2 Relationen mellan Svenska kyrkan och de tyska kyrkorna i ett historiskt perspektiv1
I en svenskkyrklig församling föreskrivs den grundläggande uppgiften vara att fira gudstjänst, bedriva undervisning, utöva diakoni och mission. Så har det också varit genom hela Svenska kyrkans historia.
Under vissa perioder har sättet att bedriva undervisning mottagit impulser söderifrån. Teologin stöptes ofta i samma form som den vid tyska universitet. Gudstjänsten i Svenska kyrkan har influerats från många håll. Från Tyskland har särskilt den gemensamma psalmsången blivit en gåva. Speciellt under reformations- och stormaktstiden översattes många av reformatorernas nya psalmer till svenska. De tyska koralböckerna och orgelbyggandet importerades till Sverige, särskilt under 1600-talet. Förmodligen har den tyska kyrkliga traditionen satt sina djupaste spår i de svenska församlingarna just genom psalmerna och melodierna. En snabbtitt i den svenska psalmboken ger vid handen att fortfarande, efter flera moderniseringar och utrensningar, kvarstår ovanligt många äldre tyska psalmer och koraler i 1986 års psalmbok. För de breda folklagren har tysk teologi och kyrkosyn sjungits in i medvetandet. Särskilt under de senaste decennierna har också många svenska psalmer funnit vägen in i de tyska psalmböckerna. Mission och diakoni fick under 1800-talet stor betydelse och svenskarna fann sina förebilder i tyska organisationer.
2.1.Missionstiden
Det tyska rike som framträder i feodalismens tidsålder är splittrat på många prinsdömen och furstendömen. Denna decentralisering av makten och fragmentiseringen av riket är ett genomgående tema i tysk historia. Varje litet furstendöme har sin egen historia, sin egen kultur och sin form av kristendom. I många fall blev biskopar också furstar med borgar och små arméer. De viktigaste blev kurfurstar, som korade en ny kejsare. Det tyska riket kom att föra flera ideologiska strider mot påven i Rom. Att ha en egen linje mot Rom blev en krigsförklaring från det tyska riket och ett genomgående drag i tysk historia. Norrut var det tyska riket missionerande och expansivt. Mot söder var det kamp i underläge, mot norr kamp i överläge.
Nordens apostel Ansgar anlände till Birka 829. Han var utsänd av stiftet i Hamburg. Det är ovedersägligt att flera impulser till kristen tro och till att en nationalkyrka växte fram i det som skulle bli ett svenskt rike, kom söderifrån. I det här fallet från det tyska riket.
Liksom germanerna kristnades sent från romarriket, tillhörde nordborna de sista i Västeuropa att lämna sin religion för Vite Krist. Hamburgstiftet spelade en central roll med missionerande biskopar. Det är i detta sammanhang viktigt att påpeka att det var människor med förståelse för de nordiska sedvänjorna som missionerade. Kristendomen nådde inte Sverige direkt från Rom utan genom tysk förmedling. Det är sant att många återvändande vikingar och handelsmän tog med sig den nya tron till Sverige från England eller österifrån, ibland tillsammans med munkar som Eskil, David och Sigfrid, men det är ovedersägligt att de första organiserade försöken gjordes från tysk sida, som var insatta i germanskt styrelseskick och rättsskipning: "Ty det är sed och skick hos dem, att varje offentligt ärende mer beror på folkets enstämmiga vilja än på konungens makt." Sveriges kristnande skedde mer i gemenskapens och kollektivets form än i individualistisk riktning.
2.2. Reformationen
Reformationen skapade stora omvälvningar i både de tyska och svenska samhällena. Det är sällan en idé får ett så snabbt och långtgående inflytande, kännbart ända till vår tid. Reformationen befäste den tyska teologins inflytande i Sverige.
Reformationen kommer mycket tidigt till Sverige från Wittenberg. Brödena Olaus och Laurentius Petri från Örebro i Strängnäs stift hade studerat i Wittenberg. Reformationen fick fäste i Strängnäs 1523. Dessförinnan är reformationen känd i Kalmar, Söderköping och i Stockholm. Den hade då också satt avtryck i Malmö. Samspelet med utvecklingen i Tyskland är påfallande. Ändå får reformationen i Sverige en tydlig svensk prägel. Det beror främst på Gustav Vasas personliga intresse. Han engagerar Olaus Petri som sekreterare i Stockholm, vilket blir den snöboll, som startar en lavin i landet. Hela reformationshistorien står i intim växelverkan med Tyskland. Ändå måste vi konstatera att resultatet av reformationen såg ganska annorlunda ut för Svenska kyrkan jämfört med de evangeliska landskyrkorna i Tyskland.
Liturgin i de svenska gudstjänsterna behöll mera av sin medeltida form än vad som blev fallet i Tyskland. En utländsk besökare vid en svensk högmässa kunde förundras över att den i så hög grad liknade en katolsk. Språket ändrades successivt till svenska, liksom hymnerna, och predikan fick genom predikstolen en framskjuten plats. Som förebild för den nya tidens predikan tog prästerna tryckta predikningar från Tyskland. Dessa var i hög grad undervisande. Undervisningens roll skulle bli mycket stor inom kyrkans ram.
Vid Uppsala möte 1593 beslutades vilka bekännelseskrifter svenskarna skulle följa. Detta beslut blev epokgörande för den svenska utvecklingen. Nu var det inte längre kungens religion som var avgörande för riket, utan bekännelseskrifterna. Detta skulle så småningom skrivas in i grundlagens första paragraf 1634.
Till bekännelseskrifterna hörde Dr Martin Luthers Stora och Lilla katekes. Den senare med sina folkliga frågor Vad är det? och sina detaljerade svar rörande "tio Guds bud, tron, Fader vår, döpelsen och Herrens nattvard" översattes inte bara till svenska utan spreds i massupplagor till alla församlingar. Martin Luthers ärende från början var att förklara tron för människor som en befriande kraft. Hur ingriper tron på den nådige Guden i våra liv?
Genom husförhören blev katekesen så spridd att de flesta människor i Sverige under ett par hundra år har kunnat delar av den utantill. Mödrar lärde barnen att läsa ur den. I den alfabetiseringskampanj, som husförhören faktiskt blev, var katekesen främsta läroboken. Närmast kyrkorna lärde sig barn och vuxna läsa, fastän det var sämre ställt med skrivkonsten. I utmarkerna längst bort från kyrkorna var det sämst beställt med läskunnigheten. Martin Luther blev tveklöst den mest kände utlänningen i Sverige.
Folket i Sverige blev jämte Nordtyskland ett av de mest läskunniga på 1600- och 1700-talen. Det är en sidoeffekt av reformationen och i Sverige av den likriktning som myndigheterna påbjöd i riksbyggandets intresse. När skolplikten kommer till Sverige och Tyskland på 1800-talet är marken beredd.
2.3 Gudstjänstliv - fromhetsliv efter reformationen
Umbärandena under det trettioåriga kriget frambringade under 1600-talet några av protestantismens största psalmdiktare och tonsättare. I Berlin verkade Paul Gerhardt som präst och Johan Crüger som kyrkomusiker. En av Crügers mest spelade melodier är Ps 5, Nu tacka Gud allt folk, med hjärtans fröjd och gamman. Den tillkom 1647 och dess ljusa ton kan kanske tillskrivas fredsutsikterna. Den sjungs även i icke-kyrkliga sammanhang vid högtidliga tillfällen såsom återföreningen mellan Öst- och Västtyskland. Johann Crügers koralbok från 1638 blev ett standardverk i Sverige och tolv av dess melodier inkorporerades i Koralpsalmboken. Flera av Paul Gerhardts psalmer finns i nuvarande psalmboken. Den i Sverige mest sjungna är I denna ljuva sommartid (200), i dag vanligen i Nathan Söderbloms tonsättning. Den skrevs 1653. Hans övriga psalmer framhåller Guds nåd, tacksamheten, barmhärtigheten. Det går ett ljust stråk genom den psalmdiktning som tillkom under en av Tysklands svåraste kriser. Kyrkligt blev den tyska orgelmusiken dominerande i de protestantiska länderna. Den moderna italienska och franska musiken utestängdes dock från de evangeliska kyrkorna och fann sin väg till Tyskland och Sverige via hoven, men inte via kyrkorna.
Pietismen
Under 1600-talet uppstår en religiös rörelse i Frankfurt som får både djupgående och långtgående verkningar i Europa med följder i övriga världsdelar. Inspiratören hette Philip Jakob Spener (1636-1705) och han kallas också lutherdomens andra reformator. Som uppbyggelse hade han läst Johann Arndts Den sanna kristendomen. Det inre fromma livet betonas vid läsningen av Bibeln tillsammans med andra uppbyggelseböcker. Den enskilda bibelläsningen var ett signum för denna rörelse som kom att kallas för pietismen. Betoningen läggs mer på det kristna livet än på den bokstavliga läran. Det var en reaktion mot den lutherska rätlinjiga ortodoxin som blev förhärskande både i Tyskland och Sverige under 1600- och 1700-talen.
Till Sverige spred sig också pietismens idéer genom Arndts och Speners böcker men främst genom återvändande studenter. Vissa universitet gick helhjärtat in för pietismen i sina teologiska studier, främst i södra Tyskland, andra stod hårdnackat emot, främst i norr. Mest känd i Sverige blev den s.k. Hallepietismen och dess banérförare August Hermann Francke (1663-1727).
Idéerna från Halle kommer till Sverige på två sätt. Dels är det studenter som blir begeistrade och introducerar dem i flera svenska städer alltifrån Karlskrona i söder till Umeå i norr. Francke var själv professor i teologi vid universitetet i Halle. Genom kontroll och förbud försökte man i Sverige få studieresorna att gå till etablerade ortodoxa universitet som Wittenberg och Greifswald. Dels är det de svenska fångarna i Tobolsk som under den ryska fångenskapen regelbundet har kontakt med Francke i Halle.
I Herrnhut upprättade en kristen församling av greve Nikolaus Ludwig von Zinzendorf (1700-1760). Denna församling var inte främst baserad på konfession eller liturgi, utan på den inbördes gemenskapen efter mönster från Apostlagärningarna. I fortsättningen kallades de gemenskaper denna rörelse gav upphov till för Brödraförsamlingar. En praktisk och missionerande kärleksverksamhet tog sin början. Redan 1742 var 500 brödraförsamlingar upprättade runt om i Europa. Från den ursprungliga församlingen i Herrnhut hade 600 rest ut som missionärer. Det var en ny dynamik som gav upphov till den moderna missionsrörelsen. Hednamissionen innebar att människor skulle döpas men inte nödvändigtvis skapa en ny kyrkobildning.
Redan 1740 var herrnhutismen etablerad i Stockholm och i andra städer. Församlingssången var ett bärande element i fromhetslivet och 1743 trycktes en ny sångsamling, Sions toner. Rörelsens främste predikant blev Anders Carl Rutström. Genom konventikelplakatet begränsades pietismens och herrnhutismens spridning, men dess idéer och metoder skulle åter bli aktuella hundra år senare i den evangeliska väckelsen.
2.4 1800-talet
Diakonin
Genom "blod och järn" expanderade Preussen för att till slut bli stommen i det nya tyska kejsarriket 1871. Blodet var krigen mot Danmark, Österrike och Frankrike. Järnet var den snabba statsunderstödda industrialiseringen. Den preussiska överheten med dess krav på underlydande gick hand i hand med de tyska nationella känslorna för att skapa förutsättningar för denna industrialisering och urbanisering.
De protestantiska kyrkorna i Tyskland såg nöden hos de fattiga. Det är nu den moderna diakonin ser dagens ljus. 1848 hölls ett stort allmänt kyrkligt möte i Wittenberg. Predikningarna och talen var av väckelsekaraktär för ett socialt ansvarstagande för människor i nöd. De kristna måste genom kyrkorna arbeta för att lindra den sociala nöden utifrån evangeliets föredöme. Den främste talaren hette Johann Hinrich Wichern och han hade bedrivit ett nydanande socialpedagogiskt arbete för den tidens "värstingar" i Rauhes Haus utanför Hamburg. Denna rörelse kallades i Tyskland för den inre missionen. Den gjorde gemensam sak med en annan rörelse, diakonin. Denna hade formellt börjat i Kaiserswerth 1836 genom pastor Th. Fliedner. Basen för dessa rörelser var pietismen och den aktivism den skapade bland de väckta. Ordet diakoni blev en nyskapelse på tyska. Det hade aldrig brukats inom kristenheten sedan apostlarnas dagar. Diakoni betyder tjänande, särskilt på det sociala området. De första diakonissorna i Kaiserswerth ingick en livslång förpliktelse till denna diakonala uppgift och skulle leva i celibat. De var också knutna till ett moderhus med en manlig präst som föreståndare. Både inre missionen och diakonissanstalterna bars upp av besjälade kristna, som bildade stiftelser och föreningar, för att kunna genomföra denna nysatsning. Tro verksam i kärlek var ett ofta använt bibelord som beskrev denna rörelse, ett annat Kristi kärlek tvingar oss.
Även den inre missionens verksamhet fick nedslag i Sverige. Den tyskfödda fru Emilie Petersen, kallad mormor på Herrestad, bildade Kärda fattigförening redan 1838 efter Wicherns mönster i Hamburg. Hon fick även ekonomisk hjälp därifrån. Hon startade också en räddningsskola. För att understödja detta tog hon också initiativet till den första syföreningen i Sverige. Denna verksamhet inspirerade Marie Cederschiöld att starta Ersta diakonissanstalt1851. Som föreståndare där brände hon sina krafter och efterträddes av prästen J.C. Bring. Idén var som sagt helt och hållet tysk men genom föreståndaren J.C Brings teologi försökte Ersta diakonissällskap knyta diakonins uppgift till de enskilda församlingarna. I Tyskland blev utvecklingen den att diakonin och inre missionen knöts till frivilliga föreningar, stiftelser, sällskap eller associationer - ett ofta använt ord i dessa sammanhang, hämtat från engelskan. Före välfärdsstatens tid fyllde dessa det tomrum som uppstod mellan familjens ansvar och statens eller samhällets ansvar. I den tidiga industrialismens tid fyllde filantropin en viktig uppgift. Således utbildade Ersta de första sjuksköterskorna i Sverige. Det är den första yrkesutbildningen för kvinnor över huvud taget i Sverige. Tack vare kallet till diakonissa fick kvinnor en uppgift utanför hemmet. I Uppsala grundade Ebba Boström Samariterhemmet 1882. Efter tyskt mönster hade hon moderhuset som förebild. Betydelsefull för henne var också engelsk inspiration, med helbrägdagörelse som inslag. Både Ersta och Samariterhemmet växte som diakonissanstalter och moderna sjukhus. I Tyskland fanns det som mest ett hundratal moderhus med 26 000 diakonissor. Även diakoniutbildning för män startade i Tyskland, vilket inspirerade till en svensk start i Gävle, senare förlagd till Stora Sköndal utanför Stockholm.
2.5 Våldets århundrade
Tyskland fick ensamt bära ansvaret för första världskrigets utbrott. Senare forskning har placerat skulden på flera krigförande länder. Segrarna drev igenom de hårda fredsvillkoren i Versailles, särskilt krigsskulden till Frankrike. För tyska folket blev nederlaget en chock, eftersom den extrema nationalismen frammanat bilden av segrande tyska arméer mot Ryssland och Frankrike.
Nathan Söderblom tjänstgjorde som gästprofessor i Leipzig 1912-1914 när han nåddes av telegrammet att han utnämnts till Svenska kyrkans ärkebiskop i maj 1914. Han och hans familj upplevde krigsförberedelserna i Tyskland strax före krigsutbrottet. Sina studier hade han bedrivit i Paris, där han disputerat på franska. Som kyrkoledare skulle han mer än någon annan närma sig den anglikanska kyrkan. Att just de europeiska kristna nationerna Tyskland, England, Frankrike skulle kriga mot varandra i fyra år var för honom en stor sorg. Hans tankar stod till en kristen fredskonferens och till den världsvida ekumeniken. Svenska kyrkan skulle tjäna som brobyggare i försoningens tjänst mellan folken. Dessa tankar kom till uttryck i det ekumeniska mötet i Stockholm och Uppsala 1925.
Mellankrigstiden
Tyskland genomsyrades av en nationalistisk väckelse i början av mellankrigstiden vilken drog med sig många kristna och kyrkoledare. Kyrkan förblev inte kyrka utan fascinerades av ett allmänt program som skulle förbättra Tyskland. De kristna som hundraprocentigt instämde i Hitlers program kallades Deutsche Christen och de höll också massmöten. De ville göra kristendomen till en arisk religion och utmönstrade Gamla Testamentet, stödjande sig på skapelseteologi. De som tänkte diametralt motsatt i dessa frågor bildade Bekännelsekyrkan, Bekennende Kirche. Dess främste teolog var professor Karl Barth, upphovsman till Barmendeklarationen, vilken var Bekännelsekyrkans grund. Denna deklaration från 31 maj 1934 är sannolikt 1900-talets viktigaste teologiska dokument i Tyskland. Den börjar med Jesus-ordet "Jag är vägen sanningen och livet". Den förklarar att Jesu ord är det enda vi har att lyssna till, lita på och lyda. Det är en falsk lära, om kyrkan också måste ta hänsyn till andra begivenheter och makter, gestalter och sanningar i sin förkunnelse. Efter kriget skulle de protestantiska kyrkorna uppta Barmendeklarationen i sina kyrkoordningar.
För ungkyrkorörelsen i Sverige, med dess företagsamme ledare Manfred Björkquist i Sigtuna i spetsen, kändes utvecklingen i Tyskland mycket bekymmersam. Den tyska lutherdomen betraktades som en moderkyrka till den svenska. Sambandet mellan folk och kyrka var en av grundstenarna både i Tyskland och i Sverige. Särskilt problematiskt föreföll det att förklara ungkyrkorörelsens devis Sveriges folk - ett Guds folk, vilken prydde tidskriften Vår Lösen. Denna rapporterade redan 1933 om judeförföljelserna och registrerade från första början Bekännelsekyrkans motstånd. Manfred Björkquist kommenterade: "Luthers kyrka kämpar för sitt liv, för sin bekännelse, för sin frihet." Vår Lösen vände sig mot att begreppet folk användes för den ariska rasen. Man argumenterade emot att Sveriges folk var ett utvalt folk, som kunde anses som Guds folk. Nej, ungkyrkorörelsen var kamp- och framtidsinriktad. Det var en kallelse för Sveriges folk att bli ett Guds folk bland andra. Från 1938 är devisen Sveriges folk - Guds folk borttagen från tidskriftens framsida. För ungkyrkorörelsens främste teolog, Einar Billing, får utvecklingen i Tyskland honom att tänka om. Hans egen formulering löd: den religiöst motiverade folkkyrkan. I ett föredrag 1937 menade han, att tonvikten skulle läggas mer på den religiöst motiverade och mindre på folkkyrkan.
2.6 Utvecklingen under efterkrigstiden
I oktober1945 träffades det som fanns kvar av den tyska kyrkoledningen i Stuttgart. De bildade rådet för Tysklands evangeliska kyrkor, som skulle formera sig som EKD. Som en ledare framträdde Theophil Wurm, biskop i Württemberg, där Stuttgart varit största staden, nu en ruinhög. Ekumeniska gäster var också där, främst den blivande generalsekreteraren i Kyrkornas världsråd. Från de tyska kyrkorna mottog dessa en skuldbekännelse: "Med stor smärta säger vi: Genom oss har oändligt lidande bragts över många folk och länder. Nu skall det göras en ny början i våra kyrkor."
Liksom det tyska folket genom Nürnbergrättegångarna och de fyra ockupationsmakternas styre fick ta på sig en kollektiv skuld för nazismens brott mot mänskligheten, ville de tyska kyrkorna erkänna sin del av ansvaret. Utan en skuldbekännelse fanns det ingen chans till återupprättelse. Utan sanningen skulle försoning inte vara möjlig.
En av de största flyktingkatastroferna drabbade 1945 det land som låg i ruiner. Ungefär tolv miljoner människor flydde västerut, de flesta av dem lutheraner. Först i vår tid har deras lidanden uppmärksammats ur dess mänskliga dimension.
Det var förbjudet att stödja tyskar med gåvosändningar och paket från segrarmakterna. Kväkare och mennoniter kringgick detta förbud, liksom de gjort det många gånger i senare tid. De amerikanska lutheranerna vädjade direkt till president Truman och lyckades få tillstånd att sända varor till de tyska kyrkorna 1946. För att organisera det hjälparbete som gick att organisera bildades Evangelisches Hilfswerk av bl.a. Eugen Gerstenmaier. Genom hans goda kontakter med Sverige, slussades mycket av den officiella svenska hjälpen till Evangelisches Hilfswerk.
Evangelisches Hilfswerk förvandlades 1958 till Diakonisches Werk. Den hade varit en mottagande organisation. I tacksamhet över vad tyskarna fått ta emot från andra länder, beslöt man 1959 att göra en insamling i adventstid som kallades Brot für die Welt. Den vände sig alltså utåt i världen. Den blev så framgångsrik, att själva insamlingsnamnet blev en egen organisation, som i sin tur blev en del av Diakonisches Werk i Stuttgart. Brot für die Welt blev Lutherhjälpens motsvarighet i Tyskland. Bistånd till tredje världen och katastrofhjälp blev deras kärnverksamhet från 1960 till våra dagar.
Lutherska världsförbundet och Lutherhjälpen
I juli 1947 samlades Lutherska världsförbundet till sin första konstituerande generalförsamling i Lund. 1947 blev också grundningsåret för Lutherhjälpen som namn på den insamlingsverksamhet som skulle bedrivas för återuppbyggnadsarbete. Ett 50-tal tyskar infann sig i Lund från de fyra ockupationszonerna och för dem var det en extra stor begivenhet, eftersom det var första utlandsresan och första gången som de inlemmades i en större gemenskap. Det var den största tyska kontingent som deltagit i en internationell konferens sedan 1933. En av de mer framträdande var Hanns Lilje, nyutnämnd biskop i Hannover. Han hade suttit fängslad under kriget och han skulle senare bli president för Lutherska världsförbundet. Karakteristiskt för dessa tyska lutheraner och för det land, som förorsakat världskriget, var dels en ödmjuk och tacksam inställning att få bli upptagna på nytt i en större gemenskap och dels att Tyskland företräddes av människor som inte var komprometterade av den gamla rikskyrkan.
Återupptagandet i den internationella gemenskapen har också inbegripit den ekumeniska rörelsen och EKD spelar i dag en viktig roll såväl inom Kyrkornas världsråd (KV) som Konferensen för Europeiska Kyrkor (KEK).
Nordiskt-tyskt kyrkokonvent
Ytterligare ett nordiskt initiativ togs ett par år senare. På norskt initiativ bildades 1949 nordiskt-tyskt kyrkokonvent. Eftersom hatet mot tyskarna var stort i Norge under och efter ockupationen, väckte det stor uppmärksamhet att biskop Berggrav redan 1948 ansåg att norrmännen borde hjälpa tyskarna. Det blev upphovet till Lutherhjälpens motsvarighet Kirkens Nødhjelp. Kretsen kring Nordiska Ekumeniska Institutet som blev de drivande i detta företag, från svensk sida Harry Johansson. Tanken var att på teologisk och kyrklig grund stödja varandra och utbyta erfarenheter. Denna gemenskap fick stor betydelse åren framöver. För de inblandade teologerna var det ett skötebarn och verksamheten i form av möten och konferenser varade seklet ut. Viktigt i detta sammanhang var att teologer från DDR också regelbundet deltog och att flera av konferenserna ägde rum i DDR, särskilt när kalla kriget var som kyligast.
Kyrka i Förbundsrepubliken och DDR
Fredsslutet innebar att flera av de tyska kyrkorna upphörde att existera. De som legat i Ostpreussen, Schlesien, Hinterpommern och Posnan låg nu i Polen. Tyskspråkiga församlingar i Baltikum, Moldavien, Jugoslavien, Galizien, Sudetenland och i Ungern upplöstes i praktiken. Inom det som utgjorde Tyskland tillhörde kyrkor i de fyra ockupationszonerna EKD.
Fram till 1969 tillhörde de åtta Landeskirchen i DDR EKD. Det är unikt i världshistorien att de tyska kyrkorna var förenade fastän territoriet var delat i två stater styrda efter system i konflikt med varandra. 1969 fram till återföreningen 1991 förenades de evangeliska kyrkorna i DDR till ett eget förbund. Från 1991 identifierar sig EKD som en gemenskap - kommunion - av tyska evangeliska kyrkor.
Med ursprung i Kyrkornas världsråds generalförsamling 1983 inleddes en process i DDR liksom i den världsvida kyrkan: Fred, rättvisa och skapelsens integritet, Frieden, Gerechtigkeit und Bewahrung der Schöpfung. Det var både ett program för teologisk reflektion och för aktivism. I Sverige lades betoningen på miljömedvetandet med exempelvis biskoparnas miljömanifest. I det forna DDR ledde detta studium till en omfattande manifestation. Det blev en gräsrotsmanifestation utan motstycke. I en nyligen publicerad avhandling menar författarinnan Katarina Kunte att just gräsrötternas eget engagemang för vad fred, rättvisa och miljö betydde i deras egen vardagliga situation, var en kraftig mobilisering av de krafter som ledde till murens fall. Detta skedde inom kyrkornas ram. På kvällstid samlades stora skaror människor i någon kyrklig lokal och vittnade personligen om hur de upplevde bristen på frihet. I DDR tog sig denna konciliära process, som man kallade den, en helt oväntad utgång mot konfrontation med regimen.
I Nikolaikyrkan i Leipzig samlades tusentals människor till bön för fred under de svåraste åren. Dessa samlingar lyckades varken Stasi eller militären att stoppa. Det var nära till blodsutgjutelse många gånger, men den fredliga revolutionen i kyrkans hägn ledde slutligen fram till murens fall den 9 november 1989. De protestantiska kyrkorna spelade en stor roll som samlingspunkt och i kristid och en trygghet. Samtidigt framträdde flera präster och många ungdomar med profetiskt klarspråk.
Tyskland har i efterkrigstiden utmärkts av starkt lekmannaengagemang och en utbredd diakonal verksamhet både inom landet och internationellt. Ett starkt uttryck för lekmannaengagemanget är den stora kyrkliga kraftsamlingen under beteckningen Kirchentag. Den första kyrkodagen hölls 1947 och har sedan dess återkommit vartannat år i juni månad. Att uppslutningen strax efter kriget skulle vara stor är kanske inte att förundra sig över. Uppslutningen ökade under de goda åren och har varit uppe i 125 000 deltagare. 70 procent har på senare år varit unga människor. År 2003 hålls Kirchentag i Berlin tillsammans med den katolska lekmannarörelsen, das Zentralkomitee der deutschen Katholiken. 200 000 människor samlas då till gudstjänster, föredrag, seminarier och möjligheternas marknad.
1 Den historiska bakgrundsteckningen är ett sammandrag av en skrift av Dr Björn Ryman vid Forskningsavdelningen inom kyrkokansliet. Denna kommer i sin helhet att publiceras separat.
