998/99: 38 upphöra att gälla vid utgången av år 1999. Vårt förslag innebär att rätten till vigsel i den församling som kvinnan eller mannen tillhör anges i kyrkoordningen. Det sker dels genom bestämmelserna i 17 kap. 2 § om rätten att i sin församling bli delaktig i de kyrkliga handlingarna, dels genom bestämmelser i 42 kap. 8 § om vigsel. Genom de sistnämnda bestämmelserna klargörs också att det, om särskilda skäl finns, är möjligt att ingå äktenskap genom vigsel i Svenska kyrkans ordning även om ingen av de blivande makarna tillhör Svenska kyrkan.
Som en konsekvens av att 4 kap. 4 § äktenskapsbalken skall upphöra att gälla får förutsättas att även förordningen (1975:1047) om vigselförrättare i vissa fall upphävas. I denna förordning sägs att varje domkapitel skall meddela de förordnanden för vigselförrättare som behövs för att den rätt till vigsel inom församlingarna i stiftet, som avses i 4 kap 4 § äktenskapsbalken, skall kunna tillgodoses. För framtiden får det ankomma på församlingen att svara för att det finns en präst som kan förrätta vigsel för dem som har rätt till detta. Vi ser inga skäl att i kyrkoordningen införa några bestämmelser om prästs skyldighet att viga, vare sig båda, en eller ingen av de blivande makarna tillhör Svenska kyrkan. Detta är en fråga som bör hanteras av kyrkoherden utifrån uppgiften att leda församlingens verksamhet bl.a. såvitt avser gudstjänst.
I kyrkohandboken finns anvisningar för en gudstjänst med kyrklig välsignelse över borgerligt ingånget äktenskap. Gudstjänsten motsvarar en vigselgudstjänst men däri ingår inte momenten Frågorna, Löftena och ringväxlingen och Tillkännagivandet. Därav framgår att det inte är fråga om en vigsel. Även andra än de som har ingått äktenskap genom borgerlig vigsel bör kunna få del av kyrkans förbön med välsignelse i en särskild gudstjänst. Det kan gälla om makarna tillhör olika samfund och ingått äktenskap i ett annat kristet trossamfunds ordning och önskar en gudstjänst även i Svenska kyrkan. En bestämmelse om detta föreslås ingå i 22 kap. 3 § kyrkoordningen.
Frågan om en eventuell ordning för välsignelse av ingånget partnerskap behöver enligt vår mening prövas särskilt. Den har inte funnits med i det utredningsmaterial som varit ute på remiss och bör inte avgöras i samband med beslutet om kyrkoordningen.
Centralstyrelsens förslag: I kyrkoordningen införs bestämmelser om vad begravningen kan omfatta och vad som är huvudinnehållet i begravningsgudstjänsten.
Så långt möjligt skall man följa den avlidnas vilja om begravningen.
Kyrkoherden skall verka för att den sker en begravning i Svenska kyrkans ordning när någon kyrkotillhörig avlidit och inte har anhöriga som ordnar med begravningen.
En begravningsgudstjänst skall ledas av den som är behörig att utöva uppdraget som präst. Andra delar av begravningen kan ledas av någon som inte är präst.
I kyrkoordning skall också finnas bestämmelser om själaringning och tacksägelse.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt. En ändring har gjorts i bestämmelserna om tacksägelse genom att det inte längre anges att den skall ske så snart som möjligt efter dödsfallet.
Remissinstanserna
Fråga 28
23 kap. Begravning
Bestämmelser om begravning och begravningsgudstjänst samt själaringning och tacksägelse
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Förslaget till bestämmelser i kyrkoordningen om begravningen stöds av en betydande majoritet av remissinstanserna. Den bestämmelse som får flest kommentarer är möjligheten enligt 7 § till en begravningsgudstjänst i Svenska kyrkans ordning när den avlidna inte tillhörde Svenska kyrkan. I sak behandlas den bestämmelsen i skrivelsens avsnitt 8.11.1 om avgifter och uppbörd.
Domkapitlet i Skara och Skara stiftssamfällighet önskar ett förtydligande av bestämmelsen i 3 § att man när någon har avlidit så långt möjligt skall följas hans eller hennes önskan om begravningen. Det bör ske genom tillfogande av att önskemålen måste kunna förenas med Svenska kyrkans handboks begravningsordning och att eventuella extra inslag skall ligga i linje med Svenska kyrkans tro och tradition. Norra Härene församling menar att det rör sig om en pastoral fråga och inte hör hemma i Kyrkoordningen. Hjärtums och Västerlanda församlingars pastorat anser beträffande den dödes önskan, att den skall följas om det är "möjligt och rimligt" att göra det, inte bara "möjligt" medan och Brålanda pastorat att det skall framgå att tjänstgörande präst har att fatta avgörande beslut i sammanhanget.
Ödeshögs församling anser att gravsättning utan anslutning till begravning skall ledas av präst. Jukkasjärvi församling föreslår att första meningen i 5 § om vem som leder begravningsgudstjänst och begravning skall ha följande lydelse: Vanligtvis leds begravningsgudstjänsten av den som är behörig att utöva uppdraget som präst i Svenska kyrkan, men kan också ledas av den som efter biskops eller kontraktsprosts prövning befinns lämplig därtill.
Domkapitlet i Strängnäs anger att själaringning och tacksägelse utförs enligt olika seder i olika församlingar och att det inte finns anledning att genom kyrkoordningen likrikta dessa bruk. De kan förekomma utan bestämmelser i kyrkoordningen, varför 6 § bör utgå. Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet föreslår att andra stycket i 6 § ändras till: "Efter dödsfallet skall tacksägelse ske i en församlings huvudgudstjänst." Domkapitlet i Karlstad föreslår följande justering: "Tacksägelse skall ske så snart det är lämpligt." Detta för att hänsyn skall kunna tas till särtraditioner. Bl.a. Uppsala stiftssamfällighet föreslår följande utformning av bestämmelsen: Tacksägelse äger rum på dag som fastställs efter samråd med den avlidnes närmaste anhöriga. Göteborgs stiftssamfällighet menar att andra stycket bör ändras till: "Efter dödsfallet skall tacksägelse ske i en församlings huvudgudstjänst." Karlstads stiftssamfällighet föreslår följande lydelse av § 6: Tacksägelse i en församlings huvudgudstjänst skall ske. Stiftssamfälligheten menar att ytterligare bestämmelser är onödiga eftersom tidpunkten för tacksägelsen följer olika traditioner i olika delar av kyrkan. I flera remissvar pekas på att det måste tas hänsyn till de anhöriga ifråga om när tacksägelse äger rum. Strövelstorps församling menar att om särskilda skäl föreligger måste även annan kristen trosbekännare kunna omfattas av själaringning och tacksägelse.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Bestämmelser om begravning som en kyrklig handling finns nu endast i kyrkohandboken. Tidigare fanns vissa bestämmelser på detta område i lagen (1957:585) om jordfästning. Den lagen upphörde att gälla med tillkomsten av 1990 års begravningslag. I begravningslagen finns inga bestämmelser om begravningen som kyrklig handling.
Kyrkans handlande vid begravningen kan omfatta flera olika delar. Det avsnitt i kyrkohandboken som har rubriken Begravning innehåller utöver två ordningar för begravningsgudstjänst även ordningar för utfärdsbön/bisättning och för gravsättning utan anslutning till begravningsgudstjänst. Kyrkoordningsförslaget anknyter till kyrkohandboken när det anges vad begravningen kan omfatta. I kyrkohandbokens allmänna anvisningar sägs att begravningen ingår i ett sammanhang som sträcker sig från dödsbädden till avskedet vid graven. Där framhålls att mycket av detta hör själavården och det pastorala handlandet till och måste därför präglas av betydande frihet. Ordningarna utfärdsbön och bisättning samt gravsättning utan anslutning till begravningsgudstjänst har karaktären av råd och anvisningar, inte bindande ordningar. I linje härmed och med vad som nu gäller bör i kyrkoordningen anges endast i fråga om begravningsgudstjänst att den skall ledas av någon som är behörig att utöva uppdraget som präst i Svenska kyrkan.
I 5 kap. 1 § begravningslagen (1990:1144) sägs, att "när någon har avlidit, bör hans önskan om kremering och om gravsättningen såvitt möjligt följas av den som i egenskap av anhörig eller närstående eller annars ordnar gravsättningen". Den föreskriften i begravningslagen avser alltså inte det som innefattas i begravningen som kyrklig handling. Vi föreslår emellertid att det i kyrkoordningen skall finnas en motsvarande bestämmelse som i begravningslagen. När någon har avlidit skall hans eller hennes önskan om begravningen följas så långt det är möjligt. Den bestämmelsen är grundläggande för frågan om det skall ske en begravningsgudstjänst i Svenska kyrkans ordning. Den är också av betydelse för begravningsgudstjänstens närmare utformning. Den innebär dock inte något undantag från att en begravningsgudstjänst skall utformas inom ramen för den i kyrkohandboken givna ordningen. Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära har naturligtvis en avgörande betydelse för varje begravningsgudstjänsts, liksom alla andra gudstjänsters, innehåll och utformning.
Vid 1995 års kyrkomöte behandlades frågan om begravning för den som vid sin död tillhörde Svenska kyrkan men som inte har någon anhörig eller närstående som ordnar vad som skall gälla beträffande begravningen (KMot 1995:31, KG 1995:4). Kyrkomötet beslutade begära "att Centralstyrelsen låter klarlägga vilket ansvar Svenska kyrkan har att för sina medlemmar ordna begravningsgudstjänst även där sådan ej har påkallats". Gudstjänstutskottet angav i sitt betänkande, att "det, särskilt i vissa storstadsområden, förekommer att ingen begravningsgudstjänst hålles, eftersom det saknas anhöriga som kan begära detta." Utskottet framhöll att det för varje kyrkotillhörig finns en rätt till begravningsgudstjänst, även om anhöriga saknas. Om detta är fallet ankommer det enligt begravningslagen på kommunen att inträda och ordna gravsättningen. I kyrkoordningsförslaget finns en bestämmelse som innebär att församlingens kyrkoherde skall verka för att begravningen sker i Svenska kyrkans ordning när någon som tillhör Svenska kyrkan avlider och inte har någon anhörig eller närstående som svarar för begravningen. Tillhörigheten till Svenska kyrkan bör, om det inte finns skäl häremot, tolkas om en önskan att begravas enligt Svenska kyrkans ordning. I vilken utsträckning det är möjligt för kyrkoherdarna att ingripa i den angivna situationen varierar starkt. Bestämmelsen anger dock en huvudinriktning för hur frågan bör tas om hand.
Själaringningen var ursprungligen en ringning som ägde rum för att påkalla sockenbornas förböner när någon låg för döden. Senare blev det en ringning som äger rum när någon avlidit och seden har levt vidare främst i södra Sverige. Vi föreslår att det i kyrkoordningen skall anges att själaringning får ske när någon som tillhörde Svenska kyrkan har avlidit. Vidare bör finnas bestämmelser om att tacksägelse med klockringning skall ske vid en huvudgudstjänst när någon har avlidit. Den seden är av betydligt senare datum än själaringningen men har en allmän spridning. Kyrkoordningens bestämmelser avser inte att ingripa i de lokala traditioner som kan finnas på detta område. Det måste alltid ske en pastoral bedömning av när tacksägelsen skall äga rum. Ansvaret för detta bör ligga hos kyrkoherden.
Som huvudregel får förutsättas att den som inte tillhörde Svenska kyrkan vid sin död inte önskade en begravning i Svenska kyrkans ordning. Denna fråga behandlas närmare i skrivelsens avsnitt 8.11.1. I kyrkoordningen kapitel om begravning anges endast att det finns möjlighet till begravning i Svenska kyrkans ordning även för den som inte tillhörde Svenska kyrkan vid dödsfallet. Möjligheten att hålla själaringning och tacksägelse med klockringning bör också följa av denna bestämmelse.
Centralstyrelsens förslag: I kyrkoordningen anges vigningshandlingarnas huvudinnehåll. Till ett uppdrag i kyrkans vigningstjänst får den vigas som är döpt och konfirmerad, tillhör Svenska kyrkan och är beredd att samverka med andra som utövar ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön.
Biskopsvigningar skall ledas av ärkebiskopen och ske i Uppsala domkyrka. Präst- och diakonvigningar skall ledas av stiftets biskop och äga rum i domkyrkan. Vid prästvigning för tjänstgöring inom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen bör gälla särskilda bestämmelser.
En biskop får leda en vigningsgudstjänst i en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan har särskilda ekumeniska relationer till.
Utredningens förslag: Överensstämmer huvudsak med vårt. Vi föreslår dock att det i kapitlet om vigningshandlingar skall finnas vissa generella bestämmelser om vem som får vigas till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst.
Remissinstanserna
Fråga 29
24 kap. Vigningshandlingar
Bestämmelser om vigningshandlingarnas huvudinnehåll, vem som leder en vignings-gudstjänst och var vigningar äger rum
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Förslaget till bestämmelser om vigningshandlingarna har ett strakt stöd från remissinstansernas sida. De bestämmelser som föranleder flest förslag till justeringar är de som finns i förslagets 8 § och gäller förutsättningarna för att en biskop skall kunna viga någon till ett uppdrag inom kyrkans ämbete i något annat kristet trossamfund.
Domkapitlet i Linköping bejakar förslaget att se biskop, präst och diakon som kyrkans vigningstjänster. de har alla del i den tjänst som genom vigning och därmed livslångt, löftesbundet uppdrag förmedlats genom kyrkans sändning i vigningsgudstjänsten.
Domkapitlet vill emellertid uttrycka stor tveksamhet inför ordet ämbete. På svenska har detta ord fått en myndighetskaraktär. Det påminner om beslut uppifrån, från myndigheter som befinner sig hierarkiskt över dem som besluten gäller. Det är också svårt att freda sig från de paternalistiska signaler som ordet ämbete förmedlar. Språkligt har det sina rötter i det germanska Amt, ett ord som en gång gällde alla yrken och uppgifter i samhället. "Smeds ämbete är att smida, prästs att predika" brukar citeras från Olaus Petri. I Martin Luthers värld var detta en självklarhet och han kan tala om faderns ämbete, moderns, barnens och så alla yrkeskategoriers olika ämbeten. Det närmaste ord på dagens svenska som motsvarar denna innebörd är enligt domkapitlets mening Uppdrag. På engelsks används ministry med just denna innebörd: alla har sin särskilda ministry, de vigda hör till ordained ministry. Engelskans ministry är naturligtvis släkt med latinets ministerium som ordagrant betyder tjänst. Domkapitlet menar att på dagens svenska bör uppdrag föredras framför tjänst. Det bör alltså heta Vigningsuppdrag som biskop, präst och diakon.
Domkapitlet i Linköping menar att det med detta språkbruk borde vara möjligt att tala om tre vigningsuppdrag inom en och samma vigningstjänst.
Domkapitlet i Västerås vill lägga till "eller annan domkyrka" i 3 §, där det sägs att biskopsvigningar äger rum i Uppsala domkyrka. Kyrkorådet i S:t Matteus församling anser att biskopsvigningen är en högtid för Svenska kyrkan i allmänt och stiftet i synnerhet. Därför skall biskopsvigningarna ske i stiftbiskopens domkyrka. Några remissinstanser tar upp principfrågor om synen på diakonatet i anslutning till bestämmelserna om diakonvigning. Dessa frågor behandlas i skrivelsens avsnitt 8.7.3
Domkapitlet i Strängnäs skriver i anslutning till 8 § att vigningen väl måste ske på uppdrag av den andra kyrkan. Flera remissinstanser vill stryka "inom Lutherska världsförbundet" i 8 §. Bl.a. Sandhults pastorat som finner det olämpligt att ta in namn på föreningar i vår kyrkoordning. I sak tillför inte hänvisningen något av betydelse och dessutom är en regel om samråd inom Biskopsmötet införd. Kungälvs och Ytterby församlings pastorat vill styrka sista meningen om att samråd i biskopsmöte före en vigning.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Kyrkoordningen bör innehålla vissa bestämmelser om vigningshandlingar. Det är enbart beträffande prästvigningen det sedan tidigare finns några föreskrifter i en kyrklig kungörelse, nämligen i SKFS 1988:3 om platsen för prästvigning m.m. I övrigt finns i kyrkohandboken vissa anvisningar som är det slaget att de bör ingå i kyrkoordningen.
I relativt många remissyttranden finns förslag om ändringar i kapitlen om uppdragen som biskop, präst och diakon som avser villkoren för att kunna vigas till något av dessa uppdrag. Detta redovisas i skrivelsens avsnitt 8.7.1-8.7.3. Vi menar att de allmänna villkor som bör vara gemensamma för de olika uppdragen i kyrkans vigningstjänst skall föras samman i en paragraf i kapitlet om vigningshandlingar. Dessa bestämmelser finns i förslagets 25 kap. 2 §. De innebär att den som vigs till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst skall vara döpt och konfirmerad, tillhöra Svenska kyrkan och vara beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till uppdrag inom vigningstjänsten, oavsett deras kön. Bestämmelsen om tjänstgöring med andra i vigningstjänsten innebär ett förtydligande av den föreskrift som beslutades av 1998 års kyrkomöte som ett villkor för att genomgå prästexamen, nämligen ha förklarat sig beredd att fullt ut tjänstgöra med andra präster i Svenska kyrkans gudstjänster. Förslaget att den som vigs till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst skall vara konfirmerad har vi behandlat tidigare i avsnitt 7.2.
I de inledande anvisningarna till kyrkohandbokens ordning för biskopsvigning anges var biskopsvigningen äger rum. Som alternativ till Uppsala domkyrka anges den utnämnde biskopens domkyrka. Det finns dock en entydig praxis som innebär att biskopsvigningarna äger rum i Uppsala domkyrka. Detta markerar att biskopens uppdrag avser kyrkan som helhet även om det alltid utövas i ett stift. Det tydliggör också samhörigheten mellan varje enskilt stift och Svenska kyrkan som ett trossamfund. Vi menar att det därför inte bör anges som en alternativ möjlighet i kyrkoordningen att biskopsvigningen kan ske i den utnämnde biskopens domkyrka. Detta bör endast vara en nödfallsutväg om vigningen inte kan hållas i Uppsala domkyrka.
I fråga om prästvigningen föreslår vi i sak inga förändringar i förhållande till gällande föreskrifter i kyrkliga kungörelsen om platsen för prästvigning m.m. Bestämmelserna om diakonvigning har motsvarande innehåll och bekräftar gällande praxis.
På samma sätt som en präst är en biskop genom sina vigningslöften skyldig att följa Svenska kyrkans ordning. Enligt den tidigare nämnda bestämmelserna i 25 kap. 2 § skall den som vigs till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst bl.a. tillhöra Svenska. I vidare finns i kyrkoordningsförslaget bestämmelser om att den som vigs till präst eller diakon av domkapitlet skall ha blivit godkänd i prästexamen respektive diakonexamen. Avsikten är inte att dessa bestämmelser skall hindra en biskop i Svenska kyrkan från att kunna viga någon till ett uppdrag inom vigningstjänsten i en annan kyrka. Det har förekommit främst inom missionens sammanhang att biskopar i Svenska kyrkan har vigt präster för tjänst i andra kyrkor. Biskopar i Svenska kyrkan har också vigt biskopar för tjänst i en annan kyrka. Uppdraget som präst avser alltid en konkret kyrka och utövas i och för församlingen. Om en biskop skall viga något till ett uppdrag i en annan kyrka måste samma förutsättningar råda som när en präst skall tjänstgöra i en annan kyrka. Uppdraget inom kyrkans vigningstjänst är inte något man självständigt förfogar över. Därför bör en vigning för en annan kyrka alltid avse kyrka med vilken Svenska kyrkan står i en särskild gemenskap. Det har varit praxis att det skett ett samråd med ärkebiskopen eller i Biskopsmötet när en biskop har vigt någon till ett uppdrag i en annan kyrka. Detta har markerat att det inte är fråga om ett handlande enbart från enskild biskops sida utan att biskopen alltid företräder sin kyrka. Ordningen med samråd i Biskopsmötet bör alltid gälla och därför anges i kyrkoordningen. Vi föreslår att det skall finnas en bestämmelse i kyrkoordningen om vad som skall gälla när en biskop skall förrätta en vigning till ett uppdrag i ett annat kristet trossamfund.
8.5.10 Sändnings- och mottagningshandlingar
Centralstyrelsens förslag: I kyrkoordningen skall finnas grundläggande bestämmelser om när sändnings- och mottagningshandlingar skall och bör användas samt om vem som leder dessa.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt. Vi föreslår dock att det skall finnas bestämmelser om vem som leder mottagningshandlingarna, vilket inte finns i utredningsförslaget.
Remissinstanserna
Fråga 30
25 kap. Sändnings- och mottagningshandlingar
Bestämmelser om sändningshandlingar som mottagning av biskop, kyrkoherde och en ny medarbetare eller förtroendevald
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
De begränsade förslag till justeringar som ges beträffande förslaget till bestämmelser om sändnings- och mottagningshandlingar avser främst 4 § om mottagande av en ny medarbetare eller förtroendevald.
Enköpings kyrkliga samfällighet föreslår följande tillägg till 3 § om mottagande av kyrkoherde: "Gudstjänsten leds av biskopen eller den präst som biskopens utser." Uppsala domkapitel vill ändra "en huvudgudstjänst" till "en gudstjänst" i 4 §. Strängnäs domkapitel anser att det skall stå att en ny medarbetare eller förtroendevald "kan" istället för "bör" mottagas i en huvudgudstjänst. Karlstads domkapitel anser att paragrafen bör utgå. Innehållet är snarast ett pastoralt råd och hör inte hemma i en kyrkoordning. En annan bedömning gör Knutby församling som menar att på samma sätt som det anges att biskop och kyrkoherde skall mottagas anser vi att alla nya medarbetare och förtroendevalda skall mottagas av församlingen i en huvudgudstjänst. Paragrafens "bör" skall därför ändras till "skall". Tyresö församling anser att mottagningshandlingar bör tillämpas mer och omfatta alla anställda och förtroendevalda. Självfallet skall det inte ske mot vederbörandes egen önskan. Men om mottagningshandlingar blir vanligare, kanske de efterhand känns fullt naturliga för alla. De kan då bidra till att alla anställda och förtroendevalda, utan undantag, känner sig fullt integrerade och delaktiga i församlingens liv och verksamhet. Svenska kyrkans lekmannaförbund är kritiskt till formuleringen i 4 § (och i inledningstexten) om mottagande av ny medarbetare eller förtroendevald. Förbundet menar att detta på ett olyckligt sätt kan ge intryck av att medarbetare och förtroendevalda värderas på olika sätt. Förbundet ställer frågan om vem som är medarbetare i församlingen, om inte alla församlingsbors, bl.a. den förtroendevaldes, arbetsinsats är viktig och om inte den förtroendevalde är medarbetare. Med de formuleringar som nu finns riskerar man att ge intryck av en kyrka, en församling, som sätter de anställda framför andra. Förbundet menar att en lösning skulle kunna vara att lydelsen i 4 § skulle kunna bli "Nya medarbetare bör mottagas etc".
Skälen för Centralstyrelsens förslag
I kyrkohandboken finns ordningar för sändningsgudstjänst men inga direkta anvisningar om användningen av dessa ordningar. Sändningsgudstjänsten har sin bakgrund främst i tidigare ordningar för missionärsvigning och torde endast firas när någon sänds på ett uppdrag utomlands. Vi föreslår att detta lyfts fram i kyrkoordningens bestämmelser om sändningsgudstjänsten. Samtidigt bör denna gudstjänst även kunna avse ett särskilt uppdrag inom landet.
Kyrkohandboken innehåller särskilda ordningar för mottagande av en biskop och av en kyrkoherde. Vi föreslår att det i kyrkoordningen skall fastställas att en biskop skall mottas i en gudstjänst i stiftets domkyrka och en kyrkoherde i en för pastoratet gemensam gudstjänst. I konsekvens med vad som gäller för övriga kyrkliga handlingar bör det i kyrkoordningen anges vem som leder mottagningshandlingar. I vårt förslag har därför detta lagts till och vi har därvid utgått från de allmänna anvisningarna i kyrkohandboken. I fråga om sändningshandlingarna har vi inte tagit in någon bestämmelse om vem som ledar gudstjänsten. Även om dessa handlingar brukas främst i samband med att någon får ett uppdrag utomland skall de enligt vårt förslag inte enbart kunna avse sådana uppdrag. Det medför att det inte är möjligt att ha en allmän bestämmelse i kyrkoordningen om vem som leder sändningsgudstjänst eller en sändningsmässa.
I anvisningarna till kyrkohandbokens ordning för mottagande av medarbetare sägs att en gudstjänst av detta slag kan vara lokalt utformad. Kyrkohandboken erbjuder en ordning som inte är påbjuden men som finns som en möjlighet. I den inledande anvisningen sägs vidare att en ny medarbetare, anställd, förtroendevald eller frivillig bör tas emot i en huvudgudstjänst i anslutning till tillträdesdagen.
Vi menar att det bör vara en reguljär ordning att alla som tjänstgör i församlingen får påbörja sitt arbete genom att mottas och välsignas vid en huvudgudstjänst och i församlingens mitt. Det är dock inte möjligt att föreskriva att detta obligatoriskt skall gälla. Även om kyrkoordningen i regel innehåller bestämmelser om vad som skall gälla och inte några allmänna rekommendationer kan det finnas skäl att på några punkter ange vad som bör vara en normal kyrklig ordning.
Centralstyrelsens förslag: I kyrkoordningen skall finnas bestämmelser om invigningshandlingarnas huvudinnehåll.
Ett kyrkorum skall invigas och tas i bruk genom en kyrkoinvigningsmässa som leds av biskopen eller den präst biskopen utser. När ett kyrkorum tas ur bruk skall det ske vid en gudstjänst som leds av biskopen eller den präst biskopen utser.
En begravningsplats avsedd för dem som tillhör skall invigas med en invigningsgudstjänst som leds av kontraktsprosten eller den präst kontraktsprosten utser.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt. Ifråga om invigning av ett kyrkorum anges liksom i kyrkohandboken att det skall ske genom en kyrkoinvigningsmässa Vidare har det gjorts en primärt språklig justering i bestämmelserna om invigning av en begravningsplats.
Remissinstanserna
Fråga 31
26 kap. Invigningshandlingar
Bestämmelser om invigning av kyrkorum och begravningsplatser samt om hur en kyrka tas ur bruk
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
De föreslagna bestämmelserna om invigningshandlingar har fått ett mycket starkt stöd vid remissbehandlingen. Det de justeringsförslag som ändå föreligger är inte koncentrerade till någon särskild bestämmelse. I några fall tas upp frågor som hänger samman med bestämmelserna om beslutsordningen i det fall en kyrka skall tas ur bruk. Dessa bestämmelser behandlas i skrivelsens avsnitt 8.10.1.
Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet föreslår en ny lydelse av 4 § första meningen: "En ny begravningsplats, som är avsedd att användas av dem som tillhört Svenska kyrkan, skall invigas."
Skälen för Centralstyrelsens förslag
I kyrkoordningen bör finnas vissa bestämmelser om invigningshandlingarnas innehåll och om hur de brukas. Det finns nu inga särskilda föreskrifter på detta område utöver de anvisningar som ges i kyrkohandboken.
Kyrkoinvigningen är inte endast en kyrklig handling utan har också vissa rättsverkningar. Bestämmelserna i 40 kap. kyrkolagen om upplåtelse av kyrka avser "församlingskyrkor och andra kyrkor som är invigda för Svenska kyrkans gudstjänst". Vidare är det invigda kyrkobyggnader som omfattas av föreskrifter i 4 kap. 2 § kulturminneslagen (1988:950). På den sistnämnda punkten innebär det förslag till ändring i kulturminneslagen som läggs fram i regeringens proposition 1998/99:39 en förändring. Kulturminneslagen bestämmelser om kyrkliga kulturminnen skall gälla de kyrkobyggnader som före den 1 januari 2000 har invigts för Svenska kyrkans gudstjänster.
Kyrkoinvigningen kommer att få betydelse för vissa bestämmelser i den kommande kyrkoordningen. Med kyrka eller kyrkobyggnad avses i kyrkoordningen en kyrka som är invigd i Svenska kyrkans ordning. Det innebär att även kyrkoordningens bestämmelser om upplåtelse av kyrka avser ett invigt kyrkorum. De kriterier för en församling som föreslås i 37 kap. 2 § innefattar att det skall finnas minst ett invigt kyrkorum i varje församling.
Det saknas för närvarande föreskrifter om hur en kyrka tas ur bruk. Det bör ske genom en tacksägelsegudstjänst som ger uttryck för vad kyrkan fått betyda för församlingens gudstjänstliv. Det finns ingen fastställd ordning för en gudstjänst av detta slag. I den av Svenska kyrkans församlingsnämnd utgivna Tillägg till Den svenska kyrkohandboken III-IV - Mitt i församlingen 1993:4 - finns förslag till "Gudstjänst när en kyrka tas ur bruk". Bestämmelser om beslutsordningen när en kyrka tas ur bruk finns i kyrkoordningens 40 kap. om kyrkobyggnader. I anslutning till bestämmelserna i kyrkoordningen om invigningen av ett kyrkorum bör även finnas bestämmelser om hur en kyrka eller ett annat kyrkorum tas ur bruk. Vi föreslår också detta genom bestämmelserna i 27 kap. 3 §.
Fram till dess den nu gällande begravningslagen trädde i kraft 1991 föreskrevs att ingen gravsättning fick äga rum på en allmän begravningsplats innan den var invigd i Svenska kyrkans ordning. Numera har invigningen inte någon rättslig betydelse och det finns inga föreskrifter om invigningen i begravningslagen. I regeringens proposition 1990/91:10 Begravningslag framhölls att människors önskemål att få vila i vigd jord måste tillgodoses även fortsättningen. Därför måste Svenska kyrkan och andra trossamfund få möjligheter att inviga begravningsplatser eller delar därav. Härtill konstaterades att det måste vara möjligt att få avstå från att vila i vigd jord eller i vart fall inte i annan jord än sådan som har vigts av det egna trossamfundet.
Det kan inte resas några teologiska invändningar mot att man vid invigningen av en begravningsplats enligt Svenska kyrkans ordning anger att det endast är en viss del av en begravningsplatsen som på detta sätt avskiljs för sitt särskilda ändamål. Det finns ingen anledning att dra några gränser för vem som får gravsättas på en begravningsplats invigd enligt Svenska kyrkans ordning. Samtidigt måste det visas respekt både för den enskilda människans önskemål om begravningsplats och för om det är en begravningsplats invigd och brukad för dem som tillhört Svenska kyrkan. Fortfarande gäller i stor utsträckning det som på denna punkt sägs i 1571 års kyrkoordning och som därtill säkerligen har ett starkt folkligt stöd. Det innebär att med hänsyn till begravningsplatsens ställning som viloplats för de döda och andaktsplats för de levande skall på denna inte förekomma sådant som innebär en direkt förnekelse av det Svenska kyrkan tror, bekänner och lär. Också av denna anledning har Svenska kyrkan som huvudman för begravningsverksamheten intresse av att ordna begravningsplatserna så att de inte i sin helhet omfattas av en invigning i Svenska kyrkans ordning.
Centralstyrelsens förslag: I kyrkoordningen skall finnas bestämmelser om vilka som är kyrkoårets helg- och högtidsdagar samt om när dessa infaller.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 32
27 kap. Kyrkoåret
Bestämmelser om kyrkoårets helg- och högtidsdagar
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Förslaget till bestämmelser om kyrkoåret har fått ett mycket starkt stöd från remissinstanserna.
Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet föreslår att söndagen efter Alla helgons dag benämns även Alla själars dag. Sollentuna församling konstaterar att påskdagen definieras som "första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen". Söndagen kan sammanfalla med första fullmåne, varför texten bör få följande tillägg: "...eller i förekommande fall nämnda söndag". Församlingen redovisar därtill ett omfattande förslag till förändring av kyrkoordningsbestämmelserna om kyrkoåret och ger förslag till direktiv för utarbetandet av en kyrkokalender. Nässjö församling anger att i det nu föreliggande utredningsmaterialet finns förslag om att utöka antalet firningsdagar. Församlingen vill framhålla att i den mån vi skall fira dessa "nya" firningsdagar är det något som utifrån den dubbla ansvarslinjen bör överlåtas åt församlingens präster att bestämma. "Vi vill dock som lekmän uttrycka den åsikten att det bör vara tillåtet att fira vissa helgondagar på högtidsdag och därmed som huvudgudstjänsten på rätta dagen och inte att 'dagen' tvångsvis flyttas till en lördag eller söndag."
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Gällande bestämmelser om kyrkliga helg- och högtidsdagar finns i en tabell som utgör bilaga till Den svenska evangelieboken (SKFS 1988:5). Den omfattar kyrkliga helg- och högtidsdagar för vilka finns bibeltexter och kollektböner i evangelieboken, men enbart särskilda helg- och högtidsdagar inte "vanliga" söndagar. I tabellen anges när dessa helg- och högtidsdagar infaller.
Den borgerliga kalenderns allmänna helgdagar är i huvudsak desamma som kyrkoårets. Överensstämmelsen är dock inte fullständig. Bestämmelser om vilka som är allmänna helgdagar finns i lagen (1989:253) om allmänna helgdagar. Där sägs att med allmänna helgdagar i lag eller annan författning avses söndagar samt vissa i lagen angivna särskilda helgdagar. De helgdagar som anges särskilt är de som alltid infaller på en annan dag än en söndag eller som kan infalla på en annan dag än en söndag. Det är endast 1 maj som är helgdag enligt lagen om allmänna helgdagar och samtidigt inte är kyrklig helgdag.
Vårt förslag innebär att kyrkoordningens bestämmelser om kyrkoåret förutom de särskilda helg- och högtidsdagarna även skall omfatta söndagarna. Detta innebär att kyrkoåret i sin helhet översiktligt anges i kyrkoordningen. Det innebär i övrigt i sak ingen förändring av gällande bestämmelser. Det grundläggande ställningstagandet till gällande evangeliebok och kyrkoårets struktur gjordes av 1982 års kyrkomöte. Då konstaterades att dagen efter alla helgons dag på många håll i vår kyrka firas som alla själars dag i anslutning till liturgisk tradition. Med motiveringen att namnet alla själars dag inte har tillräcklig folklig förankring avvisades dock att föra in den benämningen i evangelieboken (BU 1982:7). Vi gör på denna punkt en annan bedömning och föreslår att söndagen efter alla helgons dag i kyrkoordningens bestämmelser om kyrkoåret får tillägget eller alla själars dag. Vi är däremot inte beredda att låta den heta enbart alla själars dag. Frågor om förändringar av det slaget får prövas när resultatet av den pågående översynen av evangelieboken föreligger.
Som påpekats i yttrande från bl.a. Sollentuna församling bör det ske en justering av hur påskdagen anges. Enligt den vid kyrkomötet i Nicea år 325 antagna och inom hela kristenheten gällande ordningen skall påskdagen firas första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Samtidigt fastställdes att vårdagjämningen alltid förutsätts infalla den 21 mars. Vid påskberäkningen bortses från att vårdagjämningen kan infalla någon dag tidigare. Likaså bortses i princip från när det i astronomisk mening är fullmåne. För att långt i förväg kunna fastställa när det blir påsk och för att säkerställa att påsken inföll samtidigt på hela jordklotet byggde man på beräkningar av en s.k. ecklesiastisk fullmåne, som i stor sett sammanfaller med men kan avvika från den astronomiska. De tabeller som gjordes upp över när påsken infaller modifierades vid övergången till den nuvarande gregorianska kalendern. Vårt förslag till bestämning av när påskdagen infaller överensstämmer med hur detta anges i lagen om allmänna helgdagar.
8.6 Sjätte avdelningen - Kyrkotillhörighet
Centralstyrelsens förslag: Gällande bestämmelser om kyrkotillhörighet i 3 kap. kyrkolagen förs i huvudsak oförändrade in i kyrkoordningen.
Bestämmelserna om inträde i och utträde ur Svenska kyrkan justeras med utgångspunkt från föreskrifterna i lagen om trossamfund.
Den som döps i Svenska kyrkans ordning blir upptagen i Svenska kyrkan. Barn kan också tas upp i Svenska kyrkan efter meddelande från barnets vårdnadshavare. En vuxen person som är döpt tas upp i Svenska kyrkan efter skriftlig anmälan. En vuxen person som inte är döpt tas upp i Svenska kyrkan efter skriftlig anmälan och begäran om undervisning i kyrkans tro, bekännelse och lära som förberedelse för dop.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt.
Remissinstanserna:
Fråga 33
28 kap. Kyrkotillhörighet
Bestämmelser om upptagande i kyrkan, om hur man utträder och om vem som beslutar om kyrkotillhörighet
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
De föreslagna bestämmelserna om kyrkotillhörighet tillstyrks av en betydande majoritet av remissinstanserna. De förslag till justeringar som framförs avser främst bestämmelserna i 5 § om utträde ur Svenska kyrkan.
Nässjö församling konstaterar att kyrkotillhörigheten bygger på eget ställningstagande. "Med dopet som grund för kyrkotillhörigheten kommer de som idag inte är döpta och 'på väg till dopet' att sakta minska i antal. Detta i sin tur leder till att varje församling måste ha en väl utarbetad dopstrategi samt att möta människan i livets olika skeden. Vi vill inte förändra dopet, men betona dess vikt som sakrament och därmed dess betydelse och innebörd både för kyrkan och den enskilde. Den som idag tillhör vår svenska kyrka och inte är döpt är likväl välkommen i vår kyrkas gemenskap." Ulrika Eleonora svenska församling anger att församlingen i nuläget inte har någon invändning mot 28 Kap. Dock vill den framhålla att i framtiden, då SKUT förhoppningsvis omvandlats till utlandsstift, borde även icke svenska medborgare, som är medlemmar av en utlandsförsamling, kunna räknas som medlemmar av Svenska kyrkan. Sävare pastorat menar att 28 kap 2 § måste nyanseras så att vi får möjlighet att döpa utan att den döpte tas upp i Svenska kyrkan. Detta med tanke på att vi har cirka en miljon invandrare, som behöver kyrkans tjänster, utan att för den skull tillhöra Svenska kyrkan. Ludvika församling anser att 12 år är en för låg ålder för eget samtycke till inträde i trossamfund. Lidköpings församling föreslår att i 4 § skall tredje punkten om upptagande i kyrkan genom anmälan strykas eftersom dopet skall vara medlemsgrundande. Kyrkomötets besvärsnämnd framför att ordet "medge" i 28 kap. 1 § andra stycket tyder på att någon annan än Kyrkostyrelsen beslutar och föreslår att det istället skall stå "får besluta att". Vidare anger Besvärsnämnden att den delar uppfattningen att det inte längre kan ställas krav på att en utträdesanmälan skall vara bevittnad. Bestämmelsen att den som utträder genast skall få ett skriftligt bevis om detta medför enligt Besvärsnämnden, att den som anmäler sitt utträde vid ett personligt besök kan kräva att få ett skriftligt bevis med sig direkt. Om det rör sig om en falsk anmälan kan det därmed dröja avsevärd tid innan det kommer till den personens kännedom att en anmälan skett. För att minimera risken för falska anmälningar föreslår Besvärsnämnden att beviset skall sändas med post till kyrkobokföringsadressen. Eventuellt kan föreskrivas att beviset får lämnas vid personligt besök om ett meddelande om att utträde skett sänds per post. Domkapitlet i Skara och Skara stiftssamfällighet anser att det bör markeras behovet av någon form av kontroll (t. ex. genom telefonsamtal) skall ske av att undertecknandet verkligen skett av rätt person såvida det inte framstår som uppenbart obehövligt när kravet på bevittning av utträdesanmälan föreslås borttagas. I flera yttranden, bl.a. från domkapitlet i Karlstad och Lidingö församling föreslås att en utträdesanmälan skall vara bevittnad. Det är också flera remissinstanser, t.ex. Björka församling och Värmdö församling, som framhåller att det skall vara fråga om enskild utträdesanmälan. Samma sak understryks av Vällingby församling och Sollentuna församling, vilka anger att beslut om utträde ur Svenska kyrkan bör vara ett personligt beslut. För att förhindra möjligheten till kollektiva utträden föreslås att 28 kap. 5 § andra meningen, ändras. Nuvarande lydelse ".... eller genom att man lämnar en egenhändigt undertecknad handling." bör utbytas mot "... eller genom att man lämnar en individuell, egenhändigt undertecknad och bevittnad handling." Njurunda församling menar att om en person utträder ur Svenska kyrkan bör kyrkoherden förvissa sig om att ansökan är riktig, innan denna ansökan handläggs vidare. Helsingborgs kyrkliga samfällighet menar att för att den enskilde skall vara klart medveten om konsekvenserna rörande rätten till vigsel och begravning i Svenska kyrkans ordning bör det finnas en kortfattad men tydlig information på utträdesblanketten om att nämnda kyrkliga handlingar inte kan erhållas utan vidare, inte ens mot betalning.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Nuvarande bestämmelser om kyrkotillhörigheten i Svenska kyrkan har gällt sedan den 1 januari 1996. De tillkom efter långvariga diskussioner i frågor om dop och kyrkotillhörighet.
Bestämmelserna om kyrkotillhörighet bör i huvudsak oförändrade föras över från kyrkolagen till kyrkoordningen. De har funnits i endast ett par år och redan av den anledningen bör man avstå från att utan särskilda skäl göra förändringar. Härtill kommer att det inte heller finns principiella skäl för någon omprövning av kyrkotillhörighetsreglerna. De ger uttryck för det grundläggande sambandet mellan dop och kyrkotillhörighet och bevarar samtidigt kyrkans öppenhet genom möjligheten att tillhöra kyrkan på väg till dopet. Denna möjlighet menar vi skall finnas kvar.
Bestämmelserna om vem som kan tillhöra Svenska kyrkan kan kvarstå i princip oförändrade. Om det, som Ulrika Eleonora svenska församling önskar, skall ske en förändring i fråga om tillhörigheten för icke svenska medborgare som tillhör en utlandsförsamling får prövas när resultatet av utredningen om verksamheten bland svenskar utomlands föreligger. Redan med nuvarande bestämmelser i kyrkoordningen kan en icke svensk medborgare som bor i ett annat land tillhöra Svenska kyrkan efter beslut av Centralstyrelsen. Vi delar Kyrkomötets besvärsnämnds uppfattning att det bör göras ett förtydligande så att det framgår klart att det är Kyrkostyrelsen som har att besluta i ärenden av detta slag.
Likaså kan bestämmelserna om vem som får tillhöra Svenska kyrkan liksom den grundläggande bestämmelsen om att ett dop i Svenska kyrkans ordning medför kyrkotillhörighet i sak kvarstå oförändrade. Sävare pastorat anser att det med hänsyn till det stora antalet invandrare måste vara möjligt att det kan ske dop utan att detta medför tillhörighet till Svenska kyrkan. Genom dopet inlemmas den som döps i Kristi kyrka men tas också upp i ett konkret kyrkosamfund. Detta samband mellan dop och kyrkotillhörighet är grundläggande för bestämmelserna om kyrkotillhörigheten i Svenska kyrkan och måste så förbli. Skall någon döpas och därmed tillhöra ett annan kyrka än Svenska kyrkan bör dopet ske i den kyrkans ordning. I kyrkoordningsförslagets 17 kap. 17 § finns bestämmelser om att en präst i Svenska kyrkan får leda gudstjänster och kyrkliga handlingar enligt den ordning som gäller i någon annan evangelisk-luthersk kyrka som tillhör Lutherska världsförbundet eller i något annat kristet trossamfund som Svenska kyrkan genom beslut av Kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild ekumenisk samverkan med. Ett dop som en präst förrättar på grundval av den bestämmelsen medför inte att den som döps tas upp i Svenska kyrkan. Vi menar att dop och kyrkotillhörighet har ett sådant samband att ett dop i Svenska kyrkans ordning skall medföra tillhörighet till Svenska kyrkan.
Även om det inte heller i övrigt bör göras några principiella förändringar i bestämmelserna om tillhörigheten till Svenska kyrkan är det ändå nödvändigt att göra vissa justeringar av främst formell art. Detta bl.a. med hänsyn till vissa föreskrifter i lagen om trossamfund (1998:1593).
I lagen om trossamfund 3 § föreskrivs att ingen är skyldig att tillhöra något trossamfund. Ifråga om barns rätt att komma till tals anges i lagens 4 § att vid barns inträde i eller utträde ur ett trossamfund skall barnet själv ha samtyckt till in- eller utträdet, om barnet har fyllt 12 år. Gällande föreskrifter i kyrkolagen anger en åldersgräns på 15 år. Kyrkoordningens bestämmelser måste på denna punkt överensstämma med lagen om trossamfund. I några remissvar har föreslagits att gällande åldersgräns skall stå kvar men detta är alltså inte möjligt.
I bestämmelserna om vuxnas upptagande i kyrkans föreslår vi den förändringar att den som tillhör en kyrka eller ett samfund varmed Svenska kyrkan genom beslut av Kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild ekumenisk samverkan skall behandlas på samma sätt som den som är döpt i en annan evangelisk-luthersk kyrka. Det innebär att de skall tas upp i Svenska kyrkan efter anmälan utan att de behöver begära undervisning i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.
Beträffande formen för utträde ur kyrkan innebär utredningsförslaget att det inte skall krävas att två personer har bevittnat undertecknandet av en handling varigenom någon anmäler sitt utträde ur Svenska kyrkan. Det kan nämligen starkt ifrågasättas om ett sådant krav kan ställas. En anmälan från en enskild utan en bevittnad namnteckning bör därför behandlas på samma sätt som en bevittnad anmälan. Ett antal remissinstanser menar att kravet på att anmälan skall vara bevittnad bör finnas kvar. Kyrkomötets besvärsnämnd delar uppfattningen att det inte går att ställa upp något krav på att en anmälan om utträde skall vara bevittnad. Grundläggande för rätten till utträde är föreskriften i 3 § lagen om trossamfund. Där sägs att ingen är skyldig att tillhöra något trossamfund. Vi delar bedömningen att det inte är möjligt att genom kyrkoordningen som ett särskilt formkrav föreskriva att en utträdesanmälan skall vara bevittnad. Vi ser det inte heller som möjligt att i kyrkoordningen ange att en anmälan måste ske enskilt. Den som utträder skall naturligtvis själv svara för sin utträdesanmälan, men därutöver kan inte ställas några krav som kan uppfattas som hindrande.
Genom att det finns krav på att ett skriftligt bevis skall utfärdas så snart någon har trätt ut ur kyrkan undviks risken för missförstånd eller att någon obehörig lämnat en anmälan om utträde. Kyrkomötets besvärsnämnd föreslår att beviset om utträde alltid skall sändas med post till kyrkobokföringsadressen. Detta för att för att minimera risken för falska anmälningar. Med de föreslagna bestämmelserna kan den som anmäler sitt utträde personligen begära att omedelbart få ett skriftligt bevis. Besvärsnämnden framför att det kan dröja avsevärd tid innan det kommer till den personens kännedom att en anmälan skett om det rör sig om en falsk anmälan. Enligt vår uppfattning saknas skäl för att göra den av Besvärsnämnden föreslagna förändringen av bestämmelserna. Vid en personlig anmälan måste kyrkoherden eller präst som på kyrkoherdens uppdrag tar emot en personlig anmälan alltid förvissa sig om att det verkligen är den person som skall utträda som gör anmälan. Därmed föreligger inte den risk för en falsk anmälan som är utgångspunkten för Besvärsnämndens förslag.
Från och med den 1 april 1997 prövar kyrkoherden i en icke-territoriell församling frågor om kyrkotillhörigheten för den som är medlem i en sådan församling. Bestämmelserna på detta område bygger på att det finns ett kyrkokommunalt medlemskap i icke-territoriella församlingar vilket inte är beroende av om någon tillhör Svenska kyrkan eller ej. Det kyrkokommunala medlemskapet upphör med de ändrade kyrka-statrelationerna. Därmed kommer endast den som tillhör Svenska kyrkan att tillhöra en icke-territoriell församling. De nu gällande bestämmelserna kan inte kvarstå helt oförändrade. För den som vill och har rätt att tillhöra en icke-territoriell församling bör frågor om upptagande i kyrkan prövas av kyrkoherden i den icke-territoriella församlingen. För barn vars föräldrar eller annan vårdnadshavare tillhör en icke-territoriell församling bör också frågor om upptagande i kyrkan prövas av kyrkoherden i den icke-territoriella församlingen.
I utredningsförslagets bestämmelser om överklagande sägs att Kyrkostyrelsens beslut skall kunna överklagas hos Kyrkans besvärsnämnd (Svenska kyrkans överklagandenämnd). Detta gäller dels beslut enligt 1 § om att någon annan än en svensk medborgare, eller utländsk medborgare bosatt i Sverige, skall få tillhöra Svenska kyrkan, dels beslut enligt 6 § om inträde i eller utträde ur Svenska kyrkan för den som inte är folkbokförd i Sverige. För beslut enligt 1 § finns inga närmare bestämmelser. Det är snarast fråga om att göra en pastoral bedömning avseende personer som av släktskap eller på grund av delaktighet i Svenska kyrkans utlandsarbete vill tillhöra Svenska kyrkan. Eftersom det saknas bestämmelser mot vilka ett beslut kan prövas får en prövning i Överklagandenämnden av ett överklagat beslut karaktären av enbart en ny lämplighetsbedömning. Vi menar därför att ett beslut enligt 1 § inte skall kunna överklagas. Det finns inte några rättssäkerhetsskäl som talar för att ett beslut av detta slag skall kunna överklagas. Ifråga om beslut enligt 6 § om inträde i eller utträde ur Svenska kyrkan för den som inte är folkbokförd i Sverige förhåller det sig på denna punkt annorlunda. Ett sådant beslut bör kunna överklagas på samma sätt som ett motsvarande beslut av en kyrkoherde avseende någon som är folkbokförd i Sverige.
Helsingborgs kyrkliga samfällighet framför vissa sypunkter på den information som bör finnas på en utträdesblankett. Vi menar att det är viktigt med en så tydlig information som möjligt både om vad det innebär att tillhöra Svenska kyrkan och om konsekvenserna av ett utträde. Under 1999 påbörjar Svenska kyrkan arbetet med att profilera sig som ett självständigt trossamfund och att till en vidare krets förmedla de värden som finns i kyrkan och som gör att människor känner glädje över sin kyrkotillhörighet. Parallellt sker ett inomkyrkligt utvecklingsarbete så att kyrkans samtliga nivåer förbättrar sin förmåga att kommunicera med sina tillhöriga. När utträdesblanketter förmedlas av församlingarna är det naturligt att det också - som redan nu ofta torde vara fallet - ges en skriftlig information om kyrkotillhörighetens betydelse och konsekvenserna av ett utträde.
8.7 Sjunde avdelningen - Kyrkliga uppdrag och befattningar
Centralstyrelsens förslag: Behörig att utöva uppdraget som biskop är den som vigts till biskop i Svenska kyrkans ordning.
Den som vigs till biskop skall vara prästvigd.
Biskopsvigningen äger rum så snart som möjligt efter utnämningen.
En biskop har tystnadsplikt avseende bikt och enskild själavård.
En biskop som har övergivit kyrkans lära, som själv begär det eller som utträtt ur Svenska kyrkan skall förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst. Obehörighetsförklaring får beslutas om en biskop har brutit sina vigningslöften eller är uppenbart olämplig för sitt uppdrag.
Frågor om behörighet för en biskop att utöva kyrkans ämbete prövas av Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt. Utöver vissa förändringar av främst språklig karaktär har vi lagt till en bestämmelse om att den som vigs till biskop skall vara prästvigd.
Remissinstanserna
Fråga 34
29 kap. Uppdraget som biskop
Bestämmelser om behörighet att utöva uppdraget som biskop, om tystnadsplikt och om hur en biskop kan mista sin behörighet
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
En betydande majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslagen till bestämmelser om uppdraget som biskop. De förslag till justeringar som framförs avser i första hand de båda första paragraferna som avser behörigheten att utöva och överlämnande av uppdraget som biskop. Utöver vad som framgår nedan finns också förslag att det skall anges i kyrkoordningen att en biskop skall vara konfirmerad. Frågor om konfirmationens betydelse för kyrkliga uppdrag behandlas i skrivelsens avsnitt 7.2.
Svenska kyrkans utbildningsnämnd noterar att det inte anges några som helst behörighetskrav för biskop. Nämnden menar att något borde formuleras i likhet med vad som sker för präst. Det bör vara lika viktigt att biskopen skall tillhöra Svenska kyrkan och vara döpt. Vidare bör det, i likhet med vad som gäller för präster, införas att en biskop måste förklarat sig beredd att fullt ut tjänstgöra med andra biskopar och präster, oavsett kön, i Svenska kyrkans gudstjänster. Flera andra remissinstanser framför motsvarande förslag till förändringar i bestämmelserna om behörighet att utöva uppdraget som biskop. Göteborgs Haga församling önskar utöka 2 § enligt följande: Till biskop får bara den vigas som har valts till biskop i ett stift och förklarat sig beredd att viga kvinnliga prästkandidater och fullt ut tjänstgöra med såväl kvinnliga som manliga präster. Med erfarenhet från Göteborgs stift finner vi det angeläget att säkerställa att endast den som är beredd att viga kvinnor till präster kan vigas till biskop. Vi finner inte detta på något sätt strida mot demokratiska val av biskop - endast trygga Svenska kyrkans ordning och bestånd. Domkapitlet i Västerås menar att frågan om prästvigning som villkor bör undersökas närmare. Burlövs församling anger att med hänsyn till Svenska kyrkans uppbyggnad bör det vara så att den som blir behörig att vara biskop också skall ha behörighet att utöva det kyrkliga ämbetet som präst. Med ett sådant behörighetskrav för biskop blir det tydligare att biskopen kan döpa, leda nattvardsfirande, mottaga bikt etc. Strängnäs domkyrkoförsamling anser att biskopsvigning bör ske i samband med tillträde av biskopstjänst, inte omedelbart efter att bevis om utnämningen har utfärdats.
Domkapitlet i Skara och Skara stiftssamfällighet menar att av de i 29 kap 5 § angivna obehörighetsfallen borde, vid beslut om återfående av behörigheten enligt 6 §, det inte vara möjligt att besluta om sådan förnyad behörighet om tystnadsplikt brutits. Även i vissa andra fall kan ifrågasättas om "ändrade förhållanden" verkligen kan inträda på ett sådant sätt att behörigheten är möjlig att återfå. Detsamma sägs också beträffande motsvarande bestämmelser i kapitlet om uppdraget som präst. Flemingsbergs församling konstaterar att en biskop enligt förslaget till kyrkoordning kan förklaras olämplig att utöva kyrkans ämbete av olika orsaker. Församlingen ifrågasätter hur detta formuleras i framförallt 5 § punkterna 3 och 4. Vad gäller punkten 3 bör det centrala vara huruvida biskopen har förmåga att utföra sitt arbete. Knappast om biskopen "rätt" utövar kyrkans ämbete. Ett felaktigt utövande vad gäller brott mot vigningslöften och tystnadsplikt faller under punkterna 1 och 2. Att biskopen genom sitt levnadssätt skulle kunna förklaras obehörig är ett vanskligt förslag. Frågan om vad som är ett olämpligt levnadssätt och vilket anseende en biskop bör ha, är inte enkla frågor. Därför bör den typ av formuleringar som lämnar mycket öppet för tolkningar undvikas. Motsvarande anför församlingen även i fråga om uppdragen som präst och diakon.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Allmänt om bestämmelserna rörande kyrkans vigningstjänst
Bestämmelserna i kyrkoordningens tre kapitel om uppdragen inom kyrkans vigningstjänst anknyter terminologiskt och principiellt till kyrkohandbokens vigningsordningar. Den som vigs anförtros och åtager sig uppdraget att vara biskop respektive präst eller diakon. I stället för att som hittills varit fallet skriva "behörighet att utöva det kyrkliga ämbetet som biskop/präst" står i vårt förslag "behörighet att utöva uppdraget som biskop/präst/diakon". Vidare talas i gällande föreskrifter om att någon kan skiljas från "rätten att utöva det kyrkliga ämbetet" och om "rätt att åter utöva det kyrkliga ämbetet". I dessa fall talas i kyrkoordningsförslaget om behörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. Det är viktigt att inte använda begrepp som kan ge intryck av att det främst är fråga om en rättighet som tillkommer vissa personer. Den som vigs betros med ett uppdrag och förpliktar sig att i och för församlingen fullgöra vissa uppgifter.
Vissa särskilda frågor rörande uppdraget som biskop
Föreskrifter om uppdraget som biskop finns i kyrkliga kungörelsen (SKFS 1992:12) om det kyrkliga ämbetet som präst och biskop. Bestämmelserna i kyrkoordningsförslaget bygger i stor utsträckning på dessa föreskrifter. I kyrkoordningsförslaget finns också bestämmelser som saknar en direkt motsvarighet i gällande regelsystem.
Flera remissinstanser har tagit upp frågan om särskilda behörighetsvillkor för den som skall vigas till biskop. Grundläggande bestämmelser som avser alla uppdragen inom kyrkans vigningstjänst finns i 25 kap. 2 §. Dessa villkor har vi kommenterat i skrivelsens avsnitt 8.5.9. Härtill föreslår vi att det skall anges i kyrkoordningen att den som vigs till biskop skall vara prästvigd. Biskopen skall enligt det uppdrag som ges i vigningen bl.a. "bära ansvar för att Guds ord blir rent och klart förkunnat och sakramenten rätt förvaltade". Till biskopens liksom till prästens uppgifter hör att förkunna Guds ord och dela ut sakramenten. Det kan sägas att detta innefattas i det uppdrag som ges vid biskopsvigningen. Samtidigt finns det anledning att tydliggöra innehållet i de olika uppdragen. Det är olika uppdrag inom samma vigningstjänst, som inte är hierarkiskt uppbyggd så att ett uppdrag innefattar ett annat. Det har endast hänt en gång under 1900-talet att någon som inte är präst har valts och utnämnts till biskop, nämligen när Manfred Björkquist blev Stockholms stifts första biskop. Då tillämpades ordningen att biskopsvigningen föregicks av en prästvigning. Vi menar att den ordningen också bör gälla fortsättningsvis och därför fastställas i kyrkoordningen. Därmed står det också klart, att när det i kyrkoordningen anges att den som är behörig att utöva uppdraget som präst får fullgöra en viss uppgift inbegrips också biskoparna.
Bestämmelsen att en biskop har tystnadsplikt om det han eller hon erfarit vid bikt och enskild själavård kommenteras närmare i skrivelsens avsnitt 8.12.1.
Obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst
Bestämmelserna om obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst är i huvudsak desamma för de tre uppdragen som biskop, präst och diakon. Det som sägs i det följande avser därför inte endast uppdraget som biskop utan även uppdragen som präst och diakon. Eftersom präster och diakoner står under tillsyn av biskop och domkapitel är det domkapitlet som prövar frågor om behörighet och obehörighet för dem som har dessa uppdrag. Då det gäller biskoparna ligger uppgiften att pröva frågor av detta slag på Svenska Kyrkans ansvarsnämnd för biskopar.
När frågan om en eventuell obehörighetsförklaring prövas avser den alltid att utöva kyrkans vigningstjänst, inte enbart ett uppdrag inom vigningstjänsten. Detta medför att den som är behörig att utöva mer än ett uppdrag, vilket alltid gäller en biskop, inte kan skiljas från behörigheten eller förklaras obehörig att utöva endast ett av dessa uppdrag. Grunderna för beslut av detta slag är av den karaktären att det inte är möjligt att tillämpa dem enbart för ett uppdrag.
Enligt gällande föreskrifter i 5 § SKFS 1992:12 om det kyrkliga ämbetet som präst och biskop skall en präst - och därmed också en biskop - som har övergett Svenska kyrkans lära skiljas från rätten att utöva det kyrkliga ämbetet. Motsvarande bestämmelser föreslår vi skall finnas i kyrkoordningen. Därtill bör gälla att en biskop, en präst eller en diakon som själv begär det eller som har utträtt ur Svenska kyrkan också skall skiljas från behörigheten att utöva kyrkans vigningstjänst. I dessa fall skall således endast prövas om någon av förutsättningarna är uppfylld. Om det är så skall det ske en obehörighetsförklaring.
Det finns också förhållanden som kan medföra att någon bör förklaras obehörig att utöva vigningstjänsten, men som inte alltid leder till ett sådant beslut vid en prövning i det enskilda fallet. I 3-4a §§ kyrkliga kungörelsen om det kyrkliga ämbetet som präst och biskop finns föreskrifter om under vilka förutsättningar en präst(biskop) får skiljas från rätten att utöva det kyrkliga ämbetet. Det gäller den som är anställd som präst och genom en lagakraftägande dom eller beslut har blivit avskedad. Detsamma gäller den som inte är anställd som präst och som på grund av sitt levnadssätt eller annars i avsevärd mån har skadat det anseende en präst bör ha. Vidare finns i den nämnda kungörelsen föreskrifter om att en präst som ålagts disciplinpåföljd eller som dömts för att ha begått ett brott får förklaras obehörig för viss tid. En präst som inte är anställd som präst får förklaras obehörig för viss tid om det vidtagits en åtgärd för att väcka åtal mot prästen.
Vi har tidigare i avsnitt 7.1.5 förslagit att domkapitlet skall kunna skilja även den som har en anställning som präst från behörigheten att utöva kyrkans vigningstjänst eller förklara en sådan präst obehörig att utöva vigningstjänsten. Detsamma skall enligt vårt förslag gälla den som har en anställning som diakon. Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar skall också kunna fatta ett motsvarande beslut avseende den som är anställd som biskop. Förutsättningarna för bestämmelserna på detta område ändras, när frågor som avser anställningen inte måste behandlas före frågor om behörigheten att utöva vigningstjänsten. Samma bestämmelser om skiljande från behörigheten eller obehörighetsförklaring bör därmed gälla för alla uppdrag inom vigningstjänsten. Detta oavsett vilken slags anställning det gäller eller om den som prövas inte innehar någon anställning.
Vårt förslag innebär att ett domkapitel respektive Ansvarsnämnden får förklara den obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst som visat sig uppenbart olämplig för sitt uppdrag. I kyrkoordningen bör närmare anges när en sådan uppenbar olämplighet föreligger. Det bör gälla om någon som utövar ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst har
· brutit de löften som han eller hon har givit vid vigningen,
· på grund av sjukdom eller av annan liknande anledning förlorat förmågan att rätt utöva vigningstjänsten, eller
· genom brottslig gärning, på grund av sitt levnadssätt eller på annat sätt i avsevärd mån har skadat det anseende en biskop/präst/diakon bör ha.
I dessa fall får fattas beslut om obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. Det innebär en prövning i två steg. Först prövas om någon av förutsättningarna är uppfylld. Därefter skall domkapitlet respektive Ansvarsnämnden pröva om den sålunda fastställda olämpligheten verkligen skall leda till ett beslut om obehörigförklarande. Om man finner att någon av förutsättningarna är uppfylld men ändå inte beslutar om en obehörigförklaring kan detta i och för sig ses som en "varning". Beslutet bör dock inte ges någon sådan formell beteckning, utan avgörandet skall avse om det skall ske en enobehörighetsförklaring eller ej.
Den första av de angivna punkterna är direkt kopplad till vigningslöftena. Löftena skiljer sig inte endast mellan uppdragen utan också från tid till annan. Det är därför viktigt att klarlägga vilka löften den som prövas har avlagt vid sin vigning eller eventuellt sina vigningar.
Den andra punkten skall inte ges tolkningen att det ställs krav på de fysiska färdigheterna, t.ex. i liturgiska sammanhang ifråga om biskopar och präster. I stället avses sådana sjukdomar, skador, m.m. som lett till att man förlorat förmågan att avgöra vad som är rätt utövande av kyrkans vigningstjänst. Det som avses är således om det uppstår sådana brister i omdömet att man inte längre utövar vigningstjänsten på ett rätt sätt.
I den tredje punkten markeras att kyrkan ställer krav på dem som betrotts med ett särskilt uppdrag, inte bara i den direkta utövningen av tjänsten utan också i det privata livet. De brottsliga gärningar som skall kunna leda till förlust av rätten att utöva kyrkans vigningstjänst kan lika väl ha skett mot familjemedlemmar eller i trafiken som i kyrkans verksamhet. Varje form av brott skall dock inte automatiskt leda till förlust av rätten att utöva vigningstjänsten. Någon uppdelning, t.ex. efter brottets straffvärde i allmän lagstiftning, mellan sådana brott som normalt bör föranleda ingripande och sådana som kan bortses från, bör inte göras bl.a. av det skälet att kyrkan kan värdera brotten annorlunda, när de begås av någon betrotts med ett särskilt uppdrag, än det allmänna straffvärdet. Som exempel kan nämnas att kyrkan sannolikt ser mer allvarligt än lagstiftaren på ett ringa snatteribrott eller ett fall av ringa sexuellt ofredande. Samtidigt kanske kyrkan är mer benägen att acceptera vissa former av "civil olydnad", t.ex. att gömma utvisningshotade flyktingar.
Med brottslig gärning avses givetvis sådana gärningar som finns dokumenterade i en lagakraftvunnen fällande dom. Prövningen skall dock inte inskränkas till att grundas enbart på sådana gärningar. Även icke straffbelagda handlingar, som påvisar en för kyrkan oacceptabel livsstil, bör kunna läggas till grund för ett ingripande. Med "på annat sätt" avses situationer som ligger de brottsliga gärningarna eller den oacceptabla livsföringen nära. En sådan situation kan vara att biskopen/prästen/diakonen frikänts i domstol på grund av att brottet är preskriberat. Däremot bör det inte komma ifråga att Ansvarsnämnden gör en egen bevisvärdering och "överprövar" frikännande domstolsdomar.
För biskopar och präster tillkommer i uppräkningen ytterligare en punkt som kan utgöra en grund för obehörighetsförklaring, nämligen om de har brutit sin tystnadsplikt i fråga om sådant som de har erfarit under bikt eller enskild själavård. Detta är egentligen ett särfall av den första punkten som gäller vigningslöftena. Den absoluta tystnadsplikten för bikt och enskild själavård är dock en så viktig del av kyrkans ordning, att brott mot denna tystnadsplikt bör tas upp som en särskild punkt, trots att brottet också torde innefatta brott mot vigningslöftena. I fråga om diakonerna får det alltså prövas om ett brott mot tystnadsplikten innebär att ha brutit vigningslöftet att följa kyrkans ordning.
I 8 § kyrkliga kungörelsen om det kyrkliga ämbetet som präst och biskop finns föreskrifter om att åter få rätt att utöva det kyrkliga ämbetet. Där sägs att sådana frågor prövas beträffande präster av det domkapitel som tidigare beslutat att skilja prästen från rätten att utöva det kyrkliga ämbetet som präst. En ansökan får bara prövas om den tillstyrks av stiftets biskop. För biskopar prövas motsvarande fråga av Ansvarsnämnden för biskopar.
Det bör även fortsättningsvis vara möjlighet att åter förklaras behörig att utöva kyrkans vigningstjänst. Det är dock endast fråga om en möjlighet att åter ges behörighet, inte någon rättighet. Detta bör markeras genom att det anges, att en behörigförklaring får göras. Det är på intet sätt självklart att den som är obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst skall återfå behörigheten bara för att det som lagts till grund för obehörigheten har upphört. I sådana situationer behövs en grundlig analys av på vilket sätt situationen har ändrats och om vederbörande i fortsättningen kan anses lämplig att utöva sitt uppdrag.
Centralstyrelsens förslag: I kyrkoordningen förs in bestämmelser i huvudsak motsvarande dem som nu gäller om vem som är behörig att utöva uppdraget som präst och om behörighetsförklaring.
Kyrkostyrelsen skall fastställa vilken utbildning och praktisk tjänstgöring som krävs för att få prövas av ett domkapitel i prästexamen.
En präst har tystnadsplikt avseende bikt och enskild själavård.
En präst som är anställd i Svenska kyrkan skall ha rätt att delta i överläggningar på kallelse av biskop och kontraktsprost och i de val som regleras i kyrkoordningen.
En präst som har övergivit kyrkans lära, som själv begär det eller som utträtt ur Svenska kyrkan skall förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst. Obehörighetsförklaring får beslutas om en präst har brutit sina vigningslöften eller är uppenbart olämplig för sitt uppdrag.
Frågor om behörighetsförklaring av en präst som tidigare förklarats obehörig att utöva kyrkans ämbete prövas av det domkapitel som beslutade om obehörighetsförklaringen och av biskopen i det stiftet.
Förslag som avser uppdraget som präst behandlas också i avsnitt 7.1.
Utredningens förslag: I utredningen finns inget förslag om rätt för en präst att inom ramen för sin anställning delta i överläggning på kallelse av biskop eller kontraktsprost eller i kyrkliga val. Inte heller finns i utredningen förslag om den befogenhetsprövning som behandlas närmare i avsnitt 7.1. I övrigt överensstämmer utredningsförslaget i huvudsak med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 35
30 kap. Uppdraget som präst
Bestämmelser om behörighet att utöva uppdraget som präst, om tystnadsplikt och om hur en präst kan mista sin behörighet
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
En klar majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslagen till bestämmelser om uppdraget som präst. De förslag till justeringar som framförs avser i första hand bestämmelserna behörigheten att utöva och överlämnande av uppdraget som präst. Utöver vad som framgår nedan finns också förslag att det skall anges i kyrkoordningen att en präst skall vara konfirmerad. Frågor om konfirmationens betydelse för kyrkliga uppdrag behandlas i skrivelsens avsnitt 7.2.
Domkapitlet i Lund framhåller vikten av att det i kyrkoordningen blir klarlagt att prästen i sin ämbetsutövning är underställd biskopen och menar att en möjlighet är att komplettera 30 kap. 1 § med en sådan bestämmelse.
Sköns församling framhåller att det är synnerligen viktigt att såväl de som vigs till präster som de som är präster och söker domprost- eller kyrkoherdetjänster till fullo accepterar och är beredda att samarbeta med kvinnliga präster. Eftersom det finns kvinnoprästmotståndare som ej anser att kvinnliga präster över huvud taget kan betraktas som präster kan de hävda att de uppfyller den föreslagna regeln att "fullt ut tjänstgöra med andra präster i Svenska kyrkans gudstjänster" på grund av de ej anser att kvinnliga präster är präster. Den föreslagna texten bedöms ej som tillräcklig. Församlingen föreslår att det istället skall talas om att fullt ut samverka med alla prästvigda kvinnor och män i Svenska kyrkans gudstjänster. Samma eller motsvarande förslag finns i flera yttranden i fråga om såväl bestämmelserna om behörighetsförklaring som om prästexamen. Bl.a. Lannaskede pastorat menar att det skall tilläggas "såväl manliga som kvinnliga" och Timrå församling föreslår att det skall stå om att fullt ut tjänstgöra med andra präster oavsett kön i Svenska kyrkans gudstjänster. Vederslövs och Dänningelanda församlingars gemensamma kyrkoråd anser däremot att det inte skall finnas särskilda regler om att någon skall förklara sig beredd att fullt ut tjänstgöra med andra präster i Svenska kyrkans gudstjänster. Ingen får hindras från att vara/bli medlem i kyrkan, förtroendevald, anställd eller ämbetsbärare, kyrkoherde, domprost eller biskop av den anledningen att han omfattar kyrkans gamla uppfattning i frågan om kvinnliga präster. Vidare menar kyrkorådet att det bland Svenska kyrkans prästerskap i dag finns personer med så speciella deklarerade uppfattningar att det inte är rimligt att tvinga andra präster att tjänstgöra i gudstjänster tillsammans med så profilerade präster. Göteborgs stiftssamfällighet menar att punkt 5 behöver förtydligas med hänsyn till att den föreslagna formuleringen inte fungerar. Det måste klart framgå att det gäller samarbete med såväl manliga som kvinnliga präster. Bl.a. Partille kyrkliga samfällighet föreslår att "Inom Lutherska världssamfundet" skall strykas i 2 och 4 §§. Motsvarande framförs också i yttranden över kapitlet om uppdraget som diakon.
Svenska kyrkans utbildningsnämnd ser det som ologiskt att det i 29 kap. 6 § förslaget till kyrkoordning sägs att Kyrkostyrelsen skall fastställa utbildningskrav för behörighet att prövas i prästexamen. I 10 kap. 3 § anges att det är Kyrkomötet eller något organ som Kyrkomötet bestämmer som skall ha denna uppgift. Utbildningsnämnden menar att det skall stå samma sak även i 29 kap. 6 § och tillägger att Kyrkomötet kanske kommer att uppdraga detta åt en nämnd för utbildning.
Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet anser det vara mycket grannlaga att göra prövning utifrån 30 kap 11 § punkterna 1 och 3. Löftadalens kyrkliga samfällighet menar att i 11 § punkt 3 ger ordet "rätt" fel associationer, nämligen till värdet istället för funktion och förslår istället "nöjaktigt".
Tingstads församling ställer frågan om vem som prövar behörighet för den som skall tjänstgöra inom EFS.
Domkapitlet i Karlstad säger att Ansvarsnämnden har gedigen teologisk kompetens och Besvärsnämnden mest kyrkorättslig kompetens. Domkapitlet anser olämpligt att ha två olika organ prövar ämbetsfrågan för de tre olika leden i det principiellt odelade ämbetet. Prövning av behörighetsfrågor för präster bör därför föras över från Besvärsnämnden till Ansvarsnämnden.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
I fråga om de allmänna villkoren för att vigas till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst hänvisas till skrivelsens avsnitt 8.5.9 och i frågor om att obehörighetsförklara en präst till det föregående avsnittet om uppdraget som biskop. Vidare behandlas vissa frågor av betydelse för uppdraget som präst i avsnitt 7.1 Prästanställning.
Behörighetsförklaring
Ett ömsesidigt ämbetserkännande utgör i regel en viktig del i olika ekumeniska överenskommelser. Detta har varit också varit fallet vid överenskommelser som ingåtts av Svenska kyrkan de senaste åren genom beslut av Kyrkomötet. Dessa frågors betydelse för kyrkans enhet visade sig också när Kyrkomötet och Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens (EFS) årsmöte 1990 ömsesidigt bekräftade Svenska kyrkans och EFS gemenskap i en och samma kyrka med full andlig enhet och solidaritet. Ett viktigt uttryck för detta blev de förnyelsegudstjänster där inom EFS redan avskilda predikanter genom en vigningshandling gavs det utvidgade uppdraget att vara präster i Svenska kyrkan och att nya EFS-pastorer härefter vigs till präster i Svenska kyrkan. Ämbetserkännandets betydelse för enheten har även framträtt i diskussionerna kring de präster i Svenska kyrkan som inte bejakar giltigheten i sina kvinnliga kollegors vigning och sakramentsförvaltning.
I 3 § kyrkliga kungörelsen (SKFS 1989:8) om behörighet att utöva det kyrkliga ämbetet som präst sägs, att domkapitlet får förklara en präst i en kyrka med vilken Svenska kyrkan står i nattvardsgemenskap behörig att utöva det kyrkliga ämbetet som präst för visst tillfälle eller viss bestämd tid. När denna kungörelse tillkom angavs att den skulle vara av interimistisk karaktär (CsSkr 1989:12, KL 1989:31). 1992 års kyrkomöte begärde också med bifall till motion 1992:11, att Centralstyrelsen skulle göra en översyn av SKFS 1989:8 (2KL 1992:2, kskr 1992:14). I motionen pekades bl.a. på att endast präster från de nordiska evangelisk-lutherska kyrkorna kan behörighetsförklaras tills vidare medan övriga behörighetsförklaringar måste avse viss tid eller visst tillfälle. Vidare konstaterades att prästvigningen i kyrkor/samfund med vilka Svenska kyrkan står i nattvardsgemenskap erkänns av Svenska kyrkan.
Mot bakgrund bl.a. av 1992 års kyrkomötes beslut innebär bestämmelserna om behörighetsförklaring för utövande av uppdraget som präst i förslaget till kyrkoordning vissa ändringar i förhållande till vad som nu gäller. Motsvarande bestämmelser skall enligt vårt förslag gälla även vid behörighetsförklaring av en diakon.
Kyrkoordningsförslaget innebär att domkapitlet får behörighetsförklara den som är präst i en annan evangelisk-luthersk kyrka eller i en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan genom beslut av Kyrkomötet ingått en särskild ekumenisk överenskommelse med. En sådan behörighetsförklaring bör lika lite som när uppdraget ges vid en vigning i Svenska kyrkans ordning ha en tidsgräns. Den som i enlighet härmed förklarats behörig att utöva uppdraget som präst skall kunna inneha en anställning i Svenska kyrkan. Därför bör också finnas vissa ytterligare villkor såsom tillhörighet till Svenska kyrkan, kunskaper i svenska språket samt de kunskaper och erfarenheter i övrigt som behövs för att någon skall kunna utöva sitt uppdrag i Svenska kyrkan. I enlighet med vad som föreslås gälla för att vigas till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst måste en präst som skall behörighetsförklaras förklara sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön.
Som en följd av den särskilda lutherska kyrkogemenskapen inom Lutherska världsförbundet saknas anledning att bevara den skillnad mellan de nordiska evangelisk-lutherska kyrkorna och andra lutherska kyrkor inom denna gemenskap som hittills gjorts vid behörighetsförklaring av präster. I fråga om andra kyrkor och samfund bör det inte vara nattvardsgemenskapen som är kriteriet för om en behörighetsförklaring är möjlig utan Kyrkomötets beslut om en ekumenisk överenskommelse. Så snart en sådan överenskommelse avser ett ämbetserkännande blir bestämmelserna om behörighetsförklaring tillämpliga. Det är naturligt att en präst eller diakon som genom behörighetsförklaring övergår till att utöva sitt uppdrag i Svenska kyrkan avger de löften som finns i kyrkohandbokens respektive vigningsordning. Detta bl.a. med hänsyn till att domkapitlets tillsyn över ämbetsutövningen är kopplad till dessa löften.
Även om det finns ett ömsesidigt ämbetserkännande bör domkapitlet pröva den enskilda prästen före en behörighetsförklaring. Ett ömsesidigt ämbetserkännandet medför inte en automatisk behörighet för var och en som är präst respektive diakon i den andra kyrkan eller det andra samfundet.
Det bör också vara möjligt att låta en behörighetsförklaring avse en viss tid eller ett visst tillfälle. I ett sådant fall, som inte avses att leda till en anställning, behöver det inte finnas andra villkor än att den som behörighetsförklarats kommer från en annan evangelisk-luthersk kyrka eller från en kyrka med vilken det finns en särskild ekumenisk överenskommelse. Det finns inte heller anledning att för en begränsad behörighetsförklaring ha några bestämmelser om att avge vigningslöften.
Domkapitlet bör även kunna behörighetsförklara en präst från en annan kyrka än en evangelisk-luthersk kyrka eller en kyrka med vilken ingåtts en särskild ekumenisk överenskommelse. Enligt praxis prästvigs inte en präst från den romersk-katolska kyrkan eller från en gammalkatolsk, orientalisk eller ortodox kyrka på nytt vid övergång till tjänst i Svenska kyrkan. I detta fall är det dock inte fråga om kyrkor där det finns ett uttryckligt ömsesidigt ämbetserkännande och inte heller en ömsesidig nattvardsgemenskap. Det gäller kyrkor som lever i viss kontinuitet med den odelade kyrkan; de är inte kyrkor eller tillhör kyrkofamiljer som direkt brutit med Svenska kyrkan eller den lutherska kyrkogemenskapen. Med hänsyn till behovet av en tydlig och gemensam praxis för Svenska kyrkan på detta område bör en behörighetsförklaring i fall av detta slag alltid föregås av samråd i Biskopsmötet. Även om det är ett domkapitel som beslutar om en behörighetsförklaring avser behörigheten inte enbart ett stift utan Svenska kyrkan som helhet. Det är inte möjligt att på ett uttömmande sätt räkna upp de kyrkor som här avses.
Prästexamen
I kyrkliga kungörelsen (SKFS 1991:15) om prästexamen finns bl.a. föreskrifter om vilken utbildning som ger behörighet att avlägga prästexamen. Denna fråga bör inte regleras i kyrkoordningen. Istället bör Kyrkomötet genom bestämmelser i kyrkoordningen delegera till Kyrkostyrelsen att besluta om vilken utbildning som krävs för att någon skall få genomgå prästexamen. Avsikten med detta är inte att det skall ske någon ändring i sak. Det blir dock möjligt att i framtiden ange att den praktisk-teologiska utbildningen som skall ha genomgåtts är den utbildning som ges vid Svenska kyrkans pastoralinstitut. Av formella skäl har det tidigare inte varit möjligt att föreskriva detta. Vidare kan anges vilken utbildning som krävs för den som skall prästvigas för tjänstgöring inom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS). För närvarande gäller att domkapitlet måste besluta om dispens från de ordinarie behörighetsvillkoren om någon skall prästvigas för tjänstgöring inom EFS och har genomgått den treåriga utbildningen vid Johannelunds teologiska institut. Bestämmelserna i kyrkoordningen innebär att det inte längre behöver bli fråga om ett dispensförfarande.
I den kyrkliga kungörelsen om prästexamen anges vidare vilka ämnesområden som prästexamen främst skall omfatta. Kyrkoordningsförslaget innebär en förändring också på denna punkt. Vi föreslår att det inte skall räknas upp några ämnesområden. Det är tillräckligt att mer allmänt ange att examinationen skall omfatta sådana teologiska ämnen som är väsentliga för att fullgöra uppdraget som präst i svenska kyrkan. Vidare bör uttryckligen sägas, att domkapitlet i prästexamen skall pröva inte endast prästkandidatens kunskaper utan också lämpligheten. I skriften Att bli präst i Svenska kyrkan, vilken utarbetats av Biskopsmötet i samverkan med Svenska kyrkans utbildningsnämnd, finns kriterier för antagningen av präster. Där sägs att sex kriteriegrupper kan anges, "nämligen kallelse, tro, andligt liv, intellektuell kapacitet, personlighet och ledarskap samt förankring i Svenska kyrkan". Innebörden av dessa antagningskriterier utvecklas närmare i den nämnda skriften. Domkapitlen bör ha en så långt möjligt likartad tillämpning av de gemensamma kriterierna. Det skall inte råda några påtagliga skillnader i fråga om hur prästkandidater bedöms och beträffande de förhållanden som är avgörande för om någon antas till prästvigning eller ej.
Rätt att delta i överläggningar m.m.
I 8 kap. 1 § anges som en av biskopens uppgifter att kalla präster och diakoner till överläggningar. Det finns också bestämmelser om att prästerna i stiftet har rösträtt vid val av biskop och vid val av ledamöter i domkapitlet. Vidare måste som en följd av tillsynen över dem som utövar ett uppdrag inom vigningstjänsten biskopen kunna kalla dessa till enskilda överläggningar. Kontraktsprosten skall biträda biskopen med ledning och tillsyn. För att fullgöra denna uppgift måste också kontraktsprosten, liksom hittills kunna kalla präster i kontraktet till överläggningar. En präst bör kunna delta i överläggningar av nämnt slag och i de val som stadgas i kyrkoordningen inom ramen för sin anställning. Vi föreslår därför att det förs in en bestämmelse om detta i kyrkoordningen.
Centralstyrelsens förslag: Diakonatet regleras kyrkorättsligt genom bestämmelser i kyrkoordningen om vem som är behörig att utöva uppdraget som diakon, om behörighetsförklaring, om överlämnade av uppdraget som diakon, om diakonexamen och om obehörighet att utöva uppdraget som diakon. Bestämmelserna motsvarar i stor utsträckning dem som redan gäller för uppdraget som präst.
Kyrkostyrelsen skall fastställa vilken utbildning och praktisk tjänstgöring som krävs för att få prövas av ett domkapitel i diakonexamen. I diakonexamen får den prövas som skall tjänstgöra som diakon i stiftet.
En diakon har tystnadsplikt avseende det han eller hon fått veta under enskild själavård.
En diakon som är anställd i Svenska kyrkan skall ha rätt att delta i överläggningar på kallelse av biskop och kontraktsprost och i de val som regleras i kyrkoordningen.
En diakon som har övergivit kyrkans lära, som själv begär det eller som utträtt ur Svenska kyrkan skall förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst. Obehörighetsförklaring får beslutas om en diakon brutit sina vigningslöften eller är uppenbart olämplig för sitt uppdrag.
Diakonexamen sker inför stiftets domkapitel. Bestämmelserna om vilket domkapitel som prövar behörigheten för en diakon att utöva kyrkans vigningstjänst motsvarar dem som redan gäller för präster. Frågor om behörighet för den som tidigare har förklarats obehörig att åter utöva kyrkans vigningstjänst prövas dock av det domkapitel som tidigare förklarat diakonen obehörig och biskopen i det stiftet.
Utredningens förslag: I utredningen finns inget förslag tystnadsplikt eller om rätt för en diakon att inom ramen för sin anställning delta i överläggning på kallelse av biskop eller kontraktsprost eller i kyrkliga val. Inte heller finns i utredningen förslag om den befogenhetsprövning motsvarande den som behandlas närmare i avsnitt 7.1 om prästanställning. I övrigt överensstämmer utredningsförslaget i huvudsak med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 36
31 kap. Uppdraget som diakon
Bestämmelser om behörighet att utöva uppdraget som diakon och om hur en diakon kan mista sin behörighet
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
En stor majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslagen till bestämmelser om uppdraget som diakon. De förslag till justeringar som framförs avser i första hand bestämmelserna behörigheten att utöva och överlämnande av uppdraget som diakon. I stor utsträckning finns i frågor om obehörighetsförklaring motsvarande synpunkter beträffande bestämmelserna om uppdraget som diakon som i fråga om uppdraget som präst. Dessa upprepas inte i nedanstående sammanställning. Det finns också förslag om att det inte skall ske någon kyrkorättslig reglering av diakonatet inom ramen för kyrkans ämbete. Utöver vad som framgår nedan finns också förslag att det skall anges i kyrkoordningen att en diakon skall vara konfirmerad. Frågor om konfirmationens betydelse för kyrkliga uppdrag behandlas i skrivelsens avsnitt 7.2.
Domkapitlet i Skara konstaterar att frågan om diakonatets ställning under många år noggrant har utretts och utvecklingen mot en restaurering av det karitativa diakonatet är tydlig i ett internationellt perspektiv. När Svenska kyrkan nu står inför sin största förändring i modern tid är det naturligt, såsom utredningen föreslår, att slutligt erkänna diakonatet som en del i det treledade ämbetet. Detta är inte en statusfråga utan en bekräftelse av en hundraårig utveckling av denna del av det kristna arbetet. Det handlar därmed egentligen inte om att införa ett nytt ämbete. Domkapitlet i Lund har tidigare tillstyrkt en kyrkorättslig reglering av diakonatet i huvudsak i enlighet med det som föreslås men är nu inte berett att stå fast vid denna tillstyrkan. Domkapitlet framhåller det diakonala arbetets nödvändighet och anser att i den meningen är diakonatet omistligt för kyrkan. Svenska kyrkan skall ha ett karitativt men inte ett liturgiskt diakonat och det är då inte möjligt att skriva "Diakonen kan också medverka i gudstjänsten" utan att det ger intryck av att diakonatet också är liturgiskt. Domkapitlet har noga prövat om det är möjligt att f.n. ge diakonatet en plats inom kyrkans ämbete och har funnit att det fortfarande finns alltför många frågetecken kring detta. Vad konstituerar egentligen kyrkans ämbete? Vad är diakonens exklusiva uppgift inom ämbetet? Vad innebär domkapitlets tillsyn? Domkapitlet menar att osäkerheten ger anledning till oro och föreslår att frågan om diakonatets ställning därför bör studeras ytterligare innan diakonatet ges en plats i kyrkoordningen inom kyrkans ämbete. Domkapitlet i Luleå hälsar med stor tillfredsställelse att förslaget till kyrkoordning också innebär att diakonin kyrkorättsligt blir en del av det kyrkliga ämbetet. Kyrkoordningens förslag innebär att en tydlig punkt sätts för den mångåriga tvehågsenhet som präglat kyrkan i denna fråga. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund hänvisar till de argument som talar mot att utvidga det kyrkliga ämbetet till att omfatta även diakoner som redovisas i betänkandet Bekännelse, gudstjänst, kyrkomöte, 1998:2, 6.3.3. Dessa argument har enligt förbundsstyrelsen sådan tyngd att förslaget om kyrkorättslig reglering av uppdraget som diakon inte nu bör genomföras. Förbundsstyrelsen fäster särskild vikt vid det faktum att diakonerna inte har några andra funktioner än sådana som alla kyrkotillhöriga kan svara för. Stiftelsen Vårsta Diakonigård välkomnar och tillstyrker de förändringar som är en konsekvens av att diakonatet inlemmas i kyrkans vigningstjänst och som innebär att diakoniinstitutionerna överlämnar till stiftsbiskopar och domkapitel ansvaret att ta beslut om diakonvigning samt tillsynsansvaret för de vigda diakonerna. Även övriga diakoniinstitutioner tillstyrker en kyrkorättslig reglering av diakonatet. Skara stiftssamfällighet menar att det är angeläget att ställa sig frågan vilka signaler ett infogande av diakonatet i ämbetet ger till allmänheten. Risken är påtaglig för att en sådan åtgärd kommer att uppfattas som en ny ämbetsdebatt och att frågan tillåts dominera och ge negativa effekter för kyrkan. Det handlar inte om att nedvärdera det förtjänstfulla arbete som utförs av diakonerna. Det är tvärtom viktigt att omsorgen värnas och även påminna om att sådant arbete dessutom utförs i hela församlingen som ett utflöde av det allmänna prästadömet. Ett införande av diakonerna i ämbetet främjar inte på något sätt arbetsuppgiften som sådan. Det är emellertid synnerligen angeläget att denna fråga får en tillfredsställande lösning där det klart framgår att tecknet för barmhärtighet är kyrkan, inte vare sig präst eller diakon. Det bör också noteras att ett införande av diakonatet i ämbetet innebär i praktiken en organisatorisk förändring av Svenska kyrkan av i utredningarna inte avsedd omfattning. Förslaget avstyrks och istället bör förslaget i utredningen "Bekännelse, gudstjänst, kyrkomöte" (s. 167-169) genomföras med en breddning av sändningsgudstjänsten. Stockholms stiftssamfällighet hävdar att det kyrkliga ämbetet i Svenska kyrkan nu omfattar biskop och präst. Kyrkomötet har inte tagit positiv ställning till frågan om diakonatet som ett led i ämbetet. Ställningstagandet till diakonatets karaktär är så viktigt att det inte bör smygas in som en delfråga i ställningstagandet till kyrkoordningen. Stiftssamfälligheten anser att alla hänsyftningar på diakonen som ämbetsbärare på samma sätt som biskop och präst bör utgå till dess att kyrkomötet berett och beslutat i frågan. Stiftssamfälligheten är positiv till att diakonvigningarna flyttats från diakoniskolorna till domkyrkan och att biskopen förrättar vigningen. Vigningen i nuvarande form är främst en vigning förenad med löften och inte en vigning till kyrkans ämbete. Att vigningsritualets formulering liknar övriga vigningshandlingar innebär inte att innebörden i begreppet vigning vad avser diakonatet därmed har klarlagts. Det är en grundläggande luthersk tanke att alla döptas ämbete, det allmänna prästadömet, är grunden för alla kristna människors uppdrag i kyrkan och tjänst mot medmänniskan. Det särskilda ämbetet, utövat av präst och biskop har inrättats för att säkerställa att ordet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas.
Teologiska fakultetsnämnden i Uppsala understryker vikten av prästers och biskopars tystnadsplikt och menar att om man skall se diakonatet som ett av uppdragen inom samma kyrkliga ämbete måste också diakonerna innefattas i förslaget om tystnadsplikt. Sveriges kommunaltjänstemannaförbund (SKTF) anger att den föreslagna ordningen vad gäller diakonernas nya ställning har starkt stöd bland SKTF:s medlemmar. Svenska kyrkans lekmannaförbund har ingen invändning mot det treledade ämbetet, där diakonatet är ett av leden. Förbundet ser positivt på att diakonens uppdrag blir kyrkorättsligt reglerat och att diakonen liksom prästen antas till sitt uppdrag genom biskopens vigning till livslång tjänst i kyrkan. De vid vigningen avgivna löftena understryker allvaret i uppdraget. Förbundet noterar som en positiv konsekvens av vigningen att ett brott mot de vid vigningen avgivna löftena får rättsliga konsekvenser.
Umeå kyrkliga samfällighet menar att innehållet i diakonatet inte är tillräckligt tydligt formulerat. Svårigheten är att skilja diakonernas arbetsuppgifter från övriga församlingsanställdas och frivilligarbetarnas uppgifter. Högalids församling menar att det inte följer vår lutheranska tradition att införa ett nytt ämbete i Svenska kyrkan. Kravet på ämbete utesluter också många av de nuvarande medarbetarna från diakontjänster. Ludvika församling anser att titeln "diakon" skall vara bunden till vigningen och inte till en anställning. En diakon skall kunna använda sin titel oavsett anställning och andra förhållanden.
Härnösands stiftssamfällighet menar att när diakoner i framtiden kommer att vara ämbetsbärare bör kyrkoordningen kompletteras med en bestämmelse om att även diakoner skall vara skyldiga att fullt ut tjänstgöra med andra ämbetsbärare vid Svenska kyrkans gudstjänster och kyrkliga handlingar. Motsvarande anser bl.a. Oxie församling som föreslår att det skall vara ett behörighetskrav i vår nya kyrkoordning att den som anförtros att vara diakon, i likhet med den som vigs till präst, har denna inställning. Dock skall det i texten anges "... andra präster, såväl kvinnor som män, ...". Denna skärpning motiveras även av omsorgen om församlingsverksamheten och arbetslagen. En extra dimension är det arbetsgivaransvar som finns för arbetsmiljö etc.
Lindesbergs kyrkliga samfällighet menar att vigningen till diakonämbetet bör innefatta samma slags tystnadsplikt som för prästämbetet, oaktat diakonen ej förvaltar biktens nådemedel. Själavårdssamtal med diakon bör förvaltas och skyddas i samma omfattning som liknande samtal fört med präst.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
I betänkandet Bekännelse, gudstjänst, kyrkomöte (Svenska kyrkans utredningar 1998:2) redovisas översiktligt tidigare diskussioner och förslag till en kyrkorättslig reglering av diakonatet. Flera utredningar har bearbetat frågor om diakonatets ställning i kyrkan. Dessa frågor har också diskuterats flitigt i Kyrkomötet. Det finns enligt vår mening inte anledning att nu tillsätta en ytterligare utredning. En sådan kan knappast tillföra något beslutsunderlag som ger nya förutsättningar för Kyrkomötets beslut. Utöver tidigare utredningar och diskussioner om diakonatet har kyrkoordningsförslaget varit föremål för en mycket bred remissbehandling kombinerad med omfattande informationsinsatser. Det finns därmed goda förutsättningar för att fatta ett i kyrkan väl förankrat beslut om diakonatet.
Vi menar att det är nödvändigt att nu fatta beslut om en kyrkorättslig reglering som bl.a. anger hur kyrkans kallelse till diakonatet sker och vem som har ansvar för denna. Det behöver också klargöras vad som sker om den som vigts bryter mot de givna löftena. Detta behövs för såväl kyrkans skull, som överlämnat uppdraget, som för de enskildas skull. Alternativet - principiellt sett - torde vara att diakonvigningen avskaffas. En stor majoritet av yttrandena bejakar dock det förslag till kyrkorättslig reglering som finns i kyrkoordningsförslaget. När 1987 års kyrkomöte beslutade om ordningen för diakonvigning förutsattes också att frågorna om en kyrkorättslig reglering skulle beaktas vid utarbetandet av ett förslag till kyrkoordning.
Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära gestaltas i gudstjänst och liv. Kyrkans gudstjänst och liv skall ge uttryck för vad kyrkan tror, bekänner och lär. Detta är av grundläggande betydelse såväl när Kyrkomötet beslutar om gudstjänstböcker och kyrkoordning som för förståelsen av dessa dokument. Besluten måste vara uttryck för en medveten teologisk reflektion. När man tar del av gudstjänsten, gudstjänstböckerna och kyrkoordningen får man en bild av vad kyrkan tror, bekänner och lär. I regel fattas inte särskilda beslut om vad kyrkan lär på ett visst område utan det sker när t.ex. gudstjänstböcker eller bestämmelser om verksamhet och organisation fastställs. I frågan om diakonatet ger kyrkan alltså uttryck för sin syn på detta, dess uppgift och ställning när vigningsordningen beslutas och när det sker en kyrkorättslig reglering. Detsamma gäller naturligtvis även uppdragen som biskop och präst, liksom ifråga om många andra förhållanden.
Diakonatet som ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst
Det är nödvändigt att utgå från de tidigare i skrivelsens avsnitt 6 angivna gemensamma utgångspunkterna när vigningstjänsten skall utformas närmare. Det innebär sammanfattningsvis
· att kallelsen att överräcka evangelium i ord och handling är hela kyrkans,
· att dopet är den grundläggande och gemensamma vigningen för hela Guds folk,
· att den särskilda vigningstjänsten finns för att kyrkan behöver människor som är förpliktade att i trohet mot hennes tro, bekännelse och lära ta ett särskilt ansvar för de gemensamma uppgifterna,
· att några inom Guds folk i vigningen ges ett särskilt livslångt ansvar för vissa uppgifter som hör till det gemensamma uppdraget och som ett tecken för hela församlingens ansvar,
· att uppdragen inom vigningstjänsten utövas i och för församlingen.
I Augsburgska bekännelsens femte artikel behandlas evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete, ofta benämnt predikoämbetet. En tyngdpunkt har i luthersk tradition alltid legat på Ordet, det förkunnade och levande Ordet. Det har varit vanligt efter reformationen att alltför snävt tolka Ordet som det i ord förkunnade Ordet. Men Ordet står i grunden för Kristus, som talade och handlade. I luthersk tradition finns också ett annat, numera vanligare uttryckssätt. Evangeliet framställs som kyrkans grund. Evangelium överräcks i ord och handling, gemensamt av alla döpta i kyrkan men också i församlingens mitt av den offentliga funktion av tjänande åt evangelium som kyrkoordningen, såsom redovisas i avsnitt 6, betecknar kyrkans vigningstjänst. Det är en funktion i och för församlingen. För att evangeliet skall överräckas i ord och handling vigs biskopar, präster och diakoner. Vigningstjänsten är nödvändig i kyrkan men just detta tjänstemönster är inte nödvändigt men det har vuxit fram på många håll i kristenheten och återfinns också i Svenska kyrkan.
Det är inte något nytt för Svenska kyrkan att vigningen till kyrkans ämbete eller vigningstjänst omfattar ett diakonalt uppdrag. Tidigare har detta på ett tydligt sätt funnits med vid prästvigningen. Här gjordes dock en medveten förändring genom de vigningsordningar som antogs av 1987 års kyrkomöte. Det löfte som avgavs vid prästvigningen enligt 1942 års kyrkohandbok inkluderade bl.a. att "bära kristlig omvårdnad om de fattiga, sjuka och värnlösa". Detta löfte finns inte längre kvar då det särskilda diakonala ansvaret inom vigningstjänsten lagts på diakonen.
Det finns mycket i den internationella, ekumeniska utvecklingen som pekar fram mot att uppdraget som diakon inlemmas i kyrkans vigningstjänst om det inte redan är fallet.
I nutida ekumenisk ämbetsteologi tas utgångspunkten alltid i Guds folks gemensamma kallelse till tjänst. Detta gäller bl.a. det med stor ekumenisk bredd utarbetade dokumentet Dop Nattvard Ämbete. När det gäller utformningen av vigningstjänsten pekas där på det i kyrkans historia framvuxna trefaldiga mönstret med biskop, präst och diakon. En analys av svaren på Dop Nattvard Ämbete avseende förhållandena i de romersk-katolska, anglikanska, reformerta och lutherska kyrkorna visar att de senaste årtiondenas utveckling av diakonatet har närmat kyrkorna till varandra på ett sätt som varit otänkbart tidigare. De stora kyrkorna är samtliga på väg mot ett karitativt diakonat som på ett eller annat sätt är direkt kopplat till kyrkans ämbete eller vigningstjänst.
De kyrkor som har anslutit sig till Borgåöverenskommelsen har förpliktat sig att arbeta för en gemensam syn på den diakonala tjänsten. Resultatet av en sådan bearbetning redovisades 1996 i den s.k. Hannoverrapporten The Diaconate as Ecumenical Opportunity (Diakonatet som en ekumenisk möjlighet). Där behandlas diakonat som ett led i kyrkans vigningstjänst.
Ser man till kyrkohandboken vigningsordningar framstår diakonatet jämte biskopens och prästens uppdrag som olika delar av vigningstjänsten. Det kan inte vara avgörande att ordet "ämbete" finns på ett ställe i vigningsordningarna för biskop och präst, där det sägs att dessa skall leva i sitt ämbete som Kristi tjänare. I den tredje vigningsordningen sägs endast att diakonen skall leva som Kristi tjänare. I inledningsorden före de tre vigningsordningarna framhålls att orden tjänst, uppdrag, kall och ämbete avser samma sak. I övrigt går det inte att utläsa annat än att det är fråga om en vigningsordning för olika uppdrag inom samma vigningstjänst. Alla tre vigningarna avser livslånga uppdrag med förpliktelser mot avgivna vigningslöften. Någon annan vigning än den som avser kyrkans särskilda vigningstjänst finns inte.
I flera remissvar där det sätts frågetecken för de förslag som läggs fram i fråga om diakonatet eller där dessa direkt avvisas ställs frågan vad som är diakonens särskilda uppgift.
Det finns inga exklusiva uppgifter som enbart tillkommer diakonatet och därför inte kan utföras av någon som inte är vigd till tjänst. Diakonens särskilda uppdrag och förpliktelse är att offentligt och bunden av sina vigningslöften låta människor i samhällets marginal få plats i församlingens centrum, ge kristen fostran och undervisning i tron, samordna det diakonala arbete samt uppmuntra och frigöra Guds folk till kärlekens gärningar. Detta framhålls också i den tidigare nämnda s.k. Hannoverrapporten:
Diakoner har i själva verket inga speciella befogenheter eller uppgifter som exklusivt tillkommer dem. Det utmärkande är istället deras kallelse att vara offentligt ansvariga som kyrkans tjänare i uppgiften att förebildligt utöva, uppmuntra till och samordna kyrkans tjänande (diakonia). Detta är diakonens särskilda uppdrag eller kallelse som inte delas av alla kristna.
Det primära syftet med vigningstjänsten är inte att skilja ut några personer och ge dem uppgifter som ingen annan får utföra. Det är alltför lätt att samtal om uppdragen i kyrkan domineras av kvalitetstänkande och det exklusiva fokuseras på ett sätt som är främmande för reformatorisk syn på kyrka och ämbete. Ser man på prästens eller biskopens uppdrag och arbete ur den synvinkeln återstår heller inte särskilt mycket som verkligen är helt exklusiva uppgifter.
Tjänsten åt medmänniskan är hela kyrkans och alla kristnas kallelse. När kyrkan träder in i 2000-talet är det viktigt att den diakonala dimensionen i församlingens och kyrkans liv och det diakonala uppdraget blir tydligt. Diakonen är förpliktad att i församling och samhälle vara ett barmhärighetens tecken. I sin vigning ges diakonen uppdraget att försvara människors rätt och stå på de förtrycktas sida, men också att uppmuntra och frigöra Guds folk till det som är gott så att Guds kärlek blir synlig i världen. Att detta uppdrag fullgörs inom ramen för kyrkans vigningstjänst står inte i någon motsatsställning till, utan skall utgöra ett tecken för, alla kristnas kallelse. Ett tydliggörande av att den diakonala dimensionen hör hemma inom kyrkans vigningstjänst kan visa på att ämbetets eller vigningstjänstens auktoritet har sin grund i tjänandet och motverka en klerikalisering, särskilt om det också blir tydligt att vigningstjänsten har betydelsen av tecken för det gemensamma uppdraget i kyrkan. Det uppdraget har inte delegerats bort.
Kyrkoordningens bestämmelser om diakonatet
De föreslagna bestämmelserna om uppdraget som diakon motsvarar i stor utsträckning dem som gäller för uppdragen som biskop och som präst. I fråga om de allmänna villkoren för att vigas till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst hänvisas till skrivelsens avsnitt 8.5.9. I fråga om behörighetsförklaring till avsnitt 8.7.2 och i fråga om obehörighetsförklaring till avsnitt 8.7.1. Beträffande rätt att delta i överläggningar enligt 32 kap. 10 § hänvisas till avsnitt 8.7.2 och vad gäller befogenhetsprövningen enligt 32 kap. 12 § till vad som sägs om detta i avsnitt 7.1.5. Eftersom också diakoner vad gäller utövandet av uppdraget inom vigningstjänsten står under biskopens och domkapitlets tillsyn krävs motsvarande bestämmelser som avseende präster. Vad gäller diakonens tystnadsplikt hänvisas till avsnitt 8.12.1.
Den som vigs till präst skall första året efter sin prästvigning tjänstgöra som pastorsadjunkt. Det finns inte någon motsvarande utbildningstjänst i stiftet för diakoner. I 32 kap. 6 § sägs att domkapitlet i diakonexamen får pröva den som skall tjänstgöra som diakon inom stiftet. Den närmare innebörden av detta i olika situationer när diakonkandidater önskar genomgå diakonexamen har domkapitlet att pröva. Grundläggande är att var och en som vigts till tjänare åt evangelium i kyrkan skall ha en tydlig relation till kyrka och församling oavsett vilken anställningsform han eller hon har. Det avgörande för att behålla befogenheten att fullgöra ett uppdrag inom kyrkans ämbete är att den en gång kallade, vigde och sände prästen, biskopen eller diakonen är beredd att leva i enlighet med sina avgivna vigningslöften i den livslånga tjänsten. Dopet som den för alla gemensamma och grundläggande vigningen och att kyrkan fullgör sin kallelse och är närvarande genom alla som lever med i hennes liv riskerar att fördunklas om de som genom vigningen får ett särskilt uppdrag primärt skall fullgöra detta i arbetsuppgifter "ute i samhället". Vigning till samhällstjänst innebär risk för kvalitetstänkande i förhållande till de döpta och kan medföra svårigheter när det gäller att stärka den kallelse och det tjänande som kyrkans folk gemensamt har. Vid antagningen av kandidater att vigas till diakonens uppdrag behöver därför beaktas om det i den befattning som är aktuell finns möjlighet till en tydlig relation till församling och kyrka.
Centralstyrelsens förslag: Förtroendevalda är de som vid ett kyrkligt val har utsetts till ledamöter, ersättare och ordförande i beslutande och verkställande organ inom Svenska kyrkan.
Bestämmelser om rösträtt motsvarande gällande regler förs in i kyrkoordningen.
För valbarhet skall gälla i huvudsak samma regler som för rösträtt samt att vara döpt.
Bestämmelser motsvarande gällande regler om valbarhetshinder för val till beslutande organ i församlingar och stift förs in i kyrkoordningen. Även för valet till kyrkomötet föreslås motsvarande bestämmelser samt att biskoparna inte skall vara valbara.
Den som är anställd med en tjänstgöringsgrad över 20 procent av heltid är inte valbar till beredande och verkställande organ i den församling eller hos den arbetsgivare där anställningen utövas.
En ledamot eller ersättare i ett kyrkoråd eller någon nämnd i en församling eller en kyrkvärd som flyttar och folkbokförs i en annan församling har möjlighet att behålla sitt uppdrag under den tid som återstår till dess mandatperioden löper ut.
Uppdraget får återkallas för en förtroendevald som har valts av ett beslutande organ och som har vägrats ansvarsfrihet eller dömts för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer.
Den som har deltagit i avgörandet av ett ärende får reservera sig mot beslutet.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att rösträttsåldern skall vara 16 år. Utredningsförslaget bygger på att det skall genomföras direkta val enbart till församlingens kyrkofullmäktige eller direktvalda kyrkoråd och till stiftsfullmäktige. Utredningen har inte föreslagit några särskilda bestämmelser om valbarhetshinder vid val till Kyrkomötet. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i huvudsak med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 37
32 kap. Förtroendevalda
Bestämmelser om rösträtt, valbarhet, uppdragets upphörande och reservation
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Den enda remissfråga på kapitelnivån där inte en majoritet svarat ja till de föreslagna bestämmelserna som helhet avser kapitlet om förtroendevalda. Huvuddelen av invändningarna mot utredningsförslaget gäller rösträttsåldern. En närmare analys av svaren på frågan om rösträttsåldern visar att en majoritet förespråkar 18 år som rösträttsålder. Det finns även relativt många förslag till justeringar av bestämmelserna om valbarhetshinder för kyrkligt anställda. I ett antal yttranden föreslås att den som får ett uppdrag som företroendevald skall vara konfirmerad. Frågor om konfirmationens betydelse för kyrkliga uppdrag behandlas i skrivelsens avsnitt 7.2.
Domkapitlet i Skara och Skara stiftssamfällighet menar att förslaget med 16 år som rösträttsålder är ett lovvärt försök att fånga upp de ungas engagemang för Svenska kyrkan och ge dessa möjlighet att fullt ut ta ansvar för denna. Angeläget är att uppmärksamma Svenska Kyrkan Ungas understrykande av det angelägna i att rösträttsåldern sänks. Förslaget tillstyrks. Lunds domkapitel kan inte tillstyrka att rösträttsåldern sänks till 16 år utan menar att den skall överensstämma valbarhetsåldern och vara 18 år. Linköpings stiftssamfällighet menar att rösträttsålder bör vara densamma som myndighetsåldern. Ett stort antal församlingar, pastorat och samfälligheter anger utan närmare motivering, eller i vissa fall med instämmande i reservationen till utredningsförslaget, att rösträttsåldern skall vara 18 år. Gävle kyrkliga samfällighet gör härtill följande tillägg. En av SIFO gjord förfrågan till ungdomar, 15, 16, och 17 år gamla visar att ca 60 % av ungdomarna inte vill rösta vid valet i september 1998. Majoriteten av dem tycker att 18 år är den enda rätta rösträttsåldern.
Svenska Kyrkans Unga tycker att fler borde se kyrkoordningen utifrån ett ungt perspektiv.
Inte bara är det väsentligt för hela kyrkan att alla kategorier av medlemmar skall vara representerade, ung såväl som gammal, man såväl som kvinna, arbetare såväl som tjänsteman, för att få ett så bra resultat som möjligt utan det är även så, tror vi, att fler äldre också får plats om unga får det genom att strukturen anpassas även till dem som inte kan alla spelregler. Om man ser på förslaget på kyrkoordning från ett ungt perspektiv framträder en kyrkoordning som inte i så stor utsträckning är anpassad till unga. Utifrån vår egen erfarenhet så kan unga mycket väl ta ansvar även om de är yngre än 18 år för såväl ekonomi som verksamhet. I kyrkans sammanhang ser vi ofta att konfirmationen räknas som en kyrklig myndighetsålder. Då får man ta ställning till dopet och i många församlingar utgår man ifrån konfirmanderna när man rekryterar ledare. Konfirmationen är en tid då man är intresserad av kyrkan och bör vara den brytpunkten då man får vara med och bestämma i kyrkan. Det finns internationella erfarenheter som också visar att det går bra om yngre får vara med och rösta samt får bli valda. Därför bör de som har uppnått konfirmationsåldern få rösta och kandidera till kyrkliga val som medlem utan målsmans godkännande. Vi anser att det också är viktigt att de som styr Svenska kyrkan som förtroendevalda ser sig som representanter för Kristus, att de är en del av det allmänna prästadömet. Det innebär att vi anser att dopet skall vara valbarhetskriterium till post som förtroendevald.
Delsbo församling motsätter sig en rösträttsålder om bara 16 år och vill ha samma rösträttsålder som vid samhällets övriga val. Fri- och rättigheter, ansvar och skyldigheter måste alltid gå hand i hand. Den som ej fyllt 18 år äger ej enligt gällande lag ikläda sig samma ansvar och skyldigheter som den som fyllt 18 år. Som ett lysande exempel på motsägelserna i förslaget kan anges det faktum, att enligt förslaget skall en 16-åring få rösta, men om han/hon önskar poströsta måste vittnena vara fyllda 18 år. Björlanda församling menar att åldern för att ha rösträtt bör vara 18 år och att man bör vara valbar och ha rösträtt i den församling där man har sitt gudstjänstliv. Gislaveds församling är positiv till sänkt rösträttsålder till 16 år. Viktigt att lyssna till de unga och ta vara på engagemang från konfirmandtiden. Brålanda pastorat menar att det bör finnas möjlighet att till olika organ inom en församling/samfällighet adjungera personer, som är yngre än 18 år, t ex en medlem i Kyrkans Ungdom, dvs. ges rätt att delta i överläggningar, lämna förslag etc - men ej deltaga i formella beslut.
Solna kyrkliga samfällighet föreslår att dopet som krav för valbarhet bör strykas.
Samarbetsrådet Svenska kyrkan - EFS accepterar att den territoriella församlingstillhörigheten är grunden för Svenska kyrkans organisation. Denna grundstruktur kan och bör inte brytas sönder. Samarbetsrådet förordar dock att man skyndsamt och med en positiv grundinställning undersöker möjligheterna att i vissa avseenden luckra upp det regelsystem som nu helt styrs av det territoriella församlingsbegreppet. Samarbetsrådet menar att betalning av kyrkoavgift och utövande av rösträtt skall vara knutna till den territoriella församling man tillhör. Man bör däremot vara oinskränkt valbar till alla organ och alla uppdrag inom den samfällighet man tillhör - också i de andra församlingarna i samfälligheten. Vidare menar samarbetsrådet att man borde vara valbar till alla organ i församlingarna i ett kontrakt utom till kyrkofullmäktige.
Göteborgs kyrkliga samfällighet menar att valbarheten inte skall vara inskränkt till församlingen vid församlingsval om församlingen ingår i en samfällighet.
Domkapitlet i Strängnäs anser att principiellt motiverade valbarhetshinder kan accepteras men att andra valbarhetshinder inskränker demokratin i kyrkan på ett icke godtagbart sätt. Domkapitlet menar att principiella skäl ligger till grund för de valbarhetshinder som anges i 32 kap. 5 § 1-3, 6 § 1-2 och 7 § 1-2. Övriga valbarhetshinder i 32 kap. 5-8 §§ bygger på lämplighetsöverväganden. Det är inte närmare utrett varför dessa och inte andra lämplighetsbedömningar skall inskränka de fria demokratiska valen. Vidare anser domkapitlet att bestämmelserna att kyrkoherden inte skall kunna väljas till ordförande i kyrkoråd, kyrkonämnd och pastoratsnämnd grundar sig på lämplighetsöverväganden. Formuleringen "som på grund av sina uppgifter har en ledande ställning bland de anställda" är oklar och kan tolkas på flera olika sätt. Domkapitlet i Lund hälsar med tillfredsställelse att anställda inom kyrkan i princip inte är valbara till styrelser, råd och nämnder på samma nivå där anställningen finns. Domkapitlet i Karlstad menar att valbarhetshinder inte skall avse enbart verkställande organ utan även beslutande. Akademikerförbundet SSR anser att valbarhetshinder bör gälla oavsett anställningsgrad. Kyrkomusikernas Riksförbund (KMR) menar att valbarhetshindren för kyrkligt anställda innebär en betydande risk att viktig kunskap inte längre kommer att kunna tillföras kyrkoråd. Med tanke på att motsvarande inte föreslås gälla inom olika slag av kommunala förvaltningar, anser KMR det vara en medborgerlig demokratisk rättighet att vara valbar även om man bor i den församling där man är anställd. Jävsregler skall vara utformade så att en anställd inte kan uppträda som sin egen arbetsgivare. Lunds kyrkliga samfällighet säger ja till bestämmelserna om valbarhetshinder för anställda eftersom de avser kyrkoråd eller nämnd. Valbar är anställd fortfarande till kyrkofullmäktige. Hörsne med Bara församling framhåller i likhet med andra mindre församlingar, att i små församlingar är de som är engagerade i kyrkolivet många gånger både förtroendevalda och har någon anställning i församling eller pastorat. Församlingen är oroad för att det kan uppstå svårigheter att rekrytera förtroendevalda om denna möjlighet tas bort. Vrå församling menar att anställda inom kyrkan skall vara valbara till förtroendevalda. De är en ovärderlig resurs och har kompetens som kommer kyrkoråd och nämnder väl tillgodo. Särskilt i glesbygd där man har svårt att få ihop kyrkoråd drabbar framlagt förslag på ett olyckligt sätt. Om jävsituation skulle uppstå löses detta enkelt på vanligt vis. Helsingborgs kyrkliga samfällighet menar att det är förenat med uppenbara trovärdighetsproblem och ständiga jävssituationer även med gränsen 20 % tjänstgöring. För att eliminera problemen bör anställda inte vara valbara i samma församling/pastorat eller samfällighet där man har sin anställning. Åtminstone bör man sänka gränsen för valbarhetshindret till en tjänstgöringsgrad på högst 10 % av heltidsanställning. Skellefteå landsförsamling menar att en anställd inte skall vara valbar till högsta beslutande organ, kyrkfullmäktige. Piteå landsförsamling anser att den som har rösträtt i Svenska kyrkan också skall vara valbar enligt de principer som gäller i dag i Svenska kyrkan och i övriga öppna organisationer. De förändringar som genomförts i tillhörighetsreglerna är den gemensamma utgångspunkt, som kan vara grund för en bred enighet inom Svenska kyrkan. Det finns ingen anledning att inför hinder i valbarhet utöver de som följer av att man innehar viss anställning eller befattning i Svenska kyrkan. Torrskogs församling anser inte att tjänst i församling är valbarhetshinder. De röstande bör få avgöra vilka som skall sitta i de olika nämnderna mm.
Värmdö församling menar att det bör ske ett förtydligande i § 5 punkt 4 av vilka som "på grund av sina uppgifter har en ledande ställning bland de anställda". Tuve församling menar att kyrkoherdar skall kunna väljas till kyrkofullmäktige. Annan personal kan vara anställd i annan församling inom samfällighet. Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet anser att 32 kap. 6 § är oklar. Att samtliga kyrkoherdar är obehöriga för förtroendeuppdrag i samfällighet ifrågasätts. Föreslår strykning i punkt 3 av "eller i församling som ingår i samfälligheten". De menar också att valbarhetshinder för domprost bör inskränkas till stiftsfullmäktige. I domkapitel och stiftsstyrelse ingår domprosten enligt kyrkoordningens förslag. Det bör vara möjligt för domprost att väljas till arbetsgrupper m.m. på stiftsnivå. Härnösands domkapitel föreslår att uppräkning i 32:8 p 3 kompletteras med "domkapitlet".
Bodens kyrkliga samfällighet anser det tveksamt om uppdraget kan fullföljas om den förtroendevalde flyttar långt från den församling där ledamoten är vald. Höga resekostnader och traktamenten kan fördyra fullföljandet av uppdraget. Bl.a. Östra Fågelviks församling anser att vid avflyttning från församling skall uppdrag frånträdas omedelbart.
Helsingborgs kyrkliga samfällighet framför att med hänsyn till de krav som måste ställas på förtroendevalda inom Svenska kyrkan är gränsen för när ett uppdrag kan återkallas uppseendeväckande tolerant. Även om förtroendevalda i likhet med alla människor kan begå misstag bör ambitionsnivån vara att personer som begått brott och i domstol blir fällda för detta inte skall anförtros fortsatta uppdrag inom Svenska kyrkan. En förstärkt ambition i detta hänseende kan erhållas om bestämmelsen ändras och kyrkofullmäktige eller församlingsdelegerade medges rätt att återkalla uppdrag för förtroendevald som i lagakraftvunnen dom dömts för brott för vilket är föreskrivet fängelse i sex månader eller mer.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Allmänt om rösträtt och valbarhet
Utredningsförslaget att sänka rösträttsåldern från 18 år till 16 år är det enskilda förslag som mött flest invändningar vid remissbehandlingen. Frågan om rösträtts åldern hör till dem som har analyserats närmare i Statistiska centralbyråns rapport över sammanställningen av remissyttranden Där framgår (sid. 32 f) att en majoritet av de som besvarat remissenkäten avvisar förslaget om en sänkt rösträttsålder. En förändring av detta slag av grundläggande betydelse för den demokratiska organisationens utformning måste ha ett brett stöd för att kunna genomföras. När det står klart att detta inte är fallet menar vi att rösträttsåldern även fortsättningsvis skall sammanfalla med myndighets- och valbarhetsåldern och alltså vara 18 år.
Gällande bestämmelser innebär att utländska medborgare som tillhör Svenska kyrkan har rösträtt och därmed också är valbara bara om de har varit folkbokförda i landet i minst tre år före valdagen. I detta liksom i många andra fall återspeglar bestämmelserna i kyrkolagen vad som gäller för allmänna val i övrigt. Fr.o.m. den 1 juni 1997 har dock "treårsgränsen" tagits bort vid kommunala val för medborgare i Europeiska unionens medlemsstater, Island eller Norge. För övriga utlänningar gäller krav på folkbokföring i Sverige tre år i följd före valdagen även fortsättningsvis. När det gäller de kyrkliga valen ser vi inga skäl för att göra någon skillnad mellan svenska och utländska medborgare. Samma regler för rösträtt och valbarhet bör gälla för alla kyrkotillhöriga oavsett nationalitet.
Frågor om rösträtt- och valbarhet i en annan församling än den där man är folkbokförd har diskuterats vid flerfaldiga tillfällen i Kyrkomötet. Det har skett i anslutning till frågan om man skall ha möjlighet att mer eller mindre fritt välja församlingstillhörighet. Frågan om församlingstillhörighet återkommer vi till i avsnitt 8.8.1. I utredningsarbetet har prövats frågor om rösträtt och valbarhet i annan församling, se betänkandet Val, indelning, kyrkobokföring, arkiv (Svenska kyrkans utredningar 1998:4) sid. 67 ff. Slutsatsen är att med Svenska kyrkans territoriella församlingsstruktur och med hänsyn till det samband som bör finnas mellan skyldigheter och rättigheter - t.ex. i fråga om att erlägga kyrkoavgift och besluten om dess storlek - skall nuvarande ordning bestå även efter år 2000. Det samlade utredningsförslaget bygger också på att man skall ha rösträtt och vara valbar i den församling man tillhör. Detsamma gäller det kyrkoordningsförslag som vi lägger fram. Det innebär ifråga om val till en samfällighet eller stiftet att man skall vara folkbokförd och alltså tillhöra en församling i samfälligheten respektive stiftet för att vara valbar. För den som tillhör en icke-territoriell församling är det församlingstillhörigheten som skall vara avgörande. Till skillnad mot utredningsförslaget föreslår vi som redovisats i avsnitt 8.4.2 att Kyrkomötet utses genom direkta val. För valbarhet till Kyrkomötet bör gälla att man är folkbokförd i landet och alltså tillhör någon församling i landet.
I Centralstyrelsens skrivelse (CsSkr 1994:4 ) Kyrkotillhörigheten i Svenska kyrkan föreslogs, att Kyrkomötet hos regeringen skulle begära ändringar i kyrkolagen av innebörd att den som väljs till ett kyrkligt förtroendeuppdrag skall vara döpt. Den som redan var eller hade varit förtroendevald utan att före skulle även fortsättningsvis kunna inneha och väljas till kyrkligt förtroendeuppdrag utan att vara döpt. Kyrkomötet beslutade i enlighet med Centralstyrelsens förslag (2 KL 1994: 7, kskr 1994:1).
I regeringens proposition 1994/95:226 Kyrkotillhörigheten i Svenska kyrkan fördes dock inte förslaget om lagändringar i denna del vidare till riksdagen. Regeringen hänvisade till att valbarhetsvillkoren efter genomförande av förslag om ändrade kyrka-statrelationer blir en inomkyrklig fråga.
Kyrkoordningsförslaget innebär ett fullföljande av 1994 års kyrkomötes beslut om dopet som valbarhetsvillkor. Detta har en tydlig förankring inom Svenska kyrkan. Förslaget har bejakats vid remissbehandlingen av kyrkoordningsförslaget och vid den i stort sett lika omfattande remissbehandlingen av det betänkande från Kyrkotillhörighetsberedningen som låg till grund för 1994 års kyrkomötes beslut.
Som vi tidigare framhållit är dopet den grundläggande vigningen till tjänst i kyrkan och till alla kyrkliga uppdrag. När vi i kyrkoordningsförslaget fullföljer Kyrkomötets tidigare ställningstagande om dop och valbarhet vill vi hänvisa till vad som sades redan i skrivelsen (CsSkr 1994:4) till 1994 års kyrkomöte. Utgångspunkten var och är fortfarande Svenska kyrkans karaktär av nådessamfund och en tydlig, öppen och inbjudande folkkyrka.
Tydligheten innebär ett starkt centrum och är en förutsättning för öppenheten. Detta får till följd att de som på olika sätt företräder kyrkan måste dela kyrkans liv och arbeta utifrån den kallelse som ges i dopet. Till följd av kyrkans demokratisering kan denna förutsättning inte gälla enbart för ämbetsbärare.
Förslaget att den som väljs till kyrkligt förtroendeuppdrag skall vara döpt är en konsekvens av den teologiska grundsynen att dopet innebär ett inlemmande i Kristi kyrka och den manifestation av Kristi kyrka som Svenska kyrkan är.
Den som genom dopet är infogad i gemenskap med Kristus och hans kyrka är delaktig i och präglar kyrkans utveckling. Dop som grundval för kyrkliga förtroendeuppdrag följer av grundsynen att kyrkan bygger på nådemedlen. Med dopets gåva följer ett ansvar.
Valbarhetshinder
Ifråga om valbarhetshinder för valen till de beslutande organen på församlings- och stiftsnivå föreslår vi i princip samma bestämmelser som för närvarande. I 12 kap. 6 § kyrkolagen finns bestämmelser om vem som inte är valbar till kyrkofullmäktige i församlingen. Bland dem som räknas upp finns "den som är anställd hos församlingen och på grund av sina uppgifter har den ledande ställningen bland de anställda" Motsvarande föreskrifter finns för valen till församlingsdelegerade, kyrkofullmäktige i en kyrklig samfällighet och stiftsfullmäktige. Härmed avses den som är kanslichef, kamrer eller motsvarande. Det är inte möjligt att för framtiden, med en entydigt lokal prästanställning och med den ställning kyrkoherden skall ha, tala om den som har "den ledande ställningen" och utelämna kyrkoherden. Vårt förslag, vilket överensstämmer med utredningens, innebär att den som har "en ledande ställning" bland de anställda inte skall kunna väljas till ett beslutande organ där han eller hon är anställd. Detta innebär att det är fler än en av de anställda som inte är valbara till de beslutande organen. Fortfarande skall det dock vara fråga om en mycket begränsad del av de anställda. Det skall inte gälla alla som har någon arbetsledande befattning utan de som har en övergripande chefstjänst som kanslichef, kamrer, kyrkogårdschef eller annan förvaltningschef. Den som har en sådan ställning i en församling bör inte heller kunna väljas till samfällda kyrkofullmäktige. I detta hänseende bör inte göras någon skillnad mellan kyrkoherden och andra som har en ledande ställning bland de anställda i församlingen. Vid direkta val bör väljarnas rätt att välja en viss person inskränkas i så liten utsträckning som möjligt. Det bör därför inte göras en sådan utvidgning av kretsen av dem som inte är valbara att den omfattar alla anställda.
Vi föreslår att det skall införas motsvarande bestämmelser om valbarhetshinder vid valen till Kyrkomötet som vid valen till kyrko- och stiftsfullmäktige. Det har hittills inte funnits några sådana bestämmelser.
Vi har tidigare avvisat utredningsförslaget att biskoparna skall vara självskrivna ledamöter i Kyrkomötet (avsnitt 8.4.2). Uppdraget som biskop utövas personligt men också kollegialt. Den kollegiala dimensionen avser bl.a. samverkan mellan biskoparna. Biskopsmötet, som vi föreslår skall vara reglerat i kyrkoordningen och därmed erkänt som ett för kyrkan viktigt organ, är ett uttryck för biskoparnas kollegialitet. Att samtliga biskopar är självskrivna ledamöter i Kyrkomötets läronämnd är ett annat uttryck för samma sak. Kollegialiteten är ett framträdande drag när det gäller biskoparnas uppdrag i relationen till Svenska kyrkan som helhet. Vi menar att det mot denna bakgrund är av betydelse att alla biskopar har samma ställning i Kyrkomötet. Därför föreslår vi att de som är anställda som biskopar i ett stift inte skall vara valbara som ledamöter i Kyrkomötet. Det kan också noteras att ingen biskop låtit sig väljas till ledamot i Kyrkomötet efter 1982 års kyrkomötesreform, med undantag för den första mandatperioden.
I fråga om valbarhetshinder vid val till beredande och verkställande organ innebär vårt förslag en utvidgning av kretsen som inte är valbara. Det överensstämmer helt med utredningsförslaget och har fått stöd vid remissbehandlingen även om det också finns avstyrkanden, främst från de minsta församlingar.
Redan nu gäller att de som inte är valbara till beslutande organ inte heller är valbara till verkställande och beredande organ såsom ett kyrkoråd, en nämnd eller en stiftsstyrelse. Härtill gäller att den som är chef för en förvaltning som lyder under något av de nämnda organen inte heller är valbar.
Allmänt sett är det från demokratiska utgångspunkter angeläget att i det längsta undvika inskränkningar i rätten för olika nomineringsgrupper att bedöma lämpligheten av kandidater som nomineras. Trots denna principiella inställning finns starka skäl att pröva om det bör göras mera långtgående inskränkningar i valbarheten än vad som hittills varit fallet. Anledningen härtill är att andelen kyrkligt anställda som innehar förtroendeuppdrag inom kyrkan är så stor. Detta kan medföra risker vad gäller såväl bevarandet av Svenska kyrkans karaktär av öppen folkkyrka som uppkomsten av intressekollissioner och lojalitetskonflikter till följd av relationen arbetsgivare/arbetstagare. Även beslut som inte är att tydligt hänföra till utövande av arbetsgivarfunktion eller där det föreligger en direkt jävssituation kan ha inverkan på anställdas arbetssituation i något avseende. De anställdas kunskaper och erfarenheter kan tas tillvara genom de möjligheter som finns att låta dem delta vid behandlingen av vissa ärenden. Om anställda härutöver också deltar i kyrkorådets arbete som förtroendevalda kan rollfördelningen mellan förtroendevalda och anställda lätt bli otydlig.
Enbart det förhållandet att sådana risker föreligger kan innebära att tilltron till rådets/nämndens/stiftsstyrelsens objektivitet ifrågasätts. Mot bakgrund av det angelägna i att undvika detta anser vi utredningens förslag, att valbarhetshinder vid val till beredande och verkställande organ bör gälla en större krets av anställda än för närvarande, skall genomföras.
Vi menar att det i utredningsarbetet har gjorts en väl avvägd bedömning i fråga om vilken krets av anställda som skall kunna väljas till kyrkoråd, styrelser och nämnder. Vårt förslag innebär därmed att valbarhetshinder skall föreligga för alla anställda oavsett anställningsform som har en tjänstgöringsgrad högre än 20 % av den för anställningen gällande ordinarie arbetstiden. Vi delar också bedömningen att det inte blir rimligt att sätta en så snäv gräns att det inte över huvudtaget får finnas något anställningsförhållande. Det är inte helt ovanligt att vissa uppgifter utförs på uppdragsbasis av ledamöter eller ersättare i kyrkorådet/nämnden. Det kan vara fråga om tidsbestämda åtaganden av begränsad omfattning t ex inom barnverksamheten eller av kameral natur. Det bör finnas ett utrymme för sådana engagemang från förtroendevaldas sida även fortsättningsvis. Vårt förslag på denna punkt innebär inte någon förändring vad gäller bestämmelserna om kyrkoherden (eller annan präst som denne förordnar i sitt ställe) som självskriven ledamot i kyrkorådet. Dessa bestämmelser har sin grund i den s k dubbla ansvarslinjen.
Uppdragets upphörande
I anslutning till frågan om möjligheten att själv välja församling har även diskuterats att den som valts till ett förtroendeuppdrag skall kunna behålla detta mandatperioden ut även om han eller hon till följd av avflyttning inte längre är valbar. I diskussionerna har bl.a. lyfts fram det förhållandet att en person bosatt i en stad flyttar något eller några kvarter och därigenom får ändrad församlingstillhörighet. Ett annat exempel är att ungdomar av utbildningsskäl flyttar till universitets- eller högskoleorter och blir folkbokförda där men fortfarande känner hemförsamlingen som sin församling.
Vi menar att huvudregeln liksom hittills bör vara att om en förtroendevald upphör att vara valbar så skall därmed också uppdraget upphöra. I utredningsarbetet har föreslagits ett undantag från regeln om ett direkt samband mellan församlingstillhörighet och valbarhet. En ledamot eller ersättare i ett kyrkoråd eller någon nämnd i en församling eller en kyrkvärd som flyttar och folkbokförs i en annan församling skall enligt utredningsförslaget ha möjlighet att behålla sitt uppdrag under den tid som återstår till dess mandatperioden löper ut. Som motiv för detta har anförts att en kyrkorådsledamot även en tid efter en flyttning kan en kyrkorådsledamot ha viktiga bidrag att ge. Det kan också ta tid att bli etablerad i en ny församling. Att ge möjlighet för en kyrkorådsledamot att behålla sitt uppdrag mandatperioden ut trots avflyttning kan därför vara av värde både för församlingen och för ledamoten. Vi delar denna bedömning. I 33 kap. 10 § kyrkoordningsförslaget sägs därför att den som flyttar och folkbokförs i en annan församling får ha kvar ett uppdrag som ledamot eller ersättare i ett kyrkoråd eller en nämnd i en församling eller som kyrkvärd. Möjligheten att ha kvar ett uppdrag även om valbarheten upphört skall endast avse uppdrag i en församling. Det är för uppdragen i församlingen som de skäl till en förändring som framförts i debatten särskilt gör sig gällande.
När det gäller uppdrag i samfälligheter skall valbarheten enligt kyrkoordningsförslaget inte vara inskränkt till församlingen/valkretsen om inte detta beslutats särskilt. Därav följer att flyttning mellan församlingar inom samfälligheten inte medför avgångsskyldighet annat än som en konsekvens av att man beslutat om inskränkt valbarhet. Vi anser inte att det finns skäl att införa en möjlighet att kvarstå i uppdrag i en samfällighet för den som avflyttar till församling utanför samfälligheten.
Möjligheten att kvarstå i ett uppdrag i en församling blir enligt vårt förslag en generell rättighet. Att göra den beroende av särskilt medgivande - i sådant fall sannolikt beslut av fullmäktige - kan ge utrymme för skönsmässiga bedömningar och är därför enligt vår mening inte lämpligt. Det bör dock införas en spärregel som hindrar att en person samtidigt innehar uppdrag i mer än en församling. Ersättningsreglerna får utformas på sådant sätt att bosättning på annan ort inte medför höga kostnadsersättningar. Det kan således inte bli fråga om att man har rätt till ersättning för alla kostnader därför att man väljer att kvarstå i ett uppdrag efter avflyttning.
I 12 kap. 9a § kyrkolagen finns bestämmelser som ger en möjlighet för kyrkofullmäktige, kyrkostämman eller församlingsdelegerade att under vissa begränsade förutsättningar entlediga företroendevalda som har av respektive beslutande organ. Ett uppdrag får återkallas om en förtroendevald har vägrats ansvarsfrihet eller har dömts för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller däröver. Bestämmelsen infördes på den borgerligt kommunala sidan i samband med tillkomsten av 1991 års kommunallag och togs in i kyrkolagen vid den kommunallagsanpassning som trädde i kraft 1 april 1995.
Motivet till bestämmelsen är att det är viktigt för allmänhetens förtroende för den kommunala och kyrkokommunala förvaltningen att det finns en möjlighet att under löpande mandatperiod kunna frånta en förtroendevald uppdraget mot dennes vilja.
En förtroendevald som förlorat fullmäktiges förtroende brukar i allmänhet ta sitt ansvar och avgå frivilligt. Bestämmelsen kan därför sägas vara motiverad mer av principiella än av praktiska skäl.
Vi föreslår att bestämmelser motsvarande 12 kap. 9a § kyrkolagen skall finnas i kyrkoordningen. Det kan diskuteras var man skall sätta gränsen för vilka slags brott som skall kunna föranleda att ett uppdrag återkallas. Remissbehandlingen ger inte något stöd för att dra snävare gränser än de som nu gäller. Bestämmelserna på detta område bör gälla för samtliga nivåer inom Svenska kyrkan. Det innebär exempelvis att stiftsfullmäktige på de angivna villkoren kan återkalla uppdraget för en lekmannaledamot i domkapitlet.
8.7.5 Befattningar i församlingar, stift och på den nationella nivån
Centralstyrelsens förslag: För varje församling skall utöver en kyrkoherde finnas anställda det antal präster som stiftstyrelsen beslutar samt minst en kyrkomusiker som är organist eller kantor. Domkapitlet skall besluta om kyrkomusikern skall vara organist eller kantor.
En kontraktsprost skall på begäran från stiftet ha rätt till tjänstledighet för att kunna fullfölja sitt uppdrag som prost.
För varje stift skall finnas anställd enbiskop, det antal präster och diakoner som stiftsstyrelsen beslutar samt minst en stiftsjurist.
På den nationella nivån skall i kyrkokansliet finnas anställd en generalsekreterare, en kyrkosekreterare och minst en kyrkojurist.
I övrigt skall på respektive nivå finnas de befattningar som behövs för verksamheten.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt. I utredningsförslaget finns dock ingen bestämmelse om rätt för en kontraktsprost att vara tjänstledig från sin anställning som präst.
Remissinstanserna
Fråga 38
33 kap. 1-4 §§ Kyrkans anställda
Bestämmelser om bemanningsorganisation för församlingar, stift och den nationella nivån
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
En betydande majoritet av remissinstanserna stöder de föreslagna bestämmelserna om bemanningsorganisation för församlingar, stift och för den nationella nivån. Bestämmelserna som rör församlingarna har kommenterats i något högre utsträckning än stiften och den nationella nivån. I viss utsträckning lämnas synpunkter vem som skall vara arbetsgivare för prästerna. Denna fråga behandlas i skrivelsens avsnitt 7.1.
Linköpings stiftssamfällighet anser att ordet "bemanningsorganisation" bör bytas ut mot ett ord som är könsneutralt.
Trollhättans kyrkliga samfällighet föreslår att i enlighet med samfällighetens avstyrkande av att diakonatet skall se som en del av kyrkans ämbete bör "diakoner" strykas i skrivningen i 33 kap 1 § punkt 4, 3 § p 3 samt 4 § p 4. Domkapitlet i Skara och Skara stiftssamfällighet föreslår att i 33 kap 1 § punkt 4 bör nuvarande lydelse kvarstå men tillägg ske med orden "församlingspedagoger m.fl.". Domkapitlet i Växjö menar att det skall anges att även antalet diakoner skall fastställas i församlingsinstruktionen. Göteborgs stiftssamfällighet att 1 § punkterna 3 och 4 ersätts med en punkt av följande lydelse: "den personal i övrigt som behövs för verksamheten." Vallda församling anser att församlingens bemanning skall bestämmas av pastoratet och ej av stiftsstyrelsen. Sollentuna församling föreslår att ett minimiantal präster och diakontjänster i förhållande till församlingstillhöriga bör föras in i kyrkoordningen. Som riktmärke inför framtiden hänvisas till förhållandena i Finska kyrkan som har det enligt följande: Generella regler: En kyrkoherde, en diakon och en kantor i församlingen. Församlingen kan anhålla om befrielse från detta hos Kyrkostyrelsen eller annan kyrklig instans. Man kan då bli befriad att tillsätta en tjänst på 5 år. Man kan också anhålla om att få ha tjänst tillsammans med en annan församling. Då anställs diakon i den ena församlingen och hyrs ut på deltid till den andra församlingen. Dessa inskränkningar i tjänster gäller också diakoner.
Domkapitlet i Linköping anser att det kommer att leda till en nedrustning av kyrkomusiken när det i kyrkoordningsförslaget sägs att kyrkomusikern i en församling skall vara organist eller kantor. Det är viktigt att upprätthålla kvalitén vad gäller kyrkomusiken. Varje pastorat bör - liksom nu - ha minst en organist. Lunds kyrkliga samfällighet menar att församlingsinstruktionen skall tydliggöra att församlingen skall ha en kyrkomusiker med behörighet men att det bör vara församlingen själv som avgör huruvida musikern skall ha behörighet som kantor eller organist. Domkapitlet i Lund och Lunds stiftssamfällighet, vilka menar att det inte skall anges i kyrkoordningen att domkyrkoorganisten skall vara föredragande i kyrkomusikaliska ärenden, ser inga bärande skäl för att domkapitlet skall yttra sig vid tillsättning av en tjänst som domkyrkoorganist.
Domkapitlet i Strängnäs framhåller att det av andra bestämmelser i kyrkoordningen framgår att det skall finnas biskop och jurist i domkapitlet. Bemanning i övrigt beroende av ambitionsnivå. Domkapitlet i Karlstad anser att bestämmelserna om vilka anställda som skall finnas i stiftet är för detaljerade. Kyrkomusikernas Riksförbund (KMR) menar bestämmelserna bör kompletteras med att det skall vara krav på att det finns kyrkomusiker även på stiftsnivå och på den nationella nivån. KMR anser att församlingarna alltför ofta inte har kompetens att pröva behörigheten för sökande till kyrkomusikertjänster. Erfarenheter visar att ett stort antal församlingar inte är mogna för den förändring som en lokal behörighetsprövning skulle innebära. Behörighetsprövningen bör enligt KMR också i fortsättningen ligga på domkapitelsnivå och då behöver domkapitlet en musiksakkunnig med organistbehörighet och det bör vara en i stiftet anställd kyrkomusiker. Sakkunniguppdraget kan också läggas på domkyrkoorganisten.
Östersunds församling föreslår att det skall anges i 3 § 2 punkt att det är stiftsfullmäktige och inte stiftsstyrelsen som skall besluta om antalet präster och diakoner som skall finnas anställda i stiftet. Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet anser att det skall anges att minst en stiftsjurist skall ha domarkompetens samt att Kyrkostyrelsen skall själv få inrätta tjänster inom ramen för befintlig budget.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Till förutsättningarna för det lokala arbetsgivarskapet för pastoratsprästerna hör att stiftet genom stiftsstyrelsen skall fastställa ett minimiantal präster i varje pastorat och därmed ge möjlighet för lokala beslut om inrättande av ytterligare befattningar. Förslaget på denna punkt hör alltså samman med de frågor om prästanställning som vi behandlat ovan i avsnitt 7.1.
I 37 kap. 7 § kyrkolagen föreskrivs att det i varje pastorat skall finnas en organist, om inte domkapitlet medger något annat. Vi föreslår att det i kyrkoordningen skall anges att det även fortsättningsvis skall finnas minst en kyrkomusiker anställd i varje pastorat. Det nuvarande organistkravet för alla pastorat har emellertid visat sig alltför svårt att uppfylla. De av domkapitlen meddelade dispenserna är många. Ett smidigare sätt att hantera frågan är att låta domkapitlet reglera organist/kantorsfrågan i församlingsinstruktionen. Någon minskning av det totala antalet anställda organister i jämförelse med nuvarande förhållanden avses inte. En rimlig ambitionsnivå är att organisterna dels inte tillåts bli färre i stiftet, dels gärna fördelas geografiskt på så sätt att även kringliggande församlingar kan få nytta av organistens särskilda kunskaper och erfarenheter. Avsikten är således inte att det skall ske någon nedrustning av den kyrkomusikaliska kvalitén. Vi menar att kyrkoordningsförslag inte heller medför någon risk för detta. Domkapitlen kan besluta att det skall finnas organister i samma utsträckning som nu är föreskrivet och härtill kommer att kyrkomusiken har en stark förankring runt om i kyrkan. Vi är dock inte beredda att föreslå några nya bestämmelser om att det skall finnas befattningar som kyrkomusiker i varje stift och på den nationella nivån. Vi menar att det inte heller skall införas bestämmelser som hindrar en församling att inrätta vissa slags tjänster t.ex. på det musikaliska området. Kyrkoordningsförslaget värnar en bibehållen hög nivå på den kyrkomusikaliska verksamheten genom bestämmelserna om att det för varje församling måste finnas minst en kyrkomusiker som är organist eller kantor.
Endast undantagsvis kan det vara befogat att domkapitlet i församlingsinstruktionen finner det tillräckligt att de anställda kyrkomusikerna i ett pastorat understiger en sammanlagd heltidstjänstgöring. En sådan undantagssituation kan vara att det råder påtagliga svårigheter att rekrytera kyrkomusiker till orten samtidigt som församlingens behov av kyrkomusikalisk kompetens kan tillgodoses på annat sätt, t.ex. genom insatser från inte yrkesverksamma, men behöriga, kyrkomusiker.
Övriga bestämmelser om befattningar för församlingar, stift och den nationella nivån innebär ingen egentlig förändring i förhållande till vad som nu gäller. Vi är inte beredda att lägga fram några förslag som skulle minska det lokala självbestämmandet. Det innebär att kyrkoordningen inte innehåller några förslag om att det skall finnas ett visst antal befattningar som diakon. De befattningstyper som särskilt nämns i kyrkoordningen är sådana beträffande vilka det antingen finns vissa närmare bestämmelser i kyrkoordningen eller där det kan hänvisas till allmänt reglerade utbildningskrav.
I fråga om den nationella nivån förutsätter den av Ombudsmötet antagna instruktionen för SFRV:s styrelse att det skall finnas en generalsekreterare och en kyrkosekreterare. Vad gäller behovet av särskild juridisk kompetens finns redan nu bestämmelser vad gäller stiften. Motsvarande behov finns också för den nationella nivån.
8.7.6 Särskilda villkor för att få och inneha en anställning m.m.
Centralstyrelsens förslag: Den som anställs tillsvidare på en befattning i Svenska kyrkan, som inte avser begravningsverksamheten, skall tillhöra Svenska kyrkan eller en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan har särskilda ekumeniska relationer med. Finns det särskilda skäl kan någon som inte tillhör Svenska kyrkan anställas.
De som anställs som biskopar, präster eller diakoner skall vara behöriga att utöva respektive uppdrag inom kyrkans vigningstjänst.
Innan någon anställs som präst eller diakon skall domkapitlet yttra sig över de behöriga sökandena utifrån de särskilda krav som befattningen ställer.
I kyrkoordningen förs in bestämmelser om särskilda villkor för att anställas som domprost, kyrkoherde komminister, stifts- eller kontraktsadjunkt i stort sett motsvarande gällande föreskrifter.
Stiftsstyrelsen skall besluta om tillsättning av en domprost.
Särskilda behörighetskrav skall finnas för att någon skall kunna anställas som organist eller kantor.
Förslag till bestämmelser som avser prästanställningen behandlas även i skrivelsens avsnitt 7.1.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att alla anställda skall tillhöra Svenska kyrkan med undantag endast för dem som arbetar uteslutande eller så gott som uteslutande inom begravningsverksamheten. Vidare skall enligt utredningsförslaget domkapitlet pröva de sökandes behörighet för varje särskild befattning - reell behörighetsprövning - innan någon anställs som präst eller diakon. Utredningen har föreslagit att en befattning som domprost skall tillsättas lokalt på samma sätt som kyrkoherdar i allmänhet. I övrigt överensstämmer utredningsförslaget i de delar som behandlas i detta avsnitt i huvudsak med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 40
33 kap. 6-11 och 13 §§ Kyrkans anställda
Bestämmelser om särskilda villkor för att få och inneha en anställning
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
En stor majoritet stöder förslagen om särskilda villkor för att få och inneha en anställning. Det finns dock förslag till justeringar till de här behandlade bestämmelserna i relativt stor omfattning. Den enskilda bestämmelse som föranleder flest kommentarer är den om tillhörighet till Svenska kyrkan för anställda inom kyrkan. Det finns justeringsförslag avseende även övriga delar av bestämmelserna om villkor för anställning.
Domkapitlet i Strängnäs anser att kravet på tillhörighet till Svenska kyrkan bör gälla för anställning med församlingsvårdande uppgifter. Anställningar med andra uppgifter bör kunna innehas även av den som inte tillhör Svenska kyrkan men som avger lojalitetsförklaring. Domkapitlet i Växjö finner kravet på tillhörighet i Svenska kyrkan t ex vad gäller skogsarbetare eller tillfälligt anställd personal, projektarbete osv. mycket tveksamt. Däremot bör kravet finns för övrig, fast anställd personal. Luleå stiftssamfällighet ser mycket positivt på den intention som ligger till grund för utredningens förslag om tillhörighet till Svenska kyrkan som grund för att få och inneha anställning. Det ter sig naturligt och självklart att som princip kunna förutsätta en grundlägganden samhörighet med den organisation man tjänar som anställd. Stiftssamfälligheten konstaterar att en strikt tillämpning av denna princip innebär att inga möjligheter skulle finnas för en församling att till funktioner som inte har direkt församlingsvårdande karaktär knyta lämpliga befattningshavare om dessa tillhör ett annat trossamfund, även om dessa skulle vara mycket lämpade och kvalificerade för den uppgift som avses. Särskilt problematiskt ser man det för små församlingar i områden där arbetsmarknad och samhällsservice är begränsade. Stiftssamfälligheten menar att för funktioner och uppgifter i församlingen som inte direkt församlingsvårdande karaktär bör möjligheten öppnas att anställa personer som tillhör ett annat trossamfund med vilket Svenska kyrkan har ekumeniska relationer och samverkan. Den hänvisning som görs i förslaget till kyrkor och samfund med vilka Svenska kyrkan har avtal om samverkan blir alltför begränsande. Sveriges Kristna Råd (SKR) anser att de särskilda villkoren för att få ha anställning i Svenska kyrkan är alltför snäva. det i och för sig nödvändiga arbetet med kyrkans identitet behöver inte leda till att man stänger ute goda krafter där de kan finnas och användas - också från andra kyrkor och samfund. SKR menar att man också kan hänvisa till andra kyrkors praxis och erfarenheter, där man kan kräva en "kristen bekännelse" men inte alltid en bestämd samfundstillhörighet. det kan t.ex. tänkas att man i en församling eller ett stift vill starta projekt av en art som kunde vara öppna också för andra än dem som anges i kyrkoordningens text, i sociala eller diakonala sammanhang, som flyktingkonsulent etc. Sådant menar SKR vore exempel på ekumeniskt positiva åtgärder som inte hotar Svenska kyrkans församlingsidentitet. Lärarförbundet anser att det bör klargöras, att de särskilda villkor som föreskrivs för att få och ha en anställning inte innebär att innehavare av anställningar påbörjade före år 2000 inte kan bli uppsagd med hänvisning till de nya kraven. Vidare menar Lärarförbundet att den krets som föreslås undantagen från de nya villkoren bör kunna utökas. Lärarförbundet anser att det för fler grupper av anställda torde räcka att man delar kyrkans tro och lära. Sveriges kommunaltjänstemannaförbund anser att kravet på kyrkotillhörighet vid anställning ter sig orimligt och att det kan stå i strid med god sed på svensk arbetsmarknad, speciellt tydligt vad avser administrativ personal. Svenska kommunalarbetareförbundet vänder sig mot förslaget om kyrkotillhörighet som krav för anställning. Förbundet arbetar för en utvecklande organisation där de som arbetar på kyrkogårdarna även skall ha möjlighet att ta andra arbetsuppgifter i hela organisationen. Förbundet vänder sig också emot att förslaget kan diskriminera grupper som har annan trosinriktning. Dessa skulle då helt uteslutas från möjligheten få anställning i den kommande organisationen. Förbundet är av den bestämda meningen att för att kunna vara anställd i den kommande organisationen så behöver man inte vara medlem i Svenska kyrkan, men förbundet är av den uppfattningen att anställda i den kommande organisationen bör dela de kyrkliga värderingarna.
Från församlingar, pastorat och samfälligheter finns förslag till såväl uppmjukningar som skärpningar i kraven på kyrkotillhörighet för anställda. Södertälje kyrkliga samfällighet anser att för vissa tjänster bör lojalitetsförklaring räcka. Medlemskrav är inte alltid nödvändigt, men anknytning till kristen tro är erforderligt. Lannaskede pastorat menar att kravet på tillhörighet i Svenska kyrkan för anställning är tveksamt t ex vad gäller skogsarbetare. Brålanda pastorat anser att paragrafen med bestämmelser om kyrkotillhörighet bör strykas. och att förtroende bör finnas för de anställande organen inom församling/samfällighet! "Nog bör t ex en katolsk invandrare kunna få bli kyrkogårdsarbetare?" Längbro församling menar att församlingarna under kortare perioder bör kunna anställa invandrare med annan kristen kyrkotillhörighet, t.ex. syrianer. Norrköpings S:t Johannes församling anser det självklart att anställning i Svenska kyrkan förutsätter tillhörighet. Att detta inte också ska gälla sådana som uteslutande arbetar med begravningsverksamheten är olyckligt. Just dessa möter ofta sörjande i känsliga situationer uppfattas då givetvis som representanter för Svenska kyrkan, varför vi tycker att det är viktigt att också dessa ska vara tillhöriga på samma grunder, som ska gälla för övrig personal. Bl.a. Lidköpings församling föreslår att andra stycket om undantag på kravet om kyrkotillhörighet för anställda inom begravningsverksamheten utgår. Skellefteå landsförsamling föreslår att de två sista meningarna om undantag från kyrkotillhörighet skall strykas. Vi tycker att alla som har Svenska kyrkan som arbetsgivare ska tillhöra den. Vi kan inte se skillnad på vaktmästare, präst, lokalvårdare, diakon och kyrkogårdsarbetare. S:t Matteus församling anser att anställda skall tillhöra Svenska kyrkan och dela Svenska kyrkans värderingar. Om en tjänsteinnehavare inom församlingsvårdande verksamhet överger Svenska kyrkans värderingar skall detta utgöra grund för uppsägning. Därmed skall ett tillägg till paragrafen lyda: Församlingsvårdande personal skall dela Svenska kyrkans värderingar. Om dessa värderingar överges skall detta utgöra grund för uppsägning.
Uppsala domkapitel konstaterar att domprosten är vice ordförande i domkapitlet och har stiftsuppdrag. Enligt kyrkoordningsförslaget är det domkyrkoförsamlingens kyrkoråd som utser domprost. Då arbetsuppgifterna är delade mellan stift och församling, bör församlingen avge förord och stiftsstyrelsen utnämna. Partille kyrkliga samfällighet föreslår att när en domprost anställs skall representant för domkapitlet adjungeras till kyrkorådet. Teologiska fakultetsnämnden i Uppsala konstaterar att domprosten skall behålla sin plats som ledamot i domkapitlet, samt vara biskopens ersättare i stiftsstyrelsen. Detta bedöms i yttrandet ge domkyrkoförsamlingen ett oproportionerligt i centrala stiftsorgan. Fakultetsnämnden säger att detta inte har diskuterats utförligt i utredningstexten och menar att det förefaller vara motiverat med ett särskilt tillsättningsförfarande för domprosttjänsterna.
Bl.a. Karlstads kyrkliga samfällighet menar att det behöver klarläggas att bestämmelserna om samverkan med andra präster i svenska kyrkans gudstjänster gäller tjänstgöring med både manliga och kvinnliga präster. Falu kyrkliga samfällighet framför att "andra präster" bör bytas mot "både kvinnliga och manliga präster". Remissinstanser som önskar stryka motsvarande bestämmelse som villkor för prästvigning framför samma förslag vad gäller behörighet för anställning som domprost och kyrkoherde.
Nederluleå församling konstaterar att det anges att behörig att anställas som domprost eller kyrkoherde är den som fyllt 30 år. Församlingen menar att en åldersgräns har inget med lämplighet eller kompetens att göra och frågor att om så skulle vara, är 30 år rätt åldersgräns. Flera remissinstanser anser att bestämmelsen om ålder kan tas bort. Njurunda församling anser att i en ny kyrkoordning bör kraven anpassas till den tid som vi lever i idag. Att var chef idag, innebär betydligt större krav än tidigare. Det är ingen självklarhet att en präst blir en god chef, bara genom att vara 30 år och ha tjänstgjort som präst i minst 3 år. Det är rent av ur arbetsmiljösynpunkt tvivelaktigt, om det är rätt att genom "trial and error" förvärva sig den kunskap som det innebör att vara en god kyrkoherde. Vi har ofta under de sista åren fått strålkastarskenet riktat på kyrkans dåliga arbetsmiljö och brister i samband därmed. Allt detta skapar ett dåligt rykte för kyrkan. Nu när kyrkan skall skiljas från staten är det viktigt att vi på allt sätt motverkar skandaler av olika slag. Njurunda församling föreslår att 8 § om behörighet för domprost/kyrkoherden kompletteras med en andra punkt: att de i anslutning till teologisk utbildning skall ha 40 högskolepoäng fördelade på 10 poäng organisation och ledarskap, 10 poäng arbetsrätt, 10 poäng kyrklig administration och ekonomi samt 10 poäng arbetspsykologi.
Samarbetsrådet Svenska kyrkan - EFS konstaterar att kyrkoordningsförslaget inte innehåller några specifika bestämmelser vad gäller anställningsform och kompetenskrav för prästtjänst i samarbetskyrka. Samarbetsrådet säger att det länge har varit ett önskemål inom EFS att även treårsutbildade EFS-präster ska kunna vara präst i samarbetskyrka. Som Samarbetsrådet tolkar förslaget till kyrkoordning öppnas nu denna möjlighet. Skulle det mot förmodan finnas invändningar mot denna tolkning föreslår Samarbetsrådet att eventuella av oss icke identifierade formella hinder undanröjs. Vidare framhålls i yttrandet att de särskilda reglerna för tillsättning av präst i samarbetskyrka inte har förts över till kyrkordningen. Samarbetsrådet hävdar uppfattningen att även om det formella tillsättningsbeslutet överförs från domkapitlet till det lokala kyrkorådet så kvarstår både normalavtalet med kommentarer och de lokala avtalen som alla förpliktar till samråd och de facto till samsyn för att en tjänstetillsättning ska kunna ske.
Källstorps kyrkliga samfällighet menar att det måste vara fullt möjligt att låta EFS präst upprätthålla tjänst på vakant prästtjänst samt att det skall vara möjligt genom avtal med Svenska kyrkan låta EFS präst upprätthålla prästtjänst, dock ej kyrkoherdetjänst.
Domkapitlet i Skara och Skara stiftssamfällighet vill till 33 kap 11 § om behörighet för att anställas som organist eller kantor tillfoga att även utländska examina kan grunda behörighet och att sådan fråga bör avgöras först efter hörande av stift och domkyrkoorganist.
Kyrkomusikernas Riksförbund föreslår ett nytt kapitel om uppdraget som kyrkomusiker mellan förslagets kapitel 31 och 32. I detta kapitel föreslås bestämmelser om behörighet att utöva uppdraget som kyrkomusiker, om beslutande domkapitel och om överklagande. Införs inte ett nytt kapitel föreslås motsvarande bestämmelser ändå infogas i kyrkordningen. Det innebär att behörig att anställas som organist skall den vara som avlagt organistexamen och genomgått den utbildning och praktiska tjänstgöring som Kyrkostyrelsen har fastställt. Behörig att anställas som kantor skall den vara som har avlagt kantorsexamen. Behörighetsförklaring skall beslutas av domkapitlet i det stift där kyrkomusikern söker anställning och domkapitlets beslut skall kunna överklagas hos Kyrkans besvärsnämnd. Även Lärarförbundet föreslår att det skall ske en reglering av uppdraget som kyrkomusiker.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Anställdas kyrkotillhörighet
Utredningens kyrkoordningsförslag innebär att endast den som tillhör Svenska kyrkan får anställas och inneha en anställning i kyrkan. Den som tillhör en kyrka med vilken Svenska kyrkan har ett särskilt avtal om samverkan skall behandlas på samma sätt som den som tillhör Svenska kyrkan. Ett undantag från kravet på kyrkotillhörighet föreslås för sådana anställda som uteslutande eller så gott som uteslutande arbetar inom begravningsverksamheten.
Som ovan redovisats stöder remissinstanserna utredningsförslaget. C:a 75 % säger ja till bestämmelserna om anställdas kyrkotillhörighet. Bland dem som önskar för ändringar är meningarna delade. Det finns förslag om såväl en uppmjukning som en skärpning.
Föreskrifter om förbud mot otillbörlig särbehandling av arbetssökande och arbetstagare har hittills funnits i lagen (1994:134) mot etnisk diskriminering. Riksdagen har den 3 mars 1999 beslutat en ny lag om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet (prop. 1997/98:177, bet. 1998/99:AU04). Denna lag ersätter den 1 maj 1999 den gällande lagen mot etnisk diskriminering.
I den nya lagen mot etnisk diskriminering i arbetslivet sägs i 8 § att en arbetsgivare inte får missgynna en arbetssökande eller enarbetstagare genom att behandla honom eller henne mindre förmånligt än arbetsgivaren behandlar eller skulle ha behandlat personer med annan etnisk tillhörighet i en likartad situation, om inte arbetsgivaren visar att missgynnandet saknar samband med etnisk tillhörighet. Förbudet gäller inte om behandlingen är berättigad av hänsyn till ett sådant ideellt eller annat särskilt intresse som uppenbarligen är viktigare än intresset av att förhindra etnisk diskriminering i arbetslivet. Med etnisk tillhörighet avses i lagen att någon tillhör en grupp av personer som har samma ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.
Oavsett om det är stadgat i lag eller ej får det inom kyrkan inte ske någon särbehandling på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung. Vad gäller trosbekännelse så ställer sig frågan naturligtvis annorlunda för ett trossamfund än för andra arbetsgivare. Lagen anger att ingen får missgynnas på grund av trosbekännelse om detta inte är berättigat av hänsyn till ett sådant ideellt eller annat särskilt intresse som uppenbarligen är viktigare än intresset av att förhindra etnisk diskriminering i arbetslivet. Att de som är anställda hos ett trossamfund förutsätts dela dess tro kan ses som sådant ideellt intresse som anges i lagen. Det är en naturlig utgångspunkt för ett trossamfund att det som är anställda och därmed på olika sätt också företräder samfundet också tillhör detta.
Utredningsförslaget innebär att kravet på kyrkotillhörighet skall gälla alla anställda med undantag endast för dem som uteslutande eller så gott som uteslutande arbetar inom begravningsverksamheten. De som tillhör ett annat samfund med vilket Svenska kyrkan har ett särskilt avtal om samverkan jämställs med dem som tillhör Svenska kyrkan.
Vi delar utredningens bedömning att det inte går att göra en tydlig skillnad mellan vissa kategorier av befattningar där det krävs kyrkotillhörighet och andra där detta inte spelar någon roll. Allt arbete är direkt eller indirekt relaterat till församlingens grundläggande uppgift att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Det finns förväntningar att den som är anställd av Svenska kyrkan företräder kyrkan. Mot denna bakgrund kunde det vara naturligt att såsom vissa remissinstanser förespråkar ta bort undantaget för dem som arbetar inom begravningsverksamheten. Vi ansluter oss dock till utredningens bedömning att begravningsverksamhetens karaktär av allmänt samhällig uppgift medför att ett krav på kyrkotillhörighet kan innebära en otillbörlig diskriminering. Detta gäller alltså dem som uteslutande eller så gott som uteslutande arbetar inom begravningsverksamheten.
Vårt förslag innebär emellertid vissa förändringar i förhållande till utredningsförslaget. Det finns goda skäl för att göra en skillnad mellan tillsvidareanställda och dem som har en tidsbegränsad anställning Det bör t.ex. vara möjligt för en församling att utan särskild prövning kunna medverka till att en invandrare som inte tillhör Svenska kyrkan får en tidsbegränsad anställning för att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Det kan i vissa fall finnas särskilda skäl som gör att någon bör kunna anställas även på en tillsvidareanställning utan att tillhöra Svenska kyrkan. Huvudregeln bör enligt får mening emellertid vara att den som är anställd tillsvidare i Svenska kyrkan själv tillhör kyrkan. Utöver beträffande begravningsverksamheten bör det inte göras ett generellt undantag för viss slags befattningar. I enskilda fall bör dock kunna prövas om det finns särskilda skäl som medför att det kan göras ett undantag från kravet på kyrkotillhörighet. Den prövningen bör varje kyrklig arbetsgivare svara för. Härvid är det naturligtvis nödvändigt att kyrkliga arbetsgivare följer gällande lagstiftning. Det finns anledning att peka på vad Arbetsmarksandsutskottet anfört i sitt betänkande 1998/99:AU04 Ny lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet om undantag för ideellt och annat särskilt intresse. I betänkandet behandlas även lagförslag som avser förbund mot diskriminering av funktionshindrade och mot diskriminering på grund av sexuell läggning.
Det är dock inte uteslutet att det i mycket speciella undantagsfall kan vara berättigat att väga in arbetstagarens eller arbetssökandens etniska tillhörighet, trosbekännelse, funktionshinder eller sexuella läggning. Det är då inte fråga om att "legitimera diskriminering". T.ex. måste en invandrarorganisation, ett religiöst samfund, en handikapporganisation eller en intresseorganisation för homosexuella enligt utskottets mening ibland kunna beakta sådant. Det är här fråga om verksamheter som bygger på religiösa, ideologiska eller värderingsmässiga grunder. Delaktighet i åskådning eller värderingar hos dem som har funktioner och arbetsuppgifter som har nära samband med verksamhetens kärna kan sägas vara en saklig förutsättning för arbetet. Det är inte heller uteslutet att legitimiteten hos en verksamhet kräver att vissa kategorier personer anställs. Man rör sig alltså här mot gränsen för vad som i lagreglerna hänförs till kriteriet "likartad situation".
Bestämmelserna om kyrkotillhörighet för kyrkligt anställda kan inte tillämpas på dem som är anställda innan kyrkoordningen träder i kraft. Det är inte möjligt med hänsyn till den arbetsrättsliga lagstiftningen och det är inte heller allmänt sett rimligt att ändra på förutsättningar av detta slag när någon väl är anställd. Det är också viktigt att det i samband med anställningen görs klart vad som är motivet för och avsikten med att den som anställs skall tillhöra Svenska kyrkan.
Övriga bestämmelser om särskilda villkor för att få och inneha en anställning avser främst befattningar för präster och behandlas i skrivelsens avsnitt 7.1 om prästanställningen. Där noteras också att det på vissa områden finns motsvarande bestämmelser avseende diakoner som för präster. Det gäller bl.a. att domkapitlet skall yttra sig över behöriga sökande i stället för att, såsom föreslås, göra en "reell" behörighetsprövning.
Tillsättning av domprost
Domprosten är kyrkoherde i domkyrkoförsamlingen men har därtill viktiga uppgifter i stiftet som ledamot och vice ordförande i domkapitlet och som ersättare för biskopen som ledamot i stiftsstyrelsen. Utredningsförslaget innebär att domprosten i likhet med övriga kyrkoherdar skall tillsättas av församlingens kyrkoråd eller pastoratsnämnden. I avvägningen mellan de olika intressen som gör sig gällande i frågan om vem som skall tillsätta en domprost har vi kommit till ett annat resultat än i utredningsarbetet. Vi föreslår att domprosten skall tillsättas av stiftsstyrelsen. En viktig förändring mellan utredningsförslaget och vårt förslag avseende prästanställningen är att det inte skall ske en reell behörighetsprövning. I fråga om domprosten skulle ett genomförande av detta förslag ha inneburit att domkapitlet kunde fastställt särskilda kriterier gentemot vilka behörighetsprövningen skulle ha gjorts. Det bör vidare noteras att det för närvarande är regeringen som tillsätter domprostar. Vi menar att domprostens ställning i stiftet motiverar att tillsättning skall ligga hos stiftet genom stiftsstyrelsen. Domkyrkoförsamlingen får, liksom nu, utöva sitt medinflytande genom att yttra sig över behöriga sökande.
Kyrkomusiker
Vi har tidigare i avsnitt 8.7.4 redovisat vår bedömning att det kommer att finnas organisttjänster i samma utsträckning som för närvarande även i fortsättningen. Liksom för närvarande torde dock de flesta kyrkomusikerna komma att vara kantorer.
I kyrkordningen finns bestämmelser som medför att domkapitlet i församlingsinstruktionen skall ange om kyrkomusikern för en viss församling skall vara organist eller kantor. Vidare finns bestämmelser om behörighetsvillkor för att få anställas. Behörig att anställas som organist skall den vara som har avlagt organistexamen eller motsvarande examen. Behörig att anställas som kantor skall den vara som har avlagt kantorsexamen eller motsvarande examen eller som är behörig att anställas som organist. Detta motsvarar vad som gäller idag. En skillnad är dock att enligt vårt förslag skall den som svarar för tillsättningen också prövar behörigheten. Det finne inte anledning att räkna med att detta skall vålla några problem. I regel torde det inte medföra några svårigheter att pröva behörigheten.
När det gäller att bedöma vad som kan vara en motsvarande utbildning till den som leder fram till organist- respektive kantorsexamen får det förutsättas att man anlitar den sakkunskap som behövs. I likhet med vad som gäller i övrigt kan beslut på detta område genom ordningen för beslutprövning prövas av domkapitlet och i sista hand av Svenska kyrkans överklagandenämnd. Vårt förslag i fråga om kyrkomusiker överensstämmer alltså med utredningsförslaget. Det innebär att vi inte heller, såsom Kyrkomusikernas riksförbund föreslår, är beredda att föreslå ett nytt kapitel i kyrkoordningen om uppdraget som kyrkomusiker.
Centralstyrelsens förslag: I kyrkoordningen skall inte finnas några bestämmelser om skyldigheten för kyrkliga arbetsgivare att tillhöra Kyrkans försäkringsförening. Förpliktelserna gentemot försäkringsföreningen får följa av att Svenska kyrkans Församlingsförbund företräder kyrkliga arbetsgivare i frågor om kollektivavtal.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår bestämmelser i kyrkoordningen om att kyrkliga organ med pensionsåtaganden skall vara medlemmar i Kyrkans försäkringsförening och fullgöra de skyldigheter som följer av medlemskapet.
Remissinstanserna
Fråga 39
33 kap. 5 och 12 §§ Kyrkans anställda
Bestämmelser om arbetsgivarorganisation och om försäkringsförening
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Den redovisade remissfrågan avser såväl förslaget om obligatorisk fullmakt till Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund som bestämmelserna om Kyrkans försäkringsförening. Förslagen stöds av en stor majoritet av remissinstanserna. Detta gäller särskilt förslaget om Kyrkans försäkringsförening.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund konstaterar att lösningen med tryggande av pensionsutfästelserna i en försäkringsförening regleras i kollektivavtal och att medlemmar i föreningen kommer att vara anställda och tidigare anställda hos trossamfundet Svenska kyrkan m.fl. arbetsgivare. Den föreslagna bestämmelsen i 33 kap 12 § kan inte kvarstå på grund av att arbetsgivare enligt nu gällande och föreslagen lagstiftning inte kan vara medlemmar i en försäkringsförening. Enligt Pastoratsförbundet måste bestämmelsen utgå eller omformuleras så att det framgår att arbetsgivare skall fullgöra sina skyldigheter gentemot försäkringsföreningen enligt gällande kollektivavtal. Förbundet noterar att skyldigheterna i fråga om kollektivavtal framgår redan av den föreslagna 5 §.
Solna kyrkliga samfällighet ser förslaget att alla kyrkliga arbetsgivare skall trygga sina pensionsåtaganden genom obligatoriskt medlemskap i Kyrkans försäkringsförening som en kraftig inskränkning i de kyrkliga arbetsgivarnas möjligheter. Vidare sägs att vaga uppgifter lämnas om villkoren för föreningens verksamhet, med hänvisning till att föreningen att det får föreningen själv bestämma när den bildats. Samfälligheten finner detta synnerligen otillfredsställande med tanke på de utomordentligt stora summor som de kyrkliga arbetsgivarna skall tvingas betala till föreningen. Vällingby församling konstaterar att det föreslås att församlingarna skall betala in sin latenta pensionsskuld och tillkommande avgifter samt att den s.k. löneskatten förfaller till betalning samtidigt. Detta innebär en omfattande överföring av förmögenhet från kyrkan till staten, vilket i sin tur leder till försämrad utveckling för kyrkans totala kapital i framtiden. Kyrkan bör som ett alternativ undersöka alla möjligheter att få uppskov med löneskatten till dess pensionerna betalas ut. Kyrkofonden bör ges möjlighet att avstå från garantiavgifter för de församlingar, som kan ställa tillräcklig garanti för alternativ, diskretionär förvaltning hos av Kyrkofonden godkänd professionell kapitalförvaltare. Det förvaltade kapitalet bör då uppgå till minst 133 % av den beräknande pensionsskulden.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Som Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund säger i sitt yttrande kan den föreslagna bestämmelsen att kyrkliga organ med pensionsåtaganden skall vara medlemmar i Svenska kyrkans försäkringsförening inte tas in i kyrkoordningen. I avsnitt 7.1.7 har vi redovisat vårt förslag att Svenska kyrkans församlingsförbund skall företräda alla församlingar, samfälligheter och stift samt den rikskyrkliga organisationen i frågor om kollektivavtal. Det saknas anledning att härutöver ha någon bestämmelse i kyrkoordningen om skyldigheten för kyrkliga arbetsgivare att fullgöra sina åtaganden gentemot Kyrkans försäkringsförening. Vi återkommer i avsnitt 8.11.4 med förslag om att Kyrkofondens styrelse inom ramen för den nya pensionslösningen skall kunna lämna kyrkliga organ med pensionsåtaganden kreditgarantier.
8.8 Åttonde avdelningen - Församlingstillhörighet och indelning
Centralstyrelsens förslag: Den som tillhör Svenska kyrkan skall tillhöra den territoriella församling där han eller hon är folkbokförd.
Det skall finnas rätt att i vissa fall i stället tillhöra en av de nuvarande fem icke-territoriella församlingarna.
Tillhörighet till en icke-territoriell församling skall grundas enbart på ansökan.
Namnet på Göteborgs tyska församling ändras till Tyska Kristine församling i Göteborg.
Det geografiska upptagningsområdet för Tyska S:ta Gertruds församling i Stockholm och Finska församlingen i Stockholm vidgas att omfatta Stockholms stift. Upptagningsområdena för Tyska Kristine församling i Göteborg och Karlskrona Amiralitetsförsamling vidgas att omfatta mer än en kommun.
Den personkrets som skall ha möjlighet tillhöra en icke-territoriell församling behålls i allt väsentligt oförändrad jämfört med vad som nu gäller.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt med undantag av utvidgningen av upptagningsområdena för Finska församlingen i Stockholm och Karlskrona Amiralitetsförsamling. Vidare föreligger en smärre förändring av personkretsen i fråga om Amiralitetsförsamlingen.
Remissinstanserna
Fråga 41
34 kap. Församlingstillhörighet
Bestämmelser om tillhörighet till territoriell församling och om rätt i vissa fall att i stället tillhöra en icke-territoriell församling
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Den föreslagna grundregeln om tillhörighet till den församling där man är folkbokförd har som framgår av sammanställningen vunnit anslutning från det helt övervägande antalet remissinstanser.
Kvinnor i Svenska kyrkan framhåller att församlingsindelning och tillhörighet idag är komplicerade frågor där den moderna människans livsstil kommer på kollissionskurs med traditionell teologi. Det kan vara väl motiverat att bevara den gamla formen av församlingstillhörighet. Åtminstone tills teologiskt hållbara motiveringar för en annan form arbetats fram, men motiveringarna måste svara mot verkligheten, inte bygga på slentriantänkande. Knivsta pastorat anser att ett fritt val skulle medföra att ungdomar m.m. skulle dras till kyrkor som har många ungdomar och följaktligen skulle dessa församlingars attraktionskraft öka i en tid då konkurrensen från andra samfund och sekter är stor och ökar. Att vissa församlingars attraktionskraft samtidigt skulle minska skulle tvinga alla att tänka igenom sin verksamhet och "om det vi torgför är till nytta för människors andliga väl eller inte."
Svenska Kyrkans Unga anser att en medlem i Svenska kyrkan bör kunna välja att byta församling genom att gå till den församling som hon eller han vill vara med i och anmäla detta. Möjlighet till fri församlingstillhörighet förordas också av bl.a. Skällviks och Linköpings Ryds församlingar samt Mellersta Ölands kyrkliga samfällighet. Mattmars och Oscars församlingar anser att möjligheten skall finnas om det finns särskilda skäl. Ölmstads och Böda församlingar samt Högseröds pastorat hör till dem som uttalar sig för att det skall vara möjligt att fortsätta tillhöra sin hemförsamling om man till följd av ålder eller sjukdom måste bo i serviceboende i annan församling. Saltsjöbadens församling anser att det bör vara möjligt att samtidigt tillhöra mer än en församling.
När det gäller reglerna om tillhörighet till icke-territoriell församling har vid remissbehandlingen framförts önskemål om vissa förändringar. Vad först gäller ändringar som om de vidtas rimligen kommer att beröra samtliga icke-territoriella församlingar kan noteras följande: Göteborgs tyska församling och Tyska S:ta Gertruds församling i Stockholm anför att "sambo skall ha samma status som make enligt civilrättslig ordning". Karlskrona Amiralitetsförsamling önskar att uttrycket "hemmavarande barn" ändras till "sammanboende familjemedlem" för att undvika att, som nu sker, "styvbarn" till församlingsmedlem förvägras medlemskap tillsammans med familjen i övrigt.
Karlskrona Amiralitetsförsamling föreslår att en bestämmelse införs, gällande samtliga icke-territoriella församlingar, innebärande att "personer må med åberopande av särskilda skäl medges fortsatt tillhörighet i den icke-territoriella församlingen". Som exempel nämns frånskild make samt med denne sammanboende familjemedlem.
Stockholms stiftssamfällighet, Finska församlingen i Stockholm och flera andra församlingar i Stockholm anser att beslutanderätten i frågor om indelningen av icke-territoriella församlingar - i likhet med vad som föreslås beträffande territoriella församlingar - skall ankomma på stiftsstyrelsen i st. f. att upptagningsområdet skall anges i kyrkoordningen. Bl.a. Matteus församling föreslår att upptagningsområdet för Finska församlingen i Stockholm skall vara hela Stockholms stift.
Karlskrona Amiralitetsförsamling framför även vissa ändringsyrkanden som inte berör övriga icke-territoriella församlingar. Dessa yrkanden avser - vad gäller upptagningsområdet - en utvidgning från Karlskrona kontrakt till Karlskrona-Ronneby kontrakt samt - vad gäller personkretsen - dels en förändring av förslagets "anställd vid Försvarsmakten med placering inom marinen" till "anställd vid Försvarsmakten", dels följande tre ytterligare kategorier, nämligen "anställd vid annan statlig institution som lyder under Försvarsdepartementets ämbetsförvaltning", "anställd vid efterföljaren till f.d. Örlogsvarvet i Karlskrona, Karlskronavarvet" samt "anställd av Karlskrona Amiralitetsförsamling".
Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet anser att det ändrade namnet på Göteborgs tyska församling skall vara Christinae Tyska församling.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Territorialprincipen som grund för församlingsindelningen framgår av lagen om Svenska kyrkan. Den är av stor betydelse för kyrkans organisatoriska identitet och dessutom avgörande för att principen om rikstäckning skall kunna uppfyllas (prop. 1997/98:116 sid. 51). Enligt 4 § lagen om Svenska kyrkan omfattar församlingen de personer som tillhör Svenska kyrkan och är bosatta inom församlingens område. Den närmare innebörden av begreppet bosatt bör enligt propositionen regleras inomkyrkligt.
Utredningen har mot bakgrund av att folkbokföringen på församling kommer att fortsätta till vidare funnit skäl att bibehålla anknytningen till denna. Även föreslagna bestämmelser om de kyrkliga valen bygger på denna förutsättning. Sambandet mellan folkbokföring, erläggande av kyrkoavgift, rösträtt och valbarhet betonas genom en sådan ordning. Vi finner att bestämmelserna i denna del bör utformas i enlighet med utredningens förslag.
Med anledning av synpunkter framförda i en del remissyttranden finns skäl erinra om att församlingens ansvar enligt bestämmelser som behandlas under andra avdelningen inte är begränsat till dem som tillhör församlingen utan omfattar "alla som vistas i församlingen".
När det gäller de fem icke-territoriella församlingarna har vi i likhet med utredningen haft som utgångspunkt att kyrkomötet 1994 uttalat att dessa församlingar "är historiskt givna och under överskådlig tid kommer att finnas kvar". Utifrån grundprincipen om den territoriella församlingsindelningen anser vi det inte finnas skäl till en ordning som ger anledning till bildande av ytterligare icke-territoriella enheter. De nuvarande församlingarna skall anges i kyrkoordningen till namn och antal och där skall också anges upptagningsområden och personkrets. Varje ändring i dessa avseenden får därför handläggas i den ordning som gäller för ändring av kyrkoordningen.
Stockholms stiftssamfällighet, Finska församlingen och andra församlingar i Stockholm har i sina remissyttranden anfört att stiftsstyrelsen bör ha beslutanderätt i indelningsfrågor beträffande icke-territoriella församlingar. Enligt vad som upplysts är bakgrunden från stiftets sida en önskan att skapa bättre förutsättningar att bedriva verksamhet bland finskspråkiga i hela Stockholms stift genom en utökning av Finska församlingen i Stockholm att omfatta hela stiftet - med uppdelning i distrikt/motsv. Av skäl som nyss anförts anser vi inte att beslut om indelning av icke-territoriella församlingar skall fattas av stiften utan att upptagningsområdena skall anges i kyrkoordningen. Vi konstaterar samtidigt att förutsättningarna i Stockholms stift för verksamhet bland finskspråkiga givetvis är andra än i övriga stift till följd av att där finns den icke-territoriella Finska församlingen. Detta förhållande och att man från stiftets sida gör bedömningen att en utvidgning av församlingen skulle förbättra förutsättningarna avseende verksamheten i hela stiftet är enligt vår mening faktorer som kan ge anledning till en specialanpassad lösning. Vi utgår från att Finska församlingens önskemål om att beslutanderätten i indelningsfrågor skall ligga på stiftsnivån innebär att även församlingen anser att de bedömningar som görs från stiftets sida skall tillmätas stor betydelse. Mot angiven bakgrund föreslår vi en utvidgning av upptagningsområdet att omfatta hela stiftet. Vi är givetvis medvetna om att antalet tillhöriga till församlingen kan bli mycket stort. Hur stort är inte möjligt att nu uppskatta beroende på den förändring som det innebär att tillhörighet till icke-territoriell församling skall grundas enbart på ansökan. Vi finner också anledning erinra om att varje territoriell församling har ansvar för den kyrkliga verksamheten "för alla som vistas i församlingen" innefattande verksamhet bland de finskspråkiga som väljer att inte tillhöra Finska församlingen.
Den i remissyttrandena från de tyska församlingarna upptagna frågan om "sambor" var aktuell också vid beredningen av nu gällande lag. Kammarkollegiet hade vid remissbehandlingen avstyrkt begreppet sambor och några andra remissinstanser hade pekat på eventuella tillämpningssvårigheter av detta begrepp (prop. 1991/92:85 bilaga 6 sid. 125). I propositionen (prop. 1991/92:85 sid. 62) gjordes följande uttalande: "Det är naturligt att i detta sammanhang jämställa äktenskap och samboförhållanden. Begreppet make bör därför med avseende på medlemskap i en icke-territoriell församling få omfatta också en ogift kvinna och en ogift man som bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden (jfr 1 § andra stycket lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem). Vi anser att denna tolkning beträffande begreppet make bör bibehållas i fråga om här aktuella bestämmelser i kyrkoordningen.
När det gäller önskemålen från Karlskrona Amiralitetsförsamling finner vi skäl utvidga upptagningsområdet att omfatta också Ronneby kommun. En bestämmelse om att de som är anställda av församlingen (och folkbokförda inom upptagningsområdet) skall ha rätt att tillhöra församlingen anser vi också motiverad, mot bakgrund av den begränsning av personkretsen som följer av kravet på anställning vid Försvarsmakten med placering inom marinen. Vi finner däremot inte skäl vidga personkretsen att omfatta anställda vid Försvarsmakten, även utanför marinen, och vid Karlskronavarvet. Önskemål om detta framfördes redan i samband med tillkomsten av nuvarande lagstiftning och avvisades då. Det nu framförda tillkommande önskemålet om utökning av kretsen att omfatta anställd vid annan statlig institution som lyder under Försvarsdepartementets ämbetsförvaltning är än mer långtgående. Det kan t.ex. noteras att den sammantagna effekten av en utvidgning av upptagningsområdet med Ronneby kommun och en utvidgning av personkretsen till anställning vid Försvarsmakten skulle bli att Blekinge flygflottilj kom att omfattas.
8.8.2 Indelningsenheter och ändringar i indelningen
Centralstyrelsens förslag: Bestämmelserna om olika slag av kyrkliga indelningsenheter innebär inga förändringar.
För församling skall gälla följande kriterier:
1.i församlingen firas normalt en huvudgudstjänst varje söndag och annan kyrklig helgdag eller åtminstone en gudstjänst varje vecka
2. i församlingen finns minst ett kyrkorum, invigt i Svenska kyrkans ordning
3. i församlingen finns människor som tar ansvar för att församlingens uppgifter blir utförda och som är beredda att åtaga sig förtroendeuppdragen i församlingen
En församling som inte uppfyller dessa kriterier får undantas från indelningsändring endast om det finns särskilda skäl.
Stiftsstyrelsen skall besluta om ändringar i församlingsindelningen och verka för en lämplig indelning.
De nya reglerna om församlingsindelning skall träda i kraft fullt ut den 1 januari 2006.
Stiftsstyrelsen skall besluta om ändringar i indelningen i pastorat, flerpastoratssamfälligheter och kontrakt och verka för en ändamålsenlig indelning. Pastoratsindelningen skall ändras om uppgifterna inom ett pastorat inte kan fullgöras.
Kyrkostyrelsen skall besluta om sådana ändringar i stiftsindelningen som består i att en eller flera församlingar förs över från ett stift till ett angränsande stift. Beslut om att bilda eller att upplösa ett stift skall fattas av Kyrkomötet.
Beslut i indelningsärenden skall inte kunna bli föremål för materiell överprövning.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 42
35 kap. Indelningsenheter
Bestämmelser om de olika slag av enheter som förekommer i den kyrkliga indelningen
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Fråga 43
36 kap. 1-17 och 58 §§ Ändringar i indelningen
Bestämmelser om ändringar i den territoriella församlingsindelningen
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Fråga 44
36 kap. 18-30 och 58 §§ Ändringar i indelningen
Bestämmelser om ändringar i pastoratsindelningen
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Fråga 45
36 kap. 31-39 och 58 §§ Ändringar i indelningen
Bestämmelser om ändringar i indelningen i flerpastoratssamfälligheter
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Fråga 46
36 kap. 40-43 och 58 §§ Ändringar i indelningen
Bestämmelser om ändringar i kontraktsindelningen
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Fråga 47
36 kap. 44-49 och 58 §§ Ändringar i indelningen
Bestämmelser om ändringar i stiftsindelningen
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Fråga 48
36 kap. 50-54 och 58 §§ Ändringar i indelningen
Bestämmelser om kyrkliga indelningsdelegerade
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Fråga 49
36 kap. 55-58 §§ Ändringar i indelningen
Bestämmelser om namn på kyrkliga enheter
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Som framgår av siffersammanställningen har utredningsförslaget totalt sett fått ett brett stöd. Mera markerade invändningar av någon större omfattning förekommer på två huvudpunkter. Den ena av dessa är kriterier för församling. Av rapporten över remissvaren framgår att om man ser till den i detta sammanhang aktuella totalsiffran avseende fråga 43 på kapitelnivå och fråga 223 på paragrafnivå är andelen ja-svar 67 %. Den andra huvudpunkten där mera markerade invändningar framförts gäller möjligheterna att överklaga beslut i indelningsfrågor.
Åtskilliga remissynpunkter på kriteriet avseende gudstjänstfirande finns redan redovisade under femte avdelningen, avsnittet 8.5.1 Gudstjänstliv, eftersom samma frågeställning kommer upp där. Domkapitlet i Skara och Skara stiftssamfällighet tillstyrker förslaget men anser att en förlängning av övergångsregeln möjligen borde övervägas. Sockenbegreppet, som berörs i detta yttrande, tas också upp av domkapitlet i Lund. Domkapitlet anför att trots att det på sina håll kan vara en smärtsam process att gå från det traditionella församlingsbegreppet till ett mera teologiskt grundat är denna process nödvändig och redan på gång även utan de föreslagna kriterierna. Domkapitlet tror att den nödvändiga strukturförändringen skulle kunna underlättas av ett informellt bruk av sockenbegreppet. I varje ärende bör man lokalt överväga att bilda en särskild ansvarsgrupp kring varje kyrka, ett sockenråd om man så vill, till vilket kyrkorådet/kyrkonämnden kan delegera visst ekonomiskt ansvar och beslutanderätten i vissa frågor som rör just sockenkyrkan. Bl.a. Holms församling anser att små församlingar som läggs samman till en större bör få möjlighet att inrätta sockenråd.
Skörstorps församling framhåller att en drastisk minskning av antalet förtroendevalda i församlingskyrkoråd till följd av sammanläggning av församlingar skulle innebära en synnerligen olycklig utarmning. Församlingen uttalar sig för att "Skaramodellen" för samarbete mellan små församlingar bör få fortsätta att utvecklas i sin egen takt. Östersunds församling anser att alltför rigorösa bestämmelser om gudstjänstfrekvens som kriterium för indelningsändringar kan leda till avveckling av ett värdefullt lokalt kyrkligt engagemang. Detta kan allvarligt skada svenskt kyrkoliv. Av samma uppfattning är bl.a. Fränninge pastorat. I många yttranden, t.ex. från Bergshammars församling, framhålls att det är viktigt med stort inflytande för församlingarna vid indelningsändringar. Åtskilliga remissinstanser, däribland Börje församling, betonar att församlingsindelningen bör baseras på frivillighet. De föreslagna kriterierna bör ses som en målsättning för församlingslivet. Hällefors-Hjulsjö kyrkliga samfällighet och domkapitlet i Västerås anför att kriteriet för gudstjänstfirande skall ange regelbundenhet och att denna får bedömas i samband med fastställande av församlingsinstruktionen. Även domkapitlet i Visby samt Västerås, Karlstads och Visby stiftssamfälligheter använder uttrycket regelbundet gudstjänstfirande. Växjö stiftssamfällighet anser att sammanlysning av huvudgudstjänst inom pastorat bör kunna äga rum. Hacksta församling och Rasbo pastorat m.fl. menar att sammanlysning bör kunna ske också fortsättningsvis i mindre församlingar utan att en annan gudstjänst måste firas samma vecka i församlingen. Enligt domkapitlet i Linköping bör lekmannaledd gudstjänst enligt handboken kunna räknas som huvudgudstjänst.
Skara stiftssamfällighet framhåller att övergångsbestämmelsen p.17 måste omarbetas. Den kan uppfattas som en absolut tidsgräns för rätten att existera för församlingar som inte uppfyller kriterierna. Även Växjö stiftssamfällighet riktar invändningar mot bestämmelsen. Enköpings kyrkliga samfällighet anser att tidsgränsen i övergångsbestämmelsen bör utsträckas till utgången av år 2009.
SKTF betonar vikten av att vid bedömningar av lämpliga indelningsenheter också beaktas behovet av kompetens som arbetsgivare hos de enheter som har arbetsgivarfunktioner.
Lantmäteriverket framhåller att om ändringar av församlingsindelningen skall beslutas inomkyrkligt behöver nya rutiner tillskapas för avisering till registeransvarig myndighet, förutsatt att församlingsindelningen även fortsättningsvis skall ha allmän användning. Verket kan inte ta ställning till förslaget om förändring av beslutsrätten innan dess konsekvenser utretts närmare.
Kammarkollegiet erinrar om att en indelningsändring måste beslutas och genomföras under hänsynstagande till det vanliga associationsrättsliga regelkomplexet och med iakttagande av vad lagstiftningen i övrigt säger om t.ex. borgenärers och anställdas rättssituation. Om man t.ex. tänker sig att lösa förhållanden för någon enhet som har kommit på obestånd genom att lägga den till en annan enhet i en gynnsammare belägenhet måste man betänka situationen för den bättre situerade enhetens borgenärer. Enligt kollegiet kunde kanske reglerna kompletteras med en erinran om vad de beslutande organen har att iaktta för att ett beslut om en indelningsändring skall bli invändningsfritt och vinna omedelbar rättskraft som det är tänkt.
I frågan om namn på kyrkliga enheter ansluter sig Lantmäteriverket i huvudsak till utredningens förslag men föreslår att verket samt Ortnamnsarkivet blir remissinstanser i vissa namnfrågor. Verket bör i sin egenskap av nationell ortnamnsmyndighet samt beslutande i traktnamnsärenden ha möjlighet att lämna synpunkter. Språk och folkminnesinstitutet (SOFI) anför att på grund av organisatoriska förändringar inom myndigheten bör "Ortnamnsarkivet i Uppsala" ändras till "Språk- och folkminnesinstitutet". Vidare finns enligt institutet skäl att överväga att Lantmäteriverket bör höras före beslut i såväl namn- som indelningsfrågor. Domkapitlet i Härnösand och Härnösands stiftssamfällighet anser att möjlighet bör införas att pastorat får andra namn än de som följer av församlingsnamnen
När det gäller möjligheter till överprövning anför Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund att kravet på rättssäkerhet endast kan garanteras genom att beslut i indelningsärenden får bli föremål för såväl en formell som en materiell prövning. Samma uppfattning har bl.a. Madesjö och Huskvarna-Hakarps kyrkliga samfälligheter. Även domkapitlen i Växjö och Luleå, Uppsala och Luleå stiftssamfälligheter samt Ljungby, Ålands, Stenbrohults och Tvärreds församlingar framhåller vikten av möjlighet till överprövning.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Den i indelningshänseende mest betydande konsekvensen av relationsändringen är att församlingsindelningen blir en inomkyrklig angelägenhet. Vi föreslår att beslutanderätten också i dessa indelningsfrågor skall ankomma på stiftsstyrelsen, som ju redan idag har att besluta om indelningen i pastorat, flerpastoratssamfälligheter och kontrakt.
Det är viktigt att faktorer av grundläggande betydelse för församlingen och församlingsbegreppet kommer till uttryck i kriterier, angivna i kyrkoordningen. De kriterier som utredningen föreslår har utarbetats av den teologiska expertgruppen. Vid remissbehandlingen har kriteriet avseende minst en gudstjänst varje vecka i församlingen föranlett förslag till justeringar i åtskilliga remissyttranden, särskilt från de mindre församlingarna. Framförda synpunkter finns i betydande utsträckning redan redovisade under femte avdelningen, avsnittet 8.5.1 Gudstjänstliv.
Utifrån gudstjänstgemenskapens betydelse anser vi att kyrkoordningen skall innehålla det av utredningen föreslagna kriteriet att i varje församling skall firas åtminstone en gudstjänst varje vecka. Vi är dock medvetna om att det i vissa fall kan vara svårt att under en period iaktta en sådan ordning. I likhet med utredningen föreslår vi därför att det skall finnas en möjlighet för stiftsstyrelsen att om det finns särskilda skäl undanta en församling som inte uppfyller kriterierna från en indelningsändring. Detta stämmer också överens med vårt förslag att domkapitlet skall ha möjlighet att om det finns särskilda skäl för viss tid medge undantag från bestämmelsen i 17 kap. 3 § om gudstjänster varje vecka, vilket närmare utvecklas i avsnittet 8.5.1.
Medvetna om att strukturförändringar bör genomföras i största möjliga samförstånd och på ett sådant sätt att det lokala engagemanget bevaras finner vi det angeläget att tid ges för erforderligt samråd. Vi föreslår därför att de nya reglerna om församlingsindelning skall träda i kraft fullt ut den 1 januari 2006. Mot bakgrund av att formuleringen av övergångsbestämmelse 17 i utredningens förslag föranlett vissa missförstånd vid remissbehandlingen förtydligar vi bestämmelsen. Innebörden är alltså att en församling som inte uppfyller kriterierna får bestå till utgången av år 2005 utan någon prövning av om det finns särskilda skäl till undantag. Församlingen ifråga kan komma att bestå även efter denna tidpunkt utan att uppfylla kriterierna om stiftsstyrelsen efter prövning funnit särskilda skäl att medge undantag.
Vid remissbehandlingen har berörts tanken att lyfta fram sockenbegreppet. Denna fråga har varit uppe till behandling även i andra sammanhang. Vi anser att det skall vara möjligt att i församlingar som bildats genom sammanläggning av flera tidigare församlingar ha sockenråd, dock utan någon formell ställning. Detta skulle sannolikt i vissa fall kunna underlätta en ändring av församlingsindelningen. Det kan vara lämpligt att frågan tas upp under utredningen i dessa ärenden.
Behov av indelningsändringar kan föreligga inte bara vad gäller mycket små utan också mycket stora församlingar. Stiftsstyrelsen har att beakta också detta i sin uppgift att verka för en lämplig församlingsindelning.
Bestämmelserna om pastoratsindelning, vilka stämmer överens med utredningens förslag, tar sin utgångspunkt i pastoratens funktioner, inte minst det ekonomiska ansvaret enligt 2 kap. 11 §. Det primära syftet med pastoratsindelningen måste vara att få till stånd ändamålsenliga enheter med hänsyn till dessa funktioner. En prövning utifrån detta perspektiv måste omfatta en rad olika faktorer att ligga till grund för en samlad bedömning. Normer som de "kriterier" om visst minsta antal kyrkotillhöriga och hänsynstagande till kommungräns, vilka ingår i nuvarande bestämmelse i kyrkolagen, skall tillmätas betydelse även fortsättningsvis. Mycket talar för att inriktningen "ändamålsenlig pastoratsindelning" leder till att antalet kyrkotillhöriga i ett pastorat i normalfallet bör vara betydligt högre än nuvarande minimigräns 2000 kyrkotillhöriga. Detta är dock endast en av faktorerna vid en samlad bedömning. En annan är att normalsituationen bör vara att det finns minst två prästtjänster i ett pastorat för att behovet av vikarier skall kunna tillgodoses inom den egna organisationen. Förutsättningar för personella resurser i övrigt är naturligtvis också mycket betydelsefulla. Utifrån vikten av en god ekonomisk grund kan ett pastorat som i betydande utsträckning replierar på bidrag normalt inte anses ha erforderlig stadga. Även andra faktorer av olika slag som kan variera från fall till fall skall vägas in vid en samlad totalbedömning. Om man vid en sådan finner att en förändrad indelning skulle medföra en mer ändamålsenlig organisation bör åtgärder givetvis vidtas för att uppnå detta. Skulle totalbedömningen leda till konstaterandet att uppgifterna inom ett pastorat inte kan fullgöras skall indelningen ändras.
De bestämmelser vi föreslår i fråga om ändringar i indelningen i flerpastoratssamfälligheter och kontrakt överensstämmer med utredningens och har vunnit brett stöd vid remissbehandlingen.
I fråga om ändringar i stiftsindelningen finner vi i likhet med utredningen skäl att den beslutanderätt som idag tillkommer regeringen, nämligen överföring av en eller flera församlingar från ett stift till ett angränsande stift, skall tillkomma Kyrkostyrelsen medan beslut om att bilda eller upplösa ett stift, vilket idag är ett riksdagsbeslut, skall fattas av Kyrkomötet.
Liksom hittills bör beslut i namnfrågor fattas av samma organ som beslutar i indelningsfrågorna. Detta är ett många gånger viktigt inslag i ett indelningsbeslut, inte minst vid ändrad församlingsindelning, som nu alltså blir en fråga för stiftsstyrelsen. Mot bakgrund av värdet av en seriös ortnamnsvård är det angeläget med expertmedverkan i dessa frågor. Med anledning av vad som framkommit vid remissbehandlingen föreslår vi att såväl Språk- och folkminnesinstitutet som Lantmäteriverket skall beredas tillfälle yttra sig.
I ett flertal remissyttranden har möjligheterna till överprövning av indelningsbeslut uppmärksammats och föranlett önskemål om justeringar. Utredningens förslag att Kyrkostyrelsens och stiftsstyrelsens beslut i indelningsfrågor inte skall kunna överklagas har av vissa remissinstanser uppfattats som att ingen överprövning alls skall kunna ske. Innebörden är att möjligheter till materiell överprövning inte skall föreligga. Av bestämmelserna om beslutsprövning följer att även indelningsbeslut kan bli föremål för formell överprövning, i sista hand av Svenska kyrkans överklagandenämnd. Det finns emellertid åtskilliga remissinstanser som önskar att en möjlighet till materiell överprövning skall finnas. Vi anser liksom utredningen att denna frågeställning måste ses i ett vidare perspektiv där också fördelningen av beslutanderätt mellan stiftsnivån och den nationella nivån ingår. Utifrån vår syn på stiftens roll i indelningsarbetet finner vi det naturligt att stiftsstyrelsens ansvar inte skall begränsas genom att Kyrkostyrelsen förbehåller sig rätten att formulera andra strategier för det lokala indelningsarbetet än de som stiftet utarbetat. Som utredningen anfört bör en utvärdering göras inom en 10-årsperiod för att klarlägga om en sådan ordning ger anledning att ompröva detta förhållningssätt. Rättssäkerheten anser vi vara tryggad genom den möjlighet till överprövning av stiftsstyrelsens beslut som följer av bestämmelserna i 57 kap. 8 § om beslutsprövning. Vi föreslår inte någon bestämmelse om att beslut i indelningsärenden skall kunna överklagas (för materiell överprövning). Det följer då av bestämmelserna i 58 kap. 1 § att sådant överklagande inte kan ske. En bestämmelse i indelningskapitlet motsvarande den av utredningen föreslagna 58 § är därför överflödig.
I andra avdelningen redovisas våra förslag beträffande vilka beslutande organ som skall finnas i församlingar och samfälligheter. När det gäller församling är huvudregeln att dessa skall utses i direkta val - till kyrkofullmäktige eller, för församling som ingår i samfällighet, till kyrkofullmäktige alternativt direktvalt kyrkoråd. För församlingar med högst 500 röstberättigade skall dock även fortsättningsvis kunna finnas kyrkostämma som beslutande organ. När det gäller samfällighet skall det beslutande organet - samfällda kyrkofullmäktige - utses i direkta val.
I tredje avdelningen föreslår vi att det beslutande organet i stiftet - stiftsfullmäktige - till skillnad mot vad som nu gäller skall utses i direkta val. I fjärde avdelningen föreslår vi bl.a. den förändringen att även ledamöterna i Kyrkomötet skall väljas i direkta val.
Utifrån dessa förutsättningar redovisas i det följande under avsnittet 8.9.1 våra förslag till bestämmelser om direkta val. Under avsnittet 8.9.2 redovisas våra förslag avseende valsätt vid indirekta val. Bestämmelser under sistnämnda avsnitt motsvarar i allt väsentligt 47 kap. kyrkolagen och berör alltså val där det är fullmäktige/kyrkostämma/Kyrkomöte eller en styrelse eller nämnd som väljer.
Centralstyrelsens förslag: Kyrkostyrelsen skall ha det övergripande ansvaret för de direkta kyrkliga valen.
Stiftsstyrelsen skall ha ansvar för alla direkta kyrkliga val i stiftet samt i de församlingar och samfälligheter som stiftet omfattar. Tredje söndagen i september skall vara Svenska kyrkans gemensamma valdag. Mandatperioden skall vara fyra år.
Mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till pastoratssamfällighet och flerpastoratssamfällighet skall vara enbart proportionell. Varje församling skall normalt utgöra egen valkrets. En pastoratssamfällighet där någon församling vid en proportionell fördelning inte får minst fem mandat skall indelas i valkretsar genom särskild valkretsindelning. Sådan indelning skall göras så att varje valkrets får minst fem mandat vid en proportionell fördelning samt att varje valkrets omfattar en eller flera församlingar. I en flerpastoratssamfällighet skall varje pastorat utgöra egen valkrets även om den inte får fem mandat. Dock skall varje pastorat få minst ett mandat, om så behövs genom jämkning.
Möjlighet skall finnas att inskränka valbarheten till valkretsen.
Vid valen till stiftsfullmäktige skall valkretsindelningen grundas på kontrakten. En femtedel av mandaten skall vara utjämningsmandat. Varje valkrets skall ha minst fem fasta mandat.. Valbarheten skall inte vara inskränkt till valkretsen.
Vid valen till Kyrkomötet skall varje stift skall utgöra egen valkrets. En tiondel av mandaten skall vara utjämningsmandat. Fördelningen mellan stiften av de fasta mandaten skall vara proportionell. Dock skall varje stift få minst två fasta mandat. Valbarheten skall inte vara inskränkt till valkretsen.
Registrering av gruppbeteckningar och anmälan av samtliga kandidater skall ske inför varje ordinarie direkt val. I samband med registreringen skall fastställas en bokstavskod för varje gruppbeteckning. Stiftsstyrelsen skall upprätta en grupp- och kandidatförteckning för varje slag av val och valkrets. Förteckningen skall tillsammans med röstkort skickas till var och en röstberättigad.
Valsedlarna - som skall tillhandahållas och bekostas av stiften - skall vara lika utformade för hela landet. På valsedeln skall finnas ett markerat utrymme där genom en bokstavskod skall anges den grupp som väljaren röstar på. Det skall på valsedeln också finnas ett markerat utrymme där väljare som så önskar kan genom att ange en siffra avge personröst.
Det skall vara möjligt att utöver röstning i vallokal på valdagen förhandsrösta på minst en pastorsexpedition/motsv. i varje pastorat i landet. Det skall också vara möjligt att brevrösta.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt vad gäller val till församling och stiftsfullmäktige. En bearbetning har skett utifrån de ändrade förutsättningar som följer av att enligt vårt förslag även valen till samfälligheterna och till Kyrkomötet skall vara direkta.
Remissinstanserna
Fråga 50
37 kap. Direkta val 1-4 o.11-12 §§
Bestämmelser om ansvaret för de direkta kyrkliga valen, om när dessa
skall äga rum samt om valdistrikt och valförrättare
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Fråga 51
37 kap. Direkta val 5-10 §§
Bestämmelser om valkretsar och valkretsmandat
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Fråga 52
37 kap. Direkta val 13-23 §§
Bestämmelser om registrering av gruppbeteckningar och anmälan av kandidater
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Fråga 53
37 kap. Direkta val 24-33 §§
Bestämmelser om valsedlar, röstlängder, röstkort och kuvert
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Fråga 54
37 kap. Direkta val 34-50 §§
Bestämmelser om hur röstningen tillgår samt om sammanräkning av rösterna
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Fråga 55
37 kap. Direkta val 51-71 §§
Bestämmelser om mandatfördelningen mellan nomineringsgrupper, utseende av ledamöter och ersättare samt om beräkningsgrunder vid direkta val
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Fråga 56
37 kap. Direkta val 72-75 §§
Bestämmelser om på vilka områden Kyrkostyrelsen får utfärda ytterligare regler samt om överklagande
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
råga 57
38 kap. Indirekta val 1 - 11 §§
Bestämmelser om val till pastoratssamfälligheter och flerpastoratssamfälligheter
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Fråga 58
38 kap. Indirekta val 12-17 §§
Bestämmelser om val till Kyrkomötet
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Som framgår av sammanställningen av remissutfallet totalt sett har utredningsförslagen vad gäller valen i mycket stor utsträckning vunnit bifall. När det gäller valförfarandet och valadministrationen är dock andelen jasvar från stiftssamfälligheter och domkapitel betydligt lägre, under 50 %, - i fråga om registrering av beteckningar och anmälan av kandidater samt beträffande valsedlar och röstlängder, röstkort t.o.m. mycket låg, cirka 20 %. Anledningen är att regelsystemet anses vara krångligt, kostnadskrävande och svårt att tillämpa.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anför att erfarenheterna av 1997 års val är ett minskat valdeltagande trots att aktivitet och information varit större än tidigare inte minst från de partier som ställt upp i kyrkovalen. Förbundet fortsätter: "Trots detta lägger utredningen fram valbestämmelser som innebär en radikal omstöpning av valsystemet. Systemet kan i och för sig vara intressant men med hänsyn till den osäkerhet det också kan leda till finns risk att tillhöriga avstår från att rösta. Därutöver krävs stora administrativa resurser och kostnader på ett system som ingen prövat tidigare samt inte minst en omfattande information. Förbundet ser i och för sig positivt på möjligheten till personvalsinslag men anser att möjligheten till strykningar på valsedeln bör finnas kvar." Förbundet anser dock att man dels bör avvakta erfarenheterna av 1998 års allmänna val, dels att man vid 2001 års kyrkliga val genomför personval i ett begränsat antal försöksvalkretsar om det föreslagna systemet kommer till stånd. Förbundet avstyrker benämningen nomineringsgrupp i stället för parti. Sammanfattningsvis föreslår förbundet "att centralstyrelsen tillsätter en ny utredning för att utforma regler om val inom Svenska kyrkan. Därvid bör beaktas vad förbundsstyrelsen ovan anfört. Utredningen bör vara klar till kyrkomötet år 2000 så att de nya reglerna kan tillämpas i kyrkovalet år 2001".
Växjö stiftssamfällighet anser att i direktiven för en ny utredning bör ingå: att valen till församling, samfällighet, stift och Kyrkomötet skall ske genom direkta val; att valsystemet skall anpassas till det valsystem som används inom Sverige i övriga allmänna val; att personval skall vara möjligt; att utredningen undersöker om administrationen av valen skall ske av Svenska kyrkan, alternativt att tjänsten kan köpas av riksskatteverket/länsstyrelserna".
Fortsatt utredningsarbete i syfte att få fram ett enklare, effektivare och billigare valsystem förordas av organ på stiftsnivå som domkapitlen i Uppsala, Linköping, Skara, Karlstad, Visby och Stockholm samt Linköpings, Skara, Karlstads, Visby och Stockholms stiftssamfälligheter men också i åtskilliga remissyttranden från församlingar och samfälligheter, t.ex. Källunga, S:t Mikaels och Vantörs församlingar En återkommande argumentation är att, som bl.a. Salems församling och Växjö domkyrkoförsamling anför, en valprocedur som är svår att förstå för de röstande kan medverka till ett lågt valdeltagande. Råsunda församling anser att nuvarande valsystem tills vidare bör bibehållas och att man vid nästa val på försök inom några församlingar testar en valprocedur enligt förslaget. Först därefter kan ställning tas till ett eventuellt införande av nytt system.
Teologiska fakultetsrådet vid Lunds universitet anför att utredningsgruppen på ett förtjänstfullt sätt utarbetat ordningar för såväl direkta som indirekta val inom Svenska kyrkan.
Riksskatteverket framför inga invändningar mot det föreslagna systemet.
Bland synpunkter som avviker från utredningsförslaget i enskilda frågor kan noteras följande:
Domkapitlet i Visby och Visby stiftssamfällighet anser grundat på erfarenhet från de allmänna valen att även i stiftet borde finnas en valnämnd som har hand om grovarbetet med valförrättningen.
Enligt bl.a. Lindbergs kyrkliga samfällighet och domkapitlet i Strängnäs skall vid val till samfällighet varje församling alltid utgöra egen valkrets med minst ett mandat, om så erfordras genom jämkning. Värnamo och Huddinge församlingar menar att någon valkretsindelning inte skall gälla vid valen till lokala samfälligheter. Domkapitlet i Visby och Visby stiftssamfällighet anser att varje valkrets vid val till stiftsfullmäktige skall ha lägst tre i st. f. lägst fem fasta mandat samt att stiftsstyrelsen skall ha möjlighet medge lägre minimital. Ösmo församling förordar också en gräns på minst tre fasta mandat med motivering att med en gräns på minst fem sådana mandat måste merparten av landets kontrakt slås ihop för att kunna uppnå kriterierna för en valkrets vilket får till följd en ännu större förskjutning mot storstadsregionerna. Enligt Malungs församling bör valkretsar vid val till stiftsfullmäktige inte omfatta mer än ett kontrakt eftersom man då inte har möjlighet till personkännedom. Kontrakt skall i vart fall inte få slås samman till en valkrets om inte alla berörda församlingar godkänner detta.
Järnboås och Ålidhems församlingar motsätter sig systemet med utjämningsmandat vid val till stiftsfullmäktige. Lunds stiftssamfällighet anser att behovet av sådant system vid stiftsfullmäktigevalen kan ifrågasättas i en ordning med direktval till Kyrkomötet.
Borås kyrkliga samfällighet har uppfattningen att personvalsinslaget bör få en större genomslagskraft än i det föreliggande förslaget. Enligt Huskvarna församling ett personval enligt den av Barbro Sicard presenterade modellen vara åtskilligt bättre än det framlagda förslaget. Bl.a. domkapitlet i Uppsala och Bottnaryds församling anser att denna modell bör prövas. Hogdals församling finner det viktigt för kyrkan att få till stånd personval till förtroendeposterna. En lista med namnen uppställda i bokstavsordning borde räcka. Hässelby församling anser att frågan om införande av ett personvalssystem måste ytterligare diskuteras. Enligt Södra Ölands kyrkliga samfällighet är spärreglerna 30 respektive 50 röster för effekt av personröstning orealistiska. Endast 5 %-regeln bör gälla.
Tidsintervallen för olika moment i registrerings- och valadministrationsprocessen måste enligt åtskilliga remissinstanser utsträckas för att uppgiften skall vara möjlig att genomföra. Sådana synpunkter framförs bl.a. av Uppsala stiftssamfällighet, domkapitlet i Karlstad och Älvsborgs församling.
Lunds kyrkliga samfällighet anser att den fria nomineringsrätten inte skall avskaffas. Enligt Västerås stiftssamfällighet bör registrering av gruppbeteckning erfordras endast då nomineringsgruppen inte tidigare är företrädd. Det antal underskrifter som skall erfordras för registrering av gruppbeteckning bör relateras till församlingens storlek och inte vara ett för alla gemensamt minimiantal av 10 anser bl.a. domkapitlet i Västerås, Sävars kyrkliga samfällighet och Grangärde församling. Töcksmarks pastorat förordar valsedlar som motsvarar dem som används i de allmänna valen och att de "lakan" som förutsätts utsändas ersätts av en valsedel för varje parti.
Enligt domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet bör det vara möjligt att ange grupp och kandidat även i "klartext" samt att lägga till namn på valsedeln
Det bör enligt Luleå stiftssamfällighet framgå att nomineringsgrupp har möjlighet förtrycka valsedlar med gruppbeteckning. Asmundtorps församling anser att valsedlarna bör utformas så att väljarna inte måste skriva något på valsedlarna. Risken för felskrivningar och därmed underkända valsedlar är alltför stor.
Valsedlarna bör vara av nuvarande modell anser ett betydande antal remissinstanser, däribland Tullstorps, Falkenbergs, Sofia, Lycksele, Mariefreds och Älvsby församlingar samt Sundsvalls kyrkliga samfällighet
Det bör vara möjligt att ångerrösta framhålls i flera remissyttranden, bl.a. från Linköpings S:t Lars församling.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anser att av demokratiska skäl kan det inte godtas att en röst på ett parti som fått flera mandat än det har anmälda kandidater vid val till direktvalt kyrkoråd skall tillgodoräknas ett annat parti.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
I 2 § lagen om Svenska kyrkan anges att denna skall ha en demokratisk organisation. I propositionen 1997/1998:116 sid. 43 f. anförs i denna fråga bl.a. följande:
Ett trossamfund av Svenska kyrkans karaktär kräver såväl en sammanhållen struktur som en väl utvecklad demokratisk form för de i verksamheten ingående nivåerna: församlingar, stift och nationella organ. Att Svenska kyrkan också i fortsättningen skall ha en demokratisk uppbyggnad bör därför framgå av lagen om Svenska kyrkan. I den nuvarande regleringen tar formuleringen om den demokratiska uppbyggnaden närmast sikte på verksamheten (2 kap. 2 § första stycket kyrkolagen). Utredningens förslag att i stället ange organisationen som demokratisk har fått starkt stöd i remissinstanserna. Också regeringen ställer sig bakom förslaget eftersom en demokratisk organisation får genomslag i verksamheten.
Ett proportionellt valsätt där likheten med samhällets övriga beslutsförsamlingar säkras framhålls av många som den naturliga ordningen i Svenska kyrkan. Det kan noteras att 1995 års kyrkomöte uttalat sig för att den ordningen skall garanteras. Eftersom det i den föreslagna lagen om Svenska kyrkan anges att kyrkan skall ha en demokratisk organisation, har det också uttryckts att valen inom Svenska kyrkan även i fortsättningen skall vara fria och demokratiska. Som utredningen konstaterat framstår det som klart olämpligt att i lagen om Svenska kyrkan detaljerat reglera kyrkans framtida valsystem; särskilt som lagen skall ha en tidlös karaktär och bestå under överskådlig tid. Det är också av stor betydelse att demokratins utveckling i Svenska kyrkan och samhället i övrigt under kommande decennier kan tillåtas påverka den exakta utformningen av valreglerna.
Mot denna bakgrund anser regeringen att det bör vara en uppgift för Svenska kyrkan själv att närmare utforma valregler m.m. so m uppfyller nödvändiga kriterier för att vidmakthålla och förstärka den demokratiska organisationen. Som en utgångspunkt för en kommande inomkyrklig reglering av valfrågorna torde många av de föreskrifter i kyrkolagen och lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigval, m.m. som nu tillämpas vid kyrkliga val kunna tjäna som förebild. För närvarande är det möjligt att tillämpa ett proportionellt valsätt vid val till och inom Svenska kyrkans beslutande och verkställande organ enligt bestämmelserna i 47 kap. kyrkolagen. Utredningen har förutsatt att den principen inte ändras med mindre än att mycket starka skäl kan anföras för en sådan förändring. Regeringen hart inte skäl att göra någon annan bedömning.
Det sålunda skildrade synsättet har legat till grund för vår utformning av förslag till bestämmelser om de direkta kyrkliga valen. En väsentlig förändring är att som en följd av relationsändringen statliga myndigheters - Riksskatteverket och länsstyrelserna - samt de kommunala valnämndernas befattning med dessa val förutsätts upphöra. Kyrkostyrelsen skall ha det övergripande ansvaret för de direkta valen. Stiftsstyrelsen skall ha ansvaret för alla direkta kyrkliga val i stiftet och i de församlingar och samfälligheter som stiftet omfattar.
Utredningen (SKU 1998:4 sid. 163) bedömde att det kommer att finnas behov av att stiftsstyrelsen inom sig utser ett särskilt utskott för de valadministrativa frågorna. Några remissinstanser har föreslagit att stiftet skall ha möjlighet att i stället ha en särskild valnämnd. Med utgångspunkt från vallagens bestämmelser är uppgiften för en valnämnd i allt väsentligt knuten till själva genomförandet av valet på valdagen, innefattande direkta förberedelser för detta samt preliminär sammanräkning. Uppgifter hänförliga till registrering av beteckningar och mottagande av anmälan av kandidater liksom fastställelse av valkretsindelning, fördelning av valkretsmandat samt slutlig sammanräkning och mandatfördelning ankommer däremot inte på valnämnden utan på den centrala valmyndigheten respektive länsstyrelsen. Sammanräkningar under mandatperioden till följd av avgångar görs inte heller av valnämnden. I vissa indelningsfrågor finns också ett samband med valfrågor. Enligt vår uppfattning kan en rad av de uppgifter vi nu angivit inte lämpligen läggas på en valnämnd utan ankommer naturligen på stiftsstyrelsen. Att ha vissa valfrågor hos stiftsstyrelsen och andra hos valnämnden finner vi inte ändamålsenligt. En bättre lösning är, som utredningen föreslagit, att stiftsstyrelsen inom sig utser ett särskilt utskott för valadministrativa frågor.
Den lokala nivån är skyldig biträda stiftsstyrelsen vid genomförandet av valen.
Utredningen har föreslagit viktiga förändringar i fråga om indelning i valkretsar och fördelning av valkretsmandat vid valen till samfällda kyrkofullmäktige i samfälligheterna samt till stiftsfullmäktige och Kyrkomötet. Vi delar den uppfattning som utredningen för fram i denna fråga och ansluter oss till dess motiveringar.
En ändring av nuvarande regler i första hand vid val till samfälligheter är en förutsättning för att valresultatet skall kunna bli mera rättvisande från demokratiska utgångspunkter. Detta framgår tydligt av den detaljerade redovisningen i utredningsbetänkandet 1998:4 sid. 99 ff. En valkretsindelning som omöjliggör eller försvårar ett någorlunda rättvisande proportionellt valresultat får till följd att de kyrkliga valen inte respekteras och blir ointressanta.
De faktorer i nuvarande system som i första hand medför en mandatfördelning som avviker från den proportionella andelen röster i valet är att varje församling skall utgöra egen valkrets och att varje församling/valkrets vid mandatfördelningen mellan valkretsarna skall tilldelas ett "garantimandat" innan övriga mandat fördelas proportionellt. Att denna effekt inträder beror på att samfälligheterna sinsemellan är mycket olika både när det gäller antalet röstberättigade och antalet ingående församlingar samt att dessa församlingar i sin tur är mycket olika storleksmässigt.
För att nå ett bättre system erfordras till en början den ändringen att fördelningen av antalet mandat mellan valkretsarna i en samfällighet skall vara enbart proportionell och att nuvarande regel om "garantimandat" skall utgå. För att ett representativt resultat skall kunna uppnås fordras vidare att varje valkrets skall ha ett visst minsta antal mandat. Sådana bestämmelser finns t.ex. för val till landsting och kommuner. Detta antal har i det remitterade förslaget angivits till minst fem.
Mot bakgrund av den kyrkliga organisationens uppbyggnad och församlingens roll som den grundläggande enheten bör huvudregeln vara att varje församling utgör egen valkrets. Om det vid en fördelning av mandaten i samfälligheten med församlingarna som grund inte går att uppnå att varje församling får minst fem mandat blir det dock - av skäl som nyss nämnts - nödvändigt att i en sådan samfällighet göra en särskild valkretsindelning. Denna indelning skall då göras så att varje valkrets skall få minst fem mandat och omfatta en eller flera församlingar.
När det gäller flerpastoratssamfälligheter skulle ett införande av en regel om minst fem mandat i vissa fall göra det nödvändigt med valkretsar som omfattar mer än ett pastorat. Av detta skäl föreslås att i flerpastoratssamfälligheter pastoraten skall utgöra valkretsar även om vissa kretsar då kommer att få färre än fem mandat.
Med anledning av att synpunkter under remissbehandlingen att minsta antalet mandat för egen valkrets bör bestämmas till tre i st. f. till fem erinrar vi om att också minst fem är ett mycket lågt tal för att kunna uppnå avsedd effekt. Motsvarande minsta tal för kommuner är femton. Vi konstaterar också att bestämmelser om valkretsindelning och mandatfördelning hör till den kategori regler som i särskilt hög grad bör vara tydliga, klara och generella och att vi därför inte anser inte att det i dessa delar skall föreligga möjlighet till undantag.
Möjligheterna att i samfällda kyrkofullmäktige i en samfällighet säkerställa representation från alla ingående församlingar blir något som får beaktas i arbetet med nomineringarna. En bestämmelse om att valbarheten till samfällda kyrkofullmäktige skall vara inskränkt till valkretsen kan som vissa remissinstanser anfört ligga i linje med samfällighetens roll i relation till församlingarna och bidra till en sammansättning med en bred representation. Samtidigt kan - som framhålls i betänkandet SKU 1998:4 sid. 119 - en sådan bestämmelse leda till vissa begränsningar när det gäller möjligheterna att i samfällda kyrkofullmäktige samla högsta kompetens. Vi föreslår - med ändring i denna del av utredningens förslag - att nuvarande möjlighet till ett system med inskränkt valbarhet till valkretsen skall bibehållas. Vi föreslår däremot inte någon tvingande bestämmelse om en sådan ordning.
När det gäller val till stiftsfullmäktige anser vi att kontrakten även i fortsättningen skall utgöra grund för valkretsindelningen. Därigenom skapas förutsättningar för personkännedom och god geografisk fördelning. För att ett rättvisande valresultat skall kunna uppnås fordras en valkretsindelning som innebär att varje valkrets vid en proportionell fördelning får ett visst minsta antal mandat. En valkrets skall därför utformas så att den omfattar ett eller flera kontrakt och får minst fem fasta mandat. Med anledning av synpunkter från en del remissinstanser i frågan om minimitalet vill vi hänvisa till vad vi nyss anfört beträffande valkretsindelning av samfälligheter.
Vid valen till Kyrkomötet är det naturligt att varje stift bildar en valkrets. Detta är också i enlighet med nuvarande ordning med det undantaget att tre stift idag är uppdelade i vartdera två valkretsar. Mandatfördelningen mellan valkretsarna bör liksom hittills vara proportionell, med bibehållande av minimigarantin om minst två fasta mandat i varje valkrets.
Att vi vad gäller antalet valkretsmandat vid val till stiftsfullmäktige och Kyrkomötet använt begreppet "fasta" mandat beror på att vi finner det lämpligt med en ordning med fasta mandat och utjämningsmandat vid dessa val. Frågan om införande av ett sådant system vid kyrkliga val har aktualiserats vid flera tillfällen under de senaste åren. Systemet är - jämte minimibestämmelser för antalet mandat per valkrets - ägnat att vid val som sker i flera valkretsar uppnå rättvisande proportionalitet mellan grupperingar. Det gäller vid val till riksdag och landsting. I likhet med utredningen ser vi det som positivt att systemet ger möjlighet till en i förhållande till valresultatet rättvis representation också för mindre grupperingar.
För att en ordning med utjämningsmandat skall kunna tillämpas fordras att totalantalet röstberättigade inte är alltför lågt samt att det finns ett i praktiken etablerat system med ett antal nomineringsgrupper. Dessa förutsättningar anser vi uppfyllda när det gäller valen till Kyrkomötet och till stiftsfullmäktige. När det gäller val till stiftsfullmäktige ansluter vi oss till utredningens uppfattning att fyra femtedelar av totala antalet mandat skall utgöra fasta valkretsmandat och en femtedel utjämningsmandat. Eftersom utredningsförslaget inte innebär direkta val till Kyrkomötet finns där inga förslag beträffande utjämningsmandat. Vi föreslår att andelen utjämningsmandat skall vara ungefär en tiondel av totala antalet mandat, d.v.s. samma fördelning mellan fasta mandat och utjämningsmandat som vid val till riksdagen.
Bestämmelserna ansluter i flera viktiga avseenden såsom i fråga om sammanräkning och mandatfördelning mellan nomineringsgrupper till vad som gäller vid de borgerliga allmänna valen. Ordningen med proportionella val bibehålls, i linje med vad som i denna fråga anförts av 1995 års kyrkomöte samt i de nyss citerade uttalandena i propositionen 1997/98:116. En sådan ordning förutsätter att på den avgivna valsedeln anges en gruppbeteckning. En proportionell valmetod är inte möjlig att tillämpa vid ett renodlat personval. Vi föreslår att det i likhet med vad som numera generellt gäller vid de borgerliga allmänna valen i landet skall finnas möjlighet att, inom ramen för röstning på grupp, avge särskild personröst. Enligt samma modell föreslår vi vissa spärregler för att effekt av personröstning skall inträda. Vi ansluter oss härvidlag till utredningsförslaget när det gäller val till församling och stiftsfullmäktige. När det gäller de val där vi till skillnad från utredningen förordar direktval i stället för indirekta val föreslår vi samma spärregler vid val till samfällighet som vid val till församling samt samma regel vid val till Kyrkomötet som vid val till riksdagen. Vi noterar i likhet med utredningen att det är nödvändigt med en uppföljning och med en öppen attityd till justeringar av reglerna om personvalsinslag om så visar sig motiverat.
De frågor som vid remissbehandlingen tilldragit sig mest uppmärksamhet och föranlett kritiska synpunkter gäller valförfarandet och valadministrationen. I stor utsträckning är det från stiftsnivån, som föreslås få ansvaret för dessa uppgifter, som kritiken varit starkast. Även i övrigt har från åtskilliga håll framhållits att systemet är krångligt och svårt att tillämpa. Det kan noteras att några sådana synpunkter inte framförts från Riksskatteverket.
Allmänt sett finns anledning att - som utredningen gjort (SKU 1998:4 sid. 161) - erinra om att "valbestämmelser till sin natur ofta är invecklade och inte alltid lätta att tillämpa för den som inte specialiserat sig på dessa frågor. Detta har sin bakgrund i vikten av att regler på området är utförliga och inte ger utrymme för annat än en mycket strikt tillämpning. Det kan annars finnas en risk att legitimiteten hos systemet sätts ifråga." Den vallag (1997:157) som gäller vid de borgerliga allmänna valen omfattar mer än 340 paragrafer. Härtill kommer vissa följdförfattningar.
Den i förutsättningarna givna utgångspunkten har varit proportionella val och en nära anknytning till vad som gällt för de kyrkliga valen före relationsändringen. Det har dock varit naturligt att i den del regelverket för de borgerliga allmänna valen förändrats genom den nya vallagen (1997:157) ta som utgångspunkt dessa nya regler och inte lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigval, m.m. som i stor utsträckning bygger på den tidigare vallagen (1972:620).
Ett område där förändringar inträtt gäller registrering av gruppbeteckningar och förhandsanmälan av kandidater. Den ordning vi där föreslår anknyter i sina huvuddrag direkt till vad som nu gäller för de borgerliga allmänna valen. Som motiv för förhandsanmälan av kandidater anfördes i propositionen 1996/97:70 (sid. 127) bl.a. att
· Partiernas ansvar för nomineringsprocessen ökar
· Kandidaterna måste framhävas mer i ett system med ökat inslag av personval
· Det blir enklare för väljarna att orientera sig bland kandidaterna
· Det skapas större ordning och ökad klarhet vid valen
· Missbruk genom s.k. piratlistor förhindras
· Sammanräkningen underlättas väsentligt genom ett anmälningsförfarande för kandidater. Detta är särskilt angeläget eftersom möjligheterna till en snabb och riktig sammanräkning försvåras genom införandet av personröstning.
Som utredningen framhållit är ytterligare ett argument att den som förs upp som kandidat skall vara införstådd med detta och beredd åtaga sig uppdraget. Ett system med förhandsanmälan ökar möjligheterna till ett långsiktigt engagemang i församlingsarbetet.
Som krav för registrering av gruppbeteckning skall enligt utredningsförslaget gälla för val till stiftsfullmäktige dokumenterat stöd av minst 100 röstberättigade i stiftet och för val till församling minst 10 röstberättigade i församlingen. I vissa remissyttranden har framförts uppfattningen att 10 är ett alltför lågt tal och att antalet bör relateras till församlingens storlek. Skäl kan tala för en sådan ordning. Att inför varje val fastställa detta tal för varje församling, med möjlighet till överprövning av beslutet, skulle dock innebära ytterligare ett administrativt inslag i en redan komplicerad process. Det kan i sammanhanget erinras om att enligt vallagen motsvarande tal vad avser registrering för val till kommunfullmäktige är enhetligt för alla kommuner i landet och satt så lågt som 50. Motivet för att vad gäller församlingarna sätta ett så lågt tal som 10 är givetvis att många församlingar är små och har få röstberättigade. Bestämmelsen kan också ses i sammanhanget att förhandsanmälan skall vara obligatorisk avseende alla kandidater. Den fria nomineringsrätten upphör alltså. I de borgerliga allmänna valen är förhandsanmälan av alla kandidater obligatorisk för alla partier som registrerat beteckning och det är alltså inte möjligt för väljaren att föra till ytterligare namn på en sådan valsedel. Möjligheter finns dock att under en beteckning som inte registrerats föra fram ytterligare kandidater. (Med anledning av önskemål i vissa remissyttranden om möjlighet till strykningar av namn på valsedel kan upplysningsvis nämnas att enligt regleringen av de borgerliga allmänna valen i vallagen (1997:157) strykningar inte skall beaktas vid sammanräkningen.)
När det gäller de jämfört med utredningens förslag tillkommande direkta valen föreslår vi att minsta antal röstberättigade som erfordras som stöd för en ansökan om registrering av gruppbeteckning för val till samfällighet bestäms till 10 medan motsvarande antal vad gäller registrering av gruppbeteckning för val till Kyrkomötet bestäms till 300.
Utredningen har ansett de fördelar som ett system med förhandsanmälan av kandidater innebär - särskilt i ett system med personvalsinslag - vara mycket stora. Den inskränkning i den fria nomineringsrätten som det kan hävdas vara att inga gruppbeteckningar och kandidater får föras fram utan förhandsregistrering och anmälan uppvägs rimligen av att det krävs stöd av endast 10 röstberättigade för att få en beteckning registrerad och att därmed uppnå de fördelar som följer med detta. Till dessa hör inte enbart skydd för beteckningen utan framför allt - genom den gemensamma grupp- och kandidatförteckningen som vi strax återkommer till - information till alla röstberättigade på lika villkor med övriga grupper om att gruppen deltar i valet och om vilka dess kandidater är.
Förslaget att stiftsstyrelsen, som skall besluta om registrering av gruppbeteckningar och ta emot anmälan av kandidater, skall upprätta och distribuera en gemensam grupp- och kandidatförteckning för varje slag av val och varje valkrets är en av flera åtgärder i syfte att öka förutsättningarna för ett högre valdeltagande. Genom att förteckningen tillsammans med röstkort skall sändas ut till alla röstberättigade får dessa en heltäckande information om vilka grupper som deltar i valet och vilka kandidaterna är. Enligt hittillsvarande system har möjligheterna att få kännedom om detta i många fall varit begränsade genom otillräckliga resurser för grupper att nå ut med information.
Ytterligare en åtgärd i syfte att öka förutsättningarna för ett högre valdeltagande är att bereda goda möjligheter till röstning. Sådan skall kunna ske utöver i vallokalen på valdagen genom förhandsröstning på pastorsexpedition, församlingsexpedition eller motsvarande samt genom brevröstning. Därutöver skall kunna anordnas särskilt röstmottagningsställe. Att ersätta nuvarande röstning på postkontor och genom lantbrevbärare med röstning på pastorsexpedition, församlingsexpedition eller motsvarande har bl.a. den fördel som följer av att röstmottagaren får förutsättas ha god kännedom om den kyrkliga organisationsstrukturen. En annan fördel är att det för att underlätta för väljare att rösta på annan ort skall vara möjligt att på varje sådan expedition ta fram "grupp- och kandidatförteckningar" för samtliga valdistrikt i landet.
Utredningens förslag om en ny typ av valsedel, likformig för hela landet, och på vilken det med en bokstavskod skall anges den grupp väljaren röstar på och där det skall finnas möjlighet för väljaren att genom att ange en siffra också avge särskild personröst, har ifrågasatts av åtskilliga remissinstanser. Förslaget hävdas innebära en risk för att röstande inte känner igen sig i systemet och därför avstår från att rösta. Valsedlar av hittillsvarande modell förordas i flera yttranden.
Det finns med anledning härav erinra om situationen enligt nuvarande regelsystem. Till skillnad från vad som gäller vid de borgerliga allmänna valen bekostas valsedlar till de kyrkliga valen inte till någon del av statliga medel. Kostnaderna får bäras av "partierna" - med bidrag från församlingar och samfälligheter i den mån dessa så beslutar.
Antalet listor i församlingsvalen 1997 uppgick i hela landet till 4 800 och i samfällighetsvalen till 2 800. Tillgången för väljarna till valsedlar är ett problem. "Partierna" anser sig av kostnadsskäl inte ha möjligheter distribuera valsedlar i alls lika stor utsträckning som i övriga val. För många små grupperingar i små församlingar torde det innebära mycket stora problem att bekosta tryckta valsedlar.
En bestämmelse om att församlingar och stiftet skall stå för kostnaden för tryckning av valsedlar på motsvarande sätt som gäller i fråga om statens kostnader för de borgerliga allmänna valen skulle medföra vissa komplikationer. Staten svarar nämligen bara för kostnaden för valsedlar för partier som, när det gäller landstings- och kommunvalen, är eller blir representerade i fullmäktige. Med hänsyn till den kyrkliga "partistrukturen" skulle det vara utomordentligt svårt och ägnat att skapa konflikter att sätta upp kriterier för vilka nomineringsgrupper som skulle få valsedlar kostnadsfritt. Att å andra sidan tillhandahålla varje registrerad grupp fria valsedlar skulle medföra mycket stora kostnader.
Den av utredningen föreslagna valsedeln kan tryckas upp gemensamt för hela landet vilket i sig innebär en väsentlig kostnadsbesparing. Vidare bortfaller den nyss nämnda problematiken med stöd för tryckning av valsedlar till vissa eller alla grupper. Kostnaden för valsedlar enligt den nya modellen bör liksom övriga kostnader för de direkta kyrkliga valen bäras av respektive stift.
Den tillsammans med röstkortet utsända förteckningen ger alla röstberättigade kännedom om alla grupper och kandidater. Detta i förening med att väljaren inte behöver se till att han eller hon har tillgång till någon särskild valsedel för att kunna rösta ger enligt vår mening förutsättningar för ett större engagemang i valet och ett högre valdeltagande. Inte minst förbättras möjligheterna till förhandsröstning genom att all erforderlig information för samtliga valdistrikt i landet kommer att finnas på varje pastorsexpedition, församlingsexpedition eller motsvarande. Möjligheterna till brevröstning underlättas också genom nämnda kombination.
Vi föreslår till skillnad från utredningen att alla röstberättigade tillsammans med röstkortet och förteckningarna för de olika valen också skall tillställas en sådan valsedel som nu angivits för varje val. Detta förslag skall ses bl.a. mot bakgrund av att det kan förväntas att nomineringsgrupper kommer att distribuera valsedlar där gruppbeteckning finns angiven i form av bokstavskod. (Att bestämmelsen inte innebär eller avses innebära hinder att förtrycka valsedlar framgår av formuleringen redan i utredningens förslag.) Mot bakgrund av att den föreslagna modellen för valsedel är ny är det angeläget att alla röstberättigade genom att få del av "omarkerade" valsedlar tillsammans med grupp- och kandidatförteckningen får klart för sig hur systemet är avsett att fungera, baserat på dessa. Det finns annars en risk att röstberättigade som från någon eller några nomineringsgrupper får sig tillsända valsedlar med förtryckt gruppbeteckning i form av bokstavskod blir oklara på dels innebörden av bokstavskoden, dels hur man kan rösta på annan nomineringsgrupp än som distribuerat förtryckt valsedel. I vallokalen och i anslutning till denna samt i lokaler för förhandsröstning bör endast få läggas ut valsedlar utan förtryckt gruppbeteckning.
I vissa remissyttranden har anförts att grupp och kandidat på valsedeln skall kunna anges i "klartext", alternativt till användande av bokstavskod och sifferbeteckning. Vi anser att en utformning av valsedeln utifrån alternativa svarsmodeller skulle öka risken för oklarheter och försvåra sammanräkningen. Vi bedömer att användandet av bokstavskod och siffror skall visa sig tämligen oproblematiskt. Med anledning av de framförda synpunkterna föreslår vi dock en bestämmelse att en valsedel vid sammanräkningen inte skall vara ogiltig enbart på den grund att den registrerade gruppbeteckningen angivits i stället för bokstavskoden.
Vi ansluter oss till utredningens förslag att den som vill rösta blankt skall använda en valsedel som gäller för det aktuella valet men inte fylla i någon ruta eller göra någon som helst markering på valsedeln.
I åtskilliga remisser har anförts att kostnaderna för de kyrkliga valen enligt de föreslagna bestämmelserna skulle bli utomordentligt höga. Utredningen har - från sin utgångspunkt med två direkta val - uppskattat de totala kostnaderna, som alltså uppkommer vart fjärde år, till i dagens kostnadsläge 30-40 miljoner kronor. Detta är givetvis en preliminär bedömning. Den skall dock ställas i relation till de från Riksskatteverket inhämtade uppgifterna att statens och kommunernas kostnader i samband med kyrkovalet 1997 uppskattas till cirka 80 miljoner kronor. Härtill kommer av församlingar och kyrkliga samfälligheter anvisade medel inför valet. Dessa uppskattas till över 8 miljoner kronor. En utökning av antalet direkta val från två till fyra ger givetvis anledning uppskatta kostnaderna till ett högre belopp än vad utredningen gjort. Därvid bör dock beaktas att vissa "baskostnader" avseende röstmottagning m.m. är fasta, till följd av gemensam valdag. Stiftens uppgifter kommer att öka vad gäller mottagandet av anmälningar av kandidater, upprättande av grupp- och kandidatförteckningar samt sammanräkning och mandatfördelning efter valet. Samtidigt kan dock vissa moment bortfalla eller reduceras i omfattning, jämfört med utredningens förslag. Till det som bortfaller hör uppgifter hänförliga till systemet med elektorer vid indirekta val till samfälligheter. Antalet ärenden om registrering av gruppbeteckning torde också komma att reduceras. De beteckningar som av Kyrkostyrelsen registreras för val till Kyrkomötet blir utan särskild registrering också gällande för valen till stiftsfullmäktige, samfällighet och församling. Att registrering för val till samfällda kyrkofullmäktige blir gällande också för valen till församlingarna i samfälligheten torde medföra en inte oväsentlig minskning av de registreringar som annars fått göras separat för val till varje församling.
Flera remissinstanser har föreslagit att valfrågorna skall bli föremål för fortsatt utredning med motivering att de utredningen föreslagna bestämmelserna är krångliga, kostnadskrävande och svåra att tillämpa. Det är naturligt att tveksamheter kan uppstå inför en inte minst för stiften arbetskrävande och kostnadskrävande uppgift. Enligt vår bedömning är - utifrån angivna grundläggande förutsättningar för de kyrkliga valen - de förslag som utredningen lagt fram väl avvägda. De invändningar som gjorts vid remissbehandlingen är till helt övervägande del av allmän natur och utan någon högre grad av konkretisering. Vi anser inte detta utgöra skäl för att omgående föranstalta om en ny utredning. I kyrkoordningen bör därför bestämmelserna i allt väsentligt utformas i enlighet med utredningsförslaget, med de förändringar som föranleds av fyra direkta val i stället för två.
8.9.2 Valsätt vid indirekta val
Centralstyrelsens förslag: Bestämmelserna gäller i huvudsak förfarandet vid tillämpning av proportionellt valsätt vid indirekta val. De motsvarar i allt väsentligt 47 kap. kyrkolagen och berör val där det är fullmäktige/kyrkostämma/Kyrkomöte eller en styrelse eller nämnd som väljer.
Utredningens förslag: Överensstämmer i angiven del med vårt. Utredningens förslag avseende indirekta val till församlingsdelegerade i samfälligheter samt till Kyrkomötet har ersatts av bestämmelser i 38 kap. till följd av våra förslag att även dessa val skall vara direkta.
Remissinstanserna
Fråga 59
38 kap. Indirekta val 18-38 §§
Bestämmelser om valsätt vid indirekta val, om när en ledamot avgår och om överklagande
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Vi anser att kyrkoordningen bör innehålla bestämmelser om valsätt vid indirekta val. Dessa blir tillämpliga vid val där det är direktvalda beslutsorgan, kyrkostämma eller styrelser och nämnder som väljer. Särskilt behovet av bestämmelser om hur man går till väga vid tillämpning av proportionellt valsätt är angeläget. Detta är också skäl till att motsvarande bestämmelser idag finns intagna i 47 kap. kyrkolagen.
8.9 Nionde avdelningen - Kyrkobyggnader
Centralstyrelsens förslag: Begreppet församlingskyrka regleras inte i kyrkoordningen. Församlingarnas ansvar avser alla invigda kyrkobyggnader.
Biskoparna skall ha ett visst inflytande över domkyrkornas förvaltning. För domkyrkan i Lund skall finnas ett särskilt domkyrkoråd.
Kyrkoordningen skall innehålla bestämmelser om hur en kyrka kan tas ur bruk.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 60
39 kap. Kyrkobyggnader
Vissa bestämmelser om kyrkobyggnader
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Utredningsförslaget bestämmelser om kyrkobyggnader har fått ett mycket stark stöd från remissinstanserna sida. Förslagen till justeringar är relativt begränsade.
Björka församling undrar hur man kan hävda kyrkoherdens och en kyrkvärds ansvar för inventarierna när kyrkorna skall hållas öppna, tillgängliga för alla. Färingsö församling önskar ett förtydligande av bestämmelsen att "kyrkobyggnader skall hållas tillgängliga för allmänheten".
Skara domkapitel och Skara stiftssamfällighet framhåller att de medeltida domkyrkor som, vilket är fallet i Skara, är belägna i relativt små församlingar medför särskilda problem av förvaltningsmässig och ekonomisk natur. Det ställer bl.a. krav på att biskop och stift, för vilka domkyrkan har sin speciella betydelse, är tillförsäkrade en representation när domkyrkoförsamlingen avgör frågor rörande domkyrkan. För att uppfylla detta krav bör orden "ha rätt" strykas i förslaget till 39 kap 4 § för att på så sätt markera biskopens, eller den utseddes, betydelse för avgörandet av domkyrkans förvaltning. Det kan t.o.m. övervägas om inte biskopen eller den han utsett skall ingå i de beslutandes krets (jämför dagens förhållande med församlingens representant i domkyrkostyrelsen/ domkapitlet). Linköpings domkyrkoförsamling menar att biskopens och stiftets inflytande över domkyrkan och rätten att använda densamma bör i kyrkoordningen motsvaras av en bestämmelse om stiftets ekonomiska delansvar för domkyrkan.
Lunds kyrkliga samfällighet anser att det inte finns några sakliga skäl för att göra åtskillnad mellan Lunds domkyrka och domkyrkorna i landet i övrigt vad gäller förvaltningsformen. Den ändring av Domkyrkorådets sammansättning, som man nu föreslår i 4b §, ger inte domkyrkoförsamlingen tillräckligt inflytande. Samfälligheten menar, att om man nu inte är beredd att låta Lunds domkyrka övergå till församlingen/ samfälligheten och därmed bringa stiftelseformen till ett upphörande, så bör i allt fall regler införas av den innebörden att förvaltningen skall utövas av domkyrkoförsamlingens församlingskyrkoråd genom att kyrkorådet tillika är stiftelsens styrelse. Det är inte lätt att förstå att biskopen och domprosten skall behöva belastas med uppgiften att vara ordförande och vice ordförande i domkyrkorådet med dess huvudsakligen administrativa uppgifter. Biskopens inflytande är säkrat genom förslaget i 4 § (närvaro- och yttranderätt m.m.). Samfälligheten förutsätter att en utredning kommer till stånd som närmare belyser en för framtiden lämplig förvaltningsorganisation och att domkyrkoförsamlingen och Lunds kyrkliga samfällighet blir representerad i en sådan utredning. Lunds domkyrkoförsamling menar att församlingens inflytande över sin domkyrka (=vår församlingskyrka) måste öka och ser därför med tillfredställelse på att utredningen föreslår ökar representantskap från församlingen i domkyrkorådet. Församlingen önskar en majoritet i domkyrkorådet av församlingens lekmän och att domkyrkorådet internt utser ordförande och vice ordförande. Ingen skall vara självskriven. Församlingen understryker att en utredning skall komma till stånd i fråga om Lunds domkyrka och kräver att kyrkorådet får vara med i denna utredning.
Riksantikvarieämbetet accepterar förslaget till handläggningsordning för hur en kyrka tas ur bruk men anser att det behöver kompletteras. Som principiellt betydelsefull ses den av utredningen uttalade uppfattningen att Svenska kyrkan som helhet inte har anledning att verka för att kyrkobyggnader tas ur bruk och att det antal fall som under överskådlig tid beräknas bli aktuellt förmodas bli ytterst begränsat. I yttrandet sägs att påståendet, att det i princip ankommer på församlingen eller samfälligheten att avgöra om en kyrka som har tagits ur bruk skall säljas, rivas eller tillåtas förfalla, i sak är felaktigt. Härvid pekas på att plan- och bygglagen bl.a. ställer ett generellt krav på att byggnader skall underhållas och deras yttre hållas i vårdat skick. Vidare framhålls att i regeringsförslaget till 1998 års kyrkomöte föreslås att en kyrkobyggnad i framtiden skall omfattas av bestämmelserna i 4 kap. kulturminneslagen även efter det att den tagits ur bruk eller överlåtits.
I praktiken blir en församlings eller en samfällighets möjlighet att helt befrias från kyrkobyggnadens underhåll enbart att denna säljs. Eftersom försäljning knappast överallt kan förmodas vara ett realistiskt alternativ menar vi att handläggningen hos stiftsstyrelsen alltid måste innefatta utredning av förutsättningarna för att i fortsättningen genom olika bidrag stödja kyrkobyggnaden - inte bara i de fall då församlingen eller samfälligheten egentligen vill behålla den. Att en sådan utredning skall ske bör skrivas in i handläggningsordningen i 39 kap. 6 §. Utredningen bör självfallet också gälla möjligheten att genom annan användning av kyrkobyggnaden än för Svenska kyrkans gudstjänster skapa ekonomiska förutsättningar för dess bevarande - t ex genom uthyrning för olika former av kulturell verksamhet.
Vi anser vidare att handläggningsordningen i 39 kap. 6 § bör kompletteras så att den alltid innefattar en utredning om hur den aktuella kyrkans inventarier skall tas om hand.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund konstaterar att enligt 2 kap. 12 § kyrkoordningsförslaget får inte en församling besluta om ändringar av en kyrkobyggnad eller i ett kyrkorum utan att församlingen först har godkänt dessa. Motsvarande bestämmelse bör enligt förbundet införas som förutsättning för att en kyrka skall få tas ur bruk. Ett beslut om att ta en kyrka ur bruk är ett mer långtgående beslut och en mycket större fråga än ändringar på kyrkobyggnaden och i kyrkorummet. Lidingö församling föreslår att "särskilda skäl" skall ersättas av "synnerliga skäl" i bestämmelsen i utredningsförslaget 5 §, där det sägs att samfälligheten utan församlingens godkännande får besluta att ta en kyrka ur bruk. Röstånga församling föreslår att beslut om att ta kyrkobyggnad ur bruk ska fattas genom likalydande beslut fattas under två på varandra följande mandatperioder med ett mellanliggande kyrkoval.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Kyrkobyggnaderna utgör en omistligt uttryck för Svenska kyrkan. För den enskilde framträder kyrkan många gånger just genom kyrkobyggnaden. Av en enkätundersökning i Kyrkobyggnadsutredningens betänkande (SKU 1996:1) Fädernas kyrkor - och framtidens framgår att 74 % av de tillfrågade anser det vara mycket viktigt eller ganska viktigt med en kyrkobyggnad på orten där de bor. Kyrkobyggnaderna visar sig i undersökningen ha en stark ställning såväl hos den minoritet som regelbundet besöker dem som i den större grupp som har en mera kulturell samhörighet med kyrkan.
Även från kulturhistorisk synpunkt är flertalet kyrkobyggnader av stort värde, dels som kulturhistoriska minnesmärken i sig, dels många gånger som det centrum kring vilket landsbygdens bygemenskap är uppbyggd. Kyrkobyggnadernas kulturhistoriska värden tar sig uttryck bl.a. i en särskild reglering av dessa i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
Ägandeförhållandena för äldre kyrkobyggnader är många gånger oklara. Församlingskyrkor på landsbygden uppförda före 1817 och i städerna före 1843 anses i regel ägda av respektive församling. Före de angivna tidpunkterna ansågs emellertid församlingarna inte ha ställning som egna juridiska personer som kunde äga någon egendom. Äldre församlingskyrkor anses därför i regel utgöra egna stiftelseliknande rättssubjekt, som dock förvaltas av respektive församling.
I 9 § första stycket 2 i lagen (1998:1592) om införande av lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan finns bestämmelser om vad som skall gälla beträffande de äldre kyrkobyggnaderna efter 1 januari 2000.
Kyrkor och domkyrkor med tillhörande inventarier, kyrkotomt och kyrkogård, uppförda före 1817 på landet eller före 1843 i stad, skall ägas av den församling där kyrkan är belägen och tills annat beslutas av Svenska kyrkan, användas för samma ändamål som tidigare.
I 9 sista stycket i införandelagen finns dock särskilda föreskrifter om Lunds domkyrka. Denna jämte dess fastigheter och fastighetsfond skall även i fortsättningen förvaltas som en självtändig förmögenhet Den utgör en egen juridisk person och skall förvaltas av Svenska kyrkan.
Yngre kyrkor ägs redan nu och även fortsättningsvis av församlingen.
Församlingskyrkor och domkyrkor
Enligt 38 kap. 1 § kyrkolagen skall det i varje församling finnas minst en församlingskyrka. Kammarkollegiet beslutar vilken kyrkobyggnad som skall vara församlingskyrka, om gemensam församlingskyrka för flera församlingar samt att en kyrkobyggnad inte längre skall vara församlingskyrka.
I varje stift finns en domkyrka, som samtidigt är församlingskyrka för domkyrkoförsamlingen i stiftet. Vissa äldre domkyrkor (Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås och Växjö) förvaltas av respektive domkapitel. Domkyrkan i Lund förvaltas av en särskild myndighet, Domkyrkorådet i Lund. I övrigt förvaltas domkyrkorna av respektive domkyrkoförsamling. I de domkapitel som förvaltar domkyrkor ingår vid behandling av ärenden som avser denna förvaltning en ledamot utsedd av domkyrkoförsamlingen. För dessa äldre domkyrkor finns det på grund av deras stora kulturhistoriska betydelse vissa ytterligare bestämmelser om deras förvaltning.
Bakgrunden till de nuvarande bestämmelser om församlingskyrkor torde vara tidigare gällande regler om att en församling hade ett särskilt ansvar för att vårda sin församlingskyrka, medan något sådant ansvar inte fanns i fråga om övriga kyrkobyggnader. Vi föreslår att en församling som inom sitt område har en kyrkobyggnad som är invigd i Svenska kyrkans ordning också har ett ansvar för att denna kyrkobyggnad vårdas. Något behov av att fortsättningsvis ha en särskild reglering för församlingskyrkor föreligger inte. Vårdansvaret avser enligt vårt förslag varje invigd kyrkobyggnad tills den i ordning vi redovisas nedan eventuellt tas ur bruk. Beträffande domkyrkorna finns det givetvis ingen anledning till ändring av bestämmelsen om att det skall finnas en domkyrka i varje stift
Förvaltningsansvaret för domkyrkorna är i viss mån splittrat; i olika stift har olika organ ansvaret. Det finns enligt vår mening anledning att förenkla den kyrkliga organisationen så att det i alla stift är samma organ som har ansvaret. Några bärande skäl för en särlösning för vissa domkyrkor föreligger knappast. En naturlig lösning är att som i flertalet stift domkyrkoförsamlingen får ansvaret. Att respektive domkyrkoförsamling får ansvaret för sin domkyrka blir en följd av de tidigare redovisade föreskrifterna om att domkyrkorna med äganderätt skall överlämnas till domkyrkoförsamlingarna. Emellertid bör enligt vår mening domkyrkans speciella ställning i stiftet föranleda att biskopen eller en av denne utsedd person har rätt att närvara och delta i överläggningarna samt få sin mening antecknad till protokollet när förvaltningsfrågor beträffande domkyrkan behandlas. Det står domkyrkoförsamlingen fritt att behandla sådana frågor i kyrkorådet eller att ha ett särskilt organ för domkyrkans förvaltning. Om domkyrkoförsamlingen ingår i en samfällighet, avser biskopens (eller den av denne utsedda personens) deltagande även samfällighetens organ, när dessa behandlar frågor om domkyrkans förvaltning.
I detta sammanhang kan också pekas på att regeringen i prop. 1999/98:38 sid. 146 f. behandlar frågor om underhållskostnaderna för de medeltida domkyrkorna. I propositionen konstateras att dessa domkyrkor och liksom klosterkyrkorna i Vadstena och Varnhem har fått viss statsbidrag mot bakgrund av att de anses vara av riksintresse. Regeringen anger att något sådant särskilt stöd inte bör utgå efter relationsändringen. Regeringen förutsätter dock att Svenska kyrkan vid fördelningen av den kyrkoantikvariska ersättningen beaktar dessa kyrkobyggnaders särställning. I sitt av 1998 års kyrkomöte antagna betänkande anförde andra kyrkolagsutskottet (2KL 1998:1) att det delade regeringens uppfattning på denna punkt, vilken alltså återfanns även i regeringens skrivelse till Kyrkomötet.
Som vi tidigare redovisat skall Lunds domkyrka och dess fastigheter och fatighetsfond förvaltas av trossamfundet Svenska kyrkan. I likhet med vad vi föreslår i fråga om prästlönetillgångarna anser vi att en sådan egendom inte skall förvaltas av Svenska kyrkan på nationell nivå utan att den skall överlämnas för förvaltning till andra organ. Förvaltare i dag är det den statliga myndigheten Domkyrkorådet i Lund, som består av företrädare för Domkapitlet i Lunds stift, stiftssamfälligheten, och Lunds domkyrkoförsamling. Vi förslår Domkyrkorådet i Lund tills vidare består och får i uppdrag att förvalta domkyrkan och dess egendom. En utredning bör komma till stånd för att närmare belysa en för framtiden lämplig förvaltningsorganisation. I avvaktan på en sådan utredning anser vi att domkyrkoförsamlingens inflytande i Domkyrkorådet skall stärkas något. Mer genomgripande förändringar bör inte göras innan resultatet från utredningsarbetet föreligger. Vi ser det som naturligt att domkyrkoförsamlingen och kyrkliga samfälligheten i Lund blir delaktiga i utredningsarbetet.
Vi ser inga skäl att ha några särskilda bestämmelser i övrigt om förvaltningen av de medeltida domkyrkorna.
Övertalighet
Kyrkobyggnadsutredningen uttalade i sitt tidigare nämnda betsänkande att kyrkobyggnaderna av olika skäl har så starkt stöd i det svenska samhället att det i allmänhetens ögon knappast föreligger någon övertalighet i den meningen att kyrkobyggnader kan läggas ned eller avvecklas. Det finns sålunda, enligt Kyrkobyggnadsutredningens mening, inte någon anledning för Svenska kyrkan att arbeta i en riktning som innebär att ett flertal kyrkobyggnader riskerar att övertalighetsförklaras, utan problemet är i stället att anpassa verksamheten, organisationen och kostnaderna till de lokala förutsättningar som gäller idag och som kan finnas i framtiden och att detta kan leda till att vissa kyrkobyggnader befinns vara övertaliga.
Kyrkobyggnadsutredningen fann dock en övertalighet av kyrkobyggnader inom Svenska kyrkan på så sätt att det för den kyrkliga verksamheten knappast finns ett reellt behov av alla kyrkobyggnader. En enkät till landets kontraktsprostar visade att ca 180 kyrkobyggnader i landet används för gudstjänst högst en gång per månad. För framtiden kan en övertalighet uppkomma genom att kyrkans samlade ekonomiska resurser inte längre förslår till fortsatt oförändrad användning av alla kyrkobyggnader eller att de tillgängliga resurserna befinns ha en lämpligare användning till andra ändamål inom kyrkan.
Liksom Kyrkobyggnadsutredningen anser vi att det inte finns någon anledning för Svenska kyrkan som helhet att verka för att kyrkobyggnader tas ur bruk. Denna fråga bör i stället i första hand avgöras av de berörda församlingarna och samfälligheterna. Det är främst dessa som på ett riktigt sätt kan pröva behovet av kyrkobyggnaden. Det är också dessa som i huvudsak har att ta det ekonomiska ansvaret för kyrkobyggnadens bestånd och underhåll.
Avvägningsfrågor som inte har enbart en lokal betydelse uppkommer när en församling eller samfällighet önskar driva en viss verksamhet, t.ex. hålla en kyrkobyggnad i stånd, och inte har egna ekonomiska resurser till detta. I praktiken innebär en sådan situation att församlingen eller samfälligheten önskar behålla kyrkobyggnaden på oförändrat sätt men ställer anspråk på att andra delar av kyrkan skall bidra ekonomiskt till detta.
Med det utjämningssystem som nu gäller och som enligt våra förslag skall gälla även efter år 2000 kommer det att ske en relativt omfattande omfördelning av kyrkoavgiftsmedel mellan olika församlingar och samfälligheter. I systemet ingår även en särskild komponent avseende kyrkobyggnader.
I ett längre tidsperspektiv kan inte uteslutas att förändringar kan komma att ske i utjämningssystemet, t.ex. på grund av ändrade ekonomiska förutsättningar för kyrkan. Sådana förändringar kan givetvis påverka en församlings möjligheter att fortsatt underhålla en viss kyrkobyggnad. Av stor betydelse blir också vad som på längre sikt sker med den statliga ersättningen till vården av kulturhistoriskt värdefull kyrklig egendom. Det förslag som redovisas i regeringens propositionen 1998/99:38 klargör enbart vad som skall gälla fram till och med år 2009.
Kyrkobyggnadsutredningen föreslog ett regelsystem när det gäller att ta en kyrkobyggnad ur bruk. Dessa regler innebär följande: En församling eller lokal samfällighet skall kunna ansöka hos stiftsstyrelsen om fastställelse av beslut att en kyrkobyggnad tas ur bruk. En lokal samfällighet skall dock endast om särskilda skäl föreligger kunna ansöka om sådan fastställelse när den berörda församlingen motsätter sig det. Stiftsstyrelsen skall bifalla en ansökan, om inte synnerliga skäl talar mot det. Stiftsstyrelsen skall under handläggningen höra länsstyrelsen, som - om denna motsätter sig att kyrkobyggnaden tas ur bruk - förutsätts anslå statliga medel för bevarandet. Handläggningen hos stiftsstyrelsen torde, om församlingen eller samfälligheten egentligen vill behålla kyrkobyggnaden, innefatta utredning av förutsättningarna för att fortsättningsvis stödja kyrkobyggnaden, t.ex. genom strukturbidrag, kyrkobyggnadsbidrag eller kyrkoantikvarisk ersättning. Eftersom det primära ansvaret för kyrkobyggnaden ligger lokalt bör inte stiftsstyrelsen ha skyldighet att utreda alternativ till att en kyrka tas ur bruk om detta inte svarar mot ett önskemålen hos församlingen eller samfälligheten.
I de kommentarer som inkom med anledning av Kyrkobyggnadsutredningens förslag framfördes vissa synpunkter i fråga om handläggningen när en kyrkobyggnad skall tas ur bruk. Sammantaget är dessa emellertid inte entydiga. Enligt vår mening finns det därför inte anledning att avvika från Kyrkobyggnadsutredningens förslag i denna del, vilket vi anser vara välgrundat. Särskilt vill vi framhålla Kyrkobyggnadsutredningens förslag om det lokala ansvaret för övertalighetsfrågorna, eftersom det är de lokala organen som bäst känner de föreliggande behoven av kyrkobyggnaden och de möjligheter till alternativ användning som kan finnas. Med hänsyn till att frågan om att eventuellt ta en kyrka ur bruk torde få omfattande och långsiktiga ekonomiska konsekvenser menar vi att det är rimligt att en församling som ingår i en samfällighet inte skall ha ett veto i detta sammanhang.
När det har beslutats att en kyrkobyggnad skall tas ur bruk, ankommer det i princip på församlingen eller samfälligheten att avgöra vad som skall ske med denna. Härvid är man naturligtvis bunden av den lagstiftning som finns på detta område. Det är viktigt att notera förslagen i regeringens proposition 1998/99:38 att skyddsbestämmelserna för kyrkobyggnader i kulturminneslagen skall gälla oavsett ägare. Med kyrkobyggnader avses i detta fall de kyrkor som har invigts för Svenska kyrkans gudstjänst före 1 januari 2000 och som då ägdes eller förvaltades av Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar.
Centralstyrelsens förslag: Biskopen har rätt att använda stiftets kyrkor även för gudstjänster som inte är biskopliga ämbetshandlingar. Även en kyrkoherde som inte är ledamot i församlingens kyrkoråd får överklaga ett beslut om upplåtelse av en kyrka. I övrigt tas gällande bestämmelser om upplåtelse av kyrka in i kyrkoordningen. I övrigt förs gällande bestämmelser i kyrkolagen över till kyrkoordningen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 61
40 kap. Upplåtelse av kyrka
Bestämmelser om hur en kyrka får upplåtas och om vem som beslutar
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Utredningsförslaget bestämmelser om upplåtelse av kyrka har fått ett mycket stark stöd från remissinstanserna sida. Förslagen till justeringar är relativt begränsade.
Svenska Kyrkans Unga säger att barn ibland inte behandlar saker med aktsamhet och pietet, vilket i förslaget anges som krav för att kyrkorummet skall kunna användas till annat än till gudstjänst. Svenska Kyrkans Unga hoppas den föreslagna 40 kap. 3 § inte kommer att vara en sköld bakom vilken de som inte vill att barn och ungdomar skall använda kyrkorummet till sina trossuttryck kan gömma sig. Kyrkorummet måste vara ett rum för den levande tron att användas av alla.
Svenska Missionsförbundet skriver under rubriken "Upplåtelse av kyrka" att man välkomnar den generösare skrivnings om har kommit till stånd. Med dessa formella bestämmelser blir emellertid frågan på vilken grund en lokal kyrkoherde/kyrkoråd alls kan lägga hinder i vägen för t.ex. vigsel och begravning när det gäller t.ex. Svenska missionsförbundet. Samtidigt sägs i yttrandet att man undrar över hur tillämpning kommer att se ut och att anvisningarna, i all dess detaljrikedom bör förtydligas på denna punkt.
I exemplet begravning blir det särskilt angeläget med en generös hållning, eftersom Svenska kyrkan har särskilt ansvar för begravningsväsendet. Att något som kränker kyrkorummets helgd skulle förekomma är väl uteslutet i samarbete oss emellan. Men själva öppningen för att neka kan bli lokalt problematisk - av samma skäl som möjligheterna för ekumenik. Anvisningar bör ges i kap 23.
Sävare pastorat menar att en präst måste få använda kyrka även för förrättning för icke församlingsbo och föreslår att "som avser någon som tillhör församlingen" stryks i 2 §. Ett motsvarande förslag har Hässleholms församling som dock vill byta "tillhör församlingen" mot "tillhör Svenska kyrkan".
Bunkeflo församling förslår att det i kyrkoordningen skall anges att kyrkoherden beslutar om upplåtelse av kyrka.
Stehags församling menar att det skall anges att kyrkoherden eller den han eller hon delegerar till ska ha rätt att överklaga. Degerfors församling menar att domkapitlets beslut bör kunna överklagas, t ex till besvärsnämnden.
Bestämmelser om upplåtelse av kyrka finns i 40 kap. kyrkolagen. Vi föreslår att i huvudsak motsvarande bestämmelser skall föras in i kyrkoordning. På ett par punkter innebär vårt förslag till förändringar.
I 40 kap. 1 § kyrkolagen finns föreskrifter som innebär att stiftets biskop får använda kyrkorna i stift för biskopliga ämbetshandlingar. Vi föreslår att stiftets biskop inte skall ha rätt att använda stiftets kyrkor enbart för de särskilda ämbetshandlingar han eller hon har att göra som biskop. Även i övrigt bör biskopen som hela stiftets biskop få använda stiftets kyrkor.
När det anges att kyrkorummet och dess inventarier skall behandlas med pietet och aktsamhet bör detta inte tolkas som att barn skulle stängas ute. Det finns all anledning att uppmuntra användningen av kyrkorummet som ett rum för den levande tron där minst av allt barn får stängas ute. I sådana liksom i andra sammanhang får de vuxna naturligtvis också ta sitt ansvar för vad som sker.
I 42 kap. finns bestämmelser om rätt att få del av de kyrkliga handlingarna i någon annan församling än den egna församlingen. Dessa bestämmelser har sin motsvarighet i de föreslagna bestämmelserna om upplåtelse av kyrka. När det gäller upplåtelse för kyrkliga handlingar innebär dessa bestämmelser att upplåtelse för någon som inte tillhör församlingen får vägras endast om upplåtelsen hindrar församlingens gudstjänstliv eller verksamhet i övrigt. Det ligger i sakens natur att kyrkliga handlingar inte kan strida mot kyrkorummets helgd. Med kyrkliga handlingar avses i detta som på andra ställen i kyrkordningen handlingar i Svenska kyrkans ordning. Detta hindrar inte att det bör finnas goda skäl för att ha en generös hållning också i relation till andra kristna kyrkor och samfund. Det kan i detta sammanhang noteras, att regeringen i proposition 1998/99 föreslagit att det i begravningslagen skall föreskivas, att den som är huvudman för begravningsverksamheten är skyldig att utan kostnad för dödsboet tillhandahålla en lokal för begravningsceremoni utan religiösa symboler. I utredningsförslaget föreslogs att det skulle gälla en lokal för en begravningsceremoni. Därmed torde ett kyrkorum inte vara en sådan lokal som svarar mot den skyldighet att svara för en lokal för begravningsceremoni som anges i begravningslagen.
Enligt nuvarande 40 kap. 9 § kyrkolagen får kyrkorådets beslut överklagas dels enligt vad som följer av förvaltningslagen, dels av en kyrkorådsledamot.
Enligt 22 § förvaltningslagen får ett beslut överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas. Bestämmelsen innebär att ett avslagsbeslut kan överklagas av den som begärt upplåtelse av en kyrka. Ett gynnande beslut däremot går inte någon emot och kan inte överklagas enligt bestämmelsen i förvaltningslagen.
Överklagandemöjligheten för kyrkorådsledamot avser kyrkoherden (eller den präst som på kyrkoherdens uppdrag är ledamot i kyrkorådet) och annan ordinarie ledamot. Ersättarna har däremot inte tillagts överklaganderätt ens om de tjänstgjorde när beslutet fattades.
När en kyrkorådsledamot överklagar ett beslut om upplåtelse av kyrka torde skälet vara att det inte kan antas att kriterierna för upplåtelse i 3 § inte är uppfyllda och då främst förbudet mot upplåtelser som kränker kyrkorummets helgd. Däremot är det inte rimligt att låta ledamoten överklaga avslagsbeslut. Det är ju trots allt endast den som begärt upplåtelse av kyrkan som vet om han eller hon fortfarande är intresserad av en upplåtelse.
I kyrkoordningsförslaget har kretsen av klagoberättigade utvidgats med kyrkoherden. Tillägget avser den situationen att kyrkoherden förordnat en annan präst att vara ledamot i kyrkorådet. Med hänsyn till kyrkoherdens övergripande samordnings- och tillsynsansvar för församlingen bör kyrkoherden även i en sådan situation ha en egen möjlighet att överklaga ett upplåtelsebeslut, som kan leda till en kränkning av kyrkorummets helgd.
8.11 Elfte avdelningen - Ekonomi och egendom
Centralstyrelsens förslag: Dop skall vara avgiftsfritt i alla församlingar.
Konfirmationsundervisning, vigsel och begravningsgudstjänst skall vara avgiftsfritt i hemförsamlingen.
Den som tillhör Svenska kyrkan skall normalt ha rätt till dop, konfirmationsundervisning, vigsel och begravningsgudstjänst också i annan församling än hemförsamlingen.
Kostnaden för begravningsgudstjänst i annan församling skall betalas av hemförsamlingen.
Den som inte tillhör Svenska kyrkan skall kunna vigas eller begravas i Svenska kyrkans ordning endast om det finns särskilda skäl.
Om en församling eller samfällighet eller ett stift inte senast den 30 november har anmält avgiftssatsen för kyrkoavgift för det kommande året, förblir den oförändrad.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 62 på kapitelnivå
Bestämmelser om kyrkoavgifter samt om rätt att få del av de kyrkliga handlingarna och om avgifter för dessa
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Som framgår tillstyrks förslagen i kapitlet av en stor majoritet av de kyrkliga remissinstanserna. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund liksom åtskilliga andra remissinstanser, t.ex. Benestads, Gislaveds och Norrköpings S:t Johannes församlingar samt Östra Vikbolandets kyrkliga samfällighet, anser dock att kostnaderna för dop, konfirmation och vigsel i annan församling än hemförsamlingen skall täckas av en riksomfattande obligatorisk clearing som innebär att dessa kostnader betalas av hemförsamlingen. Ett antal remissinstanser, t.ex. Spekeröds och Sundsvalls Gustaf Adolf församlingar samt Uppsala kyrkliga samfällighet, hävdar att avgift skall kunna tas ut för lägervistelse i samband med konfirmationsundervisning. Några kyrkliga remissinstanser, bl.a. Kvibille och Södra Sandby församlingar, vill inte att vigsel i Svenska kyrkans ordning skall kunna ske, om inte någon av de blivande makarna tillhör Svenska kyrkan. Likaså anser några kyrkliga remissinstanser, t.ex. Domkapitlet i Västerås stift, att begravningsgudstjänst i Svenska kyrkans ordning inte skall få hållas för den som inte tillhörde kyrkan.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
En princip när det gäller de kyrkliga handlingarna, dop, konfirmation, vigsel och begravning, bör vara som idag att den enskilde kyrkotillhörige har rätt att få dessa utförda i sin hemförsamling. Vidare skall dessa som idag inte föranleda någon särskild avgift, när de utförs i den egna församlingen. Den kyrkoavgift som den enskilde betalar skall täcka även kostnaderna för de kyrkliga handlingarna. Denna rätt till de kyrkliga handlingarna måste dock begränsas så att den enskilde inte kan påkalla att den kyrkliga handlingen utförs på vilken plats som helst eller vid vilken tidpunkt som helst.
I fråga om kyrkliga handlingar som utförs i en annan församling än hemförsamlingen gör sig olika synpunkter gällande.
Beträffande dop har kyrkomötet tidigare angett att "dopet har en sådan betydelse att det inte bör medföra kostnader för någon enskild vare sig han är bosatt i den församling där den kyrkliga handlingen sker eller inte" (2KL 1995:3, kskr. 1995:12). Vidare har ombudsmötet uttalat att avgift inte bör uttas av den enskilde vid dop (OEo 1995:502, oskr. 1995:511), vilket uttalande särskilt avser dop i annan församling än hemförsamlingen. För de angivna ståndpunkterna talar såväl teologiska som kyrkoekonomiska skäl. Av teologiska skäl är det viktigt att den som begär dop för sig eller sitt barn, när eller var detta än sker, inte hindras av ekonomiska orsaker. Från kyrkoekonomiska utgångspunkter är det med de nu gällade kyrkotillhörighetsreglerna angeläget att inte på något sätt försvåra för den som vill tillhöra kyrkan. Det är därför viktigt att dop uppmuntras inom kyrkans alla delar. Mot denna bakgrund skall dop vara kostnadsfritt också i en annan församling än hemförsamlingen. Även här måste dock en begränsning göras så att den enskilde inte helt fritt kan bestämma tid och plats för dop. Vidare måste observeras sambandet mellan dopet och uppföljningen av detta genom olika typer av barnverksamhet. Även om dopet sker i en annan församling än hemförsamlingen är uppföljningen av dopet en angelägenhet för hemförsamlingen.
Tjänsteorganisation och församlingsinstruktioner måste utformas så att församlingarna kan uppfylla sina skyldigheter.
En viktig fråga är om det anförda skall leda till att ett obligatoriskt clearingsystem för dop införs, så att hemförsamlingen enligt en centralt fastställd taxa har att betala till den församling där dopet sker. Skäl för ett sådant obligatoriskt clearingsystem är att den församling där dopet sker därigenom alltid blir ekonomiskt kompenserad för de extra kostnader som ett dop avseende en person som inte tillhör församlingen fört med sig. Mot ett obligatoriskt clearingsystem talar att kostnaderna för ett dop på de flesta håll framstår som relativt begränsade samt att dopförsamlingen i sin tur undgår kostnader för församlingsbor som döps i en annan församling. Noteras bör också de extra kostnader som ett clearingsystem medför med t.ex. fakturor som skall upprättas, sändas, bevakas, betalas och bokföras. Då fördelarna av ett obligatoriskt clearingsystem för dop, främst en noggrann kostnadsfördelning mellan de berörda församlingarna, inte uppväger de administrativa nackdelarna, anser vi att något sådant system inte nu skall införas.
Även i fråga om konfirmation och vigsel är det givetvis viktigt att kyrkan som helhet uppfattas välkomna den enskilde till sådana handlingar, inte hindra dem genom pålagor. Å andra sidan gör sig de teologiska och kyrkoekonomiska skälen inte lika tungt gällande här som i fråga om dop. Vidare framstår, framför allt när det gäller vigsel, vissa församlingars kyrkor som särskilt populära. Det skulle därvid kunna innebära en stor belastning för dessa församlingar att utan särskild ersättning i stor omfattning tillhandahålla vigselmöjligheter för personer som inte tillhör församlingen. Den församling där konfirmation eller vigsel sker av personer som inte tillhör församlingen bör därför ha möjlighet att ta ut avgift för detta. Däremot bör det föreskrivas en skyldighet för församlingen att utföra handlingen. Även denna skyldighet måste dock begränsas.
Frågan är då om obligatorisk clearing för konfirmation och vigsel bör införas. Skäl för ett sådant system är att det givetvis är till fördel för den enskilde om han eller hon kan dra nytta av den kyrkoavgift som erlagts i hemförsamlingen och utan särskild kostnad kan få den kyrkliga handlingen utförd på annat håll. Tillräckliga skäl för att ett obligatoriskt clearingsystem för konfirmation och vigsel (eller någon av dessa kyrkliga handlingar) skall införas utgör dock inte detta. I sammanhanget skall beaktas att ett clearingsystem för vigsel skulle kunna medföra ett ökat tryck på församlingar med attraktiva bröllopskyrkor. Vidare bör församlingarna i möjligaste mån ha friheten att själva besluta i sina angelägenheter.
Detta innebär att den som väljer konfirmation eller vigsel utanför den egna församlingen kan komma att få betala särskilt för detta och i någon mån få betala kostnaderna dubbelt, dels som en del av kyrkoavgiften till den egna församlingen, dels som en särskild avgift i en annan församling. Denna konsekvens föreligger dock redan idag. Kanske uppfattas det bland allmänheten som skäligt att den som i samband med t.ex. vigsel anordnar större arrangemang med bl.a. val av särskild bröllopskyrka också många gånger får stå kostnaden för dessa arrangemang.
Ett bibehållande av systemet med frihet för församlingarna att ta ut avgift för konfirmation och vigsel avseende personer som inte tillhör församlingen hindrar givetvis inte att en församling beslutar att bidra till avgifter som uppkommer om en församlingsbo konfirmeras eller vigs i en annan församling. En form för sådana bidrag är deltagande i det för församlingarna frivilliga clearingsystem för konfirmation och vigsel som finns redan idag. Anslutningen till detta system ökar successivt. Frågan bör dock avgöras av varje församling för sig. Det måste också noteras att de föreslagna bestämmelserna inte innebär någon skyldighet för en församling att ta avgifter av den som inte tillhör församlingen.
En särskild fråga är om en församling bör lämna bidrag till en annan för konfirmationsundervisning som församlingen själv inte har resurser att ge, t.ex. till hörselskadade eller andra handikappade ungdomar. I vissa stift ges strukturbidrag till sådana insatser, varvid frågan om bidrag från församlingen måhända inte blir aktuell. I övrigt bör det givetvis vara självklart att församlingen betalar kostnaden.
När det gäller begravningar innebär redan de statliga bestämmelserna en obligatorisk clearing för de åtgärder som innefattas i begravningsverksamheten, om dessa sker på annan ort. Däremot ingår inte begravningsgudstjänsten i det statliga clearingsystemet. Det torde emellertid föreligga en viss förväntan på att det framtida clearingsystemet, liksom det nuvarande frivilliga clearingsystemet för begravningar, skall omfatta också begravningsgudstjänst när det gäller dem som tillhört Svenska kyrkan. Det kan för det enskilda dödsboet, som enligt statliga bestämmelser skall kunna ordna begravningen i övrigt på annan ort utan särskild kostnad, te sig förvånande att bli debiterat kostnaden för begravningsgudstjänsten, särskilt som denna hittills varit kostnadsfri inom det nuvarande clearingsystemet. Å andra sidan skall noteras att det nuvarande frivilliga clearingsystemet för begravningar ingalunda är heltäckande, även om de flesta pastoraten har anslutit sig till det. Vidare kan konstateras att ett clearingsystem i sig medför administrativa nackdelar med fakturor som skall upprättas, bokföras och betalas. Obligatoriska clearingbestämmelser beskär vidare de lokala organens frihet.
Vid en avvägning av de anförda synpunkterna har vi emellertid funnit skäl tala för en obligatorisk inomkyrklig clearing av kostnaderna för begravningsgudstjänster, när dessa hålls på annan ort. En avgörande faktor är därvid att denna del av begravningsverksamheten ingår i det nuvarande clearingsystemet och att de kyrkotillhöriga därför skulle kunna uppfatta det som en stor brist att den inte ingår i clearing också fortsättningsvis. Beträffande de administrativa nackdelarna av en obligatorisk clearing även för begravningsgudstjänster kan konstateras att det förmodligen endast rör sig om en mindre del av begravningarna på annan ort där även begravningsgudstjänsten hålls på den andra orten. En faktor som minskar de administrativa besvären är vidare att clearingen redan genom de statliga bestämmelserna blir obligatorisk när det gäller begravningsverksamheten i övrigt. Att då i en faktura lägga till posten för begravningsgudstjänst framstår inte som särskilt betungande.
En annan särskild fråga gäller vigsel och begravningsgudstjänst för dem som inte tillhör Svenska kyrkan. Problem kring detta förekommer redan idag. En inte ovanlig situation är att de anhöriga begär en kyrklig begravningsgudstjänst, trots att den avlidne har utträtt ur Svenska kyrkan. Det anses då ankomma på den enskilde prästen att avgöra om han eller hon kan uppfylla ett sådant önskemål. Skäl för detta kan vara att den avlidne, kanske till och med i ett testamente, gett uttryck för sin önskan om en kyrklig begravning. Ett annat skäl kan vara att de anhöriga som begär kyrklig begravning tillhör kyrkan och att det av pastorala skäl är angeläget att tillmötesgå deras önskemål. I ett sådant fall torde det dock åligga prästen att förvissa sig om att den kyrkliga begravningsgudstjänsten inte strider mot den avlidnes vilja.
För framtiden bör regleras frågan om vigsel och begravningsgudstjänst i kyrklig ordning för dem som inte tillhör kyrkan. En utgångspunkt bör därvid vara att kyrkans ställning som öppen folkkyrka medför att sådana önskemål även från dem som inte tillhör Svenska kyrkan i möjligaste mån skall tillmötesgås. Å andra sidan skall inte den som av ekonomiska skäl har utträtt ur kyrkan även därefter utan vidare kunna få del av kyrkans tjänster. Vidare bör den visas respekt som på grund av avståndstagande från kyrkans lära inte tillhör den.
Vigsel och begravningsgudstjänst för personer som inte tillhör Svenska kyrkan bör kunna hållas om särskilda skäl föreligger, t.ex. pastorala sådana. För kyrkliga handlingar som utförs för personer som inte tillhör kyrkan bör avgift kunna tas ut.
En särskild fråga rör dem som tillhör andra kyrkor som omfattas av den s.k. Borgåöverenskommelsen (de anglikanska kyrkorna i Storbritannien och Irland samt lutherska kyrkor i Norden och Baltikum). Genom överenskommelsen har kyrkorna ömsesidigt förpliktat sig att bl.a. välkomna varandras medlemmar att motta pastorala tjänster och att betrakta döpta medlemmar av alla kyrkorna som medlemmar i den egna kyrkan. Sådana medlemmar bör i vår kyrka betraktas som kyrkotillhöriga i en annan församling.
Skyldigheten för den som tillhör Svenska kyrkan att betala kyrkoavgift till kyrkan framgår av lagen om Svenska kyrkan. De närmare bestämmelserna om hur avgiftsuppbörden skall ske framgår av lagen om avgift till registrerat trossamfund. De frågor som staten sålunda reglerat behöver inte tas upp i kyrkoordningen. Där skall i stället meddelas de kompletterande inomkyrkliga bestämmelser som behövs.
En sådan fråga gäller att kyrkoavgiften skall vara proportionell i förhållande till den kyrkotillhöriges inkomst. En sådan utformning av kyrkoavgiften har varit en av förutsättningarna för kyrka-statreformen, men staten har valt att överlämna till kyrkan själv att reglera denna fråga.
En annan sådan fråga gäller inrapportering av avgiftssatserna för kyrkoavgift till skattemyndigheterna. Enligt lagen om avgift till registrerat trossamfund åligger skyldigheten att rapportera inte varje församling, samfällighet och stift för sig utan endast det samlade trossamfundet. Det ankommer på kyrkan själv att genom inomkyrkliga bestämmelser reglera lokala och regionala organs inrapportering av avgiftssatserna till trossamfundets nationella nivå.
Det har framgått av uppgifter från skattemyndigheterna att det i vissa fall förelegat svårigheter att i föreskriven tid få in uppgifter om skattesatsen för församlingsskatten. Med hänsyn till detta fordras i kyrkoordningen någon bestämmelse om effekterna av att avgiftssatsen inte rapporteras i tid. Vi föreslår att föregående års kyrkoavgiftssats automatiskt skall anses fastställd om uppgift inte lämnas i tid.
Statliga bestämmelser innebär att influtna kyrkoavgiftsmedel överlämnas till trossamfundets nationella nivå för vidare fördelning inom kyrkan. En sådan vidarefördelning skall givetvis ske omedelbart, så att församlingar, samfälligheter och stift inte gör några ränteförluster. Vid fördelningen är det emellertid lämpligt att, som idag, samordna utbetalningen med det kyrkliga utjämningssystemet så att den församling som efter avräkning för bidrag skall betala till utjämningssystemet gör detta genom avdrag från utbetalade kyrkoavgiftsmedel. Till skillnad från dagsläget kommer samordningen att avse två interna kyrkliga system.
Centralstyrelsens förslag: Antalet rikskollekter skall minska till högst 30 per år och antalet stiftskollekter till högst 10 per år.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 63 på kapitelnivå
Bestämmelser om beslut beträffande riks-, stifts- och församlingskollekter samt om redovisning av kollekter
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Som framgår tillstyrks förslagen i kapitlet av en stor majoritet av de kyrkliga remissinstanserna. Från flera håll, t.ex. Bjurbäcks, Husby-Sjutolfts och Hägerstens församlingar samt Enköpings kyrkliga samfällighet, efterlyses emellertid bestämmelser om färre riks- och stiftskollekter till förmån för flera församlingskollekter. En del remissinstanser, t.ex. Jukkasjärvi församling och Södra Ölands kyrkliga samfällighet, begär på olika sätt tydligare bestämmelser om förfarandet då flera gudstjänster hålls samma dag i en församling. Några remissinstanser, bl.a. Domkapitlet i Strängnäs stift och Tännäs kyrkliga samfällighet, anser att bestämmelserna om kollektredovisning skall ändras, antingen så att dessa slopas eller så att undantag från dem kan göras.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Det finns ingen anledning till ändring av möjligheterna att inom ramen för Svenska kyrkans gudstjänster ta upp kollekt till angelägna ändamål. Inte heller finns det anledning till ändring av uppdelningen i riks-, stifts- och församlingskollekter. Gåvor och kollekter skall givetvis inte heller i framtiden omfattas av lokaliseringsprincipen eller likställighetsprincipen utan kunna användas mera fritt.
Nu gällande kyrkliga kungörelsen (SKFS 1983:2) om kollekter ger utrymme för 34 rikskollekter och 12 stiftskollekter per år. Utredningen har föreslagit en minskning till högst 30 rikskollekter och 10 stiftskollekter per år. Förslaget har mottagits positivt av remissinstanserna. Mot denna bakgrund framstår det föreslagna steget med ett minskat antal riks- och stiftskollekter som rimligt. Det kan naturligtvis ifrågasättas om man inte borde gå längre i denna riktning. Denna fråga kan emellertid inte avgöras utan att hänsyn tas till de olika kollektändamål som på senare år stadigvarande har förekommit. Vi har nyligen tillsatt en utredning med uppdrag att se över nuvarande rikskollekter. Vi har därför inte funnit skäl att i detta sammanhang närmare bedöma angelägenheten i nuvarande kollektändamål. Det skall dock noteras att det angivna antalet riks- och stiftskollekter per år är ett maximiantal. Kyrkostyrelsen och domkapitlen kan således, vid sin prövning av kollektändamålen, finna att det angivna antalet inte helt skall utnyttjas.
Som några remissinstanser har påpekat framgår det inte av de föreslagna bestämmelserna hur riks- och stiftskollekter skall tas upp om flera gudstjänster hålls samma sön- eller helgdag. Denna brist bör avhjälpas så att det framgår att riks- och stiftskollekter i första hand skall tas upp vid huvudgudstjänst men - om någon sådan inte hålls i församlingen den aktuella dagen - kollekten i stället skall tas upp vid någon annan gudstjänst denna dag.
Det är enligt vår mening angeläget att den som tar emot kollekter också redovisar för sin användning av dessa. De påpekanden som vissa remissinstanser gjort i denna fråga bör emellertid leda till att ett medgivande för t.ex. Lutherhjälpen eller Svenska kyrkans mission att redovisa för sina rikskollekter direkt till kyrkomötet även skall kunna omfatta redovisning av t.ex. församlingskollekter. Detta så att exempelvis nämnden för internationell diakoni / Lutherhjälpen inte skall behöva redovisa särskilt till varje församling som gett församlingskollekt till detta ändamål.
Centralstyrelsens förslag: Med hänsyn till att kostnaderna för prästernas pensioner inte längre skall betalas över kyrkofonden sänks församlingarnas avgift till fonden. I övrigt kvarstår utjämningssystemet oförändrat.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 64 på kapitelnivå
Bestämmelser om formerna för ekonomisk utjämning och om vem som beslutar
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Som framgår tillstyrks förslagen i kapitlet av en stor majoritet av de kyrkliga remissinstanserna. Ett antal remissinstanser, t.ex. Domkapitlet i Karlstads stift, Stiftssamfälligheterna i Karlstads och Härnösands stift samt Njurunda och Vickleby församlingar, har dock invändningar mot bestämmelsen om att Kyrkofondens styrelse för varje stift skall fastställa vad som skall betalas i särskild utjämningsavgift till kyrkofonden. I fråga om kyrkobyggnadsbidrag anser Sollentuna församling att sådana bidrag skall kunna utgå även till nybyggnad och Jukkasjärvi församling att bidrag skall kunna utgå till alla byggnader och lokaler som används som kyrkorum eller för gudstjänst och kyrkliga handlingar och som ägs av församlingen. Riksantikvarieämbetet anför att berörda länsstyrelser, inte ämbetet, bör beredas tillfälle till yttrande över ansökningar om kyrkobyggnadsbidrag. Kyrkofondens styrelse anser att någon sista dag för ansökan om extra utjämningsbidrag inte skall föreskrivas, eftersom en sådan fix tidpunkt tenderar att ge anledning till onödiga ansökningar. Några remissinstanser, bl.a. Domkapitlet i Göteborgs stift, ifrågasätter om utjämningskomponenten för begravningsplatser skall finnas fortsättningsvis med tanke på att dessa skall bekostas via den statliga begravningsavgiften.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Det är självklart att ett utjämningssystem kommer att behövas inom Svenska kyrkan även fortsättningsvis. Det nuvarande utjämningssystemet har emellertid nyligen införts och kommer efter några övergångsår att nå sin fulla effekt först år 2000. Det framstår då som mindre välbetänkt att genomföra ändringar i ett utjämningssystem som först nu kommer i full tillämpning. Av särskild betydelse härvid är givetvis att det nya systemet som nu genomförs inte mött någon nämnvärd opposition vid Kyrkomötets behandling av detta utan godtagits av Kyrkomötets majoritet. Den rimliga inriktningen när det gäller utjämningssystemet bör i stället vara att göra de tekniska korrigeringar av systemet som fordras på grund av de ändrade relationerna kyrka-stat.
En mera principiell fråga för det framtida utjämningssystemet är dock huruvida inkomster från och kostnader för personer som inte tillhör Svenska kyrkan skall beaktas i utjämningssystemet. Sådant beaktande sker i det nyss införda utjämningssystemet bl.a. genom faktorn Antal folkbokförda invånare per begravningsplats. Det måste därvid noteras att Svenska kyrkan i stor utsträckning även efter relationsförändringen kommer att handha begravningsverksamheten även för dem som inte tillhör Svenska kyrkan. De som inte tillhör Svenska kyrkan skall betala för sin begravningsverksamhet efter de kostnader som råder på den ort där de är folkbokförda. Dessa kostnader påverkas inte av att Svenska kyrkans församlingar internt utjämnar sina inkomster och kostnader i vissa avseenden. De förändrade lagliga och ekonomiska förutsättningarna för kyrkans delaktighet i begravningsverksamheten utgör därför för närvarande inte skäl till ändring av det nyss införda utjämningssystemet.
En ytterligare principiell fråga beträffande utjämningssystemet är huruvida detta bör utnyttjas i sanktionssyfte, t.ex. när det gäller skyldighet för församlingarna att följa gällande bestämmelser. Det kan konstateras att det redan idag är möjligt - och förekommer - att t.ex. extra utjämningsbidrag och strukturbidrag i viss utsträckning kopplas till olika villkor. Dessa möjligheter bör kvarstå. Några särskilda bestämmelser om detta i kyrkoordningen fordras dock inte.
Centralstyrelsens förslag: Kyrkofondens budget skall fastställas av Kyrkomötet.
Inom ramen för den nya pensionslösningen för kyrkan skall Kyrkofondens styrelse kunna lämna kreditgarantier.
Kyrkofondens styrelse skall handha fördelningen av den kyrkoantikvariska ersättningen.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 65 på kapitelnivå
Bestämmelser om kyrkofondens uppgifter, styrelse och förvaltning, om fördelning av kyrkoantikvarisk ersättning och om garantier för pensionsåtaganden
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Som framgår tillstyrks förslagen i kapitlet av en stor majoritet av de kyrkliga remissinstanserna. Några, bl.a. Domkapitlet och Stiftssamfälligheten i Karlstads stift, anser att det skall anges att kyrkofonden också fortsättningsvis skall svara för kostnaderna för biskoparnas löner, resor och bostäder. När det gäller fondens förvaltning uttrycker en del remissinstanser, t.ex. Domkyrkoförsamlingen i Lund, tveksamhet inför fondens aktieinnehav, medan andra, t.ex. Bodens kyrkliga samfällighet, hävdar att den föreslagna begränsningen till endast viss andel aktier skall slopas. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anser, liksom bl.a. Domkapitlet i Strängnäs stift, att det skall överlämnas till förvaltaren att själv bestämma de närmare placeringsreglerna. Flera remissinstanser, t.ex. Domkapitlet i Strängnäs stift samt Rödöns och Ödsmåls församlingar, pekar på behovet av etiska regler för kapitalförvaltningen. Kyrkofondens styrelse anser att den föreslagna bestämmelsen om fondens inflationssäkring skall omformuleras.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Kyrkofonden skall även efter ändringen av relationer mellan kyrkan och staten stå till förfogande för kyrkliga ändamål. Den förmögenhetsmassa som fonden utgör kommer att med äganderätt överlämnas till Svenska kyrkan.
Efter överlämnandet bör kyrkofonden även fortsättningsvis förvaltas som en separat förmögenhetsmassa. Endast fondens årliga tillskott i form av t.ex. utjämningsavgifter och realavkastning bör kunna disponeras. Fonden kapital bör kvarstå intakt. Det måste dock noteras att ett sådant ställningstagande i första hand utgör en riktlinje för fondens fortsatta användning. Från formell synpunkt ägs det kapital som utgör fonden som nämnts av trossamfundet Svenska kyrkan, vilket innebär att Kyrkomötet - oavsett vilka regler för fonden som detta ställt upp - själv kan förfoga över fonden genom undantag från eller ändring av dessa regler. Kyrkofonden är därför närmast att se som ett eget kapital för trossamfundet, låt vara att användningen av detta kapital är omgärdat med vissa inomkyrkliga föreskrifter. Kyrkomötet bör årligen fastställa budget för kyrkofonden.
Kyrkofondens huvuduppgift idag är att vara utjämningskassa i det kyrkliga utjämningssystemet. Vi föreslår på annan plats (avsnitt 8.11.3) att detta skall bestå i huvudsak oförändrat. I övrigt är fondens uppgift att finansiera den nationella nivåns verksamhet, att betala löner och ersättningar till biskopar och domkapitelsledamöter samt att stå för pensionerna m.m. till präster och deras efterlevande. Någon ändring av fondens uppgift att finansiera den nationella nivåns verksamhet är knappast aktuell. Kyrkomötets beslut om kyrkofondens budget kommer också att innefatta en budgetram för den rikskyrkliga organisationen. Uppgiften att stå för pensioner m.m. övertas vid sekelskiftet av Svenska kyrkans försäkringsförening. Kostnaderna för biskopar och domkapitelsledamöter bör fortsättningsvis betalas av respektive stift. Det är rimligt att stiftsbidragen höjs med hänsyn till detta. Denna fråga får prövas vid Kyrkomötets behandling av kyrkofondens budget.
Idag handhar Kammarkollegiet kyrkofondens direkta kapitalförvaltning. För framtiden bör Kyrkofondens styrelse fritt avgöra hur fondens förmögenhet skall förvaltas. Styrelsen bör upprätta ett placeringsreglemente för denna verksamhet.
Ett arbete att nå gemensamma etiska riktlinjer för Svenska kyrkans kapitalförvaltning har påbörjats. Även för tiden fram till dess att sådana riktlinjer föreligger måste emellertid etiska aspekter på kapitalförvaltningen beaktas.
8.11.5 Prästlönetillgångarna och annan ändamålsbestämd egendom
Centralstyrelsens förslag: Prästlönetillgångarna skall förvaltas på ett sådant sätt att de ger bästa möjliga uthålliga totalavkastning.
Stiften skall förvalta prästlönetillgångarna.
För prästlönefonderna skall gälla placeringsregler motsvarande dem som gäller för kyrkofonden.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 66
Bestämmelser om stiftets förvaltning av prästlönetillgångarna samt om förvaltningen av församlingskyrkors och domkyrkors fastigheter och fastighetsfonder
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Som framgår tillstyrks förslagen i kapitlet av en stor majoritet av de kyrkliga remissinstanserna. När det gäller förvaltningsmålet för prästlönetillgångarna har dock flera remissinstanser invändningar, t.ex. Ovikens, Pajala och Östra Torsås församlingar samt Uppsala kyrkliga samfällighet, och anför att detta inte får leda till några minskningar i kyrkans fastighetsinnehav. Å andra sidan begär bl.a. Vällingby församling en snabb minskning av fastighetsinnehavet. I fråga om förvaltningsansvaret för prästlönetillgångarna hävdar några remissinstanser, t.ex. Torekovs församling och Barnarps kyrkliga samfällighet, att detta skall ligga på församlingarna. Jakobsbergs församling föreslår för sin del att prästlönetillgångarna skall samförvaltas med kyrkofonden. När det gäller placeringsregler för prästlönefonderna talar Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund tillsammans med bl.a. Stiftssamfälligheten i Härnösands stift och Falu kyrkliga samfällighet för en större frihet för förvaltarna vid placeringarna, medan t.ex. Alfta församling förordar att högst 10 procent av prästlönefonden skall få vara aktier och liknande värdepapper. Bl.a. Lysekils kyrkliga samfällighet hävdar att förvaltningen bör ske med hänsyn tagen till etik, moral och ekologi. Gårdeby församling och Norra Sandsjö kyrkliga samfällighet vill att församlingarna skall få större utdelning från prästlönetillgångarna än för närvarande. Bl.a. Stiftssamfälligheten i Uppsala stift påpekar att angivet datum för redovisning av utfallet från föregående års förvaltning, den 1 april, är för tidigt med hänsyn till att stiftets bokslut måste vara färdigt. När det gäller prästlönefastigheterna anser t.ex. Östmarks församling att naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen skall beaktas i högre grad än förslaget anger. Bl.a. Bjursås, Revsunds och Misterhults församlingar vill att det skall fordras berörda församlingars medgivande för att en prästlönefastighet skall få säljas. Riksantikvarieämbetet framhåller att länsstyrelsen bör ges tillfälle till yttrande vid en sådan försäljning. I fråga om värdesäkringen av prästlönefonderna påpekar Borås och Järpås kyrkliga samfälligheter att denna bör ske med hänsyn tagen till totalavkastning och reala värden samt att det bör klarläggas hur en situation där avkastningen inte täcker inflationen skall hanteras. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund framhåller att det av förslaget inte klart framgår vad förvaltningsansvaret för biskopsgårdarna innebär. T.ex. är det inte tydligt om ett stift får försälja biskopsgården. Södra Ölands kyrkliga samfällighet ser en motsättning mellan bestämmelsen att stiften skall förvalta biskopsgårdarna och bestämmelsen att Kyrkofondens styrelse skall förvalta de förmögenhetstillgångar som ägs av trossamfundet Svenska kyrkan.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Det är angeläget att prästlönetillgångarna för framtiden får en sådan placering att deras avkastning i enlighet med bestämmelserna i lagen om Svenska kyrkan kan bidra till kyrkans förkunnelse. Till största delen krävs därför placeringar som är långsiktiga, ger god avkastning och som inte medför en oacceptabelt hög risk. Detta kan uttryckas så att tillgångarna skall ge bästa möjliga uthålliga totalavkastning.
De nuvarande placeringarna torde inte helt uppfylla dessa krav. Den nuvarande höga andelen fast egendom har under lång tid varit en garant för värdebeständighet, men det är osäkert om detta förhållande kommer att gälla för framtiden. Mot bakgrund av att det idag finns alternativa placeringsmöjligheter som väl kan tillgodose krav på god real totalavkastning och acceptabel säkerhet bör frågan ställas om förändringar i tillgångarnas placering.
Även om jord- och skogsbruksarealerna minskar kommer förmodligen Svenska kyrkan ändå under lång tid att vara en stor fastighetsinnehavare. Att skapa en rationell och effektiv organisation för förvaltningen av dessa fastigheter samt även för prästlönefonderna är därför en viktig angelägenhet. Bland olika förvaltningsmodeller finns sådana som tveklöst uppfyller krav att vara effektiva och rationella, t.ex. sådana med en gemensam förvaltning för hela landet, men som inte har den lokala och regionala förankring som är önskvärd. En avvägning mellan dessa olika intressen leder till att förvaltningen bör ligga på stiftsnivå, vilket inte innebär någon ändring av nuvarande förhållanden.
Det är för det angivna förvaltningsmålet viktigt att prästlönetillgångarna förvaltas sakkunnigt. Egendomens omfattning och sammansättning bör därvid påverka förvaltningsorganisationens utformning. Det torde i många stift bli nödvändigt att inrätta särskilda förtroendemannaorgan för fastighetsförvaltningen. Många stift kommer också att behöva en tjänstemannaorganisation inom det egna stiftet. För stift med mindre förvaltningar kan det dock bli svårt att fylla behovet av tillräcklig kompetens på tjänstemannasidan. Om andelen skogs- och jordbruksmark minskar sker också en ytterligare minskning av underlaget. Denna utveckling kommer i många fall att resultera i att ett förvaltningssamarbete mellan flera stift kommer att bli mycket angeläget.
I allmänhet torde erforderlig sakkunskap för prästlönefondens förvaltning vara svår att tillgodose inom varje stift. På annan plats föreslås att bl.a. prästlönetillgångar skall kunna förvaltas av Kyrkofondens styrelse.
8.11.6 Ekonomisk förvaltning för församlingar och samfälligheter
Centralstyrelsens förslag: Ett krav på budgetbalans skall införas.
Nuvarande pantsättningsförbud tas bort med undantag för kyrkobyggnader.
Församlingar i samfällighet får ett avgörande inflytande över samfällighetens budget.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 67 på kapitelnivå
Bestämmelser om församlingars och samfälligheters ekonomiska förvaltning, om budget och redovisning
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Som framgår tillstyrks förslagen i kapitlet av en stor majoritet av de kyrkliga remissinstanserna. Några remissinstanser, t.ex. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Domkapitlet i Strängnäs stift samt Uppsala-Näs församling, anser dock att något krav på budgetbalans inte skall ställas. När det gäller budgetprocessen i en samfällighet avstyrker bl.a. Landvetter-Härryda kyrkliga samfällighet förslaget. T.ex. Mistelås församling anser å andra sidan att varje församling i en samfällighet skall ha egen ekonomi och budget. En del remissinstanser, bl.a. Ullareds församling och Östra Vikbolandets kyrkliga samfällighet, anser att den föreslagna bestämmelsen om att en församling i en samfällighet skall lämna verksamhetsberättelse till samfälligheten skall utgå. T.ex. Gislaveds församling och Ärtemarks kyrkliga samfällighet framhåller behovet av bestämmelser om hänsynstagande till miljö och etik i den ekonomiska förvaltningen. Löftadalens kyrkliga samfällighet anser att den föreslagna bestämmelsen om särredovisning av ideella placeringar skall utgå. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund vill slopa bestämmelsen om att självkostnadsprincipen skall tillämpas vid prissättning liksom den föreslagna bestämmelsen om att budgetförslag i församlingar och samfälligheter skall offentliggöras. Även andra remissinstanser har invändningar mot självkostnadsprincipen. Stiftssamfälligheten i Lunds stift och Uppsala kyrkliga samfällighet anser att denna princip endast skall gälla för obligatorisk verksamhet. Norrköpings kyrkliga samfällighet föreslår att principen endast skall gälla i förhållande till dem som tillhör Svenska kyrkan. Gunnilbo församling och Falu kyrkliga samfällighet pekar på behovet av att i vissa sammanhang tillämpa marknadsmässiga priser så att kyrkan inte bedriver en osund konkurrens mot ortens näringsidkare.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
I kyrkolagen finns bestämmelser om de kyrkliga kommunernas ekonomiska förvaltning. Dessa bestämmelser har sin motsvarighet i reglerna för kommunernas och landstingens ekonomiska verksamhet. Trots relationsändringen kommer det sätt på vilket den kyrkliga verksamheten skall finansieras framöver att förete stora likheter med den nuvarande ordningen. Därför kan de nuvarande bestämmelserna, till stora delar oförändrade, föras över från den nuvarande kyrkolagen till kyrkoordningen.
En bestämmelse av betydelse för den ekonomiska förvaltningen men som inte återfinns i kyrkolagen är den s.k. självkostnadsprincipen, dvs. att en kommun för sina varor eller tjänster inte får ta ett högre pris än som motsvarar kostnaden att framställa varan eller tjänsten. Annorlunda uttryckt får en verksamhet som omfattas av självkostnadsprincipen inte vara vinstgivande. Självkostnadsprincipen gäller idag - utan lagstöd - för kyrkokommunerna. Syftet med principen är att hindra en kommun från att utnyttja sin monopolställning.
Som Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund har anfört kan det ifrågasättas om självkostnadsprincipen bör gälla i Svenska kyrkan också fortsättningsvis. Som skäl för principens fortsatta tillämpning har anförts att det av trovärdighetsskäl är angeläget att kyrkan inte framstår som ett företag med vinstintressen. Det skall samtidigt observeras att självkostnadsprincipen innebär att samtliga kostnader för verksamheten, även s.k. indirekta sådana, kan läggas till grund för beräkningen. Även visst överuttag av avgifter är tillåtet för en begränsad tid, när överskottet i enlighet med en långsiktig plan skall användas för fondering till framtida investeringar. Ett skäl som talar mot en fortsatt tillämpning av självkostnadsprincipen är att kyrkan inte längre behöver vara anpassad till nu gällande kommunala krav på verksamheten och att det för ekonomin i församlingarna kan finnas behov av intäkter som i vissa situationen överstiger vad som följer av självkostnadsprincipen.
Enligt vår mening skall självkostnadsprincipen inte längre gälla för Svenska kyrkan. Församlingar och andra kyrkliga organ får därmed rätt att självständigt sätta pris på de varor och tjänster som tillhandahålls. Samtidigt måste noteras att kyrkliga organ - i likhet med andra juridiska personer - blir skattskyldiga för inkomst, i den mån man bedriver näringsverksamhet. Av detta skäl - och med hänsyn till den allmänna bilden av kyrkan - bör kyrkliga organ också fortsättningsvis endast i ytterst begränsad utsträckning bedriva verksamhet som kan betraktas som affärsmässig.
För de borgerliga kommunerna och för landstingen gäller numera ett krav på budgetbalans, så att budgeten skall upprättas så att intäkterna överstiger kostnaderna. Bakgrunden till bestämmelsen är att det befunnits att flera kommuner haft svårigheter att anpassa sin verksamhet till föreliggande ekonomiska ramar. Det anfördes att kommunernas verksamhet i ett längre tidsperspektiv inte kan vare sig drivas med årliga negativa resultat eller nollresultat utan ekonomin måste konsolideras för att säkra bl.a. framtida investeringar. Något krav på budgetbalans gäller inte idag för kyrkokommunerna.
Kravet på balans i församlingarnas budget kommer för framtiden att vara av grundläggande betydelse för hela den inomkyrkliga ekonomin. Det finns därför starka skäl som talar för att inom kyrkan i detta avseende ha bestämmelser som motsvarar dem som gäller för kommuner och landsting. Ett krav på balanserad budget i församlingar och samfälligheter ger förutsättningar för en långsiktigt stabil finansiell utveckling och motverkar riskerna för en försämring av kyrkans ekonomi. Bestämmelserna om budgetbalans bör dock vara något mera flexibla än motsvarande statliga regler.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund har anfört att den föreslagna bestämmelsen om att en församlings eller samfällighets budgetförslag skall offentliggöras på visst sätt kan slopas. Bestämmelsen har förts över från den nu gällande kyrkolagen. Något behov av en tvingande reglering på detta område kan emellertid inte anses föreligga. Den föreslagna bestämmelsen kan därför utgå.
Idag gäller förbud mot pantsättning av all kyrkokommunal egendom. Även för borgerliga kommuner och landsting gäller pantsättningsförbud. Detta förbud har motiverats av att säkerhet för lån som en kommun tagit är kommunens hela skattekraft. När församlingar och kyrkliga samfälligheter i fortsättningen inte utgör kommuner, kan behov komma att föreligga att i vissa fall utnyttja församlingens eller samfällighetens egendom som säkerhet. Det nuvarande pantsättningsförbudet bör därför upphöra. En sådan avreglering kan dock inte bli undantagslös. Enligt begravningslagen gäller pantsättningsförbud för begravningsplatser. Detta förbud kommer att kvarstå på grund av statliga bestämmelser i denna fråga. Vidare bör pantsättningsförbud också gälla för kyrkobyggnader. Dessa har en särställning i den kyrkliga egendomen med hänsyn till att de nyttjas som gudstjänstlokaler.
När det gäller räkenskaper och redovisning förbereds inom Regeringskansliet en ny bokföringslag, som avses träda i kraft den 1 januari 2000. Denna lag torde komma att gälla också för Svenska kyrkans församlingar och samfälligheter. Grundläggande bestämmelser om räkenskaper och redovisning inom kyrkan kommer således att gälla på grund av statliga föreskrifter. I vissa avseenden innehåller lagförslaget emellertid lättnader för vissa mindre enheter, när det gäller kravet på årsredovisningens (bokslutets) utformning. Sådana mindre enheter kan enligt lagförslaget förväntas bli undantagna från kravet på att upprätta förvaltningsberättelse och finansieringsanalys. Det är emellertid inte tillfredsställande om delvis olika krav skulle ställas på församlingarnas och samfälligheternas redovisning beroende på deras storlek. Kravet på förvaltningsberättelse och finansieringsanalys bör därför gälla generellt inom kyrkan. De krav som i lagförslaget ställs på en förvaltningsberättelse motsvarar i stort sett nuvarande bestämmelser i kyrkolagen samt vad som föreskrivs i det av Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund utarbetade normalförslaget till redovisningsreglemente.
Att reglera inomkyrkligt kvarstår därefter sådana frågor som gäller speciellt för kyrkliga organ. En sådan fråga gäller de s.k. ideella placeringarna. Dessa avser medel som placerats särskilt - och med lägre avkastningskrav än som gäller i övrigt - med ändamålet att användas för utlåning till angelägen verksamhet, framförallt i utvecklingsländerna.
Av andra delar av denna skrivelse framgår att det för framtiden föreslås bli möjligt för församlingar och samfälligheter att använda utdebiterade medel också till internationell diakoni och mission. En sätt att understödja sådan verksamhet kan vara att göra ideella placeringar hos organ som i sin tur lånar ut pengar inom ramen för internationell diakoni eller mission. Det är samtidigt viktigt att de kyrkliga organens bokföring är rättvisande och att det inte i bokföringen döljs att en ideell placering - med sämre avkastning än annan kapitalförvaltning - har gjorts. Ideella placeringar skall därför redovisas särskilt i bokföringen.
På flera håll i kyrkoordningen förekommer bestämmelser som syftar till att stärka församlingarnas ställning. Särskilt när det gäller församlingar som ingår i en samfällighet är detta en angelägen uppgift. Flera bestämmelser föreslås i detta syfte. När det gäller den ekonomiska förvaltningen bör bestämmelser införas som innebär att en samfällighet inte skall kunna bestämma att någon annan verksamhet skall bedrivas i en församling inom samfälligheten än som församlingen har begärt medel för. En sådan regel ger församlingen ett bestämmande inflytande över budgeten som avser församlingens verksamhet.
En bestämmelse av detta slag kan emellertid inte göras ovillkorlig. Samfälligheten har ansvaret för budgeten i dess helhet och måste därför ha rätt att göra nödvändiga nedskärningar för att budgeten skall balanseras. Vidare kan det finnas situationer när en församlings prioriteringar kan komma i konflikt med nödvändiga underhålls- eller investeringsåtgärder på exempelvis församlingskyrkan. Det är också givet att önskemålen från de i samfälligheten ingående församlingarna måste samordnas. Det kan gälla personalfrågor men även andra områden som förutsätter någon form av gemensamt ansvarstagande. Bestämmelsen måste därför utformas så att samfälligheten ges möjlighet att i vissa situationer avvika från en församlings eller flera församlingars önskemål. Detta bör dock höra till undantagen och får förekomma bara om det finns särskilda skäl för detta. Det torde inte vara möjligt att mer preciserat ange vad som avses härmed. Frågan får överlämnas till den fortsatta tillämpningen.
I kyrkolagen finns idag en bestämmelse om att direktvalda kyrkoråd skall avge verksamhetsberättelse till samfälligheten. En bestämmelse av motsvarande innehåll är befogad för samtliga församlingskyrkoråd i en samfällighet. Det finns naturligtvis ett stort intresse hos samfälligheten att få information om hur de anslagna pengarna har använts. Frågan sammanhänger också med frågan om revision av församlingskyrkoråden och deras verksamhet. Till denna fråga återkommer vi i avsnitt 8.11.7.
8.11.7 Revision för församlingar och samfälligheter
Centralstyrelsens förslag: Auktoriserad eller godkänd revisor skall finnas i alla församlingar och samfälligheter.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 68
47 kap. Revision för församlingar och kyrkliga samfälligheter
Bestämmelser om val av revisorer, revisorernas uppgift och revisionsberättelsen
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Som framgår tillstyrks förslagen i kapitlet av en stor majoritet av de kyrkliga remissinstanserna. Flera remissinstanser, t.ex. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Domkapitlen i Strängnäs och Göteborgs stift, Bygdeå, Harlösa och Järlåsa församlingar samt Karlstads och Uddevalla kyrkliga samfälligheter, har dock invändningar mot kraven på auktoriserad revisor. En del remissinstanser, bl.a. Anderstorps, Sundsvalls Gustaf Adolfs och Väskinde församlingar samt Helsingborgs kyrkliga samfällighet, anser det tillräckligt med godkänd revisor i församlingar och samfälligheter. T.ex. Porjus och Herrestads församlingar framhåller att kvalifikationskraven för revisorer inte bör gälla för mindre församlingar och samfälligheter. Att tillgången till professionella revisorer skall säkras genom att de valda revisorerna ges rätt att anlita auktoriserad eller godkänd revisor föreslås av bl.a. Domkapitlet i Göteborgs stift samt Otterstads församling. Beträffande revisorernas uppdrag anser t.ex. Stiftssamfälligheten i Skara stift att revisorerna inte skall åläggas att granska om församlingens verksamhet sköts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Liksom när det gäller redovisningslagstiftningen förbereds i Regeringskansliet en ny lagstiftning om revision. Denna lagstiftning planeras bli gällande generellt i det svenska samhället och således också för Svenska kyrkans församlingar och samfälligheter. Emellertid innehåller den föreslagna lagstiftningen vissa särregler för mindre företag, vilka i och för sig skulle kunna komma att gälla även för vissa av församlingarna och samfälligheterna.
En ordning för kyrkans del med delvis olika regler för revision beroende på församlingens eller samfällighetens storlek bör dock undvikas. En bestämmelse bör därför införas i kyrkoordningen som innebär att den föreslagna lagen om revision kommer att gälla utan undantag inom Svenska kyrkan. Detta sker lämpligen genom att det föreskrivs en generell skyldighet att utse revisorer enligt den föreslagna lagen om revision. Enligt lagförslaget skall det finnas möjlighet att i stället för auktoriserad revisor utse viss godkänd revisor. Skillnaden mellan de olika revisorskategorierna är i första hand utbildningsmässig, där kraven på en auktoriserad revisor är något högre än kraven på en godkänd revisor.
En flexibilitet i fråga om revisorskategorierna bör eftersträvas även när det gäller det inomkyrkliga regelsystemet. Utredningen har föreslagit att det skall uppdras åt ett inomkyrkligt organ att i förekommande fall förordna att församlingen eller samfälligheten får utse viss godkänd revisor i stället för en auktoriserad. Vi anser emellertid inte att några sådana förordnanden behövs. I stället kan varje församling och samfällighet själv besluta om man skall utse en auktoriserad eller godkänd revisor. Det skall dock observeras att det för vissa församlingar och samfälligheter på grund av deras storlek kan följa redan av den föreslagna lagen om revision att dessa är skyldiga att utse en auktoriserad revisor. Kyrkoordningens bestämmelser kan därvid inte innebära någon inskränkning i de skyldigheter som gäller enligt allmän lag.
Det framgår inte av lagförslaget vilket organ inom ett företag som har att utse revisor. Av de inomkyrkliga bestämmelserna bör därför framgå att detta skall ankomma på det beslutande organet i församlingar och samfälligheter.
Enligt lagförslaget utses en revisor tills vidare eller för bestämd tid. Inget hindrar därför att det i inomkyrkliga ordning bestäms att revisorerna skall utses för viss tid. Revisorerna bör utses för fyraåriga mandatperioder. Enligt lagförslaget får vidare utses en eller flera ersättare för revisorerna. På denna punkt bör inom kyrkan råda ett obligatorium.
Den föreslagna lagen om revision saknar bestämmelser motsvarande dem som finns i nu gällande kyrkolag om att frågan om ansvarsfrihet skall prövas. I kyrkoordningen bör därför klargöras att det även i framtiden skall vara det beslutande organets uppgift att ta ställning i denna fråga.
Förslaget till lag om revision är en civilrättslig lagstiftning som primärt syftar till att revisionen skall bevaka utomståendes intressen. Den kontroll som revisorerna har att göra avser därför i första hand den ekonomiska sidan av verksamheten. Den nuvarande kyrkokommunala revisionen har emellertid ett mera långtgående syfte. Dess uppgift är också att pröva om verksamheten sköts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt och att den står i överensstämmelse med de särskilda syften som finns för verksamheten. Denna mera förvaltningsinriktade revision utgör ett demokratiskt inslag i den lokala självstyrelsen och är ett nödvändigt instrument för att de förtroendevalda i beslutande organ skall få information om hur styrelser och nämnder fullgör sina uppgifter. I kyrkoordningen föreslås därför att revisorerna även skall pröva om verksamheten har skötts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt och om den interna kontrollen är tillräcklig. Härigenom uppnås att granskningen även skall ske från förvaltningsmässig synpunkt, vilket stämmer överens med den ordning som gäller idag.
I redogörelsen för ekonomisk förvaltning i församlingar och samfälligheter (avsnitt 8.11.6) har beskrivits hur församlingar i en samfällighet skall få en starkare ställning ekonomiskt genom att på visst sätt kunna påverka budgetarbetet i samfälligheten. Normalt kan vidare samfälligheten förväntas delegera rätten att disponera anslag avseende församlingsverksamhet till de olika församlingarna. Detta innebär att församlingskyrkoråden får sådana uppgifter som bör bli föremål för revision. Eftersom den ekonomiska beslutanderätten i en samfällighet primärt ligger på samfälligheten, är det dennas styrelse som inför det beslutande organet i samfälligheten har revisionsansvaret för den ekonomiska förvaltningen. Detta gäller även i de delar som samfälligheten har delegerat dispositionsrätten till församlingskyrkoråden. Tanken är naturligtvis, trots detta, inte att församlingskyrkoråden skall vara helt undantagna från revision och kontroll. Bl.a. genom den föreslagna skyldigheten för församlingskyrkoråden att årligen avge en verksamhetsberättelse får samfällighetens organ möjlighet att kontrollera hur församlingskyrkoråden har uppfyllt sitt ekonomiska ansvar. Utöver denna kontroll bör även samfällighetens revisorer kunna fungera som granskningsorgan för församlingskyrkorådens förvaltning. Visserligen är församlingskyrkoråden inte valda av samfälligheten och kan på den grunden hävda att den koppling som normalt finns mellan rätten att disponera anslag och möjligheten att utkräva ansvar inte finns för församlingskyrkoråden i förhållande till samfälligheten. Trots detta kan och bör församlingskyrkoråden bli föremål för revisorernas granskning och kontroll. Detta sker då formellt sett via det förvaltningsuppdrag som församlingskyrkoråden har erhållit från samfälligheten. Det församlingskyrkoråd som väljer att inte följa eventuella anvisningar och rekommendationer från revisorerna löper risk att bli fråntaget sin rätt att för framtiden själv få disponera över sina anslag. Med detta synsätt bör revisionen i samfälligheterna kunna fungera tillfredsställande utan särskild reglering i kyrkoordningen om detta.
8.11.8 Ekonomisk förvaltning för stiften
Centralstyrelsens förslag: De regler om ekonomisk förvaltning och revision som föreslagits för den lokala nivån skall i huvudsak gälla också för stiften.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 69
48 kap. Ekonomisk förvaltning för stiften
Bestämmelser om stiftets ekonomiska förvaltning, om budget och redovisning
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Som framgår tillstyrks förslagen i kapitlet av en stor majoritet av de kyrkliga remissinstanserna. Några remissinstanser, t.ex. Bälaryds och Kulladals församlingar samt Vinbergs kyrkliga samfällighet, anser dock att etiska regler för kapitalförvaltningen skall införas. Riala församling framhåller att församlingarna och samfälligheterna inom stiftet bör få yttra sig innan stiftet fastställer sin budget.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Den juridiska likheten i form av kyrkliga samfälligheter på både lokal- och stiftsnivå kommer inte att gälla efter relationsändringen. Stiftet kommer inte att utgöras av en samfällighet utan i stället bli en ny associationsrättslig rättsfigur benämnd stift. Trots detta kommer i framtiden likheterna när det gäller den ekonomiska förvaltningen mellan det lokala planet och stiften att vara i stort sett desamma som idag. Stiften kommer, på samma sätt som församlingarna och samfälligheterna, att utdebitera kyrkoavgift från de kyrkotillhöriga i respektive stift. Med dessa medel svarar sedan stiftet för sina uppgifter enligt bestämmelserna i kyrkoordningen. Goda skäl talar mot denna bakgrund för att de bestämmelser om ekonomisk förvaltning som skall gälla för församlingar och samfälligheter också skall gälla för stiften.
Det som närmare behöver övervägas i detta sammanhang är i vad mån de nu föreslagna bestämmelserna även skall tillämpas på stiftens förvaltning av prästlönetillgångarna.
Inledningsvis anges för den lokala nivån målsättningsregeln om god ekonomisk hushållning samt att medlen skall förvaltas på ett sådant sätt att krav på god avkastning och betryggande säkerhet kan tillgodoses. Dessa regler bör också gälla för stiften. Vi har emellertid på annan plats lämnat förslag till förvaltningsmål för prästlönetillgångarna. Av naturliga skäl blir endast de bestämmelserna tillämpliga på prästlönetillgångarna.
Vi har även föreslagit att det beslutande organet i församlingar och samfälligheter skall meddela närmare föreskrifter om medelsförvaltningen. Inte heller denna bestämmelse bör tillämpas på förvaltningen av prästlönetillgångarna. Vi har på annan plats föreslagit att kyrkoordningen skall innehålla specialregler för förvaltning och placering av prästlönetillgångar. Det organ som inom stiftet tilldelas ansvaret för dessa tillgångar har därför med sedvanligt revisionsansvar att följa kyrkoordningens bestämmelser på detta område. Att därutöver ge stiftsfullmäktige skyldighet att utfärda ytterligare föreskrifter i detta avseende är inte aktuellt.
Ansvaret för förvaltningen av prästlönetillgångarna kommer enligt vårt förslag att överlämnas till stiftet som sådant och inte till något visst förvaltningsorgan. Detta får till konsekvens att stiftets beslutande organ får ett i någon mån större inflytande över hur tillgångarna förvaltas än för närvarande. Detta bör komma till uttryck särskilt när det gäller budgetprocessen. Stiftsfullmäktige bör därför, till skillnad från idag, fastställa en budget för det kommande årets förvaltning av prästlönetillgångarna. Med beaktande av denna förvaltnings särart såsom en affärsdrivande verksamhet kan budgeten av naturliga skäl inte ha samma innehåll som för den anslagsfinansierade verksamheten. Det räcker därför med att det fastslås att budgeten skall innehålla en plan för verksamheten och ekonomin under budgetåret och för ekonomin under de två därefter följande åren. Verksamhetens särart får därefter styra grunden för det närmare innehållet i budgeten.
Beredningen av budgeten bör ligga på det organ till vilket stiftsfullmäktige har uppdragit förvaltningen. Detta är naturligt med hänsyn till att objektet för förvaltningsuppdraget är en särskild, avgränsad förmögenhetsmassa, närmast av stiftelsekaraktär, som inte utgör någon del av stiftets ekonomi i övrigt.
Egendomens stiftelseliknande karaktär medför att utgifterna för dess förvaltning på samma sätt som för närvarande skall betalas med inkomsterna från förvaltningen. Det kan gälla personalkostnader, lokalhyra och administration. Stiftet skall tillhandahålla dessa resurser. De kommer kostnadsmässigt att belasta egendomsförvaltningen men utgör samtidigt en intäkt i stiftets verksamhet. Det krävs därför ett samråd mellan förvaltningsorganet - om detta är ett annat än stiftsstyrelsen - och styrelsen.
På det lokala planet har vi föreslagit att nuvarande pantsättningsförbud skall begränsas till att avse endast fast egendom på vilken en kyrkobyggnad är uppförd. Pantsättningsförbudet föreslås på samma sätt ändrat i fråga om stiften. Detta pantsättningsförbud blir utan betydelse för prästlönetillgångarna, eftersom några kyrkobyggnader inte torde finnas på prästlönefastigheterna. Den nuvarande möjligheten att - inom ramen för gällande förvaltningsbestämmelser - pantsätta prästlönetillgångarna kvarstår således oförändrad.
För den lokala nivån har föreslagits en rätt att använda utdebiterade medel för bl.a. internationell diakoni och mission. Därav följer också rätt att göra s.k. ideella placeringar av kapital. Motsvarande rätt föreslås gälla för stiften. Dock avser denna möjlighet inte prästlönetillgångarna, eftersom dessa skall förvaltas enligt särskilt angivna förvaltningsregler. Då dessa föreslås inte medge någon möjlighet till ideella placeringar av prästlönetillgångarna, blir bestämmelsen om krav på särredovisning av sådana placeringar inte tillämplig för prästlönetillgångarna.
Centralstyrelsens förslag: De regler som revision som har föreslagits för den lokala nivån skall gälla också för stiftsnivån.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 70 på kapitelnivå
Bestämmelser om val av revisorer, revisorernas uppgift och revisionsberättelsen
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Som framgår tillstyrks förslagen i kapitlet av en stor majoritet av de kyrkliga remissinstanserna. Några remissinstanser, t.ex. Domkapitlen i Strängnäs och Göteborgs stift samt Robertsfors församling, anser dock att kravet på auktoriserad revisor skall utgå.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
De motiv som finns för bestämmelserna om revision för församlingar och samfälligheter gäller också för revision på stiftsnivån. Dock anser vi, med hänsyn till stiftens ställning och storlek och i enlighet med utredningens förslag, att alla stift skall ha auktoriserad revisor, om inte Kyrkostyrelsen medger att ett stift i stället få ha viss godkänd revisor.
8.11.10 Ekonomisk förvaltning för den nationella nivån
Centralstyrelsens förslag: Reglerna om ekonomisk förvaltning för den lokala nivån skall i huvudsak gälla också för den nationella nivån.
Kyrkostyrelsen skall upprätta förslag till budget för Svenska kyrkans verksamhet på den nationella nivån och för kyrkofonden.
Kyrkofondens styrelse skall dessförinnan ge in sitt förslag till budget för de medel som denna skall förvalta till Kyrkostyrelsen.
Kyrkomötet skall fastställa den samlade budgeten.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 71 på kapitelnivå
Bestämmelser om den nationella nivåns ekonomiska förvaltning, om budget och redovisning
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Som framgår tillstyrks förslagen i kapitlet av en stor majoritet av de kyrkliga remissinstanserna. Några remissinstanser, t.ex. Norums kyrkliga samfällighet, anser dock att regler om etisk kapitalförvaltning skall finnas. Bl.a. Domkapitlet i Göteborgs stift anser att tidpunkterna för budgetprocessen skall senareläggas. Gottröra församling framhåller att arbetet i kyrkan i första hand skall vara ideellt och att utgående arvoden skall vara symboliska.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
De bestämmelser som föreslagits för ekonomisk förvaltning i församlingar och samfälligheter bör i huvudsak gälla också för den nationella nivån. Emellertid finns det skäl att på några punkter göra avsteg. En sådan punkt gäller skyldigheten för det beslutande organet i församlingar, samfälligheter och stift att meddela närmare föreskrifter om medelsförvaltningen. Kyrkomötet i egenskap av Svenska kyrkans högsta beslutande organ avgör naturligtvis självt om - och i så fall vilka - bestämmelser som skall gälla för medelsförvaltningen på den nationella nivån. Det finns ingen anledning att i kyrkoordningen ta in bestämmelser om att sådana bestämmelser skall meddelas.
Budgetprocessen på den nationella nivån måste i viss mån avvika från vad som gäller på lokal nivå och stiftsnivå. Detta eftersom den nationella nivåns budget är integrerad med kyrkofondens. Inledningsvis kan därvid konstateras det självklara faktum att Kyrkomötet som trossamfundets högsta beslutande organ skall fastställa budgeten för den rikskyrkliga verksamheten och att i detta inbegrips också kyrkofonden. I detta avseende får Kyrkomötet i princip samma ställning som de beslutande organen på lokal- och stiftsnivå.
Vad härefter gäller frågan hur budgetförslaget till Kyrkomötet skall beredas kan konstateras att Kyrkofondens styrelse är det organ som föreslås få ansvaret för kyrkofondens förvaltning. Kyrkofondens styrelse kommer också att svara för de centrala funktionerna inom utjämningssystemet. Ur kyrkofonden kommer, som hittills, att betalas kostnaderna för Kyrkomötet, Kyrkostyrelsen och övriga centrala organ samt även kostnader för vissa kyrkliga ändamål i övrigt. Med hänsyn till den betydelse som de av Kyrkofondens styrelse förvaltade medlen får när det gäller finansieringen av den rikskyrkliga verksamheten och det ansvar som med hänsyn härtill bör ligga på dess styrelse är det av vikt att denna även får delta i budgetprocessen.
Kyrkostyrelsen blir Kyrkomötets centrala organ för verkställighet och beredning samt - med undantag av kyrkofonden - för förvaltning i övrigt. Som trossamfundets styrelse har den en samordnande och planerande roll och svarar för att den rikskyrkliga verksamheten bedrivs på det sätt som Kyrkomötet har bestämt. Ansvaret för budgetarbetet är en naturlig del av denna styrelsefunktion och även i detta fall bör det finnas korrespondens mellan befogenheterna och det därmed sammanhängande ansvaret.
Vi har på annan plats framhållit att vi inte avser att föreslå någon ändring i nuvarande förhållande att Kyrkostyrelsen ensam bland de rikskyrkliga organen har rätt att lägga fram förslag till Kyrkomötet. En följd av detta är att det är Kyrkostyrelsen som har att lägga fram det slutliga budgetförslaget inför Kyrkomötets behandling. Det som anförts om Kyrkofondens styrelses ställning när det gäller kyrkans samlade ekonomi bör emellertid föranleda att Kyrkofondens styrelse får en i kyrkoordningen fastlagd skyldighet att bereda förslaget till budget, såvitt avser de medel som denna förvaltar.
När det gäller budgetberedningen i övrigt skall påpekas den allmänt vedertagna principen att de verksamhetsansvariga nämnderna bereds tillfälle att komma in med äskanden avseende det kommande budgetåret. Det ankommer sedan på Kyrkostyrelsen att inför det slutliga budgetförslaget väga samman de olika önskemålen och göra de prioriteringar som är nödvändiga med hänsyn till befintliga ekonomiska ramar. I fråga om den gåvofinansierade utlandsverksamheten föreligger dock inga behov av gemensamma prioriteringar.
Det finns ett antal rikskyrkliga organ som med hänsyn till sin funktion och sina uppgifter intar en särställning på den nationella nivån, i den meningen att de skall ha en fri och oberoende ställning i sin relation till Kyrkostyrelsen. Detta gäller primärt sådana organ som har uppgifter som är kopplade till överklagande och tillsynsfrågor. Här avses främst Kyrkans besvärsnämnd, Kyrkans ansvarsnämnd och Kyrkans valprövningsnämnd. Kostnaderna för de nu nämnda organens verksamhet finansieras naturligtvis inom ramen för den av Kyrkomötet beslutade budgeten. Av samordningsskäl är det nödvändigt att dessa organs budgetäskanden ingår i det budgetförslag som läggs fram av Kyrkostyrelsen. Det bör dock framhållas att Kyrkostyrelsen i detta sammanhang inte bör ge sig in i någon prövning av de begärda anslagens storlek. Härigenom markeras dessa organs självständighet och oberoende i relation till Kyrkostyrelsen.
För det lokala planet och för stiftsplanet har föreslagits en regel om budgetbalans. Någon motsvarighet till detta torde inte vara aktuell för den nationella nivån. Kyrkomötet bestämmer ju självt vid varje tillfälle innehållet i och omfattningen av den nationella nivåns budget.
Inte heller behövs för den nationella nivån några bestämmelser om självkostnadsprincip, utgiftsbeslut under budgetåret eller det begränsade pantsättningsförbudet.
Den föreslagna nya bokföringslagen kan väntas gälla fullt ut för kyrkans nationella nivå. De undantag som finns när det gäller mindre företag enligt bokföringslagen är inte aktuella för denna nivå. Någon inomkyrklig reglering i denna fråga motsvarande den som föreslagits för den lokala nivån behövs därför inte.
8.11.11 Revision för den nationella nivån
Centralstyrelsens förslag: Reglerna om revision för den lokala nivån skall i huvudsak gälla även för den nationella nivån.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 72 på kapitelnivå
Bestämmelser om revisorer, revisorernas uppgift och revisionsberättelsen
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Som framgår tillstyrks förslagen i kapitlet av en stor majoritet av de kyrkliga remissinstanserna. Stora Kopparbergs församling och Tännäs kyrkliga samfällighet anser dock att minst två av revisorerna på den nationella nivån skall vara auktoriserade. Solna kyrkliga samfällighet anser att det skall finnas en ersättare för varje revisor på den nationella nivån.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Som angetts i anslutning till frågan om revision på den lokala nivån och stiftsnivån kan antas att en ny lag om revision kommer att gälla från år 2000. Denna lag kan förväntas omfatta också Svenska kyrkans nationella nivå och ge vissa bestämmelser om revisionen där. Bl.a. kommer lagen sannolikt att föreskriva att det för en juridisk person av denna storleksordning krävs en auktoriserad revisor. Vissa kompletterande bestämmelser om revisionen på den nationella nivån torde dock behövas.
Enligt lagförslaget skall lagen inte ange vilket organ som skall utse revisorer och inte heller hur många dessa skall vara. Det bör därför i kyrkoordningen anges att revisorerna skall utses av Kyrkomötet. För närvarande utser ombudsmötet i Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet sju revisorer, varvid två av dem utses till ordförande respektive vice ordförande. Det torde emellertid vara tillräckligt med sex revisorer för den nationella nivån. Vi föreslår därför att revisorernas antal minskar i enlighet med detta. Tiden för uppdraget skall bestämmas på samma sätt som föreslagits för den lokala nivån och stiftsnivån, dvs. revisorerna utses för granskning av verksamheten under de följande fyra åren.
Lagförslaget saknar bestämmelser om prövningen av ansvarsfrihetsfrågan. I parallellitet med vad som föreslås gälla för den lokala nivån och stiftsnivån bör i kyrkoordningen anges att prövningen skall ankomma på Kyrkomötet.
I avsnittet om revisionen på den lokala nivån har konstaterats att den föreslagna lagstiftningen primärt syftar till att revisionen skall bevaka utomståendes intressen och att den därför i första hand avser den ekonomiska sidan av verksamheten. Den mera förvaltningsinriktade revisionen som en konsekvens av kyrkans demokratiska uppbyggnad saknas i lagförslaget. De motiv som anförts för en komplettering av revisorernas uppgifter i detta avseende gör sig i samma utsträckning gällande på den nationella nivån. Det är viktigt att de av Kyrkomötet utsedda revisorerna inte bara granskar den ekonomiska sidan av verksamheten utan att de även granskar verksamheten på den nationella nivån i stort och att den överensstämmer med uppställda mål och riktlinjer.
Centralstyrelsens förslag: Upphandling inom Svenska kyrkan skall ske affärsmässigt.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt, dock med den skillnaden att utredningen föreslog relativt detaljerade kyrkoordningsbestämmelser om upphandling.
Remissinstanserna
Fråga 73 på kapitelnivå
Bestämmelser om upphandling för församlingar, samfälligheter, stift och den nationella nivån
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Som framgår tillstyrks förslagen i kapitlet av en stor majoritet av de kyrkliga remissinstanserna. Flera remissinstanser anser dock att bestämmelserna är alltför omfattande. T.ex. vill Alingsås församling att bestämmelserna skall ersättas av en hänvisning till lagen om offentlig upphandling. Domkapitlet i Stockholms stift anser allmänt att bestämmelserna skall förenklas. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund önskar liksom Domkapitlen i Västerås och Karlstads stift samt Stiftssamfälligheten i Karlstads stift att bestämmelserna skall ersättas av en regel om att de beslutande organen skall utfärda upphandlingsreglementen. Domkapitlet och Stiftssamfälligheten i Karlstads stift vill samtidigt att en bestämmelse om affärsmässighet i upphandlingen skall bibehållas. Samma uppfattning har Domkapitlet i Göteborgs stift och Stiftsjuristernas förening. Å andra sidan hävdar andra remissinstanser, t.ex. Gärdhems och Harmångers församlingar, att det skall finnas möjlighet att vid upphandling ta hänsyn till lokala näringsidkare. Domkapitlet i Strängnäs stift anser att upphandlingsbestämmelserna helt skall utgå.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Idag gäller statliga bestämmelser för upphandling inom den del av kyrkan som utgörs av statliga myndigheter och kyrkokommuner. I praktiken gäller bestämmelserna också för de rikskyrkliga organen, i varje fall till den del dessa är finansierade genom kyrkofonden och ytterst av skattemedel. De statliga bestämmelserna grundar sig på gemensamma europeiska regler. När Svenska kyrkan lämnar det allmänna kommer dessa bestämmelser emellertid inte längre att gälla. Undantag från detta är dock begravningsverksamheten, som på grund av dess offentliga ställning omfattas av de statliga upphandlingsreglerna också för framtiden.
Det är emellertid viktigt, inte minst av ekonomiska skäl, att den upphandling som sker i Svenska kyrkan även efter sekelskiftet kommer att styras enbart av rent affärsmässiga motiv. Möjligheterna till konkurrens bör utnyttjas, och anbud bara bedömas utifrån objektiva grunder.
Även med utgångspunkt från utjämningssystemet är affärsmässig upphandling inom kyrkan ett rimligt krav. De ekonomiskt starka enheter som genom detta system stödjer dem med sämre ekonomi har rättmätiga förväntningar på att de som drar nytta av systemet också sköter sina upphandlingar på ett affärsmässigt sätt och därigenom inte vållar onödiga kostnader.
Övervägande skäl talar därför för att det bör införas bestämmelser i kyrkoordningen som reglerar upphandlingsfrågorna. Bestämmelserna bör rikta sig till alla nivåer inom Svenska kyrkan, dvs. omfatta såväl församlingar och samfälligheter som stift men även kyrkans nationella nivå.
Utredningen har föreslagit att kyrkoordningen till stora delar skall kopiera de gällande statliga bestämmelserna om upphandling. Vi anser emellertid att ett sådant regelverk blir alltför tungrott och omfattande för kyrkans behov. Som föreslagits av flera remissinstanser bör i stället en kortfattad bestämmelse om att upphandling skall ske affärsmässigt införas. En sådan bestämmelse bör placeras i anslutning till övriga bestämmelser om ekonomisk förvaltning. Med en sådan bestämmelse klarläggs att olika anbudsgivare skall ha möjlighet att konkurrera på lika villkor och att ovidkommande hänsyn inte får tas vid upphandlingen. I stort bör de statliga bestämmelserna kunna tjäna som underlag för en bedömning av vilka förfaranden i samband med upphandling som är att anse som affärsmässiga och vilka som inte är det.
Vissa remissinstanser har föreslagit att de beslutande organen på de olika kyrkliga nivåerna skall åläggas att utfärda särskilda upphandlingsreglementen. Vi ser inget behov av en sådan bestämmelse i kyrkoordningen, men det står givetvis det organ som så finner för gott att utfärda denna typ av bestämmelser för sin församling eller samfällighet eller sitt stift.
8.12 Tolfte avdelningen - Handlingar och register
8.12.1 Offentlighet för handlingar och undantag från den samt tystnadsplikt
Centralstyrelsens förslag: En inomkyrklig offentlighetsprincip skall gälla för handlingar som inte är allmänna men som förvaras hos Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar.
Denna princip innebär att var och en, såväl tillhöriga som icke tillhöriga, skall ha rätt att ta del av Svenska kyrkans handlingar.
Undantag från rätten att ta del av sådana handlingar får bara göras i de fall som uttryckligen anges i kyrkoordningen.
I kyrkoordningen skall det närmare anges vad som avses med en sådan handling, i vad mån avgifter för kopior m.m. får tas ut av dem som begär att få ta del av en handling och vilka handläggningsregler i övrigt som skall gälla när någon önskar få ta del av en handling.
Ett beslut av en församling eller en samfällighet om att avslå en begäran att få ta del av en handling skall kunna överklagas hos domkapitlet. Domkapitlets beslut skall kunna överprövas av Svenska kyrkans överklagandenämnd som sista instans.
En absolut tystnadsplikt skall gälla för präster för uppgifter som har anförtrotts dem under bikt eller enskild själavård. För diakoner skall en tystnadsplikt gälla för uppgifter som har anförtrotts dem under enskild själavård.
För övriga anställda och verksamma inom kyrkan skall kyrkoordningen inte innehålla några regler om tystnadsplikt.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med vårt förutom vad gäller tystnadsplikt för diakoner.
Remissinstanserna
Fråga 74
52 kap. Offentlighet för handlingar
Bestämmelser om offentlighet för Svenska kyrkans handlingar, vad som avses med en handling, avgifter, handläggningsregler och överklagande
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Fråga 75
53 kap. Sekretessregler
Bestämmelser om i vilken utsträckning det gäller sekretess
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Som framgår har förslaget fått ett mycket brett stöd hos remissinstanserna på kapitelnivå. Även på paragrafnivå är den totala andelen Ja-svar mycket hög, som lägst 90 % på de enskilda delarna.
Lunds kyrkliga samfällighet anser att den inledande bestämmelsen kapitlet om offentlighet för handlingar är onödigt överlastad och pompös. Enligt samfälligheten räcker det med att säga att var och en har rätt att ta del av Svenska kyrkans handlingar utan att den materiella innebörden ändras. Även Domkapitlet i Stockholm anser att paragrafen bör kunna begränsas på motsvarande sätt.
Sveriges kommunaltjänstmannaförbund (SKTF) anför att meddelarfriheten borde skrivas in i kyrkoordningen som en rättighet för de anställda inom Svenska kyrkan. Enligt förbundet vore detta ett ställningstagande som väl skulle ligga i linje med den öppenhet som man vill skall prägla svenska kyrkan och som samtidigt står i samklang med huvudregeln om offentlighet inom svenska kyrkan.
Vad gäller möjligheten att ta ut avgifter anför Domkapitlet i Skara och Skara stiftssamfällighet att det för särskilt omfattande arbetsinsatser från församlingens sida bör öppnas en möjlighet att uttaga avgift för denna kostnad. Detsamma anför Trollhättans kyrkliga samfällighet.
Vad gäller tystnadsplikten utgår Kyrkans Akademikerförbund från att Svenska kyrkan aktivt motverkar missbruk av tystnadsplikten, dvs. att denna åberopas för helt ovidkommande ändamål som inte har något samband med bikt eller enskild själavård. Akademikerförbundet menar att det sätt på vilket biskopar och präster hanterar tystnadsplikten torde ytterst bli avgörande för allmänhetens förtroende för Svenska kyrkans själavård.
Domkapitlet i Karlstad och Karlstad stiftssamfällighet anser att orden "känsliga uppgifter" är för vagt och bör strykas. I stället bör rubriken lyda "Sekretess om enskilds personliga förhållanden".
Uppsala kyrkliga samfällighet vill stryka meningen "Sekretessen gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att personen i fråga eller någon närstående lider men" i förslagets 2-4 §§.
Riksskatteverket anför: I folkbokföringsregistren finns personer med s.k. spärrmarkering. Markeringen används t.ex. när en persons adress bör hållas hemlig på grund av befarad personförföljelse. Denna markering innebär inte att uppgifterna i fråga är hemliga utan utgör endast en varningssignal för att säkerställa att en noggrann prövning görs innan uppgiften lämnas ut. Markeringen överförs till de myndighetsregister som aviseras från folkbokföringens register. Det är av stor vikt att Svenska kyrkan även framdeles kan göra motsvarande sekretessprövning vid en begäran om utlämnande.
Domkapitlet i Härnösand och Härnösands stiftssamfällighet föreslår att regeln om en arbetstagarorganisations rätt att få del av sekretessbelagda uppgifter kompletteras så att organisationens nytta av uppgiften måste anges vid begäran om att få ut en sådan handling.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Offentlighetsprincipen - nuvarande förhållanden
Kyrkokommunerna och de statliga myndigheter (t.ex. domkapitlen) som tillsammans utgör Svenska kyrkan är idag en del av det allmänna och alltså offentligrättsligt reglerade i många avseenden. Detta medför bl.a. att den s.k. offentlighetsprincipen gäller för Svenska kyrkan.
Reglerna om offentlighetsprincipen finns både i grundlag - regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen - och i vanlig lag. Till offentlighetsprincipen brukar räknas förhandlingsoffentlighet, yttrande- och informationsfrihet samt handlingsoffentlighet.
Förhandlingsoffentligheten är grundlagsfäst vad gäller domstolarna och reglerad i vanlig lag vad gäller exempelvis beslutande kommunala församlingar. Undantag från förhandlingsoffentligheten finns i olika regler om förhandling bakom stängda dörrar.
Även yttrande- och informationsfriheten är grundlagsfäst. En viktig inskränkning i dessa friheter är dock reglerna om tystnadsplikt. Dessa finns framför allt i sekretesslagen, men även i andra lagar, t.ex. i kyrkolagen vad gäller tystnadsplikt för präster. Ett undantag från tystnadsplikten är den s.k. meddelarfriheten som innebär att den som är bunden av en lagreglerad tystnadsplikt i vissa fall får lämna de hemliga uppgifterna till massmedia m.m. Annars är brott mot tystnadsplikten en straffbar handling.
En viktig del av offentlighetsprincipen är handlingsoffentligheten. Reglerna, som finns i 2 kap. tryckfrihetsförordningen, föreskriver en grundläggande rätt att ta del av det som kallas "allmänna handlingar". Denna rätt får inskränkas bara om det är påkallat med hänsyn till vissa närmare preciserade skyddsintressen. Undantagen skall noga anges i en särskild lag (sekretesslagen).
Till handlingsoffentlighetens område får också räknas en mängd lagregler om registrering och arkivering av handlingar, om förfarandet när någon begär att få ta del av en handling och om överklagande av beslut i sådana frågor.
I det följande kommer först att diskuteras vilka inskränkningar i yttrande- och informationsfriheten i form av tystnadsplikt som bör finnas efter relationsändringen och hur dessa lämpligen kan regleras. I det sammanhanget diskuteras också meddelarfriheten. Därefter redovisas hur handlingsoffentligheten och undantagen från den föreslås vara reglerad efter år 2000. (Förhandlingsoffentligheten behandlas på annan plats).
Tystnadsplikt för präster och biskopar - nuvarande förhållanden
Enligt 36 kap. 1 § kyrkolagen har den som är eller har varit behörig att utöva det kyrkliga ämbetet som präst i Svenska kyrkan tystnadsplikt i fråga om uppgifter som han eller hon har erfarit under bikt eller enskild själavård.
Bestämmelsen - som trots sin ordalydelse även gäller för Svenska kyrkans biskopar - är "absolut". Detta innebär att det inte görs någon prövning av om uppgifterna är känsliga eller inte. Även de mest harmlösa uppgifter som har lämnats omfattas av prästens tystnadsplikt, liksom själva det faktum att bikt eller själavårdande samtal över huvud taget har förekommit. Den som samtalat med prästen kan inte heller lösa honom eller henne från tystnadsplikten.
Tystnadsplikten kan också sägas vara "evig". Den upphör alltså inte efter viss tid - såsom är brukligt i sekretessammanhang - eller ens när de samtalande parterna sedan länge är döda. En präst som fråntagits behörigheten att utöva det kyrkliga ämbetet som präst har fortfarande tystnadsplikt för det som förtrotts under den tid han eller hon innehade sådan behörighet. Meddelarfrihet gäller inte för präster som bryter sin tystnadsplikt.
En konsekvens av att tystnadsplikten är absolut är att prästen inte får vittna inför domstol om vad som förtrotts vid bikt eller enskild själavård. Domstolarna skall inte bara respektera prästens tystnadsplikt. Rättegångsbalken (36 kap. 5 §) innehåller ett förbud mot att höra prästen som vittne i sådant som tystnadsplikten omfattar. Det är med andra ord domstolens sak att se till att det inte ställs sådana frågor att prästen riskerar att bryta sin tystnadsplikt.
Tystnadsplikt i övrigt - nuvarande förhållanden
För anställda och förtroendevalda i Svenska kyrkan gäller ett allmänt förbud (se 1 kap. sekretesslagen) att röja uppgift för vilken sekretess föreligger. Tystnadsplikten - som även gäller för prästerna i annat än den särskilda själavårdsverksamheten - är på intet sätt "absolut". Regelverket tillåter många gånger att uppgiften lämnas till andra myndigheter, till organisationer eller företag eller till och med till enskilda personer, trots att sekretess gäller. Ett annat undantag är, som redan har nämnts, den s.k. meddelarfriheten.
Meddelarfrihet - nuvarande förhållanden
Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen skall det stå envar fritt att, i alla de fall då inget annat är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen, meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till författare eller annan som är att anse som upphovsman till framställning i skriften, till skriftens utgivare eller, om det finns en särskild redaktion för skriften, till denna eller till företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter.
De undantag som görs från meddelarfriheten är dels brott mot viss (lagreglerad och kvalificerad) tystnadsplikt, dels s.k. tryckfrihetsbrott. För tryckfrihetsbrotten gäller speciella ansvarighetsregler - som ofta innebär att någon annan än den som gjort ett uttalande ansvarar för dess innehåll - och speciella handläggningsregler, som innebär att Justitiekanslern är exklusivt behörig att vara åklagare i mål om tryckfrihetsbrott.
Några andra undantag från meddelarfriheten än de nämnda får inte göras. Det betyder att de som är bundna av bestämmelsen om meddelarfrihet - dvs. myndigheter och andra allmänna organ och företrädare för dessa - inte får vidta några som helst åtgärder mot någon för att han eller hon har lämnat upplysningar eller gjort ett uttalande för offentliggörande i tryckt skrift.
Det bör framhållas att meddelarfriheten inte innefattar någon skyldighet för offentliga funktionärer att "läcka" uppgifter till nyhetsmedia, utan funktionärerna får själva avgöra om de vill lämna uppgifterna.
Relationsändringen och tystnadsplikten
I regeringens skrivelse till kyrkomötet (RegSkr 1997:2) föreslogs att den straffsanktionerade bestämmelsen om tystnadsplikt i kyrkolagen skulle upphävas och att frågan om tystnadsplikt för Svenska kyrkans präster i stället skulle bli föremål för en inomkyrklig reglering. Kyrkomötet godtog förslaget. Genom den nu beslutade lagen om införande av lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan kommer förslaget att genomföras fr.o.m. den 1 januari år 2000. För uppgifter som har anförtrotts före det datumet gäller dock kyrkolagens bestämmelser även i fortsättningen.
Yttrande- och informationsfriheten är som tidigare har nämnts skyddad i grundlag. Var och en är således enligt 2 kap. 1 § RF, gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrande- och informationsfrihet. Inskränkningar i nämnda rättigheter får i princip ske bara genom lag. Så har skett t.ex. i socialtjänstlagen i fråga om familjerådgivning och i lagstiftning på hälso- och sjukvårdens område där det alltså finns uttryckliga bestämmelser om tystnadsplikt i vissa fall.
Utöver bestämmelserna i RF finns som tidigare har nämnts särskilda regler om s.k. meddelarfrihet, där rätten att yttra sig i tryckta skrifter regleras i tryckfrihetsförordningen) och rätten att yttra sig t.ex. i radio eller TV regleras i yttrandefrihetsgrundlagen, YGL. Meddelarfriheten har - med vissa undantag - företräde framför tystnadspliktsbestämmelser, vilket innebär att den som utnyttjar sin meddelarfrihet inte kan straffas även om hon eller han har tystnadsplikt enligt någon annan regel (jfr 7 kap. 3 § TF). I 16 kap. sekretesslagen finns dock en uppräkning av vissa tystnadsplikter som inte bryts av meddelarfrihet. För närvarande ingår i uppräkningen en hänvisning till bestämmelsen om prästers tystnadsplikt enligt 36 kap. kyrkolagen. Regeringen har dock i prop. 1998/99:38 föreslagit att hänvisningen skall upphöra som en konsekvens av att den lagstadgade tystnadsplikten för präster upphävs. För uppgifter som har lämnats före den 1 januari år 2000 kommer dock äldre bestämmelser att fortsätta gälla. Någon straffsanktionerad tystnadsplikt för präster avseende uppgifter som har lämnats därefter kommer dock inte att finnas.
Som redan har nämnts gäller skyddet för yttrande- och informationsfrihet främst gentemot det allmänna men genom Arbetsdomstolens praxis har det också i vissa fall kunnat åberopas gentemot en arbetsgivare. Det är dock enligt gällande rätt möjligt att civilrättsligt avtala om tystnadsplikt och att t.ex. genom arbetsrättsliga sanktioner straffa den som bryter mot en sådan avtalsförpliktelse. Även om det finns olika uppfattningar i frågan är den vanligaste uppfattningen i doktrinen att sådana avtalsgrundade tystnadsplikter också gäller framför meddelarfriheten (jfr prop. 1990/91:64, Yttrandefrihetsgrundlag m.m., s. 34 f.).
Våra överväganden
Mot bakgrund av vad som nu har sagts gör vi följande överväganden.
Det föreligger så som vi ser det inga möjligheter för Svenska kyrkan att i en kyrkoordning föreskriva för Svenska kyrkans anställda och förtroendevalda att de måste hålla tyst om det de fått kännedom om i sin anställning eller sitt förtroendeuppdrag. Tystnadsplikten för de anställda får i stället föreskrivas i kollektivavtal och sanktioneras i arbetsrättslig ordning. För de förtroendevalda handlar sanktionerna om förtroende och ytterst om möjligheterna till återval.
Detta innebär att anställda och förtroendevalda bara kommer att omfattas av tystnadsplikt i den mån en sådan finns reglerad i lag och tar sikte på sådan enskild verksamhet som kan bedrivas inom kyrkan, om det träffas ett avtal om det med den anställde eller om det finns en reglering i ett kollektivavtal.
Såvitt vi har kunnat finna är det främst på ett par områden som det kan bli aktuellt med en lagreglerad tystnadsplikt. Dels gäller det inom familjerådgivning där det enligt socialtjänstlagen (71 c §) råder tystnadsplikt för vissa uppgifter inom sådan verksamhet även om den är enskilt bedriven. Dels handlar det om tystnadsplikt i förskoleverksamhet eller skolbarnomsorg där det i skollagen föreskrivs tystnadsplikt även för dem som har varit verksamma i enskilt bedriven sådan verksamhet. För dessa kategorier är det således inte fråga om någon i kyrkoordningen reglerad tystnadsplikt.
När tystnadsplikten i övrigt lämnas oreglerad i kyrkoordningen så måste givetvis även undantagen härifrån, dvs. regler motsvarande meddelarfriheten, lämnas oreglerade.
Vad härefter gäller präster och diakoner är situationen en annan.
Tystnadsplikt för präster, när det gäller sådant som har anförtrotts under bikt eller "hemligt skriftermål" som beteckningen tidigare löd, har en lång historisk tradition och har sitt ursprung i teologiska motiv. I 1686 års kyrkolag fanns uttryckliga regler om tystnadsplikt men redan dessförinnan fanns det en i vissa fall underförstådd tystnadsplikt för präster. Genom olika lagändringar kom tystnadsplikten så småningom att utvidgas till att också avse uppgifter som anförtrotts en präst vid själavårdande samtal.
För diakoner har i stället gällt den tystnadsplikt som framgår av nuvarande 7 kap. 33 § sekretesslagen om sekretess i Svenska kyrkans församlingsvårdande verksamhet. I detta begrepp ingår dels den rent själavårdande verksamheten, dels sådan diakonal verksamhet samt barn- och ungdomsverksamhet som normalt motsvaras av verksamhet inom socialtjänsten. De främsta skälen för regleringen har varit följande. Det har ansetts rimligt att den församlingsvårdande verksamheten, som i hög grad motsvarar den verksamhet som bedrivs inom socialtjänsten, omfattas av samma sekretesskydd eftersom behovet av skydd är detsamma. På grund av verksamhetens karaktär utgår den enskilde ofta från att de uppgifter som han eller hon lämnar till någon som tjänstgör i den inte förs vidare. Även de som fullgör själavårdande uppgifter utan att vara prästvigda har ett behov av att kunna försäkra de enskilda tystnadsplikt för att få det för samtalet nödvändiga förtroendet. Genom uttryckliga sekretessregler har detta kunnat åstadkommas.
Även denna bestämmelse föreslås upphävas i regeringens prop. 1998/99:38, med hänvisning till att frågan om sekretess på dessa områden är en inomkyrklig angelägenhet (se a.a. s. 251). För uppgifter från tiden före relationsändringen skall dock äldre bestämmelser tillämpas.
För såväl präster som diakoner bör det enligt vår bedömning, finnas möjlighet att utifrån ett teologiskt perspektiv föreskriva tystnadsplikt i kyrkoordningen och detta även om något straff i brottsbalkens mening inte kan utdömas för brott mot en sådan tystnadsplikt.
Enligt vår uppfattning är det inte i första hand risken för straff som avhåller en präst från att bryta sin tystnadsplikt. I stället handlar det om prästens lojalitet mot kyrkans lära och ordning och mot de särskilda förpliktelser prästen åtagit sig genom sin vigning, liksom om lojaliteten mot konfidenten och de åtminstone underförstådda löften om tystnad som prästen gjort mot konfidenten. Diakonen har också genom avgivna vigningslöften förbundit sig att följa kyrkans lära och ordning. Vigningen innefattar också löften om att hjälpa den som behöver diakonens tjänst och att stå på de förtycktas sida. Den som möter en diakon som företrädare för kyrka och församling förväntar sig på ett motsvarande sätt som i fråga om en präst att det som framkommer vid själavårdande samtal inte får lämnas ut.
De sanktioner som skulle kunna komma i fråga om en präst eller diakon ändå väljer att bryta mot tystnadsplikten är i första hand kopplade till det inomkyrkliga tillsynsförfarandet. I denna ordning kan en präst eller diakon ytterst skiljas från rätten att utöva kyrkans vigningstjänst, vilket även kan få konsekvenser för deras respektive anställningar. Enligt vår uppfattning är denna sanktion betydligt mer ingripande för den enskilde prästen och diakonen än risken för ett straffrättsligt ingripande.
Utanför en inomkyrkligt sanktionerad tystnadsplikt av angivet slag faller den situationen att prästen eller diakonen redan har skilts från rätten att utöva kyrkans vigningstjänst, på egen begäran eller genom ett ingripande från domkapitlets sida. Det bör dock framhållas att ett sådant skiljande inte retroaktivt befriar prästen eller diakonen från sina vigningslöften och således inte heller från sin tystnadsplikt om det som förtrotts under den tid de var behöriga att utöva kyrkans vigningstjänst.
Det som har sagts om präster i det föregående har sin motsvarighet för kyrkans biskopar.
Vi ser ingen anledning att innehållsmässigt ändra den tystnadsplikt som gäller för präster och biskopar i fråga om bikt och enskild själavård. Till skillnad från utredningen och mot bakgrund av vad som nyss har sagts anser vi dock att det även för diakoner bör införas en tystnadsplikt för den del av deras verksamhet som avser enskild själavård och som har sin grund i vigningstjänstens löften. Den tystnadsplikten kommer dock, till skillnad från prästernas, att gälla bara om det står klart att uppgifterna inte kan lämnas ut utan att den enskilde eller någon närstående lider skada eller men av ett utlämnande. Detta motsvarar vad som nu gäller. Det skall alltså göras en skadeprövning i det enskilda fallet. Någon absolut tystnadsplikt är det således inte fråga om. Den som samtalat med en diakon bör kunna medge att diakonen får kontakta t.ex. socialtjänsten om det är i den personens intresse.
Vad härefter gäller omfattningen av tystnadsplikten anser vi, i likhet med utredningen att det är självklart att den absoluta tystnadsplikten för präster i fråga om bikt och enskild själavård, på samma sätt som idag inte skall innehålla något undantag för meddelarfrihet. Det kan i sammanhanget noteras att det s.k. vittnesförbudet för präster som idag finns i 36 kap. 5 § rättegångsbalken föreslås bestå även efter relationsändringen, med de justeringar som följer av att den lagstadgade tystnadsplikten upphör (jfr prop. 1998/99:38 s. 248 f.) Vittnesförbudet är knutet till vigningstjänsten som präst och inte till anställningen och kommer att avse även präster eller motsvarande i andra trossamfund än Svenska kyrkan.
För diakoner som idag omfattas av församlingsvårdssekretessen i 7 kap. 33 § sekretesslagen gäller meddelarfrihet. Den tystnadsplikt som omfattas av nämnda lagregel har alltså inte företräde framför meddelarfriheten (jfr 16 kap. 1 § sekretesslagen). Vi anser dock att det inte heller för diakoner bör finnas någon meddelarfrihet i den inomkyrkliga regleringen, eftersom det också här är fråga om uppgifter som har anförtrotts under enskild själavård. För sådana uppgifter måste enligt vår mening skyddet för den enskilde anses väga tyngre än intresset av att upprätthålla en offentlighetsprincip.
Relationsändringen och handlingsoffentligheten
De ändrade relationerna mellan Svenska kyrkan och staten medför att kyrkan inte längre kommer att vara en del av den offentliga sfären. Svenska kyrkan kommer dock att även i fortsättningen anförtros vissa uppgifter av staten, t.ex. i fråga om begravningsväsendet och vården av kulturminnen, vilka delvis innefattar myndighetsutövning. För att så skall kunna ske utan att offentlighetsprincipen inskränks föreskrivs det i lagen om Svenska kyrkan att sekretesslagen skall gälla för rätten att ta del av handlingar som avser sådan verksamhet. Vidare har regeringen i prop. 1998/99:38 Staten och trossamfunden - Begravningsverksamheten, kulturminnena, personalen, avgiftsbetalningen m.m. föreslagit de ändringar i sekretesslagen och dess bilaga som skall göra detta möjligt. Det finns också ett förslag om att handlingsoffentlighet enligt tryckfrihetsförordningen skall gälla för Svenska kyrkan i fråga om handlingar som avser prövning av frågor om ledighet och förmåner för totalförsvarspliktiga som fullgör civilplikt (se Kulturdepartementets promemoria Trossamfunden och totalförsvaret, Ds 1999:4) Förslaget är för närvarande ute på remiss.
Svenska kyrkan har dock velat ha garantier för att det också för andra delar av kyrkans verksamhet skall gälla en motsvarande öppenhet efter relationsändringen. Redan 1995 års kyrkomöte framhöll offentlighetsprincipen som en av de grundläggande principer som även i fortsättningen bör gälla i Svenska kyrkan. Denna kan ses som en väsentlig förutsättning för att Svenska kyrkans karaktär av öppen folkkyrka med en demokratisk organisation skall bibehållas.
Staten kan sägas ha tillgodosett kyrkans önskemål genom att i lagen om Svenska kyrkan föreskriva att det skall finnas en inomkyrkligt reglerad offentlighetsprincip vid sidan av den som kommer att gälla för begravningsverksamheten och kulturminnesvården. Denna uttrycks i lagen så att var och en skall ha rätt att ta del av Svenska kyrkans handlingar även om de inte omfattas av den offentligrättsliga handlingsoffentligheten. Med var och en avses även de som inte tillhör Svenska kyrkan och utländska medborgare. Rätten att ta del av handlingar får bara begränsas om det är särskilt motiverat av vissa i lagen angivna hänsyn. De områden som enligt regeringen kan komma i fråga för begränsningar bör framför allt ligga inom verksamheterna själavård, församlingsvård, personalvård och säkerhetsfrågor och kyrkobokföringen. De närmare bestämmelserna om vilka begränsningar som skall gälla i handlingsoffentligheten är dock enligt regeringen en inomkyrklig fråga. Kyrkomötet har tillstyrkt regeringens förslag i denna del.
Den inomkyrkliga offentlighetsprincipen
Utredningens förslag innebär att den inomkyrkliga offentlighetsprincipen slås fast i kyrkoordningen, att begreppet handling skall definieras där och att det skall finnas bestämmelser om när avgifter får tas ut. Förslaget har fått ett mycket brett stöd av remissinstanserna. Vi anser därför att utredningens förslag bör genomföras i sin helhet i dessa delar. Vad gäller möjligheten att ta ut avgifter i samband med förfrågningar om att få ta del av handlingar, som några remissinstanser anser bör vidgas, vill vi framhålla att regleringen är avsedd att i allt väsentligt motsvara vad som gäller på den statliga sidan. Det är angeläget att avgifter inte tas ut på ett sådant sätt att möjligheten att ta del av handlingar i praktiken begränsas. Den föreslagna regeln anger vad som i princip skall gälla för avgiftsuttag men lämnar i övrigt till de utlämnande organen att själva bestämma avgifternas storlek. Detta bör ge tillräckligt utrymme för en rimlig kostnadsersättning. Samtidigt bör framhållas att det för offentlighetsprincipens genomslag är viktigt att avgifterna hålls på en godtagbar nivå. Det kan här vara lämpligt att utgå från den s.k. självkostnadsprincipen som - även om den inte anges uttryckligen i kyrkoordningen - i detta sammanhang kan ge vägledning om vad som är acceptabelt.
Utöver vad som nu har sagts har utredningen också föreslagit vissa handläggningsregler. I den delen föreslår vi ett förtydligande så att det klart skall framgå dels vem som skall pröva ett önskemål om att få ta del av en handling, dels att en anställd skall kunna hänskjuta prövningen till den juridiska person som han eller hon arbetar hos, t.ex. ett domkapitel eller en församling. Motsvarande regler finns på den statliga sidan (15 kap. 6 § sekretesslagen) och vi anser att de kan vara av värde även i kyrkoordningen.
En viktig förutsättning för att ge den inomkyrkliga offentlighetsprincipen genomslag är att det ges möjlighet att överklaga för den som har nekats att få ta del av en handling. Det är också förutsatt i lagen om Svenska kyrkan att en sådan överprövningsmöjlighet skall finnas och att dess närmare utformning skall bestämmas av Svenska kyrkan. Vi föreslår därför, i likhet med utredningen, att den som har fått avslag på sin begäran skall kunna överklaga detta till domkapitlet i första instans och därefter till Svenska kyrkans överklagandenämnd. Domkapitlets beslut skall kunna överklagas direkt till Överklagandenämnden.
Undantag från handlingsoffentligheten
Som vi tidigare har redovisat öppnas genom lagen om Svenska kyrkan en möjlighet för kyrkan att begränsa rätten att ta del av handlingar som annars skulle omfattas av den inomkyrkliga offentlighetsprincipen. Även om det således är kyrkan själv som avgör vilka eventuella inskränkningar som skall göras, har staten utgått från att kyrkan kommer att beakta integritetsaspekterna (jfr prop. 1997/98:116 s. 67).
Utredningen har föreslagit ett antal regler som medger undantag från offentlighetsprincipen vilka i huvudsak bygger på motsvarande regler i sekretesslagen. De kan var och en hänföras till någon av de tre tillåtna skyddsområdena som räknas upp i 11 § lagen om Svenska kyrkan. I utredningsförslaget finns också regler för vad som skall gälla när handlingar överförs till Svenska kyrkan från myndigheter eller mellan olika verksamheter inom kyrkan samt regler som medger att uppgifter lämnas i vissa fall, t.ex. till polismyndighet eller socialtjänsten. Vi har inte funnit skäl att göra någon annan bedömning än utredningen i denna del och föreslår därför att utredningsförslaget genomförs i sak oförändrat. De närmare motiven för de enskilda bestämmelserna återkommer vi till i kommentarerna.
På en punkt föreslår vi dock en ändring i förhållande till utredningen. Det gäller begreppet "sekretess" som vi föreslår skall bytas ut, dels som ett led i vår allmänna strävan att undvika lagstiftningens terminologi där så är möjligt, dels för att det inte skall förväxlas med det sekretessbegrepp som används i lagstiftningen. Begreppet sekretess i sekretesslagen innefattar såväl tystnadsplikt som förbud mot att lämna ut en handling. Detta framgår av den inledande paragrafen i lagen. Som framgår av den tidigare redovisningen har vi inte ansett det möjligt att reglera tystnadsplikt genom kyrkoordningens regelsystem för andra än präster och diakoner. Flertalet av kyrkoordningens regler på detta område kommer därför att avse enbart förbud mot att röja uppgifter i handlingar och inte något motsvarande förbud mot att muntligen röja uppgifter. För att uppnå även tystnadsplikt krävs det som vi tidigare har nämnt kompletteringar i kollektivavtal eller andra enskilda anställningsavtal. Vi anser därför att det är mindre lämpligt att använda begreppet sekretess i kyrkordningen och har valt att ersätta det med "förbud mot att röja uppgifter".
En ytterligare fråga som bör nämnas är i vilken utsträckning det skall vara möjligt för den enskilde att lämna uppgifter i handlingar till exempelvis massmedia, dvs. det som på den statliga sidan är en del av meddelarfriheten. Vi har redan tidigare nämnt att möjligheten att muntligen lämna sådana uppgifter som omfattas av tystnadsplikt av olika skäl inte skall regleras i kyrkoordningen. Vad det här är fråga om är alltså möjligheten att lämna ut handlingar till exempelvis massmedia. Vi har dock, i likhet med utredningen, inte funnit skäl för att införa en meddelarfrihet i fråga om inomkyrkliga handlingar som innehåller sådana uppgifter normalt inte får röjas. Ett uppsåtligt utlämnande av sådana handlingar torde aldrig vara acceptabelt (jfr den statliga regleringen som innebär att ett uppsåtligt utlämnande av en hemlig handling till exempelvis en tidning alltid är straffbart). Om någon av oaktsamhet röjer en sådan handling bör det i stället kunna avgöras från fall till fall om det finns skäl att ingripa med någon åtgärd mot den som lämnat ut handlingen. Någon uttrycklig reglering om detta i kyrkoordningen behövs dock inte.
Centralstyrelsens förslag: Handlingar som förvaras hos Svenska kyrkan och som inte är allmänna skall registreras i ett diarium och bevaras i ett kyrkans arkiv.
I kyrkoordningen skall det närmare anges vilka handlingar som skall diarieföras, vilka uppgifter som skall anges i diariet, vilka undantag från registrering som gäller och vad som skall finnas i kyrkans arkiv.
Kyrkostyrelsen får utfärda regler om vården av handlingarna i kyrkans arkiv, bl.a. om när och hur handlingar skall gallras.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 76
54 kap. Diarier och arkiv
Bestämmelser om diarieföring inom kyrkan och om innehållet i och vården av handlingar i kyrkans arkriv
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
En bred majoritet av remissinstanserna säger alltså Ja till förslaget på kapitelnivå.
Domkapitlet i Skara och Skara stiftssamfällighet liksom Trollhättans kyrkliga samfällighet anser att det för likformighet mellan stiften vore värdefullt om Kyrkostyrelsen fastställde diarieplaner att tillämpas i alla stift med möjlighet till lokala anpassningar.
Riksskatteverket noterar att folkbokföringsmaterial (kyrkoböcker) kommer att finnas kvar i kyrkoarkiven under en lång övergångstid och framhåller vikten av att det säkerställs att resurser och kompetens finns hos församlingarna för att allmänheten skall kunna få nödvändiga utdrag ur kyrkoböckerna.
Domkapitlet i Uppsala anser att det bör göras ett tillägg till sista meningen i förslagets 8 § enligt följande: "... eller deponeras hos Riksarkivet och/eller landsarkivet". Även Uppsala kyrkliga samfällighet menar att Svenska kyrkan, ur besparingssyfte, också i fortsättningen skall få överlämna alla kyrkliga arkiv till det statliga arkivväsendet och anför: När begravningsväsendet och det kulturvårdande arbetet skall arkiveras hos landsarkiv/riksarkiv och detsamma gäller alla handlingar före år 1999 känns det viktigt att alla kyrkans handlingar skall kunna få en enhetlig arkivbehandling. Teologiska fakulteten i Uppsala tillstyrker att Kyrkostyrelsen får utforma detaljbestämmelser för de kyrkliga arkiven. När det gäller föreslagen frivillig leverans i framtiden till gemensamma arkiv betonar fakulteten att det inte bara gäller att skaffa lokaler utan också att bygga upp en kompetens i kyrkliga arkivfrågor, varför kostnaderna inte bara kommer att avse lokaler utan också personal.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Av den tidigare redovisningen framgår att det i fråga om handlingsoffentlighet och undantag från den kommer att gälla två olika regelsystem i Svenska kyrkan. För de särskilda verksamheter som kyrkan har anförtrotts av staten gäller tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen. För övriga verksamheter gäller vad som sägs i lagen om Svenska kyrkan kompletterat med kyrkoordningens regler.
Den nu beskrivna tudelningen återkommer i fråga om reglerna för de kyrkliga arkiven. För de handlingar som omfattas av den statliga offentlighetsprincipen gäller de statliga arkivreglerna i arkivlagen, arkivförordningen och i Riksarkivets föreskrifter. För de handlingar som omfattas av den inomkyrkliga offentlighetsprincipen skall i stället inomkyrkliga arkivregler gälla (jfr 12 § lagen om Svenska kyrkan).
Vi föreslår, i likhet med utredningen, att de grundläggande reglerna om arkiv och arkivvård - i allt väsentligt utformade med arkivlagen som förebild - ges i kyrkoordningen och att det uppdras åt Kyrkostyrelsen att utforma detaljbestämmelser motsvarande arkivförordningen och Riksarkivets föreskrifter.
I en fråga har vi funnit anledning att utforma det inomkyrkliga regelsystemet annorlunda än det statliga. Det handlar om arkivmyndighetens rätt att överta arkivmaterial (9 § arkivlagen) och om överföring av arkiv till arkivmyndighet när myndighet upphör (11 §). När Svenska kyrkan lämnar myndighetsorganisationen och i stället organiseras som självständiga juridiska personer blir det naturligt att se dessa juridiska personer som ägare till sitt eget arkivmaterial. Den egendomsmassa som arkiven innebär kan då hanteras på samma sätt som övrig egendom vid indelningsändringar.
Det som sagts i föregående stycke gäller de inomkyrkliga arkiv som börjar bildas från och med år 2000. För de delar av arkiven som består av allmänna handlingar kommer - enligt lagda statliga förslag - statliga bestämmelser om inleverans att tillämpas, om än över en längre tidsperiod. Vi förutser därför inte att det under överskådlig tid kommer att uppstå platsbrist i de lokala kyrkliga arkiven.
Sett över en längre tidsperiod kan det dock tänkas att församlingar, samfälligheter och stift önskar frigöra arkivutrymme genom att överlämna material för förvaring som är gemensam för kyrkan. Enligt vår uppfattning bör det vara en uppgift för Kyrkostyrelsen att tillhandahålla en frivillig möjlighet härtill. En sådan gemensam förvaring kan också komma att vara en viktig förutsättning för ett rationellt bevarande och tillhandahållande av främst sådana digitalt lagrade handlingar som kräver särskild förvaring eller hantering.
8.12.3 Kyrkobokföring och andra register
Centralstyrelsens förslag: I Svenska kyrkan skall följande register finnas;
- ett kyrkotillhörighetsregister som förs av varje församling,
- ett centralt tillhörighetsregister,
- ministerialböcker som förs av varje församling,
- ett centralt referensregister,
- ett indelningsregister som förs av varje stift,
- ett verksamhetsregister som förs av varje församling, samfällighet och stift samt
- ett centralt verksamhetsregister.
I kyrkoordningen skall närmare regleras vilka uppgifter som får finnas i de olika registren och i vad mån uppgifter skall föras mellan olika register. Därutöver skall det finnas vissa gemensamma bestämmelser för uppgifter som förs med hjälp av automatisk databehandling.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 77
55 kap. Kyrkobokföring och andra register
Bestämmelser om vilka register som finns inom kyrkobokföringen, om innehållet i dessa register samt särskilda bestämmelser om uppgifter i dataregister
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Datainspektionen noterar att de remitterade betänkandena inte innehåller någon egentlig rättslig analys rörande förslagets förhållande till personuppgiftslagen (PUL) och att en utredning därför är nödvändig. Datainspektionen anför vidare: När personregister inte längre kan föras med stöd av övergångsbestämmelser är Personuppgiftslagen (PUL), som trädde i kraft den 24 oktober, fullt ut tillämplig på personuppgifter inom Svenska kyrkan. Av 2 § PUL framgår det dock att om det i annan lag eller förordning finns bestämmelser som avviker från PUL skall de bestämmelserna gälla. Den föreslagna kyrkoordningen har inte sin grund i en från riksdagen delegerad normgivningsrätt. Kyrkoordningen har således inte en sådan dignitet att den tar över PUL:s bestämmelser vad avser behandling av personuppgifter. Exempelvis blir inte föreslagen registrering av personer som inte tillhör Svenska kyrkan tillåten enligt PUL om inte den registrerade samtycker eller särskilt författningsstöd skapas.
Uddevalla kyrkliga samfällighet anför att det i vissa fall bör anges även uppgift om e-postadress i registren.
Uppsala kyrkliga samfällighet föreslår att de två sista meningarna i förslagets 3 § stryks och ersätts med att efter 12 års ålder skall barnet höras.
Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet anser att verksamhetsregister även bör innehålla uppgifter om personer i beslutande organ.
Härnösands stiftssamfällighet påpekar att det saknas regler som säger att kyrkan får föra sådana personaladministrativa register som erfordras för exempelvis löneadministration. och att de flesta stift numera har databehandlade diarier (jfr 54:3) som till viss del är personregister. Detta bör enligt stiftssamfälligheten regleras i en ny paragraf i förslagets 55 kap.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Nuvarande ordning
Enligt nu gällande regler skall Centralstyrelsen föra ett register över alla som tillhör Svenska kyrkan (3 kap. 9 § kyrkolagen). Det finns en informationsskyldighet från Centralstyrelsen till skattemyndigheterna som gör att debitering och uppbörd av församlingsskatt samt framställning av röstlängder kan ske (3:13 KL). Det finns också en skyldighet för kyrkoherden i en församling att meddela Centralstyrelsen när någon som är folkbokförd i församlingen har tagits upp i eller utträtt ur Svenska kyrkan (3:11 KL). Om någon som inte är folkbokförd i Sverige har trätt in i Svenska kyrkan genom dop skall detta meddelas till Centralstyrelsen av den som har förrättat dopet (3:10). Bland annat till följd av detta förs ett antal register inom Svenska kyrkan.
Enligt Kyrklig kungörelse om ministerialböcker (SKFS 1990:5) skall varje församling föra s.k. ministerialböcker, dvs. dopbok, konfirmationsbok, vigselbok och begravningsbok. I dessa antecknas fortlöpande uppgifter om kyrkliga handlingar som har förrättats i Svenska kyrkans ordning i enlighet med en lång tradition inom kyrkan. Ministerialböckerna förs på kyrkoherdens ansvar med domkapitlet som tillsynsansvarig.
Vidare förs ett centralt referensregister enligt Kyrklig kungörelse (SKFS 1990:6) om centralt referensregister (tidigare Kyrklig kungörelse om centralt dop- och konfirmationsregister). Registret innehåller tillhöriga i Svenska kyrkan samt anteckningar om dop och konfirmation som har förrättats i Svenska kyrkans ordning och - för den som tillhör Svenska kyrkan - även dop och konfirmation i någon annan kristen kyrkas ordning. Registret har tillkommit för att ge församlingarna aktuella uppgifter om dop och konfirmation eftersom uppgifterna - p.g.a. att folkbokföringen överfördes från pastorsämbetena till de lokala skattemyndigheterna - inte längre kan fås från de nya folkbokföringsmyndigheterna. I detta register hanteras således flyttningar inom systemet.
Som framgår är det Kyrkomötet som har beslutat att nu nämnda register skall föras (CsSkr 1990:7, 1 KL 13, kskr 20).
Det förs också ett församlingsregister inom Svenska kyrkan som egentligen består av två delar; dels ett register över kyrkotillhöriga, dels ett s.k. verksamhetsregister. Församlingsregistret skall användas för prövning av frågor om tillhörighet till Svenska kyrkan och i församlingslivet. Det innehåller uppgifter om såväl tillhöriga i en församling som de som deltar i en församlings eller i en samfällighets verksamhet. Även detta har tillkommit som en följd av att församlingarna inte längre skall ha hand om folkbokföringen. (Ursprungligen fanns ett förslag till en lag om församlingsregister som utarbetats av Centralstyrelsen och regeringskansliet i ett nära samarbete och som behandlades av 1990 års kyrkomöte. Någon lag blev det dock inte och inte heller någon kyrklig kungörelse eftersom detta ej ansågs ligga inom Kyrkomötets kompetens).
Slutligen förs ett register för underrättelse till kyrkoherde i vissa fall. Ändamålet med registret är att det skall ligga till grund för avisering till kyrkoherdarna så att de kan fullgöra sin uppgiftsskyldighet enligt 3 kap. 11 § kyrkolagen.
Eftersom nämnda register förs med ADB har Datainspektionen meddelat föreskrifter för registerföringen. Tidigare gällde för dessa register och för det centrala referensregistret Datainspektionens föreskrifter om ett förenklat ansökningsförfarande för vissa personregister i Svenska kyrkans verksamhet (DIFS 1991:2). I samband med ändringar i datalagen kunde dock föreskrifterna göras mer generella och därför tillkom nya föreskrifter (DIFS 1995:3) som ersatte de nyss nämnda när det gäller församlingsregister och ministerialböcker. Vad gäller de övriga registren, däribland det centrala referensregistret, har Datainspektionen i stället meddelat särskilda tillstånd för vart och ett av dem.
Även de generella föreskrifterna DIFS 1995:3 har numera upphört att gälla till följd av ikraftträdandet av personuppgiftslagen. De gäller dock fortfarande i fråga om sådana personregister för vilka datalagen alltjämt skall tillämpas enligt personuppgiftslagens övergångsbestämmelser (se Datainspektionens föreskrifter om upphävande av vissa föreskrifter om personregister enligt datalagen (1973:289), DIFS 1998:1). Vad som skall gälla för de kyrkliga registren framöver beror alltså på när personuppgiftslagen blir tillämplig på dem.
Utredningen har uttalat som sin uppfattning att de ändrade relationerna mellan Svenska kyrkan och staten inte i sig torde påverka Svenska kyrkans möjligheter enligt nuvarande datalag (1973:289) att få tillstånd för ett kyrkobokföringsregister av nuvarande omfattning. Vid den tidpunkten fanns det endast ett förslag till en ny persondatalag (jfr Datalagskommitténs betänkande SOU 1997:39 Integritet Offentlighet Informationsteknik), men inte heller den syntes enligt utredningen inskränka möjligheterna att hålla ett registersystem av nuvarande innehåll och omfattning.
Efter det att utredningsarbetet har slutförts har alltså personuppgiftslagen, som ersätter datalagen, trätt i kraft. Datainspektionen efterlyser därför i sitt remissyttrande en rättslig analys av hur kyrkoordningsförslaget i nu aktuella delar förhåller sig till den personuppgiftslagen. I det följande redovisar vi vår syn på det förhållandet.
Allmänt om personuppgiftslagen
Personuppgiftslagen (SFS 1998:204), i fortsättningen PUL, trädde i kraft den 24 oktober 1998. Den ersätter datalagen (1973:289).
PUL gäller behandling av personuppgifter, såväl automatiserad sådan som manuell behandling i vissa fall. Undantaget är dock behandling av personuppgifter som är av rent privat natur. Lagen skall inte tillämpas i den utsträckning det skulle strida mot eller inskränka grundlagsbestämmelserna om tryck- eller yttrandefrihet eller offentlighetsprincipen. Lagen skall inte heller tillämpas i den mån som det i en annan lag eller i en förordning finns särbestämmelser som avviker från PUL.
För behandling av personuppgifter som redan har påbörjats vid ikraftträdandet skall PUL tillämpas först fr.o.m. den 1 oktober 2001. Detsamma gäller behandling som utförs för ett visst bestämt ändamål om behandling för ändamålet har påbörjats vid ikraftträdandet.
De kyrkliga registren och ikraftträdandet av personuppgiftslagen
De nu redovisade kyrkliga registren fanns vid ikraftträdandet av PUL och föreslås i kyrkoordningen bestå även efter år 2000. Det är således fråga om en behandling av personuppgifter som har påbörjats före ikraftträdandet.
Ändamålet med behandlingen såvitt avser församlingsregistret anges i 2 § DIFS 1995:3. Där sägs att det får användas för att underlätta administrationen av kontakter med församlingens kyrkotillhöriga och personer som deltar i en församlings verksamhet. Vidare är viss samordning tillåten mellan kyrkotillhörighetsregistret å ena sidan och verksamhetsregistret samt ministerialböckerna å andra sidan. Även framställning av statistik anges som ett ändamål.
Ändamålet med behandlingen såvitt avser det centrala referensregistret framgår av det tillstånd som Datainspektionen har meddelat (dnr 5969-95, ändrat genom dnr 571/97). I tillståndet sägs att ändamålet med registret skall vara följande:
_ registerföring av kyrkotillhöriga i Svenska kyrkan enligt 3 kap. 9 § kyrkolagen
_ registerföring av döpta och konfirmerade i Svenska kyrkans ordning
_ registerföring av tillhöriga som döpts resp. konfirmerats i annan kristen kyrkas ordning
_ registerföring av barn under 18 år som inte tillhör Svenska kyrkan men vars vårdnadshavare är tillhörig
_ registerföring av vårdnadshavare som inte själv är tillhörig men som har ett barn under 18 år som tillhör Svenska kyrkan
_ sambearbetning med riksaviseringsregistret och SPAR för vissa uppgifter
_ förmedling av uppgifter till skatteförvaltningen enligt 3 kap. 13 § kyrkolagen samt
_ framställning av statistik.
När det gäller ändamålet med den behandling av personuppgifter som sker i de kyrkliga registren står det klart att församlingsregister och ministerialböcker kommer att föras för exakt samma ändamål såväl före som efter den 24 oktober 1998. Detta bör medföra att PUL inte blir tillämplig på dessa register förrän den 1 oktober år 2001. Inte heller kommer förhållandena att ändras i.o.m. kyrkordningens ikraftträdande och de ändrade relationerna mellan kyrkan och staten den 1 januari år 2000.
När det gäller det centrala referensregistret kan motsvarande resonemang föras såvitt gäller den behandling av personuppgifter som sker efter den 24 oktober 1998 och fram till den 1 januari år 2000. Däremot kan det sägas ske en viss förändring fr.o.m. år 2000 eftersom någon registerföring till följd av kyrkolagens regler då inte längre är aktuell. Detsamma gäller det tidigare beskrivna registret för underrättelse till pastor i vissa fall som också det sker för att uppfylla en förpliktelse i kyrkolagen. Det finns därför en möjlighet att dessa förändringar medför att PUL i stället för datalagen skall tillämpas på nämnda register redan från den 1 januari år 2000.
Personuppgiftslagens tillämpning på de kyrkliga registren
Som vi nyss har nämnt kan det tänkas att PUL blir tillämplig på några av de kyrkliga registren redan från den 1 januari 2000. Hur som helst kommer PUL att bli tillämplig på samtliga register från den 1 oktober 2001. Vad innebär detta?
Till en början kan konstateras att en behandling av personuppgifter enligt 10 § PUL bara är tillåten om den registrerade har gett sitt samtycke till behandlingen eller om behandlingen är nödvändig av vissa i lagen uppräknade skäl. I uppräkningen anges som exempel att den personuppgiftsansvarige skall kunna fullgöra en rättslig skyldighet eller att en arbetsuppgift av allmänt intresse skall kunna utföras. Behandlingen kan också vara tillåten om den sker för ett ändamål som rör ett visst berättigat intresse om detta intresse väger tyngre än den registrerades intresse av skydd mot kränkning av den personliga integriteten. Vidare har Datainspektionen genom 13 § personuppgiftsförordningen (1998:191) bemyndigats att i fråga om automatiserad behandling av personuppgifter meddela närmare föreskrifter om i vilka fall behandling av personuppgifter är tillåten.
Därutöver finns det i PUL särskilda regler om s.k. känsliga personuppgifter. De personuppgifter som förekommer i de kyrkliga registren är, till den del de avser tillhörighet till Svenska kyrkan, att beteckna som känsliga personuppgifter i PUL:s mening. Enligt 13 § PUL är det förbjudet att behandla uppgifter som avslöjar bl.a. religiös övertygelse. Dock finns det en rad undantag från förbudet.
Enligt 16 § PUL får känsliga uppgifter behandlas om det är nödvändigt för att bl.a. rättsliga anspråk skall kunna göras gällande eller försvaras. Några restriktioner om utlämnande till tredje man anges inte här.
Vidare får, enligt 17 §, ideella organisationer med religiöst syfte inom ramen för sin verksamhet behandla känsliga personuppgifter om organisationens medlemmar och sådana andra personer som på grund av organisationens syfte har regelbunden kontakt med den. Känsliga uppgifter får dock lämnas ut till tredje man bara om den registrerade uttryckligen har samtyckt till det. Enligt kommentarer till lagen kommer denna restriktion i fråga bara om de känsliga personuppgifterna behandlas med stöd av denna paragraf. Om behandlingen kan stödjas på någon annan bestämmelse, t.ex. den om undantag för ett nödvändigt rättsligt anspråk får utlämnande ske till tredje man.
Trossamfundet Svenska kyrkan kommer även efter år 2000 att behöva föra register över de kyrkotillhöriga eftersom dessa enligt 7 § lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan skall betala kyrkoavgift till trossamfundet. Dessa uppgifter kommer att behöva rapporteras till skatteförvaltningen även i fortsättningen eftersom kyrkan enligt 16 § lagen (1998:1593) om trossamfund har rätt att få statlig hjälp med uppbörden av avgiften. En viss registerföring kommer också att behövas för den begravningsavgift som skall tas ut med hjälp av skatteförvaltningen (se i dessa delar prop. 1998/99:38, s. 118 f., 217 f. och 232 f.). Mot bakgrund av detta är det rimligt att anta att de nödvändiga förutsättningarna finns för att register med bl.a. uppgifter om samfundstillhörighet skall kunna registreras även med stöd av personuppgiftslagen när den blir tillämplig. Det bör också vara möjligt att registrera dem som har regelbunden kontakt med kyrkan, t.ex. deltar i kyrkans verksamhet på ett eller annat sätt även efter PUL:s ikraftträdande.
Registrering av icke kyrkotillhöriga
Som tidigare har redovisats förekommer det att även icke tillhöriga som inte deltar i en församlings verksamhet registreras av "familjeskäl" i de kyrkliga registren (jfr vårdnadshavare och barn). Det har varit ett uttalat önskemål att få registrera även familjemedlemmar i de kyrkliga registren. Kyrkomötet har uttalat (2 KL 1994:7) att familjen måste ses som en enhet och att det måste finnas en möjlighet för kyrkan att få en helhetsbild av en familj där kanske bara någon tillhör Svenska kyrkan. Resonemangen i fråga fördes om församlingsregistret men är självfallet giltiga även för övriga register, något som också framgår av att det är till dessa uttalanden som det hänvisas i Datainspektionens tillstånd när denna slags registrering anges.
Huruvida det även efter PUL:s ikraftträdande kommer att vara möjligt för kyrkan att få registrera även familjemedlemmar i registren utan att de deltar i någon kyrkans verksamhet - något som föreslås skall få ske i kyrkoordningen - är inte helt klart. För det fall det visar sig omöjligt att med den nuvarande utformningen av PUL och med de eventuella föreskrifter som kan komma att komplettera lagen, behålla en sådan registrering får det ske en ändring av kyrkoordningen på denna punkt. Det finns dock som vi ser det ingen anledning att redan nu slopa den formen av registrering men en beredskap bör finnas för att så kan bli fallet.
Personuppgiftslagen och offentlighetsprincipen
Av den tidigare redovisningen framgår att det är en rimlig tolkning att PUL inte blir tillämplig på flertalet av de kyrkliga registren förrän tidigast den 1 oktober år 2001. PUL kan dock, när den blir tillämplig, i vissa fall komma att inskränka möjligheterna att lämna ut uppgifter till tredje man, något som i sin tur skulle kunna få återverkningar på den offentlighetsprincip som skall gälla för kyrkan. Det finns därför skäl att något beröra denna fråga här.
Till en början kan konstateras att det finns särskilda regler för PUL:s tillämpning i de fall det finns särbestämmelser på området. Först kan sägas att bestämmelserna i PUL inte skall tillämpas i den mån det skulle inskränka en myndighets skyldighet att lämna ut uppgifter enligt 2 kap. tryckfrihetsförordningen (8 §). Överhuvud taget skall PUL:s bestämmelser inte tillämpas i den utsträckning det skulle strida mot tryckfrihets- och yttrandefrihetsbestämmelserna i TF och YGL (7 §).
I den mån Svenska kyrkan handhar myndighetsuppgifter t.ex. inom begravningsverksamheten där den offentligrättsliga regleringen alltjämt kommer att gälla, berörs kyrkan av dessa regler. Vidare gäller, som har angetts tidigare, att PUL inte skall tillämpas i den utsträckning det i en annan lag eller förordning finns bestämmelser som avviker från PUL. Datainspektionen har i sitt remissvar påpekat att kyrkoordningen inte har en sådan dignitet att den omfattas av denna regel. Det finns dock vissa bestämmelser om handlingsoffentlighet i den tidigare nämnda lagen om Svenska kyrkan som kan vara av visst intresse i sammanhanget.
Av lagen om Svenska kyrkan framgår att vissa delar av kyrkans verksamhet även i fortsättningen kommer att omfattas av den offentligrättsliga handlingsoffentligheten. Det gäller t.ex. handlingar och uppgifter inom begravningsverksamheten. Utöver detta skall det finnas en "inomkyrkligt reglerad handlingsoffentlighet" som också den anges uttryckligen i lagen. Enligt 11 § har var och en rätt att ta del av Svenska kyrkans handlingar och den rätten får begränsas bara om det är särskilt motiverat.
Av förarbetena till bestämmelsen framgår att Svenska kyrkan skall vara skyldig att se till att detta uppfylls på alla nivåer inom kyrkan. De begränsningar som kan komma i fråga får kyrkan själva bestämma inom den ram som lagen ger. Sådana begränsningar föreslås i kyrkoordningens 54 kap. För att ytterligare se till att principen får genomslag finns det i lagen reglerat att det skall finnas möjlighet att få prövat ett beslut enligt 11 § som innebär att någon har fått avslag på en begäran att få ta del av en handling. I lagen sägs också att ett särskilt organ skall inrättas för att pröva sådana frågor.
En rimlig tolkning är att bestämmelserna i lagen om Svenska kyrkan är sådana särskilda bestämmelser för vilka PUL:s regler får vika om det uppstår konflikter dem emellan. Detta skulle exempelvis innebära att den rätt som lagen ger var och en att ta del av kyrkans handlingar tar över den begränsning som anges i 17 § PUL om utlämnande till tredje man av känsliga uppgifter hos ideella organisationer. På så sätt kan också den föreslagna inomkyrkliga offentlighetsprincipen upprätthållas trots att dess mer konkreta innebörd anges i kyrkoordningen och inte i "lag eller annan förordning".
Övriga frågor
En grundläggande beståndsdel i - och en absolut förutsättning för - det nuvarande kyrkobokföringsregistersystemet är tillgången till folkbokföringen för uppdatering. För närvarande sker detta genom att Svenska kyrkan - som en del av det allmänna - har tillgång till det statliga aviseringsregistret i form av så kallad bruttoavisering.
I utredningens betänkande (SOU 1997:41 Rättslig reglering) fanns förslag till ändringar i lagen om aviseringsregister, vilka syftar till att ge Svenska kyrkan fortsatt tillgång till aviseringsregistret genom bruttoavisering. Förslagen har numera genomförts (jfr SFS 1998:528, prop. 1997/98:136, bet. 1997/98:KU31, rskr. 1997/98:294). Vidare innebär regeringens förslag i prop. 1998/99: 38 (s. 268 f.) bl.a. att uppgift om tillhörighet till Svenska kyrkan även i fortsättningen skall registreras i skatteregistret, att en särskild lag om avigift till registrerat trossamfund skall möjliggöra statlig hjälp med uppbörden och att skattebetalningslagen skall gälla vid betalning, debitering och redovisning av avgifter. Vi drar härav slutsatsen att det inte i dessa avseenden behövs någon förändring av de inomkyrkliga registerrutinerna.
Vad som däremot kan komma att påverka den kyrkliga registerföringen är resultatet av den i avsnitt 3.2 nämnda pågående utredningen som rör frågan om folkbokföringen skall behållas på församlingar även efter relationsändringen eller om en annan ordning skall införas. Utredningen beräknas dock bli klar först under hösten 1999.
Förslagen från Riksskatteverket rörande formerna för den statliga uppbördshjälpen innebär inte att något behov av justeringar av kyrkobokföringssystemet uppkommer.
Våra egna förslag när det gäller valförfarandet ställer krav på att det ur kyrkobokföringsregistren blir möjligt att ta ut röstlängder m.m. Vi har dock inte funnit att dessa justeringar kommer att bereda några svårigheter.
I 14 § lagen om Svenska kyrkan föreskrivs att Svenska kyrkan till ett statligt trossamfundsregister bl.a. skall lämna uppgifter om vilka som ingår i styrelse eller motsvarande organ för församlingar, samfälligheter, stift och för trossamfundet på den nationella nivån. Ett register håller därför på att byggas upp inom kyrkan som dels tar sikte på de uppgifter som nyss har nämnts, dels avser uppgifter som skall lämnas till Riksskatteverket för den statliga hjälpen med uppbörd av avgifter.
8.13 Trettonde avdelningen - Tillsyn och överklagande
8.13.1 Allmänna bestämmelser om tillsyn
Centralstyrelsens förslag: Biskopen och domkapitlet skall ha tillsyn över verksamheten i stiften och dess församlingar och samfälligheter.
I tillsynen ingår råd, stöd och hjälp i olika frågor, utfärdande av en församlingsinstruktion, biskopens visitationer, granskning av hur präster och diakoner förvaltar kyrkans vigningstjänst och efterlever sina vigningslöften, prövning av behörighet att utöva kyrkans vigningstjänst samt överprövning av vissa beslut genom s.k. beslutsprövning.
Biskopsmötet skall ha tillsyn över biskoparnas och domkapitlets verksamhet.
I tillsynen ingår råd, stöd och hjälp i frågor som rör kyrkans lära, böcker, sakrament, gudstjänst och övriga handlingar.
Tillsynen över hur biskoparna förvaltar kyrkans ämbete och efterlever sina vigningslöften utövas av Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar. Ansvarsnämnden får på eget initiativ ta upp sådana frågor till prövning.
I tillsynen ingår prövning av biskopens behörighet att utöva kyrkans vigningstjänst.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 78
56 kap. 1-4 §§ Tillsyn
Allmänna bestämmelser om tillsyn över församlingar och stift samt biskopar och domkapitel
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Även i denna del är en majoritet av remissinstanserna för förslaget på kapitelnivå. Det bör dock påpekas att synpunkter på tillsynsreglerna i många fall har lämnats i samband med kommentarer till prästanställningsfrågan och att en del mer principiella resonemang kring detta därför finns redovisade i avsnittet om prästanställning (se avsnitt 7.1). Vidare redovisas eventuella synpunkter på Ansvarsnämndens tillsyn över biskoparna i avsnittet om Ansvarsnämnden (se avsnitt 8.4.6).
Domkapitlet i Visby och Visby stiftssamfällighet: Till följd av att SKUT föreslås föras till Visby stift bör en andra mening tas in som anger att tillsynen i Visby stift också avser verksamheten inom SKUT. Strängnäs stiftssamfällighet: Punkten 1 i 1 § - "rättsliga frågor" bör utgå. Punkten 4 - "och diakoner" bör utgå.
Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet: 2 § "om biskopsmötets tillsyn över domkapitlen skall utgå". Även Domkapitlet i Karlstad och Karlstad stiftssamfällighet anser att 2 § bör styrkas.
Domkapitlet i Luleå: Flertalet beslut som domkapitlen fattar kommer att kunna överprövas genom överklagande eller genom extraordinära rättsmedel. Därför bör innehållet i biskopsmötets tillsyn över domkapitlen definieras mer inskränkt än genom den föreslagna skrivningen och uttryckas att "Tillsynen avser råd..."osv.
Löftadalens kyrkliga samfällighet: Förslaget har fäst för stor vikt vi att det kunde bli rättsligt komplicerat att inom en offentlig verksamhet låta arbetsgivaren också utöva tillsyn över arbetstagaren. Att här lämna åt biskoparna att kollektivt utöva tillsyn över sig själva finner vi ytterst märkligt. Biskopsmötet har inte heller tidigare haft någon sådan formell ställning. 2 § bör istället lyda: "Biskoparna får i biskopsmötet ge varandra råd, stöd och hjälp i frågor som rör...".
Lunds kyrkliga samfällighet: I 2 § föreskrivs att biskopsmötet skall ha tillsyn över biskoparnas och domkapitlens verksamhet och att det skall ske genom råd, stöd och hjälp. Det innebär alltså att biskoparna skall ha tillsyn över sig själva och ge varande råd, stöd och hjälp. Det behöver inte regleras i kyrkoordningen för det är ju själva biskopskollegiets funktion och den beskrivs på annat ställe i kyrkoordningen. Med andra ord bör det i paragrafen föreskrivas endast att biskoparna skall ha tillsyn över domkapitlens verksamhet genom råd, stöd och hjälp etc.
Göteborgs kyrkliga samfällighet: Bestämmelsen (2 §) föreslås utgå. Biskopsmötet är en informell sammanslutning.
Domkapitlet i Luleå: Den som står under tillsyn skall inte enbart var skyldig att tillhandahålla handlingar och upplysningar. Den viktigaste skyldigheten måste vara att ta vara på de råd och rätta sig efter de anvisningar som tillsynsorganet lämnar. Det är positivt att förslaget tydligt anger att biskopens och domkapitlets tillsynsfunktion inte bara avser präster och diakoner utan också verksamheten församlingar och samfälligheter. Domkapitlet efterlyser dock en djupare redovisning av vilka befogenheter - och ytterst - vilka sanktionsmedel som biskop och domkapitel förfogar över i sin tillsynsverksamhet. - Det är självklart att tillsynens stödjande element (stiftskansliets resurser för utbildning m.m.) och biskopens/domkapitlets andliga auktoritet och erfarenhet förmedlad i form av direkt rådgivning och vägledning är den dominerande tillsynsfunktionen. Men det finns också lägen där frågan om befogenheter, direktivrätt och sanktionsmedel behöver ställas. Domkapitlet kan inte i utredningen finna någon diskussion om detta. Domkapitlet kan inte heller se att det finns några förslag till befogenheter visavi församlingar och samfälligheter. Det bör vara en jämvikt mellan ansvar och befogenheter. Förpliktelsen att utöva tillsyn bör mosvaras av befogenheter att föreskriva vad som behöver rättas till samt någon form av sanktionssystem om en församling eller samfällighet medvetet och ihärdigt bryter mot viktigare föreskrifter i kyrkoordningen. I en helt kongregationalistisk kyrka skulle detta ej vara motiverat; i Svenska kyrkan borde det vara självklart.
Domkapitlet i Lund: För tillsynsorganen - biskopen och domkapitlet - är det nödvändigt att denna bestämmelse (4 §) också omfattar skyldigheten att på kallelse infinna sig hos biskopen och/eller domkapitlet. Detta bör för tydlighetens skull framgå av bestämmelsen.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Som framgår av den tidigare redogörelsen förekommer tillsynen i olika former på kyrkans alla nivåer vilket också återspeglas i olika bestämmelser i förslaget till kyrkoordning. Detta är en mycket väsentlig del för att åstadkomma enhet och gemenskap, inte minst när Svenska kyrkan nu skall skapa sitt eget regelsystem som i många avseenden bygger på lojalitet från de berörda. Vi har velat markera detta genom att behandla tillsynen samlat i ett eget kapitel kyrkoordningen. Förutom en inledande bestämmelse som erinrar om den tillsyn som omtalas även i andra delar av kyrkordningen, finns här också ett par viktiga nya instrument för utövandet av tillsyn, nämligen församlingsinstruktionen och den s.k. beslutsprövningen (som är tänkt att motsvara det som idag i den statliga regleringen benämns laglighetsprövning). Innan vi går närmare inpå dessa vill vi i korthet redogöra något vår syn på tillsynsbegreppet och den tillsyn vi föreslår över biskoparna och domkapitlen.
Begreppet tillsyn förknippas ofta med tillsynsformer som innebär granskning och ingripanden av olika slag, dvs. med en negativ innebörd. Vi har dock genomgående använt begreppet i en mer positiv bemärkelse. Som exempel kan nämnas beskrivningen av stiftets uppgifter (jfr avsnitt 8.3.1). I begreppet tillsyn ingår även råd, stöd och annan hjälp vid sidan av de mer granskningsbetonade tillsynsformerna.
Även när det gäller biskoparna och domkapitlen själva finns det anledning att framhålla denna positiva form av tillsyn. Självfallet måste kyrkokansliets jurister bistå domkapitlens sekreterare med att t.ex. hålla sig à jour med rättsutvecklingen. Den sakkunskap om arkiv och kyrkobokföring som finns i kyrkokansliet måste givetvis kunna användas för domkapitlets tillsyn över församlingar och stift. Lika självklart är det att biskoparna i sina samtal i biskopskollegiet både råder, stöder och till och med tillrättavisar varandra. Med den innebörd vi ger ordet tillsyn blir det inte så märkligt, som några remissinstanser gör gällande, att låta biskoparna utöva tillsyn "över sig själva".
Sistnämnda förhållande är inte bara en praktisk ordning, utan både historiskt och teologiskt väl motiverat. I en episkopal kyrka utövas den grundläggande tillsynen över den enskilde biskopen av biskopskollegorna i kyrkoprovinsen.
Biskopsmötets tillsynsroll skall enligt vår uppfattning inte begränsas till att avse stiftsbiskoparna. Även en pensionerad biskop bör således kunna vända sig dit för stöd, råd och annan hjälp i utövandet av sitt fortsatta uppdrag.
Det skulle kunna övervägas att låta denna principiella inställning få genomslag även i den mer formella tillsynen över biskoparna, så att biskopskollegiet ges ett direkt inflytande i ärenden som rör ämbetsingripande mot en biskop. Beslut som innebär att juridiska förutsättningar för ett ingripande mot en biskop föreligger skulle t.ex. kunna underställas kollegiets mer teologiskt grundade prövning. Vi har dock, i likhet med utredningen, inte funnit skäl att föreslå en sådan ordning, eftersom biskopskollegiets objektivitet i en sådan roll riskerar att allvarligt sättas i fråga.
Däremot kan det många gånger finnas anledning att - inom ramen för ärenden som rör ämbetsingripande mot biskop - utnyttja biskopskollegiets sakkunskap i form av inhämtade yttranden.
Den formella tillsynen över biskopar kommer som vi tidigare har redovisat att ske i Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar. I förhållande till utredningsförslaget föreslår vi dock ett förtydligande. Vi menar att det uttryckligen av kyrkoordningen bör framgå att Ansvarsnämnden inte bara prövar frågor efter anmälan utan också, på eget initiativ, skall kunna ta upp frågor som har att göra med hur biskoparna utövar sina uppdrag och efterlever avgivna vigningslöften. Detta är en naturlig del av tillsynsutövningen och bör därför anges i beskrivningen av Ansvarsnämndens uppgifter.
Tillsynens kontrollerande syfte och tänkbara åtgärder
Några remissinstanser efterlyser närmare regler eller beskrivningar av vilka åtgärder som skall kunna vidtas i förlängningen av tillsynen, t.ex. om den som står under tillsyn vägrar efterkomma tillsynsorganets påpekanden.
När det gäller den mer kontrollerande funktionen som också är en del av tillsynen kommer de åtgärder som står till förfogande för tillsynsorganet att variera beroende på vilken nivå och vilka frågor det handlar om. Som exempel kan nämnas att domkapitlet enligt vårt förslag ytterst kan skilja en innehavare av kyrkans vigningstjänst från rätten att utöva denna. Beslutsprövningen, som vi kommer att redogöra närmare för i det följande, handlar om att upphäva eller inte upphäva ett fattat beslut. Alla former av tillsyn kan leda till att en ny eller förändrad församlingsinstruktion utfärdas (även församlingsinstruktionen återkommer vi till).
I extrema fall, t.ex. när en församling har upphört att vara församling eller när kyrkans lära eller ordning eller allmän svensk lag på mer flagrant sätts åt sidan, kan tillsynsorganet oavsett tillsynsform ta initiativ till en indelningsförändring. Vårt förslag innefattar en sådan rätt för tillsynsorganet att ta initiativ till indelningsändringar och att överklaga indelningsbeslut. Det kan noteras att flera av de åtgärder som står till förfogande är av mycket ingripande natur och därför relativt sällan kommer till faktisk användning. Ett tillsynsärende som formellt avslutas med ett konstaterande, att det inte föreligger förutsättningar att vidta någon åtgärd kan emellertid kombineras med en motivering som kan innehålla goda råd och vägledande uttalanden, även av kritisk natur. Denna form av vägledande uttalanden utnyttjas av flera statliga tillsynsmyndigheter, bl.a. JO.
Det är självfallet också så, vilket vi har påpekat tidigare, att Svenska kyrkan som ett självständigt trossamfund, i likhet med ideella föreningar av annat slag, i grunden bygger på att det finns ett samförstånd och en lojalitet från alla dem som deltar i verksamheten och en gemensam vilja att verka till det bästa för det som är trossamfundets uppgift. Det regelverk som kyrkoordningen utgör har sin legitimitet inte bara från det faktum att den beslutas av ett demokratiskt valt organ inom den kyrkliga organisationen, utan också genom att detta organ har getts en i lag reglerad funktion som Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Det är därför ett rimligt antagande att sådana situationer som dem vi nu har beskrivit kommer att vara sällsynt förekommande.
8.13.2 Församlingsinstruktionen
Centralstyrelsens förslag: För varje församling skall det finnas en församlingsinstruktion.
Församlingsinstruktionens innehåll skall uttömmande regleras i kyrkoordningen. I församlingsinstruktionen skall bl.a. ingå de regler för församlingen och församlingens verksamhet som domkapitlet får besluta om och pastorala program för olika delar av församlingsverksamheten.
Församlingsinstruktionen skall utarbetas av kyrkoherden och kyrkorådet i församlingen i samråd med domkapitlet. Den skall utfärdas av domkapitlet.
Om det finns särskilda skäl får domkapitlet - även utan godkännande av kyrkoherden och kyrkorådet - utfärda församlingsinstruktionen och besluta om ändringar i den.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt förslag.
Remissinstanserna
Fråga 79
56 kap. 5-7 §§ Tillsyn
Bestämmelser om församlingsinstruktionen
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Domkapitlen: Ja 9 % Efter justering 82 % Nej 9 % Tar inte ställning 0 %
Av de samlade remissinstanserna säger en majoritet Ja till förslaget på kapitelnivå. Bland domkapitlen är dock andelen Ja-svar endast 9 % medan en betydande majoritet önskar justering av förslaget. Även stiftssamfälligheterna är betydlig mer kritiska. Bland församlingarna själva, oavsett storlek, finns det dock en majoritet för förslaget på kapitelnivå.
Om församlingsinstruktionens innehåll m.m.
Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet: Ordet redovisning i punkterna 6 och 8 ändras till redogörelse.
Domkapitlet i Härnösand: Allmänt om en församlingsinstruktion måste sägas att den bör ses som ett långsiktigt måldokument som skall kompletteras med verksamhetsplaner för varje enskilt år och hela församlingsinstruktionen bör regelmässigt ses över i början av varje mandatperiod. Beträffande punkt 6: Vi uppfattar att man med en formulering som föreslås gör en skillnad på språkens dignitet. Man talar om en verksamhet på samiska, finska och andra språk men bland teckenspråkiga. Enligt vårt förmenande skall det vara verksamhet på teckenspråk eftersom det för många är ett förstaspråk/hemspråk. Föreliggande förslag till formulering "bland teckenspråkiga" vittnar om omedvetenhet om vikten av att vår kyrka tar fulla konsekvenser av teckenspråkets status i vårt samhälle och av dess fundamentala betydelse som identitetsgivare och kulturbärare inom den teckenspråkiga minoriteten. Begreppet redovisning tyder, som vi ser det, på att man inom dessa språkområden anlägger en lägre ambitionsnivå. Vi menar att verksamhet på de olika minoritetsspråken tydligt borde kopplas till de fyra pastorala programmen och inte ses som en särskild redovisning, något som man gör i efterhand. Domkapitlet föreslår att verksamheten på minoritetsspråk tydligt kopplas till de övriga pastorala programmen och att det ses som ett program och inte som en redovisning. Beträffande punkt 7: Regler om fortbildning för personal som arbetar med gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Under flera år har stiftens arbete med att stärka församlingarnas arbetslags sammanhållning varit central och viktig. Att endast benämna personal inom det vi traditionellt kallat för församlingsvårdande verksamhet är ett stort steg tillbaka och kommer att skapa uppdelningar inom personalorganisationen i en församling. Vi ställer ju ett framtida krav på kyrkotillhörighet i Svenska kyrkan för att inneha anställning. Det verkar därför orimligt att sedan exkludera viss personal som ej direkt arbetar med den verksamhet som ligger inom ramen för de fyra pastorala programmen. Domkapitlet föreslår därför att punkten 7 skall omfatta all personal. Beträffande punkt 8: Domkapitlet menar att även här är ordet redovisning ett missvisande uttryck, då det istället gäller en framtida planering av verksamhetens samordning.
Härnösands stiftssamfällighet tillägger: Begreppet "instruktion" utgår från ett regelstyrt tänkande och inte från ett målstyrt. Vi förmodar att dagens "tjänstgöringsföreskrifter" för präster ligger bakom benämningen. Om det är så är det angeläget att KO för framtiden utgår från ett målstyrt församlingsarbete. Förslagsvis kan begreppet instruktion ersättas med "Församlingsprogram".
Domkapitlet i Linköping: Vad gäller fortbildningar bör samtliga arbetstagarkategorier ingå exempelvis även kyrkvaktmästarna.
Domkapitlet i Luleå: Punkten 6 - skrivningen bör vara tydligare. Är avsikten att ge en sammanfatande "redovisning" av verksamheten enligt punkterna 2-5?. Även i denna punkt bör man använda "program". Punkten 7: Möjlighet att delta i fortbildning bör beredas all personal inom församlingen. Detta skulle stärka de olika arbetslagens sammanhållning. För övrigt ställs ju ett framtida krav på medlemskap i Svenska kyrkan för att få inneha anställning. Domkapitlet är tveksamt till förslaget att i församlingsinstruktionen även inbegripa tjänstgöringsföreskrifter för präster. Den bör innehålla huvudpunkterna i församlingens pastorala program för sin verksamhet. Det är däremot inte självklart att kombinera ett sådant dokument med en detaljerad beskrivning av prästernas ämbetsutövning. Domkapitlet förordar därför att församlingsinstruktion och tjänstgöringsföreskrifter skall vara två separata dokument, dock utformade och fastställda på det sätt som föreslås, alltså i en samverkan mellan kyrkoherde, kyrkoråd och domkapitel.
Domkapitlet i Lund: Det är viktigt i ett stift att utbildningen i stiftets församlingar drar åt ungefär samma håll och att ingen lämnas utanför eller kommer på efterkälken. Domkapitlet tänker här särskilt på prästerna där stiftet har ett speciellt ansvar. Domkapitlet vill därför betona att reglerna i församlingsinstruktionen måste kunna innebära en skyldighet för en präst att delta i en av stiftet anordnad fortbildning samt en skylduighet för pastoratet att tillhandahålla medel för prästens inställelse till sådan fortbildning.
Domkapitlet i Skara och Skara stiftssamfällighet: I 56 kap 5 § punkt 6 bör orden "verksamhet bland teckenspråkiga" ersättas med "verksamhet på teckenspråk" för att tydliggöra teckenspråkets självständiga ställning och likställdhet med språk i övrigt.
Domkapitlet i Strängnäs: Punkten 6: "bland teckenspråkiga" ändras till "på teckenspråk". Punkten 7 kan inte ingå om församlingen inte har arbetsgivarfunktioner.
Domkapitlet i Uppsala: Om församlingen ingår i en samfällighet skall samfälligheten delta i samrådet vid utarbetandet av församlingsinstruktionen.
Domkapitlet i Västerås: Församlingsinstruktionen skall i första hand inte vara ett kontrollinstrument utan hör hemma i de sammanhang där församlingens mål och uppgifter beskrivs. Instruktionen som sådan är en mycket viktig idé men den måste få en mera progressiv placering i Kyrkoordningen.
Svenska kyrkans Församlingsnämnd, Delegationen för finskspråkigt arbete: Delegationen stöder helhjärtat förslaget och ser församlingsinstruktionen som ett värdefullt instrument för planeringen av församlingens arbete i allmänhet och det finskspråkiga och andar minoritetsspråkiga arbetet i synnerhet. Uttrycket "redovisning" i punkten 6 är en aning svagt. Därför föreslås "Program och redovisning för församlingens verksamhet på teckenspråk, samiska, finska och andra språk. Redovisningen skall omfattas även av punkterna 7 och 8. Delegationen ger också förslag till vad ett program för församlingens verksamhet på finska borde innehålla.
Kyrkohandboksgruppen: Det borde framgå av avdelnings rubrik att den innehåller de viktiga bestämmelserna om församlingsinstruktion. Det förslag till instruktion som finns som bilaga är inte bra. Förslaget är präglat av en detaljreglering som kyrkohandboksgruppen vill lämna. Församlingsinstruktionen måste i stället innehålla församlingens målskrivningsarbete på gudstjänstlivets område integrerat med församlingens arbete med diakoni, undervisning och mission. Som exempel på ett bra arbete kan nämnas Linköpings stifts gudstjänstpastoraler.
Växjö stiftssamfällighet: Det bör utfärdas pastoratsinstruktioner i stället för församlingsinstruktioner. I Växjö stift är församlingarna ofta så små att någon reell församlingsinstruktion torde vara svår att utfärda.
Sveriges kommunaltjänstemannaförbund (SKTF): Det är angeläget att instruktionen omfattar samtliga yrkeskategorier och att framtagandet av instruktionen är föremål för samverkan med personalens fackliga organisationer.
Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS): EFS/Samarbetsrådet vill framhålla att arbetet med att ta fram ett församlingsprogram bör ske i en nära samverkan med EFS och andra inomkyrkliga lekmannagrupper och i en öppen dialog med engagerade församlingsmedlemmar. Om församlingen och EFS gemensamt arbetar fram en heltäckande pastoral plan blir instruktionen ett kraftfullt instrument för utförandet av det gemensamma uppdraget. Det gemensamma arbetet skulle dessutom kunna innebära ett stort steg mot et förverkligande av den djärva visionen, Svenska kyrkans och EFS gemenskap i en och samma kyrka med full andlig enhet och solidaritet.
Svenska kyrkans unga: Vi stöder helhjärtat församlingsinstruktionen. Det skulle vara intressant om insatser med och för barn och ungdomar redovisades på samma sätt som församlingens verksamhet bland finskspråkiga och andra. Det kanske också någonstans skall föreskrivas med vilket intervall församlingsinstruktionen skall uppdateras. Det måste vara ett levande dokument, annars kan vi strunta i att ha en församlingsinstruktion.
Stiftsjuristernas förening: Någon punkt i församlingsinstruktionen måste vara klar redan till årsskiftet 2000 - särskilt punkten 8. Man bör därför överväga om det är möjligt att låta bestämmelserna om församlingsinstruktionen träda i kraft redan under hösten 1999.
Sveriges Kristna Råd (SKR): Till raden av pastorala program borde fogas också ett för ekumeniska kontakter, viktigt bl.a. i förhållande till ekumeniskt blandade familjer, i frågor om dubbelanslutning, i åtskilliga verksamheter där man rent praktsikt kommer nära andra samfunds arbete m.m.
Karlstad stiftssamfällighet, Brålanda pastorat: I församlingsinstruktionen bör finnas någon form av dokumenterad måldiskussion som utgångspunkt för övriga i församlingsinstruktionen ingående pastoraler och redovisningar. På annat ställe i KO talar man om verksamhetsplan - där finns ytterligare en koppling till nödvändigheten av måldiskussion.
Linköpings stiftssamfällighet: I punkten 6 bör skrivningen vara "församlingens verksamhet på teckenspråk, samiska, finska och andra språk". Obligatorisk fortbildning bör gälla för alla kategorier anställda.
Stockholms stiftssamfällighet: Vi är tveksamma till benämningen församlingsinstruktion - i stället skulle kunna väljas församlingsprogram.
Strängnäs stiftssamfällighet: Formuleringarna bör bli föremål för en allmän översyn. I punkterna 6 och 8 bör inte användas uttrycket "redovisning". Bättre att skriva t.ex. "program för". "Verksamhet bland teckenspråkiga" ändras till "verksamhet på teckenspråk". Punkten 7 kan inte ingå om inte församlingen har arbetsgivarfunktioner. Under ärendeberedningen har framhållits behovet av en komplettering i instruktionen avseende församlingens dialog utåt (information och kommunikation). Vidare har framförts att ordet "verksamhet" i punkterna 3-5 bör strykas och t.ex. lyda "församlingens diakoni" osv.
Solna kyrkliga samfällighet: Ordet församlingsinstruktion bör bytas mot "församlingsprogram" eller "församlingsplan". Om ett sådant program skall finnas bör det enligt vår mening vara frivilligt för församlingen att anta det. Det förslag som presenteras av utredningen är alltför omfattande och saknar naturlig avgränsning.
Södertälje kyrkliga samfällighet: Språkligt bör "redovisning" ersättas med "plan" samt "bland teckenspråkiga" med "verksamhet på teckenspråk".
Uppsala kyrkliga samfällighet: Punkten 6: "bland teckenspråkiga" bör vara "på teckenspråk". Punkten 7: Fortbildning bör gälla all personal.
Trollhättans kyrkliga samfällighet: Punkten 6: församlingsinstruktionen bör innehålla en plan för den aktuella verksamheten och ej enbart en redovisning. Beträffande teckenspråk är detta ett förstaspråk/hemspråk, varför det inte bör talas om "verksamhet bland teckenspråkiga" utan om verksamhet "på teckenspråk, samiska, finska och andra språk". Punkten 7: församlingsinstruktionen bör innehålla regler om fortbildning för all personal.
Finska församlingen: Föreslås följande tillägg i texten i 56 kap. 5 § (tillägget understreckat): "en redovisning av församlingens verksamhet bland teckenspråkiga samt på samiska, finska, romani, chib och andra språk".
Hur församlingsinstruktionen utfärdas och ändras
Domkapitlet i Göteborg och Göteborgs stiftssamfällighet: Ang. utfärdande - texten blir tydligare om ordet "får" stryks i första meningen.
Domkapitlet i Härnösand: Begreppet " får utfärda" uppfattar domkapitlet, att om det finns skäl till att ej godta en församlingsinstruktion, behöver domkapitlet inte utfärda denna. Frågan som uppkommer gäller för hur lång tid detta tillstånd av ej utfärdad instruktion kan vara.
Domkapitlet menar att det i båda §§ 6-7 behöver ett förtydligande om vad som gäller när församlingsinstruktion ej utfärdas. Domkapitlet bör ha en initiativskyldighet att tillse att en församlingsinstruktion kommer till stånd. Härnösands stiftssamfällighet uttrycker detsamma förutom sista meningen.
Domkapitlet i Luleå och Luleå stiftssamfällighet: Att församlingsinstruktionen - sedan kyrkoråd och kyrkoherde var för sig godkänt den - "utfärdas" av domkapitlet synes innebära att domkapitlets befattning med instruktionen endast är av formell karaktär, en expeditionell handling. SKU 1998:6 s. 86 talar dock om ett godkännande även av domkapitlet. Detta bör komma till klart uttryck i 6 §; "Församlingsinstruktionen skall godkännas av församlingens kyrkoråd och kyrkoherde var för sig samt av domkapitlet, som sedan har att utfärda församlingsinstruktionen".
Domkapitlet i Stockholm: För att ge paragrafen mer tyngd utbyts "får utfärdas" mot "skall fastställas".
Domkapitlet i Uppsala och Uppsala stiftssamfällighet (AU): Godkännandet skall göras av kyrkoråd och kyrkoherde var för sig, och om församlingen ingår i en samfällighet, även av kyrkonämnden. Den är därefter bindande för församlingen. Fråga om ändring av instruktionen får väckas av kyrkorådet, kyrkoherden och - om församlingen ingår i en samfällighet - kyrkonämnden, eller av domkapitlet. Ändringen godkänns och utfärdas på samma sätt som instruktionen.
Domkapitlet i Visby och Visby stiftssamfällighet: "får" bör bytas mot "skall". Det godkännande som anges i första meningen är måhända obehövligt, eftersom samrådet inför utarbetandet av församlingsinstruktionen torde vara tillräckligt, kompletterat med ett tolkningsföreträde för domkapitlets uppfattning om enighet ej kan uppnås.
Domkapitlet i Västerås: Domkapitlet utfärdar - "får" stryks.
Domkapitlet i Växjö och Växjö stiftssamfällighet: Domkapitlet bör fastställa församlingsinstruktionen efter samråd med kyrkoråd och kyrkoherde var för sig.
Svenska kyrkans utbildningsnämnd: Kompetensfördelningen mellan domkapitel, kyrkoråd och kyrkoherde beskrivs oklart och glidande. Utarbetandet skall ske i samråd men utfärdandet sker av domkapitlet. Hur blir det med kyrkoherdens position såsom dels ledamot i kyrkorådet, dels självständig instans i detta ärende? Och vilken effekt kan en instruktion få som antas ensidigt av domkapitlet?
Stiftsjuristernas förening: Församlingsinstruktionen blir ett mycket viktigt instrument för stiftets tillsyn. Det är därför viktigt att regelsystemet är fullständigt entydigt. Det finns dock i de föreslagna bestämmelserna vissa oklarheter. Instruktionen innefattar en balans mellan det lokala självbestämmandet och stiftets tillsyn. I 5 § är det helt klart att det skall finnas en instruktion. Enligt 6 § får den utfärdas av domkapitlet. Detta bör ändras till att domkapitlet skall fastställa instruktionen. På så sätt blir samspelet mellan församling och stift klarare. Det ger också en tydligare möjlighet för domkapitlet att påverka innehållet i instruktionen vilket är viktigt.
Stockholms stiftssamfällighet: I domkapitlets tillsyn skall inte ingå att utfärda församlingsinstruktion. Det bör ankomma på församlingens kyrkofullmäktige att anta sådan. I domkapitlets tillsyn bör ingå att tillse att församlingen antar en församlingsinstruktion och i sista hand, om församlingen inte följer domkapitlets beslut, själv antar sådan. Det bör ankomma på domkapitlet att från församlingarna kunna infordra församlingsinstruktionen precis som JÄMO gör vad gäller jämställdhetsplaner.
Solna kyrkliga samfällighet: Om församlingen väljer att anta ett församlingsprogram, kan det mycket väl underställas domkapitlet för synpunkter och prövning t.ex. ur lärosynpunkt. Däremot skall domkapitlet inte fastställa programmet utan detta skall göras av kyrkorådet, där kyrkoherden också är delaktig i beslutet. Paragraf 7 utgår. Vi uppfattar den som ett alltför stort ingrepp i kyrkorådets och kyrkoherdens ansvar för församlingens verksamhet.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Ett mer ingripande inslag i tillsynen blir den av oss föreslagna skyldigheten för domkapitlet att utfärda en församlingsinstruktion. I instruktionen, som riktar sig till församlingen som helhet, skall domkapitlet ta in bindande föreskrifter om t.ex. gudstjänstlivets minimidimensionering, fortbildning och vikarier för präster, skyldigheten att döpa, att bedriva själavård m.m. Arbetet med att ta fram och förnya instruktionen bör vara en kontinuerlig process, i samverkan mellan domkapitel och församling.
Den episkopala strukturen inom Svenska kyrkan avspeglar sig bl.a. i principen om den dubbla ansvarslinjen. Denna princip förutsätter att det finns ett gemensamt uppdrag för alla dem som tillhör Svenska kyrkan, dvs. ett gemensamt uppdrag för såväl ämbetsbärare som övriga kyrkotillhöriga. Ansvaret för uppdraget att bedriva en rikstäckande verksamhet - i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära - fullgörs i samverkan mellan den demokratiska organisationen och kyrkans ämbetsbärare. Självfallet är detta inte två från varandra helt separerade former av ansvarstagande, vilket bl.a. framgår av att förtroendevalda och övriga kyrkotillhöriga har del i det gemensamma uppdraget att förkunna det kristna budskapet och av att också ämbetsbärare är delaktiga i det demokratiska beslutsfattandet och har samma ansvar för besluten.
Uppdelningen i olika ansvarsområden innebär att kyrkoherden leder församlingens verksamhet såvitt avser gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Kyrkorådet leder övrig verksamhet - t.ex. olika förvaltningar och begravningsverksamheten - antingen direkt eller genom tillsyn över eventuella nämnder.
Det gemensamma uppdraget måste uttryckas i mer allmänna termer. Vårt förslag till reglering av innehållet i en församlingsinstruktion och hur en sådan skall komma till skall ses som en möjlighet att ge låta det gemensamma ansvarstagandet komma till uttryck i något som går att praktiskt hantera i den verksamhet som församlingen skall bedriva.
Församlingens grundläggande uppgift beskrivs såväl i kyrkoordningen som i lagen om Svenska kyrkan som "att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission". I kyrkoordningen kommer det därutöver att finnas närmare regler för församlingsverksamheten, t.ex. för hur gudstjänst firas. Bland dessa regler finns sådana som föreskriver att domkapitlet skall besluta något för församlingen, t.ex. förslaget till att domkapitlet skall få besluta om det minsta antal huvudgudstjänster med nattvard som under ett kyrkoår skall firas i varje församling (17 kap. 5 §). Ett annat exempel är den av oss föreslagna regeln i 34 kap. 2 § att domkapitlet för en församling får besluta om församlingens kyrkomusiker skall vara organist eller kantor.
Den närmare utformningen av församlingens verksamhet blir dock en uppgift för församlingen själv att besluta. Det handlar givetvis om att väga församlingens uppgift och ambitioner mot dess personella och ekonomiska resurser, men också om att ge verksamheten den inriktning som passar för församlingen.
Vår tanke med församlingsinstruktionen är att den skall innehålla både de formellt av domkapitlet givna reglerna och de verksamhetsföreskrifter som kyrkoråd och kyrkoherde kan ge för församlingens egen verksamhet. Instruktionen skall utformas i samverkan mellan församling och domkapitel. På så sätt ges församlingen ett inflytande i domkapitlets regelgivning. Domkapitlet får å andra sidan insyn i det lokala arbetet.
Som åskådningsexempel ges här församlingens gudstjänstverksamhet. Enligt huvudregeln skall församlingen fira huvudgudstjänst alla söndagar och andra kyrkliga helgdagar. Domkapitlet får dock medge att huvudgudstjänster firas gemensamt för två eller flera församlingar. Domkapitlet får också besluta om det minsta antal huvudgudstjänster med nattvard som under ett kyrkoår skall firas i varje församling. Kyrkorådet beslutar i vilka kyrkor som huvudgudstjänst skall firas och vilka former av huvudgudstjänst som utöver högmässa skall användas i församlingen. Kyrkorådet ger också de ekonomiska ramarna för gudstjänstverksamheten. Kyrkoherden slutligen beslutar om vilka gudstjänster som skall firas i församlingen och om huvudgudstjänstens struktur. I församlingsinstruktionen bör samtliga dessa ställningstaganden vävas samman till en helhet.
Den färdiga församlingsinstruktionen skall enligt vår uppfattning godkännas av församlingens kyrkoråd, av dess kyrkoherde och av domkapitlet för att bli gällande. I avvaktan på att instruktionen blir färdig - vilket vi inser kan ta olika lång tid för olika delar av instruktionen - föreslår vi en övergångsregel som anger att de nuvarande tjänstgöringsföreskrifterna för präster skall gälla som om de vore intagna i en gällande församlingsinstruktion.
Förutom de regler för församlingen och församlingens verksamhet som domkapitlet får besluta skall församlingsinstruktionen innehålla församlingens egna pastorala program för "kärnverksamheten", dvs. gudstjänster och kyrkliga handlingar, undervisningsverksamhet, diakonal verksamhet och mission.
Dessa pastorala program skall utformas med det pastorala programmet för dop och kyrkotillhörighet (se betänkandet Dop och kyrkotillhörighet - ett pastoralt program, Mitt i församlingen 1995:4) som förebild. Detta sätt att arbeta har visat sig på många håll uppmuntra ett aktivt församlingsarbete. På samma sätt kan arbetet med att ta fram församlingens pastorala program för andra verksamhetsområden skapa en ökad medvetenhet om den egna verksamheten och om de olika vägar som kan skapas för att nå ut till människorna.
Därutöver skall församlingsinstruktionen innehålla en redogörelse för församlingens verksamhet på teckenspråk samt på samiska, finska och andra språk, regler om fortbildning för personal som arbetar med gudstjänst, undervisning, diakoni och mission samt en redovisning av församlingens samverkan med andra församlingar i personalfrågor. I kommentarerna återkommer vi till den närmare innebörden av de olika punkterna.
Som vi redan har nämnt är den nu gjorda uppräkningen avsedd att vara uttömmande. Det skulle i och för sig kunna övervägas att låta församlingsinstruktionen innefatta även andra områden än de angivna, obligatoriska - en form av frivillig reglering i samförstånd mellan församling och domkapitel. En nackdel skulle emellertid vara att instruktionen blir alltför omfångsrik och därför otydlig som instrument för tillsyn. Det kan också finnas en risk för att en alltför omfattande församlingsinstruktion uppfattas som ett generellt verktyg som kan användas att ingripa i församlingens styrelse. Av dessa skäl har vi valt att inte utvidga församlingsinstruktionen till sådana "frivilliga" områden.
Flera av de aktuella sakområdena är av sådan natur att föreskrifterna kan förefalla rikta sig mot pastoratet och inte de enskilda församlingar som kan ingå i en sådan samfällighet. Av vikt i detta sammanhang är att betona att avsikten inte är att domkapitlet skall utfärda en "pastoratsinstruktion". Inget hindrar emellertid att det finns i stort sett likalydande församlingsinstruktioner för de församlingar som ingår i en pastoratssamfällighet eller t.o.m. en gemensam instruktion för församlingarna ("församlingsinstruktion för x, y och z församlingar i x pastorat"). Kyrkoherden får då en viktig roll som samordnare vid utarbetandet av församlingsinstruktion i de församlingar som ingår i pastoratet.
Församlingsinstruktionen kommer att bli bindande för församlingarna vilket framgår uttryckligen av kyrkoordningen. Beslut av exempelvis en församling som strider mot denna bör därför kunna bli föremål för beslutsprövning, vilket vi återkommer till i det följande.
I sammanhanget kan också noteras att de kyrkliga samfälligheterna enligt vårt förslag får en uttalad roll som samverkans- och serviceorgan för utjämning och resurshushållning. En sådan rollfördelning innebär, enligt vår uppfattning, att det åligger samfälligheten att ge församlingen möjlighet att uppfylla sina förpliktelser. Församlingsinstruktionen blir sålunda indirekt bindande även för samfälligheten.
Centralstyrelsens förslag: Beslut som fattas av en församling, en samfällighet eller ett stift skall kunna överprövas av domkapitlet genom s.k. beslutsprövning.
Ett beslut skall kunna upphävas i om vissa i kyrkoordningen angivna förutsättningar är uppfyllda, exempelvis om det strider mot kyrkoordningen eller någon rättsregel som Svenska kyrkan har att följa.
Domkapitlets slutliga beslut i beslutsprövningsärenden får överklagas hos Svenska kyrkans överklagandenämnd.
I kyrkoordningen skall det också finnas regler om vem som får begära beslutsprövning och hur det skall göras och om handläggningen i domkapitlet.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 80
56 kap. 8-19 §§ Tillsyn
Bestämmelser om beslutsprövning
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Domkapitlet i Skara och Skara stiftssamfällighet: En konsekvens av lydelsen av 56 kap 8 § blir att domkapitlet kan komma att få beslutspröva stiftsstyrelsebeslut och en komplikation blir därvid att biskopen är ordförande i båda organen. Paralleller med det resonemang om "genomsyn" som förts beträffande prästernas framtida anställning kan här dras.
Domkapitlet i Växjö och Växjö stiftssamfällighet: Domkapitlet bör inte ha uppgiften att överpröva stiftsstyrelsens beslut. Sådana överklaganden bör gå direkt till besvärsnämnden.
Svenska kyrkans utbildningsnämnd: Vi noterar att beslut som har fattats av domkapitel inte skall kunna prövas. Vi ställer oss ur demokratisk synpunkt tveksamma till detta.
Uppsala stiftssamfällighet: Beslut av en församling prövas på begäran av den som tillhör församlingen, "eller av den samfällighet där församlingen ingår".
Helsingborgs kyrkliga samfällighet: Under avsnittet om beslutsprövning saknas helt bestämmelser om vad som skall gälla i det fall en församling inte rättar sig efter beslut av överprövande instans om att ett beslut som strider mot kyrkoordningen skall upphävas. Någon form av sanktionssystem bör finnas som yttersta medel att upprätthålla respekten för det inomkyrkliga regelverket. Ett enkelt sätt vore att införa sådana sanktionsbestämmelser i det inomkyrkliga utjämningssystemet.
Domkapitlet i Härnösand: Bestämmelsen om grunde för prövningen bör utökas med en femte punkt med innebörden att en prövningsgrund införs som vilar på att ett beslut har tagits som strider mot en utfärdad församlingsinstruktion.
Kammarkollegiet: Kammarkollegiet har inte något att invända mot det förslag till kyrkoordning som framförs i betänkandet. Kollegiet vill dock fästa någon uppmärksamhet vid det uppenbara förhållandet att förslaget innehåller ett mindre antal paragrafer som till sin utformning har karaktären av bindande regler utan att alltid vara det. Exempel på sådana regler är de viktiga bestämmelserna om beslutsprövning i 56 kap 10 och 16 §§. Dessa regler (bland andra) hör till den grupp av regler som är uttryck för ett önskat beteende eller ett gemensamt agerande, men som saknar rättskraft mot tredje man och som i huvudsak inte heller kan påtvingas den som till äventyrs inte vill följa dem. Ingångna civilrättsliga avtal förlorar inte sin giltighet genom ett beslutsprövningsförfarande. Kammarkollegiet har förståelse för behovet av dessa och liknande regler i kyrkoordningen.
Domkapitlet i Strängnäs och Strängnäs stiftssamfällighet: Jävsreglerna bör tas in i kyrkoordningen istället för hänvisning till allmän lag.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Nuvarande ordning
Varje person som är medlem i en församling har rätt att få lagligheten av församlingens beslut prövad genom att överklaga dem hos länsrätten. Med församlingen avses i detta avseende endast kyrkokommunala organ. Beslut som fattas av en kyrkoherde som tjänsteman hos en kyrkokommun eller på delegation av kyrkokommunen omfattas således av klagorätten, medan beslut som fattas av kyrkoherden inom ramen för ämbetet inte räknas dit. Med medlem avses den som är folkbokförd i församlingen, oavsett tillhörighet till Svenska kyrkan. Klagorätten i en icke territoriell församling anknyter på samma sätt till ett medlemskap i församlingen oavsett kyrkotillhörighet. I fråga om beslut av samfälligheter - lokalt och på stiftsnivå - tillkommer klagorätten dels den enskilda person som är medlem i en församling som ingår i samfälligheten, dels den församling som ingår i samfälligheten.
Laglighetsprövningen innebär att ett överklagat beslut skall upphävas om det
1. inte har tillkommit i laga ordning,
2. hänför sig till något som inte är en angelägenhet för församlingen,
3. har fattats av ett organ som överskridit sina befogenheter, eller
4. strider mot lag eller annan författning.
Den klagande måste inom klagotiden ange de omständigheter som han stöder sitt överklagande på. För sent anförda omständigheter får inte beaktas vid överprövningen. Klagotiden - tre veckor - beräknas från den dag då det tillkännagivits på församlingens anslagstavla att protokollet justerats.
Ett beslut som har upphävts får givetvis inte verkställas. Har det redan hunnit verkställas skall verkställigheten rättas i den utsträckning det är möjligt. Om de beslutande organen inte rättar sig efter den högre instansens beslut kan fråga om lagföring för tjänstefel komma i fråga.
Länsrättens beslut kan i sin tur överklagas hos kammarrätten. Klagorätten tillkommer den i länsrätten klagande om länsrättens beslut gått honom emot, dvs. om länsrätten inte upphävt det överklagade kyrkokommunala beslutet. Klagotiden är i sådant fall tre veckor räknat från delfåendet av beslutet. Har däremot länsrätten upphävt det överklagade kyrkokommunala beslutet tillkommer rätten att överklaga upphävandebeslutet samtliga dem som haft klagorätt visavi det upphävda beslutet. Även den församling eller samfällighet som fattat det upphävda beslutet får överklaga upphävandebeslutet. Mot bakgrund av den omfattande kretsen klagoberättigade har det ansetts nödvändigt att beräkna klagotiden med utgångspunkt i ett särskilt kungörelseförfarande.
På motsvarande sätt kan även länsrättens interimistiska beslut - att meddela eller vägra meddela förbud mot verkställighet av det kyrkokommunala beslutet under den tid målet prövas i domstolen, s.k. inhibition - överklagas hos kammarrätten. Kammarrättens interimistiska och slutliga beslut kan på motsvarande sätt överklagas hos Regeringsrätten.
Utgångspunkter för vårt förslag
Kyrkomötet har som sin mening framfört att det måste finnas en inomkyrkligt reglerad överprövningsrätt. Kyrkomötet har också till statsmakterna framfört önskemålet att förekomsten av ett organ som skall pröva överklaganden skall vara lagfäst, detta för att markera överprövningsorganets oberoende ställning.
Genom lagen om Svenska kyrkan har, som tidigare nämnts, staten tillgodosett dessa önskemål på så sätt att det i 13 § lagen anges att det skall inrättas ett särskilt organ för att ytterst pröva dels beslut som innebär att någon har nekats att få ta del av handlingar som omfattas av den inomkyrkliga offentlighetsprincipen, dels andra beslut i den utsträckning som Svenska kyrkan bestämmer. Vad gäller rätten att få även andra beslut överprövade har alltså detta lämnats till kyrkan att själv reglera. Regeringen har dock i förarbetena till lagen uttalat att en sådan möjlighet är en förutsättning för att grundläggande demokratiska värderingar skall få genomslag inom Svenska kyrkan även i framtiden och att det därför är av betydelse att även andra beslut skall kunna överprövas (se prop. 1997/98:116 s. 69).
Mot bakgrund av detta föreslår vi att det skall införas ett inomkyrkligt överprövningssystem som motsvarar nuvarande bestämmelser om laglighetsprövning.
Systemet kan sägas få en viss legitimitet genom förankring i en lagparagraf, som också markerar det högsta överprövningsorganets oberoende ställning. Prövningssystemets ställning försvagas dock av att de kyrkotillhöriga, enligt uttalanden av Utredningen om trossamfundens rättsliga reglering, kan få en motsvarande prövning genom klandertalan i allmän domstol.
I sistnämnda hänseende vill vi dock erinra om att de enligt allmänna regler givna möjligheterna till klandertalan vid allmän domstol kan avskäras genom skiljeklausuler av olika slag, om skiljeförfarandet ger tillfälle till en objektiv prövning. Vår förhoppning är givetvis att den inomkyrkliga motsvarigheten till nuvarande laglighetsprövning skall godtas som skiljeförfarande och att de allmänna domstolarna därför kommer att avvisa stämningsansökningen.
Till stöd för en sådan processinvändning kan också åberopas den föreslagna regeln i 13 § lagen om Svenska kyrkan. I synnerhet termen "ytterst" skulle kunna tolkas som en begränsning i rätten att föra talan inför allmän domstol.
Vad beträffar utformningen av överprövningssystemet är de gällande bestämmelserna om laglighetsprövning av kyrkokommunala beslut en given utgångspunkt. Vissa förändringar är dock nödvändiga eller naturliga redan som en följd av de ändrade relationerna som sådana, exempelvis i fråga om att ersätta de statliga domstolar som prövar överklagandena, att inskränka kretsen av klagoberättigade såvitt avser icke kyrkotillhöriga och att omforma klagogrunderna. Där så är möjligt föreslår vi också förenklingar.
Laglighetsprövningens ställning i rättssystemet
Innan vi går närmare in på hur vi anser att överprövningen bör utformas kan det finnas skäl att peka på några utmärkande drag i den nuvarande laglighetsprövningen. Kommunmedlemmarnas rätt att klandra kommunala beslut är en rättsverkan av själva kommunmedlemskapet. Den som är medlem i kommunen behöver inte ha något eget intresse i saken för att få en laglighetsprövning till stånd, medan en ansökan om laglighetsprövning från någon som inte är kommunmedlem skall avvisas hur goda skäl som än anförs och hur ömmande omständigheterna än är.
Laglighetsprövningen skiljer sig högst väsentligt från en annan besvärsprövning, t.ex. förvaltningsbesvär, som ger en berörd part möjlighet att få en inte bara formell utan också materiell överprövning av fattade beslut. I stället kan laglighetsprövningen karaktäriseras som ett slags medborgartalan, eller som en medborgarnas allmänna tillsyn över det kommunala beslutsfattandet i stort och smått.
Vad skall en motsvarande inomkyrklig överprövning kallas?
Det framstår som uppenbart att uttrycket laglighetsprövning inte passar för det nya överprövningssystem som skall utformas. Uttrycket riskerar att förväxlas med den laglighetsprövning som även i fortsättningen kommer att ske av kommunala beslut i statliga domstolar. Det är också missvisande på så sätt att tyngdpunkten i arbetet rimligen inte kommer att ligga på prövning mot lag, utan mot det inomkyrkliga regelsystemet. Vi har i stället, i likhet med utredningen, valt att använda beteckningen "beslutsprövning".
Vem får klaga?
Som tidigare har anförts är det en naturlig följd av de förändrade relationerna mellan kyrkan och staten att kretsen av klagoberättigade inskränks så att de icke kyrkotillhöriga avskärs från klagorätt. Något skäl till ytterligare inskränkningar i kretsen av klagoberättigade har inte framkommit.
Vi har inte heller funnit skäl att föreslå utvidgningar av kretsen av klagoberättigade. Visserligen kan det många gånger kännas stötande att t.ex. en på annan ort bosatt arbetssökande inte får klaga på ett tillsättningsbeslut. Det är dock av stor vikt att inte blanda samman den tillsyn som beslutsprövningen innebär med olika sakägares legitima intresse av att få sin sak prövad. Frågan om överklagande av tillsättningsbeslut återkommer vi dock till i det följande.
Vilka beslut skall man få klaga på?
En konsekvens av relationsförändringen är att de nuvarande statliga förvaltningsmyndigheterna kyrkoherden, biskopen och domkapitlet inordnas i de nya juridiska personerna på lokal och regional nivå: församlingen, samfälligheten och stiftet. Församlingen, samfälligheten och stiftet kommer således att bli bärare av båda ansvarslinjerna. Omvänt kan man, med församlingen som exempel, säga att den i vissa fall representeras av sitt kyrkoråd (inkl. utskott, nämnder, tjänstemän och delegerade), i andra fall av sin kyrkoherde (inkl. den personal och andra som kyrkoherden delegerar ansvar och arbetsuppgifter till).
Vi har inte sett någon nackdel i att låta även kyrkoherdens beslut i sitt ämbete eller biskopens i sitt ingå i det som skall kunna prövas. Om exempelvis biskopen beslutar att utse en kontraktsprost utan att först höra kontraktets präster så bör detta beslut kunna prövas mot gällande kyrkoordningsregler.
Många av de beslut som fattas inom ämbetslinjen undantas dock från överprövningen genom det generella undantag som nu gäller, och i framtiden bör gälla, för sådana beslut som faller under särskilda överklagandebestämmelser. Undantaget gäller både för det fall att beslutet kan överklagas i annan ordning (t.ex. beslut att inte lämna ut en handling) och för det fall att beslutet inte kan överklagas alls (t.ex. beslut av biskop att viga eller inte viga någon till präst).
Ett annat undantag från överprövningsområdet gäller beslut av rent förberedande eller rent verkställande art. I likhet med nuvarande ordning bör endast det slutliga beslutet kunna angripas. Har felaktigheter förekommit i beredningen av ett ärende kan ju detta medföra att det slutliga beslutet har tillkommit i fel ordning. Några bärande skäl för att därutöver kunna få överprövning av de olika momenten i beredningen kan inte antas föreligga. Det sagda gäller t.ex. revisorernas arbete med att bereda frågan om ansvarsfrihet skall beviljas eller vägras. Beslut som revisorerna fattar i sin egen förvaltning bör däremot normalt kunna överprövas.
Domkapitlet kommer, enligt vårt förslag, att i huvudsak syssla med frågor som rör tillsyn, överprövning och behörighetsprövning. Såvitt vi kan bedöma är de beslut som kommer att fattas av domkapitlet antingen av sådan natur att de bör kunna överklagas av någon sakägare, eller av sådan natur att de inte bör kunna överklagas alls. Vi föreslår därför att domkapitlet generellt undantas från kretsen av beslutsfattare, vars beslut kan överprövas genom beslutsprövning. En "säkerhetsventil" vid felaktig rättstillämpning från domkapitlets sida finns också i de särskilda möjligheter till ny prövning som vi föreslår skall införas (se avsnitt 8.13.5).
Klagogrunderna
Beslutsprövningen skall kunna leda till att ett beslut upphävs om vissa i kyrkoordningen angivna grunder för det är uppfyllda. Vi föreslår att så skall kunna ske om beslutet
_ inte har tillkommit i rätt ordning,
_ hänför sig till något som inte är en angelägenhet för församlingen, samfälligheten respektive stiftet,
_ har fattats av ett organ som överskridit sina befogenheter,
_ eller strider mot kyrkoordningen, andra kyrkliga bestämmelser eller någon rättsregel som Svenska kyrkan har att följa.
Med rättsregel avses exempelvis lagen om Svenska kyrkan men också sådan allmän lagstiftning, t.ex. lagen om trossamfund och jämställdhetslagen, som kyrkan har att följa. Även EG-regler kan vara direkt bindande för hur Svenska kyrkan får agera. Står ett beslut i konflikt med en för kyrkan bindande statlig eller överstatlig regel så skall beslutet upphävas, även om det stämmer överens med kyrkoordningens regler.
Klagotiden
Enligt gällande ordning beräknas klagotiden från den dag då det tillkännagavs på församlingens anslagstavla att protokollet över beslutet justerats. Mot bakgrund av vårt förslag att det även i fortsättningen skall finnas regler om anslag på anslagstavla för kallelser och protokoll m.m. och eftersom det är svårt att hitta någon annan metod som kan användas till samma låga kostnad föreslår vi inte någon ändring på denna punkt.
Den nuvarande klagotiden om tre veckor är många gånger alltför snävt tilltagen. Den allmänna utvecklingen är emellertid att alltfler statliga klagotider anpassas till treveckorstiden som det normala. Treveckorstiden kan därför sägas nu ha blivit så etablerad att det bör krävas särskilda skäl för att kyrkan på egen hand skall frångå den. Vi föreslår därför inte någon ändring härvidlag.
Handläggningsregler och överklagande
Vi föreslår att de regler för domkapitlets handläggning som utredningen föreslår skall genomföras. Flera av dem bygger för övrigt på vad som föreskrivs för domstolars och myndigheters ärende- och målhantering. Detta innebär att vägledning om den närmare innebörden av bestämmelserna kan hämtas från praxis och kommentarer rörande den allmänna förvaltningsprocessen och givetvis, med tiden, från vägledande avgöranden av Överklagandenämnden.
Inte heller i fråga om överklagande föreslår vi några avvikelser från utredningsförslaget. När domkapitlet beslutar att inte upphäva ett beslut, bör den som begärt beslutsprövning ha en möjlighet att överklaga beslutet hos Överklagandenämnden. På motsvarande sätt bör den instans som fått sitt beslut upphävt kunna överklaga upphävandebeslutet hos Överklagandenämnden. Detta har vi funnit principiellt mycket viktigt, i synnerhet med tanke på att domkapitlet har olika roller i tillsynsarbetet. Möjligheten att få besluten överprövade kan ses som ett skydd för den speciella integritet som erfordras i den domstolsliknande rollen. Den överprövning som sker i Överklagandenämnden kommer att vara en "materiell" sådan, dvs. beslutsprövningsbeslutet kommer att granskas allsidigt (inte endast formellt).
Den nuvarande rätten för enskild att överklaga upphävningsbeslut bör enligt vår uppfattning utgå. Det måste vara tillräckligt att den instans som fått sitt beslut upphävt får ta ställning till om upphävandebeslutet skall överklagas.
Vad händer om det överprövade beslutet till slut upphävs?
Ett beslut som har upphävts får givetvis inte verkställas. Har det redan hunnit verkställas skall verkställigheten rättas i den utsträckning det är möjligt. Om det aktuella organet inte rättar sig efter den högre instansens beslut faller det under domkapitlets tillsynsansvar att försöka få den felande att bättra sig. Vilka medel som därvid står till förfogande har vi redan tidigare berört något.
Centralstyrelsens förslag: Vissa beslut som närmare anges i kyrkoordningen skall kunna överprövas i sak av antingen domkapitlet eller Svenska kyrkans överklagandenämnd.
Ett sådant överklagande får göras av den som beslutet angår om något annat inte särskilt anges i kyrkoordningen och skall ges in till det organ som har fattat beslutet, bl.a. för prövning av om det har kommit in i rätt tid.
I kyrkoordningen skall det finnas närmare regler om bl.a. handläggningen i överprövningsinstansen, om partsställningen där och hur det slutliga avgörandet skall vara utformat.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 81
57 kap. Överklagande
Bestämmelser om de beslut som får överklagas, där detta särskilt anges, och hur man överklagar handläggning och beslut
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Domkapitlet i Lund: Domkapitlet välkomnar att Centralstyrelsen har tillsatt en särskild utredning för att klarlägga hur processen i Kyrkans besvärsnämnd skall vara utformad. Domkapitlets egen erfarenhet av en process i nämnden är inte god. Frågetecknen har varit många; Finns det en utredningsskyldighet för besvärsnämnden eller är det domkapitlets sak att se till att ärendet blir allsidigt belyst? Skall kanske domkapitlet inta en ren partsställning i nämnden, vara "åklagare"? Det är för framtiden nödvändigt att detta klarläggs och att det framgår av kyrkoordningen vilken ställning nämnden har.
Domkapitlet i Karlstad och Karlstad stiftssamfällighet: En bestämmelse motsvarande 22 § förvaltningslagen om vem som får överklaga bör införas under 1 §.
Domkapitlet i Visby och Visby stiftssamfällighet: Vem som får överklaga framgår ej i en del av de fall som det hänvisas till. Detta behöver utredas vidare. - När det gäller handläggningen i överprövningsinstansen och framför allt muntlig förhandling måste det utredas vidare, bl.a. m.h.t. Europakonventionen och kravet på offentlighet jämfört med domkapitlets vanligtvis lyckta dörrar. Då JO:s tillsyn över kyrklig verksamhet försvinner kunde det prövas om inte en kyrklig motsvarighet borde tillsättas, bl.a. för att i endel ärenden fungera som part. Domkapitlet får annars i vissa fall vara både domare och den enskildes motpart.
Stiftsjuristernas förening: Föreningen hälsar med tillfredsställelse att Centralstyrelsen har tillsatt en utredning för att klarlägga hur processen i besvärsnämnden skall utformas. Erfarenheterna av hittillsvarande processer är inte goda. Det har efteråt rått stor osäkerhet rörande domkapitlets ställning och uppgifter i nämnden liksom om nämnden som en förvaltningsmyndighet har egen utredningsskyldighet. Det är för framtiden nödvändigt att detta klarläggs.
Lunds stiftssamfällighet: Det finns skäl att lyfta fram de problem som på senare tid uppenbarligen har förelegat i fråga om hur man skall se på domkapitlets roll i processen i Besvärsnämnden. Från flera domkapitel har man uppenbarligen uppfattat processen så att man visserligen i första instans är både "åklagare" och "domare" (en inkvisitorisk process) men att man när ärendet kommer till Besvärsnämnden inte kan fortsätta i rollen som "åklagare" utan bara är "första instans", dvs. processen i besvärsnämnden är inte kontradiktorisk. Denna uppfattning om domkapitlets roll har såvitt kunnat utläsas av inlägg i massmedia, inte delats av besvärsnämnden och inte heller klargjorts för domkapitlen. Det är för framtiden mycket viktigt att detta blir klargjort genom handläggningsregler som lägger fast nämndens och domkapitlens roll.
Domkapitlet i Strängnäs och Strängnäs stiftssamfällighet: Jävsreglerna bör tas in i kyrkoordningen istället för hänvisning till allmän lag.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Nuvarande ordning
Utöver vad som tidigare har redovisats om de nuvarande möjligheterna till laglighetsprövning av kyrkokommunala beslut, öppnas genom kyrkolagen även ett antal möjligheter till s.k. förvaltningsbesvär. Dessutom öppnas möjligheter till förvaltningsbesvär genom andra föreskrifter, t.ex. sekretesslagen. I utredningen finns en närmare redogörelse för vilka frågor det handlar om (se personalutredningen, SKU 1998:6 s. 93 f.)
Förvaltningsbesvären kan avse såväl beslut av statliga myndigheter som beslut av kommunala och kyrkokommunala organ i enlighet med specialförfattningar. överklagas genom s.k. förvaltningsbesvär. Överprövningen sker ofta av överordnade myndigheter eller av förvaltningsdomstol. Till skillnad från laglighetsprövningen är detta en allsidig prövning av både laglighet och lämplighet. Vid bifall till klagomålen kan överinstansen inte bara upphäva det överklagade beslutet, utan också ersätta det med ett nytt beslut.
Rätt att klaga har normalt den som direkt berörs av beslutet. I förvaltningsprocesslagen och förvaltningslagen finns de närmare förfarandereglerna. I vissa fall prövas besluten ytterst av regeringen men i flertalet fall sker överprövningen hos förvaltningsdomstol som sista instans.
Utgångspunkter för vårt förslag
Som vi har nämnt tidigare föreskriver lagen om Svenska kyrkan en viss överprövningsmöjlighet i frågor om den inomkyrkliga handlingsoffentligheten men överlämnar i övrigt till Svenska kyrkan att genom Kyrkomötet själv reglera detta.
De resonemang som vi har fört beträffande beslutsprövningen är i lika hög grad giltiga i detta sammanhang. Vi anser därför att det i kyrkoordningen bör finnas en motsvarighet även till nuvarande bestämmelser om förvaltningsbesvär.
Vad härefter gäller frågan om vilka sakområden som skall kunna omfattas av en sådan materiell överprövning delar vi den bedömning som har gjorts av utredningen och de skäl som där har anförts för olika ställningstaganden. På en punkt avviker dock vårt förslag från utredningens till följd av att vi föreslår en annan ordning än utredningen vid tillsättningsärenden. Det kan därför finnas skäl att här återge något av våra överväganden på de olika områdena.
Indelningsärenden
Vårt förslag innebär att frågor om rikets indelning i stift skall handläggas på nationell nivå medan frågor om stiftets indelning i territoriella enheter skall handläggas av stiftsstyrelsen. Förslaget innebär också att det utformas "kriterier" för församling och de andra indelningsenheterna i kyrkoordningen, och att dessa kriterier också blir styrande för hur indelningsarbetet skall bedrivas.
I fråga om överprövning av stiftsstyrelsens indelningsbeslut kan man tänka sig följande alternativ.
1. Att besluten skall kunna överklagas för en materiell prövning
2. Att beslutet skall kunna överklagas för en formell prövning
3. Att besluten inte skall kunna överklagas alls
Det första alternativet överensstämmer i huvudsak med dagens reglering. Frågor om rikets indelning är närmast ett typexempel på sådana frågor som präglas av ändamåls- och skälighetsöverväganden och som därför av ålder har kunnat överklagas med regeringen som slutinstans. I en inomkyrklig motsvarighet skulle eventuellt Kyrkostyrelsen kunna ta ett övergripande ansvar för indelningsfrågorna, så att dessa hanteras på ett likartat sätt över hela landet. Mot ett sådant alternativ talar emellertid både den s.k. subsidiaritetsprincip som enligt 6 § lagen om Svenska kyrkan skall gälla för kyrkan och Svenska kyrkans självbild, som knappast innefattar Kyrkostyrelsen i en position som "regering" för hela Svenska kyrkan.
Mot det tredje alternativet - att besluten inte skall kunna överklagas alls - talar starka rättssäkerhetsskäl. Den lokala indelningen har ju ofta stor ekonomisk, praktisk och känslomässig betydelse såväl för enskilda kyrkotillhöriga som för berörda församlingar och samfälligheter.
Vi har dock stannat för att förorda att indelningsärenden endast skall kunna överprövas formellt genom beslutsprövning. Eftersom överprövningen närmast blir av rättslig natur bör överprövningen ske i Svenska kyrkans överklagandenämnd. Vi anser också att Kyrkostyrelsens beslut i indelningsärenden - i huvudsak en fråga om "gränsregleringar" mellan stiften - skall kunna underkastas en formell överprövning hos Svenska kyrkans överklagandenämnd.
Kyrkotillhörighetsärenden
Vårt förslag innebär att frågor om kyrkotillhörighet skall prövas av kyrkoherden i den församling där den som ärendet rör är folkbokförd. I fråga om den som inte är folkbokförd i Sverige prövas ärendet av Kyrkostyrelsen.
Enligt vår uppfattning bör kyrkoherdens beslut kunna överklagas hos domkapitlet. Domkapitlets beslut bör kunna överklagas hos Överklagandenämnden, liksom Kyrkostyrelsens beslut. Den berörde klagande bör kunna få till stånd en fullständig, materiell överprövning. Rätten att klaga skall givetvis inte vara beroende av tillhörighet till Svenska kyrkan.
Offentlighetsprincipen
Vad gäller de inomkyrkliga reglerna om offentlighet och undantag från den, arkiv och diarier samt kyrkobokföring och andra register har vi i tidigare avsnitt redogjort för dessa. Vi har i det sammanhanget också redogjort för vissa överklagningsmöjligheter.
Vad som tillkommer utöver det tidigare nämnda är beslut att inte göra begärd rättelse eller komplettering i ett register samt beslut att inte ge en underrättelse enligt 10 § datalagen. Även sådana beslut bör enligt vår mening kunna bli föremål för överklagande.
Beslut som fattas hos en församling eller samfällighet bör kunna överklagas hos domkapitlet. Den enskilde bör också kunna överklaga domkapitlets beslut vidare till Överklagandenämnden. De beslut som fattas hos stiften och på den nationella nivån bör kunna överklagas direkt hos Överklagandenämnden.
Den berörde klagande skall kunna få till stånd en fullständig, materiell överprövning. Rätten att klaga får inte vara beroende av tillhörighet till Svenska kyrkan.
Tjänstetillsättningar
Enligt nuvarande regler kan tjänstetillsättningsbeslut som fattas av en statlig myndighet ofta överklagas. De beslut som fattas hos en kyrkokommun kan däremot endast laglighetsprövas.
Vi har inte funnit anledning att behandla olika personalkategorier olika och vi har inte heller funnit anledning att införa någon generell möjlighet till överklagande av beslut i anställningsärenden. De anställningsbeslut som fattas på lokal nivå och hos stiftet bör således endast kunna beslutsprövas. För anställningsbeslut på den nationella nivån bör endast prövning i särskild ordning (se avsnitt 8.13.5) komma i fråga.
Däremot har vi övervägt om vissa moment i tillsättningsförfarandet skall kunna överklagas. Utredningens förslag i denna del grundar sig på förslaget om den s.k. reella behörighetsprövningen av präster och diakoner. Som framgår av avsnitt 7.1.5 föreslår vi en annan ordning. Till följd av detta föreslår vi också att vissa beslut som fattas av domkapitlet när det gäller att förklara en sökande behörig eller inte behörig till vissa tjänster skall få överklagas hos Svenska kyrkans överklagandenämnd. Den aktuella bestämmelsen finns i 34 kap. 17 § (jfr kommentaren).
Upplåtelse av kyrka
De regler som vi föreslår beträffande upplåtelse av kyrkorum motsvarar i huvudsak de nu gällande föreskrifterna i 40 kap. kyrkolagen. Förändringarna är i huvudsak språkliga eller följder av andra förslag. Vad avser överklagande av beslut i fråga om upplåtelse av kyrka föreslår vi att nuvarande ordning bevaras. Enligt denna kan kyrkorådets beslut överklagas hos domkapitlet, som är högsta instans. Domkapitlets beslut torde i sin tur kunna överprövas bara i särskild ordning (se avsnitt 8.13.5).
Tagande av kyrkobyggnad ur bruk
Som vi har redogjort för tidigare föreslår vi vissa regler om hur en kyrkobyggnad kan tas ur bruk. Enligt dessa regler skall ett lokalt beslut i frågan underställas stiftsstyrelsen, som skall fastställa beslutet, om det inte finns synnerliga skäl mot detta. Vi har inte funnit det motiverat att införa en materiell överprövning av de nu aktuella besluten. Det bör framhållas att både det lokala beslutet och stiftsstyrelsens beslut i fastställelsefrågan kan bli föremål för beslutsprövning enligt den modell som föreslagits i avsnitt 8.13.5.
Val
Vi har som framgår på annan plats föreslagit att det för överprövning av frågor om val skall finnas en Svenska kyrkans valprövningsnämnd. De valfrågor som skall kunna överprövas och vad som närmare skall gälla vid överklagandet framgår av 38 kap 79-81 §§ i vårt förslag till kyrkoordning och kommentarerna till dessa bestämmelser.
Det ekonomiska utjämningssystemet
Vi föreslår regler om ett inomkyrkligt ekonomiskt utjämningssystem, liknande det som är under införande för närvarande (jfr avsnitt 8.11.3). Vi har dock inte funnit det motiverat att införa en materiell prövning av olika beslut inom det ekonomiska utjämningssystemet. Om någon som berörs av ett enskilt beslut, t.ex. en församling, menar att man tillämpat utjämningsreglerna felaktigt står möjligheten till omprövning i särskilda fall (se avsnitt 8.13 5) öppen.
Dop och andra kyrkliga handlingar
I vårt förslag finns det regler som lägger fast enskilda kyrkotillhörigas rätt till dop, konfirmation, vigsel och begravning. I det sammanhanget är det naturligt att överväga huruvida den som hos en församling begär dop eller annan kyrklig handling skall ha möjlighet att överklaga ett avslagsbeslut.
Enligt vår uppfattning bör en kyrkoordningsreglering av enskildas rätt att få de kyrkliga handlingarna utförda förenas med bestämmelser som gör det möjligt att överklaga när en enskild nekas att få en sådan kyrklig handling utförd.
Liksom när det gäller upplåtelse av kyrka finner vi det tillräckligt att det lokalt fattade avslagsbeslutet skall kunna överklagas hos domkapitlet som enda instans. Domkapitlets beslut torde dock kunna överprövas i särskild ordning (se avsnitt 8.13.5).
Beslut om församlingsinstruktion
Församlingsinstruktionen kommer, i den modell som vi föreslår, att innehålla både de regler som domkapitlet får utfärda för församlingens verksamhet och de regler som församlingen själv ger för sin verksamhet.
Vi har redan tidigare antytt att beslut som fattas i strid mot en gällande församlingsinstruktion torde kunna beslutsprövas. Att församlingsinstruktionen som sådan inte skall kunna överklagas för en materiell prövning har vi sett som en självklarhet. Det vi föreslår är i stället en kombination av beslutsprövning och formell överprövning enligt följande. Kyrkorådets och kyrkoherdens beslut att godkänna instruktionen skall kunna göras till föremål för beslutsprövning. Domkapitlets beslut att utfärda eller ändra en instruktion skall kunna omprövas bara i särskilda fall enligt den ordning som beskrivs i avsnitt 8.13.5.
Genom den kombinerade modellen täcker man in alla de formella fel som kan ha begåtts vid framtagandet av instruktionen eller behäftar innehållet i instruktionen. Det förtjänar dock framhållas att domkapitlet givetvis skall granska församlingsinstruktionen innan den utfärdas och att en instruktion som har tillkommit i felaktig ordning eller fått ett formellt felaktigt innehåll givetvis inte skall utfärdas.
Överprövning i en andra, högre instans
Tyngdpunkten i det inomkyrkliga överklagandesystemet ligger - i rättslig bemärkelse - på det slutliga förfarandet, prövningen i Svenska kyrkans överklagandenämnd. Det är den instansen som föreslås få särskild förankring i lagen om Svenska kyrkan och det är till den instansen som kyrkotillhöriga - och i vissa fall även andra - skall kunna vända sig för ett slutligt ställningstagande i frågor som är av väsentlig betydelse för den enskildes rätt.
Vi har funnit det väsentligt för de enskilda att kunna få denna prövning i högsta instans och har därför avstått från varje form av prövningstillstånd som åtgärd för att begränsa antalet ärenden i Överklagandenämnden.
Det sagda innebär inte att prövningen i domkapitlet skall ses som en "transportsträcka" på väg till prövningen i Överklagandenämnden eller som en beredning av ärenden som ändå skall avgöras i nämnden. Med en noggrann och rättssäker handläggning i domkapitlet och med väl motiverade beslut bör antalet ärenden som överklagas vidare till Överklagandenämnden kunna nedbringas till en liten andel av det totala antalet ärenden hos domkapitlen.
8.13.5 Omprövning i särskilda fall
Centralstyrelsens förslag: Om det finns synnerliga skäl för det skall ett ärende kunna prövas på nytt.
Om tiden för överklagande eller därmed jämförbar åtgärd har försuttits och detta har skett på grund av någon omständighet som utgör giltig ursäkt, får en ny prövning ändå ske.
Svenska kyrkans överklagandenämnd skall pröva nu nämnda frågor om omprövning.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 81
57 kap. Överklagande
Bestämmelser om de beslut som får överklagas, där detta särskilt anges, och hur man överklagar handläggning och beslut
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Utöver nuvarande möjligheter till laglighetsprövning och förvaltningsbesvär finns det s.k. extraordinära rättsmedel som i vissa särskilda fall medger en överprövning av beslut. Traditionellt räknas till dessa dels resning, dels återställande av försutten tid. På senare tid har ett tredje rättsmedel tillkommit, rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut, som handläggs enligt en särskild lag. Det sistnämnda förfarandet har tillkommit för att Sverige skall uppfylla vissa formella krav som följer av den europeiska konventionen 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Till sitt innehåll erbjuder dock inte rättsprövningen något rättsskydd som inte resningsinstitutet garanterar. Rättsprövningen är också strängt formaliserad och kringgärdad av restriktioner som gör den svårtillgänglig för enskilda rättssökande. Vi finner därför inte anledning att föreslå någon motsvarighet till rättsprövningen i det inomkyrkliga systemet. Däremot anser vi att det finns skäl att skapa motsvarigheter till resning och återställande av försutten tid. Vi har dock valt att, till skillnad från utredningen, använda den gemensamma beteckningen "omprövning i särskilda fall" för att på så sätt särskilja detta från den statliga regleringen.
För att åstadkomma ett flexibelt, lättillgängligt, effektivt och gentemot den enskilde generöst rättsskydd har vi valt att formulera en mycket kortfattad och öppen rättsregel helt motsvarande 37 b § förvaltningsprocesslagen. Det är här fråga om en enda, mycket vid, grund för prövning, nämligen att synnerliga skäl föreligger att pröva saken på nytt.
Denna möjlighet skall komplettera de vanliga formerna av överprövning både i sådana fall där det hade gått att överklaga beslutet, men klagotiden försuttits, och i sådana fall där det inte finns någon överklagningsmöjlighet att tillgå. Förfarandet kompletterar även de vanliga formerna av överprövning på så sätt att de som inte har talerätt i den ordinära processen, men som ändå påtagligt berörs av beslutets verkningar, har möjlighet att begära omprövning i ärendet.
Med synnerliga skäl avses att möjligheten skall stå öppen vid grova fel i beslutsfattandet, både fel i förfarandet och i själva beslutet. Det kan också vara fråga om att nya omständigheter eller bevis kommit fram och att dessa ställer avgörandet i en helt annan dager. En kombination av t.ex. ny bevisning och handläggningsfel kan också leda till omprövning. Ytterligare ett exempel är om beslutet är ofullständigt eller oklart, så att det inte går att utläsa vad som faktiskt beslutats.
Någon särskild tid inom vilken en ansökan om en omprövning i ett sådant fall skall ha kommit in bör inte slås fast. I stället får tidpunkten för ansökan - och eventuell anledning till dröjsmålet - vägas in i bedömningen av om synnerliga skäl föreligger.
Ofta saknas behov av ett särskilt beredningsförfarande i nu aktuella ärenden, eftersom det direkt kan konstateras om beslutet är väsentligt felaktigt eller ej. Behöver utredning inhämtas bör de regler som tillämpas i överklagandeförfarandet ges en motsvarande tillämpning, så att ärendet blir allsidigt belyst.
Innebörden av att omprövning beviljas skall vara att saken blir föremål för ny prövning, antingen i den instans som förfarit felaktigt eller - om saken är självklar - direkt i beslutet om prövning på nytt.
Den nu föreslagna möjligheten innehåller - trots att Överklagandenämnden skall tillämpa den med generositet gentemot de rättssökande - mer begränsade möjligheter att få rättelse i ett fattat beslut än de ordinarie rättsmedlen - överklagande och beslutsprövning. Det är därför av betydelse för den rättssökande att det öppnas en möjlighet att få till stånd en omprövning trots att klagotiden har försuttits.
Vi föreslår en rättsregel - med 37 c § förvaltningsprocesslagen som förebild - som innebär att en omprövning också skall kunna ske om den enskilde har haft en giltig ursäkt att inte klaga i rätt tid.
Den giltiga ursäkten kan t.ex. vara att det har getts en felaktig eller missvisande upplysning om hur och när man klagar eller att sådan upplysning inte har getts alls. Även sjukdom eller utlandsvistelse kan vara exempel på en godtagbar anledning.
Centralstyrelsens förslag: För att möjliggöra kyrkordningens ikraftträdande den 1 januari 2000 skall fastställas vissa övergångsbestämmelser till kyrkordningen.
Genom övergångsbestämmelserna ges de som valts till ledamöter i beslutande organ och i vissa verkställande och beredande organ före utgången av år 1999 fortsatt mandat fram till den tidpunkt valen ursprungligen avsåg. Vidare skall genom övergångsbestämmelserna fastställs vilka val som skall förrättas och vilka beslut som skall och fattas under år 1999 och vilka organ som får fatta beslut under år 1999 med tillämpande av bestämmelserna i kyrkordningen.
Övergångsbestämmelserna skall ange att vissa bestämmelser och beslut fattade enligt gällande regelsystem gäller övergångsvis fram till dess nya beslut fattas med stöd av bestämmelserna i kyrkoordningen.
Remissinstanserna
Fråga 82
Övergångsbestämmelser
Bestämmelser som gäller övergångsvis med anledning av införandet av kyrkoordningen
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
De föreslagna övergångsbestämmelserna stöds av en betydande majoritet av remissinstanserna. I de fall remissinstanserna föreslår att en bestämmelse skall justeras eller säger nej till en bestämmelse hänger detta i regel samman med att motsvarande huvudbestämmelse i kyrkoordningen som övergångsbestämmelsen är kopplad till också avvisas.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Riksdagen beslut om grundläggande förändringarna relationerna mellan staten och Svenska kyrkan gäller från och med den 1 januari 2000. Då upphör större delen av den offentligrättsliga regleringen av Svenska kyrkan att gälla. Kyrkordningen behöver träda i kraft vid samma tidpunkt. För att relationsändringen skall kunna genomföras på ett tillfredsställande sätt behövs ett antal övergångsbestämmelser till kyrkordningen.
För det första behöver övergångsvis regleras vad som skall ske med de olika beslutande organ, styrelser och nämnder som har valts enligt nuvarande bestämmelser. Vid kyrkofullmäktigevalen år 1997 förutsattes att det var fråga om val för en fyraårsperiod. I och med att församlingarna upphör att vara kyrkliga kommuner består inte heller de kyrkokommunala organen. Det krävs därför särskilda bestämmelser för att de som valts till kyrkofullmäktige vid 1997 års val skall utgöra kyrkofullmäktige i församlingarna i deras nya rättsliga gestalt. Motsvarande gäller kyrkofullmäktige i samfälligheter, församlingsdelegerade, stiftsfullmäktige och Kyrkomötet liksom verkställande och beredande organ såsom kyrkoråd, nämnder och styrelser. I den utsträckning som nuvarande organ har direkta motsvarigheter efter 1 januari 2000 bör de som valts till ledamöter före utgången av år 1999 kvarstå i sina uppdrag fram till dess nya val skall äga rum. Mandatperioden bör förlängas så att den sträcker sig fram till den tidpunkt som skulle gällt om kyrka-statrelationerna inte hade ändrats. De första ordinarie kyrkliga val som genomförs enligt bestämmelserna i kyrkoordningen bör äga rum tredje söndagen i september 2001.
I vissa fall är det inte möjligt att klara övergången enbart genom att förlänga mandaten för dem som redan är valda. Kyrkofondens styrelse är et exempel på detta. Regeringen skall inte längre utse några ledamöter utan samtliga skall väljas av Kyrkomötet. Därmed behöver ett nyval ske under 1999. I andra fall såsom t.ex. i fråga om pastoratsnämnderna krävs nyval därför att det är fråga om nya organ som tillskapas genom bestämmelserna i kyrkoordningen. I övergångsbestämmelserna behöver klargöras i vilken utsträckning ledamöter i styrelser, nämnder och liknande skall väljas redan under 1999 för att kunna tillträda sina uppdrag 1 januari 2000 eller i vissa fall redan under 1999.
För det andra bör vissa bestämmelser i kyrkordningen inte träda i kraft omedelbart. Det gäller t.ex. bestämmelserna om att två av kyrkvärdarna skall utses bland ledamöter och ersättare i församlingens kyrkoråd.
För det tredje behöver det finnas vissa övergångsbestämmelser som medför att bestämmelser i kyrkoordningen skall tillämpas redan under 1999 för beslut som avser tiden efter 1 januari 2000. Detta gäller t.ex. ifråga om fastställande av kyrkoavgift för år 2000.
För det fjärde behöver det finnas övergångsbestämmelser som medför att vissa beslut som annars skulle upphört att gälla kvarstår efter 1 januari 2000. Det gäller t.ex. bestämmelserna om vilka som är Svenska kyrkans gällande gudstjänstböcker. Samtliga kyrkliga kungörelser upphör att gälla den 1 januari 2000 när Kyrkomötet inte längre skall utfärda några föreskrifter på delegation från riksdagen. Gällande gudstjänstböcker bör dock finnas kvar som Svenska kyrkans gudstjänstböcker fram till dess Kyrkomötet beslutar om nya.
