1 Kyrkofondens rättsliga status

1.1 Bakgrund

Från domkyrkotunnor till statlig myndighet och registrerat trossamfund. Bara en kort överblick ger vid handen att frågan om kyrkofondens rättsliga bakgrund och aktuella status är komplicerad. Den följande korta framställningen bygger på vad som varit accepterade förutsättningar i lagstiftningsarbetet och Kammarkollegiets förvaltningspraxis.

Det är oomtvistligt att kyrkofonden i sin tidiga tillvaro haft tydlig stiftelsekaraktär, bildad genom sammanslagning av fondmedel med pensionsändamål. Bildandet skedde 1910 genom sammanslagning av prästerskapets löneregleringsfond och ecklesiastika boställenas skogsfond. Hos t.ex. Halvar G. F. Sundberg möter man senare t.o.m. uppfattningen att denna skapelse måste uppfattas som ett från kyrkan fristående och självständigt rättssubjekt, dock utan förvaltningsorgan som kunde uttrycka denna självständighet. I en mycket senare fas fick kyrkofonden emellertid ett sådant förvaltningsorgan, nämligen den 1987 inrättade kyrkofondens styrelse som utgjorde en s.k. nämndmyndighet alltså en statlig myndighet under regeringen. Med en enkel analogi från AP-fonderna som i sin helhet kommit att betraktas som statliga myndigheter är det nog riktigt att påstå att hela kyrkofonden som begrepp har existerat i myndighetsform 1987-2000.

Frågan om kyrkofondens ställning berördes också under förarbetena till den nya stiftelselagen. Där angavs att "sådana självständiga och självägande förmögenhetsmassor vilkas ändamål är bestämda i lag och som byggs upp med medel som erläggs enligt i lag fastslagna, tvingande förpliktelser... inte träffas av... den... förordade allmänna definitionen av stiftelsebegreppet. ... kyrkofonden... kommer alltså... att falla utanför stiftelselagens tillämpningsområde" (prop. 1993/94:9).

1.2 Vad hände vid millennieskiftet?

Vid genomförandet av kyrkoreformen inträder uppenbarligen en ny fas i kyrkofondens historia. Detta belyses av det s.k. normgivningsproblemet.

Vid reformen var det uppenbart att de s.k. prästlönetillgångarna (prästlönefastigheter och prästlönefonder) skulle komma att bestå som stiftelseliknande rättssubjekt. Kammarkollegiet konstaterade i sitt utredningsarbete att kyrkan utan normgivningsbefogenheter inte skulle kunna meddela bestämmelser om denna egendom i en tänkt kyrkoordning som blev gällande med bindande verkan eftersom inte alla prästlönetillgångar tillhörde rättssubjektet Svenska kyrkan (vilket är det enda man kan meddela bestämmelser om i kyrkoordningen).

För att lösa detta gjordes i enlighet med förslag från Kammarkollegiet Svenska kyrkan genom lagstiftning till förvaltare av prästlönetillgångarna och i denna egenskap har man givetvis rätt att utfärda vissa bestämmelser som också återfinns i kyrkoordningen.

Denna bakgrund är viktig för att förstå skillnaden mellan prästlönetillgångarnas problematik och vad som hände med kyrkofonden. När det gällde kyrkofonden fanns inte några stiftelserelaterade problem, utan kapitalet kunde - fortfarande i enlighet med Kammarkollegiets förslag - överföras genom en lagstiftad äganderättsövergång. Därigenom försvann Kyrkofondens styrelse som myndighet. Äganderätten till dess fondens tillgångar övergick på det nya rättssubjektet Svenska kyrkan.

1.3 Har kyrkofonden alltjämt stiftelsekaraktär?

De rättslärde må tvista om huruvida 9 § 1 lagen om införande av lagen om Svenska kyrkan innebär en s.k. legal permutation varigenom en eller möjligen flera stiftelser upplösts och tillgångarna överförts till annat subjekt. En annan existerande uppfattning är att någon permutation inte behövdes eftersom alla stiftelseegenskaper hos kyrkofonden i praktiken upphört genom "förstatligandet 1987". Denna fråga saknar i stort betydelse för detta ärende men mera angeläget är att en gång för alla undanröja alla frågor om kyrkofondens eventuella stiftelsekaraktär.

I det följande diskuteras detta utifrån två aspekter:

· Har de statliga åtgärderna bidragit till att bevara stiftelseegenskaper hos Kyrkofonden?

· Har kyrkan bidragit till att bevara stiftelseegenskaper hos kyrkofonden?

Vad gäller den första punkten skall endast uppmärksammas att 9 § 1 lagen om införande av lagen om Svenska kyrkan innehåller en ändamålsbindning (kyrkliga ändamål). Innebörden av denna föreskrift som onekligen har en smula stiftelseprägel är inte helt klar. Den begränsar inte på något sätt Svenska kyrkans äganderätt och konstituerar på intet sätt ett stiftelseförhållande.

En rimlig jämförelse är väl med villkor vid donationer och gåvor. Att bryta mot ändamålsbestämmelsen kommer sannolikt att föranleda revisorskritik och liknande men medför såvitt nu kan bedömas i övrigt inga följder av den typ som uppträder vid förvaltning av stiftelser. Ändamålsbindningen har inte heller s.k. sakrättslig verkan. Den skyddar inte kyrkofondskapitalet från krav från borgenärer och fordringsägare. Har kyrkan inga andra pengar att betala med blir det till att ta av kyrkofondskapitalet även om borgenärens krav inte kan hänföras till "kyrkliga ändamål". En slutsats av det anförda är att staten inte har avsett att bevara några stiftelserättsliga egenskaper hos kyrkofonden genom sina åtgärder vid reformen.

Svenska kyrkans åtgärder i samband med reformen består främst i antagandet av kyrkoordningen och bestämmelserna i 45 kap. 1-3 §§. Till en början måste framhållas att frågan om en särskild egen stiftelsebildning aktualiserades, övervägdes och bedömdes mycket negativt och avvisades inte minst på grund av de skattemässiga konsekvenserna. Kammarkollegiet som ju utrett ett stiftelsealternativ för merparten av den kyrkliga egendomen redovisade i sitt förslag att kollegiets alternativa lösningsförslag inte var skattemässigt neutrala och att stiftelsealternativet var det mest oförmånliga Den kyrkliga egendomen (SOU 1997:47 s. 191).

Detta konstaterande att Svenska kyrkan absolut inte och bevisligen aldrig avsett någon egen stiftelsebildning har sin betydelse främst mot bakgrund av den i detta ärende aktuella kyrkoordningsbestämmelsen i 45 kap. 2 §. Inledningsorden i paragrafen "Kyrkofonden skall bevaras till sitt kapital" uttrycker just det grundläggande vid en stiftelsebildning nämligen det s.k. varaktighetsrekvisitet som har betydelse för stiftelsens rättsliga kapacitet.

En stiftelse finns bara så länge det finns något kapital kvar. Är kapitalet förbrukat har stiftelsen försvunnit och finns inte vidare. Bestämmelsen i 45 kap. 2 § kan emellertid inte ses isolerad från 45 kap. 1 § som uttrycker kyrkofondens uppgifter och 2 § får därför anses vara ett komplement till uppgiftsbeskrivningen som förklarar hur uppgiften skall kunna utföras och ge ledning för förvaltningspolicy och förvaltningseffektivitet. Hit hör också 3 § som i realiteten ställer ett bestämt årligt avkastningskrav på kapitalet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att kyrkoordningen har fått en bestämmelse som erinrar om ett av de grundläggande elementen vid stiftelsebildning. Eftersom någon stiftelsebildning inte varit avsedd har detta ingen betydelse. En stiftelsebildning "av misstag" existerar inte enligt svensk rätt. Stiftarviljan måste vara klar och entydig. Härtill kommer att kyrkofonden, sedan kapitalet den 1 januari 2000 överfördes till det registrerade trossamfundet Svenska kyrkan, aldrig har redovisats separat utan alltid som en del av Svenska kyrkans eget kapital.

Det finns således i dag inga stiftelserättsliga "restegenskaper" hos kyrkofondskapitalet.