Motion till Kyrkomötet 2002:139 av Ragnar Persenius om främjandefunktionen för Svenska kyrkans utlandsförsamlingar

Kyrkomötet Mot 2002:139

Med anledning av Kyrkostyrelsens skrivelse 2002:7 Tillsyns- och främjandefunktionerna för Svenska kyrkans utlandsförsamlingar

Kyrkostyrelsens skrivelse KsSkr 2002:7 klargör redan genom sin rubrik "Tillsyns- och främjandefunktionerna för Svenska kyrkans utlandsförsamlingar" att skrivelsen behandlar ett stifts grundläggande uppgift - att främja och ha tillsyn över församlingslivet. Det är angeläget att detta principiella synsätt hålls levande och får genomslag när konkreta lösningar söks i de frågor som behandlas i skrivelsen. Jag menar att Kyrkostyrelsen inte lyckas med det lika bra som SKUT-utredningen (SKU 2001:1), vilket särskilt märks i behandlingen av främjandefunktionen.

Jag tar - återigen - min utgångspunkt i det som Kyrkomötets läronämnd framförde i sitt yttrande Ln 1995:17 när förslaget om en stor kyrkoreform behandlades vid 1995 års kyrkomöte:

Svenska kyrkan framträder på lokal nivå som församlingar och pastorat, på regional nivå som stift och på nationell nivå genom organ som företräder Svenska kyrkan som helhet. En precisering behöver göras av de grundläggande uppgifter som åligger varje kyrklig nivå. En viktig bestämning är därvid att stift och församlingar till skillnad från Svenska kyrkan på nationell nivå är pastorala områden. Församlingarna är kyrkans grundläggande enheter, primärt därför att det är där evangelium förkunnas och sakramenten förvaltas. Församlingarna är pastoralt sett förenade i stift, i vilka biskopar och domkapitel har ett särskilt ansvar för lära, tillsyn och enhet medan stiftsstyrelserna har uppgiften att främja församlingslivets utveckling.

Det är den sista meningen som är av särskild betydelse när jag nu bedömer Kyrkostyrelsens förslag angående tillsyns- och främjandefunktionerna för utlandskyrkan. Det pastorala uppdraget är knutet till stiftet som helhet. Stiftets grundläggande uppgift är en sammanhållen uppgift med två dimensioner, nämligen främjande och tillsyn över församlingslivet. Kyrkostyrelsen noterar också i skrivelsen i anslutning till nivåutredningen inom ramen för kyrkoordningsarbetet att dessa uppgifter "naturligt går in i varandra och delvis är två sidor av samma episkopala uppdrag". Det här blir än tydligare om man lägger märke till att arbetet med församlingsinstruktioner också har inslag av främjande och att en stiftsstyrelse har tillsynsfunktioner exempelvis ifråga om strukturfrågor. I kyrkoordningen med dess förarbeten betonas dessutom att tillsynen främst innebär råd, stöd, hjälp, uppmuntran och dialog. Slutligen vill jag framhålla att lika viktigt som det är - och principiellt konsekvent - att betona enheten i stiftets uppgift, måste biskopen i sitt uppdrag hålla samman och lika mycket prioritera främjande och tillsyn av församlingslivet.

Enligt min mening blandar Kyrkostyrelsen i sina överväganden och förslag angående främjandefunktionen samman att det är en nationell angelägenhet att stödja arbetet i utlandskyrkan med frågan om var ansvaret för församlingslivet i denna utlandskyrka ligger. Självfallet kan inte utlandskyrkan reduceras till en stiftsangelägenhet men den bör principiellt sett vara ett stifts ansvar. Verksamhetens särskilda behov kan sedan leda till praktiska och organisatoriska lösningar som avviker från vad som normalt gäller för ett stift.

Förslaget innehåller så olika skrivningar att det endera är oklart eller motsägelsefullt. När det gäller den principiellt viktiga bestämmelsen i kyrkoordningens 36 kap. 6 § föreslås tillägget:

Till Visby stift hör även utlandsförsamlingarna och den verksamhet som bedrivs av utlandskyrkan på andra platser.

I Kyrkostyrelsens överväganden om främjandefunktionen sägs däremot:

För att markera att Svenska kyrkan i utlandet är en del av den nationella nivåns samlade ansvar används även fortsättningsvis begreppet nämnd som beteckning. Förhållandet är enligt Kyrkostyrelsens mening jämförbart med den nämnd för internationell mission och diakoni som tillträder under 2002.

Enligt min mening är det inte rimligt att på det sätt som här sker principiellt knyta utlandskyrkan till den nationella nivån, och parallellen till internationell mission och diakoni är inte hållbar.

Att kyrkoordningen har en föreskrift om att Kyrkomötet eller något organ som Kyrkomötet utser skall ansvara för verksamheten bland svenskar i utlandet kan av två skäl inte användas - vilket sker i skrivelsen - för att motivera Kyrkostyrelsens förslag. För det första var det nödvändigt att införa den föreskriften, eftersom frågan om utlandskyrkans framtida ställning behövde utredas vidare. För det andra kan föreskriften användas för olika organisatoriska lösningar.

Att det finns synergieffekter av att SKUT-avdelningen finns i kyrkokansliet är uppenbart. Men det är inte rimligt att som alltför ofta sker dra paralleller till Svenska kyrkans ansvar för internationell mission och diakoni. Utlandskyrkan bedriver inget annat än församlingsarbete för de svenskar som är bosatta eller vistas i utlandet. I det arbetet kan utlandskyrkan ses som en förlängning av församlingar och stift i Sverige. Och arbetet får positiva återverkningar också där. Här finns den principiella grunden till att utlandskyrkan måste få stöd från den nationella nivån av Svenska kyrkan.

Inget hindrar att man delar upp styrelsen av Visby stift i två organ, där stiftsstyrelsen handhar församlingarna på Gotland och en annan styrelse främjar utlandskyrkan. I den riktningen pekar också Kyrkostyrelsens egna resonemang om att den föreslagna nämnden skall ha till huvuduppgift "att främja utvecklingen av församlingslivet i utlandsförsamlingarna på motsvarande sätt som en stiftstyrelse har denna uppgift i Sverige". I konsekvens härmed bör i enlighet med SKUT-utredningens förslag beteckningen Styrelsen för Svenska kyrkan i utlandet användas. Så undviks den principiellt otydligheten om var ansvaret för församlingslivets utveckling ligger. Det vore också konsekvent om biskopen i Visby stift blir självskriven ordförande i styrelsen.

Frågan om ett utlandsstift kommer ständigt tillbaka. Jag anser att man i kommande beredning av frågorna rörande utlandskyrkan bör överväga möjligheten att se Visby stift som ett kombinerat icke-territoriellt utlandsstift och territoriellt stift omfattande Gotland. Lika gärna som att ställa frågan om Visby stiftsstyrelse kan få ansvaret för främjande av utlandskyrkan, kan man ställa frågan om styrelsen för Svenska kyrkan i utlandet kan få ställning som samlad stiftsstyrelse med ansvar också för församlingarna på Gotland. I en sådan styrelse måste det självfallet finnas representation såväl från Gotland som utlandsdelen av stiftet.

Förslaget till lösning av tillsynsfunktionen för utlandskyrkan är i huvudsak bra i Kyrkostyrelsens skrivelse. Utifrån min principiella grundsyn är det positivt att det blir ett enda domkapitel som tillsammans med biskopen får det samlade ansvaret för tillsynen. På en punkt får den tidigare nämnda oklarheten genomslag och det är i fråga om tillsynen över de präster och diakoner som är anställda inom kyrkokansliet för att huvudsakligen arbeta för verksamheten inom utlandskyrkan. Dessa föreslås vara underställda domkapitlet i Uppsala. Det är inte en god lösning att anställda hos SKUT ifråga om tillämpningen av sina vigningslöften skall prövas av ärkebiskopen, biskopen och domkapitlet i Uppsala stift, och biskopen och domkapitlet i Visby stift skall sakna tillsynsroll just för dessa präster och diakoner.

Det kan förefalla klokt att som Kyrkostyrelsen gör gå stegvis fram när det finns frågor som behöver fortsatt beredning. Det är då viktigt att rörelseriktningen är riktig och entydig. Jag har påtalat att den principiella argumentationen i skrivelsen delvis haltar och noterar också att den föreslagna lösningen framläggs med tydliga förbehåll om Visby stift och stiftsanknytningen av utlandskyrkan. Detta är otillfredsställande. Det är en så grundläggande reform att lägga tillsynsfunktionen till Visby stift och ändra ordningen för nästa biskopsval i stiftet att det enligt min mening endast kan göras, om rörelseriktningen för reformarbetet därmed läggs fast. Kyrkostyrelsens förbehåll behövs inte. Alla beslut fattas och ligger fast under förutsättning att relevanta förhållanden inte ändras radikalt.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att Kyrkomötet beslutar

1. att det organ som utövar främjandefunktionen för utlandskyrkan skall ha beteckningen "Styrelsen för Svenska kyrkan i utlandet" och att biskopen i Visby stift är självskriven ordförande i denna styrelse.

2. att ge Kyrkostyrelsen till känna vad som i övrigt anförs i motionen om det fortsatta beredningsarbetet av frågorna om utlandskyrkan.

Uppsala den 27 juli 2002

Ragnar Persenius

Biskop