3 Ansvarsfördelningen mellan Kyrkostyrelsen och Kyrkofondens styrelse

3.1 Bakgrund

Allmänt

Den 1 januari 1983 trädde en ny lag om kyrkliga kostnader i kraft. I samband därmed inrättades en särskild styrelse för kyrkofonden. Kyrkofondens styrelse blev en statlig förvaltningsmyndighet under regeringen med fyra av regeringen och tre av Kyrkomötet utsedda ledamöter. Ordförande utsågs av regeringen bland de fyra statliga företrädarna och vice ordförande bland de kyrkliga. Den löpande förvaltningen av kyrkofondens medel låg fortfarande kvar på Kammarkollegiet.

I samband med att nya relationer etablerades mellan staten och Svenska kyrkan den 1 januari 2000 behölls Kyrkofondens styrelse, närmast som en nämnd med i kyrkoordningen särskilt angivna uppgifter. Beträffande kapitalförvaltningen för Svenska kyrkan på nationell nivå gjordes en upphandling. Kapitalförvaltningen flyttades därefter till andra förvaltare.

Arbets- och ansvarsfördelningen mellan Svenska kyrkans centralstyrelse som statlig förvaltningsmyndighet under Kyrkomötet och Kyrkofondens styrelse som statlig förvaltningsmyndighet under regeringen var under tiden 1983-1999 inte helt komplikationsfri. De två styrelserna kom båda att i någon mening behandla kyrkliga verksamhetsfrågor. Detta uppmärksammades vid de regelbundet förekommande överläggningarna mellan Centralstyrelsen och Kyrkofondens styrelse.

Med den ordning som gäller sedan årsskiftet 1999/2000 väljs Kyrkofondens styrelse av Kyrkomötet och har en av Kyrkomötet utfärdad instruktion som grund för sitt arbete. Uppgifterna för Kyrkofondens styrelse framgår i övrigt av kyrkoordningen.

Av organen på kyrkans nationella nivå kan emellertid endast Kyrkostyrelsen lägga fram förslag till Kyrkomötet. Det är också endast Kyrkostyrelsen som ges uppdrag av Kyrkomötet.

I revisionshänseende svarar Kyrkostyrelsen inför Kyrkomötet för hela den nationella nivåns verksamhet. Det är således endast Kyrkostyrelsens ansvarsfrihet som prövas av Kyrkomötet.

3.2 Överväganden och förslag

Kyrkofondens principiella ställning

Enighet föreligger mellan Kyrkostyrelsen och Kyrkofondens styrelse om att den senare i dess nya inomkyrkliga form på ett avgörande sätt skiljer sig i ställning och uppgifter från den statliga Kyrkofondens styrelse, som existerade t.o.m. år 1999.

Den statliga Kyrkofondens styrelse var ett led i statens maktutövning över Svenska kyrkan och av detta skäl i t.ex. ekonomiska frågor överordnad Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet (SFRV). Det var Kyrkofondens styrelse som beviljade medel till den rikskyrkliga verksamheten och det stod Kyrkofondsstyrelsen fritt att bevilja medel till skilda kyrkliga ändamål vid sidan av de yrkanden som framställdes av SFRV.

Den inomkyrkliga Kyrkofondens styrelse är underställd Kyrkomötet och kan inte vid sidan av vad som angetts i kyrkoordningen bevilja medel för kyrklig verksamhet. Kyrkofondens styrelse skall således inte - utöver vad som framgår i kyrkoordningen om utjämningssystemet, kapitalförvaltningen, den kyrkoantikvariska ersättningen och förvaltningen av de nationella datasystemen - ägna sig åt verksamhetsfrågor. Sådana frågor faller på Kyrkostyrelsen och nämnderna på den nationella nivån.

Det har diskuterats om den rådande ordningen, när det gäller ansvarsfrihet för Kyrkofondens styrelse, är lämplig. Det har anförts att Kyrkofondens styrelses uppgifter som nationella nivåns kapitalförvaltare är sådana att dennas åtgärder borde kunna prövas av Kyrkomötet, t.ex. genom att frågan om ansvarsfrihet särskilt för Kyrkofondens styrelse tas upp till avgörande. En sådan förändring kräver emellertid att det inom den nationella nivån på ett rimligt sätt kan avgränsas de åtgärder som faller på Kyrkofondens styrelse respektive på Kyrkostyrelsen. Eftersom kyrkans nationella nivå utgör ett enda rättssubjekt kan detta endast avge en samlad årsredovisning. En ordning med separat ansvarsfrihet för Kyrkofondens styrelse skulle därför kräva att det inom ramen för denna årsredovisning är möjligt att avgränsa denna styrelses ansvar. Även om en sådan avgränsning teoretiskt är möjlig att genomföra, torde den medföra så stora svårigheter att den i praktiken är närmast nog omöjlig. Som exempel kan anföras att det skulle bli nödvändigt att hänföra olika bokföringsåtgärder till den ena eller andra styrelsens ansvar - Kyrkofondens styrelse ansvarar t.ex. för kapitalförvaltningsfrågor och Kyrkostyrelsen för den löpande verksamheten på kyrkans nationella nivå.

Vår slutsats av det anförda är att det inte är en rimlig användning av nationella nivåns resurser att söka göra en sådan avgränsning mellan Kyrkostyrelsens och Kyrkofondens styrelses respektive områden att frågan om ansvarsfrihet kan prövas särskilt för Kyrkofondens styrelse. För att Kyrkofondens styrelses omfattande ekonomiska ansvar skall komma till tydligare uttryck och Kyrkomötet få inblick i detta vill vi i stället förorda att Kyrkofondens styrelse granskas särskilt av revisorerna och att de upprättar en särskild rapport över denna granskning, ett s.k. revisionsintyg. Vi avser att tillställa Kyrkomötet denna rapport för kännedom.

En sådan särskild granskning av Kyrkofondens styrelse ställer inte samma precisa krav på avgränsning mellan denna styrelses område och Kyrkostyrelsens, eftersom den inte läggs till grund för något formellt ställningstagande.

Vi vill särskilt påpeka att det är Kyrkofondens styrelses särskilda ställning som kapitalförvaltare som föranleder vårt förslag om att revisionsintyg skall avges. Vi anser inte att sådana intyg därför skall utfärdas avseende övriga styrorgan på kyrkans nationella nivå.

Vissa förändringar

2002 års kyrkomöte har begärt en tydligare redovisning av verksamheten hos Kyrkofondens styrelse till kommande kyrkomöten. Kyrkostyrelsens styrelse till 2003 års kyrkomöte med årsredovisning och verksamhetsberättelse (KsSkr 2003:2) har utformats på ett sätt som avser att tillgodose Kyrkomötets beslut.

Det skulle emellertid bidra till effektivitet och lättförståelighet om det kunde ske en ytterligare renodling av Kyrkofondens styrelses uppgifter.

Ett steg i en sådan renodling vore att överföra Kyrkofondsstyrelsens uppgifter rörande de nationella datasystemen till Kyrkostyrelsen. Därmed skulle dubbelarbete kunna undvikas och en bättre samordning ske mellan de olika datasystem som används på nationell nivå.

Ett annat steg som vi föreslår är att tydligare i kyrkoordningen ange att Kyrkofondens styrelse har ansvaret för fördelningen av den kyrkoantikvariska ersättningen. Fördelningen av denna ersättning har ett samband med den ekonomiska utjämningen och bör hanteras tillsammans med denna.