Ekumenikutskottets betänkande
1996:1

Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran

Till ekumenikutskottet har hänvisats Centralstyrelsens skrivelse Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran (CsSkr 1996:5) samt motionerna 1996:46 av Åke Blomqvist, 1996:48 av Gunnar Blomgren och 1996:49 av Pekka Heikkinen och Martin Wihlborg.

Skrivelsen

De tre senaste decenniernas ekumeniska dialog mellan romerska katoliker och lutheraner har visat en betydande överensstämmelse i fråga om rättfärdiggörelseläran. Reformationstidens ömsesidiga lärofördömanden angående synen på frälsningen står inte längre som hinder för enhet. Många skillnader i perspektiv och teologiska uttryckssätt återstår. Så länge evangeliet förenar är dock mångfalden en rikedom. Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran har utarbetats av Lutherska världsförbundet och Påvliga rådet för främjande av kristen enhet. Lutherska världsförbundet har begärt yttranden över deklarationen från medlemskyrkorna. Centralstyrelsen har avgivit ett preliminärt yttrande.

I skrivelsen föreslås kyrkomötet

    1. att godkänna Svenska kyrkans centralstyrelses preliminära yttrande av den 25 januari 1996 över Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran och skrivelserna från Lutherska världsförbundets generalsekreterare,

    2. att ge Centralstyrelsen i uppdrag att avge ett slutligt yttrande över Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran i saklig överensstämmelse med de synpunkter som anförts i denna skrivelse.

Motionerna

I motion 1996:46 hemställs

    att kyrkomötet som sin mening ger Centralstyrelsen till känna det angelägna i att en lättillgänglig framställning av deklarationen samt ett studiematerial tillskapas för att möjliggöra studier och samtal i församlingarna.

I motion 1996:48 hänvisas till ett antal terminologiska oklarheter i deklarationen. En ytterligare översyn anser motionären därför vara befogad. I motionen hemställs

    att kyrkomötet som sin mening ger centralstyrelsen till känna att Svenska kyrkan önskar fortsatta samtal och bearbetning av den föreliggande deklarationen om rättfärdiggörelseläran.

Motion 1996:49 hänvisar till såväl tveksamheter i handläggningsordningen som ett antal väsentliga teologiska brister i deklarationen. I motionen hemställs därför

    1. att kyrkomötet inte godkänner Centralstyrelsens preliminära yttrande av den 25 januari över Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran,

    2. att kyrkomötet ger Centralstyrelsen i uppdrag att till Lutherska världsförbundet avge ett svar på den här framställda texten där man svarar nej på de av Lutherska världsförbundet ställda frågorna samt även kritiserar handläggningen av ärendet, som gjort det omöjligt för kyrkomötet att behandla frågan innan Centralstyrelsen avgav ett preliminärt yttrande,

    3. att kyrkomötet ger Centralstyrelsen i uppdrag att i sitt remissvar understryka betydelsen av en fortsatt dialog mellan katoliker och lutheraner i rättfärdiggörelseläran med hänsyn tagen till den ovan formulerade kritiken.

Läronämnden

Läronämnden har yttrat sig i ärendet (Ln 1996:16). Vid Läronämndens handläggning fanns en ny version av deklarationen tillgänglig. Texten, tyskt original med svensk översättning, är bilagd läronämndens yttrande. Yttrandet bifogas som bilaga 1.

Bakgrund

Beträffande bakgrunden i reformationstidevarvet liksom i de senaste decenniernas ekumeniska dialoger hänvisas till motsvarande avsnitt i Centralstyrelsens skrivelse.

Beslutsprocessen

Den text till Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran som återfinns i Centralstyrelsens skrivelse, och som Centralstyrelsen på Svenska kyrkans vägnar preliminärt yttrat sig över, har mot bakgrund av inkomna synpunkter från de lutherska kyrkorna och inom Romersk-katolska kyrkan vid gemensamt möte mellan företrädare för Lutherska världsförbundet och Romersk-katolska kyrkan resulterat i en ny text. Den nya versionen har varit underlag för läronämndens yttrande. Kyrkomötet kan således fatta beslut under ett senare skede i processen än vad som tidigare förutsågs.

De två frågor som Centralstyrelsen preliminärt besvarat jakande är:

1. Kan Svenska kyrkan bekräfta att den evangelisk-lutherska/romersk-katolska samstämmighet som dokumentet Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran redovisar är förenlig med det evangelium som förkunnas i Skriften, och om vilket de fornkyrkliga trosbekännelserna och de lutherska bekännelseskrifterna vittnar?

2. Kan Svenska kyrkan acceptera att den samstämmighet som dokumentet Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran redovisar, utgör tillräcklig grund för att förklara, att lärofördömandena (rörande rättfärdiggörelsen) i de lutherska bekännelseskrifterna inte är tillämpliga på Romersk-katolska kyrkan i vår tid?

Lutherska världsförbundet hade i april 1996 erhållit 37 svar. I tre svarades nej på de ställda frågorna, nämligen i svaren från Kinkikyrkan i Japan och de lutherska kyrkorna i Österrike och Taiwan. Fyra kyrkor svarade nej mot bakgrund av den lokala katolska kyrkans agerande. Dessa fyra var en av de sex lutherska kyrkorna på Filippinerna samt de lutherska kyrkorna i Australien, England och Madagaskar. Med undantag av den sistnämnda är dessa sju kyrkor mycket små. Flera kyrkor som svarat ja, inkluderande de stora medlemskyrkorna, har samtidigt föreslagit förändringar i texten. Även om de kyrkor som besvarat remissen endast representerar cirka 64 procent av samtliga kyrkotillhöriga inom LVF, är dock svarsfrekvensen avsevärt högre än beträffande andra ekumeniska frågeställningar.

Flera ändringsförslag från Svenska kyrkan har tillgodosetts i den nya texten.

Ett slutgiltigt beslut skall enligt planerna fattas vid Lutherska världsförbundets generalförsamling 1997 i Hongkong, allt under förutsättning att motsvarande process äger rum inom Romersk-katolska kyrkan. Ett förberedande rådsmöte inom LVF äger rum i september 1996.

Kyrkomötet skall ge centralstyrelsen i uppdrag att i den fortsatta processen fram t.o.m. generalförsamlingen i Hongkong företräda ståndpunkter som står i saklig överensstämmelse med kyrkomötets beslut. Centralstyrelsen kommer sedan att avrapportera på sedvanligt sätt.

Utskottet

Utskottet har inhämtat muntlig information i ärendet av kyrkosekreterare Ragnar Persenius.

Svenska kyrkan har ekumeniska strävanden som arv och förpliktelse. Kyrkomötets beslut under de senaste åren rörande relationerna till Metodistkyrkan och Filippinska oberoende kyrkan liksom Borgåöverenskommelsen är tydliga exempel på detta. I riktlinjerna för Svenska kyrkans ekumeniska arbete sägs:

"I kyrkornas inbördes relationer finns en historia av ömsesidiga missförstånd, ringaktning och fördömanden. I det ekumeniska arbetet är det därför angeläget att undanröja sådant och pröva vad som ännu kan vara relevant av tidigare kritiska ställningstaganden. Så har t.ex. den romersk-katolska och de lutherska kyrkorna genomfört ett omfattande studium av ömsesidiga fördömanden. Svenska kyrkan vill medverka till att dessa så snart som möjligt officiellt förklaras icke längre äga giltighet. Svenska kyrkan vill också i relation till andra kyrkor, med saklig botfärdighet pröva tidigare negativa ställningstaganden om det visar sig påkallat."

Utskottet konstaterar att en gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran från lutherskt och romersk-katolskt håll är ett stort ekumeniskt framsteg och ett fullföljande av den ekumeniska handlingslinje som Svenska kyrkan utstakat för sitt arbete. Även metodologiskt kan deklarationen visa sig få vidare ekumeniska konsekvenser.

Övergripande synpunkter

Rättfärdiggörelseläran är inte det enda bibliska sättet att beskriva Guds frälsningsgärning. Ett biologiskt språk som beskriver en räddning från död till liv, från ohälsa till hälsa, eller ett synsätt som ser frälsningen som en befrielse, en vandring från fångenskap till frihet, är andra sätt att beskriva samma faktum. Det juridiska språkbruket utvecklades och brukades fr.a. under 1100 - 1600-talen. Reformationens ärende i sak, nämligen Guds frälsningsgärning i Kristus av nåd och utan människans förtjänst, äger givetvis sin giltighet även med andra språkliga uttryck.

Rättfärdiggörelseläran har verbalt fått en minskad aktualitet genom att dagens förkunnelse om t.ex. livsmening, befrielse, ångest och relationer ofta hämtar sin inspiration ur andra språkdräkter än den juridiska. En pluralism beträffande sättet att beskriva människans beroende av Gud och Guds handlande i Kristus är emellertid enligt reformatorisk tradition ett korrektiv mot ensidigheter i trostolkningen. I luthersk tradition är rättfärdiggörelseläran den "kritiska måttstock" enligt vilken allt annat bedöms. Det blir då angeläget både att denna kan förkunnas i andra, för vår tid mer aktuella, uttryck och att läromässiga samtal inte koncentreras på 1500-talets språkdräkt utan på saken.

Under reformationstidevarvet var rättfärdiggörelsen inte bara en teoretisk teologisk fråga utan den sattes i direkt relation till gudstjänsten och dess utformning, till botpraxis och mässofferläran. "Tag och ät", "drick av den alla", "för många, till syndernas förlåtelse" är rättfärdiggörelsens rätta sammanhang. Gudstjänstgemenskap är inte nödvändigtvis åsiktsgemenskap. Kommunionen uttrycker en gemenskap mellan en mångfald av förlåtna och upprättade syndare. Ur lutherskt perspektiv är det önskvärt och logiskt om en samstämmighet kring rättfärdiggörelseläran direkt följs av samtal om gemensamt firande av Herrens måltid.

Den gemensamma deklarationen innebär inte att 1500-talets förkastelsedomar ogiltigförklaras och stryks ur respektive kyrkas bekännelsetexter. I stället har man i dialogen funnit att dåtidens formuleringar inte längre träffar motparten. De gamla förkastelsedomarna är aktuella endast i den mån de träffar positioner inom kyrkorna som strider mot den grundläggande samstämmigheten i Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran.

Deklarationen innebär inte heller att fullständig kyrkogemenskap upprättas med Romersk-katolska kyrkan. Flera stora frågor återstår, t.ex. om synen på kyrkan, ämbetet, sakramenten och auktoriteten i kyrkan. Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran innebär dock att ett stort hinder undanröjs på vägen mot kyrkans enhet och att en avgörande grund lagts för fortsatta dialoger. Samsynen i fråga om rättfärdiggörelseläran bör då få genomslag i de återstående kontroversfrågorna.

Den lutherska rättfärdiggörelseläran behöver ständigt aktualiseras i vår egen kyrka. Läronämnden skriver: "Ett folkligt man gör så gott man kan och en resultatinriktad kultur formulerar krav, definierar och värderar människan genom vad hon gör. Mot det står den lutherska kyrkotraditionens förståelse av den oförtjänta nåden som focus för den kristna tron och det centrum utifrån vilket allt annat i kyrkan och det kristna livet skall förstås. Det är i ett öppet mottagande av nåden som människan finner sin frälsning."

Teologisk metod

Metoden i Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran, nämligen att först vid varje delaspekt konstatera vad man dogmatiskt är överens om och därefter beskriva samsynens förhållande till kyrkornas undervisning, är både effektiv och klargörande. "Vi bekänner tillsammans ... Eftersom katoliker och lutheraner bekänner detta tillsammans gäller följande:" (19). "När katoliker säger..." (20). "Enligt luthersk uppfattning ..." (21). Utskottet instämmer i de positiva omdömena beträffande arbetsmetoden som speglas i de lutherska kyrkornas remissvar.

Kommentar till Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran

Utskottet finner anledning att kommentera och lyfta fram följande enskilda paragrafer:

(5) Den gemensamma förståelsen av rättfärdiggörelsens grundläggande sanningar innebär att läran inte längre är kyrkoskiljande. Kyrkornas olika traditioner beträffande undervisningen m.m. kvarstår men motsäger inte samsynen.

(7) Deklarationen tar inte lätt på tidigare lärofördömanden men nya insikter gör att kyrkorna nu ser dessa i ett nytt ljus.

(9) Den centrala reformatoriska texten Rom 3 sägs vara den främsta beskrivningen av syndarens rättfärdiggörelse av Guds nåd genom tron.

(12) Kärlekens gärningar beskrivs som trons konsekvenser, inte som villkor för rättfärdiggörelse.

(17) Guds frälsande handlande i Kristus "ges oss som gåva och som vi tar emot i tro, men som vi aldrig på något som helst sätt kan förtjäna".

(18) Rättfärdiggörelsen beskrivs som "kriterium för totaliteten av våra kyrkors lära och praxis".

(19) "Som syndare står hon (människan) under Guds dom och är oförmögen att själv vända sig till Gud för frälsning eller att förtjäna sin rättfärdiggörelse inför Gud. Rättfärdiggörelsen sker genom nåd allena."

(20) Den beskrivna romersk-katolska hållningen skulle med en annan terminologi kunna uttryckas så att rättfärdiggörelse och helgelse hålls isär.

(22) "Guds nåd förlåter människans synd ... befriar henne från syndens förslavande makt ... skänker henne det nya livet i Kristus."

(25) Frälsningen ges som gåva i dopet. "Vad den rättfärdiggjorde än gör före eller efter trons villkorslösa gåva är detta varken grund för rättfärdiggörelsen eller något som meriterar för denna."

(41) Samstämmigheten gäller rättfärdiggörelselärans grundläggande sanningar, inte det kristna trosinnehållet i mer allmän mening.

(44) Rättfärdiggörelseläran är inget isolerat tema utan den måste få konsekvenser i kyrkolivet.

Utskottet konstaterar slutligen att den svenska översättningen kan behöva justeras på några punkter, t.ex. i paragraferna 18 och 37. När den slutgiltiga deklarationstexten är klar bör en med Stockholms katolska stift gemensam översättning tas fram.

Receptionsprocessen

Genom att besluta om Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran tar Svenska kyrkan till sig resultaten av de senaste decenniernas dialog mellan de lutherska kyrkorna och Romersk-katolska kyrkan. Genom besluten i kyrkomötet och i Lutherska världsförbundets generalförsamling och det efterföljande mottagandet i församlingarna blir deklarationen en del av lärobildningen inom Svenska kyrkan. Detta förpliktar till ett förnyat studium av vår kyrkas tro, bekännelse och lära. Likaså aktualiseras dess konsekvenser på det praktiska kyrkolivets område.

Motion 46

Centralstyrelsen har i skrivelsen anmält att, om deklarationen antas av Lutherska världsförbundet och Romersk-katolska kyrkan, ett studiematerial kommer att publiceras. För receptionsprocessen är detta angeläget. Närmare preciseringar hur detta skall gå till bör inte beslutas vid denna tidpunkt, ej heller om det t.ex. skall ske tillsammans med Stockholms katolska stift. Motionärens önskemål om studiematerial är alltså redan utlovat. När deklarationen är slutgiltigt antagen bör en med Stockholms katolska stift gemensam översättning tas fram. En särskild lättillgänglig utgåva eller översättning är enligt utskottets mening inte lämplig. I stället måste studiematerialet utformas så att deklarationens sakliga innehåll blir begripligt. Med anledning härav bör därför motionen avslås.

Motion 48 och motion 49

Motionerna är skrivna med en tidigare textversion som utgångspunkt. Med den nya versionen anser utskottet att kritiken på flera punkter har fallit. Terminologin har blivit klarare, historieskrivningen mer korrekt och den gemensamma lärogrunden mer pregnant formulerad. Vissa tveksamma formuleringar har därvid blivit undanröjda och ersatts med i luthersk tradition bekanta uttryck. Utskottet menar att motion 48 och exempel 1, 2 och 5 i motion 49 inte längre är aktuella. Exempel 3 och 4 i motion 49 syftar på paragraferna 22 och 25 i den nya textversionen. Utskottet anser att de nuvarande formuleringarna, inklusive de lutherska konsekvensformuleringarna i paragraferna 23 och 26, klart gör det möjligt för Svenska kyrkan att besvara de båda frågorna från Lutherska världsförbundets generalsekreterare jakande. Motionerna bör därför avslås.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

beträffande Svenska kyrkans centralstyrelses preliminära yttrande

    1. att kyrkomötet, med bifall till Centralstyrelsens yrkande 1 i CsSkr 1996:5 och med avslag på motion 1996:49 yrkande 1, godkänner Svenska kyrkans centralstyrelses preliminära yttrande av den 25 januari 1996 över Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran och skrivelserna från Lutherska världsförbundets generalsekreterare,

beträffande Gemensam deklaration

    2. att kyrkomötet, med anledning av Centralstyrelsens yrkande 2 i CsSkr 1996:5 och med avslag på motion 1996:48 och motion 1996:49 yrkande 2 och 3, ger Centralstyrelsen i uppdrag att i det fortsatta arbetet med Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran inför och under Lutherska världsförbundets generalförsamling 1997 ta slutlig ställning i saklig överensstämmelse med Centralstyrelsens skrivelse, Läronämndens yttrande och utskottets överväganden.

beträffande studiematerial, m.m.

    3. att kyrkomötet avslår motion 1996:46 .

Sigtuna 26 augusti 1996

Eskil Jinnegård

Håkan E Wilhelmsson

---
Närvarande: Eskil Jinnegård, ordförande, Rolf Forslin, Monica Reichenberg Carlström, Olof Lönneborg, Maja Larsson, Bo E Nilsson, Evy Jonsson, Ulla Göransson, Bengt-Åke Gustafsson, Juhani Rantanen, Christina Schnackenburg, Christina Hjertén, Britta Olinder, Martin Wihlborg och Susann Torgerson.

Biskop Anders Wejryd har deltagit i utskottets överläggningar.

Reservation

Martin Wihlborg anför:

Jag anser att utskottets övervägande borde ha lytt enligt följande:

Utskottet har inhämtat muntlig information i ärendet från kyrkosekreteraren Ragnar Persenius.

Utskottet ser med glädje på att läran om rättfärdiggörelsen har tagits upp i den ekumeniska dialogen mellan Lutherska världsförbundet och Romersk-katolska kyrkan. Frågan hur vi skall få en nådig Gud eller, vilket är samma sak, bli rättfärdiga inför Gud, är ju den viktigaste frågan för en människa. Det kristna svaret är att vi, som är syndare, genom tron på Jesus Kristus utan alla egna gärningar blir förklarade rättfärdiga. Det är detta svar som skall förkunnas i alla kyrkor, ja, det som motiverar att den kristna kyrkan existerar. Denna lära har därför ansetts vara den allra viktigaste i den evangelisk-lutherska kyrkan. Man har därför inte kunnat tänka sig att kompromissa angående den. Luther skriver t.ex. i en av våra bekännelseskrifter: "Från denna artikel kan man icke vika eller beträffande densamma kan man icke göra några eftergifter." (SKB sid. 313)

En svårighet för utskottet har varit att en reviderad text av deklarationen har lagts fram under pågående kyrkomöte. Denna innehåller ganska stora förändringar i förhållande till den text som ingick i Centralstyrelsens skrivelse. Det skulle egentligen behövas mer tid än några dagar att sätta sig in i de förändringar som har skett i texten. Det har känts mycket otillfredsställande att fatta ett beslut under dessa omständigheter. Utskottet har därför övervägt möjligheten att rekommendera kyrkomötet att bordlägga frågan för att ge samtliga ledamöter möjligheter att noggrant sätta sig in i den nya texten. Efter moget övervägande har vi dock beslutat oss för att inte hemställa om bordläggning.

Utskottet konstaterar att stora framsteg har gjorts i dialogen om rättfärdiggörelseläran. I flera av de framlagda punkterna kan vi känna igen den bibliska och den evangelisk-lutherska läran. Utskottet menar också att den senast framlagda texten innehåller ett antal förbättringar i förhållande till texten i Centralstyrelsens skrivelse. Framförallt har grunden till rättfärdiggörelsen, nämligen Jesu försoningslidande på korset, nu gjorts mycket tydligare. Vidare har den bagatellisering av 1500-talets strider som påvisades i motion 49 punkt 5 nu tagits bort.

Utskottet måste dock konstatera att dokumentet på vissa punkter har blivit sämre i den reviderade texten. Som exempel kan nämnas följande två punkter: I punkt 30 sägs nu att katolikerna menar att "begärelsen" som förblir hos människan efter dopet inte "förtjänar den eviga döden". Eftersom detta är motsatsen till den lutherska läran är det tydligt att detta avsnitt i dokumentet måste blir föremål för ytterligare samtal. I punkt 31 står det att "Från båda sidor är man enig i att den i dopet pånyttfödde inte längre är skild från Gud". Här finns en hänvisning till Augsburgska bekännelsens artikel 2. Man kunde också ha hänvisat till artikel 9. I bägge dessa artiklar sägs det dock bara att dopet är nödvändigt till saligheten. Att den döpte för alltid tillhör Gud sägs inte i dessa artiklar. Den döpte kan falla ur dopets nåd och därigenom återigen bli skild från Gud. Även detta bör bli föremål för ytterligare klarläggande.

Utskottet vill också peka på den i punkt 39 framlagda uppfattningen att de goda gärningarna, som är fyllda av nåd, bidrar till att den av Gud mottagna rättfärdigheten bevaras. Detta är inte förenligt med den lutherska läran. I Konkordieformeln, en av vår kyrkas bekännelseskrifter, avvisas just denna uppfattning. Eftersom "Tron är det egentliga och enda medel, varigenom rättfärdigheten och saligheten icke blott mottagas, utan även av Gud bevaras, har man allt skäl att förkasta vad som i Tridentinska mötets beslut och annorstädes i samma mening hävdats, nämligen att våra goda gärningar bevara saligheten eller att den genom tron mottagna rättfärdigheten...bevaras genom våra gärningar". (SKB sid. 596) Denna punkt bör också tas upp i fortsatta lärosamtal.

Läronämnden skriver i sitt yttrande att "denna gemensamma deklaration blir en del av lärobildningen inom Svenska kyrkan". Utskottet finner det angeläget att påpeka att en luthersk kyrka inte bildar nya läror. Kyrkan kan visserligen omformulera sin lära, men den enda grund för läran som den lutherska kyrkan känner är den som för länge sedan har formulerats i Bibeln.

Utskottet beklagar att rättfärdiggörelseläran i sin lutherskt konfessionella utformning inte anses ha samma aktualitet vare sig i enskilda kristnas trosliv eller i kyrkolivet. Det vore angeläget att den evangelisk-lutherska läran om syndaförlåtelsen genom tron på Jesus Kristus fick en förnyad aktualitet i Svenska kyrkan.

Motion 46

Eftersom rättfärdiggörelseläran uppenbarligen inte känns aktuell för många anser utskottet det mycket angeläget att material framställt som gör det lättare att undervisa om läran. Utskottet anser dock att deklarationen i sin nuvarande form inte bör ingå i detta material. Vid en framtida revidering av texten bör dock övervägas om denna inte kan ingå i studiematerialet.

Motion 48

Motionen pekar på två oklara punkter i dokumentet. Denna kritik är relevant även med de förändringar som har skett i den nya texten.

Motion 49

Motionen pekar på fem brister i dokumentet. Av dessa har två åtgärdats. Relationen mellan rättfärdiggörelsen och Kristi försoningsverk är nu klarare uttryckt. Bagatelliseringen av 1500-talets lärostrider är nu borttagen.

Tre av bristerna återstår dock. Ordet "nåd" är fortfarande inte definierat. En sammanblandning av rättfärdiggörelse och förnyelse finns fortfarande t.ex. i punkt 11. "Den (rättfärdiggörelsen) betyder ett upptagande i gemenskap med Gud: redan nu, men fullkomnat i Guds kommande rike". Punkt 25 (punkt 27 enligt den gamla texten) har visserligen blivit omformulerad, men punkten ger fortfarande uttryck för att hoppet och kärleken inneslutes i tron.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet beträffande gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran

beträffande Svenska kyrkans centralstyrelses preliminära yttrande

    1. att kyrkomötet med bifall till motion 1996:49 yrkande 1 och med avslag på Centralstyrelsens yrkande 1 i CsSkr 1996:5 inte godkänner Svenska kyrkans centralstyrelses preliminära yttrande av den 25 januari 1996 över Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran och skrivelserna från Lutherska världsförbundets generalsekreterare.

beträffande Gemensam deklaration

    2. att kyrkomötet med bifall till motion 1996:48, med anledning av motion 1996:49, yrkande 2 och 3, samt med avslag på Centralstyrelsens yrkande 2 i CsSkr 1996:5.

dels ger Centralstyrelsen i uppdrag att till Lutherska världsförbundet avge ett svar på här framställda texten, där man svarar nej på de av Lutherska världsförbundet ställda frågorna,

dels som sin mening ger Centralstyrelsen till känna att Svenska kyrkan önskar fortsatta samtal och bearbetning av den föreliggande deklarationen om rättfärdiggörelseläran.

beträffande studiematerial, m.m.

    3. att kyrkomötet med anledning av motion 1996:46 ger Centralstyrelsen i uppdrag att ta fram material som gör det enklare att undervisa om rättfärdiggörelseläran.