7.1.1 Bakgrunden till Centralstyrelsens förslag
Episkopal struktur - dubbel ansvarslinje
I de Grundläggande utgångspunkter som utgör skrivelsens avsnitt 6 redovisas närmare de principer som har avgörande betydelse också för regleringen av prästernas anställningsförhållanden. Dit hör bl.a. den s.k. dubbla ansvarslinjen.
Av den episkopala strukturen följer att prästerna i utövandet av kyrkans vigningstjänst - det kan gälla förkunnelsens innehåll, handhavandet av de kyrkliga handlingarna eller själavården m.m. - skall vara underställda biskopen och domkapitlet. Enligt bestämmelserna i 2 kap. 5 § kyrkolagen skall biskoparna och domkapitlen se till att den ordning som gäller för Svenska kyrkan med avseende på Svenska kyrkans lära, böcker, sakrament, gudstjänst och övriga handlingar iakttas i församlingarna. Biskoparna och domkapitlen skall vidare ha tillsyn över hur innehavarna av kyrkans vigningstjänst förvaltar detta och efterlever sina avgivna vigningslöften.
I det dagliga arbetet kommer tillsynen i fråga om såväl präster som församlingar oftast och verksammast till uttryck inom ramen för råd, stöd och annan hjälp som biskopen, prostarna och personalen vid stiftskanslierna kan bidra med.
Tillsynen över prästerna kommer till konkret uttryck i
1. biskopens åtgärder som pastor pastorum
2. domkapitlets tjänstgöringsföreskrifter för i stift och pastorat anställda präster
3. domkapitlets möjlighet att pröva frågor om disciplinansvar för i stift och pastorat anställda präster, och
4. domkapitlets möjlighet att pröva frågor om skiljande från behörigheten att utöva kyrkans vigningstjänst.
1995 års kyrkomöte har ställt sig bakom ett yttrande från Läronämnden (Ln 1995:8) där det underströks att biskop och domkapitel måste ha "reella möjligheter att utöva tillsyn och vidta disciplinära åtgärder där innehavare av kyrkans ämbete handlat på sådant sätt att vår kyrkas identitet kan påverkas eller ifrågasättas. Om det inte är någon skillnad i den rättsliga praktiken mellan att ha avgivit vigningslöften och inte ha gjort det, ifrågasätts hela den nuvarande vigningsordningen".
Arbetsgivarskap och arbetsgivarfunktioner för prästerna enligt nuvarande ordning
Det är en vanlig uppfattning att arbetsgivarskapet för kyrkoherdar och komministrar i dag är delat mellan kyrkokommunen och staten/domkapitlet. Att arbetsgivarfunktionerna är uppdelade står klart. Bestämmelser i kyrkolagen och i annan statlig författning samt det förhållandet att kollektivavtalsregleringen på det statliga området gäller innebär att domkapitlet som statlig myndighet tillagts en rad arbetsgivarfunktioner. När det gäller uppdraget som biskop innebär detta att utöva episkopé - ledning och tillsyn. Biskopen skall också vara "pastor pastorum" för stiftets präster. (Biskopsbrevet: "Biskop, präst och diakon i Svenska kyrkan" 1990, sid. 19-20).
I propositionen 1998/99:38 (sid. 191) med förslag bl.a. till lag om Svenska kyrkans personal vid relationsändringen konstaterar regeringen att "med utgångspunkt från regleringen i kyrkolagen talar dock övervägande skäl för att staten endast agerar som ställföreträdare för den egentlige arbetsgivaren, kyrkokommunen". Vi finner inte anledning ifrågasätta riktigheten av denna tolkning. Den redovisades för övrigt i regeringens skrivelse !998:1 till 1998 års kyrkomöte och gav då inte anledning till någon invändning från kyrkomötets sida.
Det förhållandet att ett betydande antal arbetsgivarfunktioner lagts på stiftet har inneburit en blandning av tillsynsfunktioner och arbetsgivarfunktioner som gjort att de reella möjligheterna att ha tillsyn över hur prästerna utövar sina uppdrag - innefattande möjlighet att vidta därav föranledda disciplinära åtgärder - i hög grad försvårats.
Förutsättningar vid utformningen av Centralstyrelsens förslag
Vid själva övergångstidpunkten blir till följd av relationsändringen samtliga kyrkoherdar och komministrar anställda hos församlingar och samfälligheter i deras nya rättsliga gestalt inom trossamfundet Svenska kyrkan och samtliga stifts-, kontrakts- och pastorsadjunkter anställda hos stiftet. Detta följer av lagen (1999:000) om Svenska kyrkans personal vid relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan den 1 januari 2000. I 1 § nämnda lag stadgas att de rättigheter och skyldigheter på grund av de anställningsavtal och anställningsförhållanden som Svenska kyrkans församlingar och samfälligheter har som gäller vid tidpunkten för relationsändringen övergår till motsvarande församlingar, kyrkliga samfälligheter och stift, om inte arbetstagaren väljer att frånträda anställningen. Detta är enligt regeringen en konsekvens av reglerna om verksamhetsövergång i den mening som avses i anställningsskyddslagstiftningen och ett EG-direktiv. Övergång skall ske till de enheter där den verksamhet bedrivs i vilken prästerna är engagerade. Regeringen konstaterar i propositionen 1998/99:38 att relationsändringen sker i samförstånd mellan staten och Svenska kyrkan men att det i formellt hänseende är staten som i princip ensidigt fattar de nödvändiga besluten. Huruvida staten tillsammans med kyrkokommunen är arbetsgivare eller endast agerar ställföreträdare för kyrkokommunen saknar betydelse i här aktuellt sammanhang. Kyrkokommunerna upphör att existera och statens befattning med kyrkliga frågor skall i princip upphöra.
I nyssnämnda lagbestämmelse förekommer uttrycket "motsvarande". Detta har i vissa remissyttranden tolkats så att det av lagen följer att uppdelningen av arbetsgivarfunktioner mellan den lokala nivån och stiftsnivån skall bestå och att därvid den statliga myndigheten domkapitlet skall motsvaras av stiftet. 1998 års kyrkomöte lämnade utan erinran vad andra kyrkolagsutskottet i sitt betänkande över regeringsskrivelsen (2KL 1998:1) anfört om att när uttrycket motsvarande används även i fråga om stift har det enligt utskottets mening samma innebörd som i fråga om församlingar och samfälligheter. På den lokala nivån motsvaras nuvarande kyrkokommunala enheter församlingar och samfälligheter av församlingar och samfälligheter i deras nya rättsliga gestalt inom det registrerade trossamfundet Svenska kyrkan. På stiftsnivån motsvaras nuvarande kyrkokommunala stiftssamfällighet av stiftet. Bestämmelsen om "övergång till motsvarande stift" avser alltså endast innehavarna av prästanställningar hos stiftssamfällighet, alltså stiftsadjunkter, kontraktsadjunkter och pastorsadjunkter.
Regeringen konstaterar i propositionen att lagen reglerar vad som händer vid relationsändringen och fortsätter (prop. 1998/99:38 sid. 192): "Hur arbetsgivarfunktionerna för prästerna skall utövas efter relationsändringen är Svenska kyrkans sak att besluta om".
Tillsynen över hur prästerna utövar sina uppdrag bedrivs idag av biskop och domkapitel inom ramen för ett disciplinärt förfarande grundat på bestämmelser i kyrkolagen.
En ordning för tillsyn över hur avgivna vigningslöften efterlevs är en helt omistlig funktion. Det är en nödvändig förutsättning för att den dubbla ansvarslinjen skall kunna bevaras och ett avgörande inslag i kyrkans episkopala struktur. Mot denna bakgrund har vårt förslag utformats så att denna tillsyn - liksom hittills - skall bedrivas av biskop och domkapitel. I prästexamen skall prövas om en kandidat kan få vigas och i tillsyn om prästen ytterst skall skiljas från behörigheten att utöva kyrkans vigningstjänst.
Eftersom domkapitlet skall ha den här aktuella tillsynsuppgiften får det till följd att domkapitlet inte kan tilldelas några egentliga arbetsgivarfunktioner. Enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, MBL, (62 §), får nämligen en arbetsgivare vidta disciplinåtgärd - t.ex. löneavdrag, suspension utan lön, varning i bestraffningssyfte och även omplacering i bestraffningssyfte - endast om det finns särskilt stöd för detta i författning eller i kollektivavtal. I dag finns som nyss nämnts sådant stöd i första hand i kyrkolagen. Efter relationsändringen torde inte finnas förutsättningar för något lagstöd. Möjligheter att söka bevara nuvarande ordning med stöd av kollektivavtal finns visserligen teoretiskt men utgör enligt vår mening ingen tillfredsställande lösning, särskilt inte för en episkopal kyrka där det måste vara konstitutionellt att tillsynen kan ske genom biskopens och domkapitlets försorg. Kyrkoordningen måste också specificera det som i lagen om Svenska kyrkan lagts fast om den s.k. dubbla ansvarslinjen och om stiftets grundläggande uppgift. Vidare talar demokratiska skäl för att ordningen för tillsyn över hur prästerna utövar sina uppdrag beslutas av Kyrkomötet. Kollektivavtal utgör också en bräcklig grund då de ju kan sägas upp.
Att bevara den dubbla ansvarslinjen, inom ramen för det gemensamma uppdraget, och den episkopala strukturen är grundstenen i det utredningsförslag som varit föremål för remissbehandling. Genom förslag till justeringar på några punkter förstärker vi ytterligare denna inriktning.
7.1.2 "En samlad lösning": Lokal anställning - tydlig tillsynsfunktion hos biskop och domkapitel
Vi presenterar under detta avsnitt huvudlinjerna i vårt förslag. Vi ger en närmare redovisning av olika delavsnitt i förslaget under 7.1.3-7.1.7. Under 7.1.8 redovisar vi en kort sammanfattning punktvis av den samlade lösningens innebörd vad gäller viktigare förändringar avseende arbetsgivarfunktioner m.m. jämfört med nuvarande ordning.
Centralstyrelsens förslag: Kyrkoherdar och komministrar är anställda hos församlingen/samfälligheten; stifts-, kontrakts- och pastorsadjunkter är anställda hos stiftet
Kyrkoherdens ställning klargörs genom reglering i kyrkoordningen av den dubbla ansvarslinjen.
Stiftsstyrelsen skall besluta om minimiantalet präster som skall finnas anställda hos pastoratet.
Det skall finnas en församlingsinstruktion.
Innan någon anställs som präst skall domkapitlet yttra sig över de behöriga sökandena utifrån de särskilda krav som befattningen ställer.
Endast den som är behörig att utöva uppdraget som präst får inneha anställning som präst.
Biskop och domkapitel skall ha tillsyn över hur prästerna utövar sina uppdrag och efterlever sina avgivna vigningslöften.
Domkapitlet skall kunna skilja präst från behörigheten att utöva kyrkans vigningstjänst. Detta gäller även den som innehar anställning som präst.
Stiftet skall ha resurser för att "på konsultbasis" kunna hjälpa de lokala arbetsgivarna i deras arbetsgivarroll.
Beslut om uppsägning, avskedande, omplacering och disciplinär åtgärd fattas av den lokala arbetsgivaren resp. stiftsstyrelsen. Sådant beslut får fattas endast om domkapitlet, som en del av sin tillsyn, prövat att beslutet inte skulle strida mot kyrkoordningens regler om tillsyn från domkapitel och biskop vad gäller lära, utövande av kyrkans vigningstjänst och efterlevnad av vigningslöften.
Nuvarande ordning med tjänstebostäder för kyrkoherdar och komministrar skall bibehållas - i huvudsak oförändrad.
Svenska kyrkans församlingsförbund skall företräda alla församlingar, samfälligheter och stift samt den rikskyrkliga organisationen i frågor om kollektivavtal.
Löneförhandlingarna för präster skall ske på stiftsnivå med yttranderätt för domkapitlet
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt. Justeringar görs genom att bestämmelsen om domkapitlets yttrande före beslut om anställning ersätter "reell behörighetsprövning", genom tillägg av bestämmelse om domkapitlets befogenhetsprövning före beslut om uppsägning, avskedande, omplacering och disciplinär åtgärd samt genom tillägg rörande tjänstebostäder.
Remissinstanserna
I remissformulären finns inte någon specifik fråga hänförlig enbart till "huvudfrågan" om den lokala prästanställningen. Anledning till detta är att utredningen konstaterar att den lokala anställningen av pastoratsprästerna följer av den föreslagna lagstiftningen och för sin del inte funnit skäl föreslå någon ordning som i "huvudfrågan" innebär någon ändring härvidlag. Avsaknaden av en specifik fråga i remissformulären har kritiserats av flera remissinstanser. Remissyttranden i "huvudfrågan" har nu anknutits i första hand till fråga 4, som innefattar bestämmelsen i 2 kap. 10 § att samfälligheten skall vara arbetsgivare för alla anställda. I vissa yttranden har synpunkter framförts i anslutning till 33 kap.
Fråga 4
2 kap. Församlingens uppdrag 8-13 §§
Grundläggande bestämmelser om samfälligheter
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Det bör noteras att angivna procentsatser avser hela fråga 4, där den aktuella bestämmelsen om samfälligheten som arbetsgivare för alla anställda ingår som en del. Av rapporten över remissvaren framgår att om man ser till den i sammanhanget aktuella totalsiffran avseende fråga 4 på kapitelnivå och fråga 8 på paragrafnivå är andelen ja-svar 67 %.
Bland de remissinstanser som har invändningar mot lokal anställning finns såväl de som argumenterar för delat arbetsgivarskap/delade arbetsgivarfunktioner, som de som pläderar för en ren stiftsanställning.
Kyrkans Akademikerförbund anför bl.a. att uppfattningen att prästämbetet endast skulle vara en delegation inom det allmänna prästadömet kommer i radikal konflikt med lutherdomens klara hävdande av prästämbetet som en självständig gudomlig stiftelse. Det är ingen tillfällighet att kyrkan organisatoriskt värnat om den dubbla ansvarslinjens skyldighet till samverkan på lika villkor, vilket betyder att ingen ansvarslinje har varit underställd den andra. De två ansvarslinjerna har utifrån sina uppdrag att samverka med varandra för kyrkans bästa. Först när båda sidor av kyrkans enhet verkar utifrån en kyrkoordningsgiven integritet kan man tala om ett delat ansvar. Man delar aldrig ansvar med arbetsgivaren, utan man är ansvarig inför denne. Kyrkans grundläggande struktur bestående av den episkopala folkkyrkan, den dubbla ansvarslinjen och tillsynen av prästämbetet förutsätter därför att biskop och domkapitel samt stift även efter relationsändringen har kvar nuvarande arbetsgivarfunktioner för församlingsprästerna. Förbundet konstaterar sålunda att det av teologiska utgångspunkter med nödvändighet följer att det regionala arbetsgivaransvar som i dag åligger stift och domkapitel måste överföras till stiftet i den nya organisationen samtidigt som det ansvar som för närvarande är placerat på lokal nivå alltjämt skall tillkomma församling eller kyrklig samfällighet. Förbundets uppfattning är att - mot bakgrund av betydelsen av att Svenska kyrkan bibehåller sin grundläggande karaktär samt att därvid kontinuiteten i den episkopala strukturen består - de arbetsgivarfunktioner som idag utövas av den statliga myndigheten domkapitlet i samband med relationsändringen måste övergå till den regionala enheten stiftet.
Teologiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att förslaget om att prästerna skall vara lokalt anställda innebär en tydlig förskjutning från en episkopal till en kongregationalistisk kyrkouppfattning. Teologiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet anför att den föreslagna kyrkoordningen lämnat den tradition som Svenska kyrkan stått i sedan tidig medeltid. Genom förankringen i svensk arbetsrättslagstiftning och fastställandet av arbetsgivarförhållanden utesluts inte möjligheten att kyrkoråden för första gången får de principiella förutsättningarna för att genom egna beslut avskeda präster med hänvisning till samarbetsproblem.
När det gäller domkapitlen och stiftssamfälligheterna förordar domkapitlet i Karlstad stiftsanställning. Domkapitlet i Strängnäs anser ett bibehållande av nuvarande uppdelning av arbetsgivarfunktionerna är den ordning som bäst motsvarar Svenska kyrkans kyrkosyn och ämbetsteologi. Även domkapitlet i Växjö avvisar en rent lokal anställning.
Övriga domkapitel och samtliga stiftssamfälligheter invänder inte mot grundprincipen i utredningen: en lokal anställning med de sju punkterna i den "samlade lösningen", det s.k. prästpaketet. I flertalet av dessa yttranden förordas dock vissa modifieringar. Domkapitlet i Luleå vill beteckna prästanställningen som "lokal med arbetsgivarbegränsningar".
Åtskilliga församlingar och pastorat har uttalat sig för bibehållande av nuvarande ordning eller för en ren stiftsanställning. Kyrkhults församling anser att domkapitlet och biskopen även fortsättningsvis bör ha arbetsgivaransvaret för prästerna. Detta för att styrka den dubbla ansvarslinjen, predikstolens frihet samt Svenska kyrkans episkopala uppbyggnad i praktiken. Liknande synpunkter anförs av bl.a. Emmaboda, Haverö, Härlunda, Torns, S:t Pauli, Hjälmseryds, Lena, Lurs, Skutskärs, Stenkvista och Mörrums församlingar samt Jönköpings och Dörby-Hossmo kyrkliga samfälligheter. I yttranden från bl.a. Hovsta och Valls församlingar betonas att om pastoraten blir arbetsgivare kan ett beroendeförhållande göra att prästens självständighet hotas. Berga församling anser att såväl präster som diakoner bör vara anställda av stiftet. Medel till prästlönerna kan tillskjutas från prästlönetillgångarna. Skinnskattebergs och Öveds församlingar hör till dem som förordar en stiftsanställning av prästerna. Algutsboda församling ser det som en allvarlig risk att vid en lokal anställning arbetsgivaransvaret kommer att upplevas som alltför betungande för mindre pastorat när man inte har ekonomisk möjlighet att anställa kompetent "arbetsgivarpersonal". Förslaget kan om det genomförs befaras framtvinga stora samfälligheter. Anställning hos stiftsstyrelsen av alla präster - gärna med totalt arbetsgivaransvar även ekonomiskt och tillsynsansvar hos domkapitlet har stora fördelar för församlingslivet. Stiftsstyrelsen kan med hänsyn till behov och inriktning på arbetet förordna präster att tjänstgöra över pastoratsgränser. Prästernas arbetstid blir effektivt utnyttjad och prästernas olika begåvning kan tas i anspråk på rätt plats. Den stiftsanställde prästens ekonomiska oberoende inför den lokala opinionen är något positivt också ur de förtroendevaldas perspektiv och bidrar till saklighet i samarbetet.
Till dem som är negativa till förslaget om en lokal anställning av prästerna hör bl.a. också Vänge, Kungsbacka, Stala, Locknevi, Hovby, Norra Ny, Krogsereds, Kilanda, Vänersborgs, Essinge, Hedvig Eleonora, Bolidens och Torestorps församlingar samt Ramundeboda pastorat.
I yttranden från församlingar och pastorat uttrycks också positiv inställning till utredningsförslaget. Norrtälje församling finner att förändringen från nuvarande dubbla huvudmannaskap är en renodling som enbart kan vara av positiv betydelse för förtroendet mellan församling och anställd. Domkapitlets och biskopens tillsyn bl.a. genom församlingsinstruktionen samt att domkapitlet utfärdar prästlegitimation är en garanti för att rena trosfrågor inte underställs kyrkans förtroendevalda. Värnamo församling anser att det är olämpligt med någon som skall bestämma om anställningen och någon annan som har att svara för arbetsgivarfunktionerna i övrigt. Otydligheten i arbetsgivarbegreppet är troligen orsak till många konflikter inom kyrkan. Enligt Piteå landsförsamling är det möjligt att utveckla en mer kostnadseffektiv organisation med mindre byråkrati då arbetsgivaren är densamma för alla anställda i församling respektive stift. Förslagen stämmer väl överens med det kristna synsättet på människors lika värde inför Gud och kan därför ge möjlighet till större jämlikhet på arbetsplatsen. Konsekvenserna för prästerna, särskilt kyrkoherdarna, bör utredas ytterligare i anslutning till den episkopala strukturen och den dubbla ansvarslinjen.
"Spontanremisser" - enskilt eller i grupp har inkommit från mer än 400 präster (vilka inte ingår i de tal som redovisas i SCB:s material). Ett genomgående drag i dessa är oro för ett beroende av den lokale arbetsgivaren, kyrkorådet, även i sådant som hör till förkunnelsen och ämbetsutövningen i övrigt. Prästen kan drabbas av ingripanden, i sista hand uppsägning, under åberopande av samarbetssvårigheter eller andra personliga skäl och den dubbla ansvarslinjen sätts ur spel. Synpunkterna i övrigt i dessa yttranden ansluter sig i väsentlig utsträckning till den uppfattning som förs fram av Kyrkans Akademikerförbund.
Kvinnliga Prästers Riksförbund och Arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse förordar en ren stiftsanställning. Statstjänstemannaförbundet tillstyrker också stiftsanställning. SKTF finner det angeläget att organisationen är tydlig bl.a. vad avser arbetsgivarrollen och stöder därför förslaget om lokal anställning av prästerna.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund ställer sig bakom utredningsförslaget om en samlad lösning i sju punkter avseende prästernas anställning. Klarlägganden bör dock göras i den mån utredningsförslaget inte gett tydliga besked om kommande villkor. Det finns anledning understryka att församlingarnas och samfälligheternas roll som arbetsgivare vad gäller prästerna omfattas av samma regler inom arbetsrätten m.m. som tillkommer alla andra arbetstagare. Till detta kommer de speciella inomkyrkliga reglerna i kyrkoordningen. Förbundet konstaterar att genom de ytterligare klarlägganden som gjorts i regeringens skrivelse till årets kyrkomöte reglerna blir entydiga för samtliga anställdas övergång till den nya arbetsgivaren.
Skara stiftssamfällighet avvisar inte utredningens förslag vad gäller prästanställning men anser att förslaget har aspekter som inte är tillfredsställande belysta. Till dessa hör pastoratens kompetens- och personalmässiga beredskap för att hantera de tillkommande uppgifter som ett överförande av personaladministrationen även för prästerna innebär. De största pastoraten har måhända resurserna och kompetensen medan de mindre enheterna redan signalerat att man känner uppgiften som en börda. Det är angeläget att beakta den lokala oron kring denna fråga.
Växjö stiftssamfällighet - som ser fördelar i en lösning med stiftsanställning- framhåller att om man ändock väljer anställning på lokal nivå måste i kyrkoordningen någon möjlighet ges för stiften att utifrån sitt ansvar få inskrivet ekonomiska och verksamhetsmässiga möjligheter till lösning av uppsägningsproblematik, rehabiliteringsåtgärder, fortbildning m.m. för prästerskapet. Detta är ändå en så specifik grupp eftersom biskop och domkapitel, utifrån utgångspunkten om en episkopal kyrka i kyrkoordningen ges ansvar rörande tillsynen av ämbetet. Det måste i kyrkoordningen fastställas ordningar för hur stiften skall ha rätt att fatta vissa beslut om förflyttningar m.m., möjlighet att anordna obligatorisk fortbildning m.m. För detta krävs vidare en författningsreglerad skyldighet att anvisa medel för fullgörande av dessa uppgifter, antingen genom att kyrkofonden ålägges att tilldela stiften medel eller att stiftsfullmäktige åläggs att i budgeten anvisa medel för dessa uppgifter. I annat fall finns ingen garanti för att stiftsstyrelsen och domkapitel och först och främst biskopen kan fullgöra sina uppgifter i förhållande till prästerna i stiftet.
Domkapitlet i Luleå och Luleå stiftssamfällighet anser att principen att man är anställd på den nivå och i den organisation där man har sina huvudsakliga arbetsuppgifter är en naturlig utgångspunkt för den organisation som skall gälla för Svenska kyrkan från år 2000. En sådan ordning innebär också att vissa fördelar uppnås i jämförelse med den ordning som gäller idag. Bland fördelarna märks bl.a.:
_ prästernas integrerade roll i samverkan med övrig personal och förtroendevalda blir mycket tydlig
_ ansvarsfördelningen mellan kyrkoherde och kyrkoråd klargörs
_ kyrkoherdens direkta chefs- och ledningsansvar för församlingens "kärnverksamhet" liksom även tillsyns- och samordningsansvar för all verksamhet i församlingen klargörs
_ all personal i församlingen får samma arbetsgivare, vilket ger bättre förutsättningar för enhetliga kollektivavtal för alla personalgrupper
_ alla arbetsgivarfunktioner är i princip samlade på en hand - (med de inskränkningar vad beträffar den prästerliga ämbetsutövningen som följer av utredningsförslagen och de kompletteringar som domkapitlet/stiftssamfälligheten nedan anger)
_ man riskerar inte någon sammanblandning av arbetsgivarroll och tillsynsroll.
Domkapitlet och stiftssamfälligheten kan också se vissa nackdelar med en sådan ordning, bl.a. följande:
_ stiftets ansvar för och möjligheter att genom omplacering av präster bidra till att lösa personalkonflikter där präster är inblandade upphör
_ den möjlighet som idag finns att se hela stiftet som en gemensam och sammanhållen "arbetsmarknad" för prästerna, genom att endast en part - stiftet genom domkapitlet - utövar arbetsgivarfunktionerna går förlorad
_ ansvaret för rekrytering till lediga prästtjänster - inklusive behovet av vikarier för längre eller kortare tid - kommer i huvudsak att vara ett lokalt ansvar
_ några reella sanktionsmöjligheter, förutom via "prästlegitimationen" kommer inte att finnas att tillgå för stiftet
_ eftersom stiftets uppgift visavi prästerna (och diakonerna) inskränker sig till tillsynsfunktioner (samt främjande- och utvecklingsuppgifter gentemot församlingarna som helhet) har stiftet mycket begränsade möjligheter att vidta åtgärder om en församling väljer att låta en "deslegitimerad" präst eller diakon fortsätta tjänstgöra i sin ursprungstjänst
Även om dessa nackdelar inte skall förringas menar stiftssamfälligheten att fördelarna uppväger nackdelarna. Man ser det vidare som naturligt och självklart att stiftets resurser kan och skall användas för att ur ett främjande- och utvecklingsperspektiv aktivt medverka i den lokala arbetsgivarens ansvarstagande för dessa och andra frågor som rör personaladministration, fortbildning och personalutveckling.
Domkapitlet och stiftssamfälligheten tillstyrker utredningens huvudförslag angående prästanställning och konstaterar att de inomkyrkliga villkor som utredningen redovisar för en samlad lösning ger nödvändiga grundläggande förutsättningar för att huvudmålsättningen att bevara den dubbla ansvarslinjens princip kan uppnås. Det är väsentligt för helheten att de villkor som angivits ses tillsammans och att inte något av dessa kan undvaras eller i avgörande grad förändras för att de grundläggande villkor som måste förenas med en lokal anställning inom ramen för ett bibehållet samband med stiftet genom biskop och domkapitel skall kunna upprätthållas.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Grunderna för och den principiella inriktningen av vårt förslag - att bevara den episkopala strukturen och den dubbla ansvarslinjen - har redovisats i det föregående. Vi finner det angeläget med en ordning som både ger möjligheter till reell tillsyn för stiftet/trossamfundet över hur kyrkans vigda tjänare fullgör sina uppdrag och främjar (bättre) samverkan mellan demokratisk organisation och kyrkans vigningstjänst. Vi har haft att beakta de förutsättningar för vårt arbete som utgörs av legala begränsningar.
Vi har inte bedömt det möjligt eller lämpligt med en modell med ett delat arbetsgivarskap eller med en modell där arbetsgivarfunktionerna är uppdelade i en sådan omfattning eller på ett sådant sätt att det kan göras gällande att det i realiteten är fråga om ett delat arbetsgivarskap. I sammanhanget kan noteras att det även i betänkandet Svenska kyrkans personal (SOU 1997:44) anfördes att "det är nödvändigt att arbetsgivaransvaret för varje personalkategori är odelat"(sid. 204 f). -"Det måste vara alldeles entydigt vilket organ som har det yttersta ansvaret och det bör inte komma ifråga att det ansvaret delas. Arbetstagarna och myndigheterna måste veta vem som ansvarar för exempelvis jämställdhet och arbetsmiljö."
Vi har funnit övervägande skäl tala för att arbetsgivarskapet för församlingsprästerna bör ankomma på församlingen/samfälligheten. Det är ju också - jämfört med en ren stiftsanställning - den ordning som bäst anknyter till vad som nu gäller. En ren stiftsanställning skulle innebära en nyordning för svensk kyrkotradition. Redan under medeltiden fanns ett lokalt ansvarstagande för sockenprästens anställning och avlöning.
Ett lokalt arbetsgivarskap för församlingsprästerna har flera fördelar bl.a. när det gäller samverkan med övriga anställda och med förtroendevalda, i fråga om ansvarsfördelningen t.ex. när det gäller arbetsmiljöfrågorna som kan bli tydlig och när det gäller att renodla tillsynen över utövandet av kyrkans vigningstjänst, skild från arbetsgivarrollen. Vi finner det liksom utredningen naturligt att från detta utgångsläge finna regler som bevarar den dubbla ansvarslinjen och den episkopala strukturen.
En modell med en stiftsanställning av alla präster skulle som redan nämnts innebära att en månghundraårig tradition skulle brytas och - som anförts i utredningen - en kraftig förskjutning av den ekonomiska tyngdpunkten och inflytandet i Svenska kyrkan. Etablerandet av en stiftsanställning skulle endast kunna komma till stånd genom en frivillig övergång av varje enskild präst. Möjligheten till en fristående tillsynsfunktion över ämbetsutövningen skulle bortfalla.
Vi har även särskilt prövat möjligheten till stiftsanställning av kyrkoherdarna, ett alternativ som också det berörts i utredningen. Vi har dock inte funnit skäl förorda en sådan lösning. Anledning härtill är bl.a. att åtskilliga problem uppkommer om inte samtliga kyrkoherdar accepterar erbjudande om övergång till stiftsanställning, att ansvarsfördelningen mellan kyrkoråd och kyrkoherde, särskilt vad gäller arbetsmiljöfrågor, blir otydlig, att avståndet mellan kyrkoherdar och komministrar ökar samt att systemet blir svårhanterligt bl.a. i personaladministrativt hänseende. Vidare skulle skillnaden överbetonas mellan kyrkoherdes ansvar i kyrkans vigningstjänst och prästs ansvar i denna tjänst.
Vi föreslår i likhet med utredningen en ordning med lokal anställning av församlingsprästerna. En nödvändig förutsättning är dock en tydlig tillsynsfunktion hos biskop och domkapitel som slår vakt den episkopala strukturen och den dubbla ansvarslinjen. Vi konstaterar att en majoritet av remissinstanserna tillstyrker detta förslag och att av dem som påyrkar "justering" den helt övervägande majoriteten önskar justeringar i syfte att ytterligare förstärka inslaget av dubbel ansvarslinje och episkopal struktur. Med anledning av de synpunkter som framförts har vi funnit skäl göra vissa tillägg till utredningens förslag.
7.1.3 Ansvarsfördelningen mellan kyrkoråd och kyrkoherde. Vissa frågor om församlingsinstruktionen. Minimiantalet präster i ett pastorat
Centralstyrelsens förslag: Kyrkoherdens ställning klargörs genom reglering i kyrkoordningen av den dubbla ansvarslinjen.
Det skall finnas en församlingsinstruktion.
Stiftsstyrelsen skall besluta om minimiantalet präster som skall finnas anställda hos pastoratet.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt.
Remissinstanserna
Fråga 38
33 kap. 1-4 §§ Kyrkans anställda
Bestämmelser om bemanningsorganisation för församlingar, stift och den nationella nivån
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Bestämmelserna om församlingsinstruktion finns i 56 kap. 5 § kyrkoordningsförslaget. En samlad redovisning av remissinstansers synpunkter på församlingsinstruktionen i olika hänseenden återfinnes under avdelning 13. Som där framgår svarar totalt 78 % ja till förslaget. Här berörs endast synpunkter relaterade till församlingsinstruktionens roll vad avser prästernas anställningsförhållanden.
Domkapitlet i Härnösand och Härnösands stiftssamfällighet anser att kyrkorådets uppgift enligt 2 kap. 6 § andra stycket bör anges till "att ha omsorg om församlingslivet och verka för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd i enlighet med församlingsinstruktionen"
I samma remissyttranden anförs vidare att begreppen "leda" och "ha tillsyn" som används i såväl 6 och 7 §§ behöver förtydligas eftersom de betyder olika när det gäller kyrkorådet och kyrkoherden. Stiftssamfälligheten föreslår "att kyrkorådet ansvarar för och samordnar församlingens förvaltning" samt "att kyrkoherden leder församlingens verksamhet". När kyrkoherdens ledningsansvar begränsas till församlingens grundläggande uppgifter skapas en oklarhet i ledarskapet. Begreppet andlig ledare är dessutom svårt att definiera.
I anslutning härtill kan noteras att domkapitlet i Härnösand anser att bestämmelsen i 56 kap. 10 § (om beslutsprövning) bör utökas med en femte punkt "med innebörden att en prövningsgrund införs som vilar på att ett beslut har tagits som strider mot en utfärdad församlingsinstruktion".
Domkapitlet i Luleå och Luleå stiftssamfällighet betonar att det är angeläget att tydligt ange vilka arbetsgivarfunktioner - utöver nuvarande - som överförs till pastoratet och att därigenom klargörs vilka arbetsgivarfunktioner som inte skall handhas av kyrkorådet. Domkapitlet och stiftssamfälligheten utgår från att självständigheten i ämbetsutövningen är reell, dvs. att detta är en fråga för prästens arbetsledare att hantera och ansvara för i relation till den episkopala tillsyn som prästen själv står under. Kyrkoherdens relation till stift och stiftsledning bör förtydligas samtidigt som också kyrkoherden i sin chefsroll ges ett tydligare stöd genom att kontraktsprosten ges uppgifter av såväl personalvårdande som arbetsledande karaktär i förhållande till kyrkoherdarna inom resp. kontrakt.
Församlingsinstruktion och tjänstgöringsföreskrifter för präster bör vara separata dokument som utformas och fastställs på det sätt som utredningen föreslår, dvs. i en samverkan mellan kyrkoherde, kyrkoråd och domkapitel. Församlingsinstruktionerna bör innehålla huvudpunkterna i församlingens pastorala program för sin verksamhet. Det är viktigt att denna beskrivning blir konkret och målinriktad och därmed också riktningsgivande. Det är inte självklart enkelt att kombinera ett sådant dokument med en detaljerad beskrivning av prästernas ämbetsutövning i form av tjänstgöringsföreskrifter, en beskrivning som i allt väsentligt bör motsvara de föreskrifter som finns idag. Dessutom blir det konstigt att prästernas men inte andra medarbetares befattningsbeskrivningar och instruktioner förs in i dokumentet. Många andra medarbetares arbetsuppgifter har en lika stark anknytning till församlingsinstruktionens ämnesområden som prästernas.
Kyrkans Akademikerförbund anför att vad som i utredningen sägs om att kyrkoherden i egenskap av ansvarig för tillsynen till domkapitlet skall anmäla beslut av församlingen som innebär en avvikelse från kyrkans tro och lära medför att kyrkoherden skall övervaka och kontrollera det organ som i betydande utsträckning har att svara för arbetsrättsliga åtgärder mot honom eller henne. Detta skapar en i arbetsmiljöhänseende oacceptabel situation för kyrkoherden. Det ligger i sakens natur att man inte av en anställd kan fordra att vederbörande - med risk för missaktning och betydande motsättningar - aktivt skall lämna graverande uppgifter om det organ som disponerar över anställningen. Väljs i stället lösningen att de väsentligaste arbetsgivarfunktionerna visavi kyrkoherden utövades av stiftet undviker Svenska kyrkan att redan inledningsvis åstadkomma en bestående konflikt i organisationen.
I övrigt anser förbundet att det är betydelsefullt att ramarna för kyrkorådets respektive kyrkoherdens uppgifter ges ett tydligare innehåll än som kommit till uttryck i förslaget till kyrkoordning. Viktigt är även att klargöra kyrkoherdens chefsställning i relation till övriga anställda för att därigenom undvika missförstånd om befogenheter och ansvarsområden.
SKTF stöder det förtydligande som skett vad gäller kyrkoherdens roll som andlig ledare. Det är synnerligen angeläget att klargöra kyrkoherdens roll då det erfarenhetsmässigt har visat sig att den nuvarande otydligheten i organisation lätt leder till konflikter.
Arbetarskyddsstyrelsen anför att eventuella krav från Yrkesinspektionen på arbetsmiljöåtgärder, i sista hand vid viteshot, kommer att riktas mot församlingar och samfälligheter. Ansvaret gäller även den prästerliga personalen och även kyrkoherdens arbetsledning. De kommer inte att kunna avvisas med motiveringen att kyrkorådet eller nämnden inte disponerar över frågan eftersom de skyldigheter som av riksdagen stiftad lag, i detta fall arbetsmiljölagen (1977:1160), ålägger en arbetsgivare inte kan upphävas genom kyrkoordningen. För att undvika kollision mellan arbetsmiljölagen och kyrkoordningen är det nödvändigt att klarhet skapas om vem som har ansvar för olika frågor och hur beslut kommer till vid oenighet. Styrelsen ifrågasätter om det inte är möjligt, utan att rubba kyrkoherdens ansvar och domkapitlets tillsynsansvar för inriktningen i stort, att ge kyrkoråd eller nämnd ett klart ansvar - kombinerat med befogenheter - för de frågor som i arbetsmiljölagens mening faller under begreppet arbetsmiljö, inklusive t.ex. frågor om arbetsmängd, arbetstidsförläggning, utbildning och arbetsanpassning.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund konstaterar bl.a. att församlingen/samfälligheten har det fulla arbetsgivaransvaret inklusive arbetsmiljöansvaret för all personal. Förbundet erinrar också om att i den gemensamma rekommendationen 1995 ingår ett avsnitt om hur konflikter och oenighet i olika frågor mellan kyrkoråd och kyrkoherde skall behandlas. En motsvarande "konflikthanteringsordning" bör enligt förbundet finnas med som motivtext till aktuell bestämmelse i kyrkoordningen.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Ansvarsfördelningen kyrkoråd - kyrkoherde. Församlingsinstruktionens roll
I åtskilliga remissyttranden har påtalats behovet av att ansvarsfördelningen mellan kyrkoråd och kyrkoherde förtydligas.
Kyrkoherdens övergripande ansvar handlar om andlig ledning, samordning och tillsyn som utflöde av kyrkoherdens ämbetsansvar (SKU 1998:6 sid. 121) Det syftar till att all verksamhet skall bedrivas i perspektiv av kyrkans grundläggande uppgift och uppdrag som avser förkunnelse och sakramentsförvaltning. Detta ansvar kommer bl.a. till uttryck i det självskrivna ledamotskapet i kyrkorådet. Kyrkoherdens övergripande ansvar innebär inte att kyrkoherden överordnas kyrkorådet. Ansvaret kan inte delegeras.
Kyrkorådet har å sin sida ett övergripande ansvar - bl.a. ekonomiskt - för all församlingens verksamhet. Detta innebär dock inte endast att ställa resurser till förfogande för de av kyrkoherden ledda verksamheterna. Kyrkorådet måste också ges insyn och inflytande i dessa verksamheter. Detta får dock inte innebära att kyrkorådet överordnas kyrkoherden.
Kyrkoherden har ett direkt ledningsansvar för församlingens verksamhet i fråga om gudstjänst, undervisning, diakoni och mission.
I betänkandet SKU 1998:6 sid. 85-86 ges ett åskådningsexempel på ansvarsfördelningen vad gäller församlingens gudstjänstverksamhet. Där framhålls att de samlade ställningstagandena bör vävas samman till en helhet i församlingsinstruktionen.
Församlingar och samfälligheter är arbetsgivare för alla lokalt anställda. Till följd av Svenska kyrkan inte är ett kongregationalistiskt trossamfund och utifrån kyrkans episkopala struktur finns i kyrkoordningen bestämmelser som medför inskränkningar i de kyrkliga arbetsgivarnas självbestämmande. För den lokala nivån gäller det främst befattningar som innehas av dem som utövar ett uppdrag inom kyrkans ämbete. Det finns också fortsättningsvis viss specialreglering avseende kyrkomusikertjänsterna.
Den närmare inriktningen och innehållet i de lokalt inrättade befattningarna - förutom beträffande kyrkoherde - beslutas lokalt. Härvid ger församlingsinstruktionen besked om vad som skall utföras på de områden som hör till församlingens grundläggande uppgift. Arbetsledningen för dem som arbetar med gudstjänst, undervisning, diakoni och mission utövas med stöd av bestämmelser i kyrkoordningen av kyrkoherden. För andra anställda kan kyrkoherden också vara arbetsledare, men då på uppdrag direkt från den lokala arbetsgivaren.
När det gäller frågor som i arbetsmiljölagens mening faller under begreppet arbetsmiljö och/eller skall bli föremål för förhandling enligt MBL åligger det den som har beslutanderätten i ärendet att ansvara för att bestämmelserna ifråga iakttas. Kyrkoherden har alltså detta ansvar i sådana ärenden där beslutanderätten delegerats till henne eller honom av kyrkorådet.
De som är anställda i Svenska kyrkans församlingar fullgör alla sina arbetsuppgifter i syfte att fullfölja det gemensamma uppdraget. Detta kräver samverkan och samordning. Kyrkoherdetjänsten är en chefstjänst i ett pastorat. Med hänsyn härtill och till det särskilda prästerliga ansvaret för det överordnade syftet med all församlingsverksamhet är det naturligt att det övergripande samordningsansvaret avseende de anställda vilar på kyrkoherden.
Det prästerliga ansvaret avser det uppdrag prästen får och tar emot i prästvigning. Vad gäller kyrkoherdens ledningsansvar har kyrkan genom kyrkohandbokens ordning för mottagande av kyrkoherde angivit vad detta avser. I inledningsorden till denna ordning sägs om kyrkoherdens särskilda uppdrag följande:
Kyrkoherden har [därtill] ett särskilt ansvar för pastoratet.
Kyrkoherdens uppgift är
att vara församlingens/församlingarnas andlige ledare
och tillsammans med (övriga präster och) de förtroendevalda tillse
att allt sker med god ordning
och efter Guds vilja.
Kyrkoherden skall planera och samråda,
uppmuntra och inspirera medarbetarna,
fördela uppgifterna i församlingen
och verka för församlingens tillväxt i tro på Herren.
Med utgångspunkt från ordningen för mottagande av kyrkoherde kan den uppgift som åligger kyrkoherden betecknas som ett övergripande samordnings- och tillsynsansvar. Detta behöver inte och kan som regel inte i större pastorat innefatta ett direkt arbetsledarskap för all personal. I ett stort pastorat med många anställda och med församlingar eller distrikt som fungerar relativt självständigt behöver det ligga ett arbetsledaransvar på flera befattningar. Samma förhållande gäller beträffande större samfälligheter med en differentierad och specialiserad förvaltningsorganisation. Detta hindrar dock inte, att det för helheten kan och behöver finnas en övergripande samordnings- och tillsynsfunktion. Härvid skiljer sig inte den kyrkliga arbetsorganisationen från vad som gäller i samhället i övrigt.
Tillsynen över "att allt sker med god ordning och efter Guds vilja" måste avse hela den kyrkliga verksamheten oavsett om den organisatoriska ramen är en församling, ett flerförsamlingspastorat eller en annan samfällighet. När det råder oenighet mellan kyrkoherden och den som har ett chefsansvar för en del av verksamheten (t.ex. kanslichef, kyrkogårdschef) förs ärendet för avgörande till det förtroendevalda organ under vilket den andra chefen sorterar. Det övergripande samordnings- och tillsynsansvar som givits kyrkoherden som andlig ledare innefattar skyldigheten och befogenheten att ingripa med påpekanden, råd och anvisningar. Om dessa inte följs har kyrkoherden - i den mån det gäller områden där kyrkoherden inte har det direkta ledningsansvaret - att påkalla det beslutande organets ingripande eller vända sig till domkapitlet. Att i det övergripande ansvaret också skall ingå att till domkapitlet för bedömning föra sådana beslut som enligt kyrkoherdens mening är felaktiga i så "kvalificerad" grad att de innebär en avvikelse från kyrkans tro och lära anser vi uppenbart och något som gäller redan idag. Någon ändrad omfattning av denna uppgift är inte avsedd.
Om det visar sig att kyrkoherden inte kan ha det övergripande samordnings- och tillsynsansvaret eller den direkta arbetsledningen innebär detta att han/hon inte kan fullgöra sin uppgift att vara kyrkoherde. Det är då ingen lösning att frånta kyrkoherden vissa uppgifter, eftersom detta skulle innebära att uppgiften som kyrkoherde inte längre kan fullgöras fullt ut. I dessa fall måste det åligga kyrkoråd och domkapitel att gemensamt söka en lösning. Erfarenheterna visar tydligt på behovet av att kyrkoråd och domkapitel ingriper i ett tidigt skede för att uppkommande problem om möjligt skall kunna lösas i samförstånd.
Sambandet mellan nuvarande tjänstgöringsföreskrifter för präster och församlingsinstruktionen har tagits upp i en del remissyttranden. Vi finner därför anledning närmare redovisa vår syn på denna fråga.
I nuvarande "tjänstgöringsföreskrifter för präster" (förordningen (1992:997) om biskops- och prästtjänster, 19-21 §§) ingår föreskrifter om gudstjänstlivets dimensionering. Det är enbart dessa delar av de nuvarande tjänstgöringsföreskrifterna som föreslås ingå i församlingsinstruktionen, omformade och riktade till församlingen (SKU 1998:6 s. 49).
Den föreslagna övergångsbestämmelsen nr 13 att de tjänstgöringsföreskrifter som gäller vid utgången av 1999 skall fortsätta gälla som församlingsinstruktion för en församling till dess en ny församlingsinstruktion har utfärdats åsyftar mot bakgrund av vad nyss sagts enbart de delar av tjänstgöringsföreskrifterna som avser frågor som skall regleras i församlingsinstruktionen, dvs. föreskrifterna om gudstjänstlivets dimensionering. Av uttrycket "gälla som församlingsinstruktion för en församling" (understruket här) framgår att bestämmelsen inte avser den arbetsrättsliga regleringen. (SKU 1998:6 s. 86). Församlingsinstruktionen reglerar vilka uppgifter som ankommer på församlingen.
Vad gäller "tjänstgöringsföreskrifter" i egentlig mening, innebärande en reglering av arbetsuppgifter för innehavare av enskilda anställningar ("tjänster") förutsätts dessa hanteras enligt arbetsrättsliga regler (innefattande förhandlingsskyldighet enligt MBL). För övriga kategorier anställda finns idag befattningsbeskrivningar/motsv. fastställda i sådan ordning.
Vi anser det inte förenligt med domkapitlets roll som ett fristående tillsynsorgan att några "tjänstgöringsföreskrifter"/motsv. skall utfärdas av domkapitlet eller i ett dokument fastställt i samma ordning som församlingsinstruktionen.
Såvitt vi kan bedöma kommer domkapitlet utifrån den föreslagna samlade lösningen inte att ha att fatta några beslut där förhandlingsskyldighet enligt MBL föreligger.
Mot bakgrund av den ställning som kyrkoherden har utifrån sitt särskilda ansvar och den grundprincip som ligger bakom den s k dubbla ansvarslinjen anser vi inte att det för kyrkoherden skall fastställas några särskilda tjänstgöringsföreskrifter eller någon "befattningsbeskrivning". Vilka uppgifter som ankommer på kyrkoherden skall komma till uttryck genom bestämmelser i kyrkoordningen och med stöd av denna utfärdade bestämmelser. Här spelar församlingsinstruktionen en viktig roll. Vad nu sagts innebär givetvis inte att arbetsgivaren skall avstå från att vidta åtgärder om en kyrkoherde missköter sina uppgifter. Om det handlar om fullgörandet av uppgifter knutna till utövandet av kyrkans vigningstjänst är det naturligt att biskopen och domkapitlet uppmärksammas på detta. Om det handlar om försummelser i övrigt får det förutsättas att åtgärder med stöd av kollektivavtal eller arbetsrättslig lagstiftning skall kunna vidtas av arbetsgivaren, församlingen/samfälligheten. Vi återkommer i det följande till frågan om domkapitlets inflytande i sådana fall.
Förslag till bestämmelser om kontraktsprostens ställning och uppgifter ingår i andra avdelningen och motiveras närmare där. Med anledning av synpunkter som framkommit under remissbehandlingen skall dock här beröras några frågor om kontraktsprostens roll i relation till kyrkoherdarna.
Kontraktsprosten skall i sitt kontrakt biträda biskopen med ledningen och tillsynen och vid visitationerna i församlingarna samt på biskopens uppdrag visitera församlingar. Utifrån denna uppgift kan det vid uppkommande oenighet mellan kyrkoherde och kyrkoråd i vissa fall vara lämpligt att kontraktsprosten informeras för att ges möjlighet söka bidra till en lösning av tvisten. I uppgiften som kontraktsprost ingår dock inte att vara arbetsledare för kyrkoherdarna.
Vi anser det inte finnas skäl att som domkapitlet och stiftssamfälligheten i Härnösand föreslagit ange kyrkorådets uppgift enligt 2 kap. 5 § andra stycket till "att ha omsorg om församlingslivet och verka för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd i enlighet med församlingsinstruktionen". En sådan bestämmelse skulle kunna få en inskränkande verkan eftersom församlingsinstruktionen visserligen är viktig men dock endast en del av det samlade regelverket. Utifrån samma synsätt anser vi inte att någon särskild beslutsprövningsgrund avseende att ett beslut strider mot utfärdad församlingsinstruktion erfordras. Det som enligt kyrkoordningen lagts fast i en församlingsinstruktion kan dels tjäna som underlag för biskops och domkapitels aktiva tillsyn, dels ge grund för begäran om beslutsprövning från den part lokalt som känner sig förfördelad. De prövningsgrunder som anges i 57 kap. 10 § omfattar enligt vår uppfattning alla beslut som strider mot någon del av det samlade regelverket.
Minsta antal anställda präster i pastoratet
Utredningsförslaget att stiftsstyrelsens beslut om indelning i församlingar och pastorat även skall innefatta beslut om hur stor prästorganisation som minst skall finnas i respektive pastorat samt att miniminivån vid ingången av år 2000 skall vara den organisation som gäller under 1999 har vunnit brett stöd bland remissinstanserna. Vårt förslag överensstämmer med utredningens.
Präster anställda hos stiftet
I enlighet med utredningsförslaget föreslår vi att stiftsstyrelsen skall bestämma det antal präster (stiftsadjunkter, kontraktsadjunkter och pastorsadjunkter) som skall finnas anställda hos stiftet. Beslut om tillsättning, vikariat, omplacering och ledigheter ankommer liksom personaladministrativa uppgifter i övrigt (bl.a. utfärdande av anställningsbevis) avseende präster som är anställda hos stiftet på stiftsstyrelsen, med möjlighet till delegation.
Biskopen är arbetsledare för de stiftsanställda präster och den personal i övrigt inom stiftsorganisationen som är direkt underställda honom eller henne. Biskopen har arbetsmiljöansvar för dessa och kan, beroende på interna instruktioner, ha sådant ansvar även för andra stiftsanställda präster. Det övergripande arbetsmiljöansvaret ankommer på stiftsstyrelsen, med möjlighet till delegation.
När det gäller ärenden som skall bli föremål för förhandling enligt MBL åligger det stiftsstyrelsen att ansvara för att bestämmelserna ifråga iakttas. Biskopen har detta ansvar i sådana ärenden där beslutanderätten delegerats till honom eller henne av stiftsstyrelsen.
Domkapitlets tillsynsfunktion är densamma beträffande stiftsanställda präster som beträffande kyrkoherdar och komministrar. Därav följer t.ex. att bestämmelserna om yttrande av domkapitlet före beslut om anställning samt om domkapitlets befogenhetsprövning inför beslut om uppsägning m.m. gäller även här.
Beslut om anställning som pastorsadjunkt fattas av stiftsstyrelsen efter samråd med domkapitlet.
7.1.4 Behörighet för anställning som präst och för innehav av sådan anställning. Yttrande av domkapitlet före beslut om anställning.
Centralstyrelsens förslag: I kyrkoordningen förs in bestämmelser i huvudsak motsvarande dem som nu gäller om vem som är behörig att anställas som präst.
Innan någon anställs skall domkapitlet yttra sig över de behöriga sökandena utifrån de särskilda krav som befattningen ställer.
Endast den som är behörig att utöva uppdraget som präst får inneha anställning som präst.
Utredningens förslag: Bestämmelsen om domkapitlets yttrande före beslut om anställning ersätter förslaget om "reell behörighetsprövning". I övrigt överensstämmer utredningsförslaget i huvudsak med vårt.
Bestämmelserna finns i 33 kap. 8-9 §§ utredningsförslaget.
Remissinstanserna
Fråga 40
33 kap. Kyrkans anställda 6-11, 13 §§
Bestämmelser om särskilda villkor för att få och inneha en anställning
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Förslaget stöds av en majoritet av remissinstanserna. Av rapporten över remissvaren framgår att om man ser till den i sammanhanget aktuella totalsiffran avseende fråga 40 på kapitelnivå och frågorna 211-212 på paragrafnivå är andelen ja-svar 77 %.
Domkapitlet i Strängnäs anser att förslaget är välmenande men inte genomtänkt. Det kan inte uteslutas att en person som domkapitlet förklarat behörig visar sig inte ha tillräcklig kompetens och lämplighet för befattningen. I ett sådant fall har domkapitlet varken möjlighet eller skyldighet att ta ansvar för ett olyckligt tillsättningsbeslut. Pastoratet å sin sida kan hävda att man beslutat tillsätta tjänsten med en person som prövats kompetent och lämplig. De instanser som beslutar om en anställning måste ha både möjlighet och skyldighet att ta ansvar för sina beslut.
Rätten att överklaga ett beslut att ej behörigförklara en sökande torde inte kunna ifrågasättas men följden kommer sannolikt att bli att i det närmaste alla sådana beslut förs till besvärsnämnden. Eftersom behörighetsprövningen skall göras i relation till för den aktuella tjänsten specifika krav kommer besvärsnämndens beslut inte att få prejudicerande verkan. Besvärsnämnden kommer i praktiken att få fatta nästan alla beslut som innebär att någon förklaras obehörig. Reglerna om "reell" behörighetsprövning bör inte införas i kyrkoordningen. Därmed bortfaller ett av de förslag som utredningen framlagt för att uppfylla villkoren för pastoratsanställning av prästerna.
Stockholms stiftssamfällighet avstyrker förslaget om behörighetsförklaring av domkapitlet inför tillsättande av varje tjänst. Det är ett omyndigförklarande av tillsättande myndighet. När lärartjänst idag tillsätts har tillsättande arbetsgivare att följa utfärdade behörighetskrav. Så bör kunna ske också i framtidens kyrka. Vid åsidosättande kan överprövning ske hos domkapitlet. En gång präst alltid behörig till komministratur. Bör även gälla diakon, om behörighetskrav införs i kyrkoordningen. Krav på domkapitlets behörighetsprövning bör begränsas till tillsättning av domprost- och kyrkoherdetjänster.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Utredningens förslag om s.k. "reell behörighetsprövning" har tillstyrkts av en majoritet av remissinstanserna. Även vi anser det viktigt att till grund för ett beslut om anställning som präst - liksom för andra befattningar - ligger inte enbart uppfyllandet av vissa generellt utformade behörighetskrav utan också hänsynstagande till särskilda krav i den aktuella befattningen. Flera faktorer motiverar sådana överväganden. Innehållet i befattningarna varierar, bl.a. beroende på verksamhetsområdets omfattning och befattningens ställning i organisationen. I vissa fall föreligger behov av specialkompetens. Med hänsyftning på "specialbefattningar" som sjukhuspräst, som präst för verksamhet på teckenspråk, finska eller annat språk eller som präst i en samarbetskyrka o.likn. föreslår vi därför en bestämmelse om att domkapitlet får besluta om särskilda villkor för att någon skall kunna anställas på en viss befattning. Vid varje beslut om anställning måste också den sökandes möjligheter att fullgöra de uppgifter som ingår i befattningen bedömas utifrån vederbörandes kvalifikationer vad gäller utbildning och erfarenhet m.m.
För att församlingens verksamhet skall kunna bedrivas på bästa sätt är tillgången till kvalificerad och för uppgiften lämplig personal av största vikt. Det är angeläget att rekryteringar grundas på ett genomarbetat underlag. Med hänsyn till domkapitlets roll som tillsynsorgan inte bara över dem som har ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst utan också över församlingarna i deras fullgörande av sin grundläggande uppgift är det motiverat att domkapitlet i här aktuellt hänseende tillförsäkras ett inflytande. Vi föreslår därför, med viss modifiering av utredningens förslag, en bestämmelse om att innan någon anställs som präst domkapitlet skall yttra sig över de behöriga sökandena utifrån de särskilda krav som befattningen ställer.
Vi finner det naturligt att domkapitlet vid bedömningen av sådana särskilda krav beaktar både faktorer som i sina huvuddrag kan vara gemensamma för flera befattningar och förhållanden som kan vara specifika för den enskilda befattningen. Kompetens som arbetsledare, förvärvad genom utbildning och/eller praktisk erfarenhet, är generellt viktig i fråga om kyrkoherdebefattningar. Förutsättningar vad gäller verksamhetsområdets storlek och organisatoriska uppbyggnad m.m. kan vara likartade för flera befattningar inom såväl kyrkoherde- som komministerkategorin. I underlaget för bedömningen av specifika krav och önskemål beträffande den enskilda befattningen skall ingå en av pastoratet upprättad sökprofil. Om det i församlingsinstruktionen anges särskilda krav för befattningen skall dessa givetvis iakttas.
Vi förutsätter att domkapitlet ger yttrandet en sådan utformning att domkapitlets uppfattning kommer till tydligt uttryck. Detta är inte tänkt att ske genom någon inbördes rangordning av alla sökande men det är inte tillfredsställande med en mera allmän formulering som kan tyda på att domkapitlet inte ingående prövat frågan.
Skälen till att vi något modifierat utredningens förslag är i huvudsak två. Det ena är att begreppet "behörig" allmänt uppfattas som mera knutet till uppfyllandet av formella krav av generell natur för en viss kategori av befattningar än till resultatet av en bedömning som kan variera vad avser enskilda befattningar inom denna kategori. Det andra är det i remissbehandlingen påtalade förhållandet att domkapitelsbeslut att som resultat av en "reell behörighetsprövning" förklara en sökande obehörig kan förväntas i stor utsträckning föras till Svenska kyrkans överklagandenämnd. Dess avgöranden skulle inte få prejudicerande verkan eftersom prövningen gäller behörighet relaterad till särskilda krav för den aktuella befattningen. En betydande tidsutdräkt och komplikationer i övrigt i tillsättningsförfarandet skulle kunna uppstå. Motsvarande problem undviks om domkapitlets inflytande i stället kommer till uttryck genom en bestämmelse om obligatoriskt yttrande innan någon anställs. Domkapitlets yttrande enligt nuvarande bestämmelser i 33 kap. 15 § kyrkolagen vid tillsättning av kyrkoherde- eller komministertjänst kan inte överklagas. I analogi härmed förutsätts ett yttrande enligt bestämmelse i kyrkoordningen inte heller kunna bli föremål för någon överprövning.
Ansökan till ledigförklarad anställning som kyrkoherde, komminister, stiftsadjunkt eller kontraktsadjunkt - ställd till pastoratet respektive stiftsstyrelsen - skall ges in till domkapitlet i stiftet. Sedan domkapitlet beslutat i frågan om behörighet och avgivit sitt yttrande skall domkapitlet överlämna ansökningshandlingarna till kyrkorådet, pastoratsnämnden, kyrkonämnden eller stiftsstyrelsen.
Även inför beslut om anställning som diakon skall domkapitlet yttra sig över de sökande utifrån de särskilda krav som befattningen ställer. Skälen härtill är desamma som beträffande prästanställningarna. Vad som nyss anförts i denna fråga äger därför motsvarande tillämpning.
7.1.5 Domkapitlets tillsyn över prästerna. Möjligheten att skilja präst från behörigheten att utöva kyrkans vigningstjänst. Uppsägning, avskedande, omplacering, disciplinär åtgärd.
Centralstyrelsens förslag: Biskop och domkapitel skall ha tillsyn över utövandet av kyrkans vigningstjänst och efterlevnaden av vigningslöftena.
Domkapitlet skall kunna skilja präst från behörigheten att utöva kyrkans vigningstjänst. Detta gäller även den som innehar anställning som präst.
Stiftet skall ha resurser för att "på konsultbasis" kunna hjälpa de lokala arbetsgivarna i deras arbetsgivarroll.
Beslut om uppsägning, avskedande, omplacering och disciplinär åtgärd fattas av den lokala arbetsgivaren resp. stiftsstyrelsen. Sådant beslut får fattas endast om domkapitlet - som en del av sin tillsyn - prövat att beslutet inte skulle strida mot kyrkoordningens regler om tillsyn från domkapitel och biskop vad gäller lära, utövandet av kyrkans vigningstjänst och efterlevnad av vigningslöften.
Utredningens förslag: Överensstämmer med vårt utom såvitt avser domkapitlets prövning före beslut om uppsägning, avskedande, omplacering och disciplinär åtgärd.
Bestämmelser om tillsyn finns bl.a. i 56 kap. 1 §, bestämmelser om rätt att skilja präst från rätten att utöva kyrkans vigningstjänst i 30 kap. 11 § utredningsförslaget.
Remissinstanserna
Fråga 35
30 kap. Uppdraget som präst
Bestämmelser om behörighet att utöva uppdraget som präst, om tystnadsplikt och om hur en präst kan mista sin behörighet
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Som framgår av siffersammanställningen är det en klar majoritet av remissinstanserna som stöder förslaget.
Skara stiftssamfällighet tar i sitt yttrande upp frågan hur komplicerade personalfrågor skall lösas inom pastoraten och i vad utsträckning stiftet har möjlighet att biträda och ta initiativ. De personalsociala frågorna har i personalutredningen (s.53) beskrivits i allmänna ordalag varvid eventuella stiftsinsatser bygger på att man lokalt begär hjälp. Möjligheten för stiftet att ta eget initiativ (utöver tillsynsfunktionen) synes begränsad. Församlingsinstruktionen och övriga verktyg för tillsynen torde komma att bli trubbiga vapen när det gäller de personalsociala insatserna från stiftets sida. Det bör övervägas om det inte i kyrkoordningen särskilt bör markeras stiftets främjande funktion på när det gäller personalsociala frågor rörande präster.
Växjö stiftssamfällighet - som ser fördelar i en lösning med stiftsanställning - framhåller att om man ändock väljer anställning på lokal nivå måste i kyrkoordningen någon möjlighet ges för stiften att utifrån sitt ansvar få inskrivet ekonomiska och verksamhetsmässiga möjligheter till lösning av uppsägningsproblematik, rehabiliteringsåtgärder, fortbildning m.m. för prästerskapet. Detta är ändå en så specifik grupp eftersom biskop och domkapitel, utifrån utgångspunkten om en episkopal kyrka i kyrkoordningen ges ansvar rörande tillsynen av ämbetet. Det måste i kyrkoordningen fastställas ordningar för hur stiften skall ha rätt att fatta vissa beslut om förflyttningar m.m., möjlighet att anordna obligatorisk fortbildning m.m. För detta krävs vidare en författningsreglerad skyldighet att anvisa medel för fullgörande av dessa uppgifter, antingen genom att kyrkofonden ålägges att tilldela stiften medel eller att stiftsfullmäktige åläggs att i budgeten anvisa medel för dessa uppgifter. I annat fall finns ingen garanti för att stiftsstyrelsen och domkapitel och först och främst biskopen kan fullgöra sina uppgifter i förhållande till prästerna i stiftet.
Kyrkans Akademikerförbund noterar att syftet med den föreslagna ordningen förefaller vara att tillsynen - och i synnerhet däri ingående lärofrågor - inte skall bli föremål för överprövning i arbetsrättslig ordning samt fortsätter:
"Arbetsdomstolen torde emellertid inte särskilt beakta vad det inomkyrkliga organet sagt i ämbetsfrågan. Det vore detsamma som att säga att så fort en arbetsgivare etablerat en intern rättsordning så skulle den fråga som där prövats vara "rättskraftigt" avgjord, dvs. att rättegång inte kan föras i domstol beträffande det som beslutats av arbetsgivaren. Så kan det rimligen inte förhålla sig så länge det finns tvingande bestämmelser i anställningsskyddslagen. Även om ämbetsprövningen sker genom ett inomkyrkligt organ så torde samma omständigheter sålunda bli prövade i den civilrättsliga anställningsskyddstvisten om, efter beslut om skiljande från det kyrkliga ämbetet, arbetsgivarparten avskedar eller säger upp en präst - en åtgärd som sedermera kan komma att bli ogiltigförklarad av Arbetsdomstolen."
Förbundet anför vidare att ett av Svenska kyrkan meddelat beslut att förklara ämbetsbärare obehörig att utöva kyrkans ämbetet även direkt torde kunna prövas i domstol. Enligt artikel 6 i den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna skall nämligen envar när det bland annat gäller att pröva vederbörandes civila rättigheter och skyldigheter vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.
Enligt förbundets uppfattning är det rimligast att avskaffa den särskilda tillsyn som för närvarande förekommer och framdeles avses befästas. Eftersom samma process sannolikt kommer att föras i två omgångar - med undantag för de präster som saknar anställning - är det mest rationellt att stiftet såsom arbetsgivarpart i en och samma person utövar såväl tillsyn som övriga hithörande arbetsgivarbefogenheter.
I normalfallet är det, anför förbundet, naturligtvis arbetsgivaren som utövar tillsyn över sin verksamhet och personal. Detta sker bland annat genom arbetsledning, fortbildning och kompetensutveckling. Ytterligare uttryck för arbetsgivarens tillsyn är beslut om disciplinära åtgärder och anställningens upphörande. Förbundet anser att avsaknaden av sanktionsmöjligheter för stiftet i förslaget till kyrkoordning är en uppenbar brist. När missförhållanden uppdagas skall tillsynsmyndigheten kunna sätta kraft bakom orden genom bland annat disciplinära åtgärder och inte endast genom att tillämpa den yttersta åtgärden att skilja ämbetsinnehavaren från behörigheten att utöva ämbetet.
Domkapitlet i Strängnäs anser att frågan om "genomsyn" är otillräckligt utredd.
Flera remissinstanser tar i anslutning till frågan om domkapitlets rätt att skilja präst från ämbetet upp frågan om uppsägning och disciplinära åtgärder från den lokale arbetsgivarens sida.
Härnösands stiftssamfällighet föreslår med hänvisning till att "stiftsorgan skall ha ansvaret för bemanningsplaneringen av prästerna" att en ny paragraf 33 kap 1 a § införs av följande lydelse: "Frågor om avskedande av präst prövas av domkapitlet på begäran av det kyrkoråd/den kyrkonämnd som är arbetsgivare för prästen"
Linköpings stiftssamfällighet avvisar inte förslaget om lokal anställning men anser det angeläget att tillsynsuppgiften tydliggöres och preciseras. Det är inte tillfredsställande att beslut om disciplinåtgärder (varning, löneavdrag) kan fattas på lokal nivå utan godkännande av tillsynsmyndigheten. Vidare måste tillsynsorganet, domkapitel och biskop, i frågor om eventuellt avskedande från prästtjänst få det avgörande utslaget och vara platsen för handläggning och beslut i sådana frågor.
Lunds stiftssamfällighet tillstyrker lokal anställning men anser att man bör överväga att införa en regel som föreskriver att ett pastorat innan man säger upp en präst måste inhämta godkännande från domkapitlet. Man kan nämligen inte utesluta att ett pastorat säger upp en präst under åberopande av personliga skäl därför att prästens förkunnelse retar upp kyrkorådet. Även om Arbetsdomstolen skulle finna uppsägningen felaktig kan arbetsgivaren underlåta att återanställa prästen och i stället betala ett skadestånd. På detta sätt kan det skydd kringgås som kyrkoordningen vill ge "predikstolens frihet".
Domkapitlet i Visby och Visby stiftssamfällighet anser att domkapitlets medgivande skall inhämtas innan präst sägs upp från sin befattning. Domkapitlet i Luleå och Luleå stiftssamfällighet framhåller att kyrkorådets beslut att säga upp eller avskeda en präst skall föregås av att yttrande från domkapitlet inhämtas i frågan.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
(Redovisningen i det följande vad avser tillsyn/främjande är begränsad till att avse enbart frågor direkt relaterade till prästernas anställningsförhållanden.)
Vi föreslår att i biskopens och domkapitlets tillsynen skall ingå dels granskning av hur prästerna utövar kyrkans vigningstjänst och efterlever sina avgivna vigningslöften, dels prövning av behörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. Detta är som anförts i den inledande delen grundläggande inslag i vårt förslag till reglering av den dubbla ansvarslinjen.
Tillsyn och främjande. Personalsociala åtgärder, m.m.
Vi finner anledning att - såvitt angår frågor direkt relaterade till prästernas anställningsförhållanden - också något beröra den tillsyn som förutsätts ske i form av råd, stöd och hjälp.
Biskopens roll som pastor pastorum har vi redan tidigare nämnt. Biskopen visitationer innehåller regelmässigt också inslag av "främjandekaraktär".
Frågan om stiftets främjande funktion i personalsociala frågor rörande präster har berörts i betänkandet SKU 1998:6 sid. 53. Stiftet skall ha resurser - personalkonsulenterna nämns - för att "på konsultbasis" kunna hjälpa de lokala arbetsgivarna i deras arbetsgivarroll. Vi delar denna uppfattning. När vi har övervägt möjligheten att i kyrkoordningen särskilt markera stiftets främjande funktion i denna del har vi dock funnit att en sådan bestämmelse skulle kunna skapa oklarhet om huruvida inte stiftet självt är arbetsgivare. Vi vill i sammanhanget påpeka att vi föreslår vissa andra justeringar av utredningsförslaget som kan få betydelse på det personalsociala området, såsom domkapitlets befogenhetsprövning av beslut om uppsägning, avskedande, omplacering eller disciplinär åtgärd. Även bestämmelserna om tydliggörande i församlingsinstruktionen av arbetsledningsansvaret torde kunna bidra till att förutsättningar kan skapas för goda relationer i arbetsgemenskapen och en god arbetsmiljö. Av Arbetarskyddsstyrelsens yttrande framgår att arbetsmiljöansvaret odelat kommer att göras gällande mot församlingar och samfälligheter och att de skyldigheter som arbetsmiljölagen ålägger en arbetsgivare inte kan upphävas genom kyrkoordningen.
Skiljande från rätten att utöva kyrkans vigningstjänst - "deslegitimation"
Utredningens förslag att - liksom idag - en prövning av domkapitlet för behörighet att utöva uppdraget som präst skall gälla även fortsättningsvis har inte ifrågasatts. Ett beslut om sådant tillträde skall liksom idag vara fristående från beslut om anställning som präst och grundar alltså inte något arbetsgivar-arbetstagarförhållande. Det är då naturligt att liksom idag det är samma organ, domkapitlet, som har att pröva fråga om skiljandet från behörigheten att utöva kyrkans vigningstjänst. Denna befogenhet är inte någon del av en arbetsgivarfunktion - den skall föreligga även i fråga om den som är vigd men som inte har någon anställning - utan är knuten till domkapitlets uppgift som fristående tillsynsorgan.
Domkapitlets beslut om "deslegitimation" skall kunna överprövas av Kyrkans besvärsnämnd.
(Grunderna för obehörighetsförklaring - liksom för behörighetsförklaring - behandlas i annat avsnitt).
I betänkandet SKU 1998:6 (sid. 71-72) diskuteras möjligheten att Arbetsdomstolen i ett mål mellan en präst och prästens arbetsgivare kan komma att överpröva också det kyrkliga tillsynsorganets "deslegitimationsbeslut". Detta förhållande skulle då grundas på att domstolen enligt sin praxis med tillämpning av "genomsyn" skulle se arbetsgivaren som en helhet oavsett hur denne valt att organisera sig formellt. I sådant fall skulle alltså även domkapitlet - som ett organ inom Svenska kyrkan - anses företräda "arbetsgivaren". Som argument mot att en sådan genomsyn företas talar att huvuddragen av Svenska kyrkans organisation inte grundas på något beslut som kyrkan själv fattat utan på den av riksdagen stiftade lagen om Svenska kyrkan. I 4-6 §§ denna lag finns bestämmelser om den organisatoriska uppbyggnaden. I propositionen (1997/98:116 sid. 55) konstateras bl.a. "den tydliga skillnaden i fråga om uppgift mellan församling och stift som följer av förslaget".
Utredningen finner att frågan huruvida Arbetsdomstolen skulle komma att tillämpa "genomsyn" inte kan besvaras med någon fullständig säkerhet. Sannolikheten att så sker är givetvis större ju flera arbetsgivarfunktioner som knyts till domkapitlet eller stiftet - den juridiska enhet i vilket domkapitlet ingår.
I vissa remissyttranden har ifrågasatts att några möjligheter att undvika genomsyn överhuvudtaget skulle föreligga eller att denna fråga i vart fall bör bli föremål för ytterligare utredning.
Vi bedömer det inte möjligt att genom ytterligare utredningsinsatser uppnå någon fullständig klarhet i frågan. Det av utredningen påtalade förhållandet att den organisatoriska uppbyggnaden av Svenska kyrkan grundas på lagen om Svenska kyrkan och inte på något inomkyrkligt beslut torde kunna anföras som argument mot en sådan genomsyn.
Det kan också noteras att om genomsyn tillämpas ett deslegitimationsbeslut kan bli föremål för överprövning i arbetsrättslig ordning om det ingår i en tvist som kan föras till Arbetsdomstolen till skillnad från samma beslut som gäller en präst som vid tidpunkten för beslutet inte har någon anställning.
Att som Kyrkans Akademikerförbund föreslår den särskilda tillsynen skulle avskaffas och stiftet som arbetsgivarpart i en och samma person skulle utöva såväl tillsyn som övriga hithörande arbetsgivarbefogenheter skulle såvitt vi kan finna medföra behov av särskilda tillsynsbestämmelser och möjligheter till "deslegitimation" avseende präster som inte har någon anställning. Att ha olika regelsystem för tillsynen över utövandet av kyrkans vigningstjänst är oss främmande.
Utifrån den dubbla ansvarslinjen och den episkopala strukturen anser vi det vara av stort värde att frågor hänförliga till utövandet av kyrkans vigningstjänst avgörs i inomkyrklig ordning. Det förhållandet att det eventuellt kan visa sig att prövning även kan komma att ske av Arbetsdomstolen eller annan domstol anser vi inte utgöra skäl att inte låta denna vår uppfattning ligga till grund för utformningen av vårt förslag.
Det har vid remissbehandlingen påtalats som en brist att domkapitlet inte skulle ha möjlighet ingripa i annan, mildare form än genom beslut om "deslegitimation". Som strax kommer att beröras är varning, suspension, löneavdrag o.likn. disciplinära åtgärder som regleras i arbetsrättslig ordning genom kollektivavtal och där beslutanderätten tillkommer arbetsgivaren. Det är därför inte möjligt att tillägga domkapitlet rätt att besluta om sådana åtgärder. Vi förutsätter emellertid att domkapitlet handlägger ett ärende som ytterst kan komma att föranleda ett beslut om deslegitimation i sådan ordning att innan beslutet fattas tillfälle ges till överläggningar där domkapitlets uppfattning om eventuella möjligheter att undvika en sådan åtgärd redovisas.
Uppsägning, avskedande, disciplinära åtgärder, omplacering
Vid en lokal anställning av församlingsprästerna följer av arbetsrättsliga regler att beslut om uppsägning, avsked, disciplinära åtgärder och omplacering fattas av den lokala arbetsgivaren, alltså församlingen eller samfälligheten. Vad gäller präster anställda hos stiftet tillkommer beslutanderätten stiftsstyrelsen. Sådant beslut får dock inte fattas av anledning som hänför sig till lära och utövandet av kyrkans vigningstjänst. Arbetsgivaren skall i stället föra frågan till domkapitlet.
I åtskilliga remissyttranden har påtalats behovet av inflytande för domkapitlet inför beslut om uppsägning eller disciplinär åtgärd. Det kan, anförs det, inte uteslutas att en uppsägning sker av anledning som egentligen är att hänföra till lära och utövandet av kyrkans vigningstjänst men som uttrycks som samarbetssvårigheter eller andra personliga skäl. "Predikstolens frihet" skulle därigenom begränsas och prästen bli starkt beroende av kyrkorådet i utövandet av kyrkans vigningstjänst.
Även om Arbetsdomstolen s kulle finna uppsägningen felaktig kan arbetsgivaren underlåta att återanställa prästen och i stället betala ett skadestånd.
Enligt 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) är en uppsägning inte sakligt grundad om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig.
Värdet av möjligheter till omplacering till annan prästtjänst i stiftet har kraftigt betonats av kritikerna mot en lokal prästanställning. Vi vill dock framhålla att nuvarande möjligheter enligt kyrkolagen (33 kap. 18 §) till förflyttning inte fått någon frekvent tillämpning. Dessa bestämmelser är utomordentligt restriktiva. Förflyttning får endast ske om innehavd tjänst dras in eller när det annars finns synnerliga skäl; komminister får endast flyttas till komministertjänst och kyrkoherde endast till kyrkoherdetjänst (om som grund åberopas synnerliga skäl endast till kyrkoherdetjänst som skulle ha tillsatts genom s.k. tredjegångstillsättning). Vidare skall kyrkoråd/tillsättningsnämnd i berörda pastorat ges tillfälle yttra sig.
Ett system med lokal prästanställning kan inte förenas med någon rätt till anställning hos annan arbetsgivare i vidare mån än som följer av lagen om anställningsskydd (reglerna om verksamhetsövergång).
Om det kan finnas en risk att präst sägs upp av anledning som är att hänföra till den lokala arbetsgivarens missnöje vad avser utövandet av kyrkans vigningstjänst torde samma missnöje kunna komma till uttryck i form av åtgärder för omplacering av präst till annan befattning som präst eller befattning av annat slag i pastoratet/samfälligheten. Det kan i sammanhanget noteras att i den mån fråga uppkommer om omplacering till annan befattning som präst, även hos samma arbetsgivare, blir bestämmelsen om yttrande av domkapitlet före anställning på den "nya" befattningen tillämplig. Kravet på sådant yttrande omfattar nämligen varje form av anställning som präst, alltså även anställning genom omplacering.
Vi har tagit intryck av kritiken och föreslår - med tillägg härvidlag till utredningsförslaget - en bestämmelse om att den lokala arbetsgivaren resp. stiftsstyrelsen får besluta om uppsägning, avskedande eller omplacering av en präst endast om domkapitlet, som en del av sin tillsyn, prövat att beslutet inte skulle strida mot kyrkoordningens regler om tillsyn från domkapitel och biskop vad gäller lära, utövande av kyrkans vigningstjänst och efterlevnad av vigningslöften. Med motsvarande argument när det gäller disciplinär åtgärd mot en präst föreslår vi att samma ordning skall gälla i fråga om beslut om sådan åtgärd. Att som flera remissinstanser föreslagit föreskriva ett mera långtgående inflytande för domkapitlet skulle enligt vår mening kunna skapa oklarhet i frågan om vem som är arbetsgivare. Om domkapitlet vid sin prövning skulle finna att beslutet skulle strida mot reglerna om tillsyn från domkapitel och biskop är det naturligt att domkapitlet överväger vilka åtgärder som ärendet ger anledning till utifrån tillsynsfunktionen.
Som redovisats i det föregående skall stiftsstyrelsen i beslut om pastoratsindelning fastställa det minsta antal prästtjänster som skall finnas i ett pastorat. Stiftsstyrelsen skall vid ändringar i indelningen tillse att därav föranledda frågor om ändringar i anställningsförhållandena för berörda präster handläggs i enlighet med gällande lagstiftning och övriga bestämmelser. Den nyss berörda möjligheten för stiftet att bl. a. på konsultativ basis biträda vid handläggningen av personalfrågor kan här få särskild betydelse.
Centralstyrelsens förslag: Om församlingen/samfälligheten anvisar tjänstebostad åt en kyrkoherde eller komminister är den som innehar befattningen skyldig att bo i den. Församlingen/samfälligheten får om särskilda skäl föreligger medge befrielse från denna skyldighet.
Kostnaderna för bostaden betalas av församlingen/samfälligheten som uppbär hyra för densamma.
Utredningens förslag: Frågan har inte behandlats i utredningsförslaget och har till följd härav inte berörts i remissbehandlingen.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Bestämmelser om tjänstebostäder för kyrkoherdar och komministrar finns i 34 kap. kyrkolagen. Vi finner det angeläget att nuvarande ordning bevaras i sina huvuddrag. Vårt förslag ansluter därför till denna ordning. Det är församlingen som avgör om tjänstebostad skall anvisas. Ingår församlingen i en samfällighet följer därav att detta blir en uppgift för samfälligheten. Om en tjänstebostad anvisas så är kyrkoherden eller komministern skyldig att bo i bostaden. Befrielse från denna skyldighet kan medges endast om det finns särskilda skäl. Utifrån de funktioner som enligt vårt förslag till kyrkoordning skall ankomma på domkapitlet är det inte möjligt att bibehålla nuvarande ordning att domkapitlet beslutar om sådan befrielse. Det får i stället ankomma på församlingen att besluta i denna fråga.
7.1.7 En gemensam arbetsgivarorganisation
Centralstyrelsens förslag:
Svenska kyrkans församlingsförbund skall företräda alla församlingar, samfälligheter och stift samt den rikskyrkliga organisationen i frågor om kollektivavtal.
Löneförhandlingarna för präster skall ske på stiftsnivå med yttranderätt för domkapitlet. Det förutsätts att Församlingsförbundets stiftsförbund därvid också hör berörda församlingar/samfälligheter
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med vårt.
Bestämmelserna finns i 33 kap. 5 § utredningsförslaget.
Remissinstanserna
Fråga 39
33 kap. Kyrkans anställda 5 och 12 §§
Bestämmelser om arbetsgivarorganisation och om försäkringsförening
Kan föreslagna bestämmelser fastställas? |
Ja |
Efter justering |
Nej |
Tar inte ställning |
Av rapporten över remissvaren framgår att om man ser till den i sammanhanget aktuella totalsiffran avseende fråga 39 på kapitelnivå och fråga 210 på paragrafnivå är andelen ja-svar 74 %. Det är alltså en stor majoritet som stöder förslaget.
Domkapitlen i Linköping, Strängnäs, Karlstad och Luleå samt Härnösands stiftssamfällighet anser att det inte i kyrkoordningen skall regleras att alla arbetsgivare är tvingade att tillhöra Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund (SKFP) som central arbetsgivarorganisation. Anslutning skall ske på frivillig väg. Domkapitlet i Växjö anser att SKFP inte bör nämnas, i stället "en för alla gemensam arbetsgivarorganisation". Skara stiftssamfällighet anför att sannolikt kommer så gott som alla att ansluta sig till SKFP även om det inte fastställs som obligatoriskt. Att specifikt nämna i SKFP i kyrkoordningen ter sig kanske inte helt naturligt eller nödvändigt. Strängnäs stiftssamfällighet, som avstyrker förslaget, konstaterar att SKFP med stöd av fullmakten kan avgöra vem som företräder beträffande alla personalkategorier. Göteborgs stiftssamfällighet betonar att det skall vara möjligt att även i framtiden träffa lokala avtal.
Också många församlingar och samfälligheter har invändningar mot förslaget om skyldighet att lämna fullmakt, särskilt utifrån att fullmakten skall ge SKFP full frihet i fråga om den lokala lönebildningen och vem som där företräder arbetsgivaren.. Solna kyrkliga samfällighet anser att de kyrkliga arbetsgivarna måste ges större inflytande och att paragrafen formuleras om i enlighet med detta. Oxie och Kulladals församlingar framhåller att de större samfälligheterna som har kompetens skall ha möjlighet att själva ta hand om arbetsgivaransvaret t ex vid löneförhandlingar. Trollhättans kyrkliga samfällighet anser att det kan finnas skäl att ifrågasätta omnämnandet av SKFP i kyrkoordningen. Kyrkoordningen bör inte utse SKFP som den enda tänkbara arbetsgivarorganisationen för all framtid.
Lunds kyrkliga samfällighet anför att en arbetsgivarorganisation liksom en arbetstagarorganisation är en intresseorganisation som mår bra av att inte ha kollektivanslutna medlemmar. Det är organisationens verksamhet som ska skapa viljan hos pastoraten att höra till den. Sandhults pastorat finner det självklart att det är SKFP som skall utgöra arbetsgivarorganisationen i fråga, men orimligt att namnet skall anges i kyrkoordningen.
Att det inte skall vara en skyldighet utan ett fritt val att lämna fullmakt framhålls bl.a. av Ljungby och Gislaveds pastorat samt Västerlanda, Sofia, Västerstrands, Vallda, Harmångers och Gårdsby församlingar. Hovby församling ifrågasätter om inte förslaget strider mot den grundlagsfästa föreningsfriheten. Norrköpings Borgs och Norrköpings Matteus församlingar yrkar att formuleringen "skall ge fullmakt" ändras till "bör ge fullmakt". Lönebildning och lönenivåer skall bestämmas lokalt. Det är inte rimligt, att man inte kan välja ett annat arbetsgivarförbund om man är missnöjd.
Kyrkans Akademikerförbund avstyrker förslaget och finner det särskilt anmärkningsvärt att det får ankomma på SKFP att avgöra om man skall delegera den lokala lönebildningen till lokala arbetsgivare. Detta går på tvärs mot allt vad som sägs beträffande lokal lönebildning. Akademikerförbundet SSR anför att det är viktigt att i kyrkoordningen reglera att alla kyrkliga arbetsgivare tillhör samma arbetsgivarorganisation och pensionsgivare. Där skall dock inte anges vilka dessa skall vara. Detta kan regleras separat i beslut av Kyrkomötet alternativt Kyrkostyrelsen.
Kammarkollegiet påpekar att en bestämmelse i kyrkoordningen om skyldighet att lämna förhandlingsfullmakt inte innebär bundenhet för den som till äventyrs inte lämnar fullmakten ifråga.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund (SKFP) anför att den föreslagna bestämmelsen kan ges en delvis annan lydelse utan att saklig förändring därmed skall behöva uppstå. Enligt utredningsförslaget åläggs samtliga kyrkliga arbetsgivare (f.n. 932 stycken) att lämna förbundet fullmakt av viss omfattning. Förbundet skulle kunna ges en direkt i kyrkoordningen föreskriven rätt att företräda de kyrkliga arbetsgivarna i samma utsträckning som enligt fullmakterna. Förfarandet skulle därmed förenklas och problem knutna till ordningen med fullmakter skulle kunna undvikas.. Den sakliga innebörden av bestämmelsen blir densamma. I yttrandet noteras att utredningen haft samma utgångspunkt i sak i fråga om Pastoratsförbundets roll när den (SKU 1998:6 sid. 64) uttryckt att "en för alla församlingar, samfälligheter och stift samt för den rikskyrkliga organisationen gemensam arbetsgivarorganisation skall ha en i kyrkoordningen föreskriven fullmakt att sluta kollektivavtal". Förbundets rätt att besluta i kollektivavtalsfrågor och därmed sammanhängande frågor kommer med en sådan ändring att grunda sig på kyrkoordningen och inte på de enskilda obligatoriska fullmakterna. Detta innebär enligt förbundet inte något ingrepp i församlingarnas lokala självbestämmanderätt och inte heller något avsteg från den subsidiaritetsprincip som framgår av lagen om Svenska kyrkan.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Vi utgår från att de allmänna anställningsvillkoren för alla kyrkligt anställda kommer att regleras i ett gemensamt kollektivavtal på motsvarande sätt som sker på andra sektorer av arbetsmarknaden. När det gäller prästernas anställningsförhållanden anser vi det vara av stort värde att lönebildningen i likhet med nuvarande ordning sker "på stiftsnivå". Därigenom kan risken minska för en lönedifferentiering som mera grundas på skillnader mellan olika pastorats betalningsförmåga än på vedertagna principer för individuell lönesättning såsom befattningens ansvarsnivå och svårighetsgrad samt den anställdes prestation och duglighet. Handläggningen på stiftsnivå och med yttranderätt för domkapitlet skall också ses som en åtgärd i syfte att utesluta risken att den lokala arbetsgivaren i lönesättningen ger uttryck för missnöje som kan hänföra sig till ämbetsutövningen. Vi finner också detta förslag ägnat att minska den oro för prästernas stora beroende av den lokala arbetsgivaren som bl. a. Kyrkans Akademikerförbund givit uttryck för.
Vi anser det inte finnas något hinder att resurser hos stiftet om så bedöms möjligt och lämpligt anlitas "på konsultbasis" för kamerala insatser avseende löneutbetalningar o.likn. för anställda hos församling eller samfällighet. En medverkan i förhandlingsverksamheten beträffande löner och andra avtalsreglerade anställningsvillkor skulle däremot kunna komma att bidra till en oklarhet i fråga om vem som är arbetsgivare.
Flera remissinstanser har ställt sig frågande till det föreslagna systemet som bygger på skyldighet att lämna förhandlingsfullmakt. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund är idag central arbetsgivarorganisation vad avser all kyrkokommunal personal och är även företrätt i samtliga de förhandlingsdelegationer på stiftsplanet som idag hanterar frågorna om prästlöner. Vi finner det därför naturligt att denna organisation blir central arbetsgivarpart i det för alla kyrkligt anställda gemensamma kollektivavtal som vi utgår från kommer till stånd. Mot denna bakgrund har i systemet med fullmakter Pastoratsförbundets angivits som mottagare av dessa.. Vi delar den uppfattning som framförs i förbundets yttrande att det inte skulle innebära någon ändring i sak av vad som avsetts med bestämmelsen om skyldighet att lämna fullmakt om förbundet i stället skulle ges en direkt i kyrkoordningen föreskriven rätt att företräda de kyrkliga arbetsgivarna i samma utsträckning som enligt fullmakterna. Då detta dessutom skulle innebära förenklingar föreslår vi en sådan ändrad utformning av bestämmelsen.
Utredningsförslaget - innehållsmässigt detsamma trots nyssnämnda förändring - har av vissa remissinstanser tolkats som syftande till en centralisering av lönebildningen jämfört med vad som idag gäller. Detta är inte avsikten. Bestämmelser om delegering av ansvar för lokala förhandlingar ingår i Församlingsförbundets (Pastoratsförbundets) stadgar. Den lokala arbetsgivaren avgör om lokala förhandlingar skall ske i församling/samfällighet eller gemensamt i Församlingsförbundets stiftsförbund. När det gäller förhandlingar avseende prästerna skall dock dessa hanteras på stiftsnivå med respektive stiftsförbund i stället för (med nuvarande statliga avtal) domkapitlet som arbetsgivarpart. Beträffande lokala yttranden över bl.a. prästernas löner har vi erfarit att detta ingår i Församlingsförbundets organisationsförslag. Antagna stadgar och förbundsstyrelsens rekommendationer för stiftsförbundens arbetsuppgifter och organisation fr.o.m. den 1 januari 2000 innehåller uppdrag för stiftsförbunden att samla in underlag och yttranden från församlingar och samfälligheter. Detta gäller både förhandlingar om prästernas löner och om löner för övriga anställda i de fall stiftsförbundet har förhandlingsuppdrag för dessa.
Vid utformning av bestämmelsen har vi beaktat att Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund beslutat att fr.o.m. den 1 juli 1999 ändra namn till Svenska kyrkans församlingsförbund.
7.1.8 Kort sammanfattning punktvis av den samlade lösningens innebörd vad gäller viktigare förändringar avseende arbetsgivarfunktioner m.m. jämfört med nuvarande ordning
Tillsättningsförfarandet
Nuvarande "tredjegångstillsättningar" av kyrkoherdebefattningar upphör. Alla tillsättningar av kyrkoherde- och komministerbefattningar sker lokalt. Domkapitlet skall innan någon anställs som präst pröva behörigheten samt yttra sig över de behöriga sökandena utifrån de särskilda krav som befattningen ställer.
Arbetsledning m.m.
Ansvarsfördelningen mellan kyrkoråd och kyrkoherde regleras i 2 kap. 5-6 §§ och i församlingsinstruktionen.
Den del av nuvarande tjänstgöringsföreskrifter som avser gudstjänstdimensionering motsvaras av bestämmelser i församlingsinstruktionen.
Ingen befattningsbeskrivning/motsv. för kyrkoherde. Kyrkoordning, församlingsinstruktion och med stöd av kyrkordningen utfärdade bestämmelser utgör reglering.
Arbetsmiljöansvar
Åvilar arbetsgivaren - kyrkorådet/kyrkonämnden resp. stiftsstyrelsen.
Kyrkoherden resp. biskopen ansvarar för att bestämmelserna iakttas beträffande den personal han eller hon har den direkta arbetsledningen för och beträffande andra anställda i den mån uppgiften delegerats.
Tillsyn över utövandet av kyrkans vigningstjänst. "Deslegitimation"
Ankommer liksom hittills på biskop och domkapitel.
Beslut om "deslegitimation" kan avse även präst under pågående anställning.
Uppsägning, avsked, omplacering, disciplinär åtgärd,
Arbetsgivaren - kyrkorådet/kyrkonämnden resp. stiftsstyrelsen beslutar.
Beslut om uppsägning, avsked, omplacering eller disciplinär åtgärd får fattas endast om domkapitlet - som en del av sin tillsyn - prövat att beslutet inte skulle strida mot kyrkoordningens regler om tillsyn från domkapitel och biskop vad gäller lära, utövande av kyrkans ämbete och efterlevnad av vigningslöften.
Löner
Svenska kyrkans församlingsförbund central arbetsgivarorganisation. Lokala lönebildningen hanteras på stiftsnivå av Församlingsförbundets stiftsförbund. Domkapitlet skall ges tillfälle yttra sig.
7.2 Konfirmationens betydelse för kyrkliga uppdrag
Centralstyrelsens förslag: Konfirmation skall inte vara ett kyrkorättligt reglerat krav för allmänna kyrkliga uppdrag. Den som vigs till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst skall vara konfirmerad.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt. Utredningen har dock inte föreslagit att de som ges ett uppdrag inom vigningstjänsten skall vara konfirmerade.
Remissinstanserna
Det finns inte någon direkt fråga i remissenkäten som avser konfirmationens betydelse för kyrkliga uppdrag. I ett antal yttranden har dock denna fråga tagits upp och då i regel med förslag att den som skall fullgöra ett visst uppdrag måste vara konfirmerad. Beträffande samtliga bestämmelser där ett antal remissinstanser har föreslagit att konfirmationen skall föras in som ett villkor gäller att en klar majoritet av det totala antalet svarande har tillstyrkt utredningsförslaget. I detta finns inte i något fall angivet konfirmation som krav för ett uppdrag.
Gällaryds församling vill se en omskrivning av hela 21 kap. om konfirmation.
Texten vittnar om en konfirmationsteologi, som knappast överensstämmer med nuvarande ordning för konfirmationsgudstjänst. Inte heller nämns något om vuxnas roll och vuxenkonfirmation, som blir alltmera vanlig. Det sägs heller inget om konfirmationens roll i församlingen.
Det bör framgå tydligt och klart, vad handpåläggning, förbön och sändning innebär för ansvarstagande uppgift, delaktighet, skyldighet och rättighet i församlingen. I Växjö stift betraktas konfirmationens teologi alltmera i ljuset av "lekmannaapostolat" och som något nödvändigt för fadderskap, förtroendeuppdrag, församlingsvårdande tjänst, diakon- och prästvigning.
Oxie församling instämmer i utredningens utgångspunkt att dopet är grunden för uppdrag i kyrkan, men menar att det därutöver kan vara motiverat att för tjänster och uppdrag inom gudstjänstlivets, diakonins och den kyrkliga undervisningens område ställa krav på också konfirmation.
Bl.a. Göteborgs stiftssamfällighet vill komplettera bestämmelserna i utredningsförslagets 16 kap. 13 och 14 §§ med att den som skall ges tillstånd att predika och leda församlingens gemensamma gudstjänst skall vara konfirmerad. Stiftssamfälligheten föreslår att det också skall anges att med konfirmerad jämställs person som vuxendöpts.
Borås kyrkliga samfällighet och flera andra remissinstanser föreslår att det skall anges, att den som är döpt och konfirmerad kan antecknas som fadder. Lunds kyrkliga samfällighet framhåller att det av inledningstexten till 18 kap framgår att "Faddrar kan också utses för att tillsammans med de närstående ha ett särskilt ansvar för den döptes fostran till människa och kristen." Samfälligheten anser att vad som tidigare krävts för att vara fadder, nämligen att man skall vara döpt och konfirmerad (tolkningen av 1686 års kyrkolag) skall gälla även nu. Om man tar på sig uppdraget att "dela ansvaret för den döpta personens kristna fostran" bör man vara konfirmerad för att så uppfylla de förväntningar, som kyrkan bör ställa på en fadder. Sandhults pastorat menar att konfirmationens ställning i Svenska kyrkan behöver markeras tydligare i förslaget till kyrkoordning. Utan att införa tvingande regler är det lämpligt att markera konfirmationens betydelse med ett tillägg enligt följande: Som fadder kan antecknas någon som är döpt och bör vara konfirmerad och är villig att dela ansvaret för den döpta personens kristna fostran. Västerlanda församling vill ha tillagt, att faddrarna skall vara konfirmerade eller ha fått jämförbar undervisning och bekräftat sin kristna tro.
Vallda församling och flera andra remissinstanser föreslår att konfirmation skall vara ett krav för att få biträda när nattvardsgåvorna delas ut.
Flera remissinstanser föreslår att de som vigs till ett uppdrag skall vara konfirmerade. Bodens kyrkliga samfällighet menar att den som väljs till biskop skall vara döpt och konfirmerad. för att väljas till biskop och att detsamma skall gälla den som vigs till präst och den som är diakon.
Emmaboda församling anser att konfirmationens ställning måste stärkas i vår Svenska kyrka. Konfirmationen är det tillfälle en människa får en genomgång av vad Kyrkans tro är. Vet man inte heller det kan man inte heller fatta beslut om frågor som gäller församlingen och kyrkan. Därför måste det vara ett absolut krav, inte bara att man skall vara döpt, utan att man också skall vara konfirmerad, för att kunna bli vald till olika förtroendeuppdrag. Församlingen föreslår genomgående ändringar i kyrkoordningen så att det för alla slags uppdrag, anställningar och rösträtt ställs krav på att vara konfirmerad. Bl. a. Borås kyrkliga samfällighet att för valbarhet skall gälla både dop och konfirmation. S:t Matteus församling anser att förtroendevalda bör vara konfirmerade och att detta skall anges i kyrkoordningen.
Skälen för Centralstyrelsens förslag
Konfirmationens innebörd och teologi har länge diskuterats utan att det uppnåtts någon tydlig enhet på denna punkt. En av Svenska kyrkans centralstyrelse tillsatt utredning framlade 1995 betänkandet Konfirmationens innebörd och betydelse för kyrkliga uppdrag (Svenska kyrkans utredningar 1995:6).
Som en bakgrund för övervägandena finns i betänkandet en kort genomgång av konfirmationens historia. I sammanfattningen redovisas följande.
Den kyrkohistoriska genomgången belyser konfirmationens roll som den av den kristna initiation. Konfirmationen är en i raden av flera liturgiska handlingar som, med början i dopet, syftar till ett fördjupande av den kristna tron och ett införande i kyrkan. Initiationsordningarna varierar något mellan skilda kyrkotraditioner.
Genom kyrkohistorien har man tolkat konfirmationens innebörd på olika sätt. I fornkyrkan och medeltidskyrkan stod konfirmationens sakramentala aspekt i centrum: konfirmationen sågs som en akt i vilken dopnåden fullkomnades. Reformatorerna tog avstånd från konfirmationens sakramentsstatus, men uppehöll en nattvardsanknuten förhörstradition som innebar ett värdesättande av konfirmationsundervisningens kunskapsperspektiv. Under de följande århundradena kom trosaspekten att spela en allt viktigare roll - konfirmationen skulle innebära ett bejakande av den personliga tron. Ett sådant bekännelsemotiv har i modern tid ersatts av en syn på konfirmationen som uttryck för Andens gåva och kyrkans förbön för den enskilde konfirmanden.
Någon för alla tider enhetlig syn på konfirmationen, utöver själva initiationsmotivet, kan således inte skönjas, samtidigt som konfirmationens alla aspekter, i mer eller mindre accentuerad form, hela tiden funnits med.
I utredningens sammanfattande slutsatser sägs bl.a. följande:
Guds kallelse riktas till hela mänskligheten, och kyrkans uppdrag är alla döptas uppdrag. Genom dopet inlemmas den enskilde i Kristi kyrka - ytterligare gradering i medlemskapet kan inte göras. Samtidigt utgör konfirmationens inövande i kyrkans tro och liv något viktigt och värdefullt. Det kan konstateras att ett moment som gav konfirmationen en särskild och markerad innebörd - det faktum att den intill Kyrkomötets beslut 1979 utgjorde krav för tillträde till nattvarden - har försvunnit.
Konfirmationen utgör en unik möjlighet för Svenska kyrkan att som ingen annan idéburen rörelse i Sverige nå ut till en majoritet av Sveriges ungdom. Den ger fördjupade kunskaper om och erfarenheter av kristen tro; påminner om och bekräftar det verk som påbörjades i dopet; är en introduktion till kyrkans liv och innebär en välsignelse och sändning till tjänst för Guds rike.
Utredningen föreslog att konfirmationen inte skall ställas som ett villkor för några kyrkliga uppdrag. Utredningsgruppen motiverade sitt förslag främst genom att peka på dopets ställning.
Vårt uppdrag avser frågan om det är rimligt och lämpligt att ställa upp konfirmationen som ett formellt krav för alla eller vissa kyrkliga uppdrag. Konfirmationen är både ett för stort och ett för litet krav. För stort därför att det skymmer att det är genom dopet vi alla är kallade till tjänst. För litet genom att vissa uppdrag förutsätter mer kunskap än konfirmationen ger och en tydligare lojalitet med kyrkan än konfirmationen nödvändigtvis ger uttryck för.
Vid remissbehandlingen av utredningen tillstyrkte de flesta remissinstanser utredningens slutsatser. Samtidigt framhölls behovet av fortsatt arbete med konfirmationens innebörd och aktivt arbete för att stärka dess ställning.
Vi delar i huvudsak den bedömning som gjordes av utredningen om konfirmationens innebörd och betydelse för kyrkliga uppdrag och konstatera också att det endast är en begränsad del av remissinstanserna som framför förslag om en ändring av kyrkoordningsförslaget på denna punkt.
Vi har redan tidigare i skrivelsens avsnitt 5 pekat på att dopet är vigningen till de troende och döptas prästadöme och den för alla grundläggande vigning till tjänst. Kallelsen i dopet avser också delaktighet i och ansvar för församlingens grundläggande uppgift. I de fall det från remissinstansernas sida framförs förslag om att dopet skall göras till villkor för vissa uppdrag gäller det främst sådana uppdrag som avser gudstjänstlivet. Något kyrkorättsligt reglerat krav vid sidan av dopet menar vi inte är motiverat för sådana uppdrag som i regel ges till någon i den gudstjänstfirande församlingen.
Samtidigt som vi i huvudsak delar den bedömning som gjordes av utredningen om konfirmationens betydelse för kyrkliga uppdrag vill vi kraftigt understryka konfirmationens värde och att det hör till normal kyrklig ordning att den som döps som barn konfirmeras. Ett avvisande av konfirmationen som villkor för kyrkliga uppdrag kan tolkas som en nedvärdering av konfirmationens betydelse över huvud taget, även om detta inte är avsikten. Detta är särskilt allvarligt när konfirmationsseden sviktar på många håll i kyrkan. I och för sig torde det inte finnas något direkt samband mellan rekryteringen till konfirmationen och dess betydelse för vissa kyrkliga uppdrag. När vi säger att konfirmationen hör till den normala kyrkliga ordningen i en kyrka med barndop bör detta få konsekvenser för dem som ges ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst. De som fullgör ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst bör även i detta avseende vara ett tecken för församlingen och visa på det som gäller församlingen som helhet. Vi föreslår därför att det skall vara ett generellt villkor för alla som vigs till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst att de skall vara konfirmerade.
