Svenska kyrkans centralstyrelses skrivelse till

kyrkomötet

1996:4

Prästens tystnadsplikt

Sigtuna den 22 maj 1996

Gunnar Weman

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen föreslås att kyrkomötet hos regeringen skall begära vissa ändringar i 36 kap. kyrkolagen om tystnadsplikt. Avsikten är att det skall ske ett förtydligande beträffande denna absoluta tystnadsplikts omfattning och att tystnadsplikten skall omfatta alla präster i Svenska kyrkan.

Således föreslås att tystnadsplikten skall gälla för uppgifter som en präst har erhållit under bikt eller enskild själavård. Det innebär att det nuvarande begreppet "själavårdande samtal i övrigt" ersätts av "enskild själavård". Med enskild själavård avses samtal som sker under avskildhet i ett personligt möte mellan en präst och en konfident (eller ett par konfidenter med ett gemensamt problem som de tillsammans vill bearbeta inför prästen). Tystnadsplikten skall också gälla en personlig brevväxling mellan präst och konfident, där man behandlar förhållanden som avser konfidentens liv eller tro.

Vidare föreslås att tystnadsplikten inte enbart skall gälla de präster som prästvigts i Svenska kyrkans ordning utan alla präster som är behöriga att utöva det kyrkliga ämbetet som präst i Svenska kyrkan. Även den som mist sin behörighet anges uttryckligen ha tystnadsplikt beträffande det som han eller hon erfarit under bikt eller enskild själavård när behörigheten fortfarande gällde.

I skrivelsen klargörs att tystnadsplikten inte innebär att inte handledning kan och bör förekomma i fråga om prästens själavårdande verksamhet. Detta förutsätter emellertid en avidentifiering som innebär att ingenting som framkommer kan härledas till någon bestämd person. Beträffande bikt är handledning inte möjlig.

Förslag ges också till vissa konsekvensändringar i bestämmelserna om vittne i rättegångsbalkens 36 kap. 5 paragraf som en följd av förslaget till ändringar i kyrkolagen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1997.

Innehållsförteckning

1 Förslag till kyrkomötesbeslut

2 Författningsförslag

Svenska kyrkans centralstyrelse har följande lagförslag.

Förslag till lag om ändring i kyrkolagen (1992:300)

36 kap. Tystnadsplikt

--------------------

Denna lag träder i kraft 1 januari 1997.

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

36 kap. Om vittne

Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer, psykoterapeuter, kuratorer vid familjerådgivningsbyråer som drivs av kommuner, landsting, församlingar eller kyrkliga samfälligheter, och deras biträden får höras som vittnen om något som i denna deras yrkesutövning anförtrotts dem eller som de i samband därmed erfarit, endast om det är medgivet i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten gäller, samtycker till det. Den som till följd av 9 kap. 4 paragraf sekretesslagen inte får lämna uppgifter som avses där får höras som vittne om dem endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån sekretessen gäller samtycker till det.

Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som vittnen om vad som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande endast om parten medger det.

Utan hinder av vad som sägs i andra eller tredje stycket är andra än försvarare skyldiga att vittna i mål angående brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

Om tystnadsplikt för den som i Svenska kyrkans ordning har vigts till det kyrkliga ämbetet som präst finns föreskrifter i 36 kap. kyrkolagen (1992:300). Den som inom något annat trossamfund än Svenska kyrkan är präst eller den som i sådant samfund intar motsvarande ställning får inte höras som vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt eller själavårdande samtal.

Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 paragraf tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 paragraf yttrandefrihetsgrundlagen får höras som vittne om förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i nämnda paragrafer.

Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får höras som vittne om ett visst förhållande får vittnesförhör inte heller äga rum med den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning.

Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer, psykoterapeuter, kuratorer vid familjerådgivningsbyråer som drivs av kommuner, landsting, församlingar eller kyrkliga samfälligheter, och deras biträden får höras som vittnen om något som i denna deras yrkesutövning anförtrotts dem eller som de i samband därmed erfarit, endast om det är medgivet i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten gäller, samtycker till det. Den som till följd av 9 kap. 4 paragraf sekretesslagen inte får lämna uppgifter som avses där får höras som vittne om dem endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån sekretessen gäller samtycker till det.

Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som vittnen om vad som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande endast om parten medger det.

Utan hinder av vad som sägs i andra eller tredje stycket är andra än försvarare skyldiga att vittna i mål angående brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

Om tystnadsplikt för den som är behörig att utöva det kyrkliga ämbetet som präst i Svenska kyrkan finns föreskrifter i 36 kap. kyrkolagen (1992:300). Den som inom något annat trossamfund än Svenska kyrkan är präst eller den som i sådant samfund intar motsvarande ställning får inte höras som vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt eller enskild själavård.

Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 paragraf tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 paragraf yttrandefrihetsgrundlagen får höras som vittne om förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i nämnda paragrafer.

Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får höras som vittne om ett visst förhållande får vittnesförhör inte heller äga rum med den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning.

--------------------

Denna lag träder i kraft 1 januari 1997.

3 Ärendet och dess beredning

Genom kskr 1994:10 gav 1994 års kyrkomöte Centralstyrelsen tillkänna vad Första kyrkolagsutskottet i betänkandet 1 KL 1994:2 Vissa ändringar i kyrkolagen, m.m. med anledning av motion 1994:79, yrkande 6 anfört beträffande tystnadsplikt för präster. Centralstyrelsen borde utreda vissa i motionen aktualiserade frågor rörande dels den absoluta tystnadsplikten ställd i relation till annan sekretesslagstiftning, dels den begränsning som följer av att tystnadsplikten enligt 36 kap. 1 paragraf kyrkolagen endast omfattar den som vigts till präst enligt Svenska kyrkans ordning.

I enlighet med kyrkomötets begäran beslutade Centralstyrelsen den 17 oktober 1994 att tillsätta en utredning om tystnadsplikten bestående av kammarrättsrådet Carl Norström, prästen Göran Bergstrand och docenten Bertil Nilsson. Utredningsuppdraget har i huvudsak omfattat följande tre frågeställningar:

1. Tystnadspliktens omfattning för präster med anställning utanför kyrkan i verksamheter för vilka sekretess gäller av olika slag.
2. Gränsdragningen mellan själavårdande samtal och ett "vanligt" samtal och den svårighet som den absoluta tystnadsplikten för en präst kan innebära för en adekvat arbetsinsats av denne.
3. Kretsen av tystnadspliktiga präster.

4 Nuvarande bestämmelser om prästs tystnadsplikt

I kyrkolagen 1686 gavs föreskrifter om hemligt skriftermål i kap. 7. Där definierades i 1 paragraf det hemliga skriftermålet så, att det handlade om den enskildes bekännelse inför präst för att erhålla ". . . råd och tröst utav den heliga skrift." I 2 paragraf gjordes ytterligare preciseringar, och där återfinns den i fråga om tystnadsplikten grundläggande bestämmelsen. Det är dock att märka att denna endast avsåg hemligt skriftermål, inte själavårdande samtal i vår tids mening. Det heter bland annat att ". . . ingen prästman må en sådan syndare och hans brott röja [vid livsstraff till görande]. Utkommer något sådant av prästen eller någon, som står på lur, det skall aldrig äga vitsord [och en sådan lurant skall, ävensom prästen, straffas till livet]." I 3 paragraf fastslogs skyldighet för prästen att åtvarna, då något brott var under planering. Dessa föreskrifter har ägt giltighet fram till våra dagar även om det har skett förändringar i straffrättsligt hänseende.

1686 års kyrkolags bestämmelser om tystnadsplikt gällde endast vad som framkommit vid hemligt skriftermål. Beträffande sådant som framkommit vid själavårdande samtal i övrigt följde av prästämbetet att prästen inte fick röja detta. Sedan den nya regeringsformen trätt i kraft den 1 januari 1975 kunde emellertid inte längre hävdas någon tystnadsplikt på sådan grund. Enligt regeringsformen krävs uttryckligt lagstöd för att tystnadsplikt skall föreligga.

1975 års kyrkomöte hemställde i en skrivelse till regeringen om en utredning med uppgift att framlägga förslag till lagstiftning om prästs tystnadsplikt. I kyrkolagsutskottets betänkande (1975:12), vilket låg till grund för kyrkomötets beslut, framhölls bl.a. att den sedvanerättsligt grundade tystnadsplikten för präst angående vad han erfarit i själavårdsärende inte lagligen kunde göras gällande efter den nya regeringsformens ikraftträdande den 1 januari 1975. Utskottet fann rättsläget synnerligen otillfredsställande och behovet av lagstiftning på området trängande. Utskottet ansåg att lagstadgad tystnadsplikt borde omfatta allt vad präst erfarit i samband med själavårdande samtal och bikt. Bestämmelsen borde enligt utskottet gälla alla prästvigda personer, oavsett om de uppehöll prästerlig tjänst eller ej.

Kyrkomötets hemställan överlämnades av regeringen till tystnadspliktskommittén för beaktande. Kommittén föreslog i sitt betänkande (SOU 1975:102) en bestämmelse om tystnadsplikt för präst som tar emot bikt eller deltar i själavårdande samtal. Bestämmelsen skulle ingå i en lag om offentliga funktionärers tystnadsplikt och skulle beröra endast sådana präster som innehade prästerlig tjänst. För att tillgodose behovet av tystnadsplikt för präster som inte var anställda inom Svenska kyrkan föreslog kommittén att en motsvarande bestämmelse skulle tas in i 7 kap. 2 paragraf kyrkolagen.

I en skrivelse till 1979 års allmänna kyrkomöte överlämnade regeringen till kyrkomötet för yttrandet ett förslag till lag om tystnadsplikt för präst inom Svenska kyrkan, vari stadgades följande. "Den som är prästvigd i Svenska kyrkan har tystnadsplikt i fråga om det som han har erfarit under hemligt skriftermål eller under själavårdande samtal i övrigt." Samtidigt föreslogs att bestämmelserna i 7 kap. 2 paragraf kyrkolagen skulle upphävas till den del dessa innehöll föreskrifter om tystnadsplikt.

I motiven till lagförslaget anfördes vidare följande.

Det är uppenbarligen inte tillfredsställande att gällande tystnadsplikt för präst numera är begränsad till uppgifter som lämnas i samband med bikt. Som tystnadspliktskommittén har föreslagit bör tystnadsplikten vidgas till att omfatta också sådant som präst har erfarit under själavårdande samtal vid sidan om bikten. De bestämmelser som behövs bör tas in i en särskild lag. Samtidigt bör bestämmelserna i 7 kap. 2 paragraf kyrkolagen i vad de avser tystnadsplikt upphävas. Övriga bestämmelser i detta lagrum föreslås däremot inte ändrade. Den nya tystnadsplikten bör liksom den nuvarande ha företräde framför meddelarfriheten enligt tryckfrihetsförordningen. Liksom f.n. bör tystnadsplikten gälla den som är prästvigd i Svenska kyrkan, oavsett om han har ställning som offentlig funktionär eller inte.

I kyrkolagsutskottets betänkande (KL 1979:1) uttalades bl.a. följande.

Enligt utskottets mening innebär det framlagda förslaget en tillfredsställande lösning av frågorna om prästs tystnadsplikt. Tystnadspliktens avgränsning till vad prästen "erfarit under hemligt skriftermål eller under själavårdande samtal i övrigt" innebär först och främst, att allt som säges under bikt är föremål för ovillkorlig tystnadsplikt. Reglerna om bikt återfanns i 1686 års kyrkolag i 7 kap. under rubriken "Om hemligt skriftermål". Detta ålderdomliga uttryck har i gällande kyrkohandbok ersatts med termen "enskilt skriftermål", vilken term enligt utskottets mening är att föredraga. Uttrycket själavårdande samtal är vagt men avser att täcka alla upplysningar som präst erhåller vid samtal med enskilda under sådana omständigheter, att tystnad kan anses ha förutsatts av den som kommit i kontakt med prästen.

Kyrkomötet följde utskottets förslag och anmälde till regeringen att det för sin del godkänt det framlagda lagförslaget med den ändringen att uttrycket "hemligt skriftermål" ersattes med "enskilt skriftermål".

I enlighet med det av kyrkomötet godkända förslaget framlade regeringen förslag till lag om tystnadsplikt för präst inom Svenska kyrkan (prop 1979/80:20). Riksdagen godkände lagförslaget och Lag (1979:926) om tystnadsplikt för präst inom Svenska kyrkan trädde i kraft den 1 januari 1981. Lagens bestämmelser innebar följande. Tystnadsplikt gällde för vad som erfarits under enskilt skriftermål eller under själavårdande samtal för den som var prästvigd i Svenska kyrkan oavsett om han eller hon innehade prästtjänst eller inte. Lagen upphävdes i samband med införandet av den nya kyrkolagen (1992:300) och tystnadspliktsbestämmelserna överfördes i sak oförändrade till denna lag. I 36 kap. 1 paragraf kyrkolagen stadgas sålunda följande.

Den som i Svenska kyrkans ordning har vigts till det kyrkliga ämbetet som präst har tystnadsplikt i fråga om uppgifter som han eller hon har erfarit under bikt eller själavårdande samtal.

Tystnadsplikten gäller oavsett men- eller skadeprövning och det är således fråga om en absolut sekretess. Den gäller alla som är prästvigda i Svenska kyrkans ordning. Tystnadsplikten gäller oavsett om prästen innehar någon anställning i Svenska kyrkan eller inte. Den gäller således även för en präst som slutat sin anställning. Tystnadsplikten varar livet ut. Enligt praxis inom Svenska kyrkan biskopsvigs bara den som dessförinnan är prästvigd. Till följd härav kommer även samtliga biskopar att omfattas av tystnadsplikten. Däremot faller de som är diakon- eller diakonissvigda utanför lagens tillämpning. För dessa gäller i stället de bestämmelser i 7 kap. 33 paragraf SekrL som reglerar sekretessen inom den församlingsvårdande verksamheten.

Straffbestämmelserna för brott mot tystnadsplikt finns i 20 kap. 3 paragraf brottsbalken.

I 14 kap. sekretesslagen finns bestämmelser om vissa begränsningar av sekretess som gäller enligt denna lag. Bland de sekretessbrytande reglerna i 14 kap. kan nämnas följande. Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas till regering eller riksdag och inte heller till annan myndighet om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning (1 paragraf ). Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas ut i ärende om disciplinansvar. Sekretess hindrar inte anmälan om brott i vissa fall (2 paragraf ). Sekretessbelagd uppgift får lämnas till annan myndighet om intresset av att informera den andra myndigheten uppenbarligen är viktigare än att sekretessen upprätthålls (3 paragraf ). Enskild till vars förmån sekretessen gäller får medge att denna efterges (4 paragraf ). Utlämnande av sekretessbelagd uppgift får göras för att freda sig mot misstanke om brott (6 paragraf ). Slutligen finns under vissa förutsättningar möjligheter att utlämna sekretessbelagd uppgift med förbehåll (9 och 10 paragraferna). Genom att bestämmelserna om sekretess för bikt och själavårdande samtal inte tagits in i sekretesslagen blir de generella bestämmelserna i 14 kap. om begränsningar i sekretessen inte tillämpliga i fråga om denna sekretess.

Mot bakgrund av vad nyss sagts är sekretessen för bikt och själavårdande samtal unik i svensk lagstiftning såtillvida att den gäller utan de begränsningar som anges i sekretesslagen. Den kompletteras även av vittnesförbudet i 36 kap. 5 paragraf rättegångsbalken. Denna sekretess kan därför betecknas som en även i dessa avseenden absolut sekretess. Oaktat sekretessen kan betecknas som absolut har dess räckvidd likväl diskuterats i vissa hänseenden. Det gäller omfattningen av begreppet själavårdande samtal, utlämnande av anonymiserade uppgifter, innebörden av att konfidenten (dvs den som biktar sig eller har det själavårdande samtalet med prästen) medger att uppgifter lämnas vidare, prästens skyldighet att ingripa för att förhindra vissa allvarliga brott som är "å färde" (åtvarning) samt möjligheten att i nödsituationer röja hemliga uppgifter.

5 Överväganden och förslag

5.1 Tystnadspliktens omfattning

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med vårt.

Utredningen föreslår att den nuvarande termen "själavårdande samtal" ersätts med termen "enskild själavård". Begreppet själavårdande samtal har lett till många avgränsningsproblem i olika rättsliga sammanhang. Med den av utredningen föreslagna ändringen kommer prästens tystnadsplikt att omfatta själavårdande samtal som sker under avskildhet i ett personligt möte mellan en präst och en konfident (eller ett par konfidenter med ett gemensamt problem som de tillsammans vill bearbeta inför prästen).

Den absoluta tystnadsplikten skall också, enligt utredningen, omfatta en personlig brevväxling mellan präst och konfident, där man behandlar förhållanden som avser konfidentens liv eller tro. Däremot skall kyrkolagens bestämmelser om tystnadsplikt inte gälla om en person ringer till telefonjouren upprepade gånger och inte söker en bestämd präst utan samtalar med flera präster. Utredningsgruppen menar att då inte är fråga om den typ av personlig relation, som är utmärkande för den enskilda själavården.

Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker det av utredningen lämnade förslaget. De anser att begreppet innebär en klar förbättring i tolkningshänseende. De instämmer med utredningens uppfattning att begreppet är snävare än det nuvarande och lättare går att avgränsa. Samtidigt framhålls att den nya termen inte helt kommer att eliminera tolkningsproblemen. Det kommer fortfarande att finnas kvar avgränsningsproblem. En remissinstans, Växjö domkapitel, föreslår att den absoluta tystnadsplikten endast skall avse bikten. Ett antal remissinstanser har invändningar mot utredningens förslag att tystnadsplikten inte gäller för den prästerliga telefonjouren.

Skälen för vårt förslag: Som framhålls i betänkandet Prästens tystnadsplikt står den teologiska grunden för den prästerliga tystnadsplikten att finna dels i prästens funktion som förmedlare av syndernas förlåtelse till den biktande, dels i uppfattningen att den bekända och förlåtna synden för alltid är utplånad och därmed inte kan bli föremål för vidareförande; den får inte yppas.

Det råder ingen tvekan om att bikten skall omfattas av en tystnadsplikt som är absolut. Det är dock inte rimligt att låta denna tystnadsplikt avse endast bikten. Även här ansluter vi oss till utredningen när den konstaterar, att andra former av enskild själavård kan anses ha sitt historiska ursprung i det samtal och den vägledning som ofta omgivit själva bikten. Det samtalet kan ses som prototypen även för sådan enskild själavård som inte syftar till, leder fram till eller är en konsekvens av bikt. Såväl den tradition som finns i Svenska kyrkan som remissutfallet utgör uppenbarligen ett starkt stöd för att denna absoluta tystnadsplikt inte enbart kan gälla bikten.

Från remissinstansernas sida finns ett utomordentligt starkt stöd för förslaget att ändra det relativt sent införda begreppet "själavårdande samtal" till enskild själavård. Detta har följdverkningar för utformningen av rättegångsbalkens vittnesbestämmelser (avsnitt 5.3) och kommer därmed att beröra även andra samfund än Svenska kyrkan. Det finns därför skäl att notera att den föreslagna ändringen har stöd också i det yttrande som avgivits gemensamt av Katolska biskopsämbetet, Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund och Sveriges Frikyrkosamråd.

Samtidigt som remissyttrandena således uttalar sig för införandet av begreppet "enskild själavård" i lagstiftningen framförs från flera håll att det kvarstår gränsdragningsproblem när det gäller att tydligt ange vad som faller inom ramen för den absoluta tystnadsplikten. I något fall efterfrågas ytterligare preciseringar. Det ligger i sakens natur att det på detta område inte är möjligt att nå fram till exakta definitioner och gränsdragningar. Vi menar att det som framförts av utredningen så långt möjligt ändå tydliggör vad som avses. Med den föreslagna förändringen kommer den i kyrkolagen stadgade tystnadsplikten för präster att gälla själavårdande samtal som sker under avskildhet i ett personligt möte mellan en präst och en konfident (eller ett par konfidenter med ett gemensamt problem som de tillsammans vill bearbeta inför prästen). Denna tystnadsplikt, som alltså är absolut, skall också gälla en personlig brevväxling mellan präst och konfident, där man behandlar förhållanden som avser konfidentens liv eller tro.

Det är viktigt att, som framhålls av Teologiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, slå fast att tystnadsplikten vid bikt och enskild själavård inte bygger på en privat överenskommelse mellan präst och konfident. Det är en i kyrkans lära och ordning grundad och genom lagstiftningen fastställd plikt. Det är en skyldighet för prästen att ansvara för att det så långt som möjligt, då ett enskilt samtal inleds, råder klarhet mellan prästen och konfidenten om samtalets karaktär. Inte minst kan det vara viktigt, särskilt i gränsfallen, att prästen i samtal klargör när tystnadsplikten inte gäller. Det är dock inte fråga om en överenskommelse, utan om ett klargörande. Det vi här sagt ligger också i linje med vad utredningen säger om att tystnadsplikten skall vara relaterad till så objektivt fastställbara kriterier som möjligt, för att det inte skall ankomma på den enskilde prästens eget godtycke eller personliga uppfattning att avgöra huruvida sådan tystnadsplikt skall gälla eller ej.

En punkt där remissinstanserna redovisat tveksamhet inför det som utredningen säger gäller avgränsningen mellan själavårdande samtal och andra former av samtal med präst gäller telefonsjälavården. Vi delar den uppfattning som bl.a. Hovkonsistorium givit uttryck för. "Om en person ringer upprepade gånger och därvid samtalar med olika präster är det likväl vid varje tillfälle fråga om enskild själavård; tystnadsplikten kan inte anses vara mindre absolut om en person vänder sig till olika präster, inte heller i sådana fall då det för vederbörande är väsentligt att få samtala med en präst men inte nödvändigtvis med en bestämd präst."

Ytterligare en fråga av betydelse att lyfta fram gäller möjligheterna till handledning och konsultation. På denna punkt får utredningens resonemang och överväganden om behovet av handledning och konsultation och om formerna för att hantera detta stöd från remissinstanserna. Handledning och konsultation kan således inte förekomma vid bikt. I fråga om enskild själavård är däremot såväl handledning som konsultation tillåtna och ibland nödvändiga. För att handledning och konsultation inte skall strida mot prästens tystnadsplikt krävs att såväl konfidenten som alla andra berörda personer blivit tillräckligt avidentifierade. För att avidentifieringen skall vara tillräcklig krävs att ingenting som berättas skall kunna härledas till någon bestämd person.

5.2 Kretsen av präster som omfattas av tystnadsplikten

Utredningens förslag: Tystnadsplikten skall vara knuten till behörigheten att utöva det kyrkliga ämbetet som präst i Svenska kyrkan, istället för till prästvigningen enligt Svenska kyrkans ordning. Härtill föreslås att behörigheten att utöva det kyrkliga ämbetet som präst skall vidgas till att omfatta även biskop som inte är prästvigd.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrker utredningens förslag vad gäller att knyta tystnadsplikten till behörigheten att utöva det kyrkliga ämbetet. Hos de relativt få remissinstanser som uttryckligen behandlar frågan om biskopar som inte är prästvigda får utredningens förslag ett mer blandat mottagande.

Skälen för vårt förslag: Nuvarande bestämmelser i 36 kap. 1 paragraf kyrkolagen innebär att tystnadsplikten endast avser de präster inom Svenska kyrkan som har prästvigts enligt Svenska kyrkans ordning. De präster som har prästvigts i någon annan kyrkas ordning och som av ett domkapitel har förklarats behöriga att utöva det kyrkliga ämbetet som präst i Svenska kyrkan omfattas således inte av kyrkolagens bestämmelser om tystnadsplikt. När det gäller utövandet av prästämbetet finns det i övrigt inga skillnader mellan den som prästvigts i Svenska kyrkans ordning och den som har behörighetsförklarats av ett domkapitel.

Liksom remissinstanserna instämmer vi i utredningens förslag att tystnadsplikten skall vara knuten till behörigheten att utöva det kyrkliga ämbetet som präst. Den nuvarande begränsningen kom med lagen (1979:926) om tystnadsplikt för präst inom Svenska kyrkan och synes inte vara föranledd av någon uttalad avsikt att inskränka tystnadsplikten till de präster som prästvigts i Svenska kyrkans ordning. Med hänsyn såväl till att den som behörighetsförklarats av ett domkapitel fullt ut skall kunna fullgöra uppdraget att vara präst i Svenska kyrkan som till de enskilda personer som vänder sig i förtroende till Svenska kyrkans präster är den föreslagna lagändringen nödvändig. Det är viktigt att såsom hittills varit fallet tystnadsplikten är knuten till behörigheten att utöva prästämbetet och inte till innehavet av någon särskild tjänst. Den föreslagna regleringen innebär självfallet att den som för viss tid eller tills vidare har förklarats obehörig att utöva det kyrkliga ämbetet som präst inte heller omfattas av bestämmelserna om tystnadsplikt.

Det förtydligande som föreslås beträffande tystnadspliktens omfattning i tiden finner vi också vara av värde. Genom den föreslagna andra stycket i 36 kap. 1 kyrkolagen står det klart att tystnadsplikten fortsätter att gälla för det en präst erfarit vid bikt eller enskild själavård även efter det att behörigheten att utöva det kyrkliga ämbetet som präst upphört.

Utredningen föreslår vidare att i den kyrkliga kungörelsen om behörighet att utöva det kyrkliga ämbetet som präst denna behörighet vidgas till att även omfatta biskop som ej är prästvigd. Denna fråga avser egentligen vad som skall gälla i det fall någon som inte är präst utses till uppdraget som biskop i Svenska kyrkan. Denna situation är mycket sällsynt och har under 1900-talet endast inträffat vid ett tillfälle. Utredningen konstaterar att den praxis som ändå föreligger innebär att bara den biskopsvigs som dessförinnan är prästvigd. Vilken ordning som skall gälla på detta område är av betydelse också i frågan om andra delar av ämbetsutövningen och bör grundas på överväganden i ett vidare sammanhang än dem som gällt för utredningen om prästens tystnadsplikt. I betänkandet finns inte något författningsförslag på denna punkt och inte heller vi lägger fram något sådant.

5.3 Rättegångsbalkens regler om vittnesförbud

Utredningens förslag: Konsekvensändringar görs i 36 kap. 5 paragraf rättegångsbalken vad avser hänvisningen till 36 kap 1 paragraf kyrkolagen och ändring av begreppet "själavårdande samtal" till "enskild själavård".

Remissinstanserna: De föreslagna förändringarna bejakas i huvudsak av remissinstanserna. Från några håll framförs dock behov av ytterligare utredning om möjligheten att i vissa fall lösa prästen från tystnadsplikten och vittnesförbudet.

Skälen för vårt förslag: I och med den föreslagna förändringen av 36 kap. 1 paragraf kyrkolagen måste det göras en följdändring i hänvisningen till denna paragraf i 36 kap. 5 paragraf rättegångsbalken. Det finns också starka skäl för att i likhet med vad som föreslås beträffande kyrkolagen ändra begreppet "själavårdande samtal" till "enskild själavård" i rättegångsbalken. Olika terminologi skulle kunna leda till oklarheter i fråga om tystnadspliktens och vittnesförbudets omfattning. Som vi tidigare noterat har också Katolska biskopsämbetet, Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund och Sveriges Frikyrkosamråd tillstyrkt denna förändring.

Utredningen har inte i övrigt diskuterat eller föreslagit någon förändring i fråga om vittnesförbudet eller möjligheten för den enskilde att i vissa fall lösa prästen från tystnadsplikten. Det saknas underlag för att föreslå någon förändring av bestämmelserna på detta område. Vi ser inte heller något skäl för att lämna något förslag på denna punkt. En fortsatt diskussion om hanteringen av de olika intressen som onekligen kan komma i kollision är av värde. Vi menar dock att övervägande skäl talar för att bibehålla ordningen med en tystnadsplikt och ett vittnesförbud från vilka inte heller den enskilde kan lösa prästen.

5.4 Tystnadsplikt för präster verksamma hos andra myndigheter

Utredningens förslag: Utredningen har inte funnit någon anledning till lagändring eller andra åtgärder i frågan om vad som skall gälla beträffande tystnadsplikt och sekretess för präster som är verksamma hos andra myndigheter. Däremot betonar utredningen att det kan vara lämpligt att en präst som för första gången erhåller en tjänst av nämnda slag får information om vilka regler som gäller ifråga om sekretess.

Remissinstanserna: Remissinstanserna instämmer med utredningens uppfattning att ingen lagändring är nödvändig på detta område.

Skälen för vårt förslag: Utredningen konstaterar, att för den som är prästvigd i Svenska kyrkans ordning gäller i första hand den i 36 kap. 1 paragraf kyrkolagen stadgade tystnadsplikten för vad som framkommit vid bikt eller själavårdande samtal. Vidare har präst i Svenska kyrkan att också iaktta bestämmelserna i 7 kap. 33 paragraf sekretesslagen.

Även fortsättningsvis skall, med de av oss föreslagna förändringarna, för den som är behörig att utöva prästämbetet i första hand gälla den i kyrkolagen föreskrivna tystnadsplikten. För bikt och enskild själavård gäller således alltid denna absoluta tystnadsplikt.

I betänkandet sägs vidare att en präst som är anställd vid en statlig eller kommunal myndighet vars verksamhet omfattas av sekretess är givetvis även underkastad den sekretess som gäller för ifrågavarande myndighet. Emellertid är det för prästens del i allmänhet inte fråga om anställning utan en lösare anknytning till den myndighet där han är verksam. Utredningen redovisar vad som i detta avseende gäller för präster som är verksamma inom den allmänna hälso- och sjukvården, inom familjerådgivningen, som sjukhuspräster, militärpräster, fängelsepräster, skolpräster och av innebörden i att de är underkastade de sekretessregler som gäller för verksamheten vid värdmyndigheten. Vid de kontakter som utredningsgruppen har tagit med företrädare för nämnda kategorier av präster har det visat sig att dessa är medvetna om gällande sekretessbestämmelser och att gällande ordning normalt inte vållar några problem.

Något förslag till ändringar av bestämmelserna rörande tystnadsplikt och sekretess för de präster som är verksamma hos andra myndigheter har inte väckts av utredningen och har inte heller efterfrågats av remissinstanserna. Den redovisning av vad som gäller på detta område är av stort värde och kan utgöra en grund för den information som behöver ges den präst som är verksam hos en annan myndighet.

5.5 Vissa övriga frågor

5.5.1 Tidpunkt för lagändringarna

Den 8 december 1995 fattade riksdagen i enlighet med regeringens förslag i prop. 1995/96:80 ett principbeslut om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan. I regeringens direktiv (Dir. 1995:162) till den utredning som på grundval av riksdagens beslut skall utreda konstitutionella och andra rättsliga frågor sägs, att utredningen i anslutning till frågan om offentlighetsprincipen också skall göra en bedömning av Kyrkoberedningens förslag till lag om tystnadsplikt i Svenska kyrkan.

Frågor om tystnadsplikten kommer alltså att behandlas i det utredningsarbete som pågår med anledning av de nya kyrka-statrelationer som skall träda i kraft den 1 januari 2000. Mot den bakgrunden kan och bör ställas frågan om inte förslaget till ändringarna av lagregleringen avseende prästens tystnadsplikt skall anstå. Vi menar att främst det förhållandet att tystnadsplikten enbart gäller dem som prästvigts i Svenska kyrkans ordning i stället för alla som är behöriga att utöva det kyrkliga ämbetet som präst är en sådan brist i de gällande föreskrifterna att dessa snarast behöver ändras. I huvudsak har inte heller remissinstanserna, vilka avgivit sina yttranden i medvetande om ställningstagandena beträffande de framtida kyrka-statrelationerna, föreslagit att ett ställningstagande till utredningens förslag skall skjutas på framtiden. Vårt förslag innebär därför att ändringarna i kyrkolagen och i rättegångsbalken skall gälla från den 1 januari 1997.

5.5.2 Utbildning och information

Utredningen konstaterar att det även fortsättningsvis kommer att uppstå problem vad gäller att avgränsa den enskilda själavården och att gränsfallen kan inte beskrivas i lagstiftning. I betänkandet sägs att lagen därför behöver kompletteras med allmänna råd utfärdade av Svenska kyrkans centralstyrelse förslagsvis efter samråd med biskopsmötet. Förslaget att det skall utarbetas allmänna råd stöds av de remissinstanser som särskilt behandlar detta.

Det är naturligtvis av mycket stor betydelse att frågorna kring tystnadsplikten behandlas utförligt i den grundläggande prästutbildningen. Det finns också behov av att frågor av detta slag tas upp i även fortbildning och liknande sammanhang. Även inom bl.a. den juridiska utbildningen behöver den särskilda prästerliga tystnadsplikten uppmärksammas. Härtill finns det också mer allmänt informationsbehov.

De föreliggande utbildnings- och informationsbehoven motiverar att det i linje med vad utredningen föreslagit utarbetas skriftligt material om tystnadspliktens innebörd och omfattning. Vi avser också att i samverkan med biskopsmötet svara för att detta kommer till stånd. Det är härvid naturligt att biskoparna har ett särskilt ansvar för sådant som har karaktären av pastorala råd beträffande tystnadspliktens tillämpning.

Utdrag ur Centralstyrelsens protokoll

Utdrag ur protokoll vid sammanträde med Svenska kyrkans centralstyrelse den 22 maj 1996.

Närvarande: ärkebiskop Gunnar Weman, ordförande, samt ledamöterna Levi Bergström, Kerstin Bergman, Christina Odenberg, Sven-E Kragh, Dag Sandahl, Urban Gibson, Birgitta Ericsson Löfgren, Ulla Carlson, Gunvor Hagelberg, Catarina Agrell, Bengt Berg, Anita Franzén och Carl-Henric Grenholm samt tjänstgörande ersättaren Marianne Rosenkvist.

Föredragande: Utredningssekreterare Gunnar Edqvist

--------------------

Centralstyrelsen beslutar att till kyrkomötet avge skrivelsen 1996:4 Prästens tystnadsplikt.