2 Bakgrund

Det nuvarande utjämningssystemet i Svenska kyrkan gäller sedan år 1997. Systemet infördes successivt under fyra år och kom därför först år 2000 att tillämpas fullt ut. Vid beslutet om nya relationer mellan kyrkan och staten övertogs systemet i huvudsak oförändrat till det kyrkliga regelsystemet. Endast marginella ändringar har gjorts i systemet sedan dess tillkomst.

Utjämningssystemet syftar till att skapa ekonomiskt i huvudsak likvärdiga förutsättningar för den kyrkliga verksamheten i olika delar av landet. Systemet är således en viktig faktor, när det gäller att upprätthålla en rikstäckande verksamhet. Systemet är att se som ett uttryck för solidaritet mellan de församlingar och samfälligheter som har goda ekonomiska förutsättningar och de församlingar och samfälligheter som har sämre sådana förutsättningar.

Trots att utjämningssystemet är relativt nytt har kritik mot systemet förekommit.

En kritiserad del av utjämningssystemet är den särskilda utjämningsavgiften. Denna avgift betalas av stiften som hälften av avkastningen av prästlönetillgångarna. Kritiken i denna del har gällt dels avgiftens storlek, dels beräkningen av avkastningen. Från de församlingar och samfälligheter (ofta i glesbygd) som har andelar i avkastningen från prästlönetillgångarna har framförts att man behöver en större del (än den hälft som nu tillfaller dem) av avkastningen till att täcka sina egna behov.

Kritiken mot avkastningsberäkningen gäller i första hand värdepappersavkastningen och där frågan om hur ett stift med en aktiv värdepappersförvaltning (och därmed - i ett normalt börsläge - hög bokförd avkastning) på ett rimligt sätt skall kunna jämföras med ett stift som i stället innehar andelar i en värdepappersfond (och därmed kan visa upp en betydligt lägre bokförd avkastning, trots att den verkliga avkastningen i grunden varit lika stor).

En annan kritiserad del av utjämningen är begravningsplatskomponenten. Denna komponent utjämnar mellan sådana församlingar och samfälligheter som har flera personer per begravningsplats än riksgenomsnittet och sådana som har färre personer per begravningsplats än detta genomsnitt. Utjämningen syftar således till att göra de ekonomiska förutsättningarna mera likvärdiga mellan församlingar och samfälligheter där många människor bor på ett begränsat område och sådana församlingar och samfälligheter som finns i glesbygden.

Kritiken mot komponenten gäller att det är olämpligt att ha en utjämningskomponent just för begravningsplatser, eftersom dessa omfattas av det statliga systemet för begravningsavgift. Kritiken utgår från tanken att begravningsverksamheten finansieras genom begravningsavgift (för Svenska kyrkans medlemmar den del av kyrkoavgiften som utgörs av begravningsavgift) och att det därför bäddar för missuppfattningar att ha en inomkyrklig utjämning i denna del. I sin yttersta form ifrågasätter kritiken det lagliga i utjämningskomponenten. Dessa kritiker menar att utjämningen påverkar också dem som inte tillhör Svenska kyrkan. Något sådant problem föreligger emellertid inte. Begravningsverksamhetsutredningen analyserade frågan i samband med att den framlade sitt förslag om en statlig begravningsavgift och fann att det från statlig utgångspunkt inte fanns anledning att ha några invändningar mot att Svenska kyrkan även vid en sådan ordning behåller ett system för intern kyrklig utjämning av kostnaderna för begravningsplatser.

Begravningsplatskomponenten flyttar medel från tätort till glesbygd. Detta innebär att ett slopande av komponenten principiellt skulle innebära en minskad sådan flyttning. Tätorterna skulle generellt behöva betala mindre till utjämningssystemet, medan glesbygden skulle erhålla mindre.

För år 2003 utgör begravningsplatskomponenten ca 104 miljoner kronor.

Vidare har kritik framförts av församlingar och samfälligheter som upplever sig vara de stora betalarna till systemet. Denna kritik är således en mera allmän kritik om att utjämningen är alltför stor och framförs huvudsakligen av storstadsförsamlingar. Som grund för kritiken anförs ofta att riskerna för minskad kyrkotillhörighet och minskat kyrkligt intresse i första hand finns i storstadsområdena och att ökade resurser därför behövs för dessa "missionsfält".

En faktor i fråga om storstadsförsamlingarna är att dessa - i jämförelse med de flesta andra församlingar - har en låg avgiftssats för kyrkoavgiften. Samtidigt innebär högre genomsnittliga inkomster för kyrkomedlemmarna i storstäderna sannolikt att dessa i stor utsträckning betalar väl så stora årliga kyrkoavgiftsbelopp som kyrkomedlemmar med lägre inkomster men i församlingar eller samfälligheter med högre kyrkoavgiftssatser.

Propåer från andra delar av landet om att storstädernas församlingar skulle kunna höja sina avgiftssatser och därmed skaffa sig ökat ekonomiskt utrymme brukar från storstäderna bemötas med att man vid en sådan höjning riskerar stora utträden.

Utjämningssystemet kan i och för sig inte ses isolerat från andra faktorer av ekonomisk betydelse i kyrkans verksamhet. En sådan faktor rör nivån på kyrkoavgift i olika församlingar och samfälligheter, vilken varierar betydligt. Vi har - efter uppdrag från Kyrkomötet - gett kansliet i uppgift att undersöka effekterna om ett tak respektive golv för kyrkoavgiften införs.

Den av oss tillsatta utredningen för utvärdering av 1997 års utjämningssystem inom Svenska kyrkan har nyligen avgett rapporten (SKU 2003:1) Solidaritet kring den rikstäckande verksamheten. Utredningen konstaterar att det nuvarande utjämningssystemet har hög legitimitet i kyrkan. Samtidigt noterar utredningen att det syfte som angetts för utjämningen, nämligen att skapa väsentligen ekonomiskt likvärdiga förutsättningar för verksamheten i olika delar av landet, endast har uppnåtts i begränsad mån. Detta beror på att utjämningen inte - som den kommunala - är fullständig utan endast begränsad till vissa procenttal för varje utjämningskomponent. Utredningen har vidare gjort en framskrivning av befolkningsutvecklingens effekter på, i första hand, församlingarnas och samfälligheternas ekonomi fram till år 2013. Denna framskrivning visar på dramatiska befolkningsomflyttningar från landsbygden till de större städerna. Utredningen föreslår fortsatta studier om möjligheterna till fri församlingstillhörighet och enhetlig kyrkoavgift för alla församlingar.

Utredningen pekar vidare på vissa oklarheter och brister i utjämningssystemets enskilda delar. En kritiserad punkt är därvid glesbygdsbidraget, där utredningen bl.a. ifrågasätter att utjämning sker med hänsyn till de kallortstillägg som tidigare utgick till anställda i de norra delarna av landet men som nu är slopade.

En befolkningsutveckling i den riktning som utredningen pekar på skulle leda till ytterligare behov av överföring av medel till glesbygden. Samtidigt skulle en ökad inflyttning till storstäderna förstärka dessas ställning som missionsfält.