4 Den kyrkorättsliga regleringen av diakonatet

Debatten om vigning av diakoner och kyrkorättslig reglering av diakonatet har präglats av stark polarisering. När andra kyrkolagsutskottet nu lägger fram förslaget om en sådan reglering bygger det på en sammanvägning av flera aspekter och en medveten strävan att finna en samlande lösning.

4.1 Övergripande utgångspunkter om kyrkans vigningstjänst

En aspekt på frågan om att kyrkorättsligt erkänna diakonens uppdrag handlar om relationen mellan vigda och icke vigda. Kyrkoordningen bygger teologiskt på att det finns ett gemensamt uppdrag i kyrkan på dopets grund som förenar alla i kyrkan, vigda och icke vigda. När vigningstjänsten skall utformas i form av uppdrag finns vissa viktiga övergripande utgångspunkter. Dessa innebär, som framhålls i Centralstyrelsens skrivelse CsSkr 1999:3,

· att kallelsen att överräcka evangelium i ord och handling är hela kyrkans,

· att dopet är den grundläggande och gemensamma vigningen för hela Guds folk,

· att den särskilda vigningstjänsten finns för att kyrkan behöver människor som är förpliktade att i trohet mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära ta ett särskilt ansvar för de gemensamma uppgifterna,

· att några inom Guds folk i vigningen ges ett särskilt livslångt ansvar för vissa uppgifter som hör till det gemensamma uppdraget och som ett tecken för hela församlingens ansvar,

· att uppdragen inom vigningstjänsten utövas i och för församlingen.

Evangelium överräcks i ord och handling gemensamt av alla döpta i kyrkan men också i församlingens mitt genom det offentliga uppdrag av tjänande åt evangelium som i kyrkoordningen betecknas kyrkans vigningstjänst. Det är en tjänst i och för församlingen. Vigningstjänsten ersätter inte församlingens och kyrkans gemensamma uppdrag, utan är ett tecken och redskap för detta uppdrag. Dopet är den grundläggande vigningen till tjänst. Vigningen till ett visst uppdrag innebär att den som vigs avskiljs till livslång tjänst med ett särskilt, personligt ansvar.

Vigningstjänsten som sådan är nödvändig i kyrkan enligt bl.a. artikel V i Augsburgska bekännelsen men ett specifikt mönster för uppdragen är inte nödvändigt. I den lutherska bekännelsetraditionen liksom i de stora ekumeniska dialogerna betonas vigningstjänstens enhet. Varje indelning av denna tjänst innebär att peka ut delaspekter på tjänandet. Det behövs då en beteckning för den samlade vigningstjänsten och en beteckning för varje del av denna tjänst. Skulle det finnas endast en form av vigning behövdes endast ett begrepp. När nu tjänstebegreppet utmönstrats ur den statliga normgivningen som beteckning på en anställning, finns äntligen den positiva möjligheten att använda denna beteckning i kyrkoordningen för den särskilda tjänsten i kyrkan. Fördelen med att använda beteckningen tjänst är att den ligger nära det bibliska språkbruket. Den ligger också när den latinska beteckning som används i de lutherska bekännelsedokumenten, ministerium. Det finns också anledning att påminna om hederstiteln Verbi Divini Minister, Det gudomliga Ordets tjänare. Ordet står här både för Kristus och evangeliet. Stor enighet finns om att beteckningen ämbete har så många andra betydelser av myndighet etc. att den inte längre bör användas. Slutsatsen blir, när ett bättre alternativ inte har presenterats, att kyrkomötet bör kyrkorättsligt definiera en kyrkans vigningstjänst med olika uppdrag inom denna tjänst. Därmed bör motionerna 1999:124 yrkande 1 i denna del, 1999:151 yrkande 1 och 1999:155 yrkande 1 avslås.

4.2 Ett erkännande av diakonernas insats

Det finns en stor glädje över den insats som diakonerna har gjort och gör i Svenska kyrkan. I gudstjänstutskottets yttrande 1999:1y över kyrkoordningsförslagets femte avdelning uttrycks det på följande sätt:

Utskottet har en mycket positiv syn på det karitativa arbete som diakonerna idag utför i Svenska kyrkan och ser dem som ett omistligt tecken på kyrkans uppdrag att tjäna Gud i medmänniskorna. En utgångspunkt för utskottet är att kyrkans vigningsuppdrag som helhet skall tolkas som ett tjänande uppdrag och inte som en hierarkisk ämbetsordning. Utskottet finner detta tydligt angivet i kyrkans vigningsordningar.

4.3 Ja till karitativt diakonat men nej till liturgiskt diakonat

Det finns en mycket stark uppslutning kring ett karitativt präglat diakonat. Detta är tydligt uttryckt i inledningstexten till sjunde avdelningen om kyrkliga uppdrag och befattningar. Där anges att diakonens uppdrag är ett barmhärtighetens tecken, innehåller kärlekens gärningar särskilt mot utsatta människor, har en karitativ inriktning och möter mänsklig nöd. I kyrkoordningens texter saknas varje antydan om ett diakonat med särskilda liturgiska uppgifter. Alla i kyrkan skall självfallet hämta sin andliga näring i och sändas ut i tjänst från gudstjänsten. Men det finns inga specifika liturgiska uppgifter som en diakon måste utföra. Tvärtom vill utskottet betona att diakonatet motiveras som uppdrag i kyrkan genom sin socialt karitativa inriktning och som ett tecken på kyrkans gemensamma sociala kallelse och tjänst. Diakonatet finns därför att kyrkan behöver det.

Gudstjänstutskottet har i sitt yttrande 1999:1uttryckt samma sak på ett annat sätt:

Det diakonala vigningsuppdraget i kyrkan har inte till syfte att frånta andra medarbetare i församlingslivet och i gudstjänsten legitima uppgifter och uppdrag. De som är diakonvigda i Svenska kyrkan har inte några uppdrag i gudstjänsten som är speciellt avdelade för dem. Däremot kan och skall diakoner på samma sätt som andra medarbetare utföra lämpliga uppgifter i kyrkans gudstjänst. Även om inte diakonen är förbehållen särskilda uppdrag i liturgin är det likväl viktigt att hela kyrkans diakonala uppdrag på olika sätt blir synliggjort och kommer till uttryck i gudstjänsten. Detta är en viktig påminnelse för alla som har uppdraget att förbereda och gestalta gudstjänstlivet.

Utskottet tar avstånd från varje form av kvalitetstänkande, där det som skiljer någon från en annan skall anses avgöra identiteten i ett uppdrag. En aspekt på det är att kyrkans sändning står i centrum snarare än den enskildes behov av bekräftelse. För kyrkans framtid är det utomordentligt viktigt att alla som har ett uppdrag söker att fullgöra sin del av kyrkans gemensamma uppdrag.

Reaktionen mot en kyrkorättslig reglering av diakonatet beror i inte ringa utsträckning på ett avståndstagande mot vissa utvecklingstendenser i kyrkolivet där diakoner i likhet med exempelvis kyrkvärdar alltid tilldelas vissa uppgifter i gudstjänsten, där liturgiska kläder alltid används och gudstjänstdeltagarna inte ser någon skillnad mot prästernas liturgiska kläder, där gudstjänstuppgifter skall definieras i befattningsbeskrivningar etc. Utskottet konstaterar då att det är viktigt att alla som tillhör församlingen får komma med sina erfarenheter, bidra till och ha uppgifter i församlingens gemensamma gudstjänst. Vidare ser utskottet att det handlar om attityder, samarbete och pastoral klokhet om motsättningar skall undvikas och gemenskapen främjas. Sådant är nödvändigt men kan inte regleras i en kyrkoordning.

Det som utskottet här anfört innebär att utskottet i sak bejakar yrkandet i punkt 2 i motionen 1999:151 och föreslår en reglering av kyrkoordningens femte avdelning i linje med den.

4.4 Ett erkännande av det som redan finns

Utskottet menar att beslut nu måste fattas om en kyrkorättslig reglering som bl.a. anger hur kyrkans kallelse till diakonatet sker och vem som har ansvar för denna. Det behöver också klargöras vad som sker om den som vigts eller på annat sätt blivit behörig att utöva ett särskilt uppdrag inom vigningstjänsten bryter mot de avgivna löftena. Detta behövs för såväl kyrkans skull, som överlämnat uppdraget, som för de enskildas skull. Diakonvigningen finns, diakonerna finns. Den gällande vigningsordningen innehåller kyrkorättsliga bestämmelser som nu föreslås ersättas med bestämmelser i kyrkoordningen. Alternativet - principiellt sett - torde vara att diakonvigningen avskaffas. Skall det även fortsättningsvis finnas en ordning för diakonvigning måste en kyrkorättslig reglering av diakonatet göras i kyrkoordningen. Därmed bör motionerna 1999:42 yrkandena 1 och 5 samt 1999:124 i denna del avslås. Utskottet finner ingen anledning att föreslå att Kyrkomötet skall göra något särskilt uttalande som föreslås i motion 1999:13. Motionen bör avslås.

4.5 Församlingens grundläggande uppgift och vigningstjänsten

Som framhållits tidigare i avsnittet Gemensamt uppdrag och delande av ansvar finns det ett direkt samband mellan församlingens grundläggande uppgift och det som ingår i vigningstjänsten. Vigningstjänsten är tecken för församlingens grundläggande uppgift att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Den befriar inte övriga döpta från sin kallelse. Mot den bakgrunden är det besvärande att rollen för den som fullgör undervisande uppgifter i detta avseende inte är klargjord.

Inom alla dimensioner av församlingens grundläggande uppgift kommer Svenska kyrkan att ha behov av medarbetare som tjänstgör tillfälligt, för viss tid eller livslångt. Det är dock inte oproblematiskt att de som har en pedagogisk utbildning och anställts på en pedagogisk befattning - där troheten mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära ställs på prov - inte är medtänkta när det gäller att vigas till livslång tjänst med förpliktelse mot avgivna vigningslöften. Ser man till innehållet i församlingspedagogernas uppgifter finner man motsvarigheter i både prästens och diakonens uppdrag. Utskottet finner det angeläget att det görs en bedömning av konsekvenserna av den kyrkorättsliga regleringen av vigningstjänsten. Det handlar då om behörighetsfrågor och utbildningsreformen. Utskottet föreslår därför att kyrkomötet skall ge Centralstyrelsen/Kyrkostyrelsen ett utredningsuppdrag i denna del. Resultatet av detta arbete bör inte föregripas genom att nu införa nya bestämmelser som inte remissbehandlats i kyrkoordningen. Därmed föreslås att motion 1999:168 yrkandena 1-4 avslås.

4.6 Ansvarsfördelning men inte hierarkisering

Varje organisation innehåller en ansvarsfördelning. Vissa har övergripande uppgifter, andra har parallellställda uppgifter. Det är organisatoriskt nödvändigt. Något helt annat är att medvetet dela in kyrkan i en över-underordningshierarki. Utskottet konstaterar att regleringen av kyrkans vigningstjänst i kyrkoordningen saknar varje form av sådan hierarki. Här ges enbart en innehållsbestämning av vigningstjänsten och av varje uppdrag inom den.

Det finns också en hierarkisering som handlar om värderingar, handlingar och språk. Den måste motverkas genom andra medel än bestämmelser. Utskottets slutsats överensstämmer med det som framförs i utbildningsutskottets yttrande 1999:1 över kyrkoordningsförslagets sjunde avdelning:

Utskottet bejakade behoven av att kyrkomötet på kyrkorättslig väg kan bidra till ökat samarbete mellan alla i församlingar och stift. Utskottets majoritet menade dock att grunden för bristande samverkan i första hand ligger i lokala förhållanden och att reglering av diakonatet inte vare sig ökar eller minskar hierarkin i kyrkan.

4.7 Domkapitlets sammansättning

Domkapitlet behåller sin hittillsvarande uppgift att ha ansvar för tillsyn över hur de som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst efterlever sina avgivna vigningslöften. Tilläggas kan att intentionen är att göra den uppgiften tydligare. Vidare markeras starkare att förutom den del av tillsynen som handlar om ingripande och kontroll är de delar av tillsynen som handlar om råd, stöd, uppmuntran och dialog viktiga.

Utskottet bejakar grundprincipen om en likafördelning av platser i domkapitlet mellan vigda och icke-vigda. Utskottet konstaterar vidare att alla, oberoende av hur de är utsedda, har ett gemensamt uppdrag och ansvar. Domkapitelsförsäkran som den enskilde ledamoten skall avlägga vittnar om detta. Ledamöterna är utsedda för att bidra med olika kunskaper och erfarenheter men är inte representanter för olika grupper i kyrkan.

Domkapitlets uppgifter förändras främst i tre avseenden. För det första innebär den nya rättsliga situationen, vilket påpekats i avsnittet Gemensamt uppdrag och delande av ansvar, att domkapitlet får en förstärkt roll och möjlighet i relation till hela församlingen och dess kyrkoråd. Församlingsinstruktionens form och innehåll visar det. För det andra skall domkapitlet få en ny uppgift visavi diakonerna. Här har diakonrepresentationen betydelse från kunskaps- och erfarenhetssynpunkt samt för domkapitlets legitimitet som beslutsorgan. För det tredje skall domkapitlet bli överprövningsorgan. I detta avseende har frågan om diakonrepresentationen inte samma tyngd.

Utskottet har beaktat frågan om vad som egentligen leder till en ökad hierarkisering. Utskottet har insett att risken är stor att Centralstyrelsens förslag där en av de vigda ledamöterna skall vara präst och en diakon tolkas som en hierarkisering, trots att valkorporationen är gemensam för präster och diakoner. Ett än sämre alternativ ur denna synvinkel är att enbart en präst skall utses. Utskottet har då stannat för att det bästa alternativet är att präster och diakoner gemensamt utser en ledamot och en ersättare. Kompetensen får avgöra. Utskottets resonemang är principiellt. Utskottet är dock medvetet om att prästerna idag i kraft av sitt numerära övertag har möjlighet att diktera att denna domkapitelsledamot skall vara präst. Diakoner och präster skall också gemensamt utse den präst som skall vara ersättare för biskopen och domprosten som ledamot. Därmed bör motionerna 1999:42 yrkande 4, 1999:124 yrkande 1 i denna del, 1999:151 yrkande 1 och 1999:164 avslås.

Domkapitlet har endast de uppgifter som anges i kyrkoordningen. Det verkligt nya är rollen som överprövningsorgan. Därmed har behovet av en ordinarie domare motiverats. Frågan inställer sig om förslaget på denna punkt på ett avgörande sätt skall anses rubba balansen mellan vigda och icke-vigda i domkapitlet. Utskottet har funnit att det principiellt inte är så. Det handlar om domkapitlets uppgift att överpröva. Domaren behöver inte räknas in i balansen mellan vigda och icke-vigda. Samtidigt ser utskottet att det kan ge intryck av en förändring. Utskottet har i sin bedömning också tagit hänsyn till att det redan i hittills gällande ordning är så att en jurist i avgörande lärofrågor gått in som ledamot i domkapitlet, som när domkapitlet prövat om en präst skall anses ha brutit mot avgivna vigningslöften.

För att få så liten ändring som möjligt i fråga om balansen mellan vigda och icke-vigda föreslår utskottet att den ordinarie domaren alltid skall ha närvarorätt och yttranderätt men rösträtt endast i de ärenden som specificeras i 9 kap. 5 §, andra stycket. Utskottet finner det angeläget att domaren med sin kompetens och erfarenhet deltar i alla sammanträden. Av samma skäl föreslår utskottet att ersättarna i domkapitlet får närvaro- och yttranderätt. Utskottet bejakar således inte den slutsats som dras Centralstyrelsens skrivelse 1993:3, del 2, s. 135 utan ansluter sig till det som kyrkolagsutskottet anförde i sitt betänkande 1985:17 om närvarorätt för suppleanter vid domkapitlens sammanträden.

Sammantaget behålls de hittillsvarande grundprinciperna men lösningen anpassas till de nya uppgifter som domkapitlet får.

4.8 Biskopsval

Centralstyrelsen har i en strävan att vara konsekvent föreslagit att diakonerna till följd av den kyrkorättsliga regleringen i kraft av sitt inlemmande i vigningstjänsten skulle få rösta i biskopsval. Utskottet konstaterar att detta förslag aldrig har remissbehandlats. Eftersom utskottet dessutom har betonat vikten av en samlande lösning i den förändringssituation som Svenska kyrkan befinner sig i, är det rimligt att lägga förslaget åt sidan oavsett vilka argument som kan anföras till stöd för eller emot det. Därmed tillgodoses förslaget i motion 1999:42 yrkande 3 och 1999:124 yrkande 1 i denna del.