Läronämndens yttrande
1996:16

med anledning av Svenska kyrkans centralstyrelses
skrivelse om Gemensam deklaration om rättfärdig-
görelseläran och motioner i anslutning därtill

Det är ett stort framsteg efter tre decenniers ekumenisk dialog mellan Lutherska världsförbundet och Romersk-katolska kyrkan att en gemensam deklaration om rättfärdiggörelsen läggs fram för kyrkornas ställningstagande. Att bejaka innehållet i deklarationen och förklara att reformationstidens lärofördömanden i fråga om rättfärdiggörelsen inte längre är tillämpliga på motparten innebär att en läromässigt avgörande grund är lagd för det fortsatta samtalet om vad som hindrar kyrkornas synliga enhet. De kvarstående skillnaderna i läran om rättfärdiggörelsen ger inte anledning till fördömanden och är inte i sig kyrkoskiljande.

Att anta deklarationen innebär inte att full kyrkogemenskap upprättas mellan de lutherska kyr korna och Romersk-katolska kyrkan, eftersom de kvarstående problemen alltjämt är stora exempelvis i fråga om synen på ämbetet och auktoriteten i kyrkan. Kyrkorna tillmäter också läran om rättfärdiggörelsen olika vikt och drar olika slutsatser därav vad gäller synen på kyrkan.

Centralstyrelsen avfattade sitt preliminära svar på det utkast till deklaration som utsändes till kyrkorna under 1995. Därefter har, med ledning av svar som lämnats från många kyrkor inom den lutherska gemenskapen, en förändrad skrivning utarbetats i en gemensam kommission mellan Lutherska världsförbundet och Romersk-katolska kyrkan. Det är denna som kommer att framläggas för Lutherska världsförbundets rådsmöte i september 1996 för ett första ställningstagande. Den formella processen omkring deklarationen har således gått hastigare än som kunde förutses och kyrkomötet kan därför ta ställning till och ge Svenska kyrkans svar på det dokument som behandlas vid rådsmötet och inte till den preliminära version som tidigare förelåg. Den slutliga versionen inför LVF:s rådsförsamling bilägges läronämndens yttrande dels på tyska, dels i svensk översättning.

Centralstyrelsens preliminära svar på det första förslaget till gemensam deklaration innehöll de för Svenska kyrkan läromässigt väsentliga punkterna. De ändringar och kompletteringar som införts i det reviderade förslaget till gemensam deklaration har förtydligat deklarationens innehåll. Skillnader i de olika kyrkornas uttrycksformer och uppfattningar har klargjorts, vilket dock inte hindrar en gemensam grunduppfattning. Språket är tydligare och framställningen mer koncis. Läronämnden finner inga läromässiga hinder för Svenska kyrkan att bejaka förslaget till deklaration och jakande besvara de frågor som ställts av LVF:s generalsekreterare.

Receptionen av denna gemensamma deklaration blir en del av lärobildningen inom Svenska kyrkan och ger anledning till förnyat studium av kyrkans tro, bekännelse och lära. Också med hänvisning till KMot 1996:46 vill läronämnden anföra följande.

En historisk förståelse av reformationstiden och en fortsatt teologisk reflektion kring reformationsarvet är grundläggande för vår kyrkas självuppfattning. En sådan innebär medvetenhet om de missbruk på botens område som föregick reformationen utan vilka den knappast kan förklaras. Missbruket av boten ledde i sin tur till en polemisk situation där ingen av parterna tycktes vilja förstå den andra. Utan kännedom om detta historiska sammanhang kan striden om rättfärdiggörelsen på 1500-talet uppfattas som enbart ett teoretiskt problem rörande formuleringar.

För reformatorerna utgjorde rättfärdiggörelsen ett oomtvistat centrum för det teologiska tänkandet. Allt annat i trosläran, gudstjänsten och kyrkolivets utformning relaterades till och bestämdes av detta centrum. Läran om rättfärdiggörelsen av nåd genom tro blev en tolkningsnyckel till hela Bibeln och tron.

Vår tros grund kan uttryckas på många olika sätt, alla bestämda av sin tids förutsättningar. Rättfärdiggörelseläran var och är ett uttryck för människans samhörighet med treenig Gud och Guds handlande i Kristus och för Guds villkorslösa nåd. För att den skall kunna erfaras som existentiellt relevant av människor i vår tid måste nya formuleringar sökas i dagens erfarenheter och språkliga bilder. Att vår kyrkas grundläggande tro uttrycks på flera olika sätt betyder inte att rättfärdiggörelseläran ersätts med någon annan lära. Men en mångfald i de teologiska uttryckssätten speglar både mångfalden i Bibeln, i kyrkans erfarenhet genom tiderna och den kunskap som tillhör vår tid. Vi måste således söka oss bakom rättfärdiggörelselärans traditionella utformning till det avgörande viktiga i den kristna tron som den vill slå vakt om och som fortfarande är lika omistligt både för kristet liv och teologiskt tänkande.

I dag har rättfärdiggörelseläran i sin lutherskt konfessionella utformning inte samma aktualitet vare sig i enskilda kristnas trosliv eller i kyrkolivet. Den ursprungliga konflikten om boten finns inte längre, varför ett fasthållande vid fördömandet blir ett fasthållande vid traditionen för dess egen skull. En annan aspekt av traditionens förhållande till nutiden finns i sättet att tala om Gud och Guds handlande. Det juridiskt färgade bildspråket i rättfärdiggörelseläran, som har sitt ursprung i texter i Nya testamentet, blev ensidigt dominerande i senmedeltidens teologi: att bli rättfärdiggjord var som att frikännas i en domstol, trots att den anklagade var skyldig, eftersom domaren lät nåd gå före rätt. Detta bildspråk, kan liksom andra bilder av Gud, bli problematiskt.

Den fortlöpande bibelforskningen har tydliggjort den bibliska mångfalden i sättet att uttrycka vårt beroende av Gud och Guds handlande i Kristus. Luther anknöt till och vidareförde ett sätt hos Paulus att formulera beroendet av Guds nåd. Men också Paulus har, liksom andra bibliska författare, olika sätt att uttrycka samma sak. Johannestexterna närmar sig frågan på helt andra sätt. Bibeln är - och detta är också reformatorisk tradition - det främsta korrektivet mot ensidigheter i trostolkningen.

Vår tids kultur är medveten om pluralismen på alla områden och därför kritisk till olika former av absoluthetsanspråk. Kyrkohistoriens lärostrider ger många exempel på hur olika teologiska uppfattningar spelats ut mot varandra i stället för att de ömsesidigt respekterats. I vår tid har den ekumeniska rörelsen möjliggjort att olika traditioner och erfarenheter gjorts tillgängliga och levande över kyrko- och samfundsgränserna. Den har också bidragit till upptäckten av mångfalden inom respektive tradition.

Mångfalden utgör inte i sig något hot mot enheten. Den kan snarare ses som dess förutsättning. För att evangelium skall kunna nå ut till alla människor, måste trosreflektionen vara öppen för olika människors erfarenheter och ta hänsyn till olika samhälls- och kulturkontexter. Bibelns och traditionens mångfald är en resurs sedd ur detta perspektiv. Ett erkännande av mångfaldens existens och betydelse leder till öppenhet i lärofrågor. Allt skall dock prövas mot vår kyrkas tro, bekännelse och lära, men denna måste också utvecklas i samspelet med de olika uppfattningar som finns inom och mellan kyrkorna. Härvid utgör sökandet efter det som förenar oss som världsvid kyrka en lika viktig aspekt som ansträngningarna att påtala vad som skiljer olika trosuppfattningar åt.

Frågorna om människan med egna ansträngningar kan medverka till sin frälsning eller genom gärningar förtjäna den besvarades nekande av reformatorerna. De hävdade att gärningarna helt saknar betydelse för vår frälsning, även om de ansåg det vara en ofrånkomlig plikt att göra gott och skapa goda livsvillkor för andra. Pliktuppfyllelsen saknar betydelse för frälsningen. På detta sätt framhävde reformatorerna att en människa helt och fullt kan förlita på att förlåtelsen gäller, såsom det hävdas i KMot 1996:49.

Skillnaderna mot romersk-katolsk syn kvarstår delvis enligt deklarationen, i vilken det framgår att det är fråga om en nyansskillnad snarare än en oenighet. De lutherska kyrkorna betonar att en människa inte själv kan bidra till sin frälsning medan Romersk-katolska kyrkan har en större öppenhet för människans aktivitet ( 20-21). Vidare betonar de lutherska kyrkorna att människan samtidigt är syndare och rättfärdig, medan Romersk-katolska kyrkan understryker att människans böjelse att synda inte är "synd i egentlig mening" (30, se även 29). Reflektionen över dessa skillnader utan polemik och i öppenhet och respekt för vad motparten verkligen säger, möjliggör en ömsesidigt berikande dialog.

Den ekumeniska dialogen om rättfärdiggörelseläran kan stimulera också till kritisk självreflektion. Inom den lutherska traditionen har rädslan för att gärningarna skall få en plats inför Gud ibland lett till en passivitet som hindrat människor att växa och fördjupas i den kristna tron och berövat dem deras frimodighet i tjänsten åt nästan. På samma gång har "rätt lära" blivit en grund för förtröstan hos många och i praktiken blivit en luthersk variant av gärningsrättfärdighet.

Samtidigt som det således finns flera olika sätt att tala om Gud och Guds handlande i Kristus finns det anledning för en luthersk kyrka att söka nya uttryck för vad rättfärdiggörelseläran kan betyda i dagens kyrka och samhälle. Såväl i kyrkan som i ett bredare samhällsperspektiv blir rättfärdiggörelsen av nåd genom tro utmanande. Ett folkligt "man gör så gott man kan" och en resultatinriktad kultur formulerar krav, definierar och värderar människan genom vad hon gör. Mot det står den lutherska kyrkotraditionens förståelse av den oförtjänta nåden som focus för den kristna tron och det centrum utifrån vilket allt annat i kyrkan och den kristna livet skall förstås. Det är i ett öppet mottagande av nåden som människan finner sin frälsning. Dopets och nattvardens allt starkare ställning i vår kyrka har på ett nytt sätt aktualiserat mottagandet som det kristna livets grundhållning. Gudstjänsten är rättfärdiggörelse i funktion. Det dagliga livet kan levas i trygg förvissning om att Gud i Kristus genom den heliga Anden redan gett oss allt vi behöver för vår frälsning.

Sigtuna den 19 augusti 1996

På läronämndens vägnar

GUNNAR WEMAN