Församlingsutskottets betänkande
1996:506
Sexuella övergrepp
I detta betänkande behandlas en motion om sexuella övergrepp.
I motion OMot 1996:527 av Catarina Agrell hemställs
att ombudsmötet begär att SFRV:s styrelse låter utarbeta riktlinjer kring handläggning av
frågor som rör människor som utsatts för sexuella övergrepp från kyrklig personal.
Läronämnden har yttrat sig över motionen. Yttrandet Ln 1996:504 bifogas betänkandet
som bilaga.
Motionen
I motion OMot 1996:527 redogör motionären för hur man inom Norska kyrkan utarbetat riktlinjer
kring handläggning av anklagelser mot vigd kyrklig personal om sexuella närmanden och
övergrepp. Motionären påtalar vikten av att man skall kunna känna sig trygg i kyrkans
gemenskap samt de skadeverkningar sexuella övergrepp kan ge. Motionären anser därför
att det även inom Svenska kyrkan föreligger behov av att riktlinjer utarbetas kring
handläggning av anklagelser om sexuella övergrepp.
Bakgrund
Norska kyrkans arbete med frågor om sexuella övergrepp
Vid Bispemøtet hösten 1994 fanns på dagordningen frågan om behovet av ett
handläggningsprogam av anklagelser om sexuellt missbruk. En informell arbetsgrupp
tillsattes. Bispemøtet gav gruppen officiell status, som en egen kommitté under
Bispemøtet, våren 1995.
Kommitténs uppdrag har varit att utarbeta riktlinjer och handläggningsprogram för hur
kyrkan skall behandla ärenden avseende anklagelser om sexuellt missbruk. Kommitténs
mandat har framför allt omfattat kyrkans vigda medarbetare, präst, kateket och diakon,
eftersom de står under biskopens tillsynsansvar. Särskild vikt skulle, enligt utredningens
uppdrag, läggas på att klara av förhållandet till strafflagen och tjänstemannalagen, och
förhållandet mellan biskopen/Bispedømmeadministrationens sakbehandling och en
eventuell straffrättslig/tjänsterättslig process.
Kommitténs arbete är avslutat och framlagt för Bispemøtet i rapporten "Retningslinjer og
prosedyre for behandling av saker der det rettes anklage mot vigslet kirkelig medarbeider
om seksuelt misbruk og/eller grenseoverskridende seksuell adferd".
Kommitténs rapport är omfattande. Den ger definitioner av begreppen sexuella övergrepp
och sexuella trakasserier (seksuell adferd). Kommittén har definierat seksuell adferd på
följande sätt: Med seksuell adferd menas oönskade sexuella närmanden, uppmaningar om
sexuella tjänster, verbalt eller kroppsligt uppförande av sexuell natur som upplevs som
förödmjukande och/eller påträngande, skapar otrygghet, och eventuellt brukas som
utpressning.
Vidare redogör man i rapporten för skadeverkningarna vid sexuella övergrepp och
trakasserier, gällande lagbestämmelser, biskopens tillsynsansvar och kyrkans
arbetsgivaransvar. Förslag ges till hur handläggningen skall ske, på olika nivåer inom
kyrkan och samhällsmässigt sätt, när denna typ av ärenden kommer upp. Kommittén
påpekar också nödvändigheten av ett förebyggande och förhållningsskapande arbete inom
kyrkan samt behovet av yrkesetiska riktlinjer. Rapporten tar även upp frågan om
återinträdande i anställning när övergrepp skett.
Rapportens huvudärende är att lägga grunden för bra handläggning av ärenden avseende
övergrepp. Det anförs att handläggningen på bästa sätt först och främst ska värna om den
som varit utsatt för övergreppet och verkställa nödvändiga sanktioner mot den som
anklagas. Vidare att kyrkan måste se till att en ändamålsenlig sakbehandling och bra
uppföljning på sak- och personplan sker.
Bispemøtet har mottagit rapporten och ansluter sig till dess huvudärende och intentioner.
De har beslutat att göra rapporten allmänt känd. De erkänner att sexuella övergrepp och
trakasserier är ett problem även inom Norska kyrkan och uttalar att kyrkan i mötet med
dessa problem måste framträda som främst den svagaste partens försvarare. Vidare påtalar
de att kyrkan inte får bidraga till att tysta ner eller bagatellisera detta område.
Bispemøtet säger vidare att det för att man skall tillvarata rapportens huvudperspektiv och
överordnade intention är nödvändigt att etablera fasta ordningar som ger dessa komplexa
saker en kompetent och försvarlig behandling och som tar tillvara de olika involverade
parterna. Den som utsatts för övergrepp skall bli mött med det allvar som saken kräver, och
den som får anklagelser riktade mot sig skall få en korrekt behandling, och de involverades
familjer, arbetsgrupper och församlingar skall få nödvändigt stöd, information och
uppföljning.
Bispemøtet följer kommitténs förslag med en ordning som innebär att det i varje
bispedømme skall finnas en professionell kontaktperson, som under hela processen kan
följa den som utsatts för övergrepp. Vidare ansluter man sig till kommitténs förslag att det i
varje bispedømme skall tillsättas ett fack-etiskt personalråd i övergreppsfrågor.
Bispemøtet lägger även vikt vid att det bedrivs ett förebyggande arbete, för att hindra
övergrepp och för att förhindra att människor utsätts för kränkningar på detta område.
Bispemøtet har därför bett Kirkerådet att utarbeta resurs- och kursmaterial som skall
användas i förebyggande arbete bland präster, kateketer, diakoner och andra anställda och
frivilliga medarbetare med ledar-, förkunnar- och själavårdsfunktioner.
Svenska kyrkans arbete med frågor om sexuella övergrepp
Åren 1988-1998 är det av Kyrkornas Världsråd initierade ekumeniska årtiondet: Kvinnor i
solidaritet med kvinnor. Svenska kyrkans stift och församlingar har med anledning av detta
engagerat sig i frågor som rör kvinnors liv och erfarenheter. Sverige utgör inte något
undantag från världen i övrigt. Här förekommer våld och övergrepp mot kvinnor såväl
inom som utom kyrkan (SOU 1995:60 Kvinnofrid).
I Strängnäs stift har diakon Ing Marie Rice arbetat med ett projekt "Kvinnomisshandel i
kristna miljöer". Inom projektets ram har en inventering av förekomsten av mäns våld mot
kvinnor i kristna miljöer gjorts. Enligt projektbeskrivningen ingick även att lämna förslag
på arbetsformer som gör de kristna samfundens framtida engagemang för misshandlade
kvinnor tydligare. Av projektrapporten framgår att det föreligger stora behov av
handledning till kyrkans personal om hur man hanterar våldsproblematik i olika
sammanhang. Behovet är även stort av att få bearbeta egna fördomar och attityder.
I Sverige har vi haft flera uppmärksammade fall i Svenska kyrkan där även
församlingsvårdande personal som inte är vigd gjort sig skyldiga till övergrepp. Ansvaret i
personalfrågor åvilar arbetsgivaren, som i de flesta fall är pastorat eller stiftssamfälligheter.
Prästerna står till svars inför domkapitlen. Detta innebär för Svenska kyrkans del att SFRV
inte har mandat att utfärda bindande riktlinjer för hanteringen av personalfrågor för andra
än den personal som är anställd av stiftelsen.
Ombudsmötets tidigare behandling av frågor om våld mot kvinnor
Vid 1995 års ombudsmöte behandlades en motion om våld mot kvinnor (OMot 1996:513 ).
Motionärerna begärde att utbildning i frågor som gäller våld mot kvinnor skulle ingå i de
kyrkliga yrkesutbildningarna. Församlingsutskottet behandlade denna motion tillsammans
med sex andra motioner som berörde våld i samhället (OF 1995:503). Utskottet påtalade i
denna fråga att det var angeläget att kyrkans personal gavs bättre teoretiska verktyg för att
kunna bearbeta och utveckla sin egen praxis vid kontakter med kvinnor som utsatts för
såväl andlig som kroppslig misshandel.
Under innevarande år har de skolor som bedriver kyrklig yrkesutbildning tillskrivits av
Utbildningsnämndens kansli och uppmärksammats på att de i utbildningen skall rusta de
studerande så att de har kunskap och redskap att adekvat, trovärdigt och respektfullt möta
människor som utsatts för våld.
Utskottet
Utskottet delar motionärens uppfattning att det föreligger behov av att vi inom Svenska
kyrkan utarbetar anvisningar och råd om hur man skall bemöta människor, såväl barn som
vuxna, som utsatts för sexuella övergrepp från kyrklig personal . Utskottet anser att vi i
likhet med Norska kyrkan först och främst bör värna om den som drabbats av övergrepp.
Kyrkan skall självfallet även ta sitt ansvar som arbetsgivare och såväl juridiskt som
själavårdsmässigt ge förövaren en korrekt behandling.
Arbetsgivaransvaret i Svenska kyrkan ligger på tre olika nivåer, pastorat, stiftssamfällighet
och nationellt. Utskottet konstaterar att Stiftelsestyrelsen inte har mandat att besluta om
bindande riktlinjer annat än för sin egen personal. Stiftelsestyrelsen bör enligt utskottets
mening ta initiativ till överläggningar med biskoparna, personalvårds- och
personalsjälavårdsansvariga i stiftssamfälligheterna samt Svenska kyrkans församlings- och
pastoratsförbund. Utskottet delar Läronämndens uttalande om vikten av att det i arbetet
med frågan om sexuella övergrepp även bör göras en kritisk teologisk reflektion om
sexualiteten och kristen syn på man och kvinna.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande sexuella övergrepp
att ombudsmötet med anledning av OMot 1996:527 begär att SFRV:s styrelse initierar
överläggningar med berörda parter i enlighet med vad utskottet anfört.
Sigtuna den 23 augusti 1996
På församlingsutskottets vägnar
Margareta Carlenius
/Marie Schött
---
Närvarande: Margareta Carlenius, ordförande, Håkan Engström, Hans Hernström, Gunnar
Prytz, Per-Olof Fristorp, Berit Bergman, Stig-Göran Fransson, Nils Svensson, Astrid
Andersson, Stig Carlsson, Lennart Åslid, Eivor Hultén, Roland Johansson, Eva Forsell
Aronsson, Ann Larsson.
|