Allmän bakgrund i tidigare utredningar m.m.
Svenska kyrkans verksamhet bland svenskar utomlands har en lång tradition som bland annat går tillbaka till legationspräster vid svenska beskickningar och präster som medföljde fartyg på längre utrikes resor. Den första svenska kyrkan utanför Sverige var knuten till svenska ambassaden i Paris och grundades år 1626. Arbetet bland svenska sjömän i utländska hamnar inleddes med att två sjömanspräster år 1876 sändes till England respektive Tyskland. Från år 1888 kom arbetet bland sjömän att ledas av Svenska kyrkans missionsstyrelse. Verksamheten fick emellertid en egen organisation år 1933 då Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse (SKSj) inrättades med ärkebiskopen som ordförande.
Från 1960-talet förändrades målgruppen för Svenska kyrkans arbete utomlands på ett genomgripande sätt. En strid ström av turister sökte sig utomlands under semestern och nya kategorier av svenskar kom att vistas utomlands under längre eller kortare perioder. Det rörde sig bl.a. om anställda vid svenska företag utomlands, pensionärer som bosatte sig i sydligare länder under vinterhalvåret och au pair-flickor. SKSj fick härigenom nya uppgifter. Samtidigt minskade antalet sjömän till följd av rationaliseringar inom sjöfarten och fartygens uppehåll i hamnarna blev dessutom allt kortare.
Detta är bakgrunden till det förändringsarbete som inleddes år 1970 genom att Kyrkomötet med anledning av en motion tillsatte en utredning. I utredningen, som lades fram år 1975, förslogs att Svenska kyrkans verksamhet bland svenskar i utlandet skulle samordnas under ett gemensamt huvudmannaskap. Förslaget, som fick stöd av ett enigt kyrkomöte, blev dock inte föremål för regeringens åtgärder utom i det avseendet att namnet SKSj kom att ändras till Svenska kyrkan i utlandet (SKUT). De båda kyrkomötena 1979 och 1982 återkom sedan i skrivelser till regeringen med begäran om en gemensam organisation för Svenska kyrkans utlandsverksamhet i enlighet med 1975 års förslag. Dessa skrivelser lämnades dock utan åtgärd.
Vid Kyrkomötet år 1979 väcktes förslag om ny stiftsindelning som bland annat innebar att ett särskilt utlandsstift skulle inrättas. Förslaget bifölls emellertid inte. Frågan om en enhetlig organisation för Svenska kyrkans verksamhet utomlands och ett eventuellt inrättande av ett särskilt utlandsstift återkom dock under 1980-talet. År 1983 fick Svenska kyrkans centralstyrelse i uppdrag att fullfölja 1975 års utredning genom att göra en utredning och översyn av utlandsorganisationen. Tanken på ett särskilt utlandsstift skulle därvid närmare utredas. Beträffande frågan om huvudmannaskap diskuterades flera olika modeller. En av modellerna innebar en anknytning av hela utlandsverksamheten till Uppsala domkapitel och stift, en annan inrättandet av ett särskilt utlandsstift med egen biskop, medan en tredje modell innebar att nämnden för SKUT skulle vara huvudman och att behovet av biskoplig tillsyn skulle tillgodoses genom att ärkebiskopen eller någon annan biskop knöts till denna nämnd.
I ett betänkande år 1987 gjorde utredningen en åtskillnad mellan frågan om biskoplig tillsyn och frågan om stiftsanknytning. Beträffande biskoplig tillsyn föreslogs att ärkebiskopen skulle vara visitator. I fråga om stiftsanknytningen framhöll utredningen "att tanken att söka anknytning till annat stift än ärkestiftet kan ha nackdelen, att verksamheten inte blir betraktad som en riksangelägenhet utan som en angelägenhet för ett enda stift". Utredningen såg flera fördelar med ett särskilt utlandsstift men avstod från att föra fram detta förslag med motiveringen att företrädare för regeringskansliet tidigare hade motsatt sig en sådan lösning. Man nöjde sig därför med att påpeka att en stiftsanknytning redan förelåg enligt lagen om domkapitel, där det hette att präst som inte tillhör något stift lyder under Uppsala stift och ärkebiskopen.
Enligt betänkandet, som bifölls av Kyrkomötet år 1987, skulle hela utlandsverksamheten - dvs. såväl SKUT-församlingarna som de utlandsförsamlingar som tidigare hade haft Uppsala domkapitel som huvudman - samordnas under SKUT. Biskoplig tillsyn och stiftsanknytning skulle tillgodoses genom att ärkebiskopen skulle vara visitator. Den nya ordningen kom att gälla genom den instruktion för Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet som antogs av ombudsmötet år 1989.
År 1994 tillsattes en utredning med uppgift att utvärdera ordningen med biträdande biskop i Uppsala stift och utreda förutsättningarna för ett eventuellt inrättande av ett särskilt ärkestift. I utredningsdirektiven hette det dessutom att man i detta sammanhang också borde pröva om den utlandsverksamhet som bedrivs av SKUT kan läggas till ett eventuellt nytt stift. I utredningens betänkande, som lades fram år 1995 under benämningen Ärkestiftsutredningen (SKU 1995:9), föreslogs bl.a. att ärkebiskopens ansvar som kyrkans främsta företrädare skulle betonas och att den biträdande biskopen skulle få ett ökat ansvar inom stiftet. Utlandskyrkan skulle enligt förslaget inkluderas i Uppsala stift och bli ärkebiskopens pastorala område. Ärkebiskopen föreslogs dessutom bli ordförande i Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet. Genom sitt förslag ville man dels skapa klarhet beträffande biskopsuppdraget i Uppsala stift, dels ge utrymme för en sedan länge eftersträvad anknytning av utlandsförsamlingarna till Svenska kyrkans episkopala struktur. Samtidigt ville man garantera att utlandskyrkan även framgent skulle vara en angelägenhet för hela Svenska kyrkan. Av remissutfallet på Ärkestiftsutredningen framgick emellertid att förslaget att lösa Uppsala stifts och SKUT:s problem samtidigt inte vann gehör bland remissinstanserna, som ansåg att dessa två problem borde utredas och lösas var för sig.
Utredningen om arbetet på olika nivåer inom Svenska kyrkan, den s.k. Nivåutredningen, behandlade i sitt betänkande Arbetet på olika kyrkliga nivåer (SKU 1998:3) bland annat ärkebiskopens uppgifter på den nationella nivån. Man utgick ifrån att uppgifterna för SKUT i det närmaste borde förbli oförändrade. Ansvaret för att visitera utlandsförsamlingarna föreslogs dock vara förlagt till Visby stift.
I förslaget till ny kyrkoordning (SKU 1998:1) föreslogs att det inte omedelbart skulle göras någon förändring beträffande nämnden för SKUT. Man förordade dock att en utredning om Svenska kyrkan i utlandet skulle tillsättas. Beträffande stiftsanknytningen avstod man ifrån att förorda någon särskild lösning för att inte föregripa den tilltänkta utredningens arbete.
