I den långa och delvis hårda debatt, som föregick beslutet att bryta upp från det månghundraåriga och (inte minst ekonomiskt) stabila äktenskapet med staten, försäkrade kyrkans ledning att skilsmässan innebar ett frigörande av resurser, vilka skulle resultera i framflyttade positioner för Svenska kyrkan i samhället.

Nu vet vi hur det gick. Missmod och förstämning råder på många håll. Församlingar försvinner, medlemsminskningen fortsätter i stigande takt, antalet söndagliga gudstjänster sjunker och försvagningen av kyrkans ekonomi är påtaglig.

Rikstäckande folkkyrka till namnet - ja! Men folkkyrka till gagnet om fem, tio eller femton år - ytterst tveksamt?

Den blott alltför ofta dokumenterade dystra utvecklingen och många engagerade kyrkotillhörigas ständigt gnagande oro över framtiden, kan artikuleras i följande spörsmål: Anser Kyrkostyrelsen att Svenska kyrkans ekonomiska förvaltning efter skilsmässan har varit föredömlig och ansvarsfull, och har styrelsen en långsiktig plan för att hejda kyrkans fall?

Bengt Olof Dike