2 Församlingskriterier och gudstjänstliv

Frågor om den kyrkliga indelningen blir i och med de ändrade kyrka-statrelationerna en inomkyrklig angelägenhet. En utgångspunkt för det kyrkliga utredningsarbetet har varit att det inte skulle syfta till några genomgripande förändringar av den kyrkliga indelningen. Det skall inte genomföras någon strukturreform den 1 januari 2000.

När kyrkan själv får hand om alla indelningsfrågor blir det nödvändigt att det finns bestämmelser i Kyrkoordningen på detta område. Kyrkoordningen behöver ge regler för hur beslut fattas om den kyrkliga indelningen och om vem som fattar dessa beslut. Det råder en bred enighet om att stiftsstyrelserna skall besluta om församlingsindelningen. Till grund för en lokal reflektion och för stiftsstyrelsernas beslut måste det finnas kriterier för vad en församling är. Dessa kriterier behöver bygga på vissa gemensamma principer som tar sin utgångspunkt i vad en församling är. De skall fungera som en spegel där församlingen kan se sig själv i relation till sin grundläggande uppgift och de människor den är satt att tjäna.

När 1995 års kyrkomöte fattade beslut som har lett fram till det föreliggande förslaget till kyrkoordning underströks att Svenska kyrkan framträder på lokal nivå som församlingar och pastorat. I linje med detta anges i lagen om Svenska kyrkan att Svenska kyrkan framträder lokalt som församlingar. Detta perspektiv måste finnas när det med rätta sägs att församlingen är kyrkans grundläggande enhet, kyrkan på sin ort. Den är detta därför att det är i församlingen som evangelium förkunnas och sakramenten delas ut. Det gemensamma, regelbundna gudstjänstfirandet är en nödvändig betingelse för att kunna tala om en församling.

Församlingen med dess ursprung i den före 1862 odelade socknen har inte endast en betydelse som kyrklig enhet. Framförallt på landsbygden är den en vidare gemenskapsstruktur. Församling/socken och kyrkobyggnaden är viktiga beståndsdelar i en bygds identitet. Det är i detta perspektiv naturligt att det kan uppstå spänningar om man upplever att de kyrkliga utgångspunkterna ensidigt tar överhanden.

En nödvändig utgångspunkt för församlingsindelningen är det som är konstitutivt för kyrkan. Det går inte att tala om församlingen som kyrkans grundläggande enhet utan gudstjänsterna och gudstjänstgemenskapen. Församlingen får inte reduceras till en indelningsenhet. Att gudstjänsten är nödvändig för församlingen betyder inte att man kan bortse från andra aspekter. Om Svenska kyrkan skall kunna fylla sin uppgift som en folkkyrka, måste församlingen vara väl integrerad i det samhälle där den är satt att verka. Det hör till folkkyrkans karaktär att möta människor i vardagen och vid avgörande händelser i livet.

Att stärka församlingens ställning är att skapa förutsättningar för att församlingen skall kunna fullgöra sin grundläggande uppgift att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Det är naturligt att samhällets utveckling påverkar församlingsstrukturen. När människor flyttar samman i storstäder måste det bildas nya församlingar. Alltför stora församlingar riskerar att bli administrativa enheter som paraplyn över ett antal egentliga församlingar. Alltför små församlingar riskerar också att reduceras till delar av det som är en större egentlig församling. En församling måste ha en viss egen styrka om den skall kunna stärkas ytterligare genom den ansvarsfördelning som finns i kyrkoordningen. Detta även om det är naturligt och behövs en samverkan mellan flera församlingar på många områden.

Till det som gör att församlingen kan vara och framträda som kyrkan på sin ort hör ett regelbundet gudstjänstliv. Det innebär i normalfallet att det firas en huvudgudstjänst varje söndag och kyrklig helgdag. Det måste också finnas människor som på olika sätt tar ansvar för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd.

Förändringar i församlingsstrukturen måste ske i en öppen dialog mellan dem som har olika uppgifter och ansvar i en sådan process. Denna process är ett samspel mellan församling och stift, liksom mellan de båda stiftsorganen domkapitel och stiftsstyrelse. Det är viktigt att församlingskriterierna tar sin utgångspunkt i vad församlingen är och inte i att den måste bestå av ett visst antal människor. Därför är det viktigt att kyrkoordningen ger möjligheter till att finna lokala lösningar och till ett lokalt engagemang. Det är i det perspektivet man skall se t.ex. bestämmelserna som stärker församlingens ställning i budgetprocessen när den tillhör en samfällighet.

Gudstjänstlivet måste kunna formas utifrån lokala förutsättningar och resurser. Det måste för varje församling finnas en präst som har det pastorala ansvaret, men församlingens fortlevnad skall inte enbart vara beroende av tillgången på präster. Vidgade möjligheter till lekmannaledda gudstjänster har sin betydelse i bl.a. detta sammanhang.

Församlingssammanläggningar måste kunna förenas med ett bibehållande av ett engagemang på sockennivå för den egna kyrkobyggnaden. Relationsförändringen innebär att det nuvarande kyrkokommunala regelsystemet för hur församlingen styrs upphör och ersätts av kyrkoordningens bestämmelser. En följd av detta är bl.a. att de nuvarande delegationsbestämmelserna i kyrkolagen tagits bort. Det faktum att regler om delegation saknas i kyrkoordningen innebär inte att kyrkorådets delegationsmöjligheter försvunnit. Det innebär i stället att kyrkorådet har full frihet att på eget ansvar själv bestämma till vem eller vilka man vill uppdra beslutanderätt och det närmare innehållet i en sådan. En konsekvens av denna avreglering är bl.a. att det ökar församlingarnas möjligheter att utveckla och förbättra ett distriktsvis bedrivet församlingsarbete. Sålunda kan exempelvis kyrkorådet i församlingen överlåta drift och skötsel av en kyrka till ett sockenråd, distriktskyrkoråd eller liknande. Detta organ kan även på delegation ges i uppgift att disponera medel för verksamhet relaterad till distriktet eller området. Denna möjlighet kan utnyttjas för att motverka en stor del av de nackdelar som många anser kan följa av en församlingssammanläggning.

Samtidigt som kyrkoordningen anger vad som är "normalordningen" måste den ge utrymme för lokala variationer. Dialogen mellan församlingar och stift riskerar annars att bli meningslös.

Det är bestämmelserna i 17 kap. 3 § och i 37 kap. 2 § om omfattningen av församlingens gudstjänstliv som har stått i fokus i de diskussioner som följt på kyrkoordningsförslaget. Dessa bestämmelser tas också upp i ett stort antal motioner. I fråga om 17 kap. 3 § föreslås i motionerna 1999:77, 1999:105, 1999:141 yrkande 1, 1999:194 yrkande 1 och 1999:204 med något olika uttryckssätt att församlingarna skall ha ett regelbundet gudstjänstliv. Detta skulle ersätta de mer preciserade bestämmelserna som finns i kyrkoordningsförslaget och som anknyter till gällande föreskrifter. Huvudregeln att det skall firas en huvudgudstjänst varje söndag och kyrklig helgdag finns sedan lång tid. Det skulle ge en egendomlig signal om detta ändrades i samband med ändrade kyrka-statrelationer. Däremot behöver det inte anges att domkapitlet för viss tid kan medge undantag från bestämmelserna om en gudstjänst varje vecka. Orden "för viss tid" kan strykas i 17 kap. 3 §. Motionerna 1999:77, 1999:105, 1999:141 yrkande 1, 1999:194 yrkande 1 och 1999:204 yrkande 1 bör därmed avslås.

Undantag från huvudregeln får enligt förslaget göras utifrån lokala förutsättningar, Bestämmelsen att det skall firas en gudstjänst under veckan om huvudgudstjänsten firas i en annan församling är ny. Den anger dock det som behövs för att församlingens ställning som grundläggande enhet inte skall sättas i fråga.

Det finns enligt utskottets mening skäl att göra vissa förändringar i bestämmelserna i 37 kap. 2 §. Domkapitlets övergripande ansvar för gudstjänstlivet bör komma till uttryck i bestämmelserna. Punkt 1 i 37 kap. 2 § bör få följande lydelse: I församlingen firas en huvudgudstjänst varje söndag och annan kyrklig helgdag eller åtminstone en gudstjänst varje vecka om inte domkapitlet medgivit något annat. Denna förändring görs med anledning av motionerna 1999:53, 1999:105, 1999:113, 1999:141 yrkande 2 , 1999:194 yrkande 2 och 1999:204 yrkande 2.

I motion 1999:16 föreslås i yrkande 1 att Kyrkomötet skall anta en kyrkoordning med sådant innehåll att även mindre församlingar, som under århundraden varit församlingar och fortfarande har regelbundet gudstjänstfirande, t.ex. varannan helgdag och som har fungerande kyrkoråd, skall ha rätten att fortsatt bestå som församlingar. Genom yrkande 2 föreslås att Kyrkomötet beslutar att anta en kyrkoordning med sådant innehåll att ändringar i församlingsindelning skall grundas på frivillighet från berörda församlingars sida.

Strävan efter frivillighet måste vara den givna utgångspunkten när beslut fattas om församlingsindelning. Det är dock inte möjligt att bestämma att det alltid skall råda frivillighet. Utan ett fungerande gudstjänstliv inom de ramar domkapitlet funnit nödvändiga eller utan förtroendevalda som tar ansvar för församlingens styrelse kan den inte bestå. Det är inte lämpligt att i kyrkordningen skriva in att vissa församlingar skall ha rätt att bestå. Motion 1999:16 bör därmed avslås. Den undantagsbetämmelse som finns i 37 kap. 2 § skall dock ses som ett inslag i dialogen mellan stift och församling. Den bör därför få en mer positiv lydelse än i Centralstyrelsens förslag. Utskottet föreslår en sådan lydelse.

Församlingskriterierna och de föreslagna bestämmelserna om församlingsindelningen kan naturligtvis inte ses isolerade. De har en självklar koppling till motsvarande bestämmelser när det gäller pastoratsindelningen. Den lilla församlingen, i synnerhet en sådan som får svårt att uppfylla de föreslagna kriterierna för att utgöra en församling, ingår regelmässigt i en samfällighet, pastoratssamfällighet eller flerpastoratssamfällighet. Utgångspunkten för pastoratsindelningen är att den skall vara ändamålsenlig med hänsyn till de funktioner som åvilar pastoratet, såväl när det gäller de personella resurserna som det ekonomiska ansvaret i övrigt. Det innebär att frågor om församlingssammanläggning inte enbart berör de aktuella församlingarna. Ekonomiska konsekvenser, negativa eller positiva, får betydelse för samtliga församlingar inom samfälligheten med hänsyn till samfällighetens totalansvar för ekonomin. Alltför många små församlingar inom en och samma samfällighet kan från ekonomisk synpunkt få negativa konsekvenser för samfälligheten. I en sådan situation är det viktigt att församlingarna reflekterar över framtiden. För att de skall få tid att i samspelet med stiftet göra en sådan reflektion i förhållande till församlingskriterierna anges i punkt 20, övergångsbestämmelserna, att även om kriterierna i 37 kap. 2 § inte uppfylls får församlingen bestå utan särskilt beslut om undantag från indelningsändring till utgången av år 2005.