CsSkr 1996:4

Bilaga 1

Sammanställning av yttranden över betänkandet Prästens tystnadsplikt

(Svenska kyrkans utredningar 1995:1)

1 Inkomna yttranden

Efter remiss har yttranden inkommit från följande.

Ansvarsnämnden för biskopar

Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS)

Juridiska fakultetsstyrelsen i Lund

Justitieombudsmannen

Justitiekanslern

Kammarrätten i Jönköping

Kyrkomötets besvärsnämnd

S:t Lukas

Svea Hovrätt

Svenska kyrkans församlings-och pastoratsförbund

Katolska biskopsämbetet i Stockholm

Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund

Svenska kyrkans pastoralinstitut i Lund

Svenska kyrkans pastoralinstitut i Uppsala

Svenska Kyrkans Personalförbund

Sveriges Frikyrkosamråd

Teologiska fakultetsnämnden i Uppsala

Samtliga domkapitel och Hovkonsistorium

Stiftsstyrelserna i Uppsala, Linköpings, Strängnäs, Västerås, Karlstads, Härnösands och Visby stift.

Svenska kyrkans församlingsnämnd

Svenska kyrkans utbildningsnämnd

2 Remissinstansernas synpunkter

2.1 Allmänt och övergripande

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet tillstyrker de i promemorian diskuterade utvidgningarna och preciseringarna avseende prästernas tystnadsplikt såsom välmotiverade och lämnar förslagen till lagändringar utan erinringar.

Justitieombudsmannen har från de synpunkter JO har att beakta inte funnit anledning att kommentera de förslag promemorian innehåller.

Justitiekanslern har inget att erinra mot de förslag som läggs fram. De föranleder inte heller någon erinran från Svea Hovrätt.

Kammarrätten i Jönköping tillstyrker de framlagda författningsförslagen. Detsamma gör S:t Lukas, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Uppsala domkapitel, Strängnäs domkapitel, Lunds domkapitel, Göteborgs domkapitel, Härnösands domkapitel, Stockholms domkapitel, Hovkonsistorium, stiftsstyrelsen i Uppsala stift, stiftsstyrelsen i Härnösands stift och Svenska kyrkans församlingsnämnd. Svenska Kyrkans Personalförbund tillstyrker förslagen med vissa ändringar och tillägg.

Pastoralinstitutet i Lund uttrycker sitt gillande av utredningens förslag men saknar ett ekumeniskt perspektiv.

Som en brist vill vi dock påtala att det ekumeniska perspektivet saknas, detta i en tid av ökat internationellt utbyte och t.o.m. en gemensam europeisk arbetsmarknad. En sådan utblick skulle gjort det tydligt hur enastående vår svenska lagstiftning är beträffande prästers tystnadsplikt. Denna särställning är en styrka i så måtto att staten medger för enskilda människor relationer, där man skall kunna vara trygg i skyddad tystnad samt för präster att vara undantag även från annars lagstadgad vittnes- och anmälningsplikt. Den kan emellertid också vara en svaghet, då den kan leda till en upplevelse av ofrihet för själasörjare och förhindra smidiga lösningar.

Västerås domkapitel anger som sin grundläggande uppfattning "att den prästerliga tystnadsplikten teologiskt och kyrkohistoriskt är så djupt förankrad inom Svenska kyrkan att den under inga som helst omständigheter får förändras på ett sätt som skulle innebära att människors förtroende för kyrkans själavård skulle minska".

Bland många människor, också bland sådana som inte är aktiva inom Svenska kyrkan, finns en vetskap om att prästen är den ende i samhället som har absolut tystnadsplikt och som därför under inga förhållanden får yppa personliga förtroenden mottagna i samband med enskild själavård. Detta förtroende får inte skadas.

Karlstads domkapitel och stiftsstyrelsen i Karlstads stift tillstyrker att tystnadsplikt skall vara relaterad till så objektivt fastställbara kriterier som möjligt.

Det skall inte ankomma på den enskilde prästens godtycke att avgöra vilken tystnadsplikt som är tillämpbar. Vid inledningen av ett samtal skall klargöras vilken tystnadsplikt som gäller. Genom ett sådant förfarande kan tystnadsplikten inte missbrukas. Präst eller konfident skall inte kunna "gömma" sig bakom tystnadsplikten genom någon efterkonstruktion. Trovärdigheten för tillämpning av den absoluta tystnadsplikten och därmed Svenska kyrkans själavård måste kunna upprätthållas.

Katolska biskopsämbetet, Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund och Sveriges frikyrkosamråd anser i ett gemensamt yttrande sammanfattningsvis följande:

att mer av teologisk bearbetning av grundläggande frågor som gudsbild och människosyn och dessas betydelse för synen på tystnadsplikten än som skett i betänkandet är nödvändig

att utgångspunkten för resonemang och förslag omkring tystnadsplikten tydligare bör vara konfidentens behov

att de förändringar som är på väg när det gäller Svenska kyrkans relation till staten borde ha beaktats i större utsträckning

att ett ekumeniskt medvetande och jämförelser med andra svenska kyrkors sätt att hantera dessa frågor borde ha funnits med

att diskussionen om diakoners och andra kyrkliga befattningshavares tystnadsplikt är alltför kortfattad

att de två senast nämnda bristerna gör det angeläget att, förslagsvis inom ramen för Sveriges kristna råd, utreda hela tystnadspliktsfrågan, dvs tystnadsplikten också när det gäller övriga samfunds präster, pastorer och andra befattningshavare, liksom när det gäller andra befattningshavare än präster inom Svenska kyrkan.

Stiftsstyrelsen i Västerås stift understryker tystnadspliktens betydelse.

Trovärdigheten för kyrkans själavård har sin grund i synen på konfidenten och förtroendet som konfidenten kan känna för prästen i den själavårdande situationen. För detta krävs yttersta restriktivitet när det gäller att överhuvudtaget återge själavårdssituationer i t. ex. handledningssammanhang. I samband med arbetet med lagstiftning hävdar vi det nödvändiga i att denna fråga bearbetas.

Det är därför viktigt att framhålla den teologiska grunden för den prästerliga tystnadsplikten, som står att finna i prästens funktion som förmedlare av syndernas förlåtelse till den biktande, dels i uppfattningen att den bekända och förlåtna synden för alltid är utplånad och därför inte kan bli föremål för vidareförande. Det ligger i själavårdens väsen att inte för något vidare ens i anonymiserade former.

2.2 Tystnadspliktens omfattning

Teologiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet menar att den föreslagna lagstiftningen inte gör det "möjligt -- även om det i extrema fall kan leda till pliktkollisioner -- att åt den enskilde prästen överlåta, att från fall till fall avgöra, om den absoluta tystnadspliktens regler skall gälla eller ej."

Tystnadsplikten vid "bikt och enskild själavård" kan således inte bygga på en privat överenskommelse mellan präst och konfident, utan är betingad av att prästen, just genom sin behörighet att utöva det kyrkliga ämbetet som präst, har gått in under den reglering som är ett av Svenska kyrkans stora förtroendekapital i det svenska samhället. Lagstiftning och författningsreglering måste på allt sätt tydliggöra detta.

2.2.1 Bikt och själavård

Pastoralinstitutet i Lund, som efterlyser ett ekumeniskt perspektiv, anser att detta också skulle kunna tydliggjort skillnaden mellan å ena sidan bikt och å andra sidan "själavårdande samtal" eller "enskild själavård".

Det är angeläget att denna åtskillnad bevaras. I bikten handlar prästen på ett särskilt sätt på Kristi vägnar genom att lyssna och genom att uttala absolutionen. Detta kan inte bli föremål för handledning.

Inom flera kyrkor är bikten ett sakrament. (Jfr boten eller avlösningen som det tredje sakramentet i Augsburgska bekännelsen och i Luthers Stora katekes). I sådan kyrklig tradition har det också betonats, att man inte kan ha samma person som själasörjare resp. biktfader. Där kan rentav enskild själavård hävdas vara något som står i motsättning till bikt. Själavård eller enskild själavård blir liktydigt med andlig vägledning.

I ett gemensamt yttrande från Katolska biskopsämbetet, Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund och Sveriges frikyrkosamråd behandlas frågan om bikt och enskild själavård i olika kyrkotraditioner.

Från katolska kyrkans håll, med sitt flitigare användande av bikten, anser man att tystnadsplikten vid s.k. enskild själavård principiellt borde vara mindre sträng. Man anser också att det finns gränsdragningsproblem mellan enskild själavård och andra typer av relationer mellan själasörjare och konfident. Från frikyrkohåll, där bikten snarast sker i undantagsfall och där tystnadsplikten i stort sett bara är "i bruk" vid enskild själavård, anser man däremot att det nya begreppet är efterlängtat och riktigt. Den absoluta tystnadsplikten, menar man här, blir tydligare avgränsbar, mer motiverad och rent pedagogiskt lättare att beskriva, inte minst för allmänheten.

2.2.2 Begreppet enskild själavård istället för själavårdande samtal

Förslaget att begreppet "själavårdande samtal" i lagtexten byts mot "enskild själavård" tillstyrks utöver dem som generellt tillstyrker författningsändringarna även av Ansvarsnämnden för biskopar, Pastoralinstitutet i Uppsala, Teologiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Västerås domkapitel, Karlstads domkapitel, Visby domkapitel, stiftsstyrelsen i Linköpings stift, stiftsstyrelsen i Strängnäs stift, stiftsstyrelsen i Västerås stift, stiftsstyrelsen i Karlstads stift, stiftsstyrelsen i Visby stift och Svenska kyrkans utbildningsnämnd. Kyrkomötets besvärsnämnd har ingen erinran mot förslaget.

Evangeliska Fosterlands-stiftelsen (EFS) instämmer i bedömningen att uttrycket "själavårdande samtal" är otydligt och välkomnar en ändring.

Däremot är det inte säkert att utredningens förslag är det bästa. Det rymmer en ny oklarhet, nämligen vad själavård är. I förslaget underförstås att själavård är samtal, men det kan ju faktiskt också innebära annat. I brist på bättre föreslår vi termen "enskilt själavårdande samtal".

S:t Lukas anser, att förslaget att knyta tystnadsplikten till enskild själavård är välmotiverat.

Det innebär en klargörande precisering av lagen och är samtidigt en bra utgångspunkt för utveckling av förhållningssätt och metoder i enskild själavård. Vi delar utredningens bedömningar.

Pastoralinstitutet i Uppsala menar, att begreppet "själavårdande samtal" är så vitt att det kan omfatta praktiskt taget allt en präst gör i möten med människor.

Därför uppskattar vi den distinktion mellan allmän själavård och enskild själavård, som görs på sid 31f. Där sägs bl. a.: "Den enskilda själavården sker i avskildhet. Det är denna speciella hemliga relation, som tystnadsplikten ska skydda.

Linköpings domkapitel menar, att ett utbyte av begreppet "själavårdande samtal" mot "enskild själavård" skulle bidra till tydligheten i var gränserna går för tystnadsplikten.

Enskild själavård skulle då gälla samtal som sker under avskildhet i ett personligt möte mellan en präst och en konfident eller t. ex. ett par där man behandlar förhållanden som avser konfidentens liv och tro. Domkapitlet anser att formuleringen "enskild själavård" skulle tydliggöra samtalets egenart och bidraga till att andra typer av samtal får den bärighet och tyngd som deras sammanhang ger dem. Denna avgränsande definition skulle också skapa reda i de olika typer av samtal präster befinner sig i som har uppdrag eller anställning utanför kyrkan. Domkapitlet biträder därför utredningens förslag att primärt gäller, för t.ex. sjukhuspräster, militärpräster etc., den prästerliga tystnadsplikten enligt ovannämnda förslag och i övrigt den sekretess som gäller resp. arbetsområde.

Skara domkapitel "delar utredningens uppfattning angående oklarheten i begreppet 'själavårdande samtal' och har konkret ställts inför svårigheterna att dra gränsen i tystnadspliktshänseende mellan sådant samtal och vanligt samtal. Därvid har domkapitlet försökt beakta samtliga omständigheter kring samtalet och huruvida motparten rimligen kan ha ansetts förutsett att samtalet var av själavårdande karaktär."

Sådana bedömningsgrunder känns emellertid otillfredsställande vaga och domkapitlet välkomnar det försök till precisering som utredningen inför genom uttrycket "enskild själavård". Särskilt om begreppet ställs mot termen "allmän själavård" blir det tystnadspliktsskyddade området tydligare. När det gäller telefonsjälavården och teamarbete ger den anvisade distinktionen uppenbara fördelar för de som är engagerade inom gruppen genom att kontakten dem emellan förenklas. Här måste det vara tillfyllest med det skydd som församlingsvårdssekretessen ger även om gränsen mot enskild själavård ofta är oklar. Domkapitlet observerar den gräns som utredningen själv drar då samtal övergår i enskild själavård och bikt övergår i tystnadsplikt.

Växjö domkapitel finner beteckningen "själavårdande samtal" i nuvarande lagstiftning oklar och därför otillfredsställande.

Även om utredningens beteckning "enskild själavård" är bättre och knyter an till en mer etablerad tradition i Svenska kyrkan, så är den ändå inte tillräckligt klar för gemene man. Risk för olika tolkningar av innebörden i begreppet "enskild själavård" kan föreligga om man, som utredningen menar, i begreppet en konfident kan innefatta även en familj eller ett par konfidenter med ett gemensamt problem, som de tillsammans vill bearbeta inför prästen, d.v.s. man utvidgar kretsen från att avse en relation mellan två personer (själasörjare och konfident) till flera.

Domkapitlet pekar på att för övriga yrkesutövare är tystnadsplikten rättsligt reglerade i sekretesslagen kap 7. Domkapitlet anser att denna reglering, för Svenska kyrkans del i 33 paragraf , borde vara nog skydd även för Svenska kyrkans prästerskaps del, förutom den absoluta tystnadsplikten vid bikt.

Domkapitlet anser att det räcker med ett skydd för "bikten" i klassisk teologisk mening och ett skydd för "enskilds personliga förhållanden" i sekretesslagens mening.

Domkapitlet avstyrker därför att beteckningen "själavårdande samtal" i kyrkolagen 36 kap 1 paragraf och rättegångsbalken 36 kap 5 paragraf ersätts med uttrycket "enskild själavård".

Luleå domkapitel finner att förslaget att införa begreppet "enskild själavård" är bra.

Det blir lättare för såväl präst som konfident att identifiera vilken typ av uppgifter som ligger under tystnadsplikten. Speciellt viktigt har det blivit att klargöra detta utifrån att många präster har arbetsledande ställning. Oklarheter har rått huruvida uppgifter som rör arbetsförhållanden, konflikter etc. ansetts ligga under tystnadsplikten. Tystnadsplikten kan inte, med lagändringens förtydligande, ses som en motivering att inte ta itu med konflikter och en undermålig psykosocial arbetsmiljö. Det är därför väsentligt att denna ändring bearbetas i pastorala riktlinjer.

2.2.3 Gränsdragning mellan olika former av samtal med präst

Ansvarsnämnden för biskopar delar arbetsgruppens uppfattning att den absoluta tystnadsplikten bör omfatta endast bikten och den enskilda själavården. Nämnden noterar härtill, att också den personliga brevväxling, som är att betrakta som enskild själavård givetvis bör omfattas av samma tystnadsplikt.

Övriga samtal som prästen har faller under den sekretess, som gäller för församlingsvårdande verksamhet. I sammanhanget kan nämnas de utvecklingssamtal med underställd personal som numera ingår i kyrkoherdens åligganden. Sådana samtal sker förvisso i förtroende, men deras innehåll måste kunna användas för yttranden t.ex. i tjänste- tillsättnings- och disciplinärenden. De måste därför hållas strikt åtskilda från enskild själavård.

Vi ansluter oss också till den av arbetsgruppen framförda uppfattningen att en präst, då han inleder ett enskilt samtal, bör tillsammans med konfidenten klargöra vilken tystnadsplikt eller sekretess som skall gälla allt utifrån samtalets innehåll och inriktning.

Kyrkomötets besvärsnämnd anger att den inte har möjlighet att fullt ut ta ställning på det föreliggande materialet i frågan om gränsdragningen mellan själavårdande samtal och andra samtal.

Enligt nämndens mening saknas i utredningen klara kriterier för de situationer där ett själavårdande samtal -- eller med utredningens nya terminologi enskild själavård -- skall anses förekomma. Detta bör belysas i ett fortsatt utredningsarbete liksom frågan om sådana kriterier som därvid kan vara aktuella att ta upp bör enligt nämndens mening nämnas att kontakten avsett konfidentens personliga förhållanden, att den skett i avskildhet och att den skett i medvetande om att den skall omfattas av kyrkolagens tystnadsplikt.

Pastoralinstitutet i Uppsala understryker behovet av det står klart när det är fråga om enskild själavård.

Vi skulle vilja komplettera med att säga att enskild själavård är något som själasörjare och konfident bör vara ömsesidigt överens om och att det är själasörjarens ansvar att konfidenten är medveten om detta. Den nya definitionen gör det enklare och tydligare att avgränsa, så att konfidenten är medveten om när enskild själavård utövas. Tid och plats kan göra det tydligare, som det står i utredningen.

Teologiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet tar i sitt yttrande upp frågan om tystnadsplikt vid telefonsjälavård.

Telefonsjälavården är otvetydigt präglad just av den "avskildhet som delas bara av konfident och präst", att det definitionsmässigt måste bli en fråga om just "enskild själavård". Till "enskild själavård" har alltid hört en möjlighet till anonymitet. Lika litet som en präst i en vanlig församlingssjälavård kan gardera sig mot att människor uppsöker den ene prästen efter den andre med samma problem, går det att i telefonsjälavården förhindra att samma människa ideligen ringer Jourhavande präst. Oaktat detta måste i båda fallen den absoluta och ovillkorliga tystnadsplikten gälla. Fakultetsnämnden avvisar således tanken, att det som till en präst sägs under ett telefonsamtal, inom eller utanför den organiserade telefonsjälavården, inte skulle vara reglerat av kyrkolagens bestämmelser om tystnadsplikt vid bikt eller enskild själavård.

Tveksamhet beträffande det som utredningen säger om telefonsjälavården framförs även av Västerås domkapitel, Karlstads domkapitel, Hovkonsistorium och stiftsstyrelsen i Karlstads stift. Hovkonsistorium säger på denna punkt följande:

Även om prästen och/eller konfidenten är anonyma för varandra och den uppringande inte söker en viss präst är det fråga om enskild själavård för vilken absolut tystnadsplikt gäller. Om en person ringer upprepade gånger och därvid samtalar med olika präster är det likväl vid varje tillfälle fråga om enskild själavård; tystnadsplikten kan inte anses vara mindre absolut om en person vänder sig till olika präster, inte heller i sådana fall då det för vederbörande är väsentligt att få samtala med en präst men inte nödvändigtvis med en bestämd präst.

Varje präst som haft ett samtal med någon person inom ramen för telefonjouren är bunden av tystnadsplikt, och den ene prästen kan inte för den andre ens antyda att ett samtal ägt rum; än mindre kan vad som förevarit diskuteras präster emellan. Tystnadsplikten är sådan att det i allmänhet inte ens kan bli känt att en viss person vid upprepade tillfällen sökt jourhavande präst.

Även om ovan anförda princip enligt Hovkonsistoriums mening står fast, kan det i enstaka extrema undantagsfall, t. ex. om en psykiskt störd person under en längre tid "terroriserar" prästerna i telefonjour möjligen försvaras att dessa har ansvarsfull och diskret inbördes kontakt.

Utredningens uppfattning att konfidenten genom att ringa till telefonjouren markerar att det är en "institution" som han/hon vänder sig till och inte till en enskild präst och att detta skulle göra prästens tystnadsplikt mindre absolut kan Hovkonsistorium inte dela.

Strängnäs domkapitel hänvisar till utredningen och menar, att när en präst inleder ett enskilt samtal skall det klargöras vad samtalet avser, så att det redan från början framgår om samtalet är att betrakta som enskild själavård med den absoluta tystnadsplikt som då skall gälla.

Det är dock inte alltid möjligt att redan vid ett samtals början veta vilken vändning det kan komma att få. En samtalsinledning som formellt behandlar sekretessregler kan dessutom komma att hämma konfidenten.

En själavårdssituation skall inte få störas av oro för hur tystnadsplikten fungerar. Därför är det nödvändigt att alla som har enskild själavård som uppgift kan hantera tystnadsplikten både formellt korrekt och på ett sätt som inger fullt förtroende hos konfidenten.

-- -- --

Bland allmänheten är det en spridd uppfattning att präster har tystnadsplikt om nästan allt de hör. Det är en viktig informationsuppgift för Svenska kyrkan centralt att klargöra vad den prästerliga tystnadsplikten avser.

Härnösands domkapitel och stiftsstyrelsen i Härnösands stift påpekar nödvändigheten av att begreppet "enskild själavård" utvecklas ytterligare innan det föranleder lagstiftning.

I sammanhanget är det också av stor vikt att påpeka att det i den, förhoppningsvis, kommande lagstiftningen tydligt exemplifieras vad som avses med "enskild själavård" så att gränserna för begreppet är klart i vart fall för dem som skall utöva den enskilda själavården.

Det är vidare av vikt att det utmejslas former för hur den enskilda själavården startas så att präst och konfident är klara över att det pågår enskild själavård.

Det är därutöver av stor vikt att gränsen mot andra former av "vård" som personalvård, familjerådgivning, psykoterapi etc. tydliggörs. Det är utomordentligt viktigt att klargöra att när det pågår enskild själavård så pågår inte parallellt mellan präst och konfident någon annan form av "vård" avseende samma problemkomplex.

Stiftsstyrelsen i Västerås stift framhåller särskilt att det är av yttersta vikt att den absoluta tystnadsplikten gäller för alla präster i Svenska kyrkan för vad prästen erfar i den enskilda själavården eller i bikt.

Genom vigningen är prästen för livet bunden av den absoluta tystnadsplikten. Detta gäller prästen som person och inte innehavare av en särskild tjänst. Därför får det inte råda någon tvekan om den absoluta tystnadsplikten också när det gäller präster inom t. ex. familjerådgivningen. Definitionsmässigt, enligt utredningen, är enskild själavård samtal som äger rum i avskildhet och där samtalet rört sig om frågor som hör samman med konfidentens eget personliga liv eller konfidentens tro (sid. 37). Gränsdragningen mellan vad som är rollen som t. ex. familjerådgivare och själavårdare kan vara oerhört svår att dra och utredningens resonemang i denna del skulle ytterligare behöva klargöras. Det kan inte vara rimligt att på något sätt gradera tystnadsplikten för en präst. Inte heller är det rimligt att en enskild präst själv ska bedöma när den absoluta tystnadsplikten inträder eller inte. Det vore förödande för kyrkans själavård om tystnadsplikten på något sätt relativiserades.

Svenska kyrkans utbildningsnämnd vill understryka att den absoluta tystnadsplikten måste gälla samtliga präster i Svenska kyrkan för vad som prästen erfar under bikt eller enskild själavård.

Prästen är livsvaraktigt bunden av den absoluta tystnadsplikten; denna gäller prästen som person och inte som innehavare av viss tjänst. När nämnden alltså bejakar utredningens hållning i detta avseende vill den samtidigt peka på vad utredningen säger i kap. 12.6 om "Präst i familjerådgivning" och motsvarande verksamhet. Utredningen definierar sid. 36--37 begreppet "enskild själavård såsom det "samtal som sker under avskildhet i ett personligt möte mellan en präst och en konfident (eller ett par konfidenter med ett gemensamt problem som de tillsammans vill bearbeta inför prästen)". Nämnden konstaterar att denna situation inte föreligger vid t. ex. familjerådgivningsbyrå eller Lukas-mottagning, där konfidenten söker ett team av specialister (t. ex. psykolog-läkare-präst) för att dessa i samverkan skall bearbeta dennes problem. Det är därvid definitionsmässigt alltså inte fråga om "enskild själavård", varför absolut tystnadsplikt enligt kyrkolagen inte föreligger, däremot självfallet annan form av sekretess. Det är angeläget att framhålla att tystnadspliktens gränser inte regleras genom uttalad eller outtalad överenskommelse mellan präst och konfident, utan istället uppkommer av situationens karaktär. Skulle en eller ett par konfidenter uppsöka familjerådgivningsbyrå för att på så sätt få ett enskilt samtal med en präst i sina personliga angelägenheter gäller självfallet dennes tystnadsplikt enligt kyrkolagen. Nämnden menar att utredningen i sitt resonemang bör tydliggöra denna skillnad.

2.2.4 Präster som är verksamma hos andra myndigheter

Teologiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet noterar, att utredningen vill undanröja att präster inom Svenska kyrkan har olika grad av tystnadsplikt men framför att den emellertid måste konstatera att den på ett annat fält synes vilja medge en sådan differentiering.

I promemorian kap. 12. behandlas "Tystnadsplikt för präster som bedriver verksamhet hos andra myndigheter, m. m." och den klarlägger därvid hur för sjukhuspräster, militärpräster, fängelsepräster och skolpräster "gäller i första hand kyrkolagens bestämmelser om absolut tystnadsplikt vid bikt eller själavårdande samtal." Därtill kan i andra hand komma även s. k. församlingsvårdssekretess jml sekretesslagen kap. 7, 33 paragraf (SFS 1991: 1874), dvs. att prästen har tystnadsplikt också om sådant inte faller under begreppet "bikt och enskild själavård". Enligt fakultetsnämndens mening, kan detta dock för en prästs vidkommande, inte innebära att den absoluta tystnadsplikten kommit att inskränkas, utan att den i stället utökats till att omfatta också sådana förtroligheter varom prästen fått kännedom på annat sätt än genom bikt och enskild själavård. Utifrån en diskussion om sekretess frågor vid kyrkokommunalt bedrivna familjerådgivningsbyråer menar promemorian (sid. 61) att tystnadsplikten för en präst som är verksam vid en sådan institution skulle begränsas endast av den allmänna förtroendesekretessen.

Konsekvensen av promemorians resonemang skulle emellertid bli att omfattningen av prästs tystnadsplikt regleras utifrån prästens anställningsförhållande. Det är dock inte rimligt att prästs absoluta tystnadsplikt på så sätt får vissa frizoner. Det är angeläget att det klart utsäges att också för präst inom familjerådgivningsverksamheten "gäller i första hand kyrkolagens bestämmelser om absolut tystnadsplikt vid bikt och själavårdande samtal". Endast i det fall då konfidenten eller konfidenterna uppsöker och konsulterar ett team vari en präst ingår, föreligger inte den situation som utredningen på goda grunder definierar som "enskild själavård". Inom ett sådant samtalskollektiv, vari ingår t. ex. läkare-psykolog-präst, kan inte tystnadsplikt förutsättas eller förväntas av konfidenten; det är inte en fråga om enskild själavård. Konfidenten förutsätter här överläggningar och öppet samarbete inom teamet. När någon emellertid vänder sig till en familjerådgivningsbyrå för att därigenom på tu man hand få möta just en präst för samtal i personliga angelägenheter synes det däremot föreligga sådana rekvisit, att det i lagstiftningens mening är fråga om "enskild själavård", varvid absolut tystnadsplikt alltså måste föreligga.

Skara domkapitel anger som sin "erfarenhet är att tystnadspliktsfrågor gör sig med särskild skärpa gällande för präster verksamma inom sjukvårdens område beroende på den utsatta situation patienten/konfidenten ofta befinner sig i."

Det är därför angeläget att starkast möjliga skydd skapas för denne. Den redovisning som utredningen gör av gällande regler om sjukvårdssekretess kopplad till prästens absoluta tystnadsplikt gör att domkapitlet i likhet med utredningen saknar anledning att lämna förslag till lagändring innebärande skärpning av reglerna. Däremot kan domkapitlet tänka sig att man i de allmänna råd, varom tidigare talats, gör mycket tydligt vad som gäller beträffande sekretess och tystnadsplikt för präster inom den allmänna hälso- och sjukvården samt att utbildning för nytillträdda på området rekommenderas i råden.

2.3 Handledning och konsultation

Ansvarsnämnden för biskopar menar att handledning och konsultation kan vara både tillåtna och nödvändiga i samband med själavård och sådana samtal, som inte i likhet med bikten och enskild själavård omfattas av absolut tystnadsplikt. "Ett villkor måste dock vara att konfidenten och övriga berörda avidentifieras."

EFS framför, att det finns goda teologiska skäl för regeln, att det som biktats inte ska tas upp i handledning medan det enskilda samtalet kan handledas.

Eftersom tystnadsplikten i första hand är till för kyrkans trovärdighet och inte för konfidenten, torde en kvalitetsmässigt god själavård vara nog så viktig för framtida förtroende. Denna kvalitet kan uppehållas och ökas genom bra handledning. Distinktionen mellan bikt och enskilt själavårdande samtal öppnar också möjligheter för samarbete i team och jourverksamhet. Därför stöder vi utredningens tankar beträffande konsultation, handledning och förhållningssätt i team och jourverksamhet.

S:t Lukas konstaterar, att i utredningen motiveras behovet av handledning eller konsultation och tillämpas på enskild själavård.

Vi instämmer i utredningens konstaterande att handledning och konsultation inte kan anses strida mot prästens absoluta tystnadsplikt om en noggrann avidentifiering sker.

Handledning och konsultation är i själva verket inte hot mot sekretessen utan snarare ett sätt att stärka den genom att öka prästens förmåga att "hålla kvar" det han/hon tagit emot i ett själavårdande samtal. Handledning är också av stor betydelse både som ett led i utbildningen och i det fortsatta utövandet av själavård.

Pastoralinstitutet i Lund och pastoralinstitutet i Uppsala framhåller båda värdet av det som sägs i utredningen om handledningens betydelse för själavården. Detta gör även Växjö domkapitel.

Linköpings domkapitel vill "understryka utredningens betraktelsesätt att det närmast kan betraktas som en plikt för den som bedriver själavård i form av samtalsserier att regelbundet gå i handledning. Denna möjlighet att gå i handledning bör även gälla andra former av själavård."

Västerås domkapitel anser, att behovet av handledning för präster är uppenbart och ökar. Domkapitlet menar, att den lösning som utredningen skisserar för att lösa den konflikt som kan uppkomma mellan handledning och bestämmelserna om tystnadsplikt inte kommer att kunna accepteras av alla präster och inte heller undanröjer alla problem.

På sid. 19 framhålls att i handledningssammanhang kan brott mot tystnadsplikten inte anses föreligga om personuppgifterna helt anonymiseras. Denna synpunkt upprepas på sid. 30: "Om man i handledning och konsultation noggrant avidentifierar inte bara konfidenten utan också andra personer som kan komma att nämnas i handledningen eller konsultationen, kan handledningen och konsultationen strida mot prästens absoluta tystnadsplikt". En otydlighet i dessa uttalanden är att det här inte klart framgår att vad som yppats i bikt är helt och hållet undandraget varje form av handledning och konsultation. Detta framgår dock på ett annat ställe i promemorian, nämligen på sid. 37, där det klart sägs att handledning och konsultation inte kan förekomma vid bikt. Detta förhållande måste emellertid vara alldeles klart.

En annan svårighet som kan uppstå i samband med arbetshandledning har att göra med den fullständiga avidentifieringen av personer och förhållanden. En sådan fullständig avidentifiering är inte alltid lätt att genomföra. Eftersom handledning måste bygga på specifika, faktiska situationer och aldrig meningsfullt kan ske med utgångspunkt från konstruerade fall, försvåras den fullständiga avidentifieringen ytterligare.

Luleå domkapitel menar att konfidenten upplysningsvis bör känna till om själavårdaren står under handledning, och hur handledningen fungerar.

Detta görs lämpligast genom att ett själavårdskontrakt upprättas. Där bör även informeras om vad som menas med att en själavårdssituation avidentifieras respektive omkonstrueras. Domkapitlet menar att denna upplysning hör samman med klargörandet av vad samtalet avser.

De ändrade pastorala riktlinjer som måste bli följden av denna lagändring skall ange att prästen har detta informationsansvar.

2.4 Kretsen av präster som omfattas av den absoluta tystnadsplikten

Utöver dem som generellt tillstyrker författningsändringarna tillstyrks förslaget att inte endast de som vigts till präster enligt Svenska kyrkans ordning skall omfattas av tystnadsplikten utan även de som förklarats behöriga att utöva ämbetet av Ansvarsnämnden för biskopar, EFS, Teologiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Linköpings domkapitel, Skara domkapitel, Växjö domkapitel, Västerås domkapitel, Karlstads domkapitel, Luleå domkapitel, Visby domkapitel, Katolska biskopsämbetet, Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund, Sveriges frikyrkosamråd, stiftsstyrelsen i Linköpings stift, stiftsstyrelsen i Strängnäs stift, stiftsstyrelsen i Västerås stift, stiftsstyrelsen i Karlstads stift och stiftsstyrelsen i Visby stift.

Kyrkomötets besvärsnämnd delar uppfattningen att tystnadsplikten bör utvidgas till att omfatta varje person som utövar det kyrkliga ämbetet som präst i Svenska kyrkan. Nämnden menar dock att effekterna av denna förändring inte är tillräckligt klarlagda.

Framför allt gäller detta för de präster som är vigda i en annan kyrkas ordning och -- måhända -- omfattas av en av ett annat land sanktionerad tystnadsplikt eller i varje fall inom sitt trossamfund riskerar sanktioner. Inte heller framgår det enligt nämndens uppfattning av den föreslagna lagtexten med tillräcklig klarhet vad som gäller för den präst vars behörighet upphört.

Pastoralinstitutet i Uppsala ser det som det som sägs i utredningen om obehörighetsförklaring som ett problem.

Där sägs: "Slutligen bör framhållas att nu föreslagna ändringar medför att tystnadsplikten inte gäller den som skilts från rätten att utöva ämbetet eller för viss tid förklaras obehörig därtill (vår kursivering), sedan behörigheten upphört." Vad betyder det om en själavårdskontakt pågår och plötsligt ändras "för en viss tid" ? Det måste ju ändra samtalets kontrakt. Om prästen snart är tillbaka i tjänst, ska då konfidenten leva under helt andra förhållanden i relationen till sin själasörjare under denna tid?

Göteborgs domkapitel tillstyrker den föreslagna ändringen av den kyrkliga kungörelsen om behörighet att utöva det kyrkliga ämbetet som präst till att även omfatta biskop som ej är prästvigd.

Enligt en så gott som obruten praxis i Svenska kyrkan biskopsvigs bara den som dessförinnan är prästvigd. Det är dock inte uteslutet att någon som inte är prästvigd framdeles kan utses och vigas till biskop, varför den föreslagna regeln är lämplig.

Karlstads domkapitel och stiftsstyrelsen i Karlstads stift avstyrker förslaget att den kyrkliga kungörelsen om behörighet att utöva det kyrkliga ämbetet som präst vidgas till att även omfatta biskop som inte är prästvigd.

Förslaget kan i onödan leda till hypotetiska resonemang varför i kungörelsen denna åtskillnad göres. Därför är det enklare att i aktuella lagrum som avser tystnadsplikt för innehavare av det kyrkliga ämbetet som präst komplettera med "biskop eller".

Stiftsstyrelsen i Västerås stift behandlar också frågan om kungörelsen att utöva det kyrkliga ämbetet som präst.

Mot bakgrund av vad stiftsstyrelsen ovan framfört, att det är genom vigningen som prästen är bunden till tystnadsplikten utifrån en teologisk grund som förmedlare av syndernas förlåtelse, vill stiftsstyrelsen avvisa utredningens förslag om att i en kyrklig kungörelse om behörighet att utöva det kyrkliga ämbetet som präst vidgas till att även omfatta biskop som ej är prästvigd (sid.43).

Stiftsstyrelsen menar att den enskilda själavården och bikten hör till den ämbetsutövning som enbart kan utövas av den som är vigd till ämbetet och därför bör tystnadsplikten inte omfatta ej prästvigd biskop förrän till efter biskopsvigningen. På samma sätt som gäller vissa andra kyrkliga handlingar enligt kyrkolagen.

2.5 Möjligheten att höra präst som vittne -- konfidentens möjlighet att lösa prästen från tystnadsplikten

Justitiekanslern saknar i utredningen en belysning av frågor om prästen som vittne.

En fråga som utredningen inte tar upp, men som i detta sammanhang bör analyseras, är bestämmelsen i 36 kap. 5 paragraf femte stycket rättegångsbalken (med däri gjord hänvisning till 36 kap. 1paragraf kyrkolagen) rörande förhållandet att en präst inte får höras som vittne med avseende på vad han erfarit under bikt och själavårdande samtal

Kyrkomötets besvärsnämnd refererar till redovisningen i betänkandet av diskussionerna huruvida prästens tystnadsplikt kan lösas av konfidentens medgivande. Besvärsnämnden noterar "att rättsläget för närvarande inte är helt klart och att de förslag till författningsändringar som framläggs i betänkandet inte är ägnade att undanröja oklarheter".

I utredningens förslag till författningsändringar anges att det -- när det gäller rättegångsbalkens vittnesregler -- skall göras en motsvarande förändring i fråga om avgränsningen av vittnesplikten för dem som är präster (eller intar en liknande ställning) inom andra trossamfund än Svenska kyrkan. Vilka följder en sådan ändring skulle kunna få synes emellertid inte närmare ha analyserats. Nämnden är därför för närvarande inte beredd att tillstyrka den föreslagna ändringen i rättegångsbalken.

I diskussionen beträffande konfidentens möjlighet att för särskilt fall lösa prästen från dennes tystnadsplikt har anförts att en sådan möjlighet skulle minska förtroendet för kyrkans själavård. Denna slutsats är emellertid inte självklar; lika väl kan sägas att det skulle kunna påverka kyrkans trovärdighet om en person i en trängd situation inte skulle kunna hänvisa till ett samtal som hon eller han haft med en präst. Som exempel kan nämnas situationen där en åtalad genom att åberopa vittnesmål av en präst om ett själavårdande samtal skulle kunna få alibi för ett begånget brott. Ett annat exempel är att den som påstår sig ha blivit utsatt för ett brott får sina uppgifter om detta ifrågasatta och skulle kunna styrka sina påståenden genom hänvisning till vad som sagts i ett själavårdande samtal med en präst i nära anslutning till händelsen. Att sådana situationer förekommit framgår av det i betänkandet nämnda JO-ärendet men är även i övrigt kända.

En möjlighet för konfidenten att lösa prästen från tystnadsplikten skulle dock kunna medföra en press på konfidenten att göra så; en konfident som väljer att inte lösa prästen från tystnadsplikten skulle därigenom dra på sig misstankar om att ha något att dölja. En sådan vägran från konfidentens sida skulle emellertid knappast vara av någon rättslig betydelse. I andra sammanhang, under opinionstryck t.ex., skulle den däremot eventuellt kunna tillmätas viss vikt.

I sammanhanget kan nämnas att prästens tystnadsplikt, trots att den brukar benämnas absolut, torde ha vissa begränsningar. Detta antyder också utredningen. Brottsbalkens bestämmelser om nöd innebär att en präst som i en nödsituation avslöjar vad någon berättat under bikt eller enskild själavård torde kunna åberopa dessa bestämmelser för straffrihet. Detta kan avse situationer t.ex. när prästen själv (eller någon annan) utsätts för allvarligt hot.

-- -- --

Besvärsnämnden, som för närvarande avstår från att ta ställning i sakfrågan, förordar ett fortsatt inomkyrkligt utredningsarbete i frågan om omfattningen av prästens tystnadsplikt i frågor där konfidenten skulle kunna ges möjlighet att lösa prästen från tystnadsplikten.

Svea Hovrätt konstaterar att utredningen påpekat att hovrätt för ett par år sedan tillåtit en präst att vittna med konfidentens medgivande och att hovrättens handläggning sedermera kritiserades av JO. Hovrätten finner det anmärkningsvärt att de argument som framfördes i den debatt detta föranledde inte redovisas och att utredningen inte motiverar vissa av sina ställningstaganden klarare.

Hovrätten ifrågasätter för sin del om prästers tystnadsplikt beträffande uppgifter som de erfarit under enskild själavård alltid skall vara absolut. Från Svenska kyrkans sida, vilken mening utredningen synes ansluta sig till, hävdas att förtroendet för kyrkans själavård är viktigare än konfidentens intresse. Denna ståndpunkt kan dock inte vara invändningsfri. Enligt hovrättens uppfattning ligger tystnadsplikten ytterst i den enskilde konfidentens intresse; i vissa fall bör rimligen hänsyn kunna tas till den enskildes situation utan att förtroendet för kyrkans själavård rubbas.

Som exempel kan hänvisas till det fall som skissats av hovrättspresidenten Birgitta Blom i SvJT 1993 sid 681. Ett annat exempel är det fall där en kvinna -- efter att blivit utsatt för sexuella övergrepp -- inledningsvis anförtror sig åt en präst om vad som hänt, hur hon mår, sin ångest m.m. Har prästen varit den ende som hon anförtrott kommer det sannolikt att vara av betydelse för bedömningen av ansvars- och skadeståndsfrågan i en kommande rättegång om prästen på kvinnans begäran tillåts vittna. Om denne inte får vittna, kan bevisning till stöd för kvinnans uppgifter komma att saknas. Hon riskerar därmed att bli berövad sin rätt.

Det kan inte vara rimligt att i dagens samhälle utan någon inskränkning låta prästers tystnadsplikt ta över andra intressen, t. ex. att oskyldiga inte skall dömas. Den absoluta tystnadsplikten kan också skapa problem för prästen mot bakgrund av svårigheten att hålla isär vad som är själavård från andra personliga samtal. Hovrätten har erfarenhet av detta bl. a. i familjemål. Hovrätten anser att konfidenten bör ha rätt att lösa prästen från tystnadsplikten, åtminstone när uppgifterna lämnats vid sådan själavård som inte är bikt. Som framgick av den i det föregående relaterade mediedebatten finns det inte heller bland de kristna samfunden någon enhetlig syn på tystnadspliktens omfattning.

Hovrätten vill vidare inför kommande lagstiftningsarbete peka på att det inte i rättegångsbalken eller i någon annan författning finns regler som uttryckligen slår fast att vittnesförhör med präster i Svenska kyrkan inte får äga rum. I stället hänvisas bara i 36 kap. 5 paragraf rättegångsbalken till föreskrifter i 36 kap. kyrkolagen (1992:300). Däremot regleras i nämnda paragraf i rättegångsbalken vad som gäller för präster i andra trossamfund än i Svenska kyrkan och även för andra uppräknade yrkeskategorier. Inte någonstans läggs den absoluta tystnadsplikten fast på ett otvetydigt sätt. Enligt hovrättens mening bör därför i rättegångsbalken klart framgå under vilka omständigheter vittnesförhör med präster i Svenska kyrkan får ske eller inte ske. Den nuvarande regleringen är inte tillräckligt tydlig.

Lunds domkapitel finner det vara självklart att vad som yppats i en bikt alltid omfattas av en absolut tystnadsplikt.

När det gäller sådant som framkommit vid enskild själavård är skälen för en så strikt hållning mera tveksamma. Också utredning konstaterar detta men påpekar att lagstiftaren inte gjort någon åtskillnad i detta hänseende mellan bikt och själavårdande samtal.

Domkapitlet anser att det finns situationer där kyrkans intresse av att upprätthålla förtroende för själavården måste få vägas mot andra viktiga intressen. Det gäller framför allt situationer där rättssäkerheten i mycket allvarliga brottmål kan sättas på spel om tystnadsplikten hindrar en präst från att avlägga vittnesmål. Enligt domkapitlets uppfattning skulle det inte skada förtroendet för själavården om man i sådana extrema situationer lät konfidenten få avgöra om det som avhandlats inom ramen för enskild själavård (inte bikt) skulle få yppas i ett vittnesmål. Tvärtom kan det mycket väl öka förtroendet för kyrkans själavård om en sådan ventil finns. Vad domkapitlet har i åtanke är rättegångar rörande så grova brott att för dem är stadgat fängelse i lägst ett år. Det gäller då framför allt grova brott där en människas liv eller hälsa kränkts eller allvarliga brott mot rikets säkerhet.

Det är uppenbart att det alltid kan uppkomma gränsdragningsproblem. Nuvarande bestämmelser innebär svårigheter att avgöra vad som är själavårdande samtal. Den föreslagna ändringen till "enskild själavård" gör det något lättare att dra gränsen. Det torde emellertid mycket sällan råda någon tveksamhet om i vilka situationer det varit fråga om bikt. Den nu föreslagna bestämmelsen i rättegångsbalken skulle därmed inte innebära några tolkningsproblem.

Genom att i lagtexten föra in en undantagsbestämmelse blir det klarare att tystnadsplikten i alla övriga fall är absolut och att prästen inte under några förhållanden får yppa vad han eller hon erfarit.

Följande lydelse av 36 kap 5 paragraf 5 st RB kan tänkas

Den som är behörig att utöva det kyrkliga ämbetet som präst i Svenska kyrkan eller som inom ett annat trossamfund intar motsvarande ställning får inte höras som vittne om något som han eller hon erfarit under bikt eller enskild själavård. I brottmål som avser gärning för vilken är stadgat fängelse i lägst ett år får dock prästen höras som vittne om det som han eller hon erfarit under enskild själavård om konfidenten medger det.

Kammarrätten i Jönköping anger att man "känner sympati" för vad som framförs av Lunds domkapitel beträffande vittnesplikten.

2.6 Utarbetande av allmänna råd

Ansvarsnämnden för biskopar invänder mot förslaget att Centralstyrelsen efter samråd med biskopsmötet skall utfärda allmänna råd som komplettering till lagtexten. "Ansvarsnämnden vill emellertid framhålla att eftersom biskopen i sitt stift är prästernas förman, så bör det i stället ankomma på biskopsmötet att utfärda dessa allmänna råd."

EFS säger, utredningen visar att det finns ett behov av att Svenska kyrkan, genom Biskopsmöte och Centralstyrelse, tydliggör hur praxis kring tystnadsplikten ska vara. "Detta gäller på ett särskilt sätt två situationer: dels möjligheterna till adekvat handledning och konsultation, dels möjligheterna att som präst fungera i teamarbete inom institutioner och jourverksamhet."

Pastoratsförbundet "föreslår att en redigerad version av vissa delar av utredningen borde framställas. En sådan skulle kunna utgöra ett stort stöd i det pastorala arbetet jämväl i prästers roll som arbetsledare."

Västerås domkapitel ansluter sig till förslaget att det utarbetas allmänna råd. Behovet av detta framför också av Göteborgs domkapitel, Karlstads domkapitel, Stockholms domkapitel och stiftsstyrelsen i Karlstads stift.

2.7 Vissa övriga frågor

Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen framför att det möjligtvis kan beklagas att utredningens direktiv inte varit att göra en helhetsöversyn, där även sekretessfrågan beträffande övriga i kyrkan vigda tillsammans med andra som har sekretess hade berörts.

En konsekvens av utredningens direktiv blir, att man ser på prästens situation i relation till andra inom vissa specifika områden, men däremot inte i relation till det viktigaste av allt: det ordinarie församlingsarbetet. Det är ju framför allt här som det finns behov av teamarbete och som tystnadsplikt och sekretess medför påtagliga komplikationer och svårigheter.

Pastoralinstitutet i Lund tar upp vissa frågor rörande skriftligt material inom själavården.

Ett problem, som inte heller behandlas i utredningen är frågan om själasörjarens personliga anteckningar. Det kan låta sig sägas, att det är klokt att inte föra anteckningar från den enskilda själavårdaren (Stockholms domkapitel), men vad gör en präst, som efter en serie samtal med en kollega eller annan konfident fortsätter att ha en själavårdskontakt en gång per halvår t.ex.? Har inte konfidenten rätt att förutsätta, att själasörjaren kommer ihåg mer än ett hyggligt minne kan härbägera?

Ännu tydligare blir problemet med skriftligt material ifråga om själavårdande brevväxling, en klassisk form av enskild själavård, som ännu inte är död. Det måste vara tillåtet att bevara såväl brev från en konfident som kopior av egna brevsvar. Det finns emellertid ytterligare ett sammanhang, där skriftligt material kan vara väsentligt för att inte säga nödvändigt. Vi avser handledning, forskning och teoribildning på själavårdens fält. För att verkligen kunna hävda en professionell kvalitet och kunna tillfredsställa behovet av en än mer kvalificerad och utvidgad själavårdspraxis är sådant arbete nödvändigt. F.n. är en satsning på detta område under förberedande.

Denna forskning måste vara baserad på god teologi och på beteendevetenskapliga rön. Den måste ske i anknytning till kyrkorättslig tradition men kan icke byggas enbart på deduktiva resonemang. Den måste grundas i den praktiska erfarenheten. Det blir då nödvändigt att finna former för att kunna utnyttja skriftlig dokumentation.

Det vore synnerligen olyckligt om forskning och teoribildning på den enskilda själavårdens område skulle behöva ske utan medverkan av Svenska kyrkans präster p.g.a. en alltför rigorös tillämpning av tystnadsplikten.

Pastoralinstitutet i Uppsala ser det som naturligt att diakoner har samma tystnadsplikt, då de utövar enskild själavård.

Vi har ett ämbete (det treledade med biskop, präst och diakon) och den trygghet som erbjuds ska vara tydlig. Det kan ibland vara svårt att skilja på de olika personerna med sina rundkragar. Inte förstår alla att grön skjorta betyder diakon medan blå, svart, lila betyder präst eller biskop. Det är möjligt att denna fråga ligger utanför denna utrednings syfte, men vi ville i alla fall framföra tanken på att diakoner och vi präster går in under samma tystnadsplikt i den själavård vi tillsammans utövar i kyrkan.

Svenska Kyrkans personalförbund anser att följande bestämmelser bör införas i kyrkolagen.

Yppar någon vid enskild själavård brottsplaner, som innebär fara för annans liv eller säkerhet eller allmän fara, åligger det prästen att genom meddelande till den hotade eller myndighet förebygga brottet, dock utan att bryta tystnadsplikten.

I samband med prästvigning eller behörighetsförklaring skall präst av biskopen erhålla skriftlig information om vad tystnadsplikt innebär i olika hänseenden -- även för speciella prästbefattningar -- och åläggas att för framtiden bevara informationen.

Västerås domkapitel tar i sitt yttrande upp bestämmelserna i 23 kap. 6 paragraf brottsbalken om skyldighet att avslöja vissa mycket allvarliga brott som är "å färde".

På sid. 24 framhålls att denna bestämmelse gäller även präster med tystnadsplikt. I sådana fall har prästen att meddela den som hotas av allvarligt brott alternativt att ta kontakt med polis eller annan myndighet utan att därvid ange vem det gäller. I detta sammanhang är det inte klart utsagt att bestämmelsen i brottsbalken avser även sådant som präst får veta i bikt. Däremot utsägs klart att det i övrigt råder en absolut tystnadsplikt och att en präst aldrig kan tvingas att vid förundersökning eller rättegång avslöja något som faller under den lagstadgade tystnadsplikten i samband med bikt och själavårdande samtal/enskild själavård.

Katolska biskopsämbetet, Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund och Sveriges frikyrkosamråd anser dock att resonemanget omkring t. ex. diakoners eller andra kyrkligt anställdas tystnadsplikt fått för lite utrymme.

Människor som söker "kyrkan" är förmodligen inte alltid så noggranna med att söka urskilja att den man talar med innehar "rätt" funktion eller ämbete. Vi anser att det kan ifrågasättas om bestämmelserna i sekretesslagen är tillräckliga för att reglera andra befattningshavares tystnadsplikt och om inte det finns anledning att låta också dessa personer omfattas av tystnadsplikten på samma sätt som prästerna. Det bör åtminstone utredas, förslagsvis inom ramen för Sveriges kristna råd.

Stiftsstyrelsen i Strängnäs stift understryker den absoluta tystnadspliktens betydelse för förtroendet för Svenska kyrkan och dess präster och framhåller vikten av att den absoluta tystnadsplikten finns uttryckt i lag.

Detta ger Svenska kyrkan en särställning gentemot andra trossamfund, där präster/pastorer visserligen ofta har tystnadsplikt, men där den inte är lagreglerad. Stiftsstyrelsen vill i detta sammanhang uppmärksamma frågan om tystnadsplikt och sekretess efter eventuellt ändrade relationer mellan stat och kyrka. Vad gäller tystnadsplikten är denna tänkt att regleras i en egen lag enligt Kyrkoberedningens slutbetänkande (SOU 1994:42). Då det gäller sekretessen inom Svenska kyrkans församlingsvårdande verksamhet finns idag bestämmelser i sekretesslagen. Denna lag innehåller bestämmelser om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet. Frågan är om kyrkans verksamhet skall innefattas i det allmännas verksamhet vid en relationsförändring mellan stat och kyrka och om då sekretesslagen är tillämpbar för kyrkans del. Om församlingssekretessen kommer att regleras genom inomkyrkliga författningar uppstår vidare frågan om brottsbalkens regler om sekretessbrott är tillämpbara.