Kyrkomötet
|
Prästernas starka reaktion genom Kyrkans Akademikerförbund mot förslaget om lokal anställning har en djupare och mer ödesdiger innebörd: den har avslöjat en djup förtroendeklyfta mellan präster och förtroendevalda. Detta faktum betyder oändligt mycket mer för framtiden än själva arbetsgivarskapet.
I ett brev till landets präster daterat 11 mars 1999 betonar ärkebiskopen kyrkans episkopala struktur. Prästerna svarar inför biskop och domkapitel medan de förtroendevalda svarar inför sina väljare. "Det är endast ämbetsbärarna som på detta sätt är bundna till Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära." I brevet citeras också förslaget till kyrkoordningen att församlingens grundläggande uppgift ligger vid sidan om den lokala självstyrelsen och står under tillsyn från biskop och domkapitel. Man kan fråga sig vad som blir kvar av det gemensamma uppdraget utom att öppna kyrkdörren och tjära kyrktaket.
Ärkebiskopens brev är riktat som tröst till prästerna, men det ovan citerade innebär inte desto mindre en kränkande misskreditering av dem som efter bästa förstånd och samvete satsar sin fritid på kyrkliga uppdrag. Det befäster och ökar förtroendeklyftan: prästerna kan inte lita på att lekfolket uppfattar sitt uppdrag som kommet från Gud. Ärkebiskopen insinuerar att de tar det enbart som profanpolitiskt.
Om lekmänniskor inte är bundna till bekännelsen på lokalplanet, måste de vara än mer opålitliga i sina uppdrag i domkapitel och kyrkomöte, när dessa har lärofrågor på bordet.
Enligt de tidigare prästlöftena gällde bästa förstånd och samvete också prästens bundenhet till skriften och läran. Fallet Ma Oftedal antyder att så måste vara fallet även numera. Skulle inte det duga också som garanti om dem som utses på mer renodlat demokratisk väg?
Det gemensamma uppdraget har delats upp i vigningstjänst och övriga anställda och förtroendevalda. Om man hade velat betona det gemensamma i uppdraget hade man valt ordet vigningsuppdrag i stället för vigningstjänst. Uppdragen som man vigs till kommer ju från kyrkan, som är Kristi kropp. Också den personliga kallelsen lär väl komma till stånd inom församlingens ram och därmed från Kristus. Till prästtjänst utses man enligt demokratiskt bestämd ordning av Guds folk (församling), ekkläsia. Demokratin är den mest kristliga form som Guds folk kan organiseras i och utgör ramen också för prästernas kallelse och uppdrag.
Men nu är den dubbla ansvarslinjen på väg att bli den skilda ansvarslinjen. Om uppdraget är gemensamt måste ansvaret vara delat i betydelsen shared, men det beskrivs nu som divided. Denna tudelning hotar om något kyrkans enhet. Den klyver henne i två och det märks i varje församling varje dag.
Det fattas nu bara att vigningstjänsten förklaras för sakramentalt tecken, som automatiskt (ex opere operato) förmedlar nåden. Ansats att kalla kyrkan för sakrament (alt tecken) redovisades i samband med förra kyrkomötet från den officiella dialogen med Stockholms katolska stift (nu under tryckning). Vi behöver kunskap om vad detta innebär för den evangelisk-lutherska bekännelsen. Vi behöver återupprätta förtroendet mellan alltmer åtskilda och diskriminerade kategorier av folk. Vi behöver begrunda Gal 3:27-28.
Vi hemställer
att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen i lämplig form föranstaltar om förtroendeskapande åtgärder mellan vigda och icke vigda.
Linköping den 23 mars 1999
Kerstin Bergman Bengt Nilsson
