5 Grundläggande utgångspunkter

Samsynen och riktlinjerna från 1995 års kyrkomöte

När vi nu efter några år av intensiv utredningsperiod lägger fram det slutliga förslaget till kyrkoordning finns det anledning att återkalla de principiella utgångspunkter och villkor för en långsiktig lösning av relationen mellan Svenska kyrkan och staten som 1995 års kyrkomöte lade fast. Där lades också grunden till det inomkyrkliga utredningsarbetet. Den breda enigheten vid kyrkomötet berodde i hög grad på den samsyn som vuxit fram i fråga om Svenska kyrkans identitet.

En sådan samsyn kunde förnimmas redan under de närmast föregående åren, då kyrkotillhörighetsreformen förbereddes, och avspeglade sig i det förslag som antogs av 1994 års kyrkomöte. Samsynen gällde dopet, folkkyrkan och familjen. Andra kyrkolagsutskottet uttryckte samsynen om dopet i sitt betänkande 2KL 1994:7 på följande sätt:

Dopet är ett nådeserbjudande. Dopet är Guds handlande för att ta in människor i sin gemenskap och grunden för det sakramentala livet i kyrkan. Dopkandidaten kan bekänna sig till Guds handlande, men inte själv lägga till något.

Dopet ger tillhörighet till Kristi kyrka. Eftersom Svenska kyrkan vill manifestera Kristi kyrka måste kyrkotillhörigheten alltid vara relaterad till dopet. Samtidigt måste Svenska kyrkans särskilda historia beaktas. Det är viktigt att dopet är inkluderande och inte uteslutande. De odöptas möjlighet att tillhöra kyrkan på väg till dopet får inte sättas i fråga.

I fråga om folkkyrkan framfördes:

Det finns en bred enighet om att Svenska kyrkan är en folkkyrka. Det finns även i det närmaste en total uppslutning kring beskrivningen av folkkyrkan som öppen, demokratisk och rikstäckande (jfr 2 kap. 2 och 3 §§ kyrkolagen). Kyrkans öppenhet innebär att den inbjuder alla till - utan redovisning av egna kvalifikationer - tillhörighet och delaktighet. Ingen är utestängd och ingen utesluts. Tillhörigheten bestäms inte av den personliga bekännelsen, utan av att Gud i sin nåd kallar och inbjuder varje människa. Detta är evangeliets öppenhet.

Genom åren har det varit en strävan att stärka lekfolkets ställning i kyrkan. Det innebär att kyrkans folk tillsammans tar ansvar för kyrkans angelägenheter, allt från lära till ekonomi. Den s.k. dubbla ansvarslinjen syftar på föreningen av folkligt förankrad självstyrelse och ämbetsförvaltning i ledningen av kyrkan. Det är fråga om två uppdrag i samverkan inom kyrkans gemensamma uppdrag.

Kyrkans rikstäckande verksamhet syftar till att Gud skall nå alla människor i landet. Ingen är ställd utanför och undandragen kyrklig verksamhet.

Kontinuiteten mellan 1994 och 1995 års kyrkomöten är tydlig. Andra kyrkolagsutskottet inleder övervägandena i sitt betänkande 2KL 1995:1 med att framhålla att det är helt avgörande vid ställningstagandet till förslaget om en förändrad relation kyrka-stat att det skall vara möjligt att bevara kyrkans identitet vid relationsändringen. Innehållsligt präglades kyrkomötets yttrande av detta perspektiv. Utskottet anförde:

Svenska kyrkans ställningstagande bestäms av hur hon ser på sin egen identitet, av hennes självförståelse. Hennes karaktär av öppen folkkyrka och nådessamfund har en centralt kristen motivering. Uppdraget är att överräcka evangelium i ord och handling till hela folket. Kyrkan har rum för alla, för den sökande och tvivlande likaväl som för den trosvisse; för den som hunnit kortare likaväl som för den som hunnit längre på trons väg.

1995 års kyrkomöte framhöll att Svenska kyrkan inte fick pressas in i en främmande form. Principen om ökad likställighet mellan kyrkor och samfund bejakades samtidigt som historiska, social och ekonomiska skäl anfördes för att Svenska kyrkan i praktiken måste ha en särskild ställning:

De historiska skälen för särställningen är påtagliga i kyrkobyggnaderna och de intilliggande kyrkogårdarna. De sociala skälen märks i ansvarstagandet i de avgörande skeendena i människors liv och den höga procenten kyrkotillhöriga samt den rikstäckande verksamheten. De ekonomiska skälen handlar om att kulturarvet och det sociala ansvarstagandet inte är gratis. Värnandet av detta arv skulle kunna bli en ekonomisk barlast för Svenska kyrkan.

Lagen om Svenska kyrkan motiverades med samma skäl och betraktades som en markering från statens sida av denna särställning.

Kyrkomötet tog ställning till fyra grundelement som fanns i regeringens skrivelse och som var avgörande för formandet av en ny relation mellan staten och Svenska kyrkan. Dessa grundelement utgjordes av den konstitutionella lösningen, lagen om Svenska kyrkan, begravningsverksamhetens organisering och finansiering samt klarläggandet av den kyrkliga egendomens status.

Vi kan nu konstatera att det ursprungliga yttrandet från 1995 års kyrkomöte kompletterat med synpunkter i yttrandena från 1997 års extra och 1998 års kyrkomöten i allt väsentligt tillgodosetts i det statliga lagstiftningsarbetet. I fråga om begravningsverksamheten har ett större ansvar än som kunde förutses 1995 lagts på Svenska kyrkan. När det gäller vissa ekonomiska aspekter på reformen, exempelvis i fråga om ersättningen för överkostnader för kulturhistoriskt värdefulla kyrkor, har inte kyrkomötets önskemål tillgodosetts fullt ut. Men sammantaget genomförs reformen i brett samförstånd mellan Svenska kyrkan och staten.

Svenska kyrkans konstitutionella ställning

Den nu beslutade konstitutionella lösningen innebär att lagstiftningen om Svenska kyrkan och andra trossamfund förankras i regeringsformen. Sådan lag stiftas genom ett särskilt kvalificerat förfarande, nämligen det som gäller för riksdagsordningens huvudbestämmelser. Det betyder att beslut om ändring måste tas av riksdagen antingen vid två tillfällen med val emellan eller med en kvalificerad majoritet.

Lagen om Svenska kyrkan liksom lagen om trossamfund åtnjuter därigenom ett särskilt konstitutionellt skydd vilket ger en stabil och långsiktig reglering av kyrkans organisation m.m. Svenska kyrkan och andra trossamfund ges möjligheten till en egen rättslig ställning; de går in under rättsformen registrerade trossamfund. Svenska kyrkans rättsliga ställning som registrerat trossamfund slås fast genom lag, övriga trossamfund får sådan ställning efter ett registreringsförfarande.

Lagen om Svenska kyrkan

I lagen om Svenska kyrkan bestäms grunderna för Svenska kyrkans organisation och verksamhet. Bestämmelserna i den lagen är utgångspunkt för bestämmelserna i föreliggande förslag till kyrkoordning. Tydligt är det i fråga om den organisatoriska uppbyggnaden av Svenska kyrkan som i sina huvuddrag fastläggs i lagen. Kyrkoordningen specificerar den. Lagen ger uttryck åt en folkkyrkosyn som Svenska kyrkan önskat få fastlagd i ramlagens form.

Svenska kyrkan blir en självständig folkkyrka i nära samverkan med det svenska samhället och dess offentliga organ. Kyrkomötet blir högsta beslutande organ i Svenska kyrkan när normgivningskompetens inte längre delegeras från riksdagen till kyrkomötet. Detta är fastlagt i den grundlagsmässigt förankrade lagen om Svenska kyrkan.

Lagen innehåller de grundläggande bestämmelser som är nödvändiga för att säkra att Svenska kyrkans identitet bevaras vid relationsändringen och för framtiden. Av lagen framgår att Svenska kyrkan är en öppen, demokratisk och rikstäckande folkkyrka, episkopalt organiserad med stift och särskilt ämbetsansvar. Den innehåller bestämmelser om kompetensfördelning mellan Svenska kyrkans lokala, regionala och nationella nivåer. Principen om förening av demokratisk organisation och kyrkans ämbete eller vigningstjänst inom folkkyrkans gemensamma uppdrag kommer till klart uttryck.

I förnyad gestalt

Andra kyrkolagsutskottet underströk att reformarbetet måste bedrivas så att de konkreta lösningarna gör det möjligt för Svenska kyrkan att fortleva i enlighet med sin egen självförståelse som folkkyrka. Reformarbetet skall resultera i en stabil och långsiktig lösning:

Syftet är att åstadkomma sådana reformer som gör att de som tillhör kyrkan och även andra kan uppfatta att Svenska kyrkan är densamma om än i en förnyad rättslig form.

Evangelisk-lutherskt trossamfund, nådessamfund, folkkyrka

Liksom i den gamla kyrkolagens portalparagraf (2 kap. 1 §) anges i lagen om Svenska kyrkan och föreliggande förslag till kyrkoordning att Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund. Därmed menas primärt att kyrkan är bestämd av sin evangelisk-lutherska bekännelse, som söker vidareföra den apostoliska tron. Som trossamfund får Svenska kyrkan inte sin identitet av medlemmarnas tro eller personliga bekännelse. Svenska kyrkans förkunnelse i ord och handling syftar däremot till att väcka och fördjupa en levande, personlig tro och bekännelse. Det ankommer på kyrkomötet att närmare ange innebörden i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.

Nådessamfund är Svenska kyrkan primärt som grundad och vidmakthållen genom Guds nåd. Nådens medel i form av evangelieförkunnelse och sakramentsförvaltning är de konstitutiva faktorerna för kyrkan och samlar en gemenskap av människor. De avgör kyrkans existens.

Till karaktären av nådessamfund hör att Svenska kyrkan inte önskar förknippas med tvång. Detta perspektiv har präglat reformarbetet i fråga om kyrkotillhörigheten och relationen till staten.

Folkkyrkokaraktären är likaså grundläggande. För att kunna bevara sin identitet som folkkyrka måste Svenska kyrkan ständigt förnyas i relation till det samhälle hon lever i. Kontinuitet och förnyelse betingar varandra. Till kontinuiteten hör att kyrkan har ett budskap och ärende i en öppen hållning mot hela folket. I den nya mångkulturella och mångreligiösa samhällssituationen måste tydlighet och öppenhet förenas.

Kyrkan tar gestalt i församlingar och stift

Svenska kyrkan är inte summan av sina församlingar. Däremot är församlingen den grundläggande enheten, eftersom det är där evangeliet förkunnas och sakramenten förvaltas så att människor församlas. 1995 års kyrkomöte framhöll att Svenska kyrkan är ett övergripande och sammanfattande begrepp för en kyrka som kommer till uttryck på varje kyrklig nivå. Samtidigt tog kyrkomötet avstånd från ett kongregationalistiskt synsätt enligt vilket kyrkans regionala och nationella nivå enbart är att betrakta som samfällighetsbildningar av församlingarna. Istället instämde kyrkomötet i det läronämnden anfört i sitt yttrande Ln 1995:17:

Svenska kyrkan framträder på lokal nivå som församlingar och pastorat, på regional nivå som stift och på nationell nivå genom organ som företräder Svenska kyrkan som helhet. En precisering behöver göras av de grundläggande uppgifter som åligger varje kyrklig nivå. En viktig bestämning är därvid att stift och församlingar till skillnad från Svenska kyrkan på nationell nivå är pastorala områden. Församlingarna är kyrkans grundläggande enheter, primärt därför att det är där evangelium förkunnas och sakramenten förvaltas. Församlingarna är pastoralt sett förenade i stift, i vilka biskopar och domkapitel har ett särskilt ansvar för lära, tillsyn och enhet medan stiftsstyrelserna har uppgiften att främja församlingslivets utveckling. På nationell nivå har Svenska kyrkan att ta ansvar för sina gemensamma angelägenheter i fråga om information, utbildning, normgivning, samråd och ekumeniska relationer liksom när det gäller att vara kyrkans gemensamma röst och företräda henne inför samhället i stort.

Församlingarna definieras i lagen om Svenska kyrkan utifrån tre dimensioner, nämligen territorialprincipen, persongemenskapen och den grundläggande uppgiften. Tillsammans återger bildar dessa församlingsidentiteten i Svenska kyrkan. För en heltäckande beskrivning av församlingen i Svenska kyrkan behöver de alla komma till uttryck.

Territorialprincipen innebär att hela Sverige är indelad i geografiskt avgränsade församlingar med församlingstillhörighet för den enskilde som tillhör kyrkan. Församlingen har ett grundläggande pastoralt ansvar att förkunna evangelium i ord och handling till alla som bor och vistas inom församlingen. Därför använde 1995 års kyrkomöte beteckningen pastoralt område om den territoriella församlingen, det är inte en sekulär territorialprincip. Det kan också finnas icke-territoriella församlingar för att täcka vissa särskilda behov.

Persongemenskapen kommer till uttryck däri att församlingen består av de människor som tillhör Svenska kyrkan och bor inom församlingens område. Så knyts persongemenskap och territorialprincip samman.

Den grundläggande uppgiften avgör att det här är fråga om en lokal manifestation av en kyrka och inte någon annan organisation. Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

Stiftet är pastoralt område på Svenska kyrkans regionala nivå. Det är tjänstgöringsområde för biskop och omfattar församlingarna inom området. Stiftet definieras i lagen om Svenska kyrkan utifrån tre dimensioner, nämligen territorialprincipen, den episkopala strukturen och den grundläggande uppgiften.

Territorialprincipen innebär att stiftet omfattar församlingarna inom stiftets geografiskt avgränsade område. Den episkopala strukturen består i att stiftet alltid är tjänstgöringsområde för en biskop. Den grundläggande uppgiften består i att främja och ha tillsyn över församlingslivet. Därmed är församlingens och stiftets uppgift nära förbundna identitetsmässigt. Församlingslivet omfattar gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Stiftets främjande och tillsyn gäller just dessa områden och förutsättningarna för att de skall kunna bedrivas. Den lokala självstyrelsen är minst lika starkt fastlagd som tidigare. Den kommer till uttryck i det som hör till ett självständigt rättssubjekts ansvar, främst inom områdena förvaltning, ekonomi och rättsligt agerande.

I lagen om Svenska kyrkan är trossamfundet liktydigt med den nationella nivån och regleras genom bestämmelsen om kyrkomötet som Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Begränsningen - för att markera den lokala och regionala självstyrelsen - handlar om att kyrkomötet inte får fatta beslut i enskilda ärenden som det ankommer på församlingar och stift att besluta i.

Redan riktlinjerna i yttrandet från 1995 års kyrkomöte pekade i riktning mot en begränsning av den nationella nivåns uppdrag. Centralstyrning av kyrkan skulle motverkas. Huvuduppgiften för den nationella nivån skulle vara att ta ansvar för regelverket för Svenska kyrkan och de representativa funktionerna för trossamfundet. Även överprövningsorgan skall finnas på denna nivå. Genom att fastslå att församlingarna och stiften till skillnad från den nationella nivån är att betrakta som pastorala områden hade kyrkomötet gjort en principiellt viktig markering. Teologiskt är det självklart att det rättsligt definierade trossamfundet inte kan ha samma principiella roll som kyrkans grundläggande enhet församlingen eller stiftet med dess församlingsrelaterade uppgift. Endast i indirekt mening kan den nationella nivån betraktas som ett pastoralt område, nämligen som ett utflöde av stift och församlingar. På den nationella nivån samlas företrädare för stiften för gemensamma angelägenheter, här fattas bindande beslut för hela kyrkan och stöds kyrkans verksamhet på olika sätt.

Dopet - den grundläggande vigningen till tjänst

I dopet förenas människor med Kristus, blir delaktiga i Hans död och uppståndelse och får del av den heliga Anden. Dopet är vigningen till det s.k. allmänna prästadömet. Det avser livet i dess helhet. I dopet kallas människor till ett liv i gemenskap med Kristus, till att vara trons vittnen och sina medmänniskors tjänare. Den heliga Anden skänker de gåvor av olika slag som gemenskapen behöver. Varje människa är värdefull.

Kallelsen i dopet fullföljs på mångahanda sätt. I det vanliga mänskliga livet, i arbete, familjeliv, föreningsengagemang och mänskligt umgänge av allehanda slag har var och en att leva i kallelsen att tjäna sin nästa och kämpa mot de krafter som hotar att bryta ned både människor och natur. Den som lever i sitt dop ser att också detta är en gudstjänst. Man tjänar Gud i sin nästa. Kallelsen gäller även livet i kyrkan och delaktigheten i församlingens grundläggande uppgift - att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Dopet är den grundläggande vigningen till alla kyrkliga uppdrag. Kyrkan är gudstjänstgemenskap - i gudstjänsten församlas människor och sänds på nytt ut i tjänst. För att församlingen skall kunna fullgöra sitt uppdrag behövs människor som är beredda att gå in i olika uppgifter som ledare, medarbetare och förtroendevalda.

Kyrkans vigningstjänst

Allt sedan apostlarnas tid har Guds folk inom sig kallat och valt ut personer som genom handpåläggning och bön givits särskilda uppdrag. Den som genom en sådan vigningshandling ges ett livslångt uppdrag fullgör detta i och för församlingen. Centralt i vigningstjänsten är att samla och uppbygga Kristi kropp. Det sker genom förkunnelse och undervisning i Guds ord, genom att sakramenten delas ut, genom omsorg om nästan och genom att leda församlingen i dess grundläggande uppgift. Vigningen som bekräftar och ger uttryck för kallelsen till livslång tjänst innehåller genom löftena en förpliktelse för den som vigs att fullgöra detta uppdrag och ställa sig till förfogande som tjänare åt evangelium.

Det förhållandet att några genom kyrkans vigningshandlingar ges särskilda uppdrag fråntar inte övriga från att gå in i sin i dopet givna kallelse. Uppdragen inom kyrkans vigningstjänst skall inte definieras exklusivt, alltså för att kvalitativt skilja ut den som givits ett av dessa uppdrag från dem som har ett annat uppdrag inom vigningstjänsten eller från andra som tillhör kyrkan. Uppdragen är inte en personlig besittning utan tjänande för gemenskapens behov. Vigningstjänsten är ett tecken i församling och samhälle. Den visar på det som är kyrkans gemensamma uppdrag och varje döpts ansvar.

Svenska kyrkan har inte en ordning som innebär att alla som har ett kyrkligt uppdrag kan prövas, ställas till ansvar och skiljas från sitt uppdrag om de bryter mot löften relaterade till kyrkans tro, bekännelse och lära. Därför behöver några personer gå in under en sådan förpliktelse. Samtidigt som uppdragen inom vigningstjänsten utövas i och för församlingen görs det med ett personligt ansvar.

Ordet "ämbete" har fått en klang av något som är exklusivt, som har en prägel av överhet och det ger därmed intryck av något som distanserar från "vanliga" människor och är mer värdefullt. I det avseendet svarar ordet inte mot uppgiften att göra tjänst i och för församlingen, vilket är ett utmärkande drag för kyrkans vigningstjänst. Som framhålls i den övergripande inledningen till kyrkohandbokens vigningsordningar kan andra termer som uppdrag, kall, tjänst i sak uttrycka samma Kristi kallelse att vara tjänare åt evangelium.

Kyrkans vigningshandlingar är ett uttryck för att Kristus genom Anden inom Guds folk för evangeliets skull kallar människor till livslång tjänst. Denna kallelse bekräftas genom kyrkans vigning.

Vigningarna till biskop, präst och diakon är likvärdiga uttryck för evangeliets fullhet och för kyrkans uppdrag utifrån detta evangelium, som skall gestaltas i såväl ord som handling.

Av tradition används ordet ämbete i vår kyrka för uppgiften att vara präst och biskop. Andra termer som uppdrag, kall, tjänst avser att i sak uttrycka samma Kristi kallelse att vara tjänare åt evangelium.

I kyrkohandboken används begreppet "ämbete" mycket sparsamt, en gång vardera i ordningarna för biskopsvigning och prästvigning. Istället talas mer frekvent om uppdraget som biskop, som präst och som diakon. I linje härmed talas i förslaget till kyrkoordning om uppdragen som biskop, präst och diakon. Istället för begreppet "ämbete" används kyrkans vigningstjänst på en övergripande och sammanfattande nivå. Också begreppet "tjänst" har tidigare varit problematiskt då det snarare lett tankarna till "befattning" eller "anställning" än till en tjänande gärning. När tjänstebegreppet inte används på detta sätt i kyrkoordningen och utmönstras ur lagstiftning, förordningar och avtal finns möjlighet för kyrkan att utan missförstånd använda det för att beskriva kyrkans hela gärning och den särskilda sändningen av vissa personer.

Någon teologisk förändring i synen på kyrkans vigningstjänst eller ämbete ligger inte i att terminologin "kyrkans vigningstjänst - uppdragen inom kyrkans vigningstjänst" konsekvent används i den kyrkorättsliga regleringen. Som en markering av detta faktum används även den gamla terminologin på ett par ställen i de teologiska inledningstexterna till kyrkoordningen. Med förändringen sker en övergång till det språkbruk som finns exempelvis i det engelska språket. "Ministry" används om hela kyrkans tjänst eller tjänande, "Ordained Ministry" om vigningstjänsten. Detta språkbruk ligger också närmare Nya testamentets, där tjänandet framställs som karakteristiskt för kyrkan och församlingen.

Tillsynsansvaret inom Svenska kyrkan

1995 års kyrkomöte uppmärksammade att Svenska kyrkans rättsliga ställning har stor betydelse för möjligheten för inomkyrkliga organ att kunna fullgöra det tillsynsansvar de har ålagts. Bedömningen var att en offentligrättslig reglering av Svenska kyrkan inskränkte denna möjlighet. Läronämnden hade i sitt yttrande Ln 1995:8 funnit det vara av största vikt att detta rättskomplex klargjordes i syfte att för framtiden skapa reella möjligheter för domkapitlen att öva tillsyn på det sätt som kyrkolagen ålägger dem. Andra kyrkolagsutskottet biträdde läronämndens uppfattning.

Den s.k. dubbla ansvarslinjen, dvs. föreningen av folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning, som organisatorisk princip i Svenska kyrkan har i sin hittillsvarande utformning varit nära förbunden med den offentligrättsliga regleringen av kyrkans organisation. Präster, biskopar, domkapitel, kyrkomöte, centralstyrelse har hört till den statliga delen av Svenska kyrkan medan församlingar och samfälligheter på lokal- och stiftsnivå hört till den kommunala delen. Ordervägen i kyrkan har gått genom den statliga delen. Ett exempel på detta är att gudstjänstlivet lokalt reglerats genom av domkapitlet fastställda tjänstgöringsföreskrifter.

När den hittillsvarande relationen mellan Svenska kyrkan och staten ändras får det konsekvenser både för den statligt och kommunalt reglerade delen av Svenska kyrkan. Förutsättningen för den s.k. dubbla ansvarslinjen ändras radikalt. Distinktionen liksom balansen mellan ämbetslinje och demokratisk organisation får en avgörande ny förutsättning. Den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete blir nämligen på varje nivå i kyrkan en del av samma rättsliga storhet - lokalt församlingen, regionalt stiftet och på den nationella nivån Svenska kyrkan som trossamfund.

Det går då inte längre att bygga identiteten och de olika ansvarsområdena på en skillnad mellan statligt och kommunalt. Positivt framställt finns i det nya rättsliga läget helt nya förutsättningar att låta det gemensamma uppdraget i kyrkan på varje nivå komma till uttryck. Olikheterna i ansvarsområden måste definieras på ett nytt sätt rättsligt och organisatoriskt för att den organisatoriska grundprincipen skall kunna tillämpas i den nya situationen. Det gemensamma uppdraget står i centrum och förenar den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete med dess olika ansvarsområden, som delvis täcker och måste täcka varandra. Genom de nya förutsättningarna finns möjlighet att lägga den gemensamma kallelsen utifrån dopet som grund för det gemensamma uppdraget i kyrkan. Detta kan innebära ett levandegörande av arvet från den lutherska reformationen. I lagen om Svenska kyrkan har den s.k. dubbla ansvarslinjen fått en ny formulering som starkare betonar folkkyrkans uppdrag som binder samman de olika ansvarsområdena:

2 § Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.

Det är värt att observera att det också finns en officiell uttolkning anpassad till den nya situationen av vad den s.k. dubbla ansvarslinjen står. I skrivelsen till kyrkomötet återgav regeringen den uttolkning som fanns i betänkandet från utredningen om trossamfundens rättsliga ställning, Rättslig reglering (SOU 1997: 41, s. 172-173):

Principen om den dubbla ansvarslinjen förutsätter att det finns ett gemensamt uppdrag för alla dem som tillhör Svenska kyrkan, dvs. ett gemensamt uppdrag för såväl ämbetsbärare som övriga kyrkotillhöriga. Ansvarstagandet för uppdraget att bedriva en rikstäckande verksamhet - i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära - fullgörs i samverkan mellan den demokratiska organisationen och kyrkans ämbetsbärare. Den rikstäckande verksamheten bärs således organisatoriskt upp såväl av ansvarstagandet inom den demokratiska organisationen som av ämbetsbärarnas särskilda ansvarstagande för förkunnelse och sakramentsförvaltning. Självfallet är detta inte två från varandra helt separerade former av ansvarstagande, vilket bl.a. framgår av att förtroendevalda och övriga kyrkotillhöriga har del i det gemensamma uppdraget att förkunna det kristna budskapet och av att också ämbetsbärare är delaktiga i det demokratiska beslutsfattandet och har samma ansvar för besluten.

Andra kyrkolagsutskottet vid 1997 års extra kyrkomöte framförde i betänkandet 2KL 1997:8 att denna text med sin betoning av det gemensamma uppdraget i kyrkan utgjorde en god utgångspunkt för arbetet med en ny kyrkoordning. Utskottet betonade också att det gemensamma uppdraget täcker in mer än det som ligger i den organisatoriska principen om den s.k. dubbla ansvarslinjen:

Kallelsen att föra ut evangelium är alltså given åt hela Guds folk. Med det gemensamma uppdraget följer också ett gemensamt ansvar. Det s.k. allmänna prästadömet innebär att alla som genom dopet upptagits i kyrkan har en obehindrad tillgång till att möta Gud, till Guds ord och sakrament. Sin prästerliga tjänst fullgör de genom att vittna om Guds väldiga gärningar och genom ett rätt offer, dvs. ge av sig själv i nästans och den mänskliga gemenskapens tjänst. Delaktigheten i det allmänna prästadömet medför också att alla döpta och troende, vigda eller icke vigda, tillsammans har ansvaret för att kyrkans grundläggande uppgifter blir utförda. När de verkar gemensamt i den demokratiska organisationen har de också samma ansvar för fattade beslut.

Samtidigt som uppdraget och ansvaret är gemensamt finns i och för församlingen den särskilda vigningstjänsten med ett till vigningslöftena knutet ansvar. Vigningstjänsten finns för att Ordet skall förkunnas i ord och handling och för att sakramenten skall delas ut i enlighet med Kristi instiftelse. I fråga om dessa uppgifter finns också ett särskilt ansvar inför stiftet och dess biskop.

I Svenska kyrkan som demokratisk organisation utkrävs ansvar också av dem som i val fått förtroendet att leda och besluta. Det sker främst genom de allmänna kyrkliga valen där alla kyrkotillhöriga får delta på lika villkor.

I en öppen folkkyrka av Svenska kyrkans karaktär behöver det finnas en samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete. Begreppet "den dubbla ansvarslinjen" syftar på de olika sätten att utkräva ansvar för hur man fullgör sina uppgifter inom ramen för kyrkans gemensamma uppdrag.

Det föreliggande förslaget till kyrkoordning söker tillämpa detta för Svenska kyrkan principiellt grundläggande synsätt. En av de mest svåra frågorna till följd av det nya rättsliga läget har varit att finna en organisatorisk modell som tydligt lägger det gemensamma uppdraget som grund och samtidigt bevarar de ansvarsområden som den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete eller vigningstjänst av tradition har haft. Det kompliceras av att den prästerliga och biskopliga tjänsteorganisationen varit statligt reglerad, vilket i viss utsträckning bestämt bilden av ämbetet i Svenska kyrkan.

När förslaget till kyrkoordning studeras är det viktigt att samtidigt ta del av och förstå de beståndsdelar som tillsammans bildar den helhet av samverkan mellan demokratisk organisation och kyrkans ämbete eller vigningstjänst som skall utgöra ett viktigt kännetecken på Svenska kyrkan också i framtiden.

Det som är fastlagt som församlingens grundläggande uppgift - att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission - är samtidigt det som ligger vid sidan om den lokala självstyrelsen och står under tillsyn från biskop och domkapitel. Det ingår också i det som lagts under särskilt ansvar på kyrkans vigda tjänare som utifrån sina vigningslöften inför biskop och domkapitel svarar för hur de fullgör sina uppdrag. Det är också det som läggs under kyrkoherdens lokala chefskap i ämbetslinjen. Den del av det lokala chefskapet som ligger vid sidan av detta utövas med ansvar inför kyrkorådet vare sig det är fråga om en kyrkoherde eller någon annan som fått det på delegation.

Eftersom kyrkorådet är församlingens styrelse och därmed också har ett ansvar för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd måste det finnas en relation till stiftet som tillsynsorgan också för kyrkorådet. Församlingsinstruktionen ersätter de hittillsvarande tjänstgöringsföreskrifterna för präster och skall täcka in det gemensamma uppdrag för gudstjänst, undervisning, diakoni och mission som församlingen, kyrkoråd och kyrkoherde, har. Genom denna ordning tillämpas principen Gemensamt uppdrag - delat ansvar.

Eftersom församlingsinstruktionen skall innehålla dessa men inga andra av församlingens verksamheter får domkapitlet - förutom att vara överprövningsorgan - endast behandla sådana frågor som täcks in av församlingens grundläggande uppgift och det särskilda ansvar som i detta stycke är lagt på dem som har uppdrag inom kyrkans vigningstjänst.

För att säkerställa ämbetslinjen i Svenska kyrkan för framtiden har det varit nödvändigt att precisera vari det särskilda ämbetsansvaret ligger. En del av det som i det gällande rättsliga läget med statlig reglering lagts på ämbetslinjen hör inte till det som i teologisk mening kan anses vara ett ämbetsansvar. Vidare läggs fast att kyrkans vigda tjänare normalt står till svars för hur avgivna vigningslöften hålls inför organ på en högre kyrklig nivå än där de arbetar. Präster och diakoner får sin tillsyn från stiftet, biskopar från den nationella nivån. I detta avseende liksom i andra avseenden syftar kyrkoordningsförslaget till att befrämja samspelet mellan församlingarna och stiften, mellan stiften och den nationella nivån samt mellan förtroendevalda och kyrkans vigda tjänare. Det är ett gemensamt uppdrag i församling, stift och på nationell nivå som förenar kyrkans folk.

Oförändrad kyrkotillhörighet

Svenska kyrkan är samma kyrka före och efter den 1 januari 2000. Det trossamfund som finns nämnt i 1951 års religionsfrihetslag överensstämmer med det självständiga rättssubjektet Svenska kyrkan efter relationsändringen. Därför kommer de som tillhör Svenska kyrkan vid utgången av år 1999 att kvarstå som kyrkotillhöriga om ingen särskild åtgärd vidtas från den enskildes sida. Reglerna för kyrkotillhörighet ändrades redan vid den stora kyrkotillhörighetsreformen den 1 januari 1996. I kyrkoordningen återfinns bestämmelserna i sak oförändrade. Därmed markeras också att Svenska kyrkan enbart får en förnyad gestalt. Den är fortfarande den öppna folkkyrkan.