1 Gemensamt uppdrag och delande av ansvar enligt Kyrkoordningen

När riktlinjerna för en reform togs av 1995 års kyrkomöte betonades att den organisatoriska princip som brukar uttryckas med beteckningen "den dubbla ansvarslinjen" skulle tillämpas också i det förestående reformarbetet och komma till uttryck i Lagen om Svenska kyrkan. Beteckningen "den dubbla ansvarslinjen" har kommit att användas under de två senaste decennierna. Den är som sådan oklar, något förslag till klarare beteckning har dock inte kommit fram. Den princip som den vill ge uttryck åt är i vilket fall inte oklar. Den brukar också anges som "föreningen av folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning" och har mycket lång hävd som organisatorisk princip i Svenska kyrkan.

1995 års kyrkomöte uppmärksammade också att Svenska kyrkans rättsliga ställning har stor betydelse för möjligheten för inomkyrkliga organ att kunna fullgöra det tillsynsansvar de har ålagts. Läronämnden hade i sitt yttrande Ln 1995:8 funnit det vara av största vikt att detta rättskomplex klargjordes. Läronämnden framhöll att det är av yttersta vikt för en kyrka att kunna leva i enlighet med sin självförståelse. Tillsynsskyldigheten för biskop och domkapitel måste därför motsvaras av reella möjligheter att öva tillsyn och att vidta åtgärder där innehavare av kyrkans ämbete handlar på sådant sätt att Svenska kyrkans identitet kan påverkas eller ifrågasättas. Andra kyrkolagsutskottet biträdde Läronämndens uppfattning.

1.1 Det gemensamma uppdraget

Under reformarbetets gång har det framstått som alltmer angeläget att lyfta fram det gemensamma uppdrag som förenar kyrkans folk. Det är en avgörande framtidsfråga. Men framför allt är det en tillämpning av en grundläggande teologisk princip som i inledningstexten till sjunde avdelningen om kyrkliga uppdrag och befattningar uttrycks på följande sätt:

Kallelsen att föra ut evangelium är given åt hela Guds folk. Alla i kyrkan är lemmar i en och samma kropp. Dopet är den grundläggande vigningen till tjänst i kyrkan och ger delaktighet i kyrkans gemensamma uppdrag.

Kyrkoordningen lägger principiellt det gemensamma uppdraget till grund för den ansvarsfördelning som ges.

1.2 Betydelsen av det förändrade rättsliga läget

För att förstå den principiellt motiverade organisatoriska princip som tillämpas i kyrkoordningen är det av stor vikt att uppmärksamma betydelsen av det förändrade rättsliga läget.

Den gamla principen om föreningen av folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning har varit nära sammankopplad med den offentligrättsliga reglering av kyrkans organisation som upphör den 1 januari 2000. Kyrkomötet, Centralstyrelsen, biskoparna, domkapitlen, kyrkoherdarna och övriga präster har hört till den statligt reglerade delen av Svenska kyrkan medan de demokratiska organen i församlingar och kyrkliga samfälligheter på lokal- och stiftsnivå hört till den kyrkokommunala delen. Ordervägen i kyrkan har gått genom den statliga delen. Ett exempel på detta är att gudstjänstlivet lokalt har reglerats genom av domkapitlet fastställda tjänstgöringsföreskrifter för präster. Endast i mycket begränsad mening har biskoparnas och domkapitlens tillsynsansvar kommit att gälla annat än den statliga linjen i kyrkan. I 1992 års kyrkolag finns ett par bestämmelser som visar på en mer heltäckande roll. I praktiken har den rättsliga uppbyggnaden gett mycket begränsade möjligheter för biskopar och domkapitel att agera i denna roll. Visitationsinstrumentet har varit det tydligaste uttrycket för ett samlat ansvar. Det som här sagts gäller den del av tillsynen som handlar om kontroll och möjligheten att ingripa. Däremot har det funnits goda möjligheter att fullgöra tillsynsuppgiften i form av dialog, råd, stöd, hjälp och uppmuntran.

Det bör uppmärksammas att ändringen av relationen mellan Svenska kyrkan och staten får stora konsekvenser både för den statliga och den kyrkokommunala delen av Svenska kyrkan. Villkoren för att gestalta det gemensamma uppdraget och för ansvarsfördelningen i kyrkan ändras radikalt och i huvudsak i positiv riktning. Den demokratiska organisationen och kyrkans vigningstjänst blir nämligen på varje nivå i kyrkan en del av samma rättsliga storhet - lokalt församlingen, regionalt stiftet och på den nationella nivån Svenska kyrkan som trossamfund. Den nya rättsliga situationen leder därmed i sig till att det gemensamma uppdraget i kyrkan ställs i centrum.

Det blir också tydligt om man bredvid varandra ställer bestämmelserna om församlingen i Lagen om Svenska kyrkan och om kyrkorådet och kyrkoherden i 2 kap. 5 och 6 §§ kyrkoordningen. Lagen har tillkommit på önskemål från kyrkomötet och utformats för att ge uttryck åt Svenska kyrkans självförståelse. I lagen definieras rättssubjektet församlingen. Dess grundläggande uppgift anges vara att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Den uppgiften läggs alltså på församlingen som sådan och förenar alla som tillhör församlingen. I 5 § bestäms att kyrkorådet är församlingens styrelse. Redan därmed har kyrkorådet ett ansvar i fråga om församlingens grundläggande uppgift. Det utvecklas i andra stycket av 5 §. I 6 § fastställs att kyrkoherden i sin roll har ett ansvar att leda församlingens verksamhet när det gäller församlingens grundläggande uppgift. Ansvarsfördelningen görs alltså inom ramen för ett uppdrag som förenar.

Det gemensamma uppdraget förstärks ytterligare genom församlingsinstruktionen. Den skall gemensamt utarbetas lokalt utifrån de förutsättningar som där finns. Och det skall ske i enighet. Den skall självständigt beslutas dels av kyrkorådet, dels av kyrkoherden och i samråd med domkapitlet. Den inrymmer det som ligger i församlingens grundläggande uppgift. Med sin beslutsförankring och sitt innehåll ger församlingsinstruktionen den nödvändiga inriktning för det gemensamma uppdrag och de olika roller som kyrkoråd och kyrkoherde har. Den bildar också underlag för att biskopen och domkapitlet skall kunna utöva sitt tillsynsansvar med råd, stöd, uppmuntran, dialog och ytterst också kontroll och ingripande. Därmed befrämjar församlingsinstruktionen också samspelet mellan församlingar och stift.

Samspel är överhuvudtaget ett nyckelord för att karakterisera kyrkoordningens innehåll och uppbyggnad. Kyrkoordningen skall dels befrämja ett gott samspel mellan förtroendevalda organ, de som utövar kyrkans vigningstjänst och andra anställda och medarbetare, dels ett gott samspel mellan församlingar och stift. Alla stiftsorgan har en relation till alla som har ett uppdrag i församlingen. Kyrkorådet och kyrkoherden liksom andra som utövar ett kyrkligt uppdrag i församlingen har möjlighet att vända sig till varje del i den samlade stiftsledningen, till biskop, stiftsstyrelse och domkapitel.

1.3 Den organisatoriska grundprincipen

I Lagen om Svenska kyrkan har den organisatoriska grundprincipen fått en ny formulering som starkare betonar folkkyrkans samlade uppdrag:

2 § Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.

Det finns också en officiell tolkning anpassad till den nya situationen av vad den organisatoriska principen om samverkan mellan demokratisk organisation och kyrkans ämbete inom ramen för folkkyrkans uppdrag står för. I skrivelsen till kyrkomötet återgav regeringen den tolkning som fanns i betänkandet från utredningen om trossamfundens rättsliga ställning, Rättslig reglering (SOU 1997: 41, s. 172-173):

Principen om den dubbla ansvarslinjen förutsätter att det finns ett gemensamt uppdrag för alla dem som tillhör Svenska kyrkan, dvs. ett gemensamt uppdrag för såväl ämbetsbärare som övriga kyrkotillhöriga. Ansvarstagandet för uppdraget att bedriva en rikstäckande verksamhet - i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära - fullgörs i samverkan mellan den demokratiska organisationen och kyrkans ämbetsbärare. Den rikstäckande verksamheten bärs således organisatoriskt upp såväl av ansvarstagandet inom den demokratiska organisationen som av ämbetsbärarnas särskilda ansvarstagande för förkunnelse och sakramentsförvaltning. Självfallet är detta inte två från varandra helt separerade former av ansvarstagande, vilket bl.a. framgår av att förtroendevalda och övriga kyrkotillhöriga har del i det gemensamma uppdraget att förkunna det kristna budskapet och av att också ämbetsbärare är delaktiga i det demokratiska beslutsfattandet och har samma ansvar för besluten.

Andra kyrkolagsutskottet vid 1997 års extra kyrkomöte framförde i betänkandet 2KL 1997:8 att denna text med sin betoning av det gemensamma uppdraget i kyrkan utgjorde en god utgångspunkt för arbetet med en ny kyrkoordning. Utskottet betonade också att det gemensamma uppdraget täcker in mer än det som ligger i den organisatoriska principen om den s.k. dubbla ansvarslinjen och anknöt till den reformatoriska tanken om det s.k. allmänna prästadömet på dopets grund:

Kallelsen att föra ut evangelium är alltså given åt hela Guds folk. Med det gemensamma uppdraget följer också ett gemensamt ansvar. Det s.k. allmänna prästadömet innebär att alla som genom dopet upptagits i kyrkan har en obehindrad tillgång till att möta Gud, till Guds ord och sakrament. Sin prästerliga tjänst fullgör de genom att vittna om Guds väldiga gärningar och genom ett rätt offer, dvs ge av sig själv i nästans och den mänskliga gemenskapens tjänst. Delaktigheten i det allmänna prästadömet medför också att alla döpta och troende, vigda eller icke vigda, tillsammans har ansvaret för att kyrkans grundläggande uppgifter blir utförda. När de verkar gemensamt i den demokratiska organisationen har de också samma ansvar för fattade beslut.

Det som förenar betonas än kraftigare i kyrkoordningsförslaget. I inledningstexten till andra avdelningen om församlingarna beskrivs den organisatoriska grundprincipen på följande sätt:

Församlingen har lokal självstyrelse men är samtidigt en del av ett stift och Svenska kyrkan som trossamfund. Delaktigheten i de döptas och troendes allmänna prästadöme förenar alla i församlingen, vigda och icke vigda. Alla har tillsammans ansvaret för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd. Den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete eller vigningstjänst har gemensamt ansvar för att bedriva en verksamhet i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. För varje församling finns ett kyrkoråd som församlingens styrelse och en kyrkoherde med ansvar för ledning, samordning och tillsyn.

Kyrkans verksamhet bärs således organisatoriskt upp såväl av alla kyrkotillhörigas, och särskilt de förtroendevaldas, ansvarstagande inom den demokratiska organisationen som av ansvarstagandet hos dem som är vigda till uppdragen inom kyrkans vigningstjänst. Det är inte två helt skilda former av ansvar. De förtroendevalda och andra som tillhör kyrkan har tillsammans med dem som innehar vigningstjänsten del i det gemensamma uppdraget att förkunna det kristna budskapet. Tillsammans har de också ansvar för det demokratiska beslutsfattandet och för besluten.

1.4 En skillnad i hur ansvar utövas och utkrävs

Samtidigt som uppdraget och ansvaret är gemensamt finns i och för församlingen den särskilda vigningstjänsten med ett ansvar som innehållsligt bestäms av vigningslöftena och som utkrävs inför stiftet med dess biskop och domkapitel. Vigningstjänsten finns för att evangeliet skall förkunnas i ord och handling och för att sakramenten skall delas ut i enlighet med Kristi instiftelse. Ansvaret är personligt, det är innebörden när det anges som ett eget ansvar. Det är grundat på en livslång kallelse och sändning på kyrkans uppdrag som kommer till uttryck i vigningen till tjänst.

I Svenska kyrkans demokratiska organisation hör ansvaret primärt till det beslutsorgan som de förtroendevalda ingår i. Ansvaret är kollektivt. Detta kollektiv består av enskilda som i överförd bemärkelse har ett personligt ansvar, som tydligt kommer till uttryck ifråga om ekonomi och revision. Genom reservation befriar sig en ledamot från delaktighet i det gemensamma beslutet. Besluten kan också överklagas. Som i varje demokratisk organisation utkrävs ansvar av dem som i val fått förtroendet att leda och besluta. Det sker främst genom nomineringsförfarandet och de kyrkliga valen, där alla kyrkotillhöriga deltar på lika villkor.

Det kollektiva ansvar som hör till kyrkans demokratiska organisation innebär en förpliktelse till trohet mot kyrkans bekännelse och ordning. Det förutsätts att de förtroendevalda delar kyrkans tro och liv men ansvaret utkrävs inte personligt.

1.5 En samlad lösning för att bevara kyrkans identitet

När den organisatoriska grundprincipen om gemensamt uppdrag och delat ansvar skall tillämpas i den nya rättsliga situationen finns alltså andra grundläggande förutsättningar än tidigare. Det blir lättare att gestalta det gemensamma uppdraget. Däremot har det varit tekniskt svårt att ge uttryck åt den ansvarsfördelning som hör till Svenska kyrkans karaktär av demokratisk folkkyrka med episkopal struktur eftersom denna ansvarsfördelning - som nämnts - i så hög grad har varit sammankopplad med indelningen i statligt och kyrkokommunalt i kyrkans hittillsvarande organisation.

Kyrkoordningen innehåller en samlad lösning på dessa frågor med flera byggstenar. Vissa av dessa stärker det lokala ansvarstagandet och den demokratiska organisationens roll. Andra syftar till att klargöra ansvarsförpliktelsen för dem som ges ett uppdrag i kyrkans vigningstjänst. Otydligheter i den tidigare kyrkliga organisationen skulle om möjligt redas ut. Det handlar här främst om behoven att förbättra samspelet mellan olika delar av och företrädare för kyrkan, att åstadkomma bättre förutsättningar för en reell tillsyn för biskop och domkapitel visavi de som har uppdrag inom kyrkans vigningstjänst men också församlingarna, att förtydliga ledarskapet och arbetsledarskapet i församlingen samt att lösa arbetsgivarfrågorna på ett tydligt sätt.

För att rätt förstå och få en samlad bild av kyrkoordningsförslaget i detta hänseende är det nödvändigt att samtidigt ta del av och förstå de beståndsdelar som tillsammans bildar den helhet av samverkan mellan demokratisk organisation och kyrkans vigningstjänst som skall utgöra ett viktigt kännetecken på Svenska kyrkan också i framtiden. Kyrkoordningsförslaget avser att genom de förnyade rollerna för den demokratiska organisationen och vigningstjänsten öppna för nya möjligheter.

Församlingen har som eget rättssubjekt en lokal självstyrelse som innebär att ta ansvar i församlingens alla angelägenheter. Att församlingens grundläggande uppgift - att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission - blir utförd går utöver det som i kyrkoordningen regleras som en lokal självstyrelse för församlingen. Detta är inget principiellt nytt för kyrkoordningsförslaget utan hör till Svenska kyrkans ordning.

Eftersom kyrkorådet är församlingens styrelse och därmed har ett ansvar för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd måste det finnas en relation till stiftet som tillsynsorgan också för kyrkorådet. Församlingsinstruktionen skall bl.a. ersätta de hittillsvarande tjänstgöringsföreskrifterna för präster och täcka in det gemensamma uppdrag för gudstjänst, undervisning, diakoni och mission som församlingen - kyrkoråd och kyrkoherde - har. Genom denna ordning tillämpas principen Gemensamt uppdrag - delande av ansvar.

Eftersom församlingsinstruktionen skall innehålla dessa men inga andra av församlingens verksamheter får domkapitlet - förutom att vara överprövningsorgan - endast behandla sådana frågor som täcks in av församlingens grundläggande uppgift och det särskilda ansvar som i detta stycke är lagt på dem som har uppdrag inom kyrkans vigningstjänst.

För att säkerställa att Svenska kyrkan behåller sin identitet också ifråga om den organisatoriska grundprincipen har det varit nödvändigt att precisera hur kyrkans vigningstjänst utövas, vari det särskilda ansvaret för kyrkans vigda tjänare ligger och inför vilket organ det utkrävs. Det skall stå klart att de vigda står till svars för hur avgivna vigningslöften efterlevs inför organ på en högre kyrklig nivå än där de arbetar. Präster och diakoner får sin tillsyn från stiftet, biskopar från den nationella nivån. Detta är karakteristiskt för Svenska kyrkan som en episkopalt strukturerad kyrka.

1.6 Episkopal eller kongregationalistisk kyrka?

Debatten om kyrkoordningsförslaget har till stor del handlat om huruvida det innebär en övergång till en kongregationalistisk kyrka eller om Svenska kyrkan även i framtiden kommer att vara en episkopal kyrka. Eftersom debatten i huvudsak handlat om hur föreningen av demokratisk organisation och vigningstjänst skall komma till uttryck i den nya kyrkoorganisationen - särskilt har prästanställningen diskuterats - är det rimligt att något utveckla vad som ligger i alternativet episkopal eller kongregationalistisk kyrka.

Andra kyrkolagsutskottet tog redan i sitt betänkande 2KL 1995:1 avstånd ifrån ett kongregationalistiskt synsätt som innebär "att betrakta församlingarna som Svenska kyrkan och den regionala och nationella nivån som en samfällighetsbildning". Ett konsekvent kongregationalistiskt synsätt innebär alltså att kyrkan betraktas som summan av sina församlingar. Det får också följder för ansvarsfördelningen mellan församlingens styrelse och de vigda tjänarna. Församlingsstyrelsen blir i alla delar överordnad pastorn, som principiellt får sitt uppdrag på delegation av lokalförsamlingen. Andra kyrkolagsutskottet framhöll häremot att Svenska kyrkan är episkopalt organiserad med stift och med särskilt ämbetsansvar. Församlingen och stiftet har en särställning som kyrkans pastorala områden.

I Lagen om Svenska kyrkan och kyrkoordningsförslaget bestäms Svenska kyrkan som en kyrka med episkopal struktur. Redan av lagen framgår det att det måste finnas stift med biskopar. Stiften omfattar församlingarna inom stiftets område. Stiftets grundläggande uppgift är att främja och ha tillsyn över församlingslivet. I kyrkoordningen konkretiseras det och görs tydligare än i den tidigare ordningen på flera sätt - bestämningen av församlingens och stiftets roller, preciseringen av ansvaret för kyrkans vigningstjänst som ett ansvar inför biskop och domkapitel utifrån avgivna vigningslöften, klargörandet av kyrkoherdens andliga ledarskap respektive arbetsledarskap och sambandet mellan församlingens grundläggande uppgift och detta ledarskap, församlingsinstruktionen som visar sambandet mellan församling och stift samt mellan kyrkoråd och kyrkoherde i det gemensamma uppdraget.

Självfallet handlar bestämningen av Svenska kyrkan som en episkopal kyrka i grunden om att Svenska kyrkan har ett biskopsuppdrag inom kyrkans vigningstjänst för den kyrkliga gemenskapens skull. Uppgiften fullgörs i förhållande till dem som utövar uppdrag inom vigningstjänsten och till församlingarna som helhet.

Biskopens uppdrag manifesterar kontinuiteten i Svenska kyrkans tro och bekännelse och därigenom sambandet mellan Svenska kyrkan och den universella kyrkan. Biskopens tjänst är en enhetens tjänst för församling, stift och kyrka. Den som tillhör en episkopal kyrka hör samman med den kyrka som sträcker sig över alla tider och gränser. Den lokala församlingen lever inte isolerad utan har del i kyrkans samlade erfarenheter. Den tro och bekännelse som lever i lokalförsamlingen hör samman med den universella kyrkans tro, bekännelse och lära.

Även i den episkopala kyrkan är församlingen kyrkan på sin ort eftersom det är där evangeliet förkunnas i ord och handling, sakramenten utdelas och människor församlas. I den meningen finns inga "nivåer" - alla tillhör församlingen, får sin andliga näring och lever i den.

1.7 2 kap. 5 och 6 §§ som nyckeln till ansvarsfrågorna i församlingarna

Dessa två bestämmelser är helt grundläggande i kyrkoordningen som bestämningar av det gemensamma uppdraget och ansvarsfördelningen i församlingen. Var för sig ger de en helhetsbild av den roll kyrkorådet respektive kyrkoherden har. Men bestämmelserna bör också läsas bredvid varandra stycke för stycke. I det följande ger utskottet en precisering av vad dessa bestämmelser innebär och får till konsekvens.

I 5 § första stycket sägs att kyrkorådet är församlingens styrelse. Därmed är klarlagt att endast kyrkorådet är styrelse i rättssubjektet församlingen. Redan därav följer ett ansvar för församlingens grundläggande uppgift. Som beredande och verkställande organ kan kyrkorådet tilldelas särskilda uppgifter från ett kyrkofullmäktige eller en kyrkostämma.

I 6 § första stycket sägs att det skall finnas en kyrkoherde. Det handlar här principiellt om en konstant funktion i församlingen. Funktionen måste alltid upprätthållas, endera av en ordinarie eller en vikarierande kyrkoherde.

Kyrkoherdefunktionen utövas för det första utifrån avgivna vigningslöften på eget ansvar. Det innebär att ansvaret är innehållsligt förhandsbestämt. Det är personligt, därför sägs det vara på eget ansvar. Det är inte bestämt som ett självständigt ansvar eftersom ansvaret hela tiden måste utövas i samspel med kyrkorådet och andra i församlingen inom ramen för det gemensamma uppdraget. Dessutom ingår kyrkoherden alltid i kyrkorådet.

Kyrkoherdefunktionen utövas för det andra genom att de uppgifter fullgörs som anges i kyrkoordningen. Den är alltså definierad. Kyrkoherden har inte som kyrkorådet rollen av beredande och verkställande organ. Däremot finns den roll ifråga om beslutsfattande som anges i kyrkoordningen.

I 5 § andra stycket bestäms att kyrkorådet skall ha omsorg om församlingslivet. Det anger inriktningen av kyrkorådets arbete. Det klargörs också att kyrkorådet har ansvar för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd. Denna uppgift kan utföras på olika sätt och av många organ och personer i församlingen, men här finns ett grundläggande ansvar preciserat. Ansvar för församlingens grundläggande uppgift åvilar inte enbart kyrkorådet som församlingens styrelse - formuleringen är inte "har ansvaret" i bestämd form utan "ha ansvar" - utan även kyrkoherden och var och en som tillhör församlingen.

I 6 § andra stycket förslaget till kyrkoordning bestäms att kyrkoherden som andlig ledare har ansvaret för tillsyn och övergripande samordning av all verksamhet i församlingen. Uttrycket andlig ledare går tillbaka på kyrkohandbokens ordning för mottagande av kyrkoherde. Det används i kyrkoordningsförslaget för att betona att det är fråga om ett specifikt ledarskap, som handlar om tillsyn och samordning i relation till församlingens grundläggande uppgift. Relationen till denna uppgift utifrån avgivna vigningslöften gör tydligt vad som ligger i detta ledarskap. Innehållet är avgörande. Bestämmelsen ger inte grund för att hävda att ett generellt chefskap är tilldelat kyrkoherden. För att det skall gälla fordras särskilda beslut i kyrkorådet.

Det finns enighet i utskottet om den sak som skall komma till uttryck i 6 § andra stycket. Det finns en svårighet i att både uttrycka att det är fråga om ett ledarskap som skall fullgöras i relation till församlingens grundläggande uppgift - som är en andlig uppgift - och att undvika tolkningen att bestämningen av kyrkoherden som "andlig ledare" innebär att det är fråga om en uppdelning i andligt och världsligt snarare än om ett ledarskap som utövas i ett specifikt perspektiv. Därför föreslår utskottet att orden "som andlig ledare i församlingen" stryks och att slutet av andra stycket ändras för att med andra ord uttrycka den sak det gäller. Inte heller den av utskottet föreslagna lydelsen ger grund för att hävda att ett generellt chefskap automatiskt tillkommer kyrkoherden. Utskottet vill understryka att § 6 här måste ses i ett sammanhang, det betyder att andra stycket bygger vidare på det som definierats i första stycket. Lydelsen av 6 § andra stycket skulle enligt utskottets förslag bli:

Kyrkoherden har ansvaret för tillsyn och övergripande samordning av all verksamhet utifrån församlingens grundläggande uppgift.

I 5 § tredje stycket ringas in ett självständigt ansvarsområde för kyrkorådet. Det gäller förvaltningen och tillsynen över nämndernas verksamhet. Konsekvensen blir att den som är arbetsledare inom detta område är direkt underställd kyrkorådet, oberoende av om denne arbetsledare är kyrkoherden eller någon annan. Särskilda kyrkorådsbeslut behövs i denna del.

I 6 § tredje stycket tilldelas kyrkoherden ledaransvaret i fråga om den församlingsverksamhet som gäller gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. I det ledaransvaret ingår arbetsledarskapet för den som är anställd och ett vidare ledarskap för alla andra som är verksamma inom denna församlingsverksamhet. Det betyder att kyrkorådet inte kan tilldela någon annan detta ledarskap och det arbetsledarskap som det inrymmer. Det som här är definierat gäller både i relation till präster, församlingspedagoger, kyrkomusiker och diakoner och till de anställda och andra som endast fullgör vissa uppgifter inom gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Självfallet gäller också att kyrkoherden har det yttersta ansvaret även om han eller hon delegerar delar av sitt genom kyrkoordningen givna arbetsledarskap. Konsekvensen av bestämmelsen blir att det kan finnas andra arbetsledare inom församlingen utanför kyrkoherdens självskrivna arbetsledarskap.

Fyra motioner, 1999:80, 1999:103, 1999:117 och 1999:148 har aktualiserat de frågor utskottet nu behandlat. Med anledning av dessa och med hänvisning till utskottets redovisade ställningstagande föreslår utskottet att bestämmelsen i 2 kap. 6 § andra stycket ändras i enlighet med vad ovan föreslagits.

1.8 Ett nej till kvalitetstänkande

Debatten om ansvarsfördelningen mellan vigda och icke vigda och om hur vigningstjänsten skall gestaltats i olika uppdrag har alltför ofta präglats av argument som bygger på kvalitetstänkande, dvs. av värderingar av betydelse vad den ene får göra som den andra inte får göra. Det förhållandet att några genom kyrkans vigningshandlingar ges särskilda uppdrag fråntar inte övriga från att gå in i sin i dopet givna kallelse. Uppdragen inom kyrkans vigningstjänst skall inte definieras exklusivt, alltså för att kvalitativt skilja ut den som tilldelats ett av dessa uppdrag från dem som har ett annat uppdrag inom vigningstjänsten eller från andra som tillhör kyrkan. Uppdragen är inte en personlig besittning utan tjänande för gemenskapens behov.

Vigningstjänsten är ett tecken i församling och samhälle. Den visar på det som är kyrkans gemensamma uppdrag och varje döpts ansvar.

1.9 Begränsningen i kyrkoordningen och möjligheten i kyrkolivet

I kyrkoordningen ges ett regelverk som är avsett att befrämja ett gott samarbete genom en tydligare organisation. Eftersom det finns ett gemensamt uppdrag för alla i kyrkan och det av principiella skäl måste finnas både ett delande av ansvar och en ansvarsfördelning, kan inte oklarheter och samarbetssvårigheter övervinnas enbart genom bestämmelserna i kyrkoordningen. För att resultatet skall bli det avsedda fordras att alla de som företräder Svenska kyrkan får en god utbildning och på allvar eftersträvar en god kommunikation och söker ett fruktbart samarbete.