Svenska kyrkan är en demokratisk folkkyrka. Den demokratiska arbetsformen är djupt förankrad hos medlemmar, förtroendevalda och anställda i Svenska kyrkan. Det är därför en förtroendefråga för kyrkan och av största vikt att kyrkans demokratiska processer kan följas och att de präglas av transparens.

Under Kyrkomötet 2001 avslogs en motion angående minoriteternas ställning i Svenska kyrkan (motion 2001:9). I skrivelsen från Kyrkomötet finns dock en till intet förpliktigande formulering om "samtal".

Under våren 2002 skickade den pensionerade biskopen Bertil Gärtner ett brev till 12 av våra 14 biskopar (de som inte fick brevet var våra kvinnliga biskopar Christina Odenberg och Caroline Krook) där han och grupper bakom honom vill ha samtal om att ändra reglerna för prästvigning, så att de män som är emot ordningen med kvinnliga präster ska prästvigas igen (denna korrespondens och modellen för samtal redovisas i dokumentet Bakgrund som sammanställts på ärkebiskopens kansli). Biskop em Bertil Gärtner kallar detta att "värna minoriteternas möjligheter att tjäna i kyrkan" och hans begäran om samtal bejakades av kyrkoledningen.

Då en kritisk debatt har förts kring hur dessa samtal initierats, modellen som utarbetats för samtalen och att dessa samtal överhuvudtaget ska föras, har det anförts från kyrkoledningen att detta omfattande samtalsprojekt sker på Kyrkomötets uppdrag. Så är dock inte fallet, eftersom motionen avslogs.

Inför det argumentet har det då i diskussionen framförts att det inte är på Kyrkomötets mandat som det har inbjudits till samtal, utan att det är Kyrkostyrelsen som givit uppdraget om samtalsprojektet utifrån Kyrkomötets kortfattade skrivelse om "samtal". Kring detta har det dock i debatten också uttryckts olika meningar. Bl.a. att Kyrkostyrelsen istället fått ärendet på sitt bord från ärkebiskopens kansli/kyrkokansliet och att samtalsprojektet är något som utvecklat sig i mötet mellan ärkebiskop KG Hammar, anställda på kyrkokansliet och representanter för de s.k. minoritetsgrupperna (grupper som förenas genom sitt motstånd mot kvinnliga präster).

Det finns åtskilligt annat att säga kring detta samtalsprojekt, men undertecknad vill mot denna kortfattade bakgrund av en mycket snårig process ha svar på följande frågor:

1. På vems/vilkas mandat har egentligen detta samtalsprojekt blivit verklighet: på Kyrkomötets, Kyrkostyrelsens, ärkebiskop KG Hammars, biskop em Bertil Gärtners, enskilda tjänstemän på kyrkokansliets? När och av vem/vilka fattades och protokollfördes beslutet?

2. Till Kyrkostyrelsen/biskoparna har brev och skrivelser inkommit från bl.a. en rad teologer med kritik mot samtalsprojektet. Hur har Kyrkostyrelsen/biskoparna hanterat denna kritik och har man besvarat den?

3. Ska samtalen ske trots att många som bejakar kyrkans ordning hoppat av samtalsgrupperna, trots annan intern kritik och trots kritik från JÄMO? Hur motiveras i så fall det?

Det är av största vikt att detta reds ut och att det redovisas hur den demokratiska processen gått till i detta ärende.

Annika Borg